Alver

Allt om raser och folkslag som inte nämns i landsbeskrivningarna
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Spelknepe skrev:
Didra skrev:Fick jag önska skulle vi helt stryka Högalv, Ljusalv och Mörkeralv då jag tycker att de avviker för mycket från min egen definition av vad som är en alv.
Ljusalv = stadsalv? ...och där försvann hela poängen med alvernas avvikande livsåskådning jfr med människorna.
Högalv = egoalv? Total wonteva och därför oxå wontenu.
Mörkeralv = mördarmaskin? Umgås med svartfolk och demoner?!?!?!
Blodsalverna kan jag acceptera som en utstickare då jag gillar förklaringen av rasen i Sinkadus 19.
Jag tror att vi nog har kommit fram till detsamma i en föregående post! :)
Hurra!
Användarens profilbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo »

Alver

Historia
Alverna var de första av de fria folken att anlända till Altor. Detta skedde enligt historiker omkring 9000 FO. De var skapta av sin gudinna, Tevatenu, även kallad Moder Jord, för att bevara tillstånden. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla de fria folken vördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. Alverna stod emot väl men tvingades till slut dra sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon skänkte sina barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare, och med det även alvernas. Vissa hävdar att detta var ett straff då alverna inte bara bevarat Altor utan strävat mot en vidare harmoni och fullbordan. Detta var inte deras syfte.
Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni och ägna sig åt sin uppgift. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid eller där deras närvara krävdes. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka, och för detta skulle de aldrig förlåtas av de äldsta av de förstfödda. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu. De krävde att deras Gudinna skulle ge dom kraft att fördriva människor och dvärgar så att de än en gång kunde frodas. När Tevatenu vägrade uppstod blodspillan. Aldrig tidigare hade alvsläktet spillt sitt eget blod och Moder Jord grät. Lyckligtvis kunde denna grupp av förrädare fördrivas och de slog sig slutligen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sitt släkte.
Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alverna trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd. De alver som levde långt från urskogen Landori fjärmades allt mer från sina fränder. De havslevande alverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogslaverna höll sig nära sin moder och bevarade henne och hennes domäner.
Men runt omkring alverna stod tiden inte stilla. Efter bästa förmåga försökte alverna bevara naturlagarna. Människorna, drivna av sin korta livstid, byggde riken, startade krig och alverna hade svårt att se nyttan i deras impulsiva världsbyggande. Kejsardömet Men i de flesta fall höll de sig inom Altors lagar och det var alvernas uppgift att bevara det som var, och blev. Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna förgrep sig på skogarna för att bygga städer. Kejsardömet Jorpagna, som svurit att inte förgripa sig på älvfolken och deras skogar, bröt sitt löfte. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som gick drevs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som gick blev Tevatenu svagare. Många av de äldre alverna bönföll Moder Jord att befria dom från sin plikt så att de kunde stärka henne, men Tevatenu var bestämd. Älvfolkens roll är inte att laga det trasiga eller bryta ner det fördärvliga utan att bevara det som är. Sådant var det bestämt. Några av de yngre alverna, som slagit sig ner i Goianas skogar, blev där varse en stark skogssjäl. Under krigen mot Häxmästaren kom fler unga älvfolk till Goiana och alla kände den nya kraften. För många var detta en ny början. Ett nytt syfte. Kanske kunde man lära sig en del av naturkraften? Kanske kunde man hindra Tevatenus fall?

Utbredning
Under de gångna årtusenden har alverna spridits över hela Ereb och där bortom. I de flesta regioner finns det någon representant för älvfolken, På en handfull håll har det uppstått nya bosättningar. Några av de större beskrivs nedan.

Goiana
Se egen tråd. Alverna i Goina är unga och nyfikna. De ser med tillförsikt på framtiden. Vissa har börjat undra om inte skogens själ kan ersätta Tevatenu, eller åtminstone hjälpa alverna att förstå hur de kan hela sin gudinna. Överhuvudtaget utgör Goiana det mest öppna av älvfolkens riken, och utan tvekan det som har mest likheter med övriga Ereb.

Västerhavet
Västerhavets havslevande alver seglar sedan flera hundra år tillbaka omkring på sina väldiga goldiner, en gång skapta av Moder Jord själv. Alverna själva ses sällan kring Erebs kuster och vid de tillfällen då de lägger till kommer de med märkvärdiga nyheter och egendomliga varor. De havslevande alverna är inte lika långlivade som sina fastlandskusiner och inte heller har de samma band till Tevatenu. Det handlar dock inte om att de vänt sin gudinna ryggen utan att de levt så länge från hennes trädgårdar.

Cerbergen
I den väldiga Cerbergen lever de alver som under de många krigen flydde undan de rovgiriga människofurstarna. Något spännande i samband med Cereval ska komma till.

Kardskogen
Alverna i Kardskogen är mer vilda och benägna att ta till våld än sina sydliga syskon. De lever i kargare klimat, kargare omgivningar och dessa har format kargare alver. De är fortfarande alver dock. Det handlar inte om förvildade alver men det här är så långt från harmoni en alv kan komma. Visserligen är de mer harmoniska än sina grannar, jordukaerlarna och ransarderna, men det kanske inte säger så mycket. Alvernas syfte här är överlevnad. De har inte tid att sörja sin förlorade guldålder, sin gudinna eller något annat. Kardalverna har en viss kontakt med Jorduashurs jarldömen och byteshandel förekommer sporadiskt i skogsbrynen. Annars är det framförallt Kardskogens övriga invånare – svartfolk, minotaurer, orcher – som alverna träffar på, men sällan med fredliga avsikter.
Bosättningen är relativt liten.

Landori
Detta är alvernas urhem och den enda plats där Tevatenu talar med dom. Alverna tror att det är för att hon numera är så svag att det bara är tack vare Landoris heliga lundar hon fortfarande lever, eller möjligtvis det omvända. Egentligen är det en akademisk fråga, även för alverna. I Landori finns alvkungen XXX . Ingen utomstående släpps in i hans hov. Den är magiskt skyddad och avfjärmad från omvärlden. Vet man inte vägen in hittar man inte dit. Landoris alver är lite som gamla högalver. Stolta, möjligtvis arroganta (åtminston svåra att begripa, och de har svårt att begripa människor), inåtvända och melankoliska. Tänk ett närmast drömskt tillstånd där de går omkring och längtar tillbaka, eller bort hela tiden. Det är vackert, oerhört vackert (lite Lothlorien i LotR). Utanför hovet finns "vanliga" skogsalver.


Kultur och samhälle

Seder och bruk
Hur skiljer sig folkslaget från andra. Högtider, kultur, sedvänjor...

Religion
Alver är inget religiöst släkte. De reser inte kyrkor över sin gud eller hänger sig åt långa predikningar. Alver hedrar sin gudinna genom att bara vara, och följa hennes bud. Religion spelar ändå en stor roll för alverna, sannolikt större än för något annat släkte. Men det är inte religionen i sig som är av vikt utan det intima bandet de har med sin gudinna, Tevatenu

Tevatenu
Moder Jord är sprungen ur de urgudar som en gång skapade Altor och var den första att befolka Altor med sina barn - älvfolken. Tevatenu, tvärt emot vad många tror, skapade inte sina barn för att de skulle vårda naturen, skydda de goda eller bekämpa det onda. Älvfolkens uppgift var helt enkelt att bevara det som var. Moder Jord skapade så sina barn och skänkte dom olika gåvor, alverna fick evigt liv för de var de främsta, dryaderna fick makt över träden, satyrerna gavs musikens magiska gåva. Under en tid levde Tevatenu och hennes skapelser i perfekt harmoni. Ännu hade inte andra av de nya gudarnas folk upptäckt älvfolkens gåvor utan dyrkade dem som gudomliga väsen.
Men som gudar alltid gör så sneglade de girigt mot de andras domäner. Nya varelser började befolka Altor, giriga och hungriga. Snart stod älvfolkens riken i lågor och de drog sig undan. Tevatenu, som offrat mycket av sin kraft när hon skänkte gåvorna, drog även hon sig undan. Sådant är läget än idag...

Dyrkan
Tevatenu dyrkas inte så som människor hedrar sina gudomar. Älvfolken är en del av henne och behöver inte bevisa sig värdiga hennes vördnad. Det är ett ömsesidigt förhållande där både barn och moder behöver varandra. Istället så försöker älvfolken bevara Altor. De söker inte återställa den, även om många drömmer om svunna tider. De söker inte heller störta den, även om många styggelser befläckar den. Att bevara är för en alv samma sak som det oförändrade. Alver och älvfolk ser kritiskt på tekniska landvinningar, djup forskning och allt för omfattande användande av magierna. Alverna försöker bibehålla ett tillståndens status quo.
Det finns dock en styggelse som mer än någon annan förgrymmar älvfolken - nekromati. Världen är elegant konstruerad som ett stort kretslopp där allt har ett syfte. Något ges liv, och någots liv släcks. Om och om igen. Älvfolken själva är ett lysande exempel på detta. Annat är det med de odöda. Dessa vandrande döda har brutit mot naturens överenskommelse och trotsar själva Altors lagar. En alv måste alltid nedgöra odöda när dessa siktas och nekromanti kan i älvfolkens ögon aldrig leda till annat än undergång.


Relationer med andra folkslag
Alver, och i än större grad övriga älvfolk, har alltid betraktas som särlingar. För det mesta betraktas de med respekt och till och med vördnad, men lika ofta med misstänksamhet och i vissa fall rädsla. Alverna å sin sida, har en betydligt mer homogen och pragmatisk syn på Erebs övriga invånare.

Språk
Älvfolkens språk kallas satenu. Språket speglar alvers sinne väl. Det är ett närmast konstant språk som ändrats ytterst lite under den tid som det talats. (Erebs kampanjbok…) Om inte språkmäster har några idéer?

Teknologi
Till skillnad från vad många tror är alver inga mästare på hantverk.

Kropp och själ
Människorna har i alla tider försökt förstå alverna. En av Erebs främste, Gregorius den Röda, författade på uppdrag av sin konung Thargâlion, ett verk som idag anses vara det som kommit närmast sanningen. Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, XXX, där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk:

Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;

Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.

Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte.

Alvers väsen
Alven är inte som oss människor. De verkar inte efter samma lagar. Även idag, tusentals år efter sitt skapande, har de bevarat sitt band till sin skaperska. Moder Jord och hennes barn är ett. På gott och ont, för även om detta innebär närmast gudomliga krafter innebär det samtidigt att de försvagas med Moder Jords falnande krafter. Den helhet som utgörs av alverna och Tevatenu är inte konstant, utan minskar. Människor hävdar att vi alla har var sin själv. Men Älvfolken samsas om en enda och det krävs att denna själ frigörs för att nytt liv ska uppstå. Liv är död för alverna, och död är liv. Barnafödande är därför lika delar sorg som glädje. Denna tragiska avverkning av alvsläktet är inte alltid ett resultat av krig och våld. Att dö av sorg är inte ovanligt, antingen för egen hand eller helt enkelt genom att förtvina, att bli ett med Moder Jord igen.

Alvers sinne
Odödligheten påverkar alven i stor som smått. Evighetens perspektiv är inte lätt att bära. Detta har lett till att vissa av mina kollegor misstolkat alverna som tålmodiga och långsamma, närmast avvaktande i sin läggning. Detta är inte helt sant. Även om Landoris alver i sin outgrundliga visdom verkar avväga varje beslut med skrämmande insikt så handlar de flesta andra alver efter vad nöden kräver. ”Ett ögonblick kommer aldrig åter”, är en sanning som alverna smärtsamt bär med sig. Kanske hade deras riken funnits kvar, hade de hanterat det annorlunda? Så när en alv skrider till handling gör hon det bestämt, omgående och utan att sky några medel. Men hon är oftast säker på sin sak. Att bära med sig ett ödesdigert misstag i tusen år är tyngre än vi någonsin kan begripa.
Många alver söker därför ett syfte med tillvaron, inte olikt oss, men de låter sig uppslukas totalt av det. Syftet är inte konstant, eller ett, utan kan variera allt eftersom alven åldras eller världen omkring henne förändras.

Alvers kropp
Oavsett var vi finner alven – Orghins isöknar, Melukhas djungler, västerhavet, under Aidnebergen eller Goianas skogar – uppvisar de alla ett liknande karaktäristika. Finlemmade kroppar, spetsiga öron, något kortare än människan men spänstligare och kvickare. Deras blick är klarare och skarpare än vår och deras hörsel liknar snarare de vaksamma fåglarnas. De tycks inte kunna drabbas av sjukdomar och många gifter är verkningslösa mot dem. Men i övrigt tycke de fungera som oss. De blöder, de andas, de flyter och de fryser i kyla. Deras samliv liknar vårat men bär sällan frukt. Deras hår växer blott på skulten men färgen varierar – från korpsvart till snövitt, från solgult till silverne


Hjältar och personer

Thargâlion (Melindors återkomst)
Landoris konung (felaktigt kallad Pargal av Berendi pöbel)


Typisk bosättning
Egentligen finns det ingen typisk alvbosätttning som kan sägas vara representativ för samtliga. Det finns dock tendener som är mer eller mindre giltliga bland alla alver, oavsett om de lever sitt liv i grottsalar, på bergstoppar, på haven eller någon annanstans. Däremot finns det föreställningar om typsiska bosättningar och den här beskrivningen bekräftar dessa genom att beskriva en mindre by i utkanten av Landori, Santhôno. Bosättningen ligger i den trakt som av människor kallas Torskhem.

Äventyrsuppslag
Senast redigerad av Psipo den 2007-03-26 16:38, redigerad totalt 2 gång.
Hans
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 400
Blev medlem: 2007-01-28 21:13
Ort: Umeå
Kontakt:

Inlägg av Hans »

jag vet inte om jag är trög men det här med att alverna bara ska bevara Altor, vad menas med det egentligen
ska dom bara passivt se på närdom andra folken förstör,bränner skogar och bygger stora städer eller bevara altor som var som när de sattes till jorden
då har dom inte gjort ett speciellt bra jobb
eller är jag helt uppe i de blå
förklara gärna :)
Användarens profilbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo »

Boris skrev:jag vet inte om jag är trög men det här med att alverna bara ska bevara Altor, vad menas med det egentligen
ska dom bara passivt se på närdom andra folken förstör,bränner skogar och bygger stora städer eller bevara altor som var som när de sattes till jorden
då har dom inte gjort ett speciellt bra jobb
eller är jag helt uppe i de blå
förklara gärna :)
Du har helt rätt. Att bevara utan att ingripa för mycket är närmast omöjligt. De ska alltså ingripa men inte på ett sätt så någon annan makt vinner på det. Alver är i minorietet och ganska ensamma om att tycka så här så det är en kamp de inte kan vinna.

Jmfr med konservatism. Erebs alver är väldigt konservativa. Detta ska utvecklas i den färdiga texten. Men det handlar om det rådande tillståndet. Har de missat att bevara får de anpassa sig till det och utgå från det nya läget. De ska alltså bevara, inte återföra.
Tistalion
Trakorisk Svavelskeppare
Inlägg: 15
Blev medlem: 2007-03-14 09:31
Ort: Norrköping

Inlägg av Tistalion »

Jag tycker det verkar mycket bra, men hur ser det ut utanför Ereb?
Har jag missat vart mörkeralverna kom till?

Själv har jag tagit stor inspiration från Silmarillion boken när jag ser på alverna. Att de andra släkternas framfärd försvagar alverna eller deras moder, köper jag helt.


//Tistalion
Användarens profilbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1454
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter »

Tistalion skrev:Jag tycker det verkar mycket bra, men hur ser det ut utanför Ereb?
Har jag missat vart mörkeralverna kom till?
Varken mörkeralver eller andra "alvraser" kommer att beskrivas. Däremot så finns alvkulturer av olika slag över hela Ereb och Altor.

P.S. Även om mörkeralverna beskrivs i supplementet Alver har aldrig den kulturen haft en definierad plats i Ereb.
Användarens profilbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo »

Tistalion skrev:Jag tycker det verkar mycket bra, men hur ser det ut utanför Ereb?
Jag har ett djärvt förslag som säger att alver bara finns på Ereb i någon större utsträckning.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Har inte läst mkt Cronopia, men tror det finns en del alver där på östra klotet också, även om de är väsentligt annorlunda. I Soluna och Samkarna finns lite alver också.
Användarens profilbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1454
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter »

Mikael skrev:Har inte läst mkt Cronopia, men tror det finns en del alver där på östra klotet också, även om de är väsentligt annorlunda.
Hur sa vi? Vi struntar i Chronopia va? Känns inte som om den staden någonsin var menad att ligga i Altor.
Användarens profilbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo »

Chronopia får gärna glida obemärkt förbi. Några stadsalver på strutsar blir det nog inte... :roll:
Tistalion
Trakorisk Svavelskeppare
Inlägg: 15
Blev medlem: 2007-03-14 09:31
Ort: Norrköping

Inlägg av Tistalion »

Psipo skrev:
Tistalion skrev:Jag tycker det verkar mycket bra, men hur ser det ut utanför Ereb?
Jag har ett djärvt förslag som säger att alver bara finns på Ereb i någon större utsträckning.
Om vi ska följa böckerna finns alverna utsatta på kartan över altor, i såväl soluna som akrogal om jag inte mistar mig helt.

Tycker nog att de vore konstigt om de som varit i värden längst och inte skulle ha andra bosättningar.

Själv saknar jag tillgång till samuraj, står det något om alver där?


//Tistalion
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Alverna spred sig över Altor. Mer än så behövs inte sägas om Östra halvklotet. låt det vara sitt eget. Detta är ju EREB Altor, inte Altor, Samkarna, Soluna, Akrogal. Focus på Ereb, annat i förbigående.
Användarens profilbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo »

Tistalion skrev: Om vi ska följa böckerna finns alverna utsatta på kartan över altor, i såväl soluna som akrogal om jag inte mistar mig helt.

Tycker nog att de vore konstigt om de som varit i värden längst och inte skulle ha andra bosättningar.
Du misstar dig helt. :)
Som jag sa ovan, alver finns på hela Altor men främst på Ereb. Åtminstone är det min utgångspunkt, även om den egentligen är helt irrelevant eftersom jag inte kommer att fördjupa ämnet. :)
Användarens profilbild
Gunther
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 633
Blev medlem: 2007-01-28 13:08
Ort: Umeå
Kontakt:

Inlägg av Gunther »

Låter bra. Vi struntar i stort sett i dessa övriga delar av världen.
Användarens profilbild
Didra
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 94
Blev medlem: 2007-03-10 00:15
Ort: Umeå

Inlägg av Didra »

Vad jag funderar lite kring är alvernas släktskap med de övriga älvfolken. Så vitt jag förstår är de skapade av samma gud, Tavatenu, och delar liknande mål att bevara naturen som den skapats om än med möjligen lite olika metoder och inriktningar. En förvirrande sak kring detta gäller i så fall kentauren som dyker upp i "Enhörningshornet" där det då antyds att kentaurer dyrkar diverse ljusgudar. Är detta en enskild avvikelse skapad av författaren till äventyret eller finns förankringar till detta i andra texter och hur fungerar det i förhållande till Tavatenu som borde vara den enda guden för samtliga älvfolk?

Jag funderar om andra älvfolk än alver har "asarim" för att utveckla sin personlighet och väljer de oxå "panarmon"?

Vidare läser jag mig till att älvfolk som möts kan ägna långa tidsperioder till att föra samtal och utbyta erfarenheter. Hur prioriterar de dessa möten? Vad jag menar är att om de har möjligheten att välja vilka de ska umgås med eller träffa, väljer de då i första hand de älvfolk som de är närmast besläktade med eller har detta ingen betydelse. Anledningen att jag frågar är att jag tycker mig se grupperingar av de olika älvfolken där de tycks hålla sig samman främst med de närmast besläktade skogsalv-skogsalv, älva-älva, kentaur-kentaur. Är dessa grupperingar av någon betydelse för vilka de föredrar att umgås med eller handlar det mer om vilka metoder de har att bevara Tavatenu som skapar grupperingarna och borde det då inte vara mer upplyftande för en skogsalv från Goiana att ägna 3 år av erfarenhetsutbyte med en annan skogsalv från Landori jämfört med en Älva från Trakorien?
Skriv svar