Tycker jag.vije skrev:- Mera mörka granar?
I Mörknaskogens nordliga delar där marken är sandig och sumpig, men ändå torrare än det kärr som skogens sydligare delar växer i, där domineras växtligheten av mörk mangrovegran.Ljusna
Tja det finns en del unga ljusgothiska män som anser att kenaturerna behandlar dem som slavar och tycker att de skulle kunna försvara sig själva och att kentaurerna tar för mycket för de tjänster de utför och tvärtom - unga kentaurer tycker att de som försvarar halvön skulle också vara deras herrar.vije skrev:
Ok, läste igenom dina skriverier lite noggrannare nu, och känner lite bättre till dina tankar om de fredliga sydamerika-indianinspirerade gothernaLåter bra!
Vad jag är ute efter är mest lite mera konflikter. Att alver, ljusgoter och kentaurer alla lever i harmoni med varandra låter i mina öron inte helt optimalt. Kanske du redan har några tankar kring det? (Eller har jag missat nåt? - fullt möjligt...)
Konflikter med ljusalver har inte ljusgotherna, däremot så händer det att små grupper med skuggalver försöker ta sig till ljusnaskogen, familjeläger som ligger i deras väg skonas sällan (skuggalverna har ju som bekant problem med kentaurerna och ljusgotherna är i principe deras tross)
Ljusalver och skuggalver ser inte på varandra med kärlek och brukar mötas i skärmytslingar.
Ja, låter utmärkt. Ville att deras område inte skulle vara altför långt borta.vije skrev: För att väva ihop Mirel och Ljusna lite grann kunde man kanske tänka sig att, om kentaurerna, som du skriver, inte är ursprungliga i Ljusna utan härstammar från ett område kring Mefamir, så kanske de kunde härstamma från Mirel, närmare bestämt kring Vangvattna Häll och de siande systrarna. Kanske alverna också har haft något att göra här. (Systrarna kunde mycket väl vara alviska orakelväsen från början (Varför flyttade alverna isf bort - har för dålig koll på dem)).
Kentaurerna och mirelerna kan ha levat i konstant fiendskap och kentaurernas flytt till Ljusna anses av mirelerna vara en stor seger för den mireliska stridskonsten (och allmänna överlägsenheten). Kentaurer och mireler står än i denna dag inte på god fot med varandra.
För kentaurerna är Vangvattna Häll numera en mytomspunnen plats - fölamarken, urhemmet och de blomstrande första skritthedarna...?
Vill inte hitta på för mycket och göra Psipo sur:). Alverna har mycket yttre kontakter, det finns bland annat en gråalvshamn i östra ljusnaskogen.vije skrev: Alverna kanske också uppsöker Systrarna ibland, och skuggalver kan tänkas ha osunda gölar i Grå skogen (vid Mefamir) som offerplatser (eller vad-de-nu-håller-på-med), och säkerligen umgås de med de smutsiga Klanlösa.
vije skrev:Jag kan tänka mig att mirelerna utan skrupler handlar med både ljusna- och skuggalver (eller var det mörkeralver?), vilket kanske gör förhållandet till de förra lite spännt?
Det finns inget som hindrar att båtar tar sif nedför karlochfloden till gråalvshamnen och där bedriver handel. Hamnen står utanför kentaurerna jurisdistiktion, varor som ljusnalaverna producerar eller handlar med ljusgotherna kan därför exporteras vidare söderut. Det kan finnas ett felantagande att det vackra ljusniska sidenet vävs i mirel.
Jag tror inte att mörkeralverna (en form av skuggalver som lever i mörkna) inte är speciellt produktiva eller intresserade av att handla med människor som de kanske beskyller för att de inte längre får vara moder jords barn.
Senast redigerad av Snibben den 2008-08-08 01:47, redigerad totalt 1 gånger.
Ljusnahalvön.
Mörknaskogens sydliga våtmarker. Ett sällsynt passande namn för en skogen. Ty mörk, dyster och dunkelt grön är Mörknaskogen. En skog där ljuset sällan hittar ner till skogsgolvet annat än som smala sällsynta ljussträngar som likt juveler gnistrar i en annars kompakt skuggvärld.
Där sumpcypressers rödaktiga stammar reser sig som pelare ur vattnet och där hemlockgranars mossbehängda grenar slokar som tunga draperier ner mot de spegelblanka, grönskimrande vattenytorna, alltsammans skapande förvirrande optiska illusioner så att betraktaren har svårt att veta var vattnet slutar och träden börjar. Detta är vattnets skogar. Landtungor slingrar sig fram här och där som smala gångar i en jättelik labyrint. Ur vattenspeglarna reser sig de vita blommorna av sjönöt, kalla och missne. Svärdsliljor och musselblad bidrar till ytterligare att dekorera detta dunkla vattenrike med blad och blomsterprakt.
På hösten sveper dimmor in landskapet och träd. Skymmer blick och dämpar ljud. Snärjer den vandrande i en vilseledande dans längre in i fuktskogen. Många har försvunnit in i dimmorna. Den erfarne vandraren vet att säkrast är att snabbt söka sig till högre mark och hålla sig stilla där tills dimslöjorna drar sig undan...........
Ur Jerome Monardes reseskildring från Ljusna
Mörknaskogens sydliga våtmarker. Ett sällsynt passande namn för en skogen. Ty mörk, dyster och dunkelt grön är Mörknaskogen. En skog där ljuset sällan hittar ner till skogsgolvet annat än som smala sällsynta ljussträngar som likt juveler gnistrar i en annars kompakt skuggvärld.
Där sumpcypressers rödaktiga stammar reser sig som pelare ur vattnet och där hemlockgranars mossbehängda grenar slokar som tunga draperier ner mot de spegelblanka, grönskimrande vattenytorna, alltsammans skapande förvirrande optiska illusioner så att betraktaren har svårt att veta var vattnet slutar och träden börjar. Detta är vattnets skogar. Landtungor slingrar sig fram här och där som smala gångar i en jättelik labyrint. Ur vattenspeglarna reser sig de vita blommorna av sjönöt, kalla och missne. Svärdsliljor och musselblad bidrar till ytterligare att dekorera detta dunkla vattenrike med blad och blomsterprakt.
På hösten sveper dimmor in landskapet och träd. Skymmer blick och dämpar ljud. Snärjer den vandrande i en vilseledande dans längre in i fuktskogen. Många har försvunnit in i dimmorna. Den erfarne vandraren vet att säkrast är att snabbt söka sig till högre mark och hålla sig stilla där tills dimslöjorna drar sig undan...........
Ur Jerome Monardes reseskildring från Ljusna
Ändrad text:Snibben skrev:Tja, en hoper arga alver, kentaurer och giftiga kolibrier.Regil skrev:Av förklarliga skäl?Snibben skrev:Ljusnaskogen
Sar´anja
Sar´anja är en markrypande fetbladig växt vars blommor är små grönvita klockor med små blå sträck. Sar´anja är en medicinalväxt som används för att få någon att vända vid dödens portar. Växten ger dock inte evigt liv men kan förlänga en människas liv mycket länge (man kan bli upp till 120 år) om den används regelbundet. Av förklarliga skäl är det mycket svårt att få tag på denna växt och dessutom växer oftast i närheten av den dödligaste formen av agnolianen.
.
Vilka skäl?
Allt beror ju på vilket perpektiv man har.
Det uppenbara är ju att det rubbar balansen. Det kan ses ur ett guda eller SL perspektiv, men ur ett botaniskt perspektiv är det väl inte mer logiskt att en extremt nyttig växt är ovanlig än ett vanligt ogräs?
Sar´anja
Sar´anja är en markrypande fetbladig växt vars blommor är små grönvita klockor med små blå sträck. Sar´anja är en medicinalväxt som används för att få någon att vända vid dödens portar. Växten ger dock inte evigt liv men kan förlänga en människas liv mycket länge (man kan bli upp till 120 år) om den används regelbundet. Växten är mycket svår att få tag på då den både är mycket sällsynt och brukar finnas i närheten av giftkolibriekolonier. Oftast växer den i närheten av den dödligaste formen av agnolianen.
Rödmarkera först helst, om du hellre vill kan du ju ändra dina tidigare inlägg? Om du hellre vill lägga direkt på wikin går det också bra, men vanligtvis hamnar saker på wikin när de "godkänts"Snibben skrev:Efter att ha lagt till peters hostoria och Fraxinus berättelse är jag uppe i 13 A4 sidor. Skall jag wikfiera eller lägga upp dem här igen avsnittsvis i rött?
.Ljusnas geografi
Utdrag ur "Ljusnande Resa" av Salmund Krooka y Tryphé
"Den fjärde etappen tog oss till den ljusniska obygden, som mig då oförvetandes skulle bli min resas slut och kulmen. Redan på behörigt avstånd glimmar de ljusniska klipporna rödgula i det klara solskenet, och vattenbrynet pryds av de konstfärdigast krängda tallar och cypresser mitt vytrötta öga skådat. Särskilt väl minnes jag en ensligt lagd dödmannaghög av havsrundade stenar som reste sig som en fyrsten över strandlandskapet."
"Den lille mannen, helt höljd i en till synes enorm mantel, ville härvid intet veta, utan trugade oss på sitt säreget lakoniska sätt att sätta oss ned, låta oss värmas och låta oss smaka av hans hemkokta viltsoppa. I denna ensliga herdekoja unfägnades oss sedan andens spis: skrönor om forna hjältar, gudar och drakar och hopplös kärlek. Trots att versformen var simpel och rimmen billiga, och trots ordens enkelhet förmådde dessa grova strofer röra större djup i min diktarsjäl än någonsin Pendons främsta jambskalder. Men aftonens främsta minne är när herden lät ljuda sin dubbelflöjt: en sällsynt lockande och vacker melodi."
"Jarlen ville intet veta av att vi skulle stanna i landet: men då var redan min själ så rörd av den råa gudomlighet jag anade bakom stubbe och klippblock, bakom ord och visa, att jag intet gick att avstyra i min föresats. Det var på intet sätt ovilja eller missunsamhet som fick den gode herremannen att propsa vår avfart: tvärt om orolig farohåg för vår säkerhet om vintertid. "Enbart Ljusna har ni sett" kvad han högtidligt och styltat "men när Mörkna i sin dysterskap faller över landskapen kommer vinterfasorna att göra kort affär av er: kummelspöken och nattulvar stryker landet när nätterna blir långa och vindarna kalla. Ni kommer höra banegasten tjuta runt knuten, och se griftgångarna klösa sig ur rösena." Jag avfärdade vänligt jarlens varningar: jag hade lärt känna ljusnamarkens gudinna, och mot hennes godhet var min gamla gud en sniken och maktlös streber. För sent skulle jag ångra mitt misstag, långt efter att min själs frälsning badats i myrra och begrovts i ljusnisk mark som ett oåterkalleligt förbund."
Ljusna är en halvö som sträcker sig ut i västerhavet mellan drylegapet och lerigatt. Kusterna är höga med djupa fjordar och klippiga förrädiska havsbottnar. Ljusna delas upp i flera olika geografiska zoner. Längst upp och runt den centrala ljusna skogen ligger ljusnas fingrar. Den centrala skogen har fått namnet ljusnaskogen och befolkas av ett ljusalverna i ett eget rike. Längst ned på ljusnahalvön ligger den stora sumpiga och vattensjuka skogen kallad för mörkna som i söder övergår till karlochträsken. Mellan de två skogarna ligger ljusnas gördel som övergår i söder till hälen och i nordost till tummen. Två små bergsmassiv förekommer också, det ena norr om ljusnaskogen och det andra mellan gördeln och tummen.
Ljusnas fingrar
Ut i västerhavet sträcker sig de långa uddar som kallas för ljusnas fingrar. Kusterna runt fingrarna är mycket förrädiska, men lyckas man ta sig till de steniga stränderna väntar hundra meter höga lodräta klippväggar ofta täckta av sjöfåglars bon. De fyra fingrarna är högplatåer, till största del bestående av slättlandskap med större och mindre träddungar.
Flora
Till största delen består slätten av högt gräs av diverseslag. Vilt spannmål såväl som kraftigare lin och det narkotiska grässlaget hilja växer och bildar på våren och sommaren en grön matta som övergår under sensommaren och hösten till en gult och brunt högvuxet gräshav. Man återfinner också taggiga björnbär och hallon liksom nyponbuskar på slätten och i de träddungar växer vilda körsbär, äpplen och päron. Övriga trädslag som växer här är rönnar, björkar, ekar och lönnar. Barrträd som förekommer är cypresser, lärkträd, ceder, alepotallar, pinje och ädelgranar.
Pamuväxten
Pamuväxten är en stor blomma som växer nästan till att bli två meter. Dess saftiga stjälkar innehåller vissa ämnen som gör att den smakar mycket bittert och få djur förutom akun betar av den.
Hilja
Hilja är ett gräs som växer på slätten. Hiljan har vissa lätta narkotiska oljor i sig och kan både tuggas och rökas. Då man tuggar hilja får man en känslan av upprymdhet och man får lättare att andas den ofta dimmiga, tungt fuktiga luften som kan driva in över fingrarna. De som röker hilja får ett tyngre rus och känner sig inte lika upprymda som de som tuggar den.
Fauna
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna och har tämjts av slättens nomader. Den förekommer dock fortfarande i vilt tillstånd men är mycket fredlig då det inte har några naturliga fiender. Andra större betande djur som förekommer är får som förvildats. Anzen, ett sebraliknande djur, finns också men är idag i det närmaste utkonkurrerade av de förvildade fåren.
Det enda större rovdjur som finns är det ljusniska lodjuret. Liksom anzen är även lodjuret på tillbakagång då anzen är deras naturliga jaktbyte. Lodjuren har anfallit människor, men dett förkommer bara då de har blivit desperat på grund av dålig förekomst av bytesdjur.
Andra rovdjur är rävar, vesslor och andra gnagare. Deras bytesdjur är andra gnagare och ormar, paddor och grodor.
Fågellivet på fingrarna består av örnar, hökar och ugglor som sköter rovfågelarbetet. Mindre fåglar förkommer som grässångare, busktittare och andra småfåglar. Färgtäckningen är ofta i brunt, grått, vitt och gult men några raser har rött, grönt och blått, sådana färger uppskattas av befolkningen son gärna smyckar sig i sådana fjädrar.
Längs med klippkusten lever sjöfåglar av olika slag. Trutar, måsar och lunnefåglar har sina bon och även en och annan albatross häckar här.
Solfjädersfågeln
Solfjädersfågeln är formad som en solfjäder när den slås ut. Teckningen är i halmgult och när den lyfter upp sin solfjäder (något den gör när den känner sig hotad) är fjädrarna starkt rödfärgade med en svart fläck i mitten.
Gräshök
Gräshöken kallas så därför att den har gröna fjädrar. Gräshöken bygger sina bon på marken och ruvar under våren då den är i det närmaste osynlig i gräset
Aku
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna. Färgen på pälsen är blond i olika nyanser. Alltifrån platina blonda kameler till rödblonda förekommer. Kamelen blir ca 1,9 – 2,3 m höga och kan leva i upp till 35 år. Under hösten och vintern växer akuns päls ut för att skydd från kylan. Pälsen tappas sedan på våren då vädret börjar bli varmt.
Anzen
Ett sebraliknandedjur i brun och gulbrun teckning har den mycket lätt att gömma sig i gräset. Den och akun utgör de två stora betande djuren vilka är naturligt förekommande på ljusna. Får som har smitit och förvildats har tyvärr konkurrerat ut anzen och bara ett fåtal hjordar finns idag kvar.
Bergsmassiven
På ljusnahalvön finns två bergstrakter, ett norr om ljusnaskogen och ett norr om mörknaskogen. Båda bergsområdena är snarlika med sina nedslita kantiga klippor som brytts ned till fyrkantiga stenar. Båda dessa områden var ursprungligen vulkaneområden som sprang upp under en järnrik öknen långt före förkonfluxernas varelser ens hade skapats. Detta gör att klipporna har en röd ton jämfört med resten av ljusna som är en stor kalkklippa (rostöknen spolades bort då ljusna den tid låg under havet).
Flora
Bland dessa klippor växer märkliga växter, blodväxterna. Blodväxterna har istället för att ta upp magnesium i sitt klorofyll tagit upp järnet och växternas saft tycks likna tunt blod.
Mineraler
Mineraler som utvinns här är främst den röda obsidianen. Obsidian är glas skapad under högt tryck i en vulkan. Den ljusniksa obsidianen är genomskinlig och har antagit en röd färg, den kallas ibland för ljusnisk rubin av juvelhandlare. Tack vare den höga järnhalten i obsidianen lämpar den sig för att tillverka redskap av, hårt som härdat stål krävs det en mycket skicklig hantverkare för att bearbeta den. Även om man kan göra yxor och knivar av obsidianen lämpar den sig inte för stora svärd eller stridsyxor då obsidian är tyngre än stål och man kan inte heller göra dem lika tunna som krävs då man tillverkar vapen.
Fauna
Shadhahvar
Bland de röda klipporna skuttar shadhahvaren omkring. Shadhahvaren är en antilop och hos hanen finns ett långt ihåligt horn mitt i pannan. Hornet används som en resonanskammare och har ett flöjtliknande ljud vilka många jämför med de höga piporna hos en orgel. Varje hane har dessutom sin sång och vid parningstid kan man höra shadhahvarerna spela för att locka till sig honorna, en fantastisk konsert hörs då mellan bergsväggarna.
Ljusnisk panterlo
Panterlon, besläktad med det vanliga ljusniska lodjuret, är större och har en mer rödaktigare ton i pälsen. Panterlon jagar sällan shadhahvaren, även om en och annan unge och åldring kommer med, utan deras främsta byte är klippgrisen.
Klippgris
Klippgrisen har utvecklat långa ben med smala klövar och är inte lika fet som vildsvinet. Den lever på blodväxter och även en och annan köttbit går med
Det röda folket
Bland dessa klippor lever ett småväxt folkslag kallat det röda folket. Namnet tros komma från den hemvisst de håller, men kan också komma från att deras hud har en svag rödaktig ton eftersom olika blodväxter, så som blodrödstrandpotatis, ingår i deras diet. Det röda folket antas vara släckt med urljusniern men inte direkt släkt med ljusgotherna utan har tagit en sidolinje. Det röda folket har mycket kvar av den gamla kulten där man bygger gravkummel. Liksom ljusgotherna vördar de sina förfäder men det är okänt om de håller lika hårt förmödrakulten. Det diskuteras om det röda folket är nomader eller bofasta, klart är att man aldrig har träffat på deras bosättningar på samma plats två gånger.
Ljusgotherna handlar med det röda folket och byter till sig rött färgämne och rött obsidian annars är kontakterna obefintliga. Det röda folket finns inte heller med i det ljusniska fördraget men betraktas av alver och kentaurer som en del av ljusna, ljusgotherna anser att de är fränder och därför indirekt tillhör ljusgotherna.
Ljusnas gördel och hälen
Området mellan ljusna och mörkna skogarna kallas för gördeln och det landområde som ligger väster om mörkna går under namnet hälen. Båda områdena har ett liknande område med omväxlande gles skog och stora gläntor.
Flora
Området har en rik växtlighet med höga lövträd och en rik undervegetation. Ormbunkar och mossor täcker marken där inte buskar och låga träd tar plats. De träd som växer här är lärkträd, ceder, alepotallar, pinje, ädelgranar, ek, rönn, bok, asp, ask, vildapel och ljusnisk lönn. Buskar finns i många varianter från bärbuskar som björnbär, hallon, vildkrusbär och vinbär till vanliga enkla snår. På marken växer mossor och ormbunkar men även blåbärsris och den ljusniska jätteskogsmelonen.
Ljusnisk lönn
Den ljusniska lönen är unik för ljusna. Med sin gula bark och extra stora löv är den en också fylld med sen mycket söt sav. Saven tappas av befolkningen och kokas till en lönnsirap.
Jätteskogsmelon
Jätteskogsmelonen är en melon som växer på marken i ljusnas öppnare skogar. Melonen har ett grönt skal och gulblekt fruktkött med ett centralt kärnsystem. Melonen blir ca 1 m i diameter men kan under rätt förhållanden växa och bli nästan 2,5 m i diameter.
Akoch
Akochbusken är egentligen en ettårig växt som sträcker sig upp ur undervegetation ca 1 m. Ljusgotherna skördar buskens blad och torkar dem. Bladen kan sedan tuggas eller bryggas till ett te för att få en likande berusnings likadan som effekt från hiljan.
Alvkamfer
Trädet alvkamfer växer främst inne i ljusnaskogen men kan även hittas på gördeln. Genom att utvinna oljorna från trädet får man alvkamferolja och barken kan torkas och användas som rökelse. Både oljan och rökelsen kan användas mot sjukdomar.
Fauna
Djurlivet består av vildsvin och hjortar som större växtätare. Dessa jagas av lodjur och varg som har smugit sig in från mörkna. Gnagare såsom vesslor och skogsmöss lever i undervegetationen liksom marklevande fåglar. Olika fasanfåglar förkommer rikligt liksom påfåglar, rapphöns och vaktlar. På hälen lever också lunnefåglar i stora kolonier längs med kusten.
Månfågel
Månfågeln lever i skogssjöarnas vassar och lever av insekter den fångar från i vattenbrynet där den vadar fram. Namnet månfågel har den fått av att den dansar i månens sken. Fjäderdräkten är vit som övergår till rosa för att avslutas i kraftigt röda spettsar. Även på huvudet har den en röd hjässa.
Vargsvan
Denna fågel har fått sitt namn för att dess skrik skrämmer iväg vargar. Fågel är en stor till största delen marklevande fågel men den kan också flyga. När den breder ut sina kahkifärgade vingar mäter den nästan 4 m mellean vingspettsarna. Ett slag med ena vingen är nog för att knäcka bröstkorgen hos en varg eller för den delen en vuxen man. Fågeln är dock ingen jägare utan lever av att beta sjöväxter.
Svalhöna
Den lilla svalhönan är en ljusblå fågel med två långa stjärtsvansar. Fågelns stjärtfjädrar är mycket uppskattade av befolkningen som använde dem för att smycka sig i. Ägen lär också vara en delikatess. Svalhönan lever i kolonier om 60 – 100 individer och bygger små hängande svalbon från ekar.
Ädelhöna
Brunröd och gul kan ädelhönan vara svår att få syn på i undervegetationen. Ädelhönan lägger ägg som är mycket uppskattade av befolkningen och även dess kycklingar fångas in och äts. Fågeln lever i små enehter om fem till tio hönor och en tupp samt ett antal kycklingar. Ädelhönskolonier bygger sina bon vid kanten av skogsgläntor och kan samsas brevid flera samhällen, det är inte ovanligt att hitta större gläntor med över hundra ädelhöns i.
Skogssolfjäderfågel
Mindre än sina släktingar på slätten har den dock en större solfjäder. Teckningen är ljusare och underkjolen är snarare orange än röd.
Silverörn
Silverörnen är en stor köttätande fågel som lever i de öppnare skogarna. Trotts att den är så stor jagar den inte själv utan är främst en asätare. Namnet silverörn har den fått från sina vackra silverfärgade fjädrar som bryter i stålblått.
Ljusnaskogen
Ljusnaskogen är belägen mitt på halvön och gränsar i norr mot fingrarna, i söder mot gördeln, i öster mot norra bergsmassivet och i öster mot dylergapet. Skogen är mycket tät och de höga, lavtäckta ljusniska lönnarna blandas upp med den tjocka mossan och höga ormbunkar på marken. I skogen växer också fantastiskt vackra och färgrika blommor på de långa rankor som klättrar uppför de höga stammarna. I skogen bor ljuslaverna, en av moder jords alvstammar, som bosatte sig här för många hundra år sedan. Skogen döljer på en hemlighet vilket ljusalverna vaktar och vårdar. Även älvor kan ses dansa mellan träden och skogen andas av en frid som är få förunnade att någonsin känna. Friden är dock förrädisk, många vandrare har strövat in i skogen för att aldrig någonsin hitta ut. De enda förutom alverna som kan komma och gå som de behagar är kentaurerna.
Flora
I ljusnaskogen växer växter som vars like finns på få platser i Ereb. Vissa växter kan läka dem som ligger på sitt yttersta och andra har dödligt gift som kan tränga in i en människa bara genom beröring. Även varianter av de växter som finns på gördeln frodas här.
Agnao
En lianväxt i många varianter som slingrar sig upp för lönnarna. Bladen är små men den har stora blommor från eldrött till orange till kraftigt gula. Blomman innehåller ett mycket potent nervgift och de giftigaste sorternas gift tränger genom huden och förgiftar en intet ont anande beundrare. Svagare sorter är inte heller att leka med och samtliga sorter är dödliga även om de varierar hur man måste intaga blomman.
Sar´anja
Sar´anja är en markrypande fetbladig växt vars blommor är små grönvita klockor med små blå sträck. Sar´anja är en medicinalväxt som används för att få någon att vända vid dödens portar. Växten ger dock inte evigt liv men kan förlänga en människas liv mycket länge (man kan bli upp till 120 år) om den används regelbundet. Växten är mycket svår att få tag på då den både är mycket sällsynt och brukar finnas i närheten av giftkolibriekolonier. Oftast växer den i närheten av den dödligaste formen av agnolianen.
Fadiole
En läkeväxt vars användning används mot svåra koppsjukdommar. Växten är mycket vacker med sin stora gyllengula tätt placerade blommor på stjälken. Det är roten som används till grötomslag, vilka lägges på kopporna.
Fauna
Liksom på gördeln är det dominerande djurlivet fåglar. Fåglarna är här om än vackrare och de är inte lika skygga som på övriga ljusna.
Ljusniska kolibrie
Små kolibrier i olika färger flyger runt skogen och samlar nektar från blommorna. Många är dem som misstagit dem för älvor eller tvärt om misstagit älvorna för kolibrier. De flest kolibrier är ofarliga men den lusniska röd och gulstrimmiga kolibrien lever på att suga nektar från agnaoblomman. De får även med sig giftet vilket de lärt sig att spotta på rovfåglar eller för den delen störande främlingar, döden är oftast inom några sekunders smärtsamma ryckningar.
Mörknaskogen
Mörknaskogens sydliga våtmarker. Ett sällsynt passande namn för en skogen. Ty mörk, dyster och dunkelt grön är Mörknaskogen. En skog där ljuset sällan hittar ner till skogsgolvet annat än som smala sällsynta ljussträngar som likt juveler gnistrar i en annars kompakt skuggvärld.
Där sumpcypressers rödaktiga stammar reser sig som pelare ur vattnet och där hemlockgranars mossbehängda grenar slokar som tunga draperier ner mot de spegelblanka, grönskimrande vattenytorna, alltsammans skapande förvirrande optiska illusioner så att betraktaren har svårt att veta var vattnet slutar och träden börjar. Detta är vattnets skogar. Landtungor slingrar sig fram här och där som smala gångar i en jättelik labyrint. Ur vattenspeglarna reser sig de vita blommorna av sjönöt, kalla och missne. Svärdsliljor och musselblad bidrar till ytterligare att dekorera detta dunkla vattenrike med blad och blomsterprakt.
På hösten sveper dimmor in landskapet och träd. Skymmer blick och dämpar ljud. Snärjer den vandrande i en vilseledande dans längre in i fuktskogen. Många har försvunnit in i dimmorna. Den erfarne vandraren vet att säkrast är att snabbt söka sig till högre mark och hålla sig stilla där tills dimslöjorna drar sig undan...........
Ur Jerome Monardes reseskildring från Ljusna
Längst ned i öst på ljusna halvön ligger mörknaskogen. Mörknaskogen upptar ca en tredjedel av halvön och brukar inte egentligen räknas till ljusna. Mörkna var en gång i tiden en del av karlochträsken i söder, men har under flera hundra år av landhöjning blivit torrare. Torrare är dock en beskrivning man inte skall förvillas av, skogen är nämligen fortfarande mycket vattensjuk och sank. Träden i skogen är av varierande storlek men alla tycks vrida sig uppåt med knotiga grenar och täta kronor vars blad tillåter så lite sol som möjligt att sprida sig ner till de växter som lever på marken. Rötterna försöker breda ut sig så mycket som möjligt men måste samtidigt hålla sig ovanför den sumpiga marken för att inte ruttna. Bland skogen faror finns alltid en överhängande chans att gå ned sig i kvicksand eller sprina ut i ett kärr. I Mörknaskogens nordliga delar där marken är sandig och sumpig, men ändå torrare än det kärr som skogens sydligare delar växer i, domineras växtligheten av mörk mangrovegran. Skogen bebos av djur och växter som är direkt farliga och ovänliga mot främlingar. Illusionsträd, stryparrankor och spindelrankor är några av de farliga växter som återfinns här. Om växtlivet är farlig är djurlivet än mer hotfullt. Svarta lodjur med röda ögon tillhör de farligare av rovdjuren liksom vildhundar och demongorillor. I mörkna lever även mörkeralver som inte är direkt pigga på att ta emot besökare. De är direkt fientliga mot alver och kentaurer men kan visa likgiltighet mot människor och andra raser. I söder lever stammar av reptilmän. Den som vandrar in här kan räkna med att bli inbjuden till middag, han själv står som huvudrätt.
Flora
Stryparrankor och illusionsträd förekommer och många andra minst lika dödliga växter har sin växtplats här. Ugonträdet växer i de kärriga mörkna men på torrare öar förekommer ljusninsk lönn, om än i en förvriden dvärgform. Mörk magrovegran och svarta tall växer i norra delarna av skogen och behängs av spindellavar som likt spindelnät växer mellan trädens grenar.
Ugonträd
Ugon är det mangroveträd som växer i hela mörkna och är dominerande bland trädbeståndet. Trädet har en förvriden knotig stam med gråbark och en mycket tät krona designad för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Löven är mörkt gröna och mycket saftiga. Trädens rötter ingår i ett system med utskjutande skott som reproducerar trädet som inte har några frukter eller synliga frökapslar, det har till och med spekulerats om att mörknas alla ugonträd är en och samma organism.
Azazi
En buske med långa mycket spetsiga taggar på. Busken växer i stora trasliga snår med stora bärliknande frukter. Den som springer genom snåren kan räkna med en otrevlig överasknig om denna inte bär helrustning. Taggarn är så vassa och smala att de kan sticka genom en ringbrynja och riva genom läder. Om man nu skulle bära helrustning kan man även då räkna med en obehaglig surpris. Azazisnåren växer oftast över ett sumpigt kvicksands hål. Trotts detta finns det varelser som lever på busken frukter. Mörkeralverna använder taggarna som pilspetsar.
Fauna
Mörkans djur kan enkelt delas upp i bytesdjur och jägare. Bytesdjuren är framförallt stora gnagare som bisamråttor och kapivarer men även växtätande reptiler ingår i jägarnas diet. Insekter i all former och storlekar tillsammans med krokodiler och allt där i mellan utgör en farlig cocktail. En gång i tiden levde här farligare fiskar men dessa återfinns idag bara i de allra södraste delarna mot karlochträsken.
Svart lodjur
Det svarta lodjuret har invandrat från ljusna och fått en mörkare päls för att bättre smälta in i dunklet. Större än sin kusiner i ljusna jagar den det mest som finns i skogen men lever främst på bisamråttor.
Mörknademon
I mörkna lever ett apliknande vidunder med svarta matt päls. Tillsammans med de röda ögonen, platta nos och stora huggtänder har den ett demoniskt utseende. Apan är också mycket vildsint och deras föda består till hälften av kött vilket gör den till en jägare. Denna best sätter skräck i de som lever nära skogen och dess ylande kan få många nomader att darra av skräck.
Utdrag ur "Ljusnande Resa" av Salmund Krooka y Tryphé
"Den fjärde etappen tog oss till den ljusniska obygden, som mig då oförvetandes skulle bli min resas slut och kulmen. Redan på behörigt avstånd glimmar de ljusniska klipporna rödgula i det klara solskenet, och vattenbrynet pryds av de konstfärdigast krängda tallar och cypresser mitt vytrötta öga skådat. Särskilt väl minnes jag en ensligt lagd dödmannaghög av havsrundade stenar som reste sig som en fyrsten över strandlandskapet."
"Den lille mannen, helt höljd i en till synes enorm mantel, ville härvid intet veta, utan trugade oss på sitt säreget lakoniska sätt att sätta oss ned, låta oss värmas och låta oss smaka av hans hemkokta viltsoppa. I denna ensliga herdekoja unfägnades oss sedan andens spis: skrönor om forna hjältar, gudar och drakar och hopplös kärlek. Trots att versformen var simpel och rimmen billiga, och trots ordens enkelhet förmådde dessa grova strofer röra större djup i min diktarsjäl än någonsin Pendons främsta jambskalder. Men aftonens främsta minne är när herden lät ljuda sin dubbelflöjt: en sällsynt lockande och vacker melodi."
"Jarlen ville intet veta av att vi skulle stanna i landet: men då var redan min själ så rörd av den råa gudomlighet jag anade bakom stubbe och klippblock, bakom ord och visa, att jag intet gick att avstyra i min föresats. Det var på intet sätt ovilja eller missunsamhet som fick den gode herremannen att propsa vår avfart: tvärt om orolig farohåg för vår säkerhet om vintertid. "Enbart Ljusna har ni sett" kvad han högtidligt och styltat "men när Mörkna i sin dysterskap faller över landskapen kommer vinterfasorna att göra kort affär av er: kummelspöken och nattulvar stryker landet när nätterna blir långa och vindarna kalla. Ni kommer höra banegasten tjuta runt knuten, och se griftgångarna klösa sig ur rösena." Jag avfärdade vänligt jarlens varningar: jag hade lärt känna ljusnamarkens gudinna, och mot hennes godhet var min gamla gud en sniken och maktlös streber. För sent skulle jag ångra mitt misstag, långt efter att min själs frälsning badats i myrra och begrovts i ljusnisk mark som ett oåterkalleligt förbund."
Ljusna är en halvö som sträcker sig ut i västerhavet mellan drylegapet och lerigatt. Kusterna är höga med djupa fjordar och klippiga förrädiska havsbottnar. Ljusna delas upp i flera olika geografiska zoner. Längst upp och runt den centrala ljusna skogen ligger ljusnas fingrar. Den centrala skogen har fått namnet ljusnaskogen och befolkas av ett ljusalverna i ett eget rike. Längst ned på ljusnahalvön ligger den stora sumpiga och vattensjuka skogen kallad för mörkna som i söder övergår till karlochträsken. Mellan de två skogarna ligger ljusnas gördel som övergår i söder till hälen och i nordost till tummen. Två små bergsmassiv förekommer också, det ena norr om ljusnaskogen och det andra mellan gördeln och tummen.
Ljusnas fingrar
Ut i västerhavet sträcker sig de långa uddar som kallas för ljusnas fingrar. Kusterna runt fingrarna är mycket förrädiska, men lyckas man ta sig till de steniga stränderna väntar hundra meter höga lodräta klippväggar ofta täckta av sjöfåglars bon. De fyra fingrarna är högplatåer, till största del bestående av slättlandskap med större och mindre träddungar.
Flora
Till största delen består slätten av högt gräs av diverseslag. Vilt spannmål såväl som kraftigare lin och det narkotiska grässlaget hilja växer och bildar på våren och sommaren en grön matta som övergår under sensommaren och hösten till en gult och brunt högvuxet gräshav. Man återfinner också taggiga björnbär och hallon liksom nyponbuskar på slätten och i de träddungar växer vilda körsbär, äpplen och päron. Övriga trädslag som växer här är rönnar, björkar, ekar och lönnar. Barrträd som förekommer är cypresser, lärkträd, ceder, alepotallar, pinje och ädelgranar.
Pamuväxten
Pamuväxten är en stor blomma som växer nästan till att bli två meter. Dess saftiga stjälkar innehåller vissa ämnen som gör att den smakar mycket bittert och få djur förutom akun betar av den.
Hilja
Hilja är ett gräs som växer på slätten. Hiljan har vissa lätta narkotiska oljor i sig och kan både tuggas och rökas. Då man tuggar hilja får man en känslan av upprymdhet och man får lättare att andas den ofta dimmiga, tungt fuktiga luften som kan driva in över fingrarna. De som röker hilja får ett tyngre rus och känner sig inte lika upprymda som de som tuggar den.
Fauna
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna och har tämjts av slättens nomader. Den förekommer dock fortfarande i vilt tillstånd men är mycket fredlig då det inte har några naturliga fiender. Andra större betande djur som förekommer är får som förvildats. Anzen, ett sebraliknande djur, finns också men är idag i det närmaste utkonkurrerade av de förvildade fåren.
Det enda större rovdjur som finns är det ljusniska lodjuret. Liksom anzen är även lodjuret på tillbakagång då anzen är deras naturliga jaktbyte. Lodjuren har anfallit människor, men dett förkommer bara då de har blivit desperat på grund av dålig förekomst av bytesdjur.
Andra rovdjur är rävar, vesslor och andra gnagare. Deras bytesdjur är andra gnagare och ormar, paddor och grodor.
Fågellivet på fingrarna består av örnar, hökar och ugglor som sköter rovfågelarbetet. Mindre fåglar förkommer som grässångare, busktittare och andra småfåglar. Färgtäckningen är ofta i brunt, grått, vitt och gult men några raser har rött, grönt och blått, sådana färger uppskattas av befolkningen son gärna smyckar sig i sådana fjädrar.
Längs med klippkusten lever sjöfåglar av olika slag. Trutar, måsar och lunnefåglar har sina bon och även en och annan albatross häckar här.
Solfjädersfågeln
Solfjädersfågeln är formad som en solfjäder när den slås ut. Teckningen är i halmgult och när den lyfter upp sin solfjäder (något den gör när den känner sig hotad) är fjädrarna starkt rödfärgade med en svart fläck i mitten.
Gräshök
Gräshöken kallas så därför att den har gröna fjädrar. Gräshöken bygger sina bon på marken och ruvar under våren då den är i det närmaste osynlig i gräset
Aku
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna. Färgen på pälsen är blond i olika nyanser. Alltifrån platina blonda kameler till rödblonda förekommer. Kamelen blir ca 1,9 – 2,3 m höga och kan leva i upp till 35 år. Under hösten och vintern växer akuns päls ut för att skydd från kylan. Pälsen tappas sedan på våren då vädret börjar bli varmt.
Anzen
Ett sebraliknandedjur i brun och gulbrun teckning har den mycket lätt att gömma sig i gräset. Den och akun utgör de två stora betande djuren vilka är naturligt förekommande på ljusna. Får som har smitit och förvildats har tyvärr konkurrerat ut anzen och bara ett fåtal hjordar finns idag kvar.
Bergsmassiven
På ljusnahalvön finns två bergstrakter, ett norr om ljusnaskogen och ett norr om mörknaskogen. Båda bergsområdena är snarlika med sina nedslita kantiga klippor som brytts ned till fyrkantiga stenar. Båda dessa områden var ursprungligen vulkaneområden som sprang upp under en järnrik öknen långt före förkonfluxernas varelser ens hade skapats. Detta gör att klipporna har en röd ton jämfört med resten av ljusna som är en stor kalkklippa (rostöknen spolades bort då ljusna den tid låg under havet).
Flora
Bland dessa klippor växer märkliga växter, blodväxterna. Blodväxterna har istället för att ta upp magnesium i sitt klorofyll tagit upp järnet och växternas saft tycks likna tunt blod.
Mineraler
Mineraler som utvinns här är främst den röda obsidianen. Obsidian är glas skapad under högt tryck i en vulkan. Den ljusniksa obsidianen är genomskinlig och har antagit en röd färg, den kallas ibland för ljusnisk rubin av juvelhandlare. Tack vare den höga järnhalten i obsidianen lämpar den sig för att tillverka redskap av, hårt som härdat stål krävs det en mycket skicklig hantverkare för att bearbeta den. Även om man kan göra yxor och knivar av obsidianen lämpar den sig inte för stora svärd eller stridsyxor då obsidian är tyngre än stål och man kan inte heller göra dem lika tunna som krävs då man tillverkar vapen.
Fauna
Shadhahvar
Bland de röda klipporna skuttar shadhahvaren omkring. Shadhahvaren är en antilop och hos hanen finns ett långt ihåligt horn mitt i pannan. Hornet används som en resonanskammare och har ett flöjtliknande ljud vilka många jämför med de höga piporna hos en orgel. Varje hane har dessutom sin sång och vid parningstid kan man höra shadhahvarerna spela för att locka till sig honorna, en fantastisk konsert hörs då mellan bergsväggarna.
Ljusnisk panterlo
Panterlon, besläktad med det vanliga ljusniska lodjuret, är större och har en mer rödaktigare ton i pälsen. Panterlon jagar sällan shadhahvaren, även om en och annan unge och åldring kommer med, utan deras främsta byte är klippgrisen.
Klippgris
Klippgrisen har utvecklat långa ben med smala klövar och är inte lika fet som vildsvinet. Den lever på blodväxter och även en och annan köttbit går med
Det röda folket
Bland dessa klippor lever ett småväxt folkslag kallat det röda folket. Namnet tros komma från den hemvisst de håller, men kan också komma från att deras hud har en svag rödaktig ton eftersom olika blodväxter, så som blodrödstrandpotatis, ingår i deras diet. Det röda folket antas vara släckt med urljusniern men inte direkt släkt med ljusgotherna utan har tagit en sidolinje. Det röda folket har mycket kvar av den gamla kulten där man bygger gravkummel. Liksom ljusgotherna vördar de sina förfäder men det är okänt om de håller lika hårt förmödrakulten. Det diskuteras om det röda folket är nomader eller bofasta, klart är att man aldrig har träffat på deras bosättningar på samma plats två gånger.
Ljusgotherna handlar med det röda folket och byter till sig rött färgämne och rött obsidian annars är kontakterna obefintliga. Det röda folket finns inte heller med i det ljusniska fördraget men betraktas av alver och kentaurer som en del av ljusna, ljusgotherna anser att de är fränder och därför indirekt tillhör ljusgotherna.
Ljusnas gördel och hälen
Området mellan ljusna och mörkna skogarna kallas för gördeln och det landområde som ligger väster om mörkna går under namnet hälen. Båda områdena har ett liknande område med omväxlande gles skog och stora gläntor.
Flora
Området har en rik växtlighet med höga lövträd och en rik undervegetation. Ormbunkar och mossor täcker marken där inte buskar och låga träd tar plats. De träd som växer här är lärkträd, ceder, alepotallar, pinje, ädelgranar, ek, rönn, bok, asp, ask, vildapel och ljusnisk lönn. Buskar finns i många varianter från bärbuskar som björnbär, hallon, vildkrusbär och vinbär till vanliga enkla snår. På marken växer mossor och ormbunkar men även blåbärsris och den ljusniska jätteskogsmelonen.
Ljusnisk lönn
Den ljusniska lönen är unik för ljusna. Med sin gula bark och extra stora löv är den en också fylld med sen mycket söt sav. Saven tappas av befolkningen och kokas till en lönnsirap.
Jätteskogsmelon
Jätteskogsmelonen är en melon som växer på marken i ljusnas öppnare skogar. Melonen har ett grönt skal och gulblekt fruktkött med ett centralt kärnsystem. Melonen blir ca 1 m i diameter men kan under rätt förhållanden växa och bli nästan 2,5 m i diameter.
Akoch
Akochbusken är egentligen en ettårig växt som sträcker sig upp ur undervegetation ca 1 m. Ljusgotherna skördar buskens blad och torkar dem. Bladen kan sedan tuggas eller bryggas till ett te för att få en likande berusnings likadan som effekt från hiljan.
Alvkamfer
Trädet alvkamfer växer främst inne i ljusnaskogen men kan även hittas på gördeln. Genom att utvinna oljorna från trädet får man alvkamferolja och barken kan torkas och användas som rökelse. Både oljan och rökelsen kan användas mot sjukdomar.
Fauna
Djurlivet består av vildsvin och hjortar som större växtätare. Dessa jagas av lodjur och varg som har smugit sig in från mörkna. Gnagare såsom vesslor och skogsmöss lever i undervegetationen liksom marklevande fåglar. Olika fasanfåglar förkommer rikligt liksom påfåglar, rapphöns och vaktlar. På hälen lever också lunnefåglar i stora kolonier längs med kusten.
Månfågel
Månfågeln lever i skogssjöarnas vassar och lever av insekter den fångar från i vattenbrynet där den vadar fram. Namnet månfågel har den fått av att den dansar i månens sken. Fjäderdräkten är vit som övergår till rosa för att avslutas i kraftigt röda spettsar. Även på huvudet har den en röd hjässa.
Vargsvan
Denna fågel har fått sitt namn för att dess skrik skrämmer iväg vargar. Fågel är en stor till största delen marklevande fågel men den kan också flyga. När den breder ut sina kahkifärgade vingar mäter den nästan 4 m mellean vingspettsarna. Ett slag med ena vingen är nog för att knäcka bröstkorgen hos en varg eller för den delen en vuxen man. Fågeln är dock ingen jägare utan lever av att beta sjöväxter.
Svalhöna
Den lilla svalhönan är en ljusblå fågel med två långa stjärtsvansar. Fågelns stjärtfjädrar är mycket uppskattade av befolkningen som använde dem för att smycka sig i. Ägen lär också vara en delikatess. Svalhönan lever i kolonier om 60 – 100 individer och bygger små hängande svalbon från ekar.
Ädelhöna
Brunröd och gul kan ädelhönan vara svår att få syn på i undervegetationen. Ädelhönan lägger ägg som är mycket uppskattade av befolkningen och även dess kycklingar fångas in och äts. Fågeln lever i små enehter om fem till tio hönor och en tupp samt ett antal kycklingar. Ädelhönskolonier bygger sina bon vid kanten av skogsgläntor och kan samsas brevid flera samhällen, det är inte ovanligt att hitta större gläntor med över hundra ädelhöns i.
Skogssolfjäderfågel
Mindre än sina släktingar på slätten har den dock en större solfjäder. Teckningen är ljusare och underkjolen är snarare orange än röd.
Silverörn
Silverörnen är en stor köttätande fågel som lever i de öppnare skogarna. Trotts att den är så stor jagar den inte själv utan är främst en asätare. Namnet silverörn har den fått från sina vackra silverfärgade fjädrar som bryter i stålblått.
Ljusnaskogen
Ljusnaskogen är belägen mitt på halvön och gränsar i norr mot fingrarna, i söder mot gördeln, i öster mot norra bergsmassivet och i öster mot dylergapet. Skogen är mycket tät och de höga, lavtäckta ljusniska lönnarna blandas upp med den tjocka mossan och höga ormbunkar på marken. I skogen växer också fantastiskt vackra och färgrika blommor på de långa rankor som klättrar uppför de höga stammarna. I skogen bor ljuslaverna, en av moder jords alvstammar, som bosatte sig här för många hundra år sedan. Skogen döljer på en hemlighet vilket ljusalverna vaktar och vårdar. Även älvor kan ses dansa mellan träden och skogen andas av en frid som är få förunnade att någonsin känna. Friden är dock förrädisk, många vandrare har strövat in i skogen för att aldrig någonsin hitta ut. De enda förutom alverna som kan komma och gå som de behagar är kentaurerna.
Flora
I ljusnaskogen växer växter som vars like finns på få platser i Ereb. Vissa växter kan läka dem som ligger på sitt yttersta och andra har dödligt gift som kan tränga in i en människa bara genom beröring. Även varianter av de växter som finns på gördeln frodas här.
Agnao
En lianväxt i många varianter som slingrar sig upp för lönnarna. Bladen är små men den har stora blommor från eldrött till orange till kraftigt gula. Blomman innehåller ett mycket potent nervgift och de giftigaste sorternas gift tränger genom huden och förgiftar en intet ont anande beundrare. Svagare sorter är inte heller att leka med och samtliga sorter är dödliga även om de varierar hur man måste intaga blomman.
Sar´anja
Sar´anja är en markrypande fetbladig växt vars blommor är små grönvita klockor med små blå sträck. Sar´anja är en medicinalväxt som används för att få någon att vända vid dödens portar. Växten ger dock inte evigt liv men kan förlänga en människas liv mycket länge (man kan bli upp till 120 år) om den används regelbundet. Växten är mycket svår att få tag på då den både är mycket sällsynt och brukar finnas i närheten av giftkolibriekolonier. Oftast växer den i närheten av den dödligaste formen av agnolianen.
Fadiole
En läkeväxt vars användning används mot svåra koppsjukdommar. Växten är mycket vacker med sin stora gyllengula tätt placerade blommor på stjälken. Det är roten som används till grötomslag, vilka lägges på kopporna.
Fauna
Liksom på gördeln är det dominerande djurlivet fåglar. Fåglarna är här om än vackrare och de är inte lika skygga som på övriga ljusna.
Ljusniska kolibrie
Små kolibrier i olika färger flyger runt skogen och samlar nektar från blommorna. Många är dem som misstagit dem för älvor eller tvärt om misstagit älvorna för kolibrier. De flest kolibrier är ofarliga men den lusniska röd och gulstrimmiga kolibrien lever på att suga nektar från agnaoblomman. De får även med sig giftet vilket de lärt sig att spotta på rovfåglar eller för den delen störande främlingar, döden är oftast inom några sekunders smärtsamma ryckningar.
Mörknaskogen
Mörknaskogens sydliga våtmarker. Ett sällsynt passande namn för en skogen. Ty mörk, dyster och dunkelt grön är Mörknaskogen. En skog där ljuset sällan hittar ner till skogsgolvet annat än som smala sällsynta ljussträngar som likt juveler gnistrar i en annars kompakt skuggvärld.
Där sumpcypressers rödaktiga stammar reser sig som pelare ur vattnet och där hemlockgranars mossbehängda grenar slokar som tunga draperier ner mot de spegelblanka, grönskimrande vattenytorna, alltsammans skapande förvirrande optiska illusioner så att betraktaren har svårt att veta var vattnet slutar och träden börjar. Detta är vattnets skogar. Landtungor slingrar sig fram här och där som smala gångar i en jättelik labyrint. Ur vattenspeglarna reser sig de vita blommorna av sjönöt, kalla och missne. Svärdsliljor och musselblad bidrar till ytterligare att dekorera detta dunkla vattenrike med blad och blomsterprakt.
På hösten sveper dimmor in landskapet och träd. Skymmer blick och dämpar ljud. Snärjer den vandrande i en vilseledande dans längre in i fuktskogen. Många har försvunnit in i dimmorna. Den erfarne vandraren vet att säkrast är att snabbt söka sig till högre mark och hålla sig stilla där tills dimslöjorna drar sig undan...........
Ur Jerome Monardes reseskildring från Ljusna
Längst ned i öst på ljusna halvön ligger mörknaskogen. Mörknaskogen upptar ca en tredjedel av halvön och brukar inte egentligen räknas till ljusna. Mörkna var en gång i tiden en del av karlochträsken i söder, men har under flera hundra år av landhöjning blivit torrare. Torrare är dock en beskrivning man inte skall förvillas av, skogen är nämligen fortfarande mycket vattensjuk och sank. Träden i skogen är av varierande storlek men alla tycks vrida sig uppåt med knotiga grenar och täta kronor vars blad tillåter så lite sol som möjligt att sprida sig ner till de växter som lever på marken. Rötterna försöker breda ut sig så mycket som möjligt men måste samtidigt hålla sig ovanför den sumpiga marken för att inte ruttna. Bland skogen faror finns alltid en överhängande chans att gå ned sig i kvicksand eller sprina ut i ett kärr. I Mörknaskogens nordliga delar där marken är sandig och sumpig, men ändå torrare än det kärr som skogens sydligare delar växer i, domineras växtligheten av mörk mangrovegran. Skogen bebos av djur och växter som är direkt farliga och ovänliga mot främlingar. Illusionsträd, stryparrankor och spindelrankor är några av de farliga växter som återfinns här. Om växtlivet är farlig är djurlivet än mer hotfullt. Svarta lodjur med röda ögon tillhör de farligare av rovdjuren liksom vildhundar och demongorillor. I mörkna lever även mörkeralver som inte är direkt pigga på att ta emot besökare. De är direkt fientliga mot alver och kentaurer men kan visa likgiltighet mot människor och andra raser. I söder lever stammar av reptilmän. Den som vandrar in här kan räkna med att bli inbjuden till middag, han själv står som huvudrätt.
Flora
Stryparrankor och illusionsträd förekommer och många andra minst lika dödliga växter har sin växtplats här. Ugonträdet växer i de kärriga mörkna men på torrare öar förekommer ljusninsk lönn, om än i en förvriden dvärgform. Mörk magrovegran och svarta tall växer i norra delarna av skogen och behängs av spindellavar som likt spindelnät växer mellan trädens grenar.
Ugonträd
Ugon är det mangroveträd som växer i hela mörkna och är dominerande bland trädbeståndet. Trädet har en förvriden knotig stam med gråbark och en mycket tät krona designad för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Löven är mörkt gröna och mycket saftiga. Trädens rötter ingår i ett system med utskjutande skott som reproducerar trädet som inte har några frukter eller synliga frökapslar, det har till och med spekulerats om att mörknas alla ugonträd är en och samma organism.
Azazi
En buske med långa mycket spetsiga taggar på. Busken växer i stora trasliga snår med stora bärliknande frukter. Den som springer genom snåren kan räkna med en otrevlig överasknig om denna inte bär helrustning. Taggarn är så vassa och smala att de kan sticka genom en ringbrynja och riva genom läder. Om man nu skulle bära helrustning kan man även då räkna med en obehaglig surpris. Azazisnåren växer oftast över ett sumpigt kvicksands hål. Trotts detta finns det varelser som lever på busken frukter. Mörkeralverna använder taggarna som pilspetsar.
Fauna
Mörkans djur kan enkelt delas upp i bytesdjur och jägare. Bytesdjuren är framförallt stora gnagare som bisamråttor och kapivarer men även växtätande reptiler ingår i jägarnas diet. Insekter i all former och storlekar tillsammans med krokodiler och allt där i mellan utgör en farlig cocktail. En gång i tiden levde här farligare fiskar men dessa återfinns idag bara i de allra södraste delarna mot karlochträsken.
Svart lodjur
Det svarta lodjuret har invandrat från ljusna och fått en mörkare päls för att bättre smälta in i dunklet. Större än sin kusiner i ljusna jagar den det mest som finns i skogen men lever främst på bisamråttor.
Mörknademon
I mörkna lever ett apliknande vidunder med svarta matt päls. Tillsammans med de röda ögonen, platta nos och stora huggtänder har den ett demoniskt utseende. Apan är också mycket vildsint och deras föda består till hälften av kött vilket gör den till en jägare. Denna best sätter skräck i de som lever nära skogen och dess ylande kan få många nomader att darra av skräck.
Senast redigerad av Snibben den 2008-08-12 20:25, redigerad totalt 5 gång.
Ah.. då vet jag. Jag trodde att detta var ett av de länder som bara omtalas men aldrig sätts ut.Mikael skrev:Området som är Timora och Alerien i sydöstliga Ransard.Snibben skrev:Har vi en pejling var Timelorien ligger någonstans?176 eO: Flyktningar från belgothiska Ljusna bildar ett nytt helt självständigt rike i Kards inland; Timolerien.
-
Sopodlare
- Erebosisk Köpman
- Inlägg: 384
- Blev medlem: 2007-06-13 21:39
- Ort: Kallhäll, Järfälla, Stockholm
Kanske lite sent påkommet men...
Samansatta bågar brukar ha problem att hålla ihop då limmet löses upp av fukt. Jag har fått för mig att Ljusna är en dimhöljd plats, vilket skulle medföra en rätt påtaglig risk för bågbrott vid VÄLDIGT opassande tidpunkter.
Förstår dock att mongoler som FAKTISKT är samanväxta med sina hästar lockar Mig med kan jag säga, kanske bara kan lägga in något i stämningstexten om att man håller bågen torr eller whatever.
Samansatta bågar brukar ha problem att hålla ihop då limmet löses upp av fukt. Jag har fått för mig att Ljusna är en dimhöljd plats, vilket skulle medföra en rätt påtaglig risk för bågbrott vid VÄLDIGT opassande tidpunkter.
Förstår dock att mongoler som FAKTISKT är samanväxta med sina hästar lockar
Mig med kan jag säga, kanske bara kan lägga in något i stämningstexten om att man håller bågen torr eller whatever.A fat man brings a cushion wherever he goes
Eller speciellt limSopodlare skrev:Kanske lite sent påkommet men...
Samansatta bågar brukar ha problem att hålla ihop då limmet löses upp av fukt. Jag har fått för mig att Ljusna är en dimhöljd plats, vilket skulle medföra en rätt påtaglig risk för bågbrott vid VÄLDIGT opassande tidpunkter.
Förstår dock att mongoler som FAKTISKT är samanväxta med sina hästar lockar
-
Sopodlare
- Erebosisk Köpman
- Inlägg: 384
- Blev medlem: 2007-06-13 21:39
- Ort: Kallhäll, Järfälla, Stockholm
Ja självklart ett maaagiskt lim Nej skojar bara. Kanske har de hittat ett lim som faktiskt fungerar bättre, en väl bevarad hemlighet.
Förmodligen skulle jag vara mest nöjd med en kombination, då jag får känslan av att precis allt i området är lite bättre än allt utanför (ett karakteristiskt erebskt kännetecken)
Nej skojar bara. Kanske har de hittat ett lim som faktiskt fungerar bättre, en väl bevarad hemlighet.Förmodligen skulle jag vara mest nöjd med en kombination, då jag får känslan av att precis allt i området är lite bättre än allt utanför (ett karakteristiskt erebskt kännetecken)
A fat man brings a cushion wherever he goes
Dimmigt är det på morgonen och kvällen men på dagen brukar det lätta och blir antingen skyfall eller klar himmel (ungefär som england).Sopodlare skrev:Kanske lite sent påkommet men...
Samansatta bågar brukar ha problem att hålla ihop då limmet löses upp av fukt. Jag har fått för mig att Ljusna är en dimhöljd plats, vilket skulle medföra en rätt påtaglig risk för bågbrott vid VÄLDIGT opassande tidpunkter.
Förstår dock att mongoler som FAKTISKT är samanväxta med sina hästar lockar
Bågarna byggs av alver åt kentaurerna så den är antagligen gjord på ett vegitabilskt lim, och en alv som har haft tusen år på sig att förfina sitt hantverk....