Expert Redux: Bestiarium

Skriv om ditt projekt, dela med dig av husregler.
Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1968
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Fafnir » 2012-01-04 19:17

Klart att det finns ett intresse för det! Go for it!!! :D
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1968
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Fafnir » 2012-01-04 19:34

Grisodlar'n skrev:
Fafnir skrev:Mycket trevligt :D

Googlade mjöhund, som jag aldrig hört förut. Det tycks betyda smal hund och visar tydligen oftast på ngn typ av vinthundar. Sitter du på annan info?
mjöhund (av fornsv. mio(r) 'smal'), medeltida benämning på en typ av hund, vanligen identifierad som vinthund.
EDIT: Googlade lite till, och Dick Harrysson menade annorlunda än NE...

http://books.google.se/books?id=bvE5Xhv ... nd&f=false
Jo, jag har också läst vad Harrysson skrev om mjöhundar. Artikeln som jag utgick ifrån var däremot den här:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/ ... a-husdjur/

Den är rätt intressant då den, förutom lite text om hundar, innehåller t ex uppgifter om hur mycket kött medeltida boskap gav.
Kanonbra artikel :)
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1968
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Fafnir » 2012-01-06 01:14

Den här sidan tycker jag har varit intressant, både text och bildmässigt gällande många djur och bestar.

http://bestiary.ca/

Gällande svenska medeltida namn, vill jag minnas att abborre hette agborre. Inte mycket....

Jag letade mycket gamla ord när jag medeltidskockade. Då hade jag en del nytta av den här boken:
http://libris.kb.se/bib/9559844

EDIT: Spindel på gammelsvenska vill jag minnas är lokke, lejonet leon efter latinska leo.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6514
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2012-01-06 09:40

Grisodlar'n skrev:Förresten, finns det intresse av att jag gör pdf:er av den infon jag har rörande bestar, monster och liknande?
Tycker det ser utomordentligt tjusigt ut. Olifanten är en fråga men jag kan leva med det namnet.

Saknas Rovtrana, Angyon, Mareskunk och Alfin eller har jag missat dem?

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1023
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Inlägg av Grisodlar'n » 2012-01-06 10:48

Fafnir skrev:Den här sidan tycker jag har varit intressant, både text och bildmässigt gällande många djur och bestar.

http://bestiary.ca/

Gällande svenska medeltida namn, vill jag minnas att abborre hette agborre. Inte mycket....

Jag letade mycket gamla ord när jag medeltidskockade. Då hade jag en del nytta av den här boken:
http://libris.kb.se/bib/9559844

EDIT: Spindel på gammelsvenska vill jag minnas är lokke, lejonet leon efter latinska leo.
Tack för boktipset, Fafnir. Bestiarie-länken har jag redan i Favoriter, men tack ändå. :)

Om någon har fler gamla namn på vanliga djur, så är det bara att hojta till. Alternativa, ovanligare namn kan också vara något. I kapitlet Djur så har jag några namnbyten på djur som existerar/har existerat både i vår egen värld och i Altor:

Primater i allmänhet är tämligen okända på Altor, och gorillor, schimpanser och liknande misstas ofta för att vara håriga vildmän, apmän eller odjur av något slag.
När det gäller andra apor så finns det arter som är betydligt vanligare. Babianer som t ex finns i mängder i Efaro kallas hundapor.

Malajbjörnen i Altor har jag föredragit att använda namnet honungsbjörn (ett alternativt namn) eller samkarnisk honungsläpp på. Den får däremot inte förväxlas med läppbjörnen som kallas samkarnisk svartbjörn.

Jaguar kallas samkarnisk djungelkatt. Leoparden kallas ibland lejonpanter. Puman kallas för bergspanter eller mindre bergslejon.

Krokodiler, kajmaner och alligatorer görs det ingen artskillnad på, utan alla kallas för krokodiler.

Pirayor i samkarniska floder har jag grunnat lite på, men har inte kommit på något bra alternativt namn. Samkarnisk blodfisk, kanske?

Valar i allmänhet torde klassas som fiskar. Delfiner kallas maarsvin eller maaresvin.

Gråvarg är ett variantnamn på den vanligaste vargarten på Altor.

Afrikansk vildhund blir solunsk vildhund. Vildhundsarter brukar generellt få hemvistens namn plus vildhund. Dhol har jag kallat kamsunsk vildhund, men dhol är egentligen ett rätt fantasyklingande ord.


Idag hittade jag förresten en annan länk med lite gamla namn på djur:
http://www.archive.org/stream/ordklyfve ... g_djvu.txt

birkebeineren skrev: Saknas Rovtrana, Angyon, Mareskunk och Alfin eller har jag missat dem?
De finns i avsnittet Bestar, med undantag av alfinen som jag av någon anledning avskyr. Å andra sidan gillade jag aldrig Marskatten i Dr Snuggles heller, vilket jag fruktar har inspirerat varelsen. Jag tror att någon annan skulle kunna göra den mer intressant.

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1968
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Fafnir » 2012-01-06 17:32

Dhol har jag kallat kamsunsk vildhund, men dhol är egentligen ett rätt fantasyklingande ord.
Dholen finns dessutom beskriven i svartfolk. Inte den mest nyttjade källan kanske, men ändå :)
Primater i allmänhet är tämligen okända på Altor, och gorillor, schimpanser och liknande misstas ofta för att vara håriga vildmän, apmän eller odjur av något slag.
När det gäller andra apor så finns det arter som är betydligt vanligare. Babianer som t ex finns i mängder i Efaro kallas hundapor.
apekatt har jag hört förr. Sannolikt om markatt. Enligt din länk har tydligen katt delen i markatt sannolikt tillkommit genom apans likheter med katten, snarast då vighet och svans. Så det kanske finns apekatter och hundaper ? ;)
(Jorerna jämförde givetvis djuren med inhemska)

Valar i allmänhet torde klassas som fiskar. Delfiner kallas maarsvin eller maaresvin.

Klart valar är fiskar! Med benämning valfisk så (Jona i valfiskens buk?), så kan man tänka att de lärde har klassat den som en större underart av fisk. Ordet val kan kanske stuvas om att härledas från "stor" eller typ "tran" eller "späck" eller liknande.
Jaguar kallas samkarnisk djungelkatt. Leoparden kallas ibland lejonpanter. Puman kallas för bergspanter eller mindre bergslejon.
Bra ord :) Vad kallar vi jaguarmännen i Samkarna?
Gråvarg är ett variantnamn på den vanligaste vargarten på Altor.
De lärdde gör skillnad på gråvarg, ulv (större varg), etc
Bönderna säger varg och stor varg typ? Även varg var tydligen ett noaord en gång i tiden, men jag tycker att det passar i ereb och hör hellre bönderna tassla om ulv ocg varg, än om gråben och gulltass...
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 1968
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Fafnir » 2012-01-06 17:32

EDIT: Dubbelpostade
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6514
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2013-06-03 06:56

Grisodlarn: Kan du tänka dig att plocka ut eventuella djur som är typiska för Akrogal i ditt bestiarium och posta dem här? Vi har i Kalmurri-tråden börjat diskutera Tyrannbjörnen men jag misstänker att du har flera intressanta skapelser vi kan inspireras av... :)

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1023
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Inlägg av Grisodlar'n » 2013-06-03 12:18

birkebeineren skrev:Grisodlarn: Kan du tänka dig att plocka ut eventuella djur som är typiska för Akrogal i ditt bestiarium och posta dem här? Vi har i Kalmurri-tråden börjat diskutera Tyrannbjörnen men jag misstänker att du har flera intressanta skapelser vi kan inspireras av... :)
Akrogalisk jättebäver
Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.
Hemvist: Akrogaliska vattendrag.
Vanlighet: Ovanlig

Akrogalisk mördarstör
Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder.
Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr.
Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel.
Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.
Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag samt Masevabukten.
Vanlighet: Sällsynt

Akrogalisk stäpponny
Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.
Hemvist: Akrogal, Krun och Nidland.
Vanlighet: Vanlig

Akrogalisk tamjak

Den akrogaliska domesticerade jaken är en korsning mellan jak och nötkreatur, men är mindre än den akrogaliska vildjaken. Vikten ligger runt 350–580 kg för tjurar och 225–255 kg för kor. Den något större vildjaken (Stort klövdjur) är däremot mycket sällsynt söder om Slimpaku, men vanlig norröver.
Hemvist: Kalla bergstrakter i Furgia, Trimbien och Tandakaj.
Vanlighet: Vanlig

Bardalon
Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar.
Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.
Hemvist: Kalsalsjön och Tadzabukten i östra Akrogal.
Vanlighet: Mycket sällsynt

Gingho
Detta är en vargart som påträffas på Evlerslätten i Lhassu (Nidland) och på de akrogaliska slätterna. En gingho är något mindre än en vanlig erebisk varg och har ett längre och smalare huvud. Den är senigt byggd, har gråbrun raggig päls och långsmala ben.
På Evlerslätten i synnerhet innebär vargarten ett stort problem för boskapsuppfödare, fåraherdar och bönder, då den gärna tar boskap som får och getter. Endast större, utsvultna ginghoflockar kan innebära ett hot mot större humanoider, då vargarna är ganska skygga djur om de är fåtaliga.
Ginghovargarna jagar mestadels på nätterna och har mycket gott mörkerseende.
Hemvist: Evlerslätten i Lhassu (Nidland) och de akrogaliska slätterna.
Vanlighet: Ovanlig

Glasmanet
Dessa brännmaneter har upp till 13 meter långa fångsttrådar med giftförsedda nässelceller. Giftet kan döda en vuxen man på bara någon minut, vilket gör glasmaneten till en av Altors absolut giftigaste varelser. De påträffas endast i tropiska och subtropiska vatten, där de driver med strömmarna i hundratal.
Hemvist: Glashavet och Valgussjön.
Vanlighet: Sällsynt

Gravplundrarråtta
Denna lilla gnagare påminner om en vanlig svartråtta till utseendet. Kroppen är drygt 15 cm lång och svansen är lika lång som dess kropp. Gravplundarråttan är en allätare som påträffas i stora flockar. Namnet kommer av att de är oerhört vanliga i gamla katakomber, kryptor och gravvalv där de äter allt de kan – allt utom metaller och stenföremål förtärs av de glupska små djuren.
Hemvist: Östra Ereb och Akrogal.
Vanlighet: Vanlig

Grotthyena
Grotthyenorna är fruktade rovdjur som påträffas i tempererade klimatzoner och ännu längre norröver. Grotthyenorna är större än sina solunska artfränder, har längre ben och mäter metern i manken samt har en vikt på 80–130 kg och en kroppslängd runt 1,5 meter.
De lever och jagar i flockar om 10–25 djur, men äter också as. Grotthyenornas vanliga bytesdjur inkluderar ullhårig noshörning, vildhäst, vildsvin, hjort, höglandsmammut och nargurer. Som artens namn ger en hänvisning till så har de sina bohålor i naturliga grottor.
Hemvist: Norra Akrogal och Barbias högland samt östra Nargur vid Cer-bergen.
Vanlighet: Ovanlig

Grön kärrvråk
I likhet med kaktusvråken så skiljer sig denna rovfågel från de flesta andra arter då den jagar i flockar om ett tiotal djur. Flocken sitter högt uppe i träden i träskområdet och spanar efter byten såsom ormar, grodor, gnagare och andra mindre däggdjur. Det har även förekommit att flockar med grön kärrvråk har tagit större skadade, sjuka och gamla däggdjur. Det är däremot okänt om fågelarten har attackerat intelligenta humanoider.
Hemvist: Träsk- och sumpmarker i Akrogal, Ereb, Samkarna och Soluna.
Vanlighet: Vanlig

Jättebålgeting

Akrogals och kanske hela Altors giftigaste getingsort kan bli fyra tum mellan vingspetsarna. Det starka giftet angriper nervsystemet och kan även ge upphov till vävnadsdöd.
Hemvist: Akrogaliska skogar.
Vanlighet: Sällsynt

Kamsunsk pansarhörning
Den kamsunska pansarhörningen är en avlägsen släkting till skogsindriken. Pansarhörningen är dock en enhornad noshörning. Den massiva växtätarens kropp skyddas av mycket tjock, gråbrun och veckad hud. Kroppslängden varierar mellan 3–4 meter, vikten mellan 1,5–2,2 ton och mankhöjden är på 1,4–2 meter (ca 5–7 fot). Pansarhörningen är en god simmare, har god hörsel och ett gott luktsinne, men usel syn. Detta gör att man ibland kan se stora hanar attackera träd i tron att de är fiender.
Den kamsunska pansarhörningens horn kan bli alnslångt och sägs kunna utgöra en potent ingrediens i många läkande extrakt, salvor och alkemiska brygder. Det är också den största anledningen till att arten jagas. Den är dock långt ifrån ett lätt byte, då storväxta hanar inte räds någonting.
Hemvist: Kamsunska djungler och stäpper.
Vanlighet: Sällsynt

Kamsunsk pansarål
Den kamsunska pansarålen kan uppnå en längd av hela 9 meter och en kroppsvikt på drygt 200 kg. Varelsen är namnet till trots ingen ål utan en marin jätteorm som påträffas i kustvatten såväl som i djupare floder. Dess kropp är boaliknande, men täckt av primitiva pansarfjäll.
Hemvist: Kamsunska floder samt Valgussjön.
Vanlighet: Mycket sällsynt

Kamsunsk råttpanda
Denna dvärgbjörn är av samma dimensioner som den lilla hynsolgiska bäckbjörnen. Utseendemässigt liknar den en bisarr korsning mellan en gråpälsad panda och ett överdimensionerat spökdjur. De stora ögonen ger den ypperligt mörkerseende.
Den kamsunska råttpandan är ett är väldigt skyggt nattdjur som inte utgör något som helst hot gentemot rollpersoner. Artens kost består till 99% av bambuskott, frukt och insekter.
Hemvist: Kamsunska djungler.
Vanlighet: Sällsynt

Krumhornat jättefår
Detta stora vildfår uppnår nästan samma storlek som Höglandsvildfåret, men har tät, kolsvart päls. Det krumhornade jättefåret har bara påträffats bland Cer-bergens isolerade höjder, men sägs härstamma från norra Akrogals bergstrakter.
Hemvist: Bergstrakter i Cereval och norra Akrogal.
Vanlighet: Sällsynt

Kungsfasan

Denna guldbruna och svartrödspräckliga hönsfågel blir dubbelt så stor som en vanlig akrogalisk fasan, dvs runt 1,4 meter lång och runt 7 kg i vikt. Den svarta, kilformade stjärten med dess 18 fjäderpennor utgör mer än hälften av kroppslängden. Kungsfasanen är känd för att vara extremt skygg då den jagas ihärdigt. Den är dock inte en särskilt god flygare.
Hemvist: Akrogaliska grässlätter och glesa skogar.
Vanlighet: Sällsynt

Kvarnstensfisk
Denna marulksliknande rovfisk kan bli upp till 3 meter lång och uppnå en kroppsvikt av 800 kg. Fiskens namn kommer av att den snärjer byten med tre tentakelliknande stjärtfenor och drar ned dem i djupet för att dränka dem. Den är allmänt fruktad av fiskare.
Hemvist: Djupa sötvattenssjöar och Golwyndas sötvattenshav.
Vanlighet: Sällsynt

Köldvråk
Köldvråkar är mest kända för sin storlek (som en kungsörn), gnistrande vita fjäderdräkt och för att det är tämligen lätt att tämja och träna dem för jakt, vilket många nordliga folk har gjort. Fågeln lever mestadels av fisk, små däggdjur, sälkadaver och annat as.
Hemvist: Akrogals och Barbias nordkust, Orghin och Sanithsid.
Vanlighet: Vanlig

Mörkmaskad Kamsunerkatt
I varje tempel tillägnat den kamsunska fruktbarhetsgudinnan Maaf så påträffas denna mörkmaskade tamkattsras i hundratals exemplar. Rasen anses vara i helig förbindelse med Maaf, och har samma safirblå ögon som gudinnan sägs ha. Prästinnorna föder upp dessa katter och låter de springa omkring fritt på tempelområdet. I Kamsun innebär det dödsstraff om man dödar en av dessa katter.
Förutom mörkt ansikte, öron, svans och tassar så har kamsunerkatten semilång, pärlemorfärgad päls och en långsmal, robust kropp med korta ben. Den har en kroppsvikt på drygt 3–6 kg.
Hemvist: Kamsun.
Vanlighet: Vanlig

Rammval
Denna blågrå planktonätare kan bli uppemot 10 meter lång och väga 8–10 ton. Den har ett oerhört kraftigt skallparti som den använder för att ramma de marina rovdjur som hotar den, t ex stora hajar och späckhuggare. Rammvalen är dessutom känd för att ramma båtar och mindre skepp. Den jagas för späcket och köttet. Tran, som används som lampolja, fås också från valen genom kokning.
Hemvist: Masevabukten.
Vanlighet: Vanlig

Simmarsnok
Detta är namnet till trots en stor vattenlevande boa som finns i östra Altors (t ex Kamsun) floder och insjöar. Den dränker sina offer och ryktas bli stor nog för att utgöra ett hot gentemot människobarn och småväxta humanoider som t ex halvlängdsmän. Normalt jagar den mindre däggdjur.
Hemvist: Vattensamlingar i östra Altor.
Vanlighet: Sällsynt

Späckhorning
Denna tandval kallas även liten svärdsval och är en sydlig släkting till den arktiska narvalen. Späckhorningen blir runt 4–5 meter lång och väger drygt 1–1,5 ton. Liksom narvalen så har späckhorningshanar en markant, spiralvriden huggtand som sticker rakt ut från skallen likt ett spjut. Det finns t o m exemplar med två parallella sådana stöttänder. En elfenbenshuggtand kan bli hela 2–3 m lång och används främst som ett vapen i djurets parningskamp och som försvar mot allsköns faror som lurar i havsdjupet. Späckhorningen är känd för sin kamplust och sin tendens att attackera skepp och båtar. Ibland leder detta till att djuret fastnar med hornet i bordläggningen och drunknar.
Majoriteten av sk ”äkta” enhörningshorn som cirkulerar på marknaden där de betingar sin vikt i guld är i själva verket huggtänder av elfenben från späckhorning eller narval. Huggtänder från valarna kan användas både till hantverks- och konstföremål men även som spjut. Dessa förses ibland med järnspets. Huggtänder från dessa valar är förvånansvärt flexibla och starka. Spjut och lansar av huggtänder är t ex vanliga bland tjugerna på Orghin.
Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag samt Masevabukten.
Vanlighet: Sällsynt

Svart sidenekorre
Dessa små, lekfulla och svartpälsade ekorrar jagas för den vackert blänkande pälsens skull och beståndet i Ereb är utrotningshotat. I Akrogal är situationen annorlunda, då många akrogaliska nomadstammar och barbarfolk ser den svarta sidenekorren som en helig varelse ur mytologin.
Hemvist: Skogar i Ereb och Akrogal.
Vanlighet: Mycket sällsynt (Ereb), Vanlig (Akrogal)

Tjockpälsat tundrasvin
På Altors frusna vidder kan man träffa på detta långpälsade lilla vildsvin, ungefär hälften så stort som ett vanligt altoriskt vildsvin. Dess tryne är långt, hårt, nästan skovelliknande och avsett att böka fram växtlighet som döljs av snön. Tundrasvinen lever i små, skygga familjegrupper om 6–8 djur (galt, några suggor och kultingar). De sk frostalverna har ibland tämjt dessa svin p g a deras sensationella luktsinne.
Hemvist: Orghin, Sanithsid och norra Akrogals frusna ödemarker.
Vanlighet: Ovanlig

Ullhårig noshörning
Denna tjockraggiga, tvåhornade noshörning kan ha en mankhöjd på två meter och en matchvikt på drygt 2–3 ton. Den är en närsynt växtätare men har ett fruktansvärt temperament och drar sig inte för att anfalla hot med sitt två alnar långa rännarhorn. Tjurar lever ofta solitära liv, medan kor och kalvar kan ingå i små hjordar om ett tiotal djur.
Hemvist: Norra Akrogals och Barbias stäpper samt norra Nargur.
Vanlighet: Sällsynt

Uroxe
Detta massiva och mörkfärgade oxdjur är den vilda stamfadern till Altors domesticerade nötboskap. Den kan väga uppemot 1000 kg och är manshög i manken.
Djuret jagas friskt av nargurer och andra barbarfolk. Att fälla en uroxe är en form av mandomsprov hos flertalet stammar.
Hemvist: Barbias stäpper, norra Akrogals skogar, Nargurs skogar och Ljusnaskogen.
Vanlighet: Ovanlig

Vit myskoxe
Norra Akrogals vita myskoxe har blivit en del av mytologin för vissa nordakrogalier där de anses heliga och fredade från jakt. Att skåda en hjord med dessa silverpälsade djur anses vara ett lyckligt omen, förknippat med födsel och familj.
Djurets mytologiska status har dock en mörkare sida. Den vita myskoxen är betydligt aggressivare samt utrustad med större horn än vanliga myskoxar. Att bli attackerad av ett sådant djur innebär inte bara en omedelbar fara för den enskilde individen utan också ett synnerligen dåligt omen för dennes familj.
Hemvist: Norra Akrogals frusna vidder.
Vanlighet: Mycket sällsynt

Sedan finns det kragbjörn i östra Akrogal, honungsbjörn (altorisk version av Helarctos malayanus) i Kamsun (troligtvis), rovtranor och akrogaliska stäpplejon (likt Panthera Leo Atrox).


Man kan också tänka sig den här godbiten till jättespindel:

”Jag och Melkar jagade i bergen norröver furgiska Sassai när vi snubblade över en snuskhåla av sällsam storlek. Ur dess svarta gap spred sig vedervärdiga dunster, stanken av ond, bråd död. Inne i hålan väntade en makaber syn. Kokong på kokong av silverväv fanns fästade längs grottväggarna, fyllda med säckigt kött, utsugna stinklik. Vad än för sattyg som gjort hålan till hemvist, så vi bestämde oss för att det var slutjagat i de där bergen.”
–värdshusfyllots berättelse


BERGSLEVANDE ETTERKOPP

Denna art av jättespindlar påträffas främst i Akrogals sydligare bergsregioner. Etterkoppen spinner inga fångstnät utan är en utpräglad jaktspindel och förekommer i alla storlekar. De använder endast spinnkörtlarna till att spinna in nedlagda byten. Mindre exemplar säkrar sig också med en oerhört stark silkestråd när de klättrar. Deras boplatser är mestadels naturliga grottor, där de också har sitt ”skafferi” med föda.

Utseende
Den bergslevande etterkoppens åtta ögon är fördelade över tre rader. Den understa raden består av fyra mindre ögon, den centralt placerade raden utgörs av två väldiga ögon och den övre raden av ett ögonpar i mellanstorlek. Jättespindelns kropp är kamouflerad i gråbrunt och dess bakkropp är köttigt klotrund. Dess kraftfulla giftgaddar hugger nedåt i stil med vår världs mygalomorpha spindlar.

Uppträdande
Denna jättespindel jagar alla slags villebråd som förekommer i dess naturliga hemvist. Den jagar under dagen och använder sig då främst av sin excellenta syn (men även sitt känselsinne), goda klätterförmåga och kvickhet. Yngre exemplar (Nyfödd upp till Mogen) försöker överrumpla byten i bakhåll och direktattacker där de försöker utdela ett snabbt bett, för att sedan dra sig undan. Det finns två skäl varför de agerar på detta vis. Ett är att de helt enkelt väntar på att giftet ska få chansen att verka, ett annat är att de undviker riskerna med att skada sig i en eventuell drabbning med bytet.

Riktigt gamla och väldiga exemplar saknar dock yngre etterkoppars explosiva snabbhet och föredrar istället att driva in sina jaktbyten i bergspass som slutar i naturliga återvändsgränder. Dessa giganter till spindlar har den storlek och kraft som krävs för att besegra de flesta byten i en direkt konfrontation.

Kuriosa
Till skillnad från de flesta andra jättespindlar så kan man inte lura Etterkoppen genom att ligga blickstilla. Den ser alldeles för bra för att detta ska funka.

En Tandakajisk bigfoot/yeti:

TANDAKAJISK VILDMAN
Tandakajiska folksagor och Vahla-alvernas legender är i stort sett de enda källorna som berör vildmannen från Tandakaj. I de tandakajiska berättelserna är vildmännen (Uluth-Akh) storväxta, håriga kannibaler som sägs leva bland Abhora-bergens snötäckta toppar och snårskogarna kring bergsmassivets fot. De flesta i regionen har dock inte sett kannibalvarelserna livs levande, utan endast gigantiska fotspår, handavtryck, en handfull ben eller hårrester. I diverse sägner finns en populär ramsa som sägs skydda mot de tandakajiska vildmännen. Den måste ljudas tre gånger av den vandrare som inte vill hamna i vildmännens grytor:

I na kupha zur mguu
I na bradga zur kemba
Bek mir parda Uluth-Akh
Nudh za omguu zur khab-ast
(Mina lår äro smala
Min märg äro torr
Skona mig Uluth-Akh
Tills jag vandrar fet på din stig)


Vahla-alverna känner dock till att varelsen i själva verket är en enorm, allätande apa (se nedan) och betraktar den som vilket vilddjur som helst.

Utseende
Det är inte svårt att se varför den tandakajiske vildmannen är såpass fruktad som den är. Alla skräckhistorier om denna håriga, bestialiska gigant verkar stämma vid en första anblick. När varelsen står på bakbenen tornar den upp inför sitt potentiella byte med sin kroppslängd på tre meter (10 fot). T o m på alla fyra i sin vanliga knoggång så är den högre än de flesta människor. Dess massivt byggda och vagt gorillaliknande kropp väger in strax över 500 kg (1100 skålpund). Med dessa kroppsmått är den t o m större än regionens största björnar. När den står upp och blottar sina väldiga huggtänder med ett avgrundsvrål så inser alla betraktare att en fullvuxen Uluth-Akh är en formidabel motståndare.
Varelsens kropp är täckt av en brungul, långhårig päls men dess anlete och delar av det väldiga bröstet är hårlöst och mörkt. Skallen har små öron, platt näsa, framåtskjutande käkar och påminner om både gorilla och orangutang, men på håll är det lätt att se hur folk i regionen har misstagit besten för att vara en jättelik vildman. De primitiva men människoliknande dragen förstärks av varelsens blick som rymmer ett mått av intelligens och slughet.

Uppträdande
De tandakajiska folksagorna om Uluth-Akh har alla fel på en springande punkt – den tandakajiske vildmannen är ingen hårig och primitiv människojätte utan är i själva verket Altors kanske största apa. Den är en marklevande allätare som äter bambu, frukt, rötter, svamp och liknande men drygar ut kosten med jakt på alla slags byten den kan fånga (inklusive olyckliga resenärer). Den är duktig på att ta sig fram i bergig terräng och kan även använda enklare verktyg som t ex pinnar när den kalasar på myror, påkar för slag mot träd och stenar för kast när den visar aggression.

Kuriosa
Vissa berättelser om Uluth-Akh nämner dess vedervärdiga odör. Myskstanken är ett säkert tecken på att man befinner sig i vildmannens domäner.

I österns Kanth kan man påträffa denna varelse:

TERRORÖDLA
”I det fjärran Kanths otämjda, solbakade järntörnelandskap sägs det finnas en rovödla av sådana dimensioner att den med lätthet tar både tamboskap och vildbuffel. Utan tvekan är detta monstrum landet Kanths största och mest fruktade rovdjur. Inte ens människor sägs gå säkra. Ödlebesten tycks dock föredra de stora klövdjurens fetladga hull. Men under de hetaste månaderna innan sommarmonsunen så gör vildmarksresenärer klokt i att färdas i grupp, då terrorödlan utvidgar sitt jaktrevir. Under regnperioden så är ödlan fullt upptagen med att lura på stinna kreatur som släcker törsten längs med någon av landets översvämmade flodbankar.”
–ur ”Tusen resor i fjärran” av den krunske exploratorn Akhshe Shal Atkaraman



Terrorödlan från österns Kanth är troligtvis Altors största varanliknande rovödla. Denna blodtörstiga, aggressiva bjässe är ett gissel för både landets boskapsuppfödare och resenärer. Aktsamt folk färdas därför med något av landets karavantåg, med kustgående djonk eller flatbottnad flodbåt.

Utseende
En terrorödla, eller Gajihra på Kanths tungomål, är hela 7 meter (över 23 fot) från nos till svansspets. Svansen utgör ungefär en tredjedel av den totala längden. Ödlans massiva skalle, med de sågtandsbeväpnade, slemdrypande käftarna, är 75 cm lång bara den. Ett fullvuxet exemplars kroppsvikt ligger normalt runt 500–600 kg (ca 1176–1412 skålpund).
Terrorödlans grova skinn är normalt mörkgrått på ovansidan, medan buken är täckt av mörkvita tigerränder. Helt tigrerade specimen sägs också ha skådats.

Uppträdande
Terrorödlan är en solitär jägare vars jaktmetod går ut på att lurpassa i buskage och dungar på oförsiktiga byten som t ex drickande vildbufflar, gaseller och tamboskap. Den är alldeles för långsam för att kunna jaga ifatt de flesta byten på språng. När den attackerar ett stort byte så sliter den loss en munfull kött från djurets gump och drar sig sedan tillbaka i väntan på att bytet ska dö av blodförlust eller av det verkande giftet. Terrorödlans stinkande saliv är nämligen en riktigt otrevlig gift- och bakteriecocktail (medelstarkt nervgift).
Arten är också känd för att äta as, vilket säkrar överlevnaden och minskar energiåtgången under regionens torrperioder. Faran för vildmarksresenärer ligger dock i att terrorödlan övergår till att leta föda under de svalare nätterna, vilket kan få ödesdigra konsekvenser. Otaliga berättelser handlar om hur terrorödlor har smygit sig in i nattläger för att ta sovande som byten.

Kuriosa
Terrorödlan har intagit en särställning i regionens myter och sägner. T o m sommarmonsunerna är intimt förknippade med rovgiganterna. En terrorödla sägs ha slukat forntidens heliga orakel Amharu Tukpha, det gyllene barnet, när han mediterade i vildmarken. Gudarna själva säga ha drabbats av sådan sorg att deras tårar dränkte jorden

Skriv svar