Sida 27 av 42

Re: Akrogal

Postat: 2018-03-15 19:56
av Snibben
birkebeineren skrev:Fråga till dig Snibben, som kännare av namnen i öst:

I beskrivningen av staden Arcoon på sydkusten av Akrogal, i Främre Kamsun om jag satt mig in i kamsunologin rätt, omtalas en handelsväg till Glaskusten. Vart denna kust ligger hittar jag inte är fastlagd men gissar på någonstans i anslutning till Glashavet sydväst i Valgussjön.

Kan det tänkas att det är den nordöstra kusten av Sombatze och att det är sombatzierna som besitter kunskapen om den exakta farled som enligt EA-Kampanj är den enda vägen genom Glashavet? Här går en handelsväg mot nordöst från Gröna Havet, över en kuststräcka med vassa och genomskinliga glasklippor ( Glaskusten!!!), och förbi Grelgifallen och östkusten av Furgia mot Nafsirhavet och Arcoonbukten.
Om du tittar på kartan http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... ssj%C3%B6n kan du se att namnet Glaskusten ligger vid Blodhavets nordöstra kust men om du tittar på kartan http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... %A4gar.png så ligger den vid Blodhavets nordvästra kust?
Men detta kan vi ändra. Jag har mest slängt in namnet Glaskusten för att få ett namn "därborta" men numera känns kustnamnen vid Blodhavet och Purpurhavet överflödiga.

Re: Akrogal

Postat: 2018-03-15 20:32
av birkebeineren
Det hade jag missat. :oops:
Du får bestämma, jag kan hitta ett annat namn till den sombatziska kusten om det behövs.

När vi först är inne på handelsleden upp från Sombatze, vilka kan städerna på östkusten av Furgia som är inritade på kartan över handelsvägar vara? Något du bestämd än?

Det första stoppet i Sombatze är:
Wogwa
Wogwa är utskeppningshamn för ädelträ och annat timmer som huggs i Sombatzes enorma regnskogar. Här finns stora skeppsvarv och staden är helt och hållet byggt i trä. Skogsjättar och djungelfolk arbetar i staden. Strax söder om Wogwa finns ett vätterike som helt sedan Bronsets Ålder haft kontakt, av växlande slag, med sombatzierna.
Längre ner ligger:
Nok Byno
Nok Byno är ett lärdomscentrum i östra Soluna. Kunskap från Golwyndakulturens finns här samlat, inte i stora Bibliotek som i Ereb utan i många små som ägs och finansieras av Sombatzes godsägare. I Nok Byno skolas många av det stormoguliska rikets otaliga administratorer och de skickligaste diplomaterna har alla skolats här. Många sombatzinska lärde är besatta av kunskap från det sjunkna Irendor och Irendiska upptäckargillet är kanske de som vet mest om vad som döljer sig ute bland öarna i Valgussjön.

Gulom-nok
Gulom-nok är södra Sombatzes största handelsstad. Härifrån går karavanleder genom jungeln mot Thelgul och Pokti i västra Soluna. Även en stor flottbas finns för att skydda kusten mot pirater och onämnbara faror från Irendor. Sjöhandeln med Nem Nen i Traxilme är omfattande. Det lite torrare klimatet har gett Gulom-nok en lite annorlunda vegetasjon och staden är känd för sina vackra trillingblommor som smyckar träd och husfasader i vackra färger. Staden är också beryktad för det mycket exklusiva nattsilket som produseras här.
Nere i norra Traxilme ligger Nem Nen, en ännu obeskriven stad förutom att den är hamn för den viktiga handelsstaden Anhaar en bit in i landet: viewtopic.php?p=25394#p25394

Re: Akrogal

Postat: 2018-03-15 22:26
av Snibben
birkebeineren skrev: När vi först är inne på handelsleden upp från Sombatze, vilka kan städerna på östkusten av Furgia som är inritade på kartan över handelsvägar vara? Något du bestämd än?
Hmm....
Söderifrån tycks det vara:
1. Penora (?)
Huvudstad i provinsen Penoro. Befolkning består främst av Raianer (ca70%) Abojiter(ca20%) folkslag som pratar sydakrogaliskt språk och Furgier (10%).

2. Alhanka (47 000 invånare)
Huvudstad i provinsen Kounai. Befolkas av Raianer (25%) Abojiter (40%) Hôniter (20%) alla sydakrogaliska folkslag. Furgier (10%) och Kahorer (5%) golwyndiska folkslag.

3. Rini (30 000 invånare)
Huvudstad i provinsen Siai. Hôniter (75%), Furgier (10%) och Kamsuner (5%). Ligger i Floddelta och är bland Furgias tio största städer.

4. Sassai (380 000 invånare)
Furgias fjärde största stad och största stad i hela Valgusjön. Hôniter (55%) Furgier (25%) Kamsuner (10%) Blandande folkslag (10%). Staden är berömd för att ha Furgias största slavmarknad (trotts att slavar inte är allmänt accepterat i Furgia men Sassai är å andra sidan inte Furgisk i sitt ursprung utan Hônitisk). Här slutar/bröjar även stora karavanleden genom Furgia och Fortsätter bortåt i Kamsun.

Om jag läser mina kartor och anteckningar rätt... ;)

Re: Akrogal

Postat: 2018-03-16 18:14
av birkebeineren
Perfekt, tack för snabbt svar! :)
Då kan jag börja fundera över vad de sombatzinska handlarna har att erbjuda i de olika hamnarna. Sockerlönnsirap har de alltid med sig men det lär finnas en hel del annat för den akrogaliska marknaden också.

Angående Sassai, kom någonsin Otharo Rådfaste sig dit vilket verkar ha varit ett mål enligt hans åttonde brev till vännen Alfredo?

http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... nde_brevet

Re: Akrogal

Postat: 2018-03-17 09:42
av Snibben
birkebeineren skrev: Angående Sassai, kom någonsin Otharo Rådfaste sig dit vilket verkar ha varit ett mål enligt hans åttonde brev till vännen Alfredo?
Han försvinner öster om Furgia men om han åker båt från Rini eller om han fortsätter på karavanleden från Sassai mot Kamsun vet jag ännu inte men det senare är nog troligt.

Re: Akrogal

Postat: 2018-04-29 19:49
av Jeb
Vättestaden Lathraea ligger i Albiusbergen. En bra bit öster om dvärgriket Bor-Froz. Vättarna lockades hit av de stora järnfyndigheterna och bryter dessa i flera gruvor. För att hantera den extrema kylan klär sig vättarna i flera lager av päls och tuggar ständigt barken från Guhundurlärk. Trädet producerar antifrostproteiner och tuggandet sänker vättens kroppstempratur. Deras låga kroppstempratur gör att de ibland får anfall av frossa med skakningar. Skakningarna har givit dem namnet Ristvättar bland stäppfolk och dvärgar.

Lathraea består av ca 1500 individer och leds av en Ataman, hövding. Just nu är Ataman Pereryv Ledokoli den som leder Lathraea, men Ataman skiftas ofta beroende på hur duglig den tillsatte är. Staden är helt utlämnad till de svartfolk och nomader som lever söder om bergen. De förser samhället med mat och nyttoföremål. I utbyte tillverkar vättarna metallföremål och vapen. Speciellt vapnen är mycket viktiga för svartfolken på stäppen. De nyttas i kriget mot Bor-Froz och skänker vättarna stor glädje i vetskapen att de åsamkar ärkefienden skada.
Sitter och kikar igenom forumet och hittar lite trådar som jag själv aldrig lyckades avsluta. Är detta något att röra vidare i?

Re: Akrogal

Postat: 2018-05-03 09:04
av birkebeineren
Absolut! Ristvättarna och dvärgarna i Bor-Frôz känns som redan spikade här borta i det fjärran Akrogal. Eller vad säger du Snibben som kartlagd stora delar av kontinenten?

Re: Akrogal

Postat: 2018-05-08 09:45
av Snibben
Ristvättarna är riktigt intressanta. Jag tycker att Albiusbergen kan utvecklas lite till. Har för mig att jag t.ex. skrev om tundrans svartfolk som är aktiva på vinterhalvåret men inte på sommarhalvåret (Avestation?).

Re: Akrogal

Postat: 2018-05-08 19:18
av birkebeineren

Re: Akrogal

Postat: 2018-05-08 22:59
av Snibben
Snibben skrev:Sammanfattning av Bôr-Frôz:

Albiusbergens dvärgar

I Albiusbergen finns det stora dvärgriket Bôr-Frôz. Bôr-Frôz dvärgar behöver inte konkurrera med Grottalver (däremot finns det Frostalver på tundran norrut).

Nere i de djupa dvärggrottorna vill inte riktigt ljuset, värmens och eldens element samarbeta självmant utan måste tvingas samman av dvärgarna på magiska, alkemiska och mekaniska sätt. Grottornas järnväggar är så kalla att om man lägger en naken hand mot väggen riskerar man att frysa fast. De rådiga dvärgarna har naturligtvis kommit upp med uppfinningar för att råda bot mot naturens nycker. Varma härdar som inte avger ljus och ljuskällor som inte avger någon värme, tjocka kläder för att skydda mot kylan och uppvärmda badstugor finns överallt.

Malmen som bryts här kallas det Infrusna järnet och anses ibland ha speciella egenskaper som kan överföras till vapen. Malmen bryts med hjälp av stenverktyg då kylan gör den så pass skör att man kan knacka loss den ur gruvgångarna. Malmen bearbetas antingen av dvärgarna, som med hjälp av alkemi kan få fram det infrusna järnet, eller säljs för transport söderut där järnet ”tinar” och förlorar sina mystiska egenskaper .

Bôr-Frôz står av fyra stora salar och sju mindre. Varje sal väljer sin eget överhuvud men man samarbetar ändå som ett sammansatt rike under en kung.

Under de mörka vinterhalvåret är dvärgarna ständigt ansatta av tundrans svartfolk och strider mellan dessa två folk pågår ibland dygnet om när det är som mörkast. Under sommarmånaderna har man tid på sig att återuppbygga försvarsställningarna och fylla på förråden inför nästa vinter.

Liksom de flesta av Akrogals dvärgar är även Bôr-Frôz dvärgar svarthåriga, åtminstone fram tills dess att det grånar. Det finns även andra kulturella och sociala skillnader gentemot Erebs dvärgar.

Albiusbergens dvärgar talar väldigt sällan Gryndur utan har sitt eget språk - Frozdor.
Jeb skrev:Vättestaden Lathraea ligger i Albiusbergen. En bra bit öster om dvärgriket Bor-Froz. Vättarna lockades hit av de stora järnfyndigheterna och bryter dessa i flera gruvor. För att hantera den extrema kylan klär sig vättarna i flera lager av päls och tuggar ständigt barken från Guhundurlärk. Trädet producerar antifrostproteiner och tuggandet sänker vättens kroppstempratur. Deras låga kroppstempratur gör att de ibland får anfall av frossa med skakningar. Skakningarna har givit dem namnet Ristvättar bland stäppfolk och dvärgar.

Lathraea består av ca 1500 individer och leds av en Ataman, hövding. Just nu är Ataman Pereryv Ledokoli den som leder Lathraea, men Ataman skiftas ofta beroende på hur duglig den tillsatte är. Staden är helt utlämnad till de svartfolk och nomader som lever söder om bergen. De förser samhället med mat och nyttoföremål. I utbyte tillverkar vättarna metallföremål och vapen. Speciellt vapnen är mycket viktiga för svartfolken på stäppen. De nyttas i kriget mot Bor-Froz och skänker vättarna stor glädje i vetskapen att de åsamkar ärkefienden skada.

Kanske något att bygga på?

Re: Akrogal

Postat: 2018-06-20 19:13
av Grisodlar'n
I mitt Sisyfospillande med Mörkrets hjärta redux så skrev jag en hel del rörande Sathmogkulten, Eledain och Österlandet (som jag döpte om till Karkutal). Skulle det vara intressant om jag postade det någonstans?

Re: Akrogal

Postat: 2018-06-20 21:10
av birkebeineren
Det tycker jag absolut. Eledain har en påbörjad tråd under Religion här på forumet men Sathmog finns endast omtalat i andra trådar. Står lite i tråden för Ashinas lära som är religionen i Krun. Karkutal har vi diskuterat lite här.

I wikin finns följande:

Karkutal: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Karkutal
Eledain: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Eledain
Sathmog: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Sathmog

Posta materialet och så kan vi passa in det med övrigt material. Tror inte det borde bli några problem utifrån vad jag redan läst av Mörkrets hjärta redux.

Skulle gärna vilja se Eledains brödraskap/syskonskap/riddarskap utvecklat vidare och även gärna verksamma på Stjärnön i Aqusuili-Kartals Innanhav 610 eO.

Re: Akrogal

Postat: 2018-06-20 21:49
av Grisodlar'n
Ok, jag postar materialet rakt av i princip. Referenser till Mörkrets hjärta, SLP och annat kan ju lätt bearbetas bort:

"Prisad vare du, O Förstfödde, Stjärnors Fader, Eviga Eldens Herre och Det Flammande Svärdet.”
—Ur Första bönen


Korta fakta
Invånarantal: 100.000
Befolkning: människor 100%
Huvudstad: Cirrico (ca 8.000)
Styrelseform: hierokrati
Export: fisk, skaldjur, salt, tyger, hantverk, pälsverk
Import: metaller, kryddor, tyger, viner, hantverk
Välstånd: fattigt
Armé: liten men stark kyrklig trupp, folkuppbåd, obetydlig flotta.
Religion: Sathmogkulten dominerar livet i Karkutal, men Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap har varit etablerat på fastlandet i drygt 200 år nu. I Caarazanska mården finns små bosättningar med den naturdyrkande urbefolkningen.
Språk: Karkutalska
Övrigt: ett trepartskrig rasar i landet.

Hierokratiska Karkutal är den huvudsakliga skådeplatsen för äventyret Mörkrets hjärta Redux. Detta förhållandevis unga rike ligger vid det väldiga innanhavet Aqusuili-Kartals sydkust. Karkutal kan fortfarande anses vara ett mycket vilt land med sina stora och orörda vildmarksregioner. Befolkningen är till största delen koncentrerad kring rikets bördiga flodområden, den långsträckta kusten och kring huvudstaden. Den vidsträckta tempererade regnskogen i väst och bergsmassivet i syd bildar Karkutals naturliga gränslinjer.
Hierokratiska Karkutal är den huvudsakliga skådeplatsen för äventyret Mörkrets hjärta Redux. Detta förhållandevis unga rike ligger vid det väldiga innanhavet Aqusuili-Kartals sydkust. Karkutal kan fortfarande anses vara ett mycket vilt land med sina stora och orörda vildmarksregioner. Befolkningen är till största delen koncentrerad kring rikets bördiga flodområden, den långsträckta kusten och kring huvudstaden. Den vidsträckta tempererade regnskogen i väst och bergsmassivet i syd bildar Karkutals naturliga gränslinjer.


Historisk kronologi

Tidernas begynnelse
Gudarnas krig. Herz fängslas.

Ca 1500 år före nu (1800 f.O.)
Den av karkutalska historiker så kallade Första Eran avslutas i och med martyrprinsen Iramazans död i det halvmytiska Gamla riket i öst.

Ca 1200 år före nu (1500 f.O.)
Andra Eran i Gamla riket är en turbulent tid med utdragna religionskrig och svår hungersnöd.

1150 år före nu (1450 f.O.)
Dvärgprinsen Kalin och dvärgar från Trimbien i väst grundar dvärgstaden Krâ-Môhû-Pinarû bland bergen.

1130 år före nu (1430 f.O.)
Alverna utvandrar från söderns skogar för att sedermera grunda alvriket Vahla, i östra Akrogal.

1088–1072 år före nu (1388-1377 f.O.)
Margyler och aggressiva ryttarfolk härjar trakterna söderöver Järntinnarna.

927–926 år före nu (1227-1226 f.O.)
Hårt ansatta av söderns människobarbarer tvingas dvärgarna i det nygrundade riket att återvandra västerut.

Ca 900 år före nu (1200 f.O.)
Tredje Eran är en period kännetecknat av Gamla rikets undergång. Sathmogkulten fortlever genom en långsam utvandring västerut.

623–267 år före nu (923-527 f.O.)
Kâbad-Nanthû-Yašnu (Gamla Pansarelden, se Maktens portar Redux), den väldiga järndraken från De stora djupen under Järntinnarna terroriserar de södra regionerna med jämna mellanrum.

550–440 år före nu (850-740 f.O.)
Äventyrare från det jorpagniska imperiets handelsprovins Dharbia, dissidenter och förrymda slavar från Tahuantin i väst, söderns barbarer och nomader samt folk från Kalsalsjöns regioner börjar att bosätta sig vid Aqusuili-Kartals södra stränder. Regionen kallas ursprungligen enbart för Österlandet av de mer väströna folken. Med tiden växer ett handelscentrum fram. Staden Cirrico (ursprungligen det dharbiskt klingande Cirricio) tar sina första stapplande steg. Kulten kring guden Sathmog förs med de numerärt överlägsna folken från öst och får snabbt fotfäste i kustregionen. För 450 år sedan så får regionen och det nytillkomna riket så sitt historiskt vedertagna namn – Karkutal. Unelkha Den Vise väljs till rikets förste arkont och smorde prästkung.

455 år före nu (755 f.O.)
De tre nycklarna till Maktens portar går förlorade.

299–298 år före nu (599-598 f.O.)
Den tredje Konfluxen äger rum. Sathmogkulten använder tidevarvets järtecken till att ytterligare stärka sitt grepp om karkutalerna. Endast tron på Sathmog kan rädda dem.

220 år före nu (520 f.O.)
Tre djonker från det nygrundade riket Tandakaj sätter kurs rakt ut på det stormiga Aqusuili-Kartals innanhav. Ombord finns ett brokigt sällskap av asketiska, Eledaintrogna krigarmystiker från öst, fröet till det som kommer att bli Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap. Ledda av den vackra profetissan Vesnada och hennes himmelska visioner så finner de Stjärnön och Gudaplåten, en enorm bronsplatta som tros ha präntats av Eledain i tidernas begynnelse.

220–184 år före nu (520-484 f.O.)
Vesnada väljs som Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskaps första Stormästare. I takt med att Stortemplet uppförs på Stjärnön, så strömmar de första lekbröderna till. Brödraskapet växer explosionsartat i antal, då läran tilltalar klanlösa, fattiga och förrymda slavar längs innanhavets söderregioner.
Vapenbröderna instiftas efter ordens sammandrabbningar med barbariska vildar, pirater och slavjägare från Tahuantin samt Sathmogs mer fanatiska tillbedjare. Stortemplet på Stjärnön befästs. Trosfränder i Karkutal börjar att förföljas systematiskt av Sathmogs mer fanatiska tjänare. Brödraskapet beslutar att restaurera en forntida fästning de funnit vid Järntinnarna. Ordensfästet är tänkt att vara en fristad åt förföljna trosfränder. De får hemlig ekonomisk uppbackning av köpmän som besväras av Karkutals religiöst präglade tullar och handelslagar.
Karkutals styrande prästskap rasar naturligtvis över det faktum att en väpnad hednakult håller på att uppföra ett fäste vid rikets sydvästra rand. Men vid denna tidsepok så tärs rikets militära resurser av allt mer frekventa tahuantinska kusträder. Slavjägarriket västerut anses med all rätt vara en långt farligare fiende än Eledainkulten. Tids nog ska de också stampas ut.

190 år före nu (490 f.O)
Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap blir färdiga med bygget av det mäktiga ordensfästet Otag. Brödraskapets hedersamma hållning och anspråkslösa lära gör att det fortsätter att växa i popularitet bland Cirricos fattiga stadsbor, småklaner och rotlöst folk på fastlandet. Sathmogkulten riskerar att tappa sitt järngrepp om gräsrötterna.

189–184 år före nu (489-484 f.O.)
De Heligas Råd (Sathmogkultens främsta präster) förklarar officiellt Eledainläran vara kättersk. De som har tur att undvika Sathmogkultens hänsynslösa tempelgarde och trogna klaner finner en fristad i den urstarka bergsfästningen Otag. Borgen belägras av Sathmogstyrkor, men visar sig efter fem månader vara alltför stark att inta. Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap kan däremot inte skydda alla sina sympatisörer från förföljelse på annat håll. Många sympatisörer och ordensmedlemmar huggs ned eller möter en lång och plågsam död i tempeldomstolens tortyrkammare. Andra döms till straffarbete i Kradan Bokes gruvor.

183–1 år före nu (484-301 f.O)
Vapenvila råder mellan Sathmogs tjänare och Eledaintrogna råder under nära två sekel då De Heliga försöker finna nya vägar att utrota konkurrensen. De proklamerar fortfarande Eledainorden vara kättersk men vill inte riskera att göra motståndarna till martyrer. Oroande nog har också vissa klaner i sydväst börjat opponera sig mot den systematiska förföljelsen av orden. Eledainorden börjar istället motarbetas med teokratisk propaganda och andra betydligt lömskare metoder än öppet våld. Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap låter uppföra bergstemplet vid Järntinnarna i södern.

135 år före nu (435 f.O.)
Andebesvärjaren Dakoth livs kärlek, Kislanda, anklagas och döms för häxeri. Hon störtas ut för Agrakas klippa av Sathmogtrogna. Dakoth anländer alldeles för sent. Kislanda drar sitt sista andetag i hans famn. Med magi lyckas den desperate Dakoth fånga in sin älskades flyende själ i en bergskristall. Han svär en ed på att hämnas och att krossa Sathmogs prästerskap.

130 år före nu (430 f.O.)
Dakoth finner Herz jordiska fängelse och binds till den onda gudens vilja. Dödsguden har nu funnit ett kapabelt verktyg som kan möjliggöra hans fysiska manifestation i Altor. Den nu förvridne Dakoth invigs i Herz mörka konster.

13 månader före nu (302 f.O.)
Dakoth har nu lyckats alliera sig med pengastinna krigshetsare från Tahuantin, Järntinnarnas svartfolk och den hämndlystna Matajaloi-stammen från Caarazanska mården.

1 år före nu (301 f.O.)
Det en gång så ointagliga fästet Otag infiltreras och erövras av vad Eledains brödraskap uppfattar som Sathmogtrogna. Ordens bröder och systrar slaktas i sina bäddar. Egentligen är det skuggfursten Dakoth som nu inlett sin offensiv i regionen. Dakoth lät binda en handfull Eledainbröder till sin nattsvarta vilja och använde dessa för att infiltrera fästet. Omedvetna om sanningen så bestämmer sig Den evigt skinande stjärnans brödraskap att slå tillbaka hårt mot Sathmogkulten. I en rad spjutspetsattacker så krossar brödraskapet den lilla militära närvaron de Sathmogtrogna hade i sydvästra Karkutal.
Stormästare Godvindel anländer personligen från Stjärnön när han får rapporten om Otags fall och de efterföljande stridigheterna.

10 månader före nu (301 f.O.)
När Eledains brödraskap inser sanningen och sitt misstag är allt för sent. Sathmogtrogna styrkor mobiliseras i öst under vintermånadena för ett fullskaligt krig. Brödraskapets attack mot Sathmogs tjänare blir nu ett effektivt vapen i De Heligas händer, ett legitimerande av det fullständiga förintandet av den konkurrerande orden. Häxjakten på Eledaindyrkare får nytt blod.

8 månader före nu (301 f.O.)
1.500 Vapenbröder landstiger vid nordkusten och tågar söderut för att skydda bergstemplet och, om möjligt, återerövra Otag. Leden tunnas ut i en serie sammandrabbningar med oförsonliga Sathmogstyrkor. Vapenbröderna lyckas dock fortsätta söderut. Ungefär samtidigt tågar Dakoths svartfolkshär ned från Järntinnarna, något hundratal förstärker Otags garnison medan resten härjar trakterna i sitt tåg norrut. Vapenbröderna bordlägger återtagandet av Otag för att istället undsätta söderns flyktingströmmar och skydda det bergstempel som utgör Eledainordens sista utpost på fastlandet.

7 månader före nu (301 f.O.)
Dakoth intar fiskebyn Ikhtu med hjälp av mörkersönerna, dödsgastar och mörkergastar. Byborna blir de första zombifierade soldaterna i Dakoths armé. Dagar senare erövras den närbelägna kustutposten Malhall, liksom Otag även det med försåtliga metoder. Garnisonens dräpta förstärker svartkonstnärens odöda armé.

6 månader före nu (301 f.O.)
Ett trepartskrig ödelägger stora delar av riket. Byar och sädesfält sätts i brand. Asätare kalasar på de döda som är strödda över landsbygdens slagfält.

4 månader före nu (301 f.O.)
Södra regionen härjas svårt av både svartfolk och desertörer från Dakoths styrkor. Band med legoknektar har nu har börjat att ägna sig åt stråtröveri, våldtäkt och i vissa fall kannibalism.

2 månader före nu (301 f.O.)
Maktintressenter i Tahuantin börjar att strypa tillflödet av monetära medel då kriget drar ut på tiden. Skuggfursten Dakoth skickar desperat en expedition för att utforska den övergivna dvärgstaden i bergen, med hopp om att finna både järnfyndigheter och dvärgskatter för att finansiera legotrupperna.

Nu (Tredje eran/År 450 efter rikets utropande/300 före Odo)
RPna spolierade Dakoths planer i den övergivna dvärgstaden och lyckades sedan ta sig ut ur dvärgriket via Urgrottorna. Under Tefalas ledning beger de sig till bergstemplet.

(Lagt till årtal f./e.O. enligt Arcivaliska tideräkningen som används i Ereb. /Admin.)

Postat: 2018-06-20 21:51
av Grisodlar'n
Klanbyarnas arkitektur

Landets befästa klanbyar uppvisar en byggnadstradition med månghundraåriga anor. Byarnas utseende kan anses som något av ett unikum i västra och centrala Akrogal och tros ha sitt ursprung i fjärran Östern.
En karkutalsk tula (jordfästning) har alltid ett befäst yttre byggnadsverk med massiva väggar av packad, lerblandad jord. Formen kan vara både cirkulär eller rektangulär. Den yttre ringen är 3–5 våningar hög, 30 –60 m i diameter och försedd med en enda järnförstärkt och försvarbar port. De två understa våningsplanen saknar fönster, och här finns utrymmen för boskap, hönshus, gemensamma kök och spannmålsförråd. Resterande våningar är försedda med skottgluggar. Här finns bostadsutrymmen som kan husera uppemot ett åttiotal familjer, beroende på klanens storlek. En större klan, med flera underklaner, innebär naturligtvis en tula/by av större diameter och höjd.
Men tulan är också koncentrisk, det yttre byggnadsverket omgärdar 1–3 stycken lägre byggnadsringar med liknande form och konstruktion, mellan 1–2 våningar höga. Dessa tjänstgör ofta som klanbostäder och gästrum, bykhus, helgedomar med anfädernas alabasterurnor, samlingshallar och liknande. I tulans omgärdade centrum finns som regel ett bytempel dedikerat åt Sathmog samt en brunn. En typisk tula finns beskriven i Äventyrsplats 2 – Jordvändarens kult.

Re: Akrogal

Postat: 2018-06-20 21:52
av Grisodlar'n
Namnbruk i regionen

Karkutalska mansnamn
Abramaz, Abseron, Aiman, Albar, Albrun, Aravind, Ayrat, Azar, Azath, Baglan, Balember, Butzo, Butzorag, Darun, Dimgir, Dregil, Edec, Elric, Erdan, Ernakh, Fedir, Ildar, Iskander, Jokhi, Jochre, Katul, Kathur, Kazrak, Ketzul, Kiyat, Kwergan, Marul, Mithrun, Odamitsa, Ogir, Oktral, Olek, Orban, Serkin, Tejuron, Tuleg, Uldin, Urajd, Yalbrand, Zethgir

Karkutalska kvinnonamn
Alaqa, Alfiya, Anarya, Anishka, Ayra, Burirda, Binja, Cata, Cirina, Eivana, Erda, Erdine, Golnaria, Hylana, Ikkin, Ilin, Irin, Janna, Jayna, Jirayna, Kanda, Karita, Kazra, Katrana, Kaya, Kijaya, Marga, Mira, Nesrin, Rinvaya, Sakina, Tulvinel, Tionurga, Wainanda

Yalak-folket (mansnamn)
Abag, Abos, Apsikai, Balbike, Baru, Bugai, Eburz, Erdjo, Gollo, Goppo, Hulran, Kunkai, Kalamkai, Kasar, Kazo, Kyser, Narvos, Ogor, Okin, Orbai, Otlan, Rando, Tolgas, Ubres, Ustam, Utre

Yalak-folket (kvinnonamn)
Abagai, Alta, Atpa, Belra, Dirji, Erva, Gojta, Ilka, Itza, Izka, Kasri, Kurja, Mirja, Nirssi, Nura, Otla, Onaja, Rana, Sarna, Sholpa, Sima, Svavi, Tirpa, Tukla, Ulpi, Ura, Yele, Zira