Säger någon "Päron" så läser jag "Päronträd".Hehe, det var precis så jag uppfattade det från början.
Palinor
Hmmm... nästan.Spelknepe skrev:Jag skulle säga inspirationskälla. Kanske har de Palinoriska soldaterna och riddarna hört otaliga berättelser om Yttarix - Härföraren och hans korståg. Det måste vara en rejäl push när Yttarix, klädd i en helrustning rider sida vid sida med den nuvarande härföraren för att mana soldaterna till strid och ingjuta mod i deras kroppar. Han behöver kanske inte säga så mycket, men blotta åsynen av honom får de palinoriska riddarna att trotsa berg och död för sitt mål...Egentligen passar det nog bäst med båda delarna.
Hur de odöda skulle fungera vid en strid är en intressant fråga. Som ett kärngarde av erfarna hjältar, en murbräcka av elittrupper som inte fruktar döden eller som inspirationskälla för de egna soldater? En variant är att de fungerar som kommissarer som går bakom linjerna och manar på de egna soldaterna. De är ändå odöda och fasansfulla, och de stackars pallinorska ofräsle speciellt kan finna sig bokstavligen fångade mellan döden på fiendevapen och de egan odöda....
...samtidigt som andra odöda helgon kanske används vid religiösa högtider.
Jag tror nog att man kan tänka sig att väcka döda riddare lite mer en masse ockå inom ramarna för ett korståg. Men givetvis bara som en bråkdel av härstyrkan. Det är ju skräckinjagande för motståndarsidan. Och för den delen för tilskande lakejtrupper som vägrar slåss. Tänk dig att hotas till livet av en dödsriddarprofoss om du inte håller din piklinje, det är motiverande det. Hursomhelst är väl inte stridsdelen egentligen det intressanta.
Vad gäller Yttarix härföraren tror jag snarare vi har att göra med Griefericus Alb III af Galva, som är omnämnd på flera ställen i ordenkrönikorna, och härstammar från Iarcus Alb af Galva och Griefer Alb II af Galva. Det vill säga mer feodala hjältar av god börd, noggrant nedtecknade i rullorna och med sina hjältedåd omskrivna i detalj, en typiska krigsherrehjältar.
Ok... kan du göra detta smidigt för båda parterna i texten där du inte stämplar att X antal odöda väcks till liv, så vore det nog bästa lösningen. Då kan du använda 50 odöda i din kampanj medan jag kan använda 5 odöda i min kampanj, utan att någon av oss behöver modifiera det som är skrivit. Alltså skriv något i stil med att "Ett mindre antal odöda väcks till liv för att inspirera trupperna och slåss mot fienderna" utan att nämna ett exakt antalJag tror nog att man kan tänka sig att väcka döda riddare lite mer en masse ockå inom ramarna för ett korståg. Men givetvis bara som en bråkdel av härstyrkan. Det är ju skräckinjagande för motståndarsidan. Och för den delen för tilskande lakejtrupper som vägrar slåss. Tänk dig att hotas till livet av en dödsriddarprofoss om du inte håller din piklinje, det är motiverande det. Hursomhelst är väl inte stridsdelen egentligen det intressanta.
Yttarix vara bara ett snabbt exempel. Låter mycket bättre med Griefericus Alb IIIVad gäller Yttarix härföraren tror jag snarare vi har att göra med Griefericus Alb III af Galva, som är omnämnd på flera ställen i ordenkrönikorna, och härstammar från Iarcus Alb af Galva och Griefer Alb II af Galva. Det vill säga mer feodala hjältar av god börd, noggrant nedtecknade i rullorna och med sina hjältedåd omskrivna i detalj, en typiska krigsherrehjältar.
Gött. ville bara förtydlgia min tankegång. Vi skakar näve på detSpelknepe skrev:Ok... kan du göra detta smidigt för båda parterna i texten där du inte stämplar att X antal odöda väcks till liv, så vore det nog bästa lösningen. Då kan du använda 50 odöda i din kampanj medan jag kan använda 5 odöda i min kampanj, utan att någon av oss behöver modifiera det som är skrivit. Alltså skriv något i stil med att "Ett mindre antal odöda väcks till liv för att inspirera trupperna och slåss mot fienderna" utan att nämna ett exakt antalJag tror nog att man kan tänka sig att väcka döda riddare lite mer en masse ockå inom ramarna för ett korståg. Men givetvis bara som en bråkdel av härstyrkan. Det är ju skräckinjagande för motståndarsidan. Och för den delen för tilskande lakejtrupper som vägrar slåss. Tänk dig att hotas till livet av en dödsriddarprofoss om du inte håller din piklinje, det är motiverande det. Hursomhelst är väl inte stridsdelen egentligen det intressanta.
Yttarix vara bara ett snabbt exempel. Låter mycket bättre med Griefericus Alb IIIVad gäller Yttarix härföraren tror jag snarare vi har att göra med Griefericus Alb III af Galva, som är omnämnd på flera ställen i ordenkrönikorna, och härstammar från Iarcus Alb af Galva och Griefer Alb II af Galva. Det vill säga mer feodala hjältar av god börd, noggrant nedtecknade i rullorna och med sina hjältedåd omskrivna i detalj, en typiska krigsherrehjältar.
Jag gillar Peters ideer kring Palinor. Men vardagen hos palinorerna kanske är lite mer spirituistisk med kontakter med de dödas andar istället för att väcka dem till liv. Kan tänka mig at man gärna inte stör sina hjältar i deras kryptor. Utan endast vid speciella tillfällen väcks de till liv, som vid kröningar till ny stormästare osv. Sen tycker jag nog att de skall väcka sina forn vapenbröder till liv vid sina korståg, men inte så ofta där emellan. Dumt att riskera förlora sina forn hjältar på småstrider, när man kan skicka iväg sina levande riddare för striderna och om dessa skulle dö har man ju alltid möjligheten att väcka upp dem som hjältar vid ett senare tillfälle.
Att sen inte Zorakin och Kardien med allierade inte anfallit Palinor, som de kättare de är är väl inte så konstigt. För det första har de väl tillräckligt med problem med Häxmästaren i svarta tornet. Sen så riktas ju det mesta av Palinors aggresioner mot Ransard. Ransard ses ju inte på med blida ögon av t.ex. Kardien som blivit utsatt för ransarders plundringar, och det finns ju många hemska fördommar om ransarderna i dessa länder. Så som dom säger min fiendes fiende är min vän...
Att sen inte Zorakin och Kardien med allierade inte anfallit Palinor, som de kättare de är är väl inte så konstigt. För det första har de väl tillräckligt med problem med Häxmästaren i svarta tornet. Sen så riktas ju det mesta av Palinors aggresioner mot Ransard. Ransard ses ju inte på med blida ögon av t.ex. Kardien som blivit utsatt för ransarders plundringar, och det finns ju många hemska fördommar om ransarderna i dessa länder. Så som dom säger min fiendes fiende är min vän...
Följande sägs om Palinor och nekromantiker:
- - Spelledarboken sidan 84. År 310 e.O. "...En stor armé, i hemlighet stödd av krigarmagiker och nekromantiker..."
- Spelledarboken sidan 84. År 510 e.O. "...Argald Griptämjare dräper personligen palinorernas härförare, magikern Krarr."
Det är precis så jag tänker mig det. Givetvis är det bara ordens innersta cirkel som pysslar med att frammana odöda och annan "hög" nekromanti. Däremot så kan man tänka sig att både lägre initiater i orden, och "visa män"/shamaner bland vanligt folk (som alltså har rötter i regionens dödskulter, vilka utgör grunden för pallinorriddarnas nekromanti) sysslar med "vardags"-nekromanti. Besvärjelser som "Tala med Död" har tydliga drag av allmogemagi, och behöver varken upplevas som särskilt konstiga eller onda. Snarare spiritism än nekromanti.Bergdahl skrev:Jag gillar Peters ideer kring Palinor. Men vardagen hos palinorerna kanske är lite mer spirituistisk med kontakter med de dödas andar istället för att väcka dem till liv. Kan tänka mig at man gärna inte stör sina hjältar i deras kryptor. Utan endast vid speciella tillfällen väcks de till liv, som vid kröningar till ny stormästare osv. Sen tycker jag nog att de skall väcka sina forn vapenbröder till liv vid sina korståg, men inte så ofta där emellan. Dumt att riskera förlora sina forn hjältar på småstrider, när man kan skicka iväg sina levande riddare för striderna och om dessa skulle dö har man ju alltid möjligheten att väcka upp dem som hjältar vid ett senare tillfälle.
Tack, Gunther, för citaten. De passar perfekt tycker jag. Dessa "hemliga magiker" kan i själva verket utgöra den inre cirkeln av pallinors riddarorden. Och att de sysslar med krigsmagi känns högst naturligt.
Re: Palinor
Invånarantal: 128 500
Befolkning: 98% Människor 2% Dvärgar
Huvudstad: Thakotum (ca 1000)
Statsöverhuvud: Ghaerît (Stormästare) Frankeituz II Cel af Salbad
Styrelseform: Ordensstat
Exportvaror: Hästar, Spannmål
Importvaror: Vapen, Timmer, Salt, Tyg
Välstånd: Fattigt
Armé: Stark och vältränad riddarhär, odisciplinerat folkuppbåd
Religion: Ljusa Vägen, Pallins Ordernsregel (Kättersk)
Övrigt: Idkar Nekromanti och Krigsmagi
Historia:: För hundratals år sedan predikade Pallin, en Odo's självutnämnde lärljunge, att Etins vilja var att hans "Tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup". Pallins missionorden reste långt och predikade för oförstående narguriska barbar till fara för både liv och lem. Missionen bar frukt, och snart fann sig orden finansierad av mäktiga mecenater som idkade pälshandel och trad i missionärernas fotspår. Men barbarstammarna visade sig vara opålitiliga. Plötsligt stod väldiga värden och handelsavtal på spel, och orden förlade sitt säte till kapitelhuset Khartotum i den avlägsna norden för att kunna hålla ett öga på sina intressen. I samma veva stiftades nya regler för orden, som omdanade den till ett militärt sällskap kapabelt att upprätthålla sin suveränitet och se efter sina intressen bland de våldsamma barbarerna. Riddersmän och äventyrare från hela Ereb flockades till de obrutna markerna och löftena om fromhet och profit som gick hand i hand. De lokala stammarna kuvades och omvändes. Men samtidigt färgades ordensriddarna av de lokala sederna. Man lärde sig hemligheter om liv och död från schamaner och åldermän bland stammarna. Men eftersom orden var hierarkiskt uppbyggd stannade de viktigaste kunskaperna i dess innersta kretsar runt stormästaren, som numer ansåg sig ha tillgång till gudomlig kunskap om världens väsen.
Riddarmunkorden blev därmed också en mystikerorden som sökte efter obskyr och förbjuden kunskap för att komma närmare tillvarons hemligheter och Etins gudomliga natur. Detta ansågs inte vara ett utslag av hybris, utan strävsam fromhet.
År 200 rubbades handelsbalanserna. Ransardiska jarlar lade beslag på handeln med några av de viktigaste stammarna. Pallinor såg sig bestulen själva källan till sin rikedom, sin makt, sitt inflytande och sin förmåga att omvända de otrogna. De stolta riddarmunkarna såg sig oförmögna att fortsätta sitt ärofulla leverne. Samtidigt var den ransardiska krigarstaten en för stor munsbit för de visserligen luttrade men alltför fåtaliga pallinorerna. År 210 samlade man alla sina till buds stående medel och angrep i ett första korståg söda Ransard. Trots att man lyckades komma över en del krigsbyte var expeditionen ett stort misslyckande. Allvarliga förluster blottlade landet för eventuella repressalier. Några av de angripna jarlarna skickade mycket riktigt en straffexpedition som hotade att nå själva Khartotum. Pallinorerna bemannade sin huvudstads murar, och förväntade sig det värsta. Den innersta kretsen tog sin tillflykt till de gravkammare där ordens forna hjältar låg. I lagom tid till att de ransardiska härjarna påbörjade sin belägring återvände Stormästaren tillsammans med en lite trupp av återuppväckta döda: fallna riddare och forna stormästare uppväckta som dödsriddare. Sida vid sida med dessa skräckinjagande hjälpare och en myckenhet av magisk hjälp lyckades stadens försvarare slå tillbaka det ransardiska angreppet, och rädda sin huvudstad. År 210 utropades till Pallinorskt jubileumsår, och sedan dess har vart hundrade år firat räddningens jubileum genom våldsamma plundringståg, så kallade korståg, på Ransardiskt territorium. Tiden mellan dessa korståg präglas även de av skrämystlingar och räder, eftersom Pallinors ekonomi nu för tiden är beroende av krigsbyte och tribut.
Befolkning: 98% Människor 2% Dvärgar
Huvudstad: Thakotum (ca 1000)
Statsöverhuvud: Ghaerît (Stormästare) Frankeituz II Cel af Salbad
Styrelseform: Ordensstat
Exportvaror: Hästar, Spannmål
Importvaror: Vapen, Timmer, Salt, Tyg
Välstånd: Fattigt
Armé: Stark och vältränad riddarhär, odisciplinerat folkuppbåd
Religion: Ljusa Vägen, Pallins Ordernsregel (Kättersk)
Övrigt: Idkar Nekromanti och Krigsmagi
Historia:: För hundratals år sedan predikade Pallin, en Odo's självutnämnde lärljunge, att Etins vilja var att hans "Tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup". Pallins missionorden reste långt och predikade för oförstående narguriska barbar till fara för både liv och lem. Missionen bar frukt, och snart fann sig orden finansierad av mäktiga mecenater som idkade pälshandel och trad i missionärernas fotspår. Men barbarstammarna visade sig vara opålitiliga. Plötsligt stod väldiga värden och handelsavtal på spel, och orden förlade sitt säte till kapitelhuset Khartotum i den avlägsna norden för att kunna hålla ett öga på sina intressen. I samma veva stiftades nya regler för orden, som omdanade den till ett militärt sällskap kapabelt att upprätthålla sin suveränitet och se efter sina intressen bland de våldsamma barbarerna. Riddersmän och äventyrare från hela Ereb flockades till de obrutna markerna och löftena om fromhet och profit som gick hand i hand. De lokala stammarna kuvades och omvändes. Men samtidigt färgades ordensriddarna av de lokala sederna. Man lärde sig hemligheter om liv och död från schamaner och åldermän bland stammarna. Men eftersom orden var hierarkiskt uppbyggd stannade de viktigaste kunskaperna i dess innersta kretsar runt stormästaren, som numer ansåg sig ha tillgång till gudomlig kunskap om världens väsen.
Riddarmunkorden blev därmed också en mystikerorden som sökte efter obskyr och förbjuden kunskap för att komma närmare tillvarons hemligheter och Etins gudomliga natur. Detta ansågs inte vara ett utslag av hybris, utan strävsam fromhet.
År 200 rubbades handelsbalanserna. Ransardiska jarlar lade beslag på handeln med några av de viktigaste stammarna. Pallinor såg sig bestulen själva källan till sin rikedom, sin makt, sitt inflytande och sin förmåga att omvända de otrogna. De stolta riddarmunkarna såg sig oförmögna att fortsätta sitt ärofulla leverne. Samtidigt var den ransardiska krigarstaten en för stor munsbit för de visserligen luttrade men alltför fåtaliga pallinorerna. År 210 samlade man alla sina till buds stående medel och angrep i ett första korståg söda Ransard. Trots att man lyckades komma över en del krigsbyte var expeditionen ett stort misslyckande. Allvarliga förluster blottlade landet för eventuella repressalier. Några av de angripna jarlarna skickade mycket riktigt en straffexpedition som hotade att nå själva Khartotum. Pallinorerna bemannade sin huvudstads murar, och förväntade sig det värsta. Den innersta kretsen tog sin tillflykt till de gravkammare där ordens forna hjältar låg. I lagom tid till att de ransardiska härjarna påbörjade sin belägring återvände Stormästaren tillsammans med en lite trupp av återuppväckta döda: fallna riddare och forna stormästare uppväckta som dödsriddare. Sida vid sida med dessa skräckinjagande hjälpare och en myckenhet av magisk hjälp lyckades stadens försvarare slå tillbaka det ransardiska angreppet, och rädda sin huvudstad. År 210 utropades till Pallinorskt jubileumsår, och sedan dess har vart hundrade år firat räddningens jubileum genom våldsamma plundringståg, så kallade korståg, på Ransardiskt territorium. Tiden mellan dessa korståg präglas även de av skrämystlingar och räder, eftersom Pallinors ekonomi nu för tiden är beroende av krigsbyte och tribut.
Senast redigerad av Peter den 2007-03-05 20:32, redigerad totalt 1 gånger.