Utmärkt skrivet som vanligt, Peter. Gillar också menyn med dess utbud av öl och ostar. Nomadost känns också rätt, kanske ystad på hästmjölk och kryddad med Barghans kärva örter.
Det enda jag saknar i framställningen är religionens plats. Finns kyrkan i kapell inom murarna eller ligger den separat förskansad? Kanske kombinerar man kapell och utsiktstorn, med predikanten uppflugen på avsats och folket stående utomhus?
Vad tros om att många små kasaler styrs av en enkel riddare, med sina väpnare och tjänare, utöver en uppsättning soldater?
En hård prövelse att ensam vara ett bolverk mot mörkret på avlägsna platser men sant troende har både Palin och Etin med sig. Vilket kasal styrs av herrarna längre upp i hierarkin och avspeglar hur ordensriddaren "ligger till"?
Kanske får pensionerade riddare sig tilldelade en kasal att administrera på ålderns höst, eller så samlas sådana i större anläggningar där de kan ägna sig åt administrativa sysslor samt skvallra om hur många dem upplyst och hur just deras gravkummel skal utrustas för den kommande tjänsten som "dödsriddare"?
Tackar och bockar för feedbacken och de vänliga kommentarerna
Vad gäller det här med ensam riddare så känns det definitvt rätt: det var nog det jag ville ha från början. Problemet är bara den att då får vi plötsligt en mycket stor kontingent icketroende soldater, som kanske inte riktigt har en plats i palinors samhälle.
Fast de kanske är troende Sergeanter
Eller utlånade nomadkrigare
En ganska stor grupp legoknekter m. ättlingar hör definitivt hemma i Palinor: men kanske inte flerfaldigt större än riddarbefolkningen.
Kan inte en del av dessa soldater också höra till Palins orden, Icke-adliga män som sökt sig till orden, kanske av religiös övertygelse eller bara för tron att de kommer få ett bättre liv för sig och sin familj uppe i Palinor. Sen kan säkert vissa av fotfolket utgöras av nomadkrigare och legoknektar osv.
Palinors Riddare
Det lilla rikets elit är den färgstarka kretsen av ordensriddare, en grupp som innehåller allt från landets egna söner vars ätter uppburit inkomst från handelsavtal och kasaler i generationer, till en kosmopolitisk samling lycksökare, idealister och karriärister som ofta ännu håller län och inkomst i avlägsna länder. Dessa riddersmän har alla en grundläggande förmögenhet som tillåter dem hålla palinorsk stridshäst och rustning, och leva som adelsmän. Palinors skattkammare utgår med en enkel pension till ordensriddarna, och mat och husrum arrangeras i den kasal eller fästning där de är posterade. Fattigriddare av ädel börd men knap kassa kämpar om rika mecenaters gunst för att få ordning på den viktiga brynjan och springaren, eller tar tjänst som serganter tillsammans med ofrälse knektar.
Palinordens riddare nyttjar vapen och rustning som är lika disparat som de själva. De rika och beresta klär sig i full brynja med harnesk och brörstfästad tunnhjälm eller bascinet, ofta efter Zorakiskt riddarmode. De fattigare och de traditionskärare klär sig istället i svepande hauberker och ålderdomliga tunnhjälmar eller nässkenehjälmar med kindskydd. Beväpningen skiljer sig inte lika mycket: det väldiga ryttarsvärdet används både till kavallerichock och närstrid. Vissa använder lans, korpnäbb och stridsgissel, eller andra vapen från kontinentens riddarklass. Liksom brötsplåtar och hjälmar ofta har bronsinfattningar, är det vanligt att riddarna skyddar sig med bronsslagna rundsköldar, ibland även halvmåneformade för smidigare ritt.
Serganterna, de ofrälse och fattiga stridande ordensbröderna, fyller ett antal taktiska roller. Bland annat finns det de som beväpnade med armborst vaktar kasaler och fästningar. Denna hederslösa syssla är den fattige ädlingens sista utväg. Dessutom finns de som beväpnar sig med spjut och klubbor som ryggraden i landets infanterlinje: en mer hedersam postering. De serganter som har råd med det strider till häst: antingen som understödande armborstskyttar, eller som tungt rustade lansiärer. Sådana rika krigare hindras endast av sin ofrälse börd att upptas som riddarbröder: de riskerar ofta liv och lem för att upptas i de dubbades skara, och föräras svärd och riddarsporrar.
Så vad tycker ni? Det hela är väl en smula på en höft: är det för feodalt? Jag har försökt att knyta överklassen till ordensstrukturen snarare än landägande och tro och loven-löften.
Det det är riktigt bra. Känns inte "över-feodalt" för mig.
En fråga: Finns det utkastade riddare, vanärade riddare, eller riddare/markiser/länshärrar som har mist sin position. Hur ser isåfall det Palinoriska samhället på dessa?
Att knyta överklassen till Orden och heller låta de feodala strukturerna komma i bakgrunden (men ändå finnas där) känns helt rätt.
Eventuella vanärade riddare kanske Orden inte har råd att avsätta utan posterar dessa i en avlägsen kasal där de ändå kan göra nytta och kanske även bota sina missgärningar?
Personligen är ja inte så förtjust i "adliga" riddare, brukar ofta förknippa dom med stroppiga pampar som ser ner på de lägre klasserna.
Ser lite av en riddare som en Ädel kämpe, slåss för det fattiga, trevlig mot bönderna och älskad av alla. Givetvis väluppfostrad och iklädd helrustning eller iaf tung ringbrynja eller liknande. Behöver ej vara bunden till en order eller rike.
utan kan lika gärna resa land o rike runt med enbart sin häst som sälskap eller kanske en trogen vän och väpnare.
Fast denna sammling riddare kanske bör vara mer slsynt.
Men så ska iofs den pampiga o Adliga riddarordern finnas.
Bra bra =)
Alendor skrev:Inte helt fyskamm =)
Ser lite av en riddare som en Ädel kämpe, slåss för det fattiga, trevlig mot bönderna och älskad av alla. Givetvis väluppfostrad och iklädd helrustning eller iaf tung ringbrynja eller liknande. Behöver ej vara bunden till en order eller rike.
utan kan lika gärna resa land o rike runt med enbart sin häst som sälskap eller kanske en trogen vän och väpnare.
Don Quixiote, eller? Tja, Palinors riddare ser sig nog också lite sådär, samt som Lysande Vägens förkämpar mot Nordens Barbari.
Misstag dig inte: orden är en stridande orden. Även om riddarna även sysslar med mycket administration, och givetvis har en hälsosam andel stroppar och snobbar är krigandet och äran i fokus. Jämför t.ex. Tyska Orden el. dyl.
Egentligen är jag mer inspirerad av de tre musketörerna än feudalism när det gäller samhällssytemet här. Det finns kvar feudala ranger och feudal retorik, men jag funderar på om centrum för hierarkin egentligen är
A) En ranglista, där nya riddare skrivs in i botten, tjänstgöringar och förtjänster läggs till varje riddares titel (genom faktiska förtjänster eller mutor och kontakter). Ett ganska byråkratiskt prestigesystem styrt direkt av Inre Cirkeln.
B) Den religiösa hierarkien, där de mest invigda får de fetaste posterna.
C) En tjänstehierarki - för att upprätthålla sin riddarlivsstil krävs antingen en ärvd förmögenhet eller annan inkomst, eller de riktigt feta befattningarna. Jfr gärna Jack Aubreys eskapader i vissa böcker i Aubrey och Maturin-serien av Patrick O'Brien (som filmatiserades som Master and Commander) eller för den delen de tre musketörerna.
D) Soldater som utmärker sig i fälte eller helt enkelt i träning får erbjdande om träning innom Ordern.
Tillgång till vapeen och rustning och ovh vid avslut en Stridshäst.
Även kunskap i Historia, Politik och hur man för sig lärs ut.
Behöver ej va en religiös order utan kan va en munkorder eller helt enkelt en Akademi som lär upp stridskonst.
( gillar konceptet som finns i Paksenarrion-serien av Elizabeth Moon )
Alendor: Varför vill du inte ha en religiös orden? Får gärna utveckla... (titta gärna igenom Palinor från länken i min signatur eller från wikin)
Vad gäller serganter och soldater som utmärker sig så gäller det att göra så framför ögonen för en välvillig mecenat. Det bästa sättet att klättra till riddarstatus är att göra sig oumbärlig för en sådan rik gynnare, eller att smörja honom - även om visad duglighet också är ett krav. Ekonomiska resurser är även de av nöden...
Har väl igentligen inget imot det men ja gillar inte kännsla jag får av det som står i beskrivningen i Rollpersoner (-91).
Riddare ska ju vara en soldat med rang, någon folk ser upp till, en krigare utöver det vanliga, något man måste förtjäna.
Inte nå man bara en titel man får enbart för att ens föräldrar är rika.
Visst ska rika kunna köpa sig in i träningen till riddare, den kostar ju trota allt pengar, men även den vanliga mannn (kvinnan) ska kunna få chansen att tränas om dom just utmärker sig i strid på någon akademi eller rent av om någon från ordern ser dom göra nå ärofult.
Gillar också menyn med dess utbud av öl och ostar. Nomadost känns också rätt, kanske ystad på hästmjölk och kryddad med Barghans kärva örter.
Tja, Palinors riddare ser sig nog också lite sådär, samt som Lysande Vägens förkämpar mot Nordens Barbari. 