Samhälle
Postat: 2007-07-22 21:24
Ett första utkast. Jag vet att det jag skriver delvis överlappar med det som står i Wikin, men skall jag skriva så måste jag få göra det från början. En del av det som står nedan står redan ganska utförligt i Aidne häftet, annat är nytt. Nästa projekt tror jag blir att skriva en utförligare historia över den echtiska dynastin. Det har visats sig att åren mellan 424 e.O och 610 e.O. är mer händelserika än vad man tidigare trott.
Samhälle
År 424 e.O. övertog echterna styret av Kardien från den trötta Brandiska dynastin. I och med detta skapades det Kardien vi ser idag. Echterna skaffade sig en grundlagskyddad makt över de övriga folkslagen i Kardien: § 1 ”All makt avgår till det echtiska folket” – paragraf ett ur den kardiska rikslagen. Det innebär att endast echter kan vara adel samt inneha många kungliga ämbeten och vara officerare i hären. Echterna kontrollerar hela samhället och ser ner på övriga folkgrupper, i synnerhet då faltrakier. När Vidar II Rättråde valdes till konung och delade upp landet enligt Zorakisk modell i tio hertigdömen som vardera består av två till åtta grevskap. Grevskapen är i sin tur uppdelade i baronier.
Klasser
Kardien är ett utpräglat klassamhälle med institutionaliserad etnisk diskriminering. Den grundläggande skiljelinjen går dock inte som regel är i feodalstater mellan frälse och ofrälse utan istället mellan echter och övriga invånare. Sammanhållningen echter emellan är fortfarande stark och även en vanlig bonde kan förvänta sig att behandlas med viss respekt av sin länsherre. I det här avseendet är Kardien osedvanligt demokratiskt. Caddo är antagligen det enda land i Ereb där avståndet mellan härskare och folk är så kort. Alla echter är födda fria och kan ej ingå någon form av livegenskap. Så är inte fallet för övriga folk. Situationen för de faltrakiska bönderna är ofta hård, mer än hälften av dem är livegna och skattesatserna är oftast så höga som befolkningen tål utan att göra uppror. Det finns sällan någon väg att förbättra sin situation, många faltraker som arbetat upp sig har fått stora delar av sin egendom beslagtagen genom godtycklig beskattning. Att få rätt gentemot en adelsman är hart när omöjligt. Det är endast inom kyrkan som det råder någorlunda jämlikhet. Alla medborgare är fria att driva handel och utföra hantverk inom ramarna för skråväsendet, men även här gynnas echter systematisk av kungliga myndigheter och länsherrar. Man brukar normalt sett inte tala om klasser i form av adel-präster-borgare-bönder i Kardien utan istället frälse-ofrälse, echt-ickeecht och fri-livegen.
Styrelse
Kardien är en feodal monarki där kungen har stor makt. Kungen kan tillsätta och avsätta adelsmän som han vill, stifta lagar och döma i alla mål utom de kyrkliga. Förhållandet mellan kungen och adeln präglas dock av respekt och kungen väljer av tradition inte att lägga sig i adelns ämbetsutövande så länge han i gengäld kan lita på att adeln ställer upp som en man när han kallar till härmönstring. Det råder en maktbalans mellan kung och adel där kungen lätt kan krossa enskilda adelsmän, medan en tyrannisk kung lätt kan avsättas av en enad adel.
Kardien är uppdelat i tio hertigdömen. Hertigarna är kungens mest betrodda män och utgör tillsammans rådet som skall bistå kungen med råd och i verkställandet av kungens beslut. Under hertigarna finns grevar (2-8 per hertigdöme) som i sin tur har ett antal baroner under sig. Baronierna i Kardien är förhållandevis små. I Kardien lever varje adelsman av sin egen jord. Vid uppdelningen av riket tilldelades varje hertig ett område stort som ett grevskap att ha som egen domänjord och varje greve erhöll även ett område stort som några baronier att själv leva av. Det innebär att ingen adelsman betalar skatt till någon annan, istället förväntas man att ställa upp samtliga lansar då länsherren kallar till rusttjänst. Hertigar, grevar och baroner utgör tillsammans med sin släkt högadeln. Lågadeln utgörs av banérriddare, och riddare.
Feodalsystem
I sitt län är adelsmannen inte envåldshärskare. Han agerar som konungens sändebud och skall regera i samklang med rikslagen, lokala sedvänjor, tron, sin länsherres påbud och i samråd med lokala maktfraktioner. Länsherren står för den lokala polismakten och har rätt att döma i rättsfall som rör mindre allvarliga brott. Grova brott åligger det kungens domstolar att döma i. I praktiken så fungerar systemet väl i de echtiska delarna av landet, i övriga delar överlåter ofta kungen sin rättsutövning till länsherren och adelsmännen är mer enväldiga. De exakta förutsättningarna kan dock variera mellan två grannbaronier i enlighet med urgamla beslut (alla beslut som är fattade för mer än en mansålder sedan räknas som urgamla och därigenom viktigare att hedra). Böndernas rättigheter kan också variera kraftigt, på vissa ställen har man kanske förhandlat sig till rätten att jaga på länsherrens mark, en del bönder betalar fasta arrenden medan andra arrende som andel av skörden. Skatter, pålagor och rättigheter är ett lapptäcke av lokala sedvänjor och ödets nycker.
All mark i Kardien ägs inte av högadeln. På Divras udde finns många självägande bönder. Dessa är i allmänhet välmående, speciellt som äldste sonen i enlighet med echtisk sedvänja ärver hela gården. Även om dessa bönder inte betalar arrende så måste de fortfarande betala skatt till sin länsherre, men de har i allmänhet ungefär dubbelt så hög inkomst som normalbonden. Vidare så äger lågadeln ganska stora arealer mark som arrenderas ut till bönder. Oftast rör det sig om ett gods i storleken av en mindre by som ägs av en banérriddare där riddaren försörjer sig på arrendet. Kyrkan äger även den mycket mark. Kyrkan har även hela baronier där den därigenom utgör böndernas länsherre. Länet styrs då av en bontisâl eller en prior i solriddarorden. Det är endast en länsherre som har rätt att uppbringa skatter, en jordägare har endast rätt till arrende. Oftast är arrendet fast och avtalat för en lång tid framöver. Samvetslösa adelsmän kan dock riva upp avtal och ensidigt höja arrendena, med risk för att reta upp bönderna. Det har till och med hänt att adelsmän har blivit avsatta av kungen då de struntat i alla avtal och chockhöjt arrenden och skatter. Givetvis skedde detta på divras udde, för att en adelsman skall bli avsatt för övergrepp mot faltraker krävs grövre förseelser.
En länsherre tar upp många olika skatter och avgifter. Viktigaste avgiften är arrendet som bonden betalar för att bruka länsherrens jord. Det brukar uppgå till omkring 15-20 gm per gård. Vidare tar länsherren ut ett flertal avgifter som kvarnavgift, överlåtelseavgift då gården övergår från far till son, betesavgift för att bondens kreatur får beta på allmänningen, och böter för förseelser som uppgår till omkring 5 gm per gård. Ofria bönder betalar även avgift för att få tillåtelse att resa bort från länet (~1 gm) och avgift vid bortgifte av dotter (~10 gm). Dessutom tillkommer pliktarbetet i form av dagsverken som brukar uppgå till 30 arbetsdagar per år, eller en avgift om ~10 gm för den som köper sig fri. Alla ofrälse betalar även en eldstadsskatt på mellan fem och tio guldmynt och ett tionde till kyrkan om 5-10 gm. Som vi ser så kan en ofri bonde betala upp till 50 gm per år i diverse skatter och avgifter, omkring 50% av avkastningen från en normal gård. Resten går åt till att med nöd och näppe föda familjen. Bland de fattiga bönderna i faltrax är arrendena något lägre då befolkningen annars skulle svälta ihjäl eller göra uppror. En fri, självägande bonde betalar endast eldstadsskatt, tionde och diverse småavgifter, sammanlagt kanske 20-25 gm per år. Dessa utgör något av ett frälse bland bönderna, i synnerhet som deras gårdar oftast är större än genomsnittet. En del av dessa bönder lyckas köpa upp mer mark och låter sina söner tränas som riddare för att slutligen vinna status som frälse. Det är härifrån som den största påfyllnaden till lågadeln sker.
Det är lätt att tro att alla baroner lyder under en greve som lyder under en hertig och att samma ätt har innehaft ett län sedan maktövertagandet och att länen har haft samma gränser. Det är givetvis fel, det kardiska feodalsystemet är betydligt mer invecklat än så. I själva verket består det av ett lapptäcke av lojaliteter och eder. Alla län ligger dock i ett hertigdöme med undantag för kronomarken Ekenfara. Det finns dock gott om baroner och riddare som svär sin trohet direkt till en hertig. Där är även så att många adelsmän har lyckas samla ett flertal län i olika hertigdömen under sig. Det innebär i teorin att han måste svära trohet mot flera länsherrar. I praktiken löser man det genom att gradera de eder en adelsman svär, men det har inte sällan slutat med att adelsmannen byter sida i händelse av konflikt. Kyrkan har även tillskansat sig ett flertal län och dessa lyder direkt under kyrkan som inte behöver svära trohet till någon länsherre. Sedan så kan adelsmän även äga mark i andra adelsmäns län. Detta kan ofta ge upphov till konflikter då markägaren emotsätter sig en hög beskattning av ”sina” bönder då han vill kunna maximera sitt arrende. Gränserna mellan länen är inte heller de statiska. Det händer ganska ofta att mindre stridigheter bryter ut mellan trätande länsherrar, speciellt under svagare kungar som inte vågar ingripa. Ibland har det hänt att hertigar har startat krig mot varandra, vilket närmast får liknas vid inbördeskrig. Detta är något av en mardröm för konungen som om han är klok gör sitt yttersta för att stävja fullskaligt krig i sitt land. Dessa stridigheter avslutas i allmänhet med att fred sluts och mark och län byter ägare. Ytterligare en komplikation är att släktband kan komma på tvärs med lojaliteten mot länsherren. Baronen av Vallstena blev vid ett tillfälle kallad att strida mot sin egen far, greven av Backe i en konflikt mellan honom och baronens länherre, greve Höök. Han löste dilemmat på ett föredömligt sätt genom att skänka baroniet till solriddarorden och själv träda in där som riddare. Han gjorde senare kometkarriär i solriddarorden och blev snart prior med uppgift att anlägga ett nytt kompani solriddare i Vallstena.
Samhälle
År 424 e.O. övertog echterna styret av Kardien från den trötta Brandiska dynastin. I och med detta skapades det Kardien vi ser idag. Echterna skaffade sig en grundlagskyddad makt över de övriga folkslagen i Kardien: § 1 ”All makt avgår till det echtiska folket” – paragraf ett ur den kardiska rikslagen. Det innebär att endast echter kan vara adel samt inneha många kungliga ämbeten och vara officerare i hären. Echterna kontrollerar hela samhället och ser ner på övriga folkgrupper, i synnerhet då faltrakier. När Vidar II Rättråde valdes till konung och delade upp landet enligt Zorakisk modell i tio hertigdömen som vardera består av två till åtta grevskap. Grevskapen är i sin tur uppdelade i baronier.
Klasser
Kardien är ett utpräglat klassamhälle med institutionaliserad etnisk diskriminering. Den grundläggande skiljelinjen går dock inte som regel är i feodalstater mellan frälse och ofrälse utan istället mellan echter och övriga invånare. Sammanhållningen echter emellan är fortfarande stark och även en vanlig bonde kan förvänta sig att behandlas med viss respekt av sin länsherre. I det här avseendet är Kardien osedvanligt demokratiskt. Caddo är antagligen det enda land i Ereb där avståndet mellan härskare och folk är så kort. Alla echter är födda fria och kan ej ingå någon form av livegenskap. Så är inte fallet för övriga folk. Situationen för de faltrakiska bönderna är ofta hård, mer än hälften av dem är livegna och skattesatserna är oftast så höga som befolkningen tål utan att göra uppror. Det finns sällan någon väg att förbättra sin situation, många faltraker som arbetat upp sig har fått stora delar av sin egendom beslagtagen genom godtycklig beskattning. Att få rätt gentemot en adelsman är hart när omöjligt. Det är endast inom kyrkan som det råder någorlunda jämlikhet. Alla medborgare är fria att driva handel och utföra hantverk inom ramarna för skråväsendet, men även här gynnas echter systematisk av kungliga myndigheter och länsherrar. Man brukar normalt sett inte tala om klasser i form av adel-präster-borgare-bönder i Kardien utan istället frälse-ofrälse, echt-ickeecht och fri-livegen.
Styrelse
Kardien är en feodal monarki där kungen har stor makt. Kungen kan tillsätta och avsätta adelsmän som han vill, stifta lagar och döma i alla mål utom de kyrkliga. Förhållandet mellan kungen och adeln präglas dock av respekt och kungen väljer av tradition inte att lägga sig i adelns ämbetsutövande så länge han i gengäld kan lita på att adeln ställer upp som en man när han kallar till härmönstring. Det råder en maktbalans mellan kung och adel där kungen lätt kan krossa enskilda adelsmän, medan en tyrannisk kung lätt kan avsättas av en enad adel.
Kardien är uppdelat i tio hertigdömen. Hertigarna är kungens mest betrodda män och utgör tillsammans rådet som skall bistå kungen med råd och i verkställandet av kungens beslut. Under hertigarna finns grevar (2-8 per hertigdöme) som i sin tur har ett antal baroner under sig. Baronierna i Kardien är förhållandevis små. I Kardien lever varje adelsman av sin egen jord. Vid uppdelningen av riket tilldelades varje hertig ett område stort som ett grevskap att ha som egen domänjord och varje greve erhöll även ett område stort som några baronier att själv leva av. Det innebär att ingen adelsman betalar skatt till någon annan, istället förväntas man att ställa upp samtliga lansar då länsherren kallar till rusttjänst. Hertigar, grevar och baroner utgör tillsammans med sin släkt högadeln. Lågadeln utgörs av banérriddare, och riddare.
Feodalsystem
I sitt län är adelsmannen inte envåldshärskare. Han agerar som konungens sändebud och skall regera i samklang med rikslagen, lokala sedvänjor, tron, sin länsherres påbud och i samråd med lokala maktfraktioner. Länsherren står för den lokala polismakten och har rätt att döma i rättsfall som rör mindre allvarliga brott. Grova brott åligger det kungens domstolar att döma i. I praktiken så fungerar systemet väl i de echtiska delarna av landet, i övriga delar överlåter ofta kungen sin rättsutövning till länsherren och adelsmännen är mer enväldiga. De exakta förutsättningarna kan dock variera mellan två grannbaronier i enlighet med urgamla beslut (alla beslut som är fattade för mer än en mansålder sedan räknas som urgamla och därigenom viktigare att hedra). Böndernas rättigheter kan också variera kraftigt, på vissa ställen har man kanske förhandlat sig till rätten att jaga på länsherrens mark, en del bönder betalar fasta arrenden medan andra arrende som andel av skörden. Skatter, pålagor och rättigheter är ett lapptäcke av lokala sedvänjor och ödets nycker.
All mark i Kardien ägs inte av högadeln. På Divras udde finns många självägande bönder. Dessa är i allmänhet välmående, speciellt som äldste sonen i enlighet med echtisk sedvänja ärver hela gården. Även om dessa bönder inte betalar arrende så måste de fortfarande betala skatt till sin länsherre, men de har i allmänhet ungefär dubbelt så hög inkomst som normalbonden. Vidare så äger lågadeln ganska stora arealer mark som arrenderas ut till bönder. Oftast rör det sig om ett gods i storleken av en mindre by som ägs av en banérriddare där riddaren försörjer sig på arrendet. Kyrkan äger även den mycket mark. Kyrkan har även hela baronier där den därigenom utgör böndernas länsherre. Länet styrs då av en bontisâl eller en prior i solriddarorden. Det är endast en länsherre som har rätt att uppbringa skatter, en jordägare har endast rätt till arrende. Oftast är arrendet fast och avtalat för en lång tid framöver. Samvetslösa adelsmän kan dock riva upp avtal och ensidigt höja arrendena, med risk för att reta upp bönderna. Det har till och med hänt att adelsmän har blivit avsatta av kungen då de struntat i alla avtal och chockhöjt arrenden och skatter. Givetvis skedde detta på divras udde, för att en adelsman skall bli avsatt för övergrepp mot faltraker krävs grövre förseelser.
En länsherre tar upp många olika skatter och avgifter. Viktigaste avgiften är arrendet som bonden betalar för att bruka länsherrens jord. Det brukar uppgå till omkring 15-20 gm per gård. Vidare tar länsherren ut ett flertal avgifter som kvarnavgift, överlåtelseavgift då gården övergår från far till son, betesavgift för att bondens kreatur får beta på allmänningen, och böter för förseelser som uppgår till omkring 5 gm per gård. Ofria bönder betalar även avgift för att få tillåtelse att resa bort från länet (~1 gm) och avgift vid bortgifte av dotter (~10 gm). Dessutom tillkommer pliktarbetet i form av dagsverken som brukar uppgå till 30 arbetsdagar per år, eller en avgift om ~10 gm för den som köper sig fri. Alla ofrälse betalar även en eldstadsskatt på mellan fem och tio guldmynt och ett tionde till kyrkan om 5-10 gm. Som vi ser så kan en ofri bonde betala upp till 50 gm per år i diverse skatter och avgifter, omkring 50% av avkastningen från en normal gård. Resten går åt till att med nöd och näppe föda familjen. Bland de fattiga bönderna i faltrax är arrendena något lägre då befolkningen annars skulle svälta ihjäl eller göra uppror. En fri, självägande bonde betalar endast eldstadsskatt, tionde och diverse småavgifter, sammanlagt kanske 20-25 gm per år. Dessa utgör något av ett frälse bland bönderna, i synnerhet som deras gårdar oftast är större än genomsnittet. En del av dessa bönder lyckas köpa upp mer mark och låter sina söner tränas som riddare för att slutligen vinna status som frälse. Det är härifrån som den största påfyllnaden till lågadeln sker.
Det är lätt att tro att alla baroner lyder under en greve som lyder under en hertig och att samma ätt har innehaft ett län sedan maktövertagandet och att länen har haft samma gränser. Det är givetvis fel, det kardiska feodalsystemet är betydligt mer invecklat än så. I själva verket består det av ett lapptäcke av lojaliteter och eder. Alla län ligger dock i ett hertigdöme med undantag för kronomarken Ekenfara. Det finns dock gott om baroner och riddare som svär sin trohet direkt till en hertig. Där är även så att många adelsmän har lyckas samla ett flertal län i olika hertigdömen under sig. Det innebär i teorin att han måste svära trohet mot flera länsherrar. I praktiken löser man det genom att gradera de eder en adelsman svär, men det har inte sällan slutat med att adelsmannen byter sida i händelse av konflikt. Kyrkan har även tillskansat sig ett flertal län och dessa lyder direkt under kyrkan som inte behöver svära trohet till någon länsherre. Sedan så kan adelsmän även äga mark i andra adelsmäns län. Detta kan ofta ge upphov till konflikter då markägaren emotsätter sig en hög beskattning av ”sina” bönder då han vill kunna maximera sitt arrende. Gränserna mellan länen är inte heller de statiska. Det händer ganska ofta att mindre stridigheter bryter ut mellan trätande länsherrar, speciellt under svagare kungar som inte vågar ingripa. Ibland har det hänt att hertigar har startat krig mot varandra, vilket närmast får liknas vid inbördeskrig. Detta är något av en mardröm för konungen som om han är klok gör sitt yttersta för att stävja fullskaligt krig i sitt land. Dessa stridigheter avslutas i allmänhet med att fred sluts och mark och län byter ägare. Ytterligare en komplikation är att släktband kan komma på tvärs med lojaliteten mot länsherren. Baronen av Vallstena blev vid ett tillfälle kallad att strida mot sin egen far, greven av Backe i en konflikt mellan honom och baronens länherre, greve Höök. Han löste dilemmat på ett föredömligt sätt genom att skänka baroniet till solriddarorden och själv träda in där som riddare. Han gjorde senare kometkarriär i solriddarorden och blev snart prior med uppgift att anlägga ett nytt kompani solriddare i Vallstena.