Adragoor skrev:Så här ser jag det:
Alverna skapades för att ta hand om Moder Jord. Moder Jord är planeten Altor inkluderande hav, berg, skogar osv. Så ser iaf alverna själva på saken. De olika alvsläktena placerades från början i olika miljöer för att ta hand om och vårda dessa. Vissa alver lever således på jordytan för att vårda växtligheten och djurlivet där (skogsalver och frostalver), andra vid eller på havet (gråalver), andra i bergens grottor (grottalver) och ytterligare andra i luften (silveralver). Blodsalverna är skogsalver som bröt med Tevatenu och sina fränder. Allihop är alver men silveralverna har fått vingar för att kunna leva uppe i luften. De andra älvfolken skapades för mer specifika uppgifter. Älvor t.ex. kanske för naturvård i mindre skala än skogsalverna...
Jag håller med, med vissa kosmetiska skillnader.
1. Alverna skapades inte för att ta hand om Moder Jord, de skapades
av Monder Jord. Skillnaden kan tyckas hårfin men alverna är inte trädgårdsmästare. Deras uppgifter kan vara en massa olika. Ibland tar de hand om Moder Jord (de skyddar henne alltid) och ibland gör de annat. För att hålla det enkelt.
2. De placerades inte ut på olika ställen, de valde själva att ta sig dit av olika anledningar. Förslagsvis "föddes" de i Landori, vilket vi också har stöd för i Erebboxen (iofs även den andre teorin med)
Och för att utveckla:
Alverna skapades kring 9000 FO. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Som vi kan läsa i Erebboxen är detta att betrakta som alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla de fria folken vördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. De lyckades inte helt och alverna drog sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon sjänkte sin barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare. Och med det även alvernas. Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu (exakt vad eller hur det gick till vet jag inte än). Denna grupp fördrev och slog sig slutningen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sin blodslinje.
Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alla trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd (nu är ju Moder Jord en gud så det är alltså svag i förhållande till hur hon var innan). De alver som levde långt från urskogen Landori eller kring Goianas heliga lunder fjärmades allt mer från sida fränder. Gråalverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogslaverna höll sig nära sin moder och skyddade henne.
Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna skövlade skogarna för att bygga städer. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som går drivs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som går blir Tevatenu svagare.
Ja, typ något sådant gick det till. Fortfarande ska det till nyanser, och eftersom jag inte hunnit kolla alla källor (men de flesta) så kan det finnas en och annan krock. Vissa krockar är visserligen avsiktliga för att få materialet att funka bättre och andra krockar har ÄS ordnat själva. Hur som helst så tycker jag själv att det är en bra grund. Många företeelser ska förklaras bättre och sånt. Se det som ett betautkast helt enkelt.
