Caddo
Spelis, det är möjligt att du får städa upp efter mig, men jag ska våga mig på ett försök...Spelknepe skrev:Anders: Högst upp bland de olika knapparna hittar du "Användargrupper". Orientera dig till Wiki-gruppen och ansök om medlemsskap så godkänner jag det. Efter det loggar du in på wikin med samma användarnamn och lösen som du har på forumet. Orientera dig till Caddo och copy/paste som en galning. Ifall du är osäker på rubriker eller länkar så kika på en redan redigerad sida.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Spelis: OK. Allt jag vet är att de varken är joriska eller narguriska... Kategoriseras om du vill!Spelknepe skrev:anders: Dalker ska nog inte in under Övriga folk. Jag tror jag slänger det direkt under "Människor" och möjligvis skippar indelningen Joriska folk / Narguriska folk och istället gör rubriker inuti kategorin Människor.
PS. Hur startar jag egna "ämnen", som t.ex. "Solandar" och sedan ge dem en kort och enkel definition?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
SantMikael skrev:Och det är imponerande med tanke på att det är den tråd som skrivits minst på på sitone!ilmarinen skrev:Jag tror att det land som är mest skrivet hittills (dvs den du kan kika på) är Hakkai.
Jag råkade tänka ihop Hakkai och Montagor som en enda artikel. Hur som helst är dessa rätt sjyssta (vilket också Kardien, Palinor mfl är)
Min röst ligger på "den Lysande Vägen".birkebeineren skrev:Det artar sig bra i wikin mäster anders!
En fråga, till dig och andra; när vi länkar till religionen Lysande Vägen skal vi då använda "den" i länken?
Följdfråga; hur skal egentligen LV benämas korrekt, den Lysande Vägen, Lysande Vägen, eller Den Lysande Vägen?
En sammanfattning av Caddos unika djurliv...
Fauna
Dvärgelefant
Den mycket egendomliga dvärgelefanten härstammar troligtvis från Efaro, och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är dvärgelefanten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då dvärgelefanten knappast står att finna i övriga Ereb drar de ofta stor uppmärksamhet från besökande utlänningar. Dvärgelefanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter. Dalkerna använder den starka dvärgelefanten som drag- och lastdjur. Dvärgelefanten är fredligt sinnad, och det är mycket ovanligt att den slåss. I normala fall flyr en dvärgelefant då den känner sig hotad, men om den är trängd kan det hända att den försvarar sig. Det finns inga vilda dvärgelefanter på Caddo, utan samtliga är tamdjur.
Grå bergspanter
Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas lejon och pantrar. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång och 80 cm hög och är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. De har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. De grå bergspantrarna anfaller vanligtvis inte vuxna människor, men det har hänt att barn fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.
Enhornad klippget
Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten bor i Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna, och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.
Löpmus
Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt en meter hög. Sit namn har den fått från fårmåga att springa oerhört snabbt på sina bakben. Löpmusen kan, om den inte blir överraskad, utan problem springa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt inom stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.
Svartörn
Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. De bor på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. Svartörnen kan bli mycket aggressiv då den känner sig hotad, och det är inte helt ovanligt att den anfaller människor för att skydda sitt bo. Svartörnens ägg är mycket eftertraktat och ses som en delikatess i det dalkiska köket.
Caddisk solstjärna
Den caddiska solstjärnan är oerhört ovanlig och betraktas som helig av dalkerna, då det till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till 50 cm i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som berört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.
Dalkermussla
Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade – något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.
Fauna
Dvärgelefant
Den mycket egendomliga dvärgelefanten härstammar troligtvis från Efaro, och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är dvärgelefanten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då dvärgelefanten knappast står att finna i övriga Ereb drar de ofta stor uppmärksamhet från besökande utlänningar. Dvärgelefanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter. Dalkerna använder den starka dvärgelefanten som drag- och lastdjur. Dvärgelefanten är fredligt sinnad, och det är mycket ovanligt att den slåss. I normala fall flyr en dvärgelefant då den känner sig hotad, men om den är trängd kan det hända att den försvarar sig. Det finns inga vilda dvärgelefanter på Caddo, utan samtliga är tamdjur.
Grå bergspanter
Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas lejon och pantrar. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång och 80 cm hög och är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. De har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. De grå bergspantrarna anfaller vanligtvis inte vuxna människor, men det har hänt att barn fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.
Enhornad klippget
Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten bor i Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna, och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.
Löpmus
Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt en meter hög. Sit namn har den fått från fårmåga att springa oerhört snabbt på sina bakben. Löpmusen kan, om den inte blir överraskad, utan problem springa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt inom stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.
Svartörn
Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. De bor på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. Svartörnen kan bli mycket aggressiv då den känner sig hotad, och det är inte helt ovanligt att den anfaller människor för att skydda sitt bo. Svartörnens ägg är mycket eftertraktat och ses som en delikatess i det dalkiska köket.
Caddisk solstjärna
Den caddiska solstjärnan är oerhört ovanlig och betraktas som helig av dalkerna, då det till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till 50 cm i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som berört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.
Dalkermussla
Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade – något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25