Minotaurer

Allt om raser och folkslag som inte nämns i landsbeskrivningarna
Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1167
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Minotaurer

Inlägg av Grisodlar'n » 2019-05-28 23:43

Det där där anktrollet lät faktiskt ganska läskigt. Ingenting man vill stöta ihop med i vildmarken direkt. :D

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1997
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re:

Inlägg av Fafnir » 2019-05-29 00:38

Insåg att det dryftats bara ngn sida bakåt i tråden...vilket också iof är ett decennium tillbaka... :shock:
Mikael skrev:
2008-08-11 11:53
Med anledning av diskussen kring kentaurers byst:

Minotarernas fortplantning, promemoria av Järv Kamperhog, antropod lis i Pendon år 597.

Under hundratals år var Aspubrans af Hafsort redogörelse för Minotaurernas liv och leverna oemotsagd, men de senaste decennierna har detta Kapitel 7 starkt ifrågasatts bland s.k. ”lärde” på Lycéeplan, tillsammans med många andra kapitel.

Avseende Minotaurernas fortplantning så är den idag dominerande tesen att de föds på magisk väg eller att en eller annan gudom ligger bakom. Detta beror i huvudsak på att inga minotaurhonor skall ha observerats sedan Aspubrans dagar samt att de födslar som finns ombevittnade skett av människokvinnor.

De födslar som vittnesmål finns nedtecknade för är främst de religiöst förknippade födslar som sker med viss regelbundenhet inom den samkarniska Otahurkulten. Unika andra exempel finns som noterar födslar av skökor i Ormsjöns Krilloan, Jorpagnas Salebäck och Berendiska Torsborg. Den kvinnliga Otahurprästinnan Utaria av Misk är unik inte bara i att hon är kultens enda prästinna, utan också i att hon hävdar att våldtäckt är gudens önskan för reproduktion av minotaur. Hon blev själv upphöjd efter att ha överlevt både en våldtäckt och födseln av en minotaur. Min forskning bland nordsamkarniska arkiv, födslorullar, kultskrifter och bibliotek har dock inte givit något som tyder på att det skulle vara vanligare med levandefödda minotaurungar bland våldtäcktoffer än annars. Sannolikt är metoden t.o.m. mindre effektiv med tanke på att offret och barnet sällan överlever våldtäkten eller födselns fruktansvärda upplevelse. Utanför Otahurkulten är det också få människor som låter en sådan fasansfull bastard överleva många andetag efter födseln.

Vad jag istället upptäckt i mina studier är att Aspubrans redogörelse inte helt kan förkastas. Man skall också komma ihåg, vilket inte klart framgår av kapitel 7, att Aspubrans redogörelse helt baseras på hans tid på Sanritra och därför måste begränsas till en tes för denna ös minotaurer. Det var också på Sanritra jag fann vittnesmål och ålderdomliga berättelser som stöder Aspubrans tes om minotaurhonor. I dessa berättelser talas om Tairvaka som intelligenta stamledare, ibland illvilliga, krigiska och svartsjuka, ibland visa och gamla. Dessa tairvaka lämnar aldrig stammen vilket skulle kunna vara en förklaring till att de inte observerats. Bland jägare av medikamenter och alkemiska ämnen (ett förskräckligt yrke jag anser att Exarken genast borde fördöma) fann jag också stöd för Aspubrans teori. Det fanns ett halvdussin berättelser om nergjorda minotaurer som saknade den av jägarna eftersökta lemmen. Även vid de fåtaliga samtal som jag lyckats få med minotaurer på Sanritra fick jag bekräftelse på tairvakor som minotaurer med viss helgad ställning. Jag har, liksom säkert många överlevande före mig, efter noga övervägande och av hälsoskäl, avstått från att glutta under höftskynket på de i mitt tycke feminina minotaurer jag träffat för att så få okulär bekräftelse.

Jag har dock i min forskning inte funnit något som stöder Aspubrans redovisning av att minotaurer skulle ha samma befolkningstillväxt som människor. Både Aspubrans egen redogörelse av lång dräktighetstid, lågt födslotal och hög barnadödlighet, samt minotaurers sällsynthet i allmänhet, talar för att de fortfarande är på tillbakagång, något som jag själv också kunnat notera under mina resor. Aspubran har också felaktigt antagit att minotaurhonorna har byst eller juver de ammar ungarna vid. Minotaurbarn har sylvassa tänder och får rått kött, ibland förtuggat och blandat med vätska, av sina mödrar i fem till sju månader innan de förväntas klara sig själva. Otahurkulten blandar malt rått kött med komjölk enligt mycket gamla cermonier.

Min slutsats är därför att det visst förekommer minotaurhonor, men att de är ovanliga och ytterst sällan lämnar stammens härd och klanens beskydd. Jag hoppas få bekräftelse på detta vid min kommande resa till det fjärran Kard.


Detta var det sista den lärde Järv Kamperhog skrev innan han försvann i det kalla Jorduashur för tretton år sedan.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Skriv svar