Slänger up lite mera tankar om Mirel, när jag nu plötsligt fått skrivimpuls igen. Dethär är lite tänkt att passa ihop med peters tankar om en enhetlig nomadkultur i centralereb, samtidigt som mirellerna har kvar lite egen särprägel.
Om mirellernas nomadiskhet
Mirellerna kan sägas vara halvnomadiska och rör sig i ett oregelbundet system över landets vindvåta marker. Klanerna kontrollerar ett antal rundborgar, jordhallar och pålhus, och rör sig mellan dem enligt betestillgång och politisk situation. Oftast stannar man på ett ställe i ett halvår, men ibland upp till 3 till 4 år om tiderna är goda.
De borgar och storgårdar som inte är i användning står tomma och kurar ensligt över det karga landskapet. Allt av värde har klanerna tagit med sig och kvar finns bara barskrapade stenvalv, ensamma brunnshål och bastanta cederstommar. Ibland lämnas s.k. vintervakter kvar, en eller två borgherdar som lever på sparlåga i något snöpiskat porttorn. Vanligt är också att endast förfädernas bistra andar, från tomborgens gravkamrar och ättekummel, håller oönskade inkräktare och illgörare borta.
När klanen sedan återvänder låser man upp stenportar, sveper bastmattor som tak över nakna balkar, hänger pälsar och vaggmattor mellan grånnade pelare, slår låga i eldstäder, rensar slam ur vattenhål, jagar bort korpugglor och småskrymt, och hugger bort sly och mossa som rotat sig mellan golvblock och trappavsatser.
Klanerna företar sina vandringar till fots, enligt urgamla seder, och nyttjar hästar endast till draghjälp. Också vagnar används rätt sällan i det oländiga landskapet, hellre packar man direkt på djuren eller släpar på vidjeslädar och bär i bastkorgar på ryggen. Förutom hästar (den palinoriska stridshästen uppskattas mycket för sin ypperliga packförmåga...) använder man som packdjur också väldiga "orommoth", en svartraggig släkting till den ullhåriga noshörningen, med ett kraftigt käkparti belamrat av knöliga tandhorn, och platta hornutväxter längs hela pannan och nosen, upp till den hårdpansrade ryggpuckeln. Denna s.k. ragghorning är en formidabel släpare, men både trög och långsam.
Björnar används aldrig till transport, annat än av högt uppsatta krigare.
Mirel
Nu finns den mireliska ordlistan på wikin tillsammans med lite kortfattad grammatik och regler för bl.a. sammansatta ord. Förhoppningsvis kan mireliska vara till lika stor nytta för Vije som dalkiska är för Anders...
En not till Vije: På mireliska finns inget m som vi är vana vid. Det m som syns i vissa platsnamn är en jorisk transkription av np, som av mirelerna uttalas som ett m-liknande ljud (dock med ett svagt nästan ohörbart p-efterslag).
Mefamir stavas t.ex. på mireliska Npefanper och det omnämnda orommoth stavas oronpoth. Jag hade tänkt fixa lite regler för hur mireliska transkriberas till jori...
En not till Vije: På mireliska finns inget m som vi är vana vid. Det m som syns i vissa platsnamn är en jorisk transkription av np, som av mirelerna uttalas som ett m-liknande ljud (dock med ett svagt nästan ohörbart p-efterslag).
Mefamir stavas t.ex. på mireliska Npefanper och det omnämnda orommoth stavas oronpoth. Jag hade tänkt fixa lite regler för hur mireliska transkriberas till jori...
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Låter bra.Adragoor skrev:Nu finns den mireliska ordlistan på wikin tillsammans med lite kortfattad grammatik och regler för bl.a. sammansatta ord. Förhoppningsvis kan mireliska vara till lika stor nytta för Vije som dalkiska är för Anders...
En fråga; har du tankt mireliska som ett språk tillhorande språkfamiljen du tidigare kallat centralerebiska?
Jag tycker i så fall att det ar ett battre ord då mirelierna har varit med ett tag i historien (och kan således ha gett upphov till språkfamiljen) samt att det inte blir forvirrande med "mitt" centralnarguri.
Språket är tänkt att vara Mireliska som tillhör språkfamiljen Centralerebiska språk, kanske tillsammans med Hisit (som talas i Sese Hesuoni) och andra mindre språk som talas av nomader på slätterna i närheten. Kallas både språket och språkfamiljen för Mireliska blir det lätt förvirrande. Finns det andra förslag på vad språkfamiljen kan kallas?birkebeineren skrev:Låter bra.Adragoor skrev:Nu finns den mireliska ordlistan på wikin tillsammans med lite kortfattad grammatik och regler för bl.a. sammansatta ord. Förhoppningsvis kan mireliska vara till lika stor nytta för Vije som dalkiska är för Anders...
En fråga; har du tankt mireliska som ett språk tillhorande språkfamiljen du tidigare kallat centralerebiska?
Jag tycker i så fall att det ar ett battre ord då mirelierna har varit med ett tag i historien (och kan således ha gett upphov till språkfamiljen) samt att det inte blir forvirrande med "mitt" centralnarguri.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Kanske vi skulle anknyta till regionen Drylo och kalla upp de "Centralerebiska språken" efter denna? Drylo har ingen annan koppling vad jag vet?Adragoor skrev:[Språket är tänkt att vara Mireliska som tillhör språkfamiljen Centralerebiska språk, kanske tillsammans med Hisit (som talas i Sese Hesuoni) och andra mindre språk som talas av nomader på slätterna i närheten. Kallas både språket och språkfamiljen för Mireliska blir det lätt förvirrande. Finns det andra förslag på vad språkfamiljen kan kallas?
Adragoor: Jag hade tänkt mig mirelliskan som ett språk som mer eller mindre saknar skriftspråk, funkar det? Dvs om man vill skriva så får man använda jori. Mirelliskan kunde ha ett uråldrigt närmast utdött skrivspråk som jorin under imperiets tid körde över.
Absolut.Peter skrev: Kan man tänke sig att vissa palinoriska stammar (och törhända finns det etniskt mireliska stammar i palinor) lever likadant?
Vi kan säkert komma övers om någontingSpelknepe skrev:Vije: Jag skulle kunna donera pengar regelbundet till dig om du utvecklar Mirel i samma gemak och anda!
Det låter som en bra idé. Jori används som ett slags administrativt språk då? Eller skriver man på mireliska med joriska runor?vije skrev:Adragoor: Jag hade tänkt mig mirelliskan som ett språk som mer eller mindre saknar skriftspråk, funkar det? Dvs om man vill skriva så får man använda jori. Mirelliskan kunde ha ett uråldrigt närmast utdött skrivspråk som jorin under imperiets tid körde över.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Satt och funderade på historien till Kejsardömet Jorpagna och särskild dets relation till det historiska Mirelien. Associerade till Romarriket och... Dakien.
Återuppfriskade gammal historia och hittade följande sida:
http://www.geocities.com/cogaionon/index.htm
Lite svårt att beskriva men fick en känsla av Mirelien - Dakien; färgerna på bilder, någon mening om "hampa och honung", och framför allt namnen och språket.
Nu har ju redan Mirel börjat få ett särlpreg, ett mycket trevligt sådant, men för ytterligare inspiration, exempelvis till historia och namn, kan det ju vara värdt att kolla in för interesserade?
Återuppfriskade gammal historia och hittade följande sida:
http://www.geocities.com/cogaionon/index.htm
Lite svårt att beskriva men fick en känsla av Mirelien - Dakien; färgerna på bilder, någon mening om "hampa och honung", och framför allt namnen och språket.
Nu har ju redan Mirel börjat få ett särlpreg, ett mycket trevligt sådant, men för ytterligare inspiration, exempelvis till historia och namn, kan det ju vara värdt att kolla in för interesserade?
Nu liknar iofs den mireliska som jag hittade på inte alls dakiska, men man kan ju alltid byta plats och namn på mireliska och hitta på ett nytt mireliskt språk om fler vill ha ett dakiskt inspirerat språk...birkebeineren skrev:Satt och funderade på historien till Kejsardömet Jorpagna och särskild dets relation till det historiska Mirelien. Associerade till Romarriket och... Dakien.
Återuppfriskade gammal historia och hittade följande sida:
http://www.geocities.com/cogaionon/index.htm
Lite svårt att beskriva men fick en känsla av Mirelien - Dakien; färgerna på bilder, någon mening om "hampa och honung", och framför allt namnen och språket.
Nu har ju redan Mirel börjat få ett särlpreg, ett mycket trevligt sådant, men för ytterligare inspiration, exempelvis till historia och namn, kan det ju vara värdt att kolla in för interesserade?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Tanken var inte att andra på "ditt" mireliska men föslagsvis hamta inspiration darifrån; att mirelifiera dakiska namn kanske?Adragoor skrev:Nu liknar iofs den mireliska som jag hittade på inte alls dakiska, men man kan ju alltid byta plats och namn på mireliska och hitta på ett nytt mireliskt språk om fler vill ha ett dakiskt inspirerat språk...
Även om det dakiska språket inte används (vilket heller inte var min huvudsakliga tanke) så finns det möjligtvis annan inspiration att hämta i Dakien?
Men, som sagt; bara förslag!
Ska försöka få ihop lite dakifierad mireliska sen. Eller snarare "transkriptionsregler" som får mireliska att bli lite dakiskt när man skriver det på jori...vije skrev:Jag har tidigare lite vagt hämtat inspiration för Mirel från Nordjapan, Serengeti och Skotland, men dakerna verkar absolut vara något man också kan låta sig inspireras av.
Gillar speciellt deras namn; Rhemaxos, Burebista, Sarmizegetusa, Fata Ceti, Dapyx, Zyraxes osv
Som det ser ut nu är mireliska bara rent fonetiskt (eftersom det saknar skriftspråk)
Färdigställde en text som hängt på min hårdskiva en tid:
Den mireliska Dimman
Dimman i Mirel är ett synnerligen tongivande och ständigt närvarande element. Även på den mest klara dag kan himlen i en handvändning beslöjas av dis, och strax glider dimsjok fram över åsryggarna tills man knappt ser handen framför sig. Vanligtvis är dagarna dock inte klara i Mirel, och dimbankarna ligger väntande och ruvar i dalsänkorna, nästlar in sig bland stammar och snår, sveper över åsryggarna med vinden, och sprider sitt dis och fuktiga töcken över landet.
Det är oklart varför dimman är så påtaglig i Mirel, boklärda utlänningar orerar gärna om mötande luftströmmar av kall fukt från havet i norr, och varm ånga från sjön i söder, men de flesta mireller är eniga om att dimman bor i själva landskapet. Från fjärran sjöar och hav lånar den endast ensliga viskningar och fuktvåta ekon och suckar.
Mirellerna har egna benämningar för dimma av olika sort; den kalla Vättadimman rullar fram från Nordhavskusten och för med sig silande regn och våta dagar, ur de gamla kalderadalarna lyfter Goddorat, ogenomträngligt askvit, torr och illavarslande, och i sydliga vindar från Mefamirs vidder dröjer det inte länge förrän Gamla Änkan breder ut sig över landskapet, varmvåt och mörk, med gastar och lyktgubbar i sitt följe.
Dimman har en speciell och viktig plats i det mirelliska samhället. Dels anses den vara samlingsplats för de döda och därtill också direkt kopplad till hamnskiftandet. En hamnskiftare byter snabbt och smärtfritt skepnad i dimman, och ibland kan det rentav ske av sig själv utan att hamnskiftaren märker något. Det sägs att Mon-um-Nôn, den allra första skinnbytaren, fick sin gåva genom dimman. Mirellerna drar också gärna långa historier om hur hela arméer utplånats av dimsjok och hur hur dimman hjälpt listiga hjältar att utföra stordåd. Mirelliska schamaner och visdomsmän sägs ibland föra ut sjuka i dimman och återvända med dem friska och återställda. Många trollkunniga använder sig också av dimman, och det påstås att Altors lagar är lätta att bända i dimmans skydd, och att dörrarna till andra världar lätt glider upp.
Aoma Akurak, den enda av Mirels få magiker som gjort sig känd i omvärlden, hävdade att dimman var det åttonde elementet, och han lyckades till och med frammana dimmans elementar; Nebulan. Nebulan anses vara en synnerligen opålitlig bundsförvant, nyckfull och svår att bemästra. Akurak försvann själv som följd av sina experiment, troligen vid åkallandet av en kraftig Nebula, och hans verk om dimmans uppbyggnad blev aldrig fullbordade.
Dimbesten
En annan egenhet för den mirelliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best.
Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dens blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand.
Den jorikse bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Det zoologiska mångfaldet uti Imperiets vindlande domäner":
”5e legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, tack till min oförsiktiga tunga.
Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disecarum anatomii. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; Ögonloberna har en kraftig Cornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock.
Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”
Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.
Den mireliska Dimman
Dimman i Mirel är ett synnerligen tongivande och ständigt närvarande element. Även på den mest klara dag kan himlen i en handvändning beslöjas av dis, och strax glider dimsjok fram över åsryggarna tills man knappt ser handen framför sig. Vanligtvis är dagarna dock inte klara i Mirel, och dimbankarna ligger väntande och ruvar i dalsänkorna, nästlar in sig bland stammar och snår, sveper över åsryggarna med vinden, och sprider sitt dis och fuktiga töcken över landet.
Det är oklart varför dimman är så påtaglig i Mirel, boklärda utlänningar orerar gärna om mötande luftströmmar av kall fukt från havet i norr, och varm ånga från sjön i söder, men de flesta mireller är eniga om att dimman bor i själva landskapet. Från fjärran sjöar och hav lånar den endast ensliga viskningar och fuktvåta ekon och suckar.
Mirellerna har egna benämningar för dimma av olika sort; den kalla Vättadimman rullar fram från Nordhavskusten och för med sig silande regn och våta dagar, ur de gamla kalderadalarna lyfter Goddorat, ogenomträngligt askvit, torr och illavarslande, och i sydliga vindar från Mefamirs vidder dröjer det inte länge förrän Gamla Änkan breder ut sig över landskapet, varmvåt och mörk, med gastar och lyktgubbar i sitt följe.
Dimman har en speciell och viktig plats i det mirelliska samhället. Dels anses den vara samlingsplats för de döda och därtill också direkt kopplad till hamnskiftandet. En hamnskiftare byter snabbt och smärtfritt skepnad i dimman, och ibland kan det rentav ske av sig själv utan att hamnskiftaren märker något. Det sägs att Mon-um-Nôn, den allra första skinnbytaren, fick sin gåva genom dimman. Mirellerna drar också gärna långa historier om hur hela arméer utplånats av dimsjok och hur hur dimman hjälpt listiga hjältar att utföra stordåd. Mirelliska schamaner och visdomsmän sägs ibland föra ut sjuka i dimman och återvända med dem friska och återställda. Många trollkunniga använder sig också av dimman, och det påstås att Altors lagar är lätta att bända i dimmans skydd, och att dörrarna till andra världar lätt glider upp.
Aoma Akurak, den enda av Mirels få magiker som gjort sig känd i omvärlden, hävdade att dimman var det åttonde elementet, och han lyckades till och med frammana dimmans elementar; Nebulan. Nebulan anses vara en synnerligen opålitlig bundsförvant, nyckfull och svår att bemästra. Akurak försvann själv som följd av sina experiment, troligen vid åkallandet av en kraftig Nebula, och hans verk om dimmans uppbyggnad blev aldrig fullbordade.
Dimbesten
En annan egenhet för den mirelliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best.
Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dens blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand.
Den jorikse bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Det zoologiska mångfaldet uti Imperiets vindlande domäner":
”5e legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, tack till min oförsiktiga tunga.
Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disecarum anatomii. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; Ögonloberna har en kraftig Cornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock.
Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”
Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.