Sida 5 av 16

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-09 18:59
av skaraborgarn
Ja det blir säkert lika episkt som gamle J R R.
Men berätta nu vilka de där två gynnarna är. :o

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-10 00:26
av skaraborgarn
Värdshusvärden

Vem jag är, vad mitt namn är? Ja det har jag nästan glömt. Men alla kallar mig värdshusvärden. Det är hos mig det händer, det här hos mig planerna smids, byten blir till klingande mynt det är hos mig alla stora och små äventyr börjar.
Affärerna går mycket bra. Alla vill dricka det goda vinet och äta den goda måltiden.
Kunderna är alla välkomna om de har pengar eller annat smått och gott från någon drakskatt.
Man ser och hör det mesta i mitt yrke. Jag vet alltid allt först. Har någon dödat ett monster i Barbia så vet jag det fort som blixten. Bränner någon ner Kandra så nog vet jag det innan det slutat ryka i ruinerna. Jag får höra allt från drakar till demoner.
Bråkiga gäster har jag träffat. När ett gäng så kallade äventyrare varit ute och roat sig ska de komma till mig och slå sönder allt. Men de ger mig sedan två tre säckar med guldmynt så allt byggs upp igen.
Om jag själv vill ge mig ut på äventyr? Nej tack. Jag upplever dem på första parkett och jag får betalt för det.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-10 18:26
av Grisodlar'n
Jeb skrev: 2019-06-09 18:49
Jag har en känsla av att den Ferd-Nad skulle behöva träffa Grim och Grum från Döda Skogen. :lol:
Vilken trio! :D Tillsammans kan det fara till Krilloan för att behandla Macorog Hjärnätaren och hans problem med aggressioner.
Ja, jag hade ju helt glömt bort honom! :lol: Nya fantastiska fyran?

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-10 18:29
av Grisodlar'n
skaraborgarn skrev: 2019-06-09 18:59 Ja det blir säkert lika episkt som gamle J R R.
Men berätta nu vilka de där två gynnarna är. :o
De där minotaurbröderna är huliganer från äventyret Döda skogen. De skrek "Vi skaffa ära!" när de anföll vandrare.

Om du inte redan har fått länken så finns det mesta (utom Konfluxsviten) till Drakar och Demoner frisläppt och gratis på nätet. Jag är lite halvsenil så jag kommer inte ihåg om jag gett dig länken tidigare:

http://www.dubbekarl.dk/dod/riot.html

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-11 11:02
av skaraborgarn
Ja jag lista ut vad det var för filurer.
Men man kommer inte igång allt och jag spelade aldrig det äventyret.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-11 20:18
av skaraborgarn
Gollo den störste

Har ni hört berättelsen om Gollo den störste? Nå, då ska jag berätta den. Värdhusvärd, ta fram eett krus av det där vinet som kommer från andra sidan Kopparhavet som är lika gott som det är omöjligt att uttala.
Nåväl, Gollo var en brun anka och var en krigare av rang. Han deltog i många strider och krig. Han räddade väna damer i nöd och ett och annat monster nedlade han. För dessa och många andra bedrifter blev han av kungen adlad. Men det är inte lätt för en anka att ha vunnit gyllene sporrar.

Det var någon glop som ogillade att en anka blivit riddare och han pratade bakom ryggen på Gollo. De var fula nog att kalla honom Riddare Kvack eller prins Ägg. Till slut blev Gollo arg och ställde typen som bråkade med honom mot väggen. Denne blev förnärmad och utmanade krigarankan på envig. Så var lagen i detta land att en riddare inte fick neka en utmaning men han hade rätt att välja plats och tid. Vidare så var det sagt att striden skulle utkämpas med järnrustning lans sköld och till häst. Var man fortfarande oense skulle striden utkämpas med svärd och sköld till fots.
Gollo var dock inte bara tapper utan slug. Ja han var fiffigare än 11 illvättar tillsammans. Hna valde at striden skulle stå om tre månader. Gollo hade vänner bland dvärgarna, de kom och gjorde en rustning åt honom samt svärd och lans. Sedan hade Gollo många vänner hos de där som brukar magi. De kom också.

Tre månader senare kom dagen för striden. Kungen själv skulle närvara och hela hovet. Alla väntade sig nog få ett gott skratt. Ja de flesta gillade nog Gollo men å andra sidan en anka ska veta sin plats. Gollors motståndare var redan på plats. Han hade vapen och häst och han trodde nog at Gollo som knappast kunde sitta på en häst inte skulle komma. Men det gjorde han.
För med sina vänner hjälp var nu Gollo så fylld av magi att han var tre meter stor. Dvärgarna hade gjort en rustning och vapen passande denne titan i fjädrar. Någon ädel springare hade de inte hottat. Gollo kom på ett gamlat arbetsök, undrar om de inte fyllt kusen med magi den med? Alla blev ju förstås häpna av Gollos uppenbarelse. Hans fiende blev förstås rädd, men kunde inte dra sig ur.

Striden började. Gollos häst skrittade fram och med lansen som väl var tre gånger så stor som en vanlig puttade han ner sig fiende på marken. Sedan tog han sitt svärd som var nog i alla falla två meter lång och började bearbeta sin antagonist. Denne låg sedan inklämd i sitt harnesk så de fick nog skära ut honom med en sådan där manick dvärgar använder ibland.
Kungen utsåg Gollo till vinnare. Men sedan gjorde man om reglerna för envig. Den som är utmanad får välja vapen och magi får inte brukas. Men ingen kan förneka att Gollo som vi ankor med alla rätt kallar den störste gav sin fiende vad han förtjänade!

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-13 14:50
av skaraborgarn
Min syn på vättar

I min glada med oerfarna ungdom trodde jag alla svartfolk var samma sort, bara storleken skilde dem åt. Svartnisse eller rese, ja olika kärl men samma sura vin.
Och mycket stämmer, De är lika i sätt och tänk.
Men några av dessa folk skiljer sig rejält rån de andra. Troll vet jag ärligt talat inte så mycket om. Men vättar, de är om du frågar mig nästan ett eget släkte.

Faktum är att jag tror många vättar skäms för de andra. Ja de skäms nog inte på grund av deras våld och härjningar utan för att de själva kan drabbas av folks åsikter. Vättar är smarta men inga muskelberg. De vill tjäna pengar och de vill gärna kunna bedriva handel med folk. Då är det inte merit att ha ett gäng ettriga svartnissar eller dräglande orcher med kroksabel i högsta hugg i närheten. Många vättar kan konsten att lära sig magi. Men ofta blir lärare i denna kunskap betänksamma när en vätte kommer. Ska den lille hjälpa orcher att plundra?
Nu finns det ju en hel del vättar som är ganska vidriga men de är ändå oftast bättre än de andra, mycket bättre.

Ska man vara lite ärlig så påminner dvärgar och vättar om varandra så jag nästan, men bara nästan att de kommer från samma bergshåla i tidernas begynnelse. Giriga, fast dvärgar ofta förklarar att de är driftiga och ekonomiska. En vätte kan göra mycket för ett kopparslant och får de vittring på en ny guldåder i något berg ja då arbetar de som besatta. De förstår att man måste samarbeta där nere i bergen. Man kan inte som orcher slåss i blodsgång i tid och otid eller som resar bara slår första bästa med en klubba i skalle.
De är så pass förståndiga så de kan samarbeta med dvärgar och grottalver när det är kris. Alla de tre folken ogillar varandra, men illvättar det hatar de. Tänk vilken syn det är när de gör gemensam sak mot illvättarna. Fast efterfesten är något ansträngd.

Hade vättarna varit med mänskliga mått något vackrare hade nog de flesta folk inte haft något emot dem. De gör bra produkter, ja form och konstnärligt är de inte så avancerade men de saknar sinne för sånt. De är inte alver som anser estetik bör vara lika viktig som det praktiska.

Skulle det bli krig mellan oss människor och orcherna så tror jag inte att vättarna automatiskt ställer sig på orchernas sida.
Fast det har hänt att vättar de facto tagit över andra svartfolksklaner och stammar och varit de som styr i bakgrunden medan någon stor krigsbuse vrålat att han är hövding.
Låt oss försöka hitta en fungerande relation med vättarna.

Utdrag ur brev till kung X från Erfinos Jabald, köpman

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-13 15:06
av skaraborgarn
Den orchiska kocken

Människa smakar bra. Kan äts rå eller tillagas. Med lite fantasi och kryddor kan det bli en god rätt.

Anka smakar fågel. Men de tar tid att plocka och det är inte så mycket mat på dem. Näbben kan användas som tallrik. Vill man ha något att knapra på kan man rosta deras fötter och ben.

Alver tycker många är lite tufft att äta. Vet inte hur många gånger krigare kommit med en alv som de vill jag ska tillaga. Jag säger så här, de smakar illa. Ja man kan ta både sotfibbla och gråmåkra men de smakar illa. Magknip och konstiga drömmar men rent kulinariskt är de värdelösa. Typiskt alver va? Även som döda är de bara till besvär.

Dvärgar är inte min favorit. De är lie svårsmälta, men kan man få tag i mjölk så kan man koka dem i detta. Dvärgar blir bra som långkok men vem vill koka dvärg i tre dygn?

Kentaur är bra om ni är många. Smakar inte så dåligt men är lite segt. Bästa delen är "människokroppen". Levern smakar utmärkt. Med sås gärna med orcherdrank i kan det bli en lyckad fest.

Svartnisse är reservproviant. Men ingen kock kan göra något lyxigt att ett gäng svartnissar. Jag brukar fylla nissen med gräs och det ger lite finare smak.

Groback storslev,kock hos orcherstammen Benkrossarna

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-06-14 23:26
av skaraborgarn
Resen Bloggh

En intervju gjord med världens störste (och korkaste rese?)

Jag heter Bloggh va. Gillar att slåss va.
När jag är glad, jag slå någon.
När jag är hungrig jag slå någon och äta någon.
När jag är ledsen jag slår någon.
Varför jag slåss jämnt? Ja, jag vet inte Bloggh är bara en enkel rese i det stora Ereb Altor. Jag är en liten och oviktig person i den multiversum som styrs av oräkneliga gudamakter. Bloggh vara en enkel varelse i denna stora skapelse.
Ni säga Bloggh vara intellektuell? Jag vet inte vad det betyder, vill ni ha stryk?

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-07-03 11:22
av skaraborgarn
Hörde ni om halvlängdsmannen som förälskade sig i en människokvinna?
Hon tyckte han var för liten men han viste på råd.
Han blev trollkarl.
Varje dag lägger han en öka på sig själv minst 15 gånger per dag.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-07-09 20:58
av birkebeineren
Gammal stämningstext från Vije:
”Vad tror du kommer att hända med honom?”
”Svartblodet?” Gardok fortsatte gräva utan att titta upp mot Dar. ”Det vet jag inte, men jag vet att om du skulle sluta grubbla och hjälpa mig istället, så skulle vi få den här kanalen färdig innan mörkret faller”
Dar tog ingen notis om den gamla tempelträlens svar.
”Jag menar, Fader vill säkert inte besmutsa vigjorden med kroppen, och ingen annan vill väl heller ha en vätte nedgrävd på sina marker. Och om vi låter kroppen ligga lockar vi vilddjur från skogen.”
”Vad får dig att tro att han är död?”
Dar tittade förvånat ner på Gardoks svettvåta ryggtavla, nerböjd och kraftigt hävande av monotona spadtag.
”Vad då? Han hade ju morbror Brothards skäkta rätt genom magen och Vinghand sade att de släpat honom efter hästen ända från Fyrstene vad. Och ... du såg ju själv hur han blödde från skallen”
Dar hade bara sett vätten en kort stund, men han skulle aldrig glömma det. Visst hade han sett svartfolk förut, men aldrig så nära, och aldrig någon så stor. Små krumma skuggvarelser och illskrymt brukade ibland göra räder och boskapsstölder in i nybrytarlägret på nätterna, men de var skygga och man skymtade sällan mycket av dem. Ibland hade Dar hört dem tassa över taken och när männen jagade bort dem över hagarna med facklor och högafflar kunde man höra deras kacklande skrän eka över dalen.
Ingenting av detta kunde dock jämföras med åsynen av den massiva varelse som släpat efter Vinghands häst. Fastsurrad med grova rep och slappt guppande mot stenar och tovor, men ändå så närvarande av uråldrig illvilja att det isade i Dars mage. Ångande svart blod, en väldig kloförsedd fot och tjockt sprucket skinn som leran i forsfåran om sensomrarna. Ett hisnande grin av krokiga gaddar och huggtänder skymtade bakom rostiga axelplåtar och en svärtad ringbrynja som glidit upp och snärjt sig runt halsen under färden. Värst av allt var kanske dock stanken som slog Dar i ansiktet likt Faders örfilar efter mjödjäsningen. Flugor surrade i sjok efter ett gapande hack i skallen och klättrade runt morbror Brothards armborstlod.

Gardok högg ner spaden i marken och slog sig ner bredvid pojken.
”Du vet visst inte mycket om världen, du vasker. Svartfolket är inte som vi. Smärta bekommer dem inte på samma sätt som oss. En del vildar verkar rentav leva efter smärtan, det ligger liksom i deras själ och väsen. Du förstår, de är sega och i sanning verkliga överlevare.
Deras blod är en trögflytande smet av smittohärdar och röt. Sjukdomar och sårbrand berör dem knappt, de lever i det och av det. Att försöka förgifta en vätte är som att försöka få ett leende ur Fader innan morgongröten.”
Skymningen hade redan fallit över nybrytarbyn och försommardimma samlades sakta i små sjok över ängen.
”Det här var inte någon vanlig vätte, vasker. Det var en orch. En krigare ute på nidastråt med blod och död i sinnet. Det bådar inte gott att se sådana här...”
Dar kände sig plötsligt väldigt liten, skogen och kvällen kändes främmande och hotfull. Han tittade ner på sina händer. I går hade han tyckt att han var smutsig och valkig, men nu kände han sig ren och mjuk, och oändligt sårbar. Han harklade sig.
”Hur kan du veta så mycket om svartfolk? Mötte du dem i kriget?”
Gardok svarade inte utan vände bort blicken, mot skogsbrynet och det tätnande mörkret.

Plötsligt bröts tystnaden av ett fasligt vrål från lägret, röster skar genom kvällen, skrik och varningsrop skallade. Dar var uppe på direkten och rusade iväg mot ljuden.
Vid smedjan satt Vinghand på marken med blodet forsande från näsan och halva lägret ikring sig.
Hundskötaren fick syn på Dar och formligen kastade sig över honom med ett hysteriskt babbel som ibland sprack upp i falsett av ren upphetsning.
”Det var vätten han kom loss kan du fatta jag trodde han var död Vinghand tittade bort för ett ögonblick och vips så var han fri och slog ner Vinghand och försvann till skogs jag tror Vinghand har brutit näsan Armholt säger att det var ett troll och vi måste förskansra oss ikväll jag måste koppla hundarna för kanske Brothard lägger upp en jakt tänk han hade ett lod genom buken...”
Dar slutade lyssna och märkte att Gardok slutit upp vid hans sida.
”Kom, vasker, vi tar in svinen i stenfållan ikväll, och jag tror visst vi får skynda på”.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-09-26 12:51
av skaraborgarn
Ank Noir

Ankbrudar har inga morrhår

Jag är vad jag kallas, problemlösaren. Jag löser och tar hand om problem som uppstår här i staden, främst då i ankstaden. De flesta ankor är vita, de stjäl med sina dvärgiska bläckpennor och handelsavtal. Den andra stora gruppen är de svarta, de stjäl med svärd och yxor. Vem som är värst kan jag inte svara på. Själv är jag en brun anka. Vi är få men det har sina fördelar. Vi ogillas av de vita och de svarta men slipper välja sida i deras eviga bråk.
Huset jag bor i måste repareras. Min måttligt begåvade hyresvärd tillät två minoutarer rusiga på drömsvamp bo i samma hus vilket slutade i att de rev det mesta. Jag tillbringar min mesta tid, det gjorde jag förvisso förut på vinstugan ”Det förstenade trollet”. Jag hade tagit dagens första orcherdrank då hon kom fram till mitt bord och frågade om jag var Problemlösar´n? Det är inte varje dag ett ”ägg” med sidenkläder och sidenrosett på huvudet kommer fram och talar med mig. Har hon sedan lagt guld på näbben samt har guldringar på alla fingrar blir allt genast mer intressant.

Jag nickade som svar och hon satte sig, hon beställde savlat vin och jag beställde en ny orcherdrank. Hon tog fram en näsduk och låssades torka tårar. – Min man är borta sa hon. Han skulle på en handelsresa för men han dök inte upp. Jag trodde han tagit ett annat fartyg men när skeppet kom tillbaka där han bland annat förvarade en del varor förstod jag att något hänt honom. Han brukar alltid resa med ”Lyckliga farbrodern” sa hon när jag frågade om skeppets namn.
Jag nickade. – Er man, har han något namn? Hon la ner näsduken och sa att hon var gift med Dis Ney. Dis Ney, en av stadens rikaste vitankor. Född rik men gjort sig en förmögenhet på bland annat konst. – Han har varit borta i fjorton dagar nu. Jag har letat men ingen vet vad som hänt. Men fortsatte hon, jag fick höra att du löser sådana här fall. Jag nickade igen och sa och andra fall också. – Men det kostar mynt förstår ni sa jag. – Naturligtvis sa hon. Hon stoppade ner handen i en ficka och tog upp fem guldmynt. – Ni får alla omskostander betalda samt 200 guldmynt och ni löser fallet. Hon gick sin väg, hon vickade på höfterna som alla rika vitankor gör.
Kommer att tänka på vad min gamle kollega rättmannen Pfripp brukade säga. Lita aldrig på en brud som putsat morrhåren tidigt på morgonen. Men ankbrudar har inga morrhår.
Ja dagen började bra. Vid första anblicken verkar det inte vara något svårt fall. Antingen har gubben ramlat i spat eller så kanske han rumlar om med några ”ägg” fast fru Ney såg onekligen bra ut. Jag gick ut och började gå ner mot hamnen. Skepparen på ”Den lyckliga farbrodern” är en bekant till mig. En gammal pirat som sadlat eller ska man säga seglat om och blivit hederlig. Fast det ordet kan alltid tolkas fritt och stort. Fartyget låg där det brukade och jag fick på ombord. Inga ledtrådar. Det som tillhörde Ney var tre balar tyg samt lite av hans kläder.

Jag tackade för mig och gick inland. Egentligen borde jag undersöka alla sjukstugor både den i ankstaden och de som drivs av människor eller för all del begravningsplatsen, där brukar alla lik som hittas förvaras. Vid alla gudar som dyrkats i Ereb, jag saknar Pfripp. Han brukade alltid kontrollera sådan där saker medan jag sökte ledtrådar och motiv.
Jag besökte sjukstugorna och de döda som förvarades utanför begravningsplatsen. Men ingen anka på något av ställena. Efteråt satte jag mina steg mot stadsvakten och besökte deras kapten som jag känt länge. Han hade dock ingenting hört. – En förmögen anka som kidnappats borde leda till ett utpressningsbrev. Sa kapten Bravk. Fast ankor bukar sällan söka sig till oss när någonting inträffar. Det vet ju du tillade han. Jag nickade, den gamla tiden då ankorna sågs som lite sämre stadsbor lever kvar på sina håll.
Jag gav mig hemåt. Åt lite sniglar i gelé och havsgräs och vilad en stund. Sedan satte jag på mig mitt harnesk av havsdrake och tog med mitt svärd jag vann på smickelbräde av en dvärg (gissa om han var sur) över detta tog jag min grå mantel och grå hatt. Jag begav mig ner åt hamnen igen. Jag skulle besöka Bruna.

Värdshuset ”Tre bröder”

Bruna är som alla förstår en brun anka. Hon arbetar på värdshuset eller rättare sagt syltan i hamnen som kallas ”Tre bröder” det är ett eländigt tillhåll för svarta ankor och äventyrare. Hon ville gänga sig men mig men jag förklarade att mina små ägg kommer bli hårdkokta ägg. För hon ville förstås att vi skulle bo i hus i ett vitfjädrat område samt att jag skulle bli en anständig anka! Men Bruna är bra. Hon vet och ser om inte allt så mycket. Kanske borde anställa henne nu när jag inte har någon kollega?
Jag gick in på värdshuset. Jag gick fram till disken och Bruna som sett mig kom fram med ett glas orcherdrank. – Länge sedan sa hon. Vi har väl inte setts sedan din kollegas begravning? Jag nickade, det är åtta månader sedan Pfripp bets ihjäl av den där kattmannen. Jag var inte på humör för gamla minnen och nostalgi så jag sa rent ut vad jag hade för ärende och om Dis Ney.

Dis Ney hade gift sig för tre månader sedan. Frun var en lycksökerska och hade tjusat gubben. Bruna sa att män är sig lika oavsett de har fjädrar, päls eller skin. De ska alltid ha yngre årgångar. Ett dovt kvackade hördes. Värdshusvärden såg ogillande på oss och han sa servera herrarna där borta. Tre små svartankor satt vid ett bord och de såg inte väst glada ut.
– Jag kan inte tala mer nu sa hon, jag måste gå. Innan vi skildes sa hon. Akta dig för den haltande halvlängdsmannen. De tre piraterna satt och kacklade och stirrade på mig, men jag lyfte lite diskret på manteln och visade svärdet. Problemlösar´n hörde jag de tissla när jag gick.
Jag begav mig hemåt. Det hade blivit dimmigt och jag kom inte vidare med fallet i kväll. Plötsligt blev allt svart.

I paret Neys säng

Jag vaknade. Fru Ney satt bredvid mig och jag märkte att jag låg i en stor säng där lakanen och täcket vara av siden. Hon hade en skål med vatten och en sidenduk som hon tvättat såret med. – Lite tolnedrisk vin? frågade hon. Jag skakade på huvudet. – Tack men jag har redan baksmälla. Hon log. – Ni fick ett otäckt sår. Tur att ni hade hatten på er. – Ja den är bra sa jag. Det är inte en vanlig hatt. Den är gjord av reptilmanskinn och tål det mesta. Men var vänlig och berätta vara jag är och vad som hänt. Hon nickade och berättade. Hennes vagn hade kört förbi och kusken såg att någon låg i rännstenen. Fru Ney hade titta ut och sett att det var jag. Kusken och lakejsen hade burit in mig i vagnen. – Vi hittade det här sa hon och höll upp en pipa. Jag undersökte den och såg att det var en vanlig pipa som halvlängdsmännen använder. Brunas varning verkar stämma alltför för väl.

Jag reste mig upp. Jag såg att Neys fru inte tyckte det var en god idé. Först nu märkte jag att hon bara var klädd i en morgonrock. – Ska du redan stiga upp? Frågade hon och la huvudet på sned. Jag nickade. – Om du är redo för det kanske du är redo för annat också sa hon och lät morgonrocken falla ner från ena axeln. – Arbete kommer först sa jag. Och klädde på mig.
Dagen förflöt. Jag kollade åter att ingen hittats skadad eller död. Jag kontaktade två av mina ”informatörer” halvorchen Birke och den ebosiske köpmannen Ärlän. De brukar kunna ge råd men de visste inget. Dis Ney hade inte så många fiender. Det enda de hade var lite skvaller att han gift sig med en yngre kvinna men det visste undertecknad också. Jag beslöt mig för att ta en orcherdrank uppe i staden då jag råkade stöta på Silver.

Silver

Den enda gång jag önskat att jag var något annat än anka är när jag träffat Silver. Tänk att vara en silveralv eller åtminstone en människa när man är med henne. Hon är ett behagfullt väsen som trippar omkring till synes omedveten om hur hon påverkar män. Alla män får något mystiskt i blicken och alla kvinnor likaså, de förstnämnda med begär och de andra med svartaste avundsjuka. Hon heter förstås inte Silver, men jag kan inte uttala hennes namn med min näbb. Orcherdrank blev det förstås inte tal om. Man kan inte dricka det i en alvs närvaro, det fick bli sliskigt vin.

Hon blev glatt överraskad då hon såg mig. Vi tog in på en taverna och började prata om ditten och datten. Silver berättade att hon och några andra silveralver skulle möta en animist som de anlitat för att utföra något ärende som jag inte fick reda på. Och ärligt jag har fullt upp med egna bekymmer. Jag berättade vad jag hade för fall och Silver frågade om hon kunde hjälpa mig. Det kunde hon. Jag bad henne att bevaka Neys hus samt om frun lämnade det spionera på henne.
Vi skildes åt efter några timmar. Jag hade glömt allt och tänkte bege mig hemåt. Det hade redan börjat mörkna. När jag kom fram till huset där jag bodde klev en halvlängdsman fram med en käpp som han stötte sig på. – Jag tror bestämt du letar efter mig sa han. Ögonblicket därpå föll ha ner död.

Käppen

Jag bar in den döde i huset och la honom på min bädd. Jag såg att han träffats av en liten pil i nacken. Jag tog ut den och så att det var en kastpil samt att de luktade illa om den. Gift, men vad för gift? Pfipp hade bättre kunskap om sådant än jag. Jag undersökte kroppen men hittade bara några kopparmynt, en tobakspung samt en liten påse med bestick, typiskt för halvlängdsmän, de ska äta jämnt. Jag undersökte käppen. En liten svart käpp med en knopp av mässing på toppen. Denna kunde skruvas av. Jag skruvade av den och hittade en liten nyckel samt en lapp där det stod Halvalvsgränd. Jag funderade och erinrade mig att det var namnet på en gata på andra sidan staden där människorna bor. Jag behöll käppen och det som hittats men väckte min hyresvärd omilt och sa att han fick ta hand om den döde samt meddela stadsvakten. Han blängde surt på mig och sa jag borde näbbas men han höll tyst när han fick ett av guldmynten Neys maka gett mig. Den döde kom ur huset och jag beslöt mig för att sova. Men jag la mig inte på bädden utan utanför dörren. Vem vet om mördaren kommer tillbaka och försöker ta sig in?

Natten förflöt utan händelser. Men på morgonen märkte jag att någon skrivit på porten. ”Lägg inte näbben i blöt!” Jag begav mig till adressen som hittades i käppen och gick upp och nedför gatan. Det var få bostäder men en del lagerbyggnader. Jag tog upp nyckeln och såg återigen på den. Lite kan jag om lås och nycklar. Människor föredrar stora rejäla lås. Ankor, råttmän och halvlängdsmän föredrar mindre. Men små lås måste vara lika bra som stora och därför föredrar man lås som dvärgarna tillverkar. Återigen undersökte jag husen på gatan tills jag hittade ett som hade ett lås som passar till en liten nyckel. Jag fick upp låset och öppnade dörren. Innanför satt två yngre svartankor vid en bänk utanför en dörr. De reste sig hastigt upp och den ene fick upp en dolk.

Jag höll fram mina händer och sa – Ursäkta men har ni sett halvlängdsmannen? De stirrade på varandra och sedan sa den ene – Nej det har vi inte. Hur känner du honom? Jag tog fram två av guldmynten och sa att jag var skyldig honom pengar. Men om de ville ge honom dem så var det inga problem. De tittade häpet på mig, innan de han säga ett ord kastade jag mynten mot dem och slog igen dörren. Nu sprang jag så att fjädrarna rök.
Jag begav mig till stadsvakten och undrade om kaptenen visste vem som hyrde hus nummer tre på Halvalvsgränd. Han lovade undersöka saken. Jag tog farväl och såg Silver komma flygande. Hon hade nyheter.
Silver hade bevakat huset från ett träd. Förutom att huset bevakades två vakter hade ingen besökt. Hon hade nästan börjat fundera på att sluta sitta där då hon såg en liten person klädd i mantel med en huva neddragen. Trots att personen försökte dölja sig såg hon det var en svartanka. Ankan hade kommit smygande från trädgården och inte genom stora porten. På övervåningen av huset hade den svarta ankan talat med unga frun. Och som silver sa lite illmarigt. – Nu vet jag hur ni ankor gör det. Hade jag kunnat rodna som människorna gör hade jag gjort det. Men jag bad mina bevingade väninna att fortsätta bevaka Neys hus samt att hon skulle be sina fränder att i sin tur hålla ögonen på Halvalvsgränd.

Planen

Dagen därpå lät stadsvakten meddela att huset på Halvalvsgränd och fick veta att det hyrdes av en svartanka vid namn Kvecko Yx. Jag kände igen namnet. Kvecko Yx är en ung men ambitiös pirat som plundrat tämligen många skepp men som aldrig riktigt lyckas få något fett byte. Vidare ska han ha förlorat två fingrar på vänsterhanden i en strid. Jag fick reda på Silver och frågade om hon kunde känna igen den svarta ankan som varit kärvänlig dagen innan. Hon nickade och beskrev honom. Han verkade ha miss två fingrar berättade hon.

Jag och Silver tog oss tillbaks till stadsvakten och jag sa att jag trodde Dis Ney fanns i huset på Halvalvsgränd. Kaptenen gav order att fyra man skulle följa med dit omedelbart. Vi satte oss i en vagn som drogs av två hästar men Silver föredrog att flyga iväg och varan sina kamrater. Vagnen stannade vid huset Yx hyrde och vi klev in. Ingen var där men vi beslöt ändå att öppna dörren som dagen innan bevakats av de två svarta. Det var låst och nyckeln jag hade passade inte. Silver tillkallade en av sina bevingade vänner som kom dit. Silveralven gick fram till dörren och la handen på den. Han sa något som jag inte förstod och så öppnade den sig. Vi kom in i ett rum bara några få meter stort. Silveralven som öppnat dörren pekade på golvet och sa: – Det finns en lucka här. Den är dold men här är den. Han sa samma ord som innan och en lucka öppnades av sig självt. En liten trappa ledde ner i mörkret. Jag insåg att om jag ska tjäna något på denna historia måste jag visa initiativ. Jag drog mitt svärd och gav mig ner. Jag märkte när jag kom ner för trappan att någon var där och jag slog till med svärdet. Ett skri hördes och en röst som sa – Jag ger mig hördes. Jag befallde personen som jag förstod var en anka att gå upp. Han lydde och de där uppe tog honom fånge. Det fanns ingenting mer i det underjordiska rummet. Den tillfångatagne berättade vad han visste.

Yx hade med sin kumpan halvlängdsmannen kidnappat Ney. Men de hade blivit osams. Halvlängdsmannen hade velat få lösen för Ney men det hade inte hans medbrottsling gott med på. Ney hade några timmar innan vi kom flyttats då de misstänkte att min uppenbarelse dagen innan kunde ha med letandet av Ney att göra. Men var hade de då flyttat Ney? Jo han hade förts till sitt hus. Mer intressant var att fången berättade att Neys maka var inblandad.

Jag började förstå vad som hänt. Dis Ney hade kidnappats av svartankan Yx och hans kumpan halvlängdsmannen. Neys maka var inblandad. Troligen hade hon ansett Yx var en mer intressant partner än sin rike och äldre make. Men kuppmakarna hade blivit osams och därför hade man anlitat mig. Dels för att kasta bort misstankarna från Neys maka samt att den halte skulle få skulden. Det var därför Bruna varnade mig för honom. Men halvlängdsmannen tänkte avslöja sina planer så de mördade honom. Nu hade Net flyttats. Men vart?

Slutet

Jag sa att brottslingarna troligen var tillbaka i Nets hus. Men det ligger på andra ändan staden. Silver gav sina silveralvsvänner en blick. Innan jag han reagera tog de och lyfte upp mig och vi flög iväg mot Nets hus. Stadsvakterna ropade att de skulle komma efter. – Den första ankan i den ereb altiska historien som flugit skrattade Silver. Jag sa inget. Ärlig så var jag alltför upptagen med att inte drabbas av panik. Vi närmade oss huset och vi såg att Ney satt bunden i sitt sovrum medan Yx letade igenom huset. När han hittade något stoppade han det i en stor säck.

De bevingade alverna slog sönder fönstret och vi for in i rummet. Ney som suttit bunden med ett rep om näbben sken upp. Yx kastade den silverbägare han just hade tagit upp för att lägga i säcken mot oss och drog upp en kniv. Jag drog mitt svärd högg till. Jag träffade handen som höll kniven och han kväckte till. Han föll på knä och höll sig om handen. Han sa inget men han stönade av smärta. – Var är hon? frågade jag. Hon kom in från rummet intill. Hon lyfte på händerna och jag förstod att hon förstått att det var lika bra att ge upp.

Silveralverna hade befriat Dis Ney som gick fram till sin maka och gav henne en rejäl ankfil på näbben. Hon började gråta och skrek att Yx tvingat henne men det lät inte alltför trovärdigt. Alverna tog hand om den skadade piraten men jag gick ner för trapporna och ut för att invänta stadsvakten.

Prolog

Ney gav mig en belöning. En strunt summa på 150 silvermynt. Dagen efter att vi löst fallet åkte silveralverna. Silver lovade knacka på när hon hade vägarna förbi. Men alver lever länge så hon flaxar väl förbi min bostad om sextioår eller så. Om Ney var snål mot mig så var han mer generös med de stadsvakter som plockade fjädrarna av Yx i fängelset…
Vad frun beträffar så rök nog en hel del fjädrar där också. Men han tycks ha tagit henne tillbaka. Kanske inte bra för affärerna att sätta den äkta hälften i buren? Jag själv återgick till att sitta på ”Det förstenade trollet” och pimpla orcherdrank och vänta på nästa besök av någon som behöver lösningar på problem. Jag ska besöka Bruna en vacker dag.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-09-27 10:21
av Grisodlar'n
Sidenrosetten fick mig osökt att tänka på Kajsa Anka. Jag hade förväntat mig att någon skulle heta Flinthjärta i storyn också. :lol:

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2019-09-27 19:53
av skaraborgarn
All likhet med verkligheten är ren tillfällighet! :mrgreen:

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Postat: 2020-01-24 20:06
av skaraborgarn
Balladen om Sms

Om jag kommer ihåg Sms? Ja det gör jag. Vore konstigt om jag inte gjorde det. Han var ju en av de mer udda personerna som bott här i vår vackra stad. Ja han hette ju inte Sms. Han hette egentligen Äsämäs. Han var den enda råttmannen i staden. Han försörjde sig på att springa ärenden och dela ut små packet och sådant. Det var främst fina damer i staden som anlitade hans tjänster. Skulle någon ha en fest så sprang han runt i staden med inbjudan och svar. Han var snabb Sms. Han sprang runt staden som inte är särskilt stor nu och som då var ännu mindre på en halvtimme, andra säger en kvart. Det fanns de som ogillade Sms. De menade på att han sprang runt med skvaller. Kanske det, men hans klientel bestod ju mest av uttråkade gamla kärringar och de hade väl inte så mycket att göra än att skvallra och snacka skit.

Det hände att vår råttman tog sig ett glas. Ja det var väl egentligen en fingerborg han drack ur. Han satt helst på värdshuset Huvudlösa orchen. Han drack ur sin lilla fingerborg och kunde ibland bli lite skrytsam. Han hävdade att han var ättling till en kung. Ja rättmännen hade vist en kung en gång i tiden, men de kom i krig med vättar och de hade ihjäl kungen och stals hans svärd. Svärdet ska ha varit magiskt men det är väl alla kungasvärd?

Det var inte ofta råttmän kom på besök här. Men det hände och då var de hos Sms i flera dagar och han gick knappt att prata med efteråt. Sedan skröt han mer än vanligt över sin fina börd. En dag lät de göra en liten tron åt honom på Huvudlösa orchen och den satte de på disken. Där kunde han sitta och dricka vin och en del kallade honom fast det var mest på skoj för prins.

Tiden gick och Äsämäs blev äldre, han kunde inte springa runt lika fort som förr men han fick kost och dryck på sitt värdshus. De tyckte han var en rolig filur. Så blev han sjuk och vi förstod nog att han snart skulle dö. Då kom det en hel drös med råttmän och i spetsen för dem en, ja jag säger dam. Då började vi nog förstå att det var lite sanning i Sms historier. Självaste borgmästaren kom och hälsa på och alla skulle göra sig märkvärdiga. Sms sken upp, han levde lite mer än en månad men så dog han. Än fler råttmän och kanske ska man säga råttkvinnor kom. Han fick nästan en statsbegravning i miniatyr. Borgmästaren var med och alla rika kärringar han sprungit ärenden år likaså. Damen, det vill säga råttdamen visade sig vara hans syster. Hon berättade att brodern varit med och sökt det där svärdet i sin ungdom. Men han hade blivit illa skrämd av några ulvar som vättarna hade som vaktdjur. Han hade nog varit med om en del spännande äventyr men nerverna hade varit lite för klena. Vem vet, han hade kanske varit råttkung om psyket ståt pall för alla vättar och ulvar?

Innan ni lämnar oss tycker jag att ni ska beska hans grav, den ligger borta på begravningsplatsen. Hans mugg och tron finns kvar på värdshuset. Det är väl förresten det enda intressanta man kan se i denna håla?

Tack för ölen, ska ni dra vidare på äventyr? Leta efter råttkungens svärd vet jag. Morsning.