Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-07 16:20

Man måste ju studera

Ja vad gör man inte för pengar?
Ven jag är? Ja namnet spelar ingen roll för jag använder aldrig mitt eget. Får jag slå mig ner? Ni vill väl höra min bekännelse?
Jo jag hade fallenhet för magi. Mina föräldrar sparade ihop pengar och jag började studierna. Mentalist förstås. Ja jag studerade lite illusionism också.
Men det ingen tänker på är att det är vid Odo dyrt med lektioner och annat som behövs för undervisningen. Bläck och pergament, det får man bekosta själv.
Ja husrum fick jag tack vare mina lärare. Men mat? Usch det ska vi inte tala om.
Som ni förstå gick studierna seså där. Men illusionister är lite långfingrade och jag tro ärligt mina lärare ville att jag skulle vara lite tjuvaktig. Ja inte mord och rån men ja ni vet.

Men så en dag sa en av mina kamrater att om jag ville tjäna en slant så skulle jag kontakta Mircke från Kandra.
Efter lite kort fundering så kom jag i kontakt med denne Mircke. Vad ville då denne mig. Jo mannen från Kandra hade specialiserat sig på kidnappning av rika kvinnor. För att göra en lång historia inte allt för lång så började jag arbeta med detta. det var enkelt. Magiker tycker man kan vara lite underhållande, ja inte de där mäktiga herrar och damer som sänder besvärjelser på folk i tid och minut och som hotar med att förvandla folk till grodor eller annat otäckt. Nej man ska vara lite ofarlig magikerlärjunge. Lite trix med ljus och och sådant där. Jag gjorde ofta små uppträdande hos folk och jag sjöng ibland. Ja min pipa är väl inte den bästa men en magiker som sjunger är ju lite käckt. Sedan tar jag alltid och gör en förtrollning på den utvalda. Det är samma sak. Jag förtrollar damerna och så låter jag dem självmant söka upp Mircke. Han tar hand om dem och så får jag min lilla pengabörs och så är jag borta. Ingen dör, ingen skadas och damerna är ofta tillbaka innan magin slutat verka.
Men tiderna försämras.

Mircke övertalade mig att börja vara med och förtrolla flickor. Pigor, tjänstefolk, ja inga rika flickor. försvinner de ropar folk på stadsvakten. Men vad skulle man ha de till, de betalar väl ingen någon peng för? Jo vår lilla slavhandel går faktiskt bra. Särskilt i den del av vår värld där slaveri inte är tillåten.
Men vi blev giriga. Någon rik figur ville ha en sådan där alvkvinna, en snygg en.
Jag lyckades få tag i en. En riktig skönhet med blont går som lyste som guld och ögonen som påminde om diamanter. Jag fick 3000 silvermynt för henne.

Men tyvärr hade hennes alvvänner kommit på vilka som låg bakom. den rike köparen hittade de fort för han var dum. Man kan inte skryta med att man har en alvkvinna i huset. Alver ska ju vara så snälla jämnt men de behandlade honom som en orch. Mircke använde de som piltavla och jag har nu levt i 20 år på flykt. Magi ja det hinner jag aldrig studera, det jag kan, det kan jag.
Man måste ju studera tänkte jag en gång i tiden., det gör jag inte nu.
Nej hej då med er. Tack för ölen som ni får betala. Lyd mitt råd studera inte.

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 16:47

Halvorch om halvlängdsmän

Ni är inte härifrån ser jag. Så var kommer ni ifrån? Ja det gör väl detsamma, så länge ni inte är orcher eller resar.
Ja ni har nog märkt att det bor många halvlängdsmän här i trakten. Ja jag ogillar dem. men riddar af Stålhand som är traktens mäktigaste säger att så länge de betalar skatt så gör han ingen skillnad på människa, anka eller halvlängdsman. Ja han tar nog ut en hel del skatt för sådana där halvportioner kan ju inte göra uppror. Vad kan de göra, bita hästarna i benen? Haha, det vore nästan kul om de gjorde uppror.

Om jag gillar dem? Nej det kan jag inte påstå att jag gör. Varför skulle jag? Lura er inte av deras godmodiga uppsyn. Visst en och annan av dem ser ut som ett litet knubbigt barn med smutsiga fötter, ja allihop ser ut så när jag tänker efter.
Nej vad jag vill ha sagt är att de är tjuvar hela högen. De lånar här och där. Tar du dem på bar gärning ja då låter de som små pojkar som knyckt äpplen. "Det var inte jag, de andra är mycket värre, förlåt" eller också skriker de att de blivit överfallna och då kommer en hel hög av dem.
Och röker gör de. Alla röker sina små pipor. De där piporna innehåller nog både det ena och det andra. Gul rök, röd rök och till och med grön rök. Ja det där skulle jag aldrig våga ta i min hals.

Nej nu får ni betala ölet för att ni fick lyssna på mina råd.
Vad nu, börsen borta?
Haha jag sa ju att de är tjuvar!
Vem jag är, sa jag inte det?
Mitt namn är Gilmash halvorchen, skattefogde hos af Stålhand.
Må Odo och alla gudar ni tror på var med er.

Jeb
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 560
Blev medlem: 2007-07-09 08:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Jeb » 2019-06-08 16:54

Har lyckats missa att fan-fictiontråden fylls på. Tack Skaraborgaren! Jag ska genast ge mig i kast med läsning.

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 16:56

Så går det när man slår fummel på T100 :mrgreen:

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 17:14

Orchiska berättelser
Del 1
Hur jag blev kär i en orchisk kvinna. En adelsmans berättelse.

Det hade varit tämligen lugnt uppe i Röda bergen i nästan en mansålder. Det var omkring trettio år sedan det var något större sammandrabbning mellan oss och bergorcherna. Troligen gav de sig av till andra områden även om en och annan herde eller jägare försvann eller för den delen att någon mindre gård eller torp plundrades. Det var så säkert att den gamla handelsvägen mot söder öppnades fats den användes sällan även i äldre tider. Viktigare var nog att dvärgarna börjat hitta malm och skapat en lite koloni med min länsherres tillåtelse för snart fyra år sedan.

Men förra året började rapporter komma. Bergsorcherna var tillbaka! Handelsvägen slutade användas. Fler och fler byar och bosättningar som kommit till sedan de sista decennierna anfölls och flyktingar kom. Min länsherre baron Gavlin af Mehdar gav mig i uppdrag att bistå dvärgarna. Vi var tjugo man som red ut. Dvärgarna hade motstått en del attacker men slagit tillbaka dem alla. Dock var många skadade och deras förskansningar var inte i gott skick. Samma natt anföll de igen. Vi slog tillbaka men sedan kom de på morgonen. De hade solen i ryggen och för en gångs skull var det vi människor som inte hade nytta av den i strid mot våra fiender.
Jag fällde en av dem, men en av dem rykte av mig hjälmen och en annan gav mig ett slag i huvudet med en klubba. Jag svimmade.

När jag vakande hade de dragit mig iväg till ett av deras läger. Jag förstod att de skonat mig för att jag var adelsman. De hoppades få lösen. Men även en orch inser att en fånge dör om man inte får vård. Jag fick lite vatten att dricka och sedan fick jag vila i en lien grotta. Jag hade huvudvärk och yrsel. Mitt ena öga var helt igenmurat och några tänder satt lösa men jag märkte att jag fick vård.
Först trodde jag att det var en av deras egna fältskärer men de är nästan lika farliga för patienten som ska skötas än att få ingen vård alls. Jag började förstå att det var en av deras kvinnor, eller rättare sagt en av deras slavar. Jag har förstått att bergsorchernas egna inte vill sköta en sårad fiende och sysslan gick till en förslavad grottorch. Alla vet att bergsorcherna är stora med gigantiska betar och ser väldigt farliga ut. Men deras släktingar grottorcherna ser nästan ut som människor. Inga stora betar i underkäken och huvudena är nästan mer lika våra än sina törs man använda ordet kusiner?

Vi kunde inte tala med varandra men hövdingen för det band som fångat mig sa att hon hette Ghisna och tagits tillfånga för cirka två år sedan. Hon skulle sköta om mig även efter att såret läkts. Tiden gick. Ghisna och jag började nä jag blivit bättre försöka kommunicera. I brist på sysselsättning försökte jag lära hennes språk och hon mitt.
Det drog ut på tiden. Den sena våren hade blivit tidig höst. Jag har fått veta att min länsherre medvetet förhalar förhandlingar för att vinna tid så han sedan kunde rekrytera mer folk och dvärgarna kunde smida mer vapen. Men de försatte mig därmed i stor fara.

vi umgicks mycket jag och Ghisna. Ingen bergsorch var intressera av henne. Så händ det. Det blev kallare och trots att vi hade en liten eld i min grotta blev det kyligt och vi som bara var klädd i trasor började frysa. Hon var klädd i någon gammal klänning någon kastat åt henne för länge sedan och jag hade bara resterna av mina byxor och en trasig tunika. När hon stod där i fackelskenet i sina trasor som inte dolde allt för mycket sa jag till henne att hon var vacker på mitt språk. Hon sa "Vacker". Ett ord som nog inte finns på svartiska och så blev det som det blev...

Men kallare blev det, förutom i grottan. Snöflingorna kom och jag förstod att de började tappa tålamodet. Ghisna sa att de bestämt att om förhandlarna inte gett resultat om två veckor så skulle de döda mig. Och de tänkte inte göra det fort.
Att hoppas på räddning sändes meningslöst. Min älskade, jag kallar hennes så förstod att jag ville fly. Hon började smuggla in saker ti mg. Ett par skor, en påse, en repstump lite torrfoder och till oh med en liten kniv.
Men vad skulle ske med henne om jag gav sig av? Jag frågade men hon rykte på axlarna. Jag förstod att hon nog trodde att hon skulle råka illa ut. Min hederskodex har sagt att man ska vara god mot kvinnor. Det gällde människor, alver ja till och med dvärgarnas skäggprydda damer. Då borde det gälla orcher också!
Hon skulle med. Ungefär vid denna tid hade en större strid ägt rum. många dvärgar hade tagits tillfånga och orcher hatar dessa mer än oss människor. En segerfest skulle hållas och dvärgarna skulle rakas.
Min bevakning hade varit ganska lindrig. Inga bojor eller rep. Vart skulle jag fly? Sedan hade Ghisna sagt att jag nog var mer dålig och svag än vad jag var.
Natten festen hölls var fruktansvärd. Det skreks och gormades och de var berusade allihop. De äter svampar också när det är fest.
De stackars dvärgarna plågades. De skrek och skrek men tortyren slutade inte. Först vd gryningen började festen avta och dvärgana hade slutat med sina skrik.
Solen steg upp och de skulle bli en solig dag. Nysnön gjorde att det gnistade riktigt ordentligt redan på morgonen.
Nu eller aldrig!
Jag tog min älskade i ena handen och påsen i den andra och sprang. Hon följde med men hade sin fria hand för att täcka över sina ögon för grottorcher ogillar starkt solljus mer än andra orcher.
Vi sprang, vi snubblade, vi föll, vi sprang men gudarna var oss nådiga.
I tre dygn ömsom sprang, klättrade eller hoppade vi fram tills vi kom fram till bebyggt område.
Men hade jag varit i fara så var det ingenting emot vad Gishna råkade ut för.
Människor, dvärgar ja till och med två alver i min herrs tjänst försökte dräpa henne.
Det var ren tur att två av mina kusiner som också är i tjänst hos baronen kom till undsättning. De förstod att grottorcher inte är detsamma som bergsorcher. De gav till och med min rädderska kläder och en stor slängkappa med huva som dolde henne.

Allt nog. Efter att lämnat rapport hos Gavlin af Mehdar begav jag mig hem till mitt gods.
Ja Gishna är hos mig. Vi älskar varandra. Gifta oss kan vi inte. En adelsman får inte gifta sig med en ofrälse! Men vi har det bra. Ja de flesta undviker mig. Svårt att få tjänstefolk. Ingen dvärg vill smida eller laga någonting hos mig. De flesta av mina vänner och släktingar är borta. Mina två kusiner besöker mig någon enstaka gång, De har svårt att stå emot pressen från de andra.
Gishna har fått barn. En pojke och en flicka. Flickan ser nästan ut som en människa och är söt som sin mor. Men pojken. Vad ska det bli av honom? Vad ska det bli av oss? Funderar på att ge mig ut på äventyr men var tar man emot en ädling med orchfamilj

Uppdraget

Ett och ett halvt år hade gått sedan vi flytt från bergsorcherna. Kriget fortsatte. Röda bergen hade i princip blivit en enda stor fästning. Bergsorcherna gjorde anfall och räder ner bland människorna men det var nu omöjligt att ta sig upp i bergen. De hade till och med börjat bygga små befästningar och förskansningar. Värre var kanske det att de flesta av dem hade rustningar och bättre vapen än förut. Brynjor, harnesk och annat som varit ganska sällsynt var och varannan orchs egendom.
Jag var mest förvisad till mitt gods. Jag var isolerad de få vänner jag hade var upptagna med kriget. Min gamla mor var förstås upprörd över min relation med Gishna. Hon lär utan min vetskap en magiker spionera på mig för att se om jag var utsatt för en besvärjelse eller var förhäxad.

Gishna tog det hela ganska bra. Hon inredde källarvalen på godset till bostad och jag flyttade ner där jag med. Hon hade lite problem med tjänstefolket särskilt då flickorna men det gick. Grottorcher må vara mer fredliga än människor men de har temperament. Jag har löst problemet med tjänstefolk på så sätt att jag betalar nästan häften så mycket mer i lön och de av mina landbor och andra som betalar avgifter och annat till mig jag låtit minska deras arrenden och annat med en fjärdedel. Detta trots att vi är i krig.

Vi får tiden att gå genom att ära av varandra. Jag har en hel del kunskap om orcher och främst då grottorchers levnadssätt. Lite svartiska kan jag. Gishna är bra på att lära. Hon talar mitt språk ganska bra och kan nu till och med skriva och läsa något. Jag tränar med mina vapen som aldrig förr. De kan behövas nu när vännerna är få och fienderna många. Även Gishna har jag lärt skjuta med pilbåge samt använda svärd.

Men så hände det. Bud kom. Inte från min länsherre utan från konungen. Den som har mest kännedom och kunskap om svartfolken är Mihnas Thrill. Han som en gång vara slav hos en svartfolksklan och som skrivit bok om deras seder och bruk. Den lärde Thrill hade kunskap om att bergsorcherna har fiender bland grottorcherna och vättarna som bor öster om dem. Kanske vi kunde få till någon form av förbund så? Konungen tyckte det var värt att undersöka och så fick de höra talas om mig och min familj.
Mihnas Thrill kom på besök. Han hade hälsning får kungen. Vi talade några dagar och uppdraget jag fick vara att ta mig till grottorcherna och undersöka en kommande allians. Äntligen! Nu var det slut med isolering och förakt.
Vi utrustade oss och så gav vi oss iväg. Thrill kunde inte följa oss men jag Gishna och barnen reste. De är små men tåliga. Ärligt talat vågar jag inte ha lämna kvar dem. Men strax innan vi skulle resa kom jag att tänka på en sak. Om jag blivit behandlad med ringaktning för att jag är ihop med en orchisk kvinna hur ska de då behandla henne?

Alvdråpet

I fjorton dagar färdades vi tillsammans med mina kusiner. Mina anförvanter red medan jag körde en täckt vagn i den fanns min familj. Mihnas Thrill följde oss på denna del av resan. Gishna bar som hon brukade en stor pälsbrämad mantel med stor huva. Resplanen var att vi skulle ta oss söder om bergen och färdas österut för att sedan ta norr ut där vi trodde oss veta att grottorcherna höll hus.

Vare sig mina kusiner eller svartfolkskännaren skulle med på färden. Vid ett av godsen som tillhörde en av mina kusiner stannande vi i två dagar och förberedde den andra etappen på resan. Nya reskläder införskaffades och jag skaffade en mulåsna med en halvmanskorg. Sistnämnda är en slags täckt korg av vide som småväxta folk använde när de inte kan rida och hängs över hästen eller i detta fall mulåsnans rygg. Thrill sa att av egen erfarenhet så anser han att mulåsnor har lite lättare för svartfolk än hästar som ibland kan bli väldigt nervösa om orcher och svartalfer är i närheten. Jag tog med en del utrustning men inte någon rustning frånsett ett gammal förstärk väst av stoppat tyg. Vi ska färdas söder om bergen där floder och mindre vattendrag gör gräns mellan berg och skog. Rustning i denna miljö gör ingen nytta. Gishna tog på sig en resdräkt av skinn. Hon såg väldigt bra ut i skinnbyxorna och jackan i ljust läder men hon tog ändå med en huva för att dölja sig men också som skydd mot solen. Ett kortsvärd fick hon med sig. Jag tog med mitt armborst och mitt svärd. Thrill gav mig en börs med mynt samt brev som kungen undertecknat och satt sigill på.

Alltnog. Vi gav oss ut på resan och till en början gick det bra. Barnen som jag får påpeka var ungefär som människobarn är när de är runt fem. Fast mycket tåligare de tycktes nästan föredra detta liv än sitta hemma på mitt gods. Efter exakt fjorton dagars färd hände det som nu ska berättas.
Vi befanns oss i skogen. Norr om oss kunde om man gick upp på någon höjd se bergen i fjärran. Våra karor var bra men jag gick upp på en kulle i skogen för att se vad som fanns framför oss. De goda kartorna och det utmärkta dvärgkompass jag fått med mig gjorde detta kanske lite onödigt men jag ville ändå bekräfta att vi var på rätt väg. Då hörde jag Gishna skrika till högt. Jag förstod att något hänt. Genast rusade jag ner från kullen och tillbaka. Grishnas röst hördes men också barnens de morrade, ett tecken på att de är arga eller rädda.

Gishna stod på huk. Hon hade dragit svärdet. Jag såg att ett sår hade slitits upp på hennes vänstra lår. Barnen stod vid mulåsnans som dock inte reagerat nämnvärt. De som skadat henne var två alver. Den enes pil hade skadat henne men den hade inte satt sig i benet utan mer snuddat. Alven med bågen hade redan en ny pil bered. Bredvid honom stod en alvkvinna som hötte med ett kortsvärd. Hon skrek något på det språk vi människor talar och frågade vad Gishna gjorde där? Barnen morrade och Gishna svarade inte utan hötte med svärdet. Pojken tog upp en sten och jag såg att bågskytten spände sitt vapen och tänkte lägga an. Då drog jag mitt svärd jag tog och hoppade fram och hög alven vid nacken. Han föll. Kvinnan vände sig om. Jag lyfte mitt svärd till anfall men hon skar träffade min vänstra hands fingrar. Trots detta lyckades jag ge henne ett ordentligt hugg i sidan av bålen. Hon stupade omedelbart.

Helande och stympning

Jag förband såret Gishna fått. Hon uthärdade min ”behandling” utan att röra en min. Orcher är tuffa. Barnen hade blivit skrämda och upprörda men de tystnade fort även om flickan kramade om sin mor. Men här ska det inte finnas några alver sa Gishna. Jag höll med. Ingen bor i dessa trakter. Jag undersökte de döda kropparna för att få någon upplysning. Förutom deras kläder och vapen hade mannen en lite säck som han burit vid höften. Den innehöll förutom några mynt som verkade vara ganska gamla en fisklina några krokar samt något jag inte kunde lista ut vad det var.

Kvinnan hade haft en ryggsäck som hon tagit av sig. Den innehöll rep, filtar och lite proviant. Förutom en liten burk med salva hittade jag ingenting. Jag såg dock att hon på halsen burit en liten tunn tråd av guld. Jag såg att det var en halsband. Jag har alltid trott att alver alltid gjorde vackra och mycket omsorgsfulla dekorationer men här fanns det ingenting sådant. Jag märkte dock att när jag höll i halsbandet så började mitt sår på handen läkas. Troligen är det någon helande magi i bandet som läker sår och skador. Jag rusade bort till Gishna som dock var ordentlig misstänksam mot ett smycke en alv ägt. Men när jag höll smycket på såret läkte det nästan genast.

Jag märkte nu att mitt kompass saknades. Jag letade men så insåg jag att det blivit kvar på kullen. Jag skyddade mig dit men det tog en stund innan jag fann den. När jag kom tillbaka fick jag se en syn som gjorde mig beklämd.
Gishna hade stoppat sitt svärd i munnen på alven som skjutit henne. Svärdet hade gått igenom och ut i nacken och ner i marken. Hon svor och morrade och barnen var med. Pojken slog på den döde med en pinne han hittat medan flickan var mer försiktig. Och höll i hans hår. Gishna spottade på den döde och kallade honom för något som jag inte vare sig kan eller vill översätta. Hon såg på mig men fortsatte att håna liket.

Ett ögonblick tänkte jag ta bort Gishna från den döde och förebrå henne. Men sedan förstod jag att hon liksom alla orcher blir arg och vred när de har med alver att göra. Hatet mellan älvfolk och svartfolk är så starkt att vi människor aldrig riktig kan eller vill förstå. Sedan tänkte jag på att han velat skada mina barn.
Gishna drog ut svärdet och tänkte fortsätta stympa de döda men jag avbröt henne. Jag tror det kan finnas fler alver bäst vi skyndar oss.

Gishna tittade på mig en kort stund men insåg att det kunde vara farligt att stanna. Jag har förstått efteråt att hon tänkt hugg av dem öronen och stick ut ögonen på dem. Det sägs att älvfolk egentligen aldrig dör. Deras själ får en ny kropp medan vi andra hamnar i dödens rike. Många svartfolk tror att de kan hindra älvfolk från att återfödas genom att ta bort deras ögon och öron. De tror att själen då inte kan hitta den nya kroppen. Jag tror det är vidskepelse.

Resa och reflektion

Vi skyndade oss i två dygn. Vi försökte lämna platsen med de döda alverna så fort som möjligt. Få korta raster togs innan vi ansåg vi kommit så långt bort att vi kunde fortsätta i lugnar takt. Det magiska halsbandet använde vi båda. Magin aktiveras så fort någon skada sker. I en skog river man sig alltid på något eller får skav någonstans men allt sådant försvinner när man bär smycket eller för den delen håller i den. Även mulåsnan har nytta av den. Gishna tror inte det är alvisk. Hon är som alla andra svartfolk vidskeplig och tror inte deras magi kan göra en orch något gott. Kanske har hon rätt?

Jag märkte en förändring hos henne. Hon var ganska belåten och nöjd med mig. Jag förstod att hon trodde jag skulle hindra henne när hon började skända liken av den döde alven men jag gjorde inte detta. Viktigare är nog det faktum att jag dödat två alver vilket anses vara en bedrift hos orcherna. Det är lite så att jag med denna handling visat att jag är på hennes sida. Människor har ofta en positiv syn på alver och andra älvfolk. Ja, jag hade själv en sådan inställning till dem även om jag heller aldrig varit en riktig ”alvkramare”. Jag har i princip bara träffat alver två gånger i mitt liv. En gång som ung då jag var vid hovet. Då besökte några alver kungen och en av dem sjöng någon melodi och spelade på någon slags lyra medan den andra alven en kvinna dansade en något sensuell dans. Andra gången var när min länsherre när jag var ung fick besök av några av dem. Men då var det alver som var något förnäma och de såg knappt på oss.

Jag har dock varit lite kluven till att jag dödade alvkvinnan. Mannen hade skadat Gishna och tänkte skada, ja rentav döda mina barn. Han fick vad han bad om. Men den andra. Jag har varit i många strider men få har jag dräpt. Den förste var en ädling vid en tornering men det var nästan en olyckshändelse. Den andre var en rövare som försökte komma undan med byte. Han fällde jag med armborstet. Den tredje var en bergsorch och nu har jag dräpt två alver.

Gishna var inte bara belåten och nöjd jag såg på henne att hon ville visa sin uppskattning på ett lite mer personligt sätt. Jag har alltid fått intrycket att svartfolkens kvinnor nästan var helt undanskuffade till att laga mat, föda barn och i viss mån ta hand om skadade och döda samt när så behövdes agera packdjur. Nu börjar jag misstänka att de spelar en ganska viktig roll. De deltar inte i strider eller så men de eggar och uppmanar männen och det är bara de som är riktiga krigare som får besöka dem. Männen kanske inte ägnar sin avkomma stor tanke men kvinnorna ser det som stor heder att få vara i lag med de starkaste kämparna. Kanske svartfolkskvinnor har det rentav bättre än männen som bara slåss, jagar och dödar? Är det rentav så att svartfolk är krigiska av den anledningen att kvinnorna eggar männen. De måste vara krigiska annars vill inte kvinnorna ha dem? Förut var det ju så att orcher är våldsamma och onda. Anledningen varför brydde man sig inte om, det bara var så.
Veckan efter dråpet gjorde vi det i skogen. Hon var väldigt tillgiven. Det känns som jag valt sida men vad det är för sida jag val vet jag inte.

En färd slutar en ny börjar

Ytterligare tre dagar passerade sedan började provianten tryta. Vi slog läger och jag gick på jakt. Jag fick en hare efter en ganska lång. När jag kom tillbaka fann jag att Gishna tänt en eld och tillagade ett rådjur. Hon förklarade att pojken hade hittat den gömd i en klippskreva och hon hade burit hit den och styckat den. Styckat och styckat, rådjur är inte grottorchernas vanliga spis hon hade skurit delar av den med päls och allt. Äter ni den inte rå frågade jag? Min käresta gav mig en syrlig blick, Jodå det hade varit hennes första tanke men det hände ibland att man steker mat även hos orcher. De är inte dummare än de förstått att lagad mat inte ger mask i magen på samma sätt som rått kött. Sedan tillade hon. De är människobarn och de tål inte rått kött. Människobarn? Jag såg dem som mer orchiska än mänskliga men hon gjorde tvärtemot. Jag skrattade till men sedan blev jag orolig. Vad sker med barnen om de hittar andra orcher, ses de som människor? En av anledningarna att jag tog med dem var att skydda dem från människorna men nu undrar jag om det var en så god idé?

Men vem hade då fällt rådjuret? Ja vi satt där och åt då flickan såg två varelser och ropade till. Vi såg två vättar komma emot oss. De höll upp händerna till tecken att de var fredliga. Den ene var klädd endast i ett höftskynke medan den andre hade en slags blå dräkt. Jag och Gishna reste oss, pojken tog sin syster och började gå mot mulåsnan. Ta det lugnt sa den blåklädde vätten. Vi kommer i fred. Han talade människospråk med en liten knappat förnimbar brytning. Jag tänkte fråga vilka de var men vätten förekom mig. Ta det lugnt, vi har sett er sitta här länge. Min kumpan hade jagat och rådjuret. Det hade sårats men sprang vidare innan den föll. Han hittade det i morse och gömde det så gott det gick. Se så vi är inte arga. Han höll ut händerna i en slags gest.
Gishna snäste åt honom men han svarade på mitt språk. Ja din väninna har rätt. Jag är trollkarl men jag försäkrar att jag inte tänker använda magi. Vätten satte sig ner medan hans medhjälpare ställde sig bakom honom med händerna på ryggen. Är ni förvånade frågade han. Alla vet väl att vättar kan lära sig magins väg? Men vilka är då ni? En människa som går genom denna skog med en orchisk kvinna och hennes två bastardungar. Han tittade på barnen och log ett ganska retfullt leende. Jaså det är på det viset. Jag gratulerar. Inte vanligt att människor skaffar sig orchiska damer. Men hon är ju ett sällsynt vackert exemplar. För att vara orch. Om ni är ett vackert exemplar av människa det kan jag dock inte uttala mig om. Gishna skrattade och barnen som blivit nyfikna och vågat sig fram gjorde likadant. Den stående vätten rörde inte en min.

Vi samtalade länge. Jag berättade om mitt uppdrag och hur jag och Gishna hade för relation. Vätten lyssnade intresserat och smålog ibland. Men vem är ni då frågade jag honom tillslut. Det var som han väntat på denna fråga.
Länge och väl talade vätten om sig själv. Han hade haft talang för magi och varit en av de skickligaste (enligt sig själv den skickligaste någonsin) som lärt sig magi. Jag lyssnade, men det var inte lätt att hålla redan på alla magiskolor, magikerakademier och vem som var vem. Vätte som var så skicklig hade imponerat stort på alla och hade även fått tillträde till vissa kretsar där normalt inte svartfolk får delta. Vätten var en pratkvarn och jag försökte verka så intresserad som möjligt men också låsas förstå vad allt tal om magi handlade om. Allt nog. Vätten som tagit sig namnet Eldsmärta hade fått bud att komma hem till sin stam. Bergsorcherna som vi låg i konflikt med hade varit ganska hårdhänta mot hans fränder. Många vättar hölls som någon slags gisslan och de tillverkade vapen och rustningar i rasande takt. Vättarna hade sedan länge goda relationer med grottorcherna som Gishna tillhörde och de hade samarbetat. Men som framförallt Gishna allt för väl viste hade bergsorcherna nästan helt underkuvat sina mindre släktingar som nu tvingades leva som en slags halvslavar.

När Eldsmärta talat färdigt ställde Gishna en fråga på svartiska och han svarade. Nu pratade han om möjligt ännu mer på sitt modersmål. Jag märkte dock en intressant detalj. Vätten och Gishnas dialekt var mer lika varandra än det som bergsorcherna talade. Sedan då vättarna gått iväg. De hade en del utrustning som de gömt men de skulle komma igen och vi skulle färdas gemensamt sa jag det till Gishna. Hon log och sa att hon aldrig hade träffat Eldsmärta men hon hade hört talats om honom. Det var henens stam som var eller kanske rättare varit i förbund med vättarna. Att de talade likadant fick därmed sin förklaring.
Resan fortsate och efter någon dags vandring tog vi norrut. Eldhjärta och hans medhjälpare som inte tycktes ha något namn gick i täten. Varje gång vi tog rast pratade och skröt magikern men Gishna tyckte om honom. Barnen var också förtjusta.
För att inte göra berättelsen att för lång träffade vi några vättar efter en vandring upp i bergen fem dagar efter vårt möte med den ”store” magikern.

Jeb
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 560
Blev medlem: 2007-07-09 08:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Jeb » 2019-06-08 17:20

Så går det när man slår fummel på T100 :mrgreen:
Jag är spelledare. Jag fumlar aldrig... :wink:

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 17:21

Förhandling och förvandling

Allt gick fort. Tack vare den pratsamme magikern fick vi företräde hos vättarnas härskare. Vättarna hade ingenting emot en allians med människor. Sådan hade skett förut men hur det skulle gå till rent praktiskt? Vättarna trodde nog att de flesta av grottorcherna som var kvar i livet vill säga skulle stödja dem om de fick framgång i sin kamp mot bergsorcherna. Det fanns några mindre grupper svartfolk svartalfer, resar samt några svartnissar men de stod på bergsorchernas sida. Eldsmärta hade dock sänt bud efter vänner och kollegor bland magikerna och de skulle undsätta honom i en snar framtid. Enligt honom själv så var hans namn så aktat att ingen riktig magiker skulle låta bli att hörsamma hans påbud.

Eldsmärta tog över planeringen och den gick i stora drag ut på att man skulle invänta hans kollegor. Oklart vilka och hur många de men de skulle komma. Undertiden skulle man försöka få fram så många vapen som möjligt och öva samt försöka meddela de vättar som tvingades arbeta för bergsorcherna att kampen skulle påbörjas. Människorna skulle i sin tur rusta sig för krig och påbörja en offensiv som skulle avleda uppmärksamheten västerut. Min kung skulle vara tvungen att rusta och sätta in alla sina resurser för detta krigståg. Jag försäkrade att han redan gjorde detta, men av någon anledning trodde de mig inte riktig. Fast svartfolk är lika misstänksamma mot människor som de är mot dem.

Magikern och hans härskare hade sedan överläggningar som jag ej fick delta i. Undertiden hade Gishna blivit föremål för allas intresse. Vättarna var inte fientliga utan mer nyfikna. Gishna verkade uppskatta uppståndelsen men också det faktum att hon var i sitt rätta element. För vi var underjorden i vättarnas grottor. Hon var förvandlad till det bättre. Vi fick ett rum eller vad man nu ska kalla det att bo i. Gishna var glad och det märktes att hon gillade dessa tunnlar och rum vättarna i genrationer skapat. Även barnen tycktes vara nöjda trots att de aldrig varit i en sådan miljö. Jag märkte dock att vättarna vänligt men bestämt inte ville att vi skulle gå på tur på egen hand. De var misstänksamma men inte fientliga. Troligen trodde de att jag skulle avslöja något om jag kom tillbaka. Jag fick inte ska påpekas ens vistas i härskarens stora sal utan fick bara vara med i ett mindre audiensrum.

Vi vistades underjorden i tre dygn. Barnen fick snabbt några vänner men lekarna slutade ofta med att de slogs. Mina barn var dock ofta starkare än vättarnas glin. Gishna var mycket tillgiven. Hennes beundran för ”alvdräparen” minskade inte. Men sedan kom bud som förändrade allt.
Några grottorcher kom. De gick helt oanmälda in i vårt rum och de började gapa och skrika. Gishna skrek hon med. Mina kunskaper i deras språk räckte inte till. Men de var inte glada och de undvek demonstrativt att se åt mig. Några vättar med Eldsmärtas lakej som vi mötte i skogen kom och då gick de sin väg. Gishna omfamnade mig dock och sa. Jag är så stolt för din skulle. Du ska utkämpa blodsgång!

Blodig kamp

Jag var inte förvånad. Varför skulle grottorcherna vara glada i att en av de sina skaffat barn med en människa? Människa, bättre än en alv, bättre än dvärg men ändå något värdelöst. En varelse som red på häst och gömde sig i borgar och städer. En ynklig varelse som fruktade mörkret och bara vågade visats i solen sken.
Gishnas förtjusning avtog inte men vättarna var bekymrade. Dog jag så skulle deras förindelser med människorna i princip upphöra. Eldsmärta kom dock på råd. Om några dagar skulle en av hans magikerkollegor komma och denne var en mästare på att tillverka magiska vapen. Jag sa att det lät ju förträffligt men när skulle striden stå? Vätten kom med beskedet att jag hade blivit utmanad och jag fick välja tid och plats. Dock ej i solsken. Vidare sa han att vättarnas ledare nu ha med mig på många möten och sammankomster. Dessa måste förstås vara avklarade innan blodsgången. Så skedde. Jag fick träffa både den en och den andre vätten och sitta i möten och besvara frågor i tid och otid. Jag försökte dock träna inför striden. Gishna var på sitt bästa humör. Hennes människa skulle slåss och även om jag dog så var det ingen skam att dö i en sådan duell. Jag frågade dock hur hon och barnen skulle klara sig men det var inga problem. Då jag dräpt två alver så hade jag på något sätt visat mig vara i orchernas värld en relativt hyfsad människa. De hade till och med lovat att barnen skulle få växa upp i stammen på grund av denna bedrift. Annars hade de nog slått ihjäl dem.

Efter åtta dygn, det var lite si och så med dagarnas timmar. I underjorden var sådant oviktigt men jag försökte vara ute så mycket som möjligt, även i mörker kom Eldsmärtas vänner. Till min förvåning var magikerna människor samt verkade mäktiga men inte otrevliga och högdragna. För att göra historien någorlunda kort. Bevlin den blåe hette magikern som skulle hjälpa till med att skaffa mig ett vapen. Vättarna hade låtit de bästa smederna som var kvar hos dem smida ett svärd. De hade gjort vapnet i en för mig okänd metall men som typiskt är för vättar så var det inte någon utsmyckning. Hade inte vapnet varit av hög kvalité hade det sett väldigt oansenligt ut. Bevlin gick sedan undan med det och kom tillbaka efter tre dygn. Han såg trött ut. Han sa ingenting till mig när jag fick svärdet men till Eldsmärta sa han torrt att han skuld till honom nu var betald.
Jag övade nu ordentligt. Nu var det bara övning och åter övning. Grottorcherna hade tyckt att vi sölat med tiden och fyra dygn efter jag fått svärdet skulle striden ske. Vättarna försökte för allt de var värda skaffa mig en rustning. Så kom då striden. Vi skulle kämpa i en liten arena som vättarna hade. I denna arena avgjordes en och annan strid vättar emellan eller också roade de sig med att hetsa djur mot fångar här.

Min motståndare var klädd i ett harnesk av läder förstärkt med nitar och ringar. Han hade knäskydd av läder på benen medan inga skydd på armarna. På huvudet hade han en slags luva eller huva av tjockt tyg. Den var så svart av smuts så jag kunde inte se vem eller vilken som tillverkat detta besynnerliga plagg. Hans vapen var förutom en dolk som satt nedstuken i bältet en stor yxa. Min egen rustning var en ringbrynja som täckte såväl bålen som armarna. På benen hade de satt fast läderskydd och på huvudet hade jag en hjälm med nässkydd.

Striden började så fort vi kommit in i arenan. Vi kom från var sitt rum och möttes nästan genast. Arenan kanske var stor för vättarna men för mig och min motståndare var den liten. Han svingade yxan mot mig men jag kunde lätt avvärja hugget med svärdet. Då siktade han mot mina ben men jag parerade slaget. Då högg han mot mitt huvud men missade, hugget kom i luften framför mig. Publiken där även min familj var med började nu vråla. Jag förstod glädjande nog att de flesta var på min sida. Men är man bekant med deras store magiker så får man nog många anhängare. Åter ven yxan genom luften men den strök endast över mitt huvud. Nu surande min motståndare till och riktade ett stort hugg mot mg. Han lyfte yxan bakåt och böjde sig något bakåt han med. Då högg jag till. Det är lite svårt att beskriva känslan när man använder ett magiskt vapen. Alt blir lättare och där man vill träffa, ja där träffar man. Hugget träffade honom i halsen och ena pulsådern slogs upp. Han föll baklänges men yxan höll han i. Publiken formligen ylade och värst var förstås Gishna.

Sedan fick jag reda på att min motståndare hade skrytig hur lätt det skulle bli och döda en menlös människa så han och de andra grottorcherna hade fördrivit de senaste dagarna med att dricka orcherdrank. Gishnas belöning torde alla räkna ut.

Gishna skaffar sig makt

Gishna var ganska stöddig. Hon var alvdräparens kvinna och denne hade segrat i blodsgången. Den starkes rätt är en princip som genomsyrar de flesta svartfolken fast jag kan näppeligen tänka mig att en svarnisse anser detta vara ett bra ideal. Den starkaste får det bästa bytet sägs det hos dem och det är bara framgångsrika krigare som får tillträdde till kvinnorna. En orchkvinna släpper inte till för en vek eller misslyckad krigare. Kvinnorna hos främst orcherna klumpas ihop till någon slags passiva varelser som sköte barn och matlagning men de bråkar en hel del de med. De kan slåss med varandra om att få vara i lag med den starkaste krigaren. Inte heller blir jag förvånad att de i vissa fall försöka intrigera bort varandra från denna position. Gishna var nu i en stark position. Det anlände ytterligare några grottorcher varav några var kvinnor. Gishna försatte ingen tid. Hon beslöt att bli deras kvinnors ledare eller vad man nu ska kalla. Hon hade nog heller inget val. Skulle de acceptera att hon hade ihop det med en människa samt hade två halvmänniskor som barn ja då fick hon vara tuff. Hon berättade efteråt att det första hon sa till dem var att hon var alvdräparen kvinna och sedan slog hon en av dem, den hon trodde var deras ledare med flatsidan av sitt svärd. Detta är en av skillnaden mellan orcher och människor, Vi människor löser tvister och konflikter med våld helt sant. Men vi anser aldrig eller sällan att våld är första och bästa lösningen. Hos många svartfolk är våld enda lösningen. Men Gishnas maktposition bygger på våld och hot om våld.
Inte förvånad men lite besviken blev jag när Eldsmärta kom och ville ha svärdet tillbaka. Jag förstår att man inte ger bort ett sådant vapen hur som helst och inte till en människa. De något näriga vättarna tog tillbaka rusningen jag lånat men hjälmen kunde jag få behålla. Bevlin den blåe som är en elementarmagiker med luftens element som inriktning beslöt sig för att bli förbindelsen mellan vättar och människor. Magiker har krafter men hur ska de ombesörja detta har jag ingen aning om.

Planen vättarna har lagt fram är att de om fyra månader ska gå till anfall i ryggen på bergsorcherna. Dock måste man i väster anfalla först för att avleda bergsorcherna uppmärksamhet ditåt. Vi har nu fått reda på vilka som styr hos bergorcherna. Det är främst tre krigare varav den främste av den Kulvur slaktaren är den främste. Denne Kulvur är en enormt stor krigare han är även med orchiska mått en intelligent man. Han har två halvorcher som rådgivare och han är nog den ende orch jag vet kan läsa och skriva, Gishna undantagen.
Belvin skulle ge sig iväg. Jag frågade om han kunde ta med en rapport. Det samtyckte han till och jag skrev ner mycket av det som ovan berättas.

Planering

Jag må vara den store krigaren. Någon av vättarna tog mulåsnan och sålde till en grottorch som åt upp den. Grottorchen och hans kumpaner tyckte inte den smakade bra och det förebrår de mig. Jag låsas inte om det. Det har passerat 10 dygn sedan Belvin försvann. Jag har dock blivit ganska bra vän, tror jag till magikerna. Två, tre av dem hade jag hört talas om innan så de är nog mäktiga och fruktansvärda som fiender. Otroligt att Eldsmärta kan umgås med sådana, de påminner inte om honom alls. De är alla människor, tror jag. Måhända det är sant att vättemagikern är så mäktig och unik att de har översende med honom och hans mindre sympatiska drag. Men är inte alla trollkarlar excentriska? De har alla lite svårt för stanken som finns vid de boställen svartfolk använder, men jag är sedan min fångenskap immun.

Det har inte kommit fler grottorcher hit på tre dagar nu. Troligen kommer det inte mer. Några har rymt från bergsorcherna några har levt enskilda eller i smågrupper. Fyra av dem har haft med sig gåvor. De har dödat bergsorcher och tagit med öronen från dem som tecken på att de är lojala. Det finns dock några grottorcher som föredrar bergsorcherna framför vättarna. Totalt är det nu 54 grottorcher, 18 kvinnor och sju barn i olika åldrar. I princip alla männen utom två kan strida. Gishna har inte mött någon som utmanat henne så hon är obestridligen kvinnornas ledare.

Ytterligare två dagar gick och då blev det väsen. Vättarna hade hittat en bergsorch som spejat på oss. Han hade skadat sig i högerbenet efter ett fall och vättarna hade hoppat på honom. Magikerna förhörde honom. Efter detta ville vättar och bergsorcher tortera och vad jag förstår döda honom men en av magikerna trädde emellan. Zäejbelf heter han. Han är alltid klädd i en lång vit dräkt med gula uppslag. Två färger svartfolk brukar avskydd. Han ser ut som om man inte skulle kunna göra en insekt förnär men de hade respekt för honom. Lovvärt med et sådant sinnelag men det riskerar också splittring.
Värre är att bergsorcherna börjat förstå att förräderi är i görningen. De har dock börjar en stor offensiv mot människorna i väster och de kan inte avbryta den nu. Ska vi göra något får det ske snart. Krigsråd har hållits. Jag magikerna dem sju främsta av vättarna samt två grottorcher käbblade i nära nog tio timmar. Att vi var underjorden när mötet hölls och luften snabbt försvann gjorde inte saken bättre.

Natten därpå höll vi nytt möte. Magikerna har varit trötta på allt gapande och ändlös käbbel så de använde en smula magi. Grottorcherna gick med på deras plan och det gjorde vättarna också kanske mest för att Eldsmärta var med och utformade den. Men magiska symboler ska vi skydda området vi är. Sedan ska vi göra små räder in på bergsorchernas område. Magikerna ska försöka slå till på dagen och de andra ska utnyttja de mörka timmarna.
Jag ska bistå magikerna men hur vet jag inte.

Symboler och slaveri

I tre dagar var vi ute och kunskapade i bergen. Jag och Eldsmärta, Zäejbelf och två av magikerna som vad jag förstått är tvillingar. Eldsmärtas underhuggare är med samt två vättar som kan lite magi. Gishna är med för det mesta samt vår dotter. Tvillingarna håller sig för sig själva och när jag frågade om namnen sa de det så tyst att jag knappt hörde, så jag är lite osäker på deras namn. Bröderna är vad jag tror mig veta så kallade symbolister. Deras magi består inte i gester eller mumla fram besvärjelser utan de gör en symbol och sedan laddar de den med magi. Ser någon symbolen kan han utsättas för magi. Man kan bli förblindad eller skräckslagen. Nu tar det tid och kraft att göra detta. Men för en lekman är det omöjligt att se vad som är en magiskt laddad symbol och vanligt klotter och kladd. Vidskepliga orcher lär inte vara de som listar ut vad som är äkta och falsk symbolmagi så jag och vättarna går med färg och penslar och kluddar på stenar och ibland sätter vi upp skärmar med olika symboler. Jag har en viss talang för detta.

Pojken har blivit ledare för de orchbarnen samt en del vättebarn som följer med dem. Han är beväpnad med en slags gaffel som svartnissar använder som vapen för att visa vem som bestämmer. Han är troligen lite äldre än de andra barnen. Gishna berättade att sönerna ganska tidigt förväntas bli självständiga medan flickorna som förpassas till kvinnornas domän håller ihop med mödrarna tills de blir vad vi människor kallar giftasvuxna. Skillnader mellan olika folkslag och stammar finns. Igen människomor skulle dock ge sin lille son en gaffel och uppmana honom att sticka sina kamrater!

Gishna är inte förtjust i solen men har kommit på ett sätt att uthärda dess skarpa ljus. Hon har hittat en gammal halmhatt i vättarnas gömmor. Vättarna om de får tag i något behåller det vare sig de har nytta av det eller inte. Hon ser ganska rolig ut si sina skinnkläder samt denna något förstora hatt. Denna halmhatt har gett mig en idé. Får vi tag i hattar ska vi ge dessa till våra allierade grottorcherna och vättarna. De kommer se bra dumma ut men vad gör väl det. Konstigt att orcherna aldrig tänkt på att skaffa hatt?
Den tredje dagen berättade Gishna att några av grottorcherna s varit på spaning hittat tre bergsorcher. Två kvinnor som samlade växter och en ung krigare. Denne hade de skjutit med en pil. En av kvinnorna hade sprungit sin väg medan den andra hade de tagit tillfånga. Men då de är arga på magikerna för att de inte fick döda den förre fången så gav henne till kvinnorna. Hon ska bli slav. Kvinnorna hade tagit bergorchkvinnan ner i underjorden där de håller till. De har några gamla gångar av vättarna att bo i. Därnere hade de slitit av henne kläderna och alla hade slagit henne. En som har blivit tillfånga och ska bli slav ska brytas ner. Så är det hos alla som håller andra i ofrihet men det jag fick höra gjorde mig upprörd. Efter att de skrikit och gapat samt slagit sin fånge hade de fyllt upp henne med orcherdrank och sedan hade de när hon var så gott som redlös mer eller mindre torterat henne. Jag tror de gjorde saker som helst bör förtigas men de ska även skurit av henne öronen.

Jag frågade om Gishna varit med men hon sa nej. Innan jag han fråga något mer sa hon att den som varit slav vet hur en slav har det. Det gjorde mig glad. Men jag har nog aldrig frågat vad Gishna upplevde under sina två år hos våra fiender.

Förhandling med en desperat fiende

Belvin hade kommit tillbaka. Han hade goda nyheter. I väster hade man samlat en stor här och denna hade vunnit flera strider mot bergsorcherna. Dessa hade tagit sig ner från bergen men deras övermod, det hade ju gått ganska bra för dem fick dem på fall. Tungt kavalleri hade krossat många av dem på slagfälten ner på slätterna och man hade till och med gett sig upp i bergen och ansatt dem där.

Vår taktik att sakta säkra områden samt göra magiska (och omagiska) symboler hade gett resultat. En styrka på femtio bergsorcher drabbades av panik. En annan styrka förblindade många av dem, de andra lade benen på ryggen. De blinda, omkring 30 krigare tillintetgjordes med pilar, stenar, spjut och magi. Jag sköt en av dem med mitt armborst. Måhända fegt men i detta krig finns ingen ridderlighet. Eldsmärta visade prov på hur mäktig han är. Han gjorde en gest med handen och ur handflatan kom det en stor stråle med eld som brände ihjäl två av dem.

Magikerna hade fått reda på att en bergsorchkvinna hölls fången. Gishna hade lugnat dem med att hon var hos kvinnorna. Jag vet dock ej om det är bra eller inte. Men Gishna sa, och det hade hon nog dessvärre rätt i att även människor kan behandla fångar illa och där är vi inte bättre än de. Kanske har hon rätt. Slavinnan har mest tilluppgift att vara allas slagpåse. Det fyller säkert en funktion. Grottochkvinnorna bråkar och intrigerar om sina positioner i gruppen men så länge en ofri finns kan ingen av de andra vara längts ner i hierarkin. Gishna har lovat att ingen får döda eller lemlästa henne.
Allt är dock inte framgång för oss. En mindre grupp vättar som skulle speja kom tillbaka i full panik. De hade överrumplats av spejare från andra sidan och de hade förlorat alla utom två. Dessa krakar påstod att 2000 krigare var emot oss vilket var lögn men det tog tid och möda att dämpa panik och hindra vättar och grottorcher från att fly. Någon vecka efteråt hade några grottorcher anfallit några bergsorcher. Dessa var dock riktiga elitkrigare och de hade dräpt elva av sina kusiner och sårat de tre som kom undan.

Av alla magiker föredrar jag Belvin. Han ger inget underligt uttryck samt lyssnar och är förstående. Han har till och med sagt att jag gjorde rätt som räddade Gishna och är ihop med henne. De andra har inte sagt vare sig något bra eller fördömande. Eldsmärta hade pikat mig några gånger men jag har hört värre. Han har dock sagt att Gishna är den vackraste orch han haft äran att ha träffat.

Min idé med hattar slog inte väl ut. Några av grottorcherna accepterade denna huvudbonad. De hade dock slokhattar och en fick en hatt som tillhört en ädling. Men den som fick en damhatt av äldre modell blev vansinnig. Han såg bra löjlig ut där han stod klädd i ett höftskynke, pansarbrynja och en rosa hatt med slöja. Han hotade att utmana oss på blodsgång allihop.
Några dagar senare kom det bud från bergsorcherna. De ville förhandla. Detta tolkades som ett tecken på att de var hårt trängda. Efter ett rådslag bestämdes det att Eldsmärta, Zäejbelf Belvin och jag skulle möta dem. Grottocherna var emot det hela och menade att nu när det gick dåligt för dem då skulle man minst av allt ha någon förhandling. Dagen därpå mötte vi dem. Deras förhandlare var Kulvurs två halvorchrådgivare. Förutom de var fem klankrigare, eliten av deras kämpar med. Alla lade ner sina vapen och Zäejbelf lade ner sin stav på avstånd från möteplatsen som var på en bergsklippa. Eldsmärta tog genast till orda innan någon hälsning gjordes och talade fort. Våra krav var att de skulle dra sig bort från Röda bergen och de skulle frige alla vättar och grottorcher. Skulle de vägra skulle de krossas till siste man.

De andra magikerna försökte lugna sin kollega och halvorcherna tog till orda. De menade på att de nyligen allierat sig med flera orchklaner men att de ändå ville ge oss en chans att byta sida. Ja inte magikerna förstås men ärligt vad angick denna konflikt dem? Vidare lovade Eldsmärta att han skulle bli Kulvurs närmaste man. Med lika mycket makt som honom. Magikerna skulle kompenseras med alla de magiska böcker, föremål och annat som fanns i deras ägo. Zäejbelfs ögon blixtrade kort till och han sa bara helt lugnt. De ljuger. De är desperata. Denna förhandling är bara ett försök att vinna tid. Halvorcherna som märkte att de varit utsatta för magi surnade till och en sa det var inte tal om att magi skulle förekomma. Nej sa Eldsmärta helt lugnt. Men ingen har sagt att magi inte får användas vid detta möte. De tystnade en kort stund.

Den ene av dem gick fram till mig. Du måste vara han som lever med en orch. Jag nickade. Han log ett bistert leende och sa. Vad tror du kommer hända med dig i framtiden? Tror du verkligen att någon vill ha med dig eller din hona att göra? Nu har de nytta av dig med sedan? Du är en pinsam påminnelse om en slag förbjuden kärlek som alla föraktar. Jag sträckte på mig. Den dagen den sorgen. Han log och såg ner i marken ett ögonblick sedan log han och väste. Men vad tror du dina vänner säger att du dödat alver? Det finns ju alver som strider för er människor borta i väster. Tror du att de bara kommer låta dig gå? Jag log lite och sa. Bekymra dig inte för det. Ni är snart alla döda och det kommer inte finnas en bergsorch på mils avstånd när kriget är slut. Inte några halvorcher heller. Nej det har du rätt i sa den andre av de två. Vad händer med din avkomma? Så fort du vänder ryggen till skär grottorcherna halsen av dem. Jag log bara. Vad skulle jag säga? Mina verkliga bekymmer kommer när kriget är slut.

Möte avslutades. De insåg att deras inte allt för genomtänkta erbjudande endast visade hur illa ställt det är på bergsorchernas sida. Vi gick tillbaka, men när vi gått några meter insåg vi att Eldsmärta inte var med. Zäejbelf sa att han anade oråd och Belvin höll med. Vi beslöt att återvända till platsen för mötet. Då hördes plötsligt ett stort dån och skrik. Ett ras hade skett i berget och någon blivit skadad. När dammet lade sig såg vi Eldsmärta komma. Han log och såg väldigt grym ut. Jag vet några som inte kommer tillbaka till Kulvur mer. På tillbakavägen bråkade magikerna om detta. Var det verkligen rätt att döda förhandlarna? Vättemagikern tycker det, det blev ju i princip ingen förhandling.

Den flygande orchen

Dagarna och nätterna förflöt. Inga bergsorcher vågade sig till de trakter vi höll hus. Symbolerna avskräckte dem. Våra spejare rapporterade dessvärre att bergsorcherna slagit tillbaka människornas angrepp. Bergsorcherna kan inte segra nere i de områden människorna bor och dessa kan inte segra i bergen. Ett annat problem var att magikerna började tröttna. De vare sig kunde eller ville bo bland vättar och grottorcher hur länge som helst. Eldsmärta har dock illa dolda planer på att bli en ny härskare över såväl vättar som grottorcher. Jag har försökt lista ut varför denne vätte kan ha så stort inflytande över de andra magikerna men de är undvikande i sina svar. Belvin sa rent ut att det är en hemlighet när jag ansatte honom. Jag förstår att de varit i en slags stor skuld till Eldsmärta men att de nu börjar anse att den är betald. Belvin är den jag föredrar att umgås med. Tvillingarna är för tysta och håller sig för sig själva. De talar bara med varandra och svarar endast när man talar med dem. De startar aldrig ett samtal. Zäejbelf är på någon sorts högre nivå än oss andra och han är något ouppnåelig. Han påminner om någon slags visionär profet men han förkunnar ingen lära. Övriga magiker har jag aldrig haft så mycket att göra med. Tror dock att de ogillar min relation med Gishna.
Belvin är en av de skickligaste magikerna när det gäller att tillverka magiska föremål. Han har alltid ansett dessa vad han kallar hjälpmedel underlättar för en riktig magiker. Sedan finns det magiker som föraktar att man tillverkar sådana ting och anser man enbart ska förlita sig på sin egen kraft. Sedan sa Belvin så är det så att en del är rädda för att föremålen kommer i orätta händer. En dag sa han att han ville tala enskilt med mig. Han var allvarlig och sa att om det skulle hända honom någonting så ville han att jag skulle får några föremål av honom. Jag försökte skratta bort allvaret med att inte kunde det hända honom något illa, han som var så mäktig. Belvin avbröt mig och sa att Zäejbelf har förmågan att kunna se in i framtiden. Ofta stämmer det. Två av tre visioner stämmer och Zäejbelf hade sagt att Belvin skulle hamna i bekymmer, ett problem han inte skulle kunna lösa. Innan jag han säga något tog han mig i armen och vi gick ut. Jag förstod att han ville vi skulle vara ensamma och eftersom solen sken starkt denna dag så var nog risken liten att någon skulle vara nyfiken av våra allierade.

Mitt mäktigaste föremål är mitt bälte sa Belvin och visade ett svart vanligt bälte med mässingspänne. Han log ska du göra magiska föremål se till att de är oansenliga för då väcker de inte nyfikenhet. Med denna kan jag flyga sa han. Jag gjorde stora ögon, men de blev ännu större då han svävade upp i luften ovanför mitt huvud.
Han tog av sig bältet och gav det till mig. Jag tvekade men han insisterade. Sätt bara på dig bältet och sedan tänker du att du ska flyga. Jag tänkte för mig själv jag kan flyga och rätt var det var så hamnade jag nog nära nog tio meter upp i luften. Men jag fick panik. Jag slog runt och hamnade med huvudet mot marken. Se så skrattade Belvin. Försiktigt nu. Jag lyckades hamna med huvidetupp igen och Belvin sa tänk att du ska landa, men ta det försiktigt. Landa tänkte jag men åkte med sådan kraft ner i marken att jag ramlade omkull och slog i ryggslutet. Aldrig mer. Aldrig mer flygning för mig sa jag när jag reste mig. Belvin log men tog åter till orda. Bältet har en annan förmåga. En kan göra sin bärare osynlig. Men den kan inte göra det man bär med sig osynligt. Jaha sa jag. Med andra ord. Vill du vara osynlig måste du vara naken. Han tog av sig kläderna och jag vände mig om och kände att någon rykte mig i näsan. Vad nu ropade jag till? Det är bara jag sa Belvin. Jag står framför dig. I nästa ögonblick var han där framför mig naken så när om på bältet. Pröva. Nej tack sa jag. Det räcker för mig nu. Men inte för mig sa Gishna.

Gishna hade följt med oss på avstånd. Hon stod där med halmhatten på sned och armarna i kors och log ett litet elakt leende. Det var det roligaste jag sett på länge. Belvin log och sa pröva? Gishna var inte sen att pröva. Trots solskenet så tog hon bältet och flög ganska bra. Hon kunde göra rörelser i luften och man kunde tro att hon var en flygande varelse. Hon flög bort men då blev även Belvin orolig. Efter att vi inte sett henne på omkring en kvart började vi ropa på henne. Då kände jag en knuff i ryggen. Jag vände mig om. Ja det här med att vara osynlig är inte dumt det heller.

Förtjusning och förfäran

Gishna påminde om ett barn som varit på lite dåligt humör, det är ju trots allt krig och alla är spända men som vi en religiös högtid eller fest får en present som visar sig innehålla den bästa leksaken barnet drömt om.
Gishna insisterade på att få låna Belvins magiska bälte och han lät henne hållas. Hon flög och lärde sig manövrera riktig bra. De andra av våra svartfolksallierade trodde hon lärt sig magi och hennes status ökade. Det hade hon förstås ingenting emot. Någon trodde hon var välsignad av gudarna, men vilken gud vill lära en grottorch flyga? Det säger sig självt att hon inte flög i det starkaste av solsken men hon lärde sig acceptera obehaget med ljuset allt mer. Hon hade som slav hos bergorcherna redan på den hårda vägen lärt sig uthärda det för svartfolk så förhatliga ljuset.

Jag frågade varför hon som bodde bo lång ner i underjorden kunde gilla att flyga. Men hon svarade att då hon var slav alltid drömde om att bara kunna flyga iväg som en fågel eller insekt. Med bältet kunde hon fluga i väg och vara fri. Fri från bergsorcher, fri från människor och fri från alver, Fast några alver kan flyga...
Bältet användes inte bara som en slags leksak eller att sätta grottocher i respekt. Belvin hade använt bältet när han rekognoserat från luften. Hade även använt det när han tog kontakt med människorna i väster. Han hade dock varit lite pryd. Man kan flyga och vara osynlig, men då måste man vara naken. En magiker av ära visar sig inte naken och måhända var det kallt att flyga utan en enda tråd på kroppen?

Gishna hade inga sådana moraliska betänkligheter. Orchernas kvinnor har sällan mycket kläder. De är sällan nakna och hittar de kläder så tar de dem men de har inte människor syn på kläder. Sedan tål en grottorch kyla ganska bra, oavsett om det är en fuktig grotta eller en kall vind.
Kriget gick vidare. Vättarna hade hittat en styrka på 15 spejare som rörde sig mot vårt område. Eldsmärta eggade dem och nästan hundra av dem följde honom. Bergsorcherna nedgjordes till siste man men de själva led ganska stora förluster. Grottocherna hade sänt ut en mindre grupp på omkring tio krigare dessa gick i ett bakhåll och när de hittades hade de styckats och stympats.
Två av grottochernas kvinnor hade varit ute för att samla växter. De hade kommit vilse och hittats av bergsorcherna. Den ena var försvunnen men den andra hade de våldfört sig på så illa så när hon hittades kunde hon inte gå och var helt vansinnig. De andra grottocherna och främst då kvinnorna vill nu hämnas på slavinnan

Tänka som en människa

Det var dålig stämning i lägret. Magikerna ville far sin väg. De menade på att kriget snart var vunnet och bergsorcherna snart besegrade. De skulle inte kunna vinna kriget. Grottocherna ville hämnas och det vara bara tack vare vättarna som de kund lugna sig något. De ville offra bergsorchkvinnan. Gishna fick dock en idé och visste hur hon skulle reda upp situationen. Hur då frågade jag. Jo jag ska tänka som en människa.
Hon talade med Belvin och de andra magikerna och sedan gjorde hon följande. Hon gick ner i grottan där slavinna hölls och hon låtsades vara arg. Hon gav order till de andra kvinnorna att de skulle försvinna. Då ryktena gick att alvdräparens kvinna kunde magi löd de henne utan att bråka. Hon gav sedan bältet till bergsorchkvinnan och förklarade hur man gjorde sig osynlig. Men hon påpekade att hon kunde se henne och det kunde de andra magikerna också. Detta för att hon inte skulle försöka fly med bältet.

Sedan började Gishna gapa och skrika, ja hon vrålade för full hals och slog sönder de få föremål som fanns i hålan. Sedan tog hon en påse med aska, blod från en hare samt lite krossad glas och spred ut i rummet. Sedan kallade hon till sig kvinnorna och sa att hon med sin magi krossat slaven. Någon av dem undersökte askan men stack sig på glaset och de flydde alla till en annan grotta.
Sedan för det var en mycket solig dag gick hon upp med bergsorchskvinnan och tog tillbaka bältet.
Vi följde sedan henne till våra främsta linjer. Belvin hade skrivit ett brev till våra fienders hövding där han påpekade att vi väntat förstärkning. Minst 5000 krigare av olika slag var på väg och minst 50 magiker samt stora tunga krigsmaskiner. Detta var väl måhända lite väl överdrivet men bergsorcherna kunde väl knappast förringa detta budskap. Den forna slavinnan fick brevet och gick naken iväg till de sina.

Tänkte jag inte som en människa? Frågade Gishna mycket stolt över sin plan. Jodå det höll vi alla med om. Men hur menade de hon? Jo att försöka lösa ett problem utan våld det är människornas sätt att tänka. Kanske har hon rätt?

Ett flygande huvud

Gishna blev allt djärvare. Hon flög ofta både i gryning som skymning. Osynlig som hon var fruktade hon ingen. Det var inte bara lek. Hon spejade efter fiender och rapporterade. En bergsorch som hade gått ner för en brant knuffade hon till och han föll ner i en klyfta. En annan av dem stod och uträttade ett behov på en höjd men knuffades ner därifrån. Det lilla liv som fanns kvar i honom släktes då hon tog hans kniv och satte den i honom. Sedan kom Gishna på en makaber lek. Hon skilde den dödes huvud från kroppen och flög med huvudet in bland några bergsorchkvinnor och deras barn. Att ett avhugget huvud kom flygande ledde förstås till panik. Gishna hade planer på att försöka ta med sig armborst eller att magikerna skulle tillverka något hon kunde kasta på de som befann sig på marken.

Gishna försökte lära barnen flyga men pojken brås på mig och ogillar det. Han hötte med sin stridsgaffel och var mycket arg. Flickan som brås på sin mor var dock mer entusiastisk.
Kriget rasade vidare. En dag då jag och tvillingarna var ute och de hade gjort en symbol som de höll på att besvärja kom en pil farande. En av bröderna fick ett litet sår på handen men de miste förstås koncentrationen. Jag fick iväg en pil och det blev ett lyckoskott. Jag träffade skytten. Inte dödligt, skäktan tog i låret men han föll ner bland klippor och krossades.
Två vättar som hållits fångna hos bergsorcherna hade lyckats fly. De kom till våra ställningar och de kunde berätta att det blivit allt sämre för fienden. Förvisso hade de slått tillbaka några mindre styrkor men de insåg att det inte skulle sluta med seger. Några av bergsorcherna hade helt enkelt smitit iväg. Kulvurs närmaste män hade gått emot honom. Det gick så långt att det blev blodsgång. Kulvur segrade dessvärre.

Någon dag efter vättarnas ankomst kom den försvunna grottorchkvinnan tillbaka. Hon var nästan i lika dåligt kondition som den bergsorch vi släppte och naken var hon. Med sig hade hon en lapp där Kulvur skrivit att alla fångar, slavar och andra avskum hade dräpts. Sant eller inte?
Gishna kom tillbaka en dag och var arg. Först ville hon inte tala men tillslut fick jag ur henne att hon sett tre människor, tre knektar från min konungs här. Först hade hon tänkt ta kontakt med dem men sedan insåg hon att de kanske skulle ta henne för en fiende. Hon flög en bit ifrån dem och såg att de råkade stötta på tre bergsorcher en ung krigare och två kvinnor som snarat harar. Den unge krigaren bara beväpnat med ett kortspjut sköt de med armborst. En av kvinnorna sprang iväg men den andra snubblade på den påse hon höll bytet i. De hade omringat henne och börjat skratta men så blev en av dem allvarlig och Gishna hörde honom säga att hans syster blivit tagen av bergsorcherna för några månader sedan. Vad ska vi göra med henne hade en frågat. Ge igen sa den var syster råkat illa ut. De hade kastat sig på henne och trots att hon försvarade sig bra så fick de av henne kläderna och drämde till henne i huvudet. Gishna hade dock börjat skrika och då blev de rädda och sprang sin väg. Ni är inte bättre än oss orcher fast ni alltid påstår det, väste Gishna och jag kunde bara hålla med.

Belvin lämnade oss

Vi träffade några spejare från min konungs här. Jag tvillingarna och Zäejbelf. De hade bud med sig till oss och ordern var att alla bergsorcher skulle fördrivas från Röda bergen. Sedan ville man ordna med etablerade kontakte med vättarna och förhandla hur framtiden skulle gestalta sig. Vi sände bud tillbaka och lät förstå att då människor kanske inte alltid såg eller gjorde skillnad på orcher och andra svartfolk så skulle inte våra styrkor mötas utan försöka att var för sig ansätta bergsorcherna. Vi skulle dock ha kontakt med varandra och försöka upprätthålla förbindelser.
Belvin hade gett sig iväg. Han hade utan ett ord lämnat oss. Eldsmärta tror sig veta att Belvins syster också hon en mäktig magiker har problem. De andra säger inte så mycket. Gishna anmälde sig till att sköta förbindelserna mellan oss och våra allierade. Ingen skulle ta notis om hon flög osynlig och lämnade meddelanden. Jag är skeptisk. Skulle människorna stötta på Gishna kanske de skadar henne?

Jag oskadliggjorde en bergsorch. Han hade råkat hamna framför en av symbolerna som var fylld med magi. Han stod som förstenad framföd den. Några av vättarna tänkte ge sig iväg och ta hand om honom. Jag följde med. Till vättarnas ilska gjorde jag processen kort med honom de ville plåga honom och vad jag misstänker äta upp honom. Detta gjorde att de blev arga och jag fick står till svars inför Eldsmärta. Han tog saken lätt men lät förstå att svartfolk strider på annat sätt än människor.
Vättarna är modiga nu. Varje kväll drar de ut i stora band och letar efter bergsorcher. Grottorcherna gör samma sak men de är ganska få och vet med sig att de inte har råd att förlora för många.

Det börjar bli kallare i bergen och vädret är mer molnigt. Detta gynnar svarfolken av olika slag, vänner som fiender men människorna är inte så förtjusta i att tillbringa höst och vinter i detta klimat.
Eldsmärta har tagit mina barn till sig. Pojken hade en längre tid varit nyfiken på denne vätte som lät förstå att han gillade den lilles närvaro. Kanske försöker han använda min son som en slags pion och få reda på hemligheter om mig och Gishna? Fast jag ser nog att en magiker har hand om honom än att han blir primitiv svartfolkskrigare i Röda bergen. Även flickan har han visat intresse.
Grottorcherna är glada. En vättarnas spejare tog en bergsorch till fånga. Denne avslöjade att många av deras kvinnor höll sig gömda ganska nära våra nordligaste linjer. Nästan alla grottorcher begav sig dit. Gishna suckade och sa det var nog lika bra. Många kommer nog att få det svårt. Men människorna, vad skulle de göra med dem?

Ett erbjudande och ett bekymmer

Grottocherna var nöjda. Så nöjda att de ställde till med fest i fem dygn. Anledningen var att de hade anfallit bergsorcherna och tagit många av deras kvinnor tillfånga. De hade dödat de få krigare som vaktat dem sedan hade de tagit och dräpt alla de orchbarn som var av manligt kön. Grottorcherna hade i det närmaste utplånats som stam men nu ser de åter framåt. Jag befarar att det inom något årtionde eller så kommer dessa bli ett problem här uppe i Röda bergen. Vättarna är inbjudna på festen men magikerna håller sig borta. Då bevakningen av våra linjer är lite svag nu så faller det på oss att vakta mot arga bergsorcher.

Jag har aldrig insett hur mäktig Zäejbelf är förrän nu. Mäktig det förstod jag innan men efter denna händelse. Det var på kvällen och himlen var mörk. Det regnade lite. Vi hade han, jag och Gishna gått upp på en höjd och såg ner mot fiendelinjerna. Magikern sa ingenting med sträckte sedan upp handen i luften och gjorde en gest. Ett stort dån hördes och en blixt med fem svansar slog ner. Alla blixtarna hade träffat fem fiendekrigare. De skrek till och jag såg att två andra orcher sprang iväg. Jag hade inte ens sett dem gömma sig. Gishna var mycket tagen av denna händelse. Magikern sa ingenting men när vi började gå därifrån sa han utan att titta på någon av oss att han trodde våra barn hade förmågan att kunna lära sig magi.

Vi diskuterade sedan jag och Gishna denna sak. Hon var positiv till att barnen lärde sig magi. Vilken stor krigare skulle inte pojken bli om han kunde göra som Zäejbelf. Ja hon tolkade allt detta med magi i våldsamma termer. Jag hade en något annan syn på det hela. Hos människorna är halvorcher sälla väl sedda. Orcher är inte alltid så vänliga de heller och i deras samhälle är det våld och strider. Livet här får man räkna med blir kort och fullt med skador och sår. Flickans chanser i detta samhälle är mest att som de andra kvinnorna förpassat till kök och föda nya krigare. Enda invändning jag har ä att mina barn inte får bli sådana där magiker som sysslar med odöda. Det anser jag vara skamligt och farligt.

Eldsmärta tittade till oss och han hade också märkt, ja det var ju förstås enligt honom själv han som märkt att pojken hade gåvan att lära sig detta hantverk. Han vill när pojken växt till sig lite bli hans lärare. Men det anser jag vara en inte helt lyckad tanke.
Värre bekymmer har vi för tillfället. Den bergsorchkvinna som hölls som slav hos oss men som vi befriade och Gishna lurade i de andra att hon var död är bland fångarna. Det dröjer nog ett tag innan de märker bluffen, ja med lite tur kanske de inte märker den alla för de kommer inte ha grottochkvinnorna på samma ställe som de andra men risken finns. Nu måste man räkna med en dolk i ryggen av någon uppretade grottorch.

Kulvurs död

Den orchiska festen tog slut. Men de slagna hjältarna gjorde ingenting på två dygn. Tre av bergsorchkvinnorna lyckades fly. Ja vare sig jag eller magikerna stoppade dem fast vi kunde. Gishna hade varit ute och flygigt länge den senaste tiden. Det är dock inte alltid bra väder för det har kommit snö men den försvinner ofta när solen kommer tillbaka. Fjärde dagen efter festen kom hon och tog mig enskilt. Hon trodde hon hittat Kuvurs läger. En minde grupp på runt femtio bergsorcher hade slagit läger vid några klippor. De verkade ha varit på flykt men stannat någon dag eller två för vila. Jag sa att vi borde informera de andra och våra allierade men Gishna sa att det har vi inte tid med. Hon skulle ta sig till bergsorcherna där skulle hon osynlig ta sig in i lägret och se efter. Hon drack och åt lite och sa att hon skulle iväg igen. Vi har inte tid. Jag har inte tid. Hon pekade på sin mage och sa jag är gravid igen. Snart kan jag inte flyga runt i bergen. Ska det ske ska det ske nu.
Vad som sedan hände vet jag inte riktigt. Tvillingarna hade sett mig vackla omkring och trodde jag var sjuk. Min gravida kvinna ska ut och mörda orcher, naken. Jag sa ingenting om vad som hänt förutom till Zäejbelf som inte sa så mycket men ändå lugnade mig något.

Gishna flög tillbaks till bergsorchlägret. Hon bevakade dem på avstånd en tid innan hon gjorde sig redo att osynlig gå in i lägret. Det var Kulvurs läger. De hade fått stryk och nu när de flesta av deras kvinnor var fångna hade många av dem tappat modet. Några hade försökt göra uppror med det slogs ner. Kriget gick inte bra för dem. Människorna hade slagit tillbaka och en hel del dvärgar hade tagit anställning hos dem. Nu var kriget i det närmaste slut. Gishna hörde att de skulle göra sig av med allt som sinkade deras färd. Utrustning och en del proviant. Fyra kvinnor samt två barn var med i gruppen men de skulle lämnas, de sinkade de andra. Även de sårade och svagaste av krigarna skulle Kulvur lämna. De hade dock två stora krus med orcherdrank som de tänkte dricka som en slags bizzar avskedsfest. Gishna bevakade festen som slutade med att två orcher slogs samt att den ena kvinnan som när hon fick redan på att hon skulle lämnas kvar och blivit rasande. Hon hade varit Kulvurs favorit men nu knuffade han till henne och sa åt de andra att de fick göra vad de ville. Ingen gjorde henne någonting men hon blev tyst och vad Gishna trodde lämnade lägret.
Festen avslutades när solen steg upp och dagen skulle bli väldigt solig. Kulvur drog sig tillbaka till det vindskydd som gjorts i ordning för honom. Begrsorch hövdningen somnade och låg där på sin bädd. Gishna som var osynlig tog sig in hos honom. Hon hittade en gammal benkniv en sådan som deras benmännen, deras präster använder. Kulvur mannen bakom kriget, mitt eget tillfångatagande och indirekt mannen som gjort att jag blivit ihop med en orchiska samt far till två halvorcher fick i sömnen halsen avskuren. Det enda Gishna gjorde innan hon flög iväg var att hon skar av den döde hans öron som ett slags makabert bevis.

Kriget avslutas

Först var det ingen av grottorcherna som trodde på Gishna att hon dödat Kulvur. Men då hon visade hans öron för de tillfångatagna orchkvinnorna så kände några av dem igen öronen. De flesta orchstammar har som sed att krigarna har olika öronmärkningar. Bergsorcherna har här två hål i högerörat och i det översta hålet träder man en liten ring. Att Kulvurs ring var av guld gjorde det förstås lätt att identifiera. Gishna hyllades men det var nog lite blandade känslor. En kvinna hade dödat deras främste fiende. Det blev dock fest på nytt. Men alla orcher och vättar var inte med. Nej nu tog de flesta chansen att jaga bergsorcher.

Våra allierade skickad spejare och äntligen kunde vi träffa deras här. De flesta var människor men det var en ganska stor styrka med kraftig beväpnade dvärgar bland dem. Deras ledare kungens halvbrors son hertig Vulmar hade befälet och denne tog emot oss. Magikerna Eldsmärta och jag företrädde ”vår” sida. Grottorcherna var inte med alls och vättarna är så misstänksamma att de inte ville eller rättare sagt vågade skicka någon annan en deras mäktigaste magiker.
Allt nog. Människor och vättar skulle förhandla om att ha bättre kontakt med varandra och man skulle sända sändebud tillvarandra. Magikerna skulle medla om det behövdes fast de verkade ganska ointresserade av denna konflikt. Vättarna skulle försöka skaffa makt över grottorcherna. Det hade de redan börjat med. I deras planer finns att grottorcherna ska bli deras hantlangare.

Hertigen hälsade på mig men jag förstod att han ogillade mig, mannen som levde med en orch. Han tackade mig dock för min insats och trohet till hans farbroder kungen. Han lovade mig en belöning och jag svarade att jag för min del önskade ingenting förutom att få lämna mina gods och egendomar till konungen. Allt lösöre skulle tillfalla mina kusiner. Men jag skulle gärna se att Gishna som ju vunnit kriget åt oss skulle för sina tjänster bli adlad. Jag såg hertigen bli röd om kinderna men jag låssades inte se detta.
Eldsmärta frågade sedan varför jag framfört detta önskemål. Jag sa skrattande att nu skulle alla som ogillat att jag och Gishna var tillsammans fä sig en läxa. Att en orch skulle bli adlad var nog extremt ovanligt och en kvinna var nog än mer anmärkningsvärt. Detta skulle reta många, fiender lär jag få, men jag har ingen tanke på att flytta tillbaks igen. Samtidigt kan nog adelskapet vara ett skydd för mina barn. Man kan inte behandla en halvorch hur som helst om denne har ett sköldebrev. Min mor skulle nog kvävas av ilska men det kunde hon gott ha. Men Gishna ville hon bli adlig?
Vi var tillbaka hos vättarna. Förbindelser med människorna skulle göras vid våren. Då hade alla förmodligen intrigerat färdigt, för vättarna vill inte ha några dvärgar i Röda bergen.

Jag avslutade kriget med att följa med några grottorchspejare. Gishna var med.
Vi stötte på några av dem i ett bergspass. Jag sköt en med armborstet, För sent insåg vi att de ville ge sig. De hade insett att deras chans att överleva berodde på om grottorcherna ville ta emot dem. Nu tog grottorcherna istället hämnd på dem. Däremot så har de låtit förstå att bergsorchernas kvinnor kan få leva hos dem. Några av dessa kvinnor har anlänt i små grupper till dem.

Slut

Vi dröjde kvar en tid i bergen. Vi var mest hos vättarna. Några av magikerna hade rest men Zäejbelf var kvar. När alla våra affärer var avklarade skulle vi följa honom. Gishna besökte några gånger sina fränder men hon hade slutat intressera sig för dem och deras maktintriger. Hon gav en av grottorcherna kvinnor en som jag misstänker är någon slags syster till henne makten över de andra kvinnorna. Grottorcherna kvinnor har lite högre status. De är få men de andra kvinnorna är slavar. Det verkar som de inte fort nog kan försöka para sig med dem så att de kan bli en stor stark orchstam igen i röda bergen. Jag befarar att det åter om tjugo till trettio år är krig i bergen. Vättarna tror de kan bestämma över orcherna, men är detta bra eller dåligt? Eldsmärta tänker ta över. Jag fruktar att han kommer bli värre än någon primitiv bergsorch som Kulvur någonsin kan bli.

Trots att det blev vinter och snön började yra så kom en liten ambassad från min kung till vättarna. De hade med dokument som bekräftade mina önskemål samt ett till Gishna där hon erkändes som adlig! Detta hade lett till en ganska hätsk diskussion vid hovet men kungen hade ändå satt sitt sigill under utfästelsen. Man hade inte skrikit ut denna utmärkelse för allt och alla.
Vi firade ambassadens ankomst och vättarna höll sig i skinnet. De hade trott människorna skulle komma först till våren men Mihnas Thrill hade sagt att det var bäst att så fort som möjligt få dit folk innan vättarna började med sina intriger. Thrill hade med ett litet brev till mig där han önskade mig lycka till samt att han gratulerade Gishna den första orchiska kvinna som blivit adlad.
Sista dagen på festligheterna hade vi en liten ceremoni där vi gifte oss sedan tog jag, Gishna, våra barn och Zäejbelf och lämnade Röda bergen.

Här slutar nu min berättelse om Gishna och våra äventyr i Röda bergen. Men våra liv fortsatte vara fyllda med äventyr och de ska berättas i framtiden.
Minna tankar och åsikter om svartfolk och då främst orcher är att de inte är vad vi skulle kalla onda i egentlig mening. De ser inte tillvaron i något ont eller gott och där de väljer ont bara för att vara elaka eller grymma. Nej de lever som de är skapta. Jag tror att alver och orcher på något vis finns för att de ska kunna balansera ljus och mörker i tillvaron och vi människor är där emellan. Det finns någon mening med att svartfolk finns. Men till skillnad från människor så tänker orcher inte i begrepp god-ond utan i makt-svag. Har du makt är du bra och har du inte makt så dör du. Den starke är den bäste för denne har makt. Våld är inte något nödvändigt ont som hos människan utan nödvändigt gott. Jag blir ännu förbluffad hur mycket styrkedemonstration och rent våld som präglar deras liv. Sedan finns det alltid undantag. Gishna är undantaget. Jag ångar inte att jag blev bergsorchernas fånge, tack vare dem har jag hittat världen mest intressanta kvinna, en orchisk kvinna.

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 19:04

Titta där har du din familj!

Ja jag ska berätta någor roligt. Jag heter Irkack och jag är en stolt vit anka. Jag har några kamrater vi brukar vare år ge oss ut på äventyr. En vän till mig är råttman, en är kentaur och en är minoutar. Ja sedan har vi Jänder. Han är en skojare och ska alltid skämta, men nu ska jag berätta hur vi fick tyst på honom. Hör på!

Vi var ute och gick på landsbygden och då fick vi se en bondgård där små fåglar gick omkring och Jänder sa till mig: - Titta där har du din familj. sedan skrattade han.
Därefter gick vi förbi några hästar och då fick kentauren höra av Jänder: - Titta där har du din familj!
Efter detta såg vi några kor och ni vet nog vad Jänder sa till minoutaren: -Titta där har du din familj!
efter det så såg vi en liten gnagare och råttmannen fick förstås höra: -Titta där har du din familj!
Ja Jänder är roligast i hela Ereb Altor enligt honom själv samt hans moster, men jag tror hon är lite bakom eller halvorch.
Men nu kommer det roliga. När vi fortsatte att gå såg vi en dvärg komma med några apor i bur och då tittade vi på dem och på Jänder och sa alla på en gång: - Titta där har du din familj!

Bra va?

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-08 21:19

Fummel

Om en magiker kan misslyckas? Jodå det kan vi, men de riktigt skickliga de gör det förstås sällan. Man lär sig den hårda vägen. Skrönor om nekromantiker som väckt upp döda bara för att de i sin tur nackar svartkonstnären får man alltid höra under utbildningen och den där demonologen som frammanade en kvinnlig demon som i sin tur blev förtjust i honom ska vi tala tyst om...
Vanligen sker det inte så fatala saker när magin går överstyr.
Alla kockar kan bränna vid gröten och alla diktare kan välta ut bläckhornet.
Min egen värsta tabbe var när jag i min ungdom övertalade folk att ge mig pengar. Ja jag övertalade dem. Jag är harmonist, jag sjunger en vacker visa och så ger folk mig pengar. En tiggare ger man en kopparslant, en harmonist kan övertala publiken att ge lite mer än så...

Det hände och det kan man väl skratta åt idag men då var det inte så lustigt. Guvernören i staden X. Ja än så länge talar jag inte om var det hände var rik. Han var rik, gammal och änkling. Min plan var ganska enkel i teorin. Jag skulle presentera mig som sångerska och harpospelare, det är jag ju och sedan skulle jag med lite magi få honom att bli kär i mig och sedan. Ja två, tre år med den gamle storbuken och så hade jag mitt på det torra.

Jag sjung och spelade för honom och hans lilla hov. Ja hov var det väl inte men ni förstår vad jag menar. Efter att ha spelat några gånger inför stor publik frågade jag om han inte ville höra en mer privat konsert. Jodå det ville gubben. Kvällen därpå skulle det ske och då minsann skulle han hamna i mitt nät. Jag var lite lagom avklädd och parfymerad med alviska örter.
Men så blev det inte. Gubbens syster var med. Otroligt men sant, gubben på 70 någonting hade en halvsyster i 25 års åldern.
Jag blev så distraherad av detta faktum att jag funderade på att vänta till ett annat tillfälle men dum som jag var fortsatte jag ändå. Men jag la besvärjelsen fel. Det var inte gubben som med min milda sång och vackra gester blev betagen i mig, nej det var systern!
Hur märkte jag det? Jo jag såg nog på henne att det blev något fel i allt men efteråt när jag sjungit färdigt var guvernören tvungen att gå ut för en budbärare hade kommit. Då hoppade hon på mig och ja tvi säger jag.

Jag säger ingenting mer än att jag lämnade staden X och försvann där ifrån. Men jag har hört att en viss dam frågar efter Cifira skönsångerksa när de får trubadurer och barder på besök.

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-09 10:05

Xrachs berättar om sitt liv.

Inte mycket att säga. Jag är en reptilman och levde i marsklandet med några andra av mitt folk. Men jag blev slav. En grupp människor kom och tog sig in på vårt område. Vi tänkte drivabort dem men de använde magi. Vi va två stycken som förslavades av denna trolldom. De använde oss som packdjur och när de väl lämnat träsket så tvingades vi med.
De uslingarna sålde oss som slavar och vi visste inte var vi var eller vart vi befann oss. Språket begrep vi inte. Vi sändes till någon slags fort där vi skulle lära oss strida. Ja inte som in träsket utan i en arena.
Jag och min kamrat fann oss i detta och vi blev snabbt ganska bra med alla slags vapen.
I arenan fick vi ofta strida men vi var nog lite för bra. Ingen människa kunde rå på mig men en gång gick det illa jag skulle slåss i närkamp med en rese. Jag blev illa tilltygad men jag vann. Min kamrat tröttnade efter en tid och rymde. Har aldrig sett honom sedan dess.

Jag var den bäste och började ställa krav. Till slut blev jag fri. Men yrket som arenakämpe passade mig bra så jag fortsatte. Jag anlitades ofta av diverse tjuvar och annat slödder när de behövde någon med muskler men sedan gjorde jag ett försök som knekt. Det passade mig dåligt. Ändlösa marscher hit och dit och vem tror ni fiendens bågskyttar siktar på när det blir strid?
Jag återvände till de mina men jag trivdes inte riktigt där. Jag är där ibland men ofta tar jag anställning i någon arena. Men visst, jag skulle gärna ville träffa de där magikerna som sålde mig som slav...

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-09 10:28

En alv delar med sig av sina erfarenheter

Jag tyckte det var ganska kul med människor förr om åren. Men nu är jag lite blasee.
Inte så att har man träffat en så har man träffat alla, men nära nog.
De är ganska förutsägbara.
När jag träffar andra alver som ska besöka människor så säger jag behandla dem som människor behandlar hundar. Var snäll mot dem om de inte är arga och skäller men fäst er inte för mycket vid dem. De dör snart. Visst en och annan skjuter iväg och blir 100 år. Men ofta dör de innan dess. De där få som blir gamla utvecklar något som kallas senilitet men jag vet inte riktig vad det är.
Rätt vad det är så dör de i sjukdom eller infektion. Ska ni leva länge med människor, bli begravningsentreprenör.

Oavsett var de kommer ifrån eller vad de arbetar med eller vilket så kallat stånd de nu säger sig tillhöra så gillar de vin och öl. Det verkar som många av dem genomlider veckans alla dagar bara för att få i sig så mycket som möjligt en dag i veckan. Sedan gnäller de över huvudvärk och den ska alltid alven fixa åt dem.
Glöm inte heller att de måste sova i tid och otid. Åtta timmar en tredjedel av dygnet sover de. Har man behov av socialt umgänge så tar det tid att vänja sig med detta eviga sovande.

En del människor är väldigt förtjusta i alver. De anser, med rätta att vi är vackra och attraktiva. Men jag har fått så många förslag av deras kvinnor att jag tröttnat. Det finns många vackra människokvinnor men också väldigt många som mest påminner om bakfulla orcher.
Själv levde jag en tid hos några människor och allt var frid och fröjd. men en sjukdom kom och en fjärdedel av dem började dö. Då började de visa sin rätta natur. Gammalt tal om att alvblod botar sjukdom kom upp och rätt var et var stod mina grannar utanför mitt hus med burkar och flaskor och vassa knivar.

Nej nu ska jag inte tala om människor mer. Jag tror jag ska börja bo hos ankor och se hur de lever. Man får väl ett gott skratt i sisådär 30-40 år och det kan en alv behöva.

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-09 11:14

Ferd-Nad

Det var så här i byn där vi bor att det fanns inte så mycket att välja på. De flesta minoutarer ville bara åka in till stan och bli gladiator och slåss på den stora arenan. Alla tog vi och övade från tidig ålder för att bli så bra som möjligt. Men inte Ferd-Nad. Han var lite egen. Tror det beror på att hans morsa var lite väl förstående för sitt enda barn. Vad han gjorde? Han satt under en ek mest hela dagen och betedde sig som en en animist. Bara blommor och mer blommor. Blommor! Han åt dem inte ens, han bara satt där med mulen ner bland rosorna eller vad det nu var.

Men så en dag kom tre män med besynnerliga huvudbonader. De var sådana där gladiatortränare och de har fula mössor.
Alla började visa hur bra de var på att slåss men inte Ferd-Nad. Han satt där med sin tussilago och doftade. Men då hände det. Han satte sig på en sådan där altorisk humla, de är farliga. Och han hoppade upp och började gapa och bröla och slogs som en rese som går bärsärk och alla tre männen ropade honom ska vi ha.

Så hamnade Ferd-Nad på arenan. Det var först parad in på arenan. Människor med spjut, människor med häst och lans och sist men inte minst den store svärdskämpen. Sedan stegade Ferd-Nad in på arenan och alla blev jätterädda. De med spjut blev rädda, lansryttarna blev ännu räddare och svärdskämpen blev räddast av dem alla.

Men rädslan förbyttes i vrede. För Ferd-Nad såg att publiken kastat in blommor i arenan. (Konstig människosed) och han satte sig och luktade på en bukett.
De med spjut blev arga, lansryttarna blev ännu argare men argaste av dem alla var svärdskämpen.
Han ville slåss med Ferd-Nad den där gubben med svärd. Men han total ignorerades och han blev urilsk. Han till och med bröt sönder sitt svärd och slet sitt hår. Han till och med bönade och bad att Ferd-nad skulle hoppa på honom. Då såg tjurmannen en magisk symbol som svärdskämpen tatuerat på sitt bröst och blev nyfiken. För den liknade en blomma. Ferd-nad slickade på den men då började svärdskämpen gråta.

Nej det blev ingen strid den dagen. De skickade hem Ferd-Nad. Titta, därborta sitter han under sin ek och luktar på blommorna!

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1219
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Grisodlar'n » 2019-06-09 17:40

Jag har en känsla av att den Ferd-Nad skulle behöva träffa Grim och Grum från Döda Skogen. :lol:

skaraborgarn
Erebosisk Köpman
Inlägg: 381
Blev medlem: 2019-05-25 09:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn » 2019-06-09 17:43

Vet ej vilka de är?

Jeb
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 560
Blev medlem: 2007-07-09 08:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Jeb » 2019-06-09 17:49

Jag har en känsla av att den Ferd-Nad skulle behöva träffa Grim och Grum från Döda Skogen. :lol:
Vilken trio! :D Tillsammans kan det fara till Krilloan för att behandla Macorog Hjärnätaren och hans problem med aggressioner.

Skriv svar