Kan ju vara så att när korsfararna återvände till sina länder kring kopparhavet tog de med sig ett gäng Palinors stridshästar.Bergdahl skrev: För jag tror att det är palinbröderna som gjort den sortens häst känd (exporterat) utanför Mirel och Pallinor
Palinor
Som jag förstod det tidigare i tråden var meningen att Palinors riddare anser sig tillhöra den lysande vägen medan de ses som kättare av alla andra inom denna religion.Är det bestämt att Palinorerna är Lysand Vägen galningar eller? Skulle föredra viss inspirerad variation bland religionerna. Etin vill sprida sitt ljus överallt, men tycker inte att han redan skall ha lyckats.
Definitivt, och en del av palinors hastigt krympande statsbudget hjälps upp av högprofil stridshästexport till sydröna furstar.Andreas skrev:Kan ju vara så att när korsfararna återvände till sina länder kring kopparhavet tog de med sig ett gäng Palinors stridshästar.Bergdahl skrev: För jag tror att det är palinbröderna som gjort den sortens häst känd (exporterat) utanför Mirel och Pallinor
Tanken var att de skulle tillhöra just Lysande Vägen. Sjävla konceptet med en utåt sett respektabel korsfararstat som i själva verket sysslar med nekromanti faller lite platt om staten inte ingår i ett större opinionssammanhang, som en kyrka.Mikael skrev:Är det bestämt att Palinorerna är Lysand Vägen galningar eller? Skulle föredra viss inspirerad variation bland religionerna. Etin vill sprida sitt ljus överallt, men tycker inte att han redan skall ha lyckats.
Dock insåg jag just att denna variant faktiskt går emot källorna. Det är under Ransard i spelledarboken i EA som det under år 204 står att Palinorerna säger sig dyrka den ljuse guden Hjallbrand, men i själva verket dyrkar en ond gud, Ghaerîl.
Utan att förskräckas av detta föreslår jag följande lösning: Ghaerîl är "De Levande Dödas Konung", en gammal dödsgud bland de narguriska stammar som länge bort i nutida palinor. Denne dyrkas som en vis förfädersgud av de stammar som följer honom, och hatas som de odödas gud av andra stammar som bara känner till de nekromantiska yttingar religionen tar sig. Även ransarderna känner honom som en ond dödsgud. De palinoriska riddarna har tagit upp honom som en Etins Ärkeängel: Ghaeriel, Kommendant av de Saligas Härskara.
Vad gäller Hjallbrand så låter det som att det skulle kunna fungera som ett Ransardiskt ord för Etin. (Lite kryptogermanskt skulle det kunna tolkas som "Hell", altså skinande och brand som i eld. Kanske är det annars ransardernas namn för deras solgud.)
Ett annat alternativ är att Palins, grundaren, fullständiga namn var Palin Hjallbrand. Och eftersom Palin orden dyrkar sina förfäder, helgon och hjältar så närmar sig kulten av Palin gudadyrkan. Detta även i linje med EG:s resonemang från den Lille Metafysikern att den är gud som dyrkas som gud.
Dödsguden den vise
Snygga lösningar! Gillar detta mycket bättre! Riddarna, en elit av palinorerna, som kommit i kontakt med Lysande vägen har tolkat och omformat till sin egen version. Vad gäller Hjallbrand gillar jag lösningen med hjälten Palin Hjallbrand som en klassisk västnargurisk hjälte ur något Aesir epos (så då känner även Ransarder och Jordukaerlar till honom som god) som utvecklats till den religiösa dyrkan du beskriver. Detta köper jag med hull och hår!Utan att förskräckas av detta föreslår jag följande lösning: Ghaerîl är "De Levande Dödas Konung", en gammal dödsgud bland de narguriska stammar som länge bort i nutida palinor. Denne dyrkas som en vis förfädersgud av de stammar som följer honom, och hatas som de odödas gud av andra stammar som bara känner till de nekromantiska yttingar religionen tar sig. Även ransarderna känner honom som en ond dödsgud. De palinoriska riddarna har tagit upp honom som en Etins Ärkeängel: Ghaeriel, Kommendant av de Saligas Härskara.
Vad gäller Hjallbrand så låter det som att det skulle kunna fungera som ett Ransardiskt ord för Etin. (Lite kryptogermanskt skulle det kunna tolkas som "Hell", altså skinande och brand som i eld. Kanske är det annars ransardernas namn för deras solgud.)
Ett annat alternativ är att Palins, grundaren, fullständiga namn var Palin Hjallbrand. Och eftersom Palin orden dyrkar sina förfäder, helgon och hjältar så närmar sig kulten av Palin gudadyrkan. Detta även i linje med EG:s resonemang från den Lille Metafysikern att den är gud som dyrkas som gud.
Re: Dödsguden den vise
Njae... nästan. Jag inser att det jag skrivit om Palinor är lite utspritt i den ganska långa tråden, så det är svårt att få översikt. Min tanke är alltså att Palinor ursprungligen beboddes av narguriska nomader, men koloniserades av missionärer av Den Lysande Vägen, vars tro snabbt förändrades i kontakt med de Ghaerîldyrkande stammar de underkuvat. Palin Hjallbrand är i så fall deras grundare: men kan mycket väl ha blivit en hjältefigur inom Aesirtron som övriga nargurer snappat upp åt andra hållet s.a.s.Mikael skrev: Snygga lösningar! Gillar detta mycket bättre! Riddarna, en elit av palinorerna, som kommit i kontakt med Lysande vägen har tolkat och omformat till sin egen version. Vad gäller Hjallbrand gillar jag lösningen med hjälten Palin Hjallbrand som en klassisk västnargurisk hjälte ur något Aesir epos (så då känner även Ransarder och Jordukaerlar till honom som god) som utvecklats till den religiösa dyrkan du beskriver. Detta köper jag med hull och hår!
Vad gäller kardalverna beror dessas fiendskap med Palinor helt enkelt på deras avsky för odöda. De har länge vetat att stammarna nere på stäppen ägnar sig åt nekromanti, och gör ingen större skillnad på de tidigare nomaderna och de senare missionärsriddarna.
Det är alltså inte så att det nekromantiska bruket är allmän kännedom, men alverna har varit på plats så länge att de genomskådat Palinors riddare.
Det är alltså inte så att det nekromantiska bruket är allmän kännedom, men alverna har varit på plats så länge att de genomskådat Palinors riddare.
En historisk Exposé: dödskulter i för-Palinor
Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trosatser.
"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunning shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.
När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägenn från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.
Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."
Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trosatser.
"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunning shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.
När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägenn från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.
Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."
TackarGunther skrev:Faaan va coolt!Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn.
Den här seden kan gärna vara spridd utanför Palinor, även i Mirel, och rent av Jorduashur. Men framför allt så kan det vara så att man i regionen ägnar sig en del åt att ta huvuden (kanske främst bland ociviliserade stammar) och hela myten runt Ghaerîl är begränsat till just en religiös inriktning. Jag tänker mig att Aesirdyrkare känner Ghaerîl som "De Levande Dödas Konung" i en mer traditionell bemärkelse: Som övergast och Draugarnas Drott: en demon eller ond gud. Givetvis kan även hans kult ha spritt sig utanför Palinors gränser.Långa trådar
Håller med det här kommer bli bra. Och ja det är rätt svårt att följa vad som gäller i dessa långa trådar.
Re: Långa trådar
Jag är medveten om det problemet. Speciellt som tråden redan var typ tre sidor när det började produceras text. Hoppas också att det blir bra och jag skall försöka sammanställa materialet så småningom. Ber om tillgift för diffusheten så länge.Mikael skrev:Håller med det här kommer bli bra. Och ja det är rätt svårt att följa vad som gäller i dessa långa trådar.
Palinor som samlad fil
Mina nätkunskaper är begränsade, men jag hoppas att det här funkar
... Det gjorde det inte Jag är verkligen ingen nätguru:
Nå, gå in på den här addressen http://www.freewebs.com/peterlarsson/
och klicka på Palinor
I början av filen ser ni en förenklad och förfulad karta med lite ortnamn. Det är meningen att kartan skall utvecklas med lite geografiska namn på floder och sjöar och dyl.
Tre namn skall vara västnarguriska: Fossa, Torva och Tilarids. Där väntar jag i viss mån på att språken skall fläskas ut, och i övrigt på era lingvistiska kommentarer.
Det finns mycket kvar att skriva om Palinor, och jag väntar mig era kommentarer med tillförsikt
... Det gjorde det inte
Jag är verkligen ingen nätguru:Nå, gå in på den här addressen http://www.freewebs.com/peterlarsson/
och klicka på Palinor
I början av filen ser ni en förenklad och förfulad karta med lite ortnamn. Det är meningen att kartan skall utvecklas med lite geografiska namn på floder och sjöar och dyl.
Tre namn skall vara västnarguriska: Fossa, Torva och Tilarids. Där väntar jag i viss mån på att språken skall fläskas ut, och i övrigt på era lingvistiska kommentarer.
Det finns mycket kvar att skriva om Palinor, och jag väntar mig era kommentarer med tillförsikt
När det gäller det palinoriska språket ska det ju vara nära besläktat med ransardiska. Jag kommer att göra ransardiskan till ett slags fantasyvästgermanskt språk, lite likt gammaltyska. I så fall skulle man kunna inspireras av frankiska till palinoriskan. Jag bifogar några frankiska ord för inspiration:
man - man
huvud - haupit
ögon - augun
djur - hrindir
häst- hros
hingst - hengist
sto - marhe
ugn - ofan
knä - chniu
kopp - chupf
lamm - lempir
Som synes finns en massa ljud som hr- och ch- i början av ord och -pf i slutet av ord.
man - man
huvud - haupit
ögon - augun
djur - hrindir
häst- hros
hingst - hengist
sto - marhe
ugn - ofan
knä - chniu
kopp - chupf
lamm - lempir
Som synes finns en massa ljud som hr- och ch- i början av ord och -pf i slutet av ord.