Det här gav ju en fullgod förklaring till varför ljusgotherna (är det gothare som färgar sitt hår vitt och bär vita långrockar och stövlar? ) har den livstil de har, relativt opåverkad av omvärldens framsteg. Nu ser jag bara fram emot att få veta mer om Ljusna
Angående mormödrar så fick jag i alla fall inte Spelknepes bullbakande associationer, jag ser en sträng men kärleksfull matriark framför mig, som ständigt klagar på sina lata ungsvenner, men samtidigt visar tydligt att hon älskar dem.
För övrigt: om vi (=Snibben) får ihop en 10-15 sidor (A4) text om Ljusna så tycker jag att det räcker för att omvandla till PDF. Det blir då i nivå med landsbeskrivningarna i EA boxen. Några illustrationer och sen så är vi hemma!
Regil skrev:Det här gav ju en fullgod förklaring till varför ljusgotherna (är det gothare som färgar sitt hår vitt och bär vita långrockar och stövlar? )
......
Regil skrev:
För övrigt: om vi (=Snibben) får ihop en 10-15 sidor (A4) text om Ljusna så tycker jag att det räcker för att omvandla till PDF. Det blir då i nivå med landsbeskrivningarna i EA boxen. Några illustrationer och sen så är vi hemma!
Har redan ca 7 sidor.
Kvar att göra:
Ljusnas geografi, botanik och zoologi
Kentaurerna
Ljusalverna och mörkalverna (kom gärna med input)
gtjorgo skrev:Kan man tänka sig att det vid kusterna finns halvnomadiska stammar som vill återupprätta jarladömet eller kanske tillochmed försöka tiillämpa en centralisering med en drottning i topp, som en symbios mellan belgother och den matriarkala urbefolkningen...
Fast kanske drog precis alla bofasta vidare mot timolerien?
Jag tänkte mig att ljusgotherna är lite flummiga och har lite mañana känsla. Man är inte speciellt intresserade av att skaffa sig rikedommar då alla ändå delar allt inom familjen.
Jag vet inte hur ransarderna ser på att erövra ljusna? Men om de försöker att landstig mötts de av en grupp argt kentaurkavleri i sidenrustningar och lansar i härdat ädelträ.
Någonstans i den här tråden föreslogs att det skulle finnas ett flertal folk på Ljusna, jag gillar den tanken och tycker att det vore synd om den försvann helt. Ljusgother, Kentaurer och Alver som de tre viktigaste folken, men det vore kul med några andra stammar som krydda!
kan man tänka sig att folk som flytt från drylohalvön återfinns här...offer för klanstrider och avsatta bergsfurstar som lämnat hemlandet och med båt tagit sig över....
detta på områden kentaurerna inte till fullo kontrollerar ? kanske platser med topografi eller dylikt som kraftigt försvårar transporter till lands men fungerar till sjöss...så som isolerade vikar osv?
Spawnar vilt här så jag blir ej ledsen om jag skjuts i sank
Regil skrev:Någonstans i den här tråden föreslogs att det skulle finnas ett flertal folk på Ljusna, jag gillar den tanken och tycker att det vore synd om den försvann helt. Ljusgother, Kentaurer och Alver som de tre viktigaste folken, men det vore kul med några andra stammar som krydda!
gtjorgo skrev:kan man tänka sig att folk som flytt från drylohalvön återfinns här...offer för klanstrider och avsatta bergsfurstar som lämnat hemlandet och med båt tagit sig över....
detta på områden kentaurerna inte till fullo kontrollerar ? kanske platser med topografi eller dylikt som kraftigt försvårar transporter till lands men fungerar till sjöss...så som isolerade vikar osv?
Spawnar vilt här så jag blir ej ledsen om jag skjuts i sank
Ja, jag vet. Jag funderade på om olika folkslag i ljusna eller ej och kom fram till att det kan bli svårt att förklara varför alla är där. Alla ccepteras ju dessutom på ljusna som lyder fördraget (kentaurerna har dock tolkat det som att alla skall leva som ljusgother). Ljusgothernas levnadsstil är dessutom väldigt öppen och de är inte misstänkasamma mot främlingar utan välkommnar dem (till skillnad från kentaurerna). Urljusniern och de dryliska folken kan mycket väl vara besläktade folkslag (varken ett narguriskt eller jorpagniskt folkslag).
Morgondimman hade börjat lätta när Gryningsmannen skrittade upp för kullen. Mellan de lättande dimmstråken hördes muttringar och viskningar på det ransardiska tungomålet och skrapet av båtar som drogs upp på land. ”De har åtminstone inga gripryttare med sig ” tänkte Gryningsmannen och gjorde en grimas. Tankfullt böjde han sig ner och plockade ett hilja grässtrå, förde det till munnen och började tugga. Den lätt intoxikerande känslan av de ämnen som släpptes ut av hiljan gjorde det lättare att andas i den fuktig kalla luften och gav även en viss klarnad i hans fortfarande lätt sömndruckna tillstånd.
De svaga ljudet av smygande hovar fick Gryningsmannen att vakna upp ur sina funderingar. De två som kom skrittande upp bakom honom var inga främlingar utan väntade allierade. Gryningsmannen nickade lätt i hälsning till sina bägge fränder Eldman och Dimfåle. Eldman var ett av de vackraste stona och hennes sidenrustning glänste till när en plötslig solstråle bröt igenom molnen. Om det inte varit för stoppningen hade man kanske kunnat kalla rustningen för vacker, men med de lingräs som använts för att stoppa den var den säker för både pilar och svärd. Dimfåle var inte alls den man kunde vänta sig, Kraftig och grov med en svart kropp och hår hade han växt ifrån den grå täckning han haft som barn. Armarna var bara, till skillnad från Gryningsmannen själv och Eldman, och kunde visa upp en mängd ärr. Både Eldman och dimfåle bar varsin sammansatt båge, strängad och hängd över ena axel. I händerna höll de båda en kraftig tung lans av härdat ädelträ, i det närmaste obrytbar och när man föll in i chocken var det inte många som stod kvar. Gryningsmannens egen lans hade brutits under ett anfall mot några trakorier som försökt att bygga en handelsplats. När soldatarena antingen var döda eller givit upp lät man dem gå så länge de lovade att inte återkomma. Gryningsmannen tvivlade dock på deras löfte, de skulle vara tillbaka inom två år, med en större styrka och fler män.
En lätt nick från Dimfåle gjorde det klart att samtliga i truppen var utplacerade. Gryningsmannen tog fram sin sammansatta båge och strängade den i en smidig rörelse. För en människa hade det varit omöjligt att stränga bågen men för kentauren var det en vana.
Efter ett tecken satte Eldman en visselpipa till läpparna och blåste en hög ton, alltför hög för att en människa skulle höra den, men väl kentaurer eller för den delen en alv. Gryningsmannen lade en pil på strängen och började övergå från skritt i till trav. Ur dimmorna rörde sig flera av hans fränder framåt med bågar och lansar. Ransarderna skulle inte han chans när kentaurerna dundrade in i deras oförbredda led.
Senast redigerad av Snibben den 2008-08-04 12:32, redigerad totalt 1 gånger.
Ljusna är en halvö som sträcker sig ut i västerhavet mellan drylegapet och lerigatt. Kusterna är höga med djupa fjordar och klippiga förrädiska havsbottnar. Ljusna delas upp i flera olika geografiska zoner. Längst upp och runt den centrala ljusna skogen ligger ljusnas fingrar. Den centrala skogen har fått namnet ljusnaskogen och befolkas av ett ljusalverna i ett eget rike. Längst ned på ljusnahalvön ligger den stora sumpiga och vattensjuka skogen kallad för mörkna som i söder övergår till karlochträsken. Mellan de två skogarna ligger ljusnas gördel som övergår i söder till hälen och i nordost till tummen. Två små bergsmassiv förekommer också. Det ena norr om ljusnaskogen och det andra mellan gördeln och tummen.
Ljusnas fingrar
Geografi
Ut i västerhavet sträcker sig de långa uddar som kallas för ljusnas fingrar. Kusterna runt fingrarna är mycket förrädiska och lyckas man ta sig till de steniga stränderna väntar hundra meter höga lodräta klippväggar ofta täckta av sjöfåglars bon. De fyra fingrarna är högplatåer, till största del bestående av slättlandskap med större och mindre träddungar.
Växter
Till största delen består slätten av högt gräs av diverseslag. Vilt spannmål såväl som kraftigare lin och det narkotiska grässlaget hilja växer och bildar på våren och sommaren en grön matta som övergår under sensommaren och hösten till en gult och brunt högvuxet gräshav. Man återfinner också taggiga björnbär och hallon liksom nyponbuskar på slätten och i de träddungar växer vilda körsbär, äpplen och päron. Övriga trädslag som växer här är rönnar, björkar, ekar och lönnar. Barrträd förekommer inte på halvön.
Pamuväxten
Pamuväxten är en stor blomma som växer nästan till att bli två meter. Dess saftiga stjälkar innehåller vissa ämnen som gör att den smakar mycket bittert och få djur förutom akun betar av den.
Hilja
Hilja är ett gräs som växer på slätten. Hiljan har vissa lätta narkotiska oljor i sig och kan både tuggas och rökas. Då man tuggar hilja får man en känslan av upprymdhet och man får lättare att andas den ofta dimmiga, tungt fuktiga luften som kan driva in över fingrarna. De som röker hilja får ett tyngre rus och känner sig inte lika upprymda som de som tuggar den.
Djur
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna och har tämjts av slättens nomader. Den förekommer dock fortfarande i vilt tillstånd men är mycket fredlig då det inte har några naturliga fiender. Andra större betande djur som förekommer är får som förvildats. Anzen, ett sebraliknande djur, finns också men är idag i det närmaste utkonkurrerade av de förvildade fåren.
Det enda större rovdjur som finns är det ljusniska lodjuret. Liksom anzen är även lodjuret på tillbakagång då anzen är deras naturliga jaktbyte. Lodjuren har anfallit människor, men dett förkommer bara då de har blivit desperat på grund av dålig förekomst av bytesdjur.
Andra rovdjur är rävar, vesslor och andra gnagare. Deras bytesdjur är andra gnagare och ormar, paddor och grodor.
Fågellivet på fingrarna består av örnar, hökar och ugglor som sköter rovfågelarbetet. Mindre fåglar förkommer som grässångare, busktittare och andra småfåglar. Färgtäckningen är ofta i brunt, grått, vitt och gult men några raser har rött, grönt och blått, sådana färger uppskattas av befolkningen son gärna smyckar sig i sådana fjädrar.
Längs med klippkusten lever sjöfåglar av olika slag. Trutar, måsar och lunnefåglar har sina bon och även en och annan albatross häckar här.
Solfjädersfågeln
Solfjädersfågeln är formad som en solfjäder när den slås ut. Teckningen är i halmgult och när den lyfter upp sin solfjäder (något den gör när den känner sig hotad) är fjädrarna starkt rödfärgade med en svart fläck i mitten.
Gräshök
Gräshöken kallas så därför att den har gröna fjädrar. Gräshöken bygger sina bon på marken och ruvar under våren då den är i det närmaste osynlig i gräset
Aku
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna. Färgen på pälsen är blond i olika nyanser. Alltifrån platina blonda kameler till rödblonda förekommer. Kamelen blir ca 1,9 – 2,3 m höga och kan leva i upp till 35 år. Under hösten och vintern växer akuns päls ut för att skydd från kylan. Pälsen tappas sedan på våren då vädret börjar bli varmt.
Anzen
Ett sebraliknandedjur i brun och gulbrun teckning har den mycket lätt att gömma sig i gräset. Den och akun utgör de två stora betande djuren vilka är naturligt förekommande på ljusna. Får som har smitit och förvildats har tyvärr konkurrerat ut anzen och bara ett fåtal hjordar finns idag kvar.
Historien bör även innehålla något om Jorduashurs storhetsperiod då man åtminstone gjorde strandhugg på Ljusna. Kanske fanns det ingen att plundra, men kolonier borde funnits i tanken då det inte är så himla långt bort från hemlandet.
Hade inte Peter också ett inlägg om urljusnierna som något slags kortvuxet skogsfolk? De tycker jag skall vara med, även om de kanske lever kvar i små issolerade grupper. Hittade det:
Peter skrev:Utdrag ur "Ljusnande Resa" av Salmund Krooka y Tryphé
"Den fjärde etappen tog oss till den ljusniska obygden, som mig då oförvetandes skulle bli min resas slut och kulmen. Redan på behörigt avstånd glimmar de ljusniska klipporna rödgula i det klara solskenet, och vattenbrynet pryds av de konstfärdigast krängda tallar och cypresser mitt vytrötta öga skådat. Särskilt väl minnes jag en ensligt lagd dödmannaghög av havsrundade stenar som reste sig som en fyrsten över strandlandskapet."
"Den lille mannen, helt höljd i en till synes enorm mantel, ville härvid intet veta, utan trugade oss på sitt säreget lakoniska sätt att sätta oss ned, låta oss värmas och låta oss smaka av hans hemkokta viltsoppa. I denna ensliga herdekoja unfägnades oss sedan andens spis: skrönor om forna hjältar, gudar och drakar och hopplös kärlek. Trots att versformen var simpel och rimmen billiga, och trots ordens enkelhet förmådde dessa grova strofer röra större djup i min diktarsjäl än någonsin Pendons främsta jambskalder. Men aftonens främsta minne är när herden lät ljuda sin dubbelflöjt: en sällsynt lockande och vacker melodi."
"Jarlen ville intet veta av att vi skulle stanna i landet: men då var redan min själ så rörd av den råa gudomlighet jag anade bakom stubbe och klippblock, bakom ord och visa, att jag intet gick att avstyra i min föresats. Det var på intet sätt ovilja eller missunsamhet som fick den gode herremannen att propsa vår avfart: tvärt om orolig farohåg för vår säkerhet om vintertid. "Enbart Ljusna har ni sett" kvad han högtidligt och styltat "men när Mörkna i sin dysterskap faller över landskapen kommer vinterfasorna att göra kort affär av er: kummelspöken och nattulvar stryker landet när nätterna blir långa och vindarna kalla. Ni kommer höra banegasten tjuta runt knuten, och se griftgångarna klösa sig ur rösena." Jag avfärdade vänligt jarlens varningar: jag hade lärt känna ljusnamarkens gudinna, och mot hennes godhet var min gamla gud en sniken och maktlös streber. För sent skulle jag ångra mitt misstag, långt efter att min själs frälsning badats i myrra och begrovts i ljusnisk mark som ett oåterkalleligt förbund."
Lite out there kanske...
Mycket av detta är också för bra för att vara utan...
Peter skrev:*) Ett lapptäcke: förutom de sentida bosättarna av (Gothiskt) ursprung finns på ljusna en uppsjö av etniciteter. Den lilla krigarbygden Feon Urud anses allmänt stamma tillbaka till Erdiriska anfäder, medans den lilla toskiska folkspillran snabbt enlevererats och utraderas av klågiriga mystomagiker och logomantiker efter att det antytts att deras unika modersmål, Tosko, innehöll gudomliga och magiska ord. Jakten efter kvarlevande toskasker att paradera igenom de erebiska huvudstäderna tills de dör av smittsjukor och burångest lockar flockar av hagiriga äventyrare och lyckorövare till ljusnas allra avlägsnaste byar och vallmarker. (Inspiration: baltikum)
*) En magisk plats: Där de stora religionerna svept fram i resten av Ereb dyrkas i ljusna fortfarande en uppsjö av obskyra gudar och andar. Vallfartsorter som Muks Beläte, Nanaskrevan och Stora Tjurens Offermyrar är de enda egentliga centralorterna. Varje liten folkspillra är stolt över sina egna riter och guder - men lånar också gärna och ofta av sina grannar. Kvädeskonsten och herdediktningen har spridit sig som en löpeld från ljusna, liksom flera musikaliska konster. Det är något i ljuset, brukar de förklara sig. Esoteriska eremiter och konstnärer flyr ofta till en i exil i ljusna för att inspireras. (Inspiration: Öland och Rügen)
Peter skrev:
Spelknepe skrev:Peter: Kombinera "Ett lapptäcke" och "En magisk plats". Låt folken i Ljusna leva nära Kentaurer och Älvfolk.
Så... i Ljusna skulle det kunna finnas
Toskor (Urinvånare) Erder (Blandning mellan Toskor och Jorer) Hednomader (Blanding mellan Dyler och Nargurer)
Precis vad jag menade. Sedan tror jag inte att vi skall föra register över vilka udda folkslag som bor där, utan bara beskriva en handfull för att ge halvön färg.
Mikael skrev:Historien bör även innehålla något om Jorduashurs storhetsperiod då man åtminstone gjorde strandhugg på Ljusna. Kanske fanns det ingen att plundra, men kolonier borde funnits i tanken då det inte är så himla långt bort från hemlandet.
Hade inte Peter också ett inlägg om urljusnierna som något slags kortvuxet skogsfolk? De tycker jag skall vara med, även om de kanske lever kvar i små issolerade grupper. Hittade det:
Peter skrev:Utdrag ur "Ljusnande Resa" av Salmund Krooka y
Tryphé
"Den fjärde etappen tog oss till den ljusniska obygden, som mig då oförvetandes skulle bli min resas slut och kulmen. Redan på behörigt avstånd glimmar de ljusniska klipporna rödgula i det klara solskenet, och vattenbrynet pryds av de konstfärdigast krängda tallar och cypresser mitt vytrötta öga skådat. Särskilt väl minnes jag en ensligt lagd dödmannaghög av havsrundade stenar som reste sig som en fyrsten över strandlandskapet."
"Den lille mannen, helt höljd i en till synes enorm mantel, ville härvid intet veta, utan trugade oss på sitt säreget lakoniska sätt att sätta oss ned, låta oss värmas och låta oss smaka av hans hemkokta viltsoppa. I denna ensliga herdekoja unfägnades oss sedan andens spis: skrönor om forna hjältar, gudar och drakar och hopplös kärlek. Trots att versformen var simpel och rimmen billiga, och trots ordens enkelhet förmådde dessa grova strofer röra större djup i min diktarsjäl än någonsin Pendons främsta jambskalder. Men aftonens främsta minne är när herden lät ljuda sin dubbelflöjt: en sällsynt lockande och vacker melodi."
"Jarlen ville intet veta av att vi skulle stanna i landet: men då var redan min själ så rörd av den råa gudomlighet jag anade bakom stubbe och klippblock, bakom ord och visa, att jag intet gick att avstyra i min föresats. Det var på intet sätt ovilja eller missunsamhet som fick den gode herremannen att propsa vår avfart: tvärt om orolig farohåg för vår säkerhet om vintertid. "Enbart Ljusna har ni sett" kvad han högtidligt och styltat "men när Mörkna i sin dysterskap faller över landskapen kommer vinterfasorna att göra kort affär av er: kummelspöken och nattulvar stryker landet när nätterna blir långa och vindarna kalla. Ni kommer höra banegasten tjuta runt knuten, och se griftgångarna klösa sig ur rösena." Jag avfärdade vänligt jarlens varningar: jag hade lärt känna ljusnamarkens gudinna, och mot hennes godhet var min gamla gud en sniken och maktlös streber. För sent skulle jag ångra mitt misstag, långt efter att min själs frälsning badats i myrra och begrovts i ljusnisk mark som ett oåterkalleligt förbund."
Lite out there kanske...
Det funkar, kanske är dett magirer.
Mikael skrev:Mycket av detta är också för bra för att vara utan...
Peter skrev:*) Ett lapptäcke: förutom de sentida bosättarna av (Gothiskt) ursprung finns på ljusna en uppsjö av etniciteter. Den lilla krigarbygden Feon Urud anses allmänt stamma tillbaka till Erdiriska anfäder, medans den lilla toskiska folkspillran snabbt enlevererats och utraderas av klågiriga mystomagiker och logomantiker efter att det antytts att deras unika modersmål, Tosko, innehöll gudomliga och magiska ord. Jakten efter kvarlevande toskasker att paradera igenom de erebiska huvudstäderna tills de dör av smittsjukor och burångest lockar flockar av hagiriga äventyrare och lyckorövare till ljusnas allra avlägsnaste byar och vallmarker. (Inspiration: baltikum)
*) En magisk plats: Där de stora religionerna svept fram i resten av Ereb dyrkas i ljusna fortfarande en uppsjö av obskyra gudar och andar. Vallfartsorter som Muks Beläte, Nanaskrevan och Stora Tjurens Offermyrar är de enda egentliga centralorterna. Varje liten folkspillra är stolt över sina egna riter och guder - men lånar också gärna och ofta av sina grannar. Kvädeskonsten och herdediktningen har spridit sig som en löpeld från ljusna, liksom flera musikaliska konster. Det är något i ljuset, brukar de förklara sig. Esoteriska eremiter och konstnärer flyr ofta till en i exil i ljusna för att inspireras. (Inspiration: Öland och Rügen)
Ljusna är inte ett land i egentlig mening utan en plats.
Jag valde medvetet bort det här då det känns som ett nytt klomellien med en massa olika blandningar av små folkslag. Musikerna och konstnärerna känns dessutom som en direkt rippoff från de gamla kvarteren i Krilloan. Jag ville att ljusna skulle domineras av en kultur med många faceter, främmande för den vabliga ereben, med anor från forntida kulturer.
Mikael skrev:
Inte magirer, hellre ett tatuerat knubbit litet pyggmefolk ala pukelmän / woser (kallas de så? min tolkienologi är inte vad den en gång var )
Wose är gammel engelskans wuduwása och betyder underligt skogs väsen. Troligtvis från gaeliska och har antagligen med de järnålderstammar som fortfarande levde i skogarna då de vandrade in.
Lappland har på sin vapensköld vad som skulle kallas för en woodwose.
Mikael skrev:
Inte magirer, hellre ett tatuerat knubbit litet pyggmefolk ala pukelmän / woser (kallas de så? min tolkienologi är inte vad den en gång var )
Wose är gammel engelskans wuduwása och betyder underligt skogs väsen. Troligtvis från gaeliska och har antagligen med de järnålderstammar som fortfarande levde i skogarna då de vandrade in.
Lappland har på sin vapensköld vad som skulle kallas för en woodwose.
Så Lapplands röde vildman som Gustav Vasas lärde hittade på är alltså en wose! Kul, vad sägs då om "rödhudade" knubbiga pygméer som urfolk? Wásaerna?
Edit:Tycker Drylerna är släkt med Dylerna, men inte med urljusnerna. Inte heller Mirelerna är släktingar, livsstilerna uppstod paralellt, men visst utbyte fanns väl. Ljugotherna är av någon slags nargurisk härkomst. Är detta rörigt, klart eller rörigare än andra förslag.
Senast redigerad av Mikael den 2008-08-04 13:37, redigerad totalt 3 gång.
Mikael skrev:
Inte magirer, hellre ett tatuerat knubbit litet pyggmefolk ala pukelmän / woser (kallas de så? min tolkienologi är inte vad den en gång var )
Wose är gammel engelskans wuduwása och betyder underligt skogs väsen. Troligtvis från gaeliska och har antagligen med de järnålderstammar som fortfarande levde i skogarna då de vandrade in.
Lappland har på sin vapensköld vad som skulle kallas för en woodwose.
Så Lapplands röde vildman som Gustav Vasas lärde hittade på är alltså en wose! Kul, vad sägs då om "rödhudade" knubbiga pygméer som urfolk? Wásaerna?
Mja, inte röda. Men det skulle kunna vara ett misstag. Jag har som idé att de två bergsmasiven är uråldriga slocknade vulkaner. På dessa vulkaner finns obsidian som är genomskinlig och röd. Dessa urfolk kanske lever i dessa berg och handlar med det röda obsidianet.
birkebeineren skrev:Omiskanneligt (det dar stavas omojligen så) en text från master vijes penna!
Mireler beslaktade med ljusgother låter bra. Glom dock inte att belgotherna som bosatte sig i Ljusna var en nargurisk stam från Kard (fast kanske med lite mireliska inslag? belgothernas forfader kampade brevid mirelerna mot Jorpagna på 940-talet fO...)
Mikael skrev:
Edit:Tycker Drylerna är släkt med Dylerna, men inte med urljusnerna. Inte heller Mirelerna är släktingar, livsstilerna uppstod paralellt, men visst utbyte fanns väl. Ljugotherna är av någon slags nargurisk härkomst. Är detta rörigt, klart eller rörigare än andra förslag.
De är en uppblandnig av urljusnier och belgother. Urljusnierns kultur är den som dominerar ljusgothernas.
Senast redigerad av Snibben den 2008-08-04 14:15, redigerad totalt 1 gånger.
) har den livstil de har, relativt opåverkad av omvärldens framsteg. Nu ser jag bara fram emot att få veta mer om Ljusna 
...... 
