Akrogal

Samlingsplats för alla länder och platser
Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 20:54

Fauna

Aqusuili-Kartal, kuster, sjöar och floder

Det rikaste fisklivet finns i Aqusuili-Kartals inflöden och estuarier. Här påträffas många arter av sill och karpfisk, silversidor, guldmultar, smörbultar, öringar, gösar, vandrarmusslor och nissögefiskar. Vid kusterna syns kolonier med den endemiska kartalsälen (Appendix H), en öronlös mindre sälart som lever av innanhavets kräftdjur och småfisk. Här uppvisas också ett rikt fågelliv med trutar, måsar, skräntärnor, grågäss, fiskgjusar och bandhavsörnar.
Regionens största kända rovfisk – den fruktade akrogaliska mördarstören (se Appendix H) – frekventerar både innanhav och flodmynningar. Fisken har vid åtskilliga tillfällen siktats långt upp i regionens floder.
De vidskepliga fiskarna i riket har dock berättelser om långt värre havsvidunder än mördarstören i de Aqusuili-Kartalska djupen. Här omtalas både väldiga sjöormar, tentakelvidunder och spöklikt lysande monstermaneter. Dessa skräckhistorier är den primära förklaringen till att det karkutalska fisket vanligtvis bedrivs i rikets floder eller åtminstone väldigt kustnära.
I floderna i Atlak Bors gränsland verkar vattensork som jagas av den skygga karkutalska vasskatten. Tamkatter i riket tros härstamma från denna randige lille smygare. I skogarnas vattendrag finns utter, flodiller och den alltmer sällsynta bävern. Bäverns anfader, den akrogaliska jättebävern (Appendix H), är nästintill helt utrotad.
I karkutalska insjöar, exempelvis Dimgryte vatten, så finns det gott om gädda, abborre, braxen, trubbnoslöja och mört. I floderna fiskas det mycket kräftor, kartalkarp, gräskarp, ruda och akrogalisk bleklöja.

Akshi Shikati & höglandet

De största kända rovdjuren bland Karkutals berg, högland och skogsdraperade sluttningar är grottbjörnar och grotthyenor (Appendix H). Det finns även enstaka lodjur. Det är även gott om orm i regionen. Här bör man framför allt nämna den aggressiva och giftiga karkutalska dödsormen (Appendix H).
Vanligt förekommande bytesdjur i bergsområdena är exempelvis akrogaliska tjockhornsfår, stengetter, stenbockar, skruvhornsgetter, harmöss och andra smågnagare.
Bergstrakterna är annars hemvist åt en uppsjö av fåglar; gärdsmygar, trastar, sparvar, berghöns, klippkajor, akrogaliska nötkråkor, sotlavskrikor, snöfinkar samt vördade rovfåglar som exempelvis pilgrimsfalk och kungsörn. Asätande fåglar som grågam, gåsgam och lammgam utgör också en vanlig syn.
Mystiken som omgärdar Akshi Shikatis dimsvepta bergskammar är stor. Det finns äventyrare och herdar som kan gå ed på att ha sett både bergsrån, mantikoror och hippogriffer bland bergen. Här talas det även om den mycket sällsynta och fruktade Blodsvråken (Appendix H), en enorm rovfågel vars vingbredds blotta skugga fått många bålda män att darra i knävecken. De få officiella rapporter som nämnt fågelmonstret är dock både sekelgamla och opålitliga. Enligt gamla exploratorer från Cirrico så tros fågelbesten vara en avlägsen ättling till den Gur-Gurfågel som nämns i Sathmogkultens skapelseberättelser. Bland Yalak-folket återfinns en långt rikare men lika förvirrad flora av berättelser där Blodsvråken framstår som något av ett halvmytiskt andeväsen och en psykopomp.
Bortsett från allt djurliv så är Akshi Shikati också notorisk hemvist åt svartfolk som troll, resar, svartalfer och bergsorcher. Enligt vissa gamla berättelser så har det också funnits vildsinta jättar i de västra bergsregionerna men det är oklart om de finns kvar i dag.

Atlak Bor
I regionen påträffas bytesdjur som akrogaliskt stäppfår, stäpplämmel, fältsork, mullvadslämmel, fälthare, fälthöna, karkutalsk piphare, rödfår och antilop. Grönmarkernas mest imponerande syn är dock hjordarna av akrogalisk vildponny. Av gammal hävd får hästdjuren endast tämjas av den inflytelserika Yeka-klanen. Det knorras bland flera andra klaner beträffande detta men de öppna dispyterna har varit få. Däremot är hästtjuvar ingen ovanlighet. I synnerhet hängda sådana.
Grässlättslandet har bestånd av mindre rovdjur som stäppiller, långsvansad vessla, rödstrimmig karkutalska stäppräv, akrogalisk guldschakal och karkutalsk vildkatt. Södermarkerna nära höglandet är rika på rovfåglar (t ex stäppörn, kungsvråk och akrogalisk bergsvråk) och grågamar.

Cirrico och landsbygden
Kråkfåglar (skator, kråkor och råkor), duvor, brun- och svartråttor, åkersorkar. Tornfalk kan då och då skymtas i skyn över åkerlandskapet.

Goron Bor
Saltmarkernas skrala fauna består nästan uteslutande av besökande fågelarter från kusten och söderns bergstrakter. Rovfåglar från Caarazanska mården i öst är också tillfälliga besökare. Här närmare skogen kan även den karkutalska salträven (storleksklass rödräv) ses ilande över saltslätten på jakt efter saltkräftor i saltlagspölarna. Miljontals gråglänsande vattenflugor samlas även i krälande klasar på stenar vid det odrickbara vattnet. Saltoaserna är även hem åt andra insekter och spindlar. Här bär nämnas exempelvis den krokbenta saltspindeln – en långbent och mycket giftig jaktspindel (Appendix H). Närmare söderns berg syns både harmöss och termikvindsseglande rov- och gamfåglar.

Saltkrypare/kravlare. Saltsugare. Saltvampyr. Något underligt och stort som lever av salt, kravlar under saltslätten och är dödligt giftig?

Mur Caarazan
Den mytomspunna skogen markerar inte bara den karkutalska civilisationens yttre randområden utan är naturligtvis också hemvist åt en uppsjö varelser. Vanliga bytesdjur är vildsvin, skogshare, rådjur, kronhjort, akrogalisk jättebäver, ekorre och fasan. Här bör man också nämna de utspridda småhjordarna med visenter. För många sekel sedan var de talrika i landets skogar men Caarazanska mården utgör nu de massiva djurens sista bastion.
Men det är inte den ovannämnda visenten som är mårdens okrönte kung utan det är den djupt fruktade och beundrade karkutalska tigern. Caarazanska mården är tigerns obestridda domän. Det stora kattdjuret figurerar ofta i Yalak-folkets sedelärande berättelser där den får agera ursymbolen för styrka, smidighet och list. Bland karkutalerna betraktas tigern dock som ett renodlat ondskefullt rovdjur, ett av nattens otaliga skräckväsen. Det välmående beståndet av tiger har lett till att antalet vargflockar har sjunkit och de är numera en sällsynt syn i regionen. Mindre rovdjur som rödräv och olika mårddjur finns det dock gott om.
Men det går också rykten om än värre bestar och varelser i skogarnas djup. I Yalak-folkets berättelser talas det till exempel om djuriskt hårbeväxta jättar som rövar bort folk för att äta dem råa. En fruktad bergsknalle djupt inne i skogen sägs hysa dessa vildars benbeströdda grottor.

Övriga skogar
Mur Kitra är hemvist åt Karkutals nordligaste vargbestånd. I takt med att den hatade tigern drivits undan från skogen av karkutalerna så har vargen åter fått fotfäste i trakten. I Mur Alzu finns det också varg samt ett försvinnande bestånd av akrogalisk vargiller. Svartbjörn är annars det största rovdjuret i den sydliga skogen. I den backiga skogen kan man även finna dovhjort. I skogarnas randområden jagar ormvråk, glador och sparvhök.

Bogur Kuru
Trollmarskerna är främst hem åt en myriad surrande och stickande insekter samt kväkande groddjur. Bland övrig fauna kan man nämna karkutalsk vattenråtta (Appendix H), akrogalisk myrlämmel, häger, skedstork och kärrsköldpadda. Platsnamnet till trots så var det åtskilliga generationer sedan som det sista sumptrollet sågs. Det sägs dock att träsket hemsöks av både osaliga andar och människoätande växtlighet.
Landets flora

Atlak Bor
Slätten domineras av olika gräsarter, klöverarter och halvgräs men här finns även sparsamma inslag av dvärgmandel, vildaprikos, akrogalisk ek och valnöt. I de mer fuktiga sydområdena syns en hel del ängsull och tågväxter.

Bogur Kuru
Här i Trollmarskerna växer den gigantiska jättetujan. Vissa av dessa bjässar är 60–70 meter höga med en diameter på över fyra meter. Men de vanligast förekommande inslagen bland träskmarkens stinkgölar och trögflytande myggvatten är säv, bladvass, starrväxter, marskgräs, tågväxter och en uppsjö av mossor. Här påträffas även triftväxter, vattenpest, tusenblad, vattenklöverväxter, dybladsväxter (t ex najasar), vattenblink och skunkkål.
Träsket rymmer också exemplar av Karkutals obehagligaste flora i form av snärjande spindelrankor (Monsterboxen) och den turligt nog mycket sällsynta vampyrcypressen (Appendix H).

Flodområdena
Skörpil och balsampoppel är vanligt förekommande längs flodbankarnas täta vassruggar.

Goron Bor
Saltmarkerna är ett mer eller mindre dött område. Sporadisk växtlighet i form av järntörnesnår och andra tåliga buskarter påträffas enbart på de små klippöarna som bryter det flacka landskapet. Närmare kusten påträffas salttåliga gräsarter.

Mur Caarazan
Den tempererade regnskogen som utgör Caarazanska mården sprider ut sig över en region som har hög nederbörd, runt 1.500–2.500 mm årligen. Mården består huvudsakligen av lövfallande blandskog. Vresbok, avenbok, akrogalerbok och akrogalisk ek, klibbal, asp, björk, buxbom, svartpoppel, vingnöt, akrogalerlönn och kastanj samsas med tall, gran, idegran, akrogalisk en, lärkträd och mindre bestånd av jättetuja och jättehemlock. Sälgsnår, ormbunkar, vildörter, allehanda bärbuskar, mossor, skunkkål, svampar och liknande är vanliga inslag. Men mården har också inslag av mer fantasisk och hotfull växtlighet i form av stryparrankor och illusionsträd (se Monsterboxen).

Sjöar
Andmatsväxter, vatten- och sköldmöja, näckrosväxter som gul och vit näckros samt doftnäckros.

Övriga skogar
Övriga skogar uppvisar inga större skillnader gentemot Caarazanska mården även om barrträden är vanligare i de mer höglänta skogarna Mur Alzu och Mur Kudra. Här förekommer även en hel del berghemlock. Mur Kitra i norr är känd för sina jättelönnar.

Kustens flora
Salttåg, triftväxter (t ex rispar), glasörter,

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 20:56


Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 20:57

Handelspolitik

Trots att det religiösa styret i Karkutal visserligen hade det som ursprungsplan så kunde och kan inte Karkutal isolera sig helt från den hedniska omvärlden. I dagsläget sker den primära handeln med fjärran riken i öst, då främst med riken runt Kalsalsjön som Tandakaj och Kanth. Varje försommar då näktergalen sjunger i hägg så avgår de Svarta skeppen – de enorma handelsdjonkerna Sarna (Rosen), Durjat (Svanen) och Teyra (Ungmön) från Cirricos hamn under festivalliknande former. Skeppen är i Sathmogkultens ägo men handelsandelar auktioneras ut till högstbjudande varje vår. Konkurrensen om andelarna är minst sagt mördande. All handel i Karkutal är hierokratiskt detaljstyrd och regelrätta handelshus är förbjudna, men det hindrar ändå inte att krämare sluter hemliga affärsöverenskommelser för att skaffa en större procentuell andel i östtraden.
Den karkutalska handeln har även en sinande västlig fåra via urgamla karanvägar där riket Dharbia och dess huvudstad med samma namn utgör knytpunkten för varor från Kalmurri och Trimbusbergens dvärgrike. Tidigare så har också karkutalska köpmän handlat mycket med söderns nomader, men nu då Jurtughân Khagan har lyckats ena ett flertal klaner och blivit en fruktad maktfaktor så har all legal handel upphört. Nomaderna är dessutom förbjudna att bedriva handel norröver Järntinnarna.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 20:58

Karkutalerna
Det kan vara svårt att definiera den typiske karkutalern då folk i landet besitter en mix av vitt skilda arvsanlag. Ljushyllta dharbiska lycksökare (Dharbia i väst var ursprungligen en jorpagnisk koloni), krämare från Tahuantin och kalsalfolk från öst har blandats upp med regionens urinvånare och centralakrogaliska stäppnomader (med drag liknande vår världs mongoler/centralasiater). Kortfattat kan man däremot säga att merparten av befolkningen vanligtvis är mörkhåriga och brunögda. Medellängden ligger på 170 centimeter för män och 160 cm för kvinnor. Se även Appendix A för regler rörande skapandet av en karkutalsk RP.

Klansamhället
Den karkutalska klankulturen är uråldrig och sägs ha anor från det mytomspunna Gamla riket i öst. I huvudstaden Cirrico har dock klanmentaliteten kommit att bli allt mer urvattnad. Under seklens gång har till exempel gillena, en gång i tiden storklaner med gebitmonopol, kommit att likna de yrkessammanslutningar som återfinns i andra rikens städer. Men på landsbygden dominerar det traditionella klanlivet fullständigt, något en resenär lägger märke till utan större ansträngning. Varenda by som existerar är namngiven efter den rådande storklanen i området.

Den karkutalska klanen styrs av Äldsten (Agagoi, karkutalska för ”vitt hår”), bokstavligen klanens äldsta manliga medlem. Till sin hjälp i olika spörsmål har han De Visa (Agagoruk), fem av storklanens mest aktningsvärda karlar (en är som regel den lokala Sathmogprästen), samt Modern (Omma), den äldsta kvinnan i byn. Dessa formar tillsammans det byråd som ser till klanens fortlevnad och välstånd.
En klans medlemmar kan bestå av en brokig skara. Här kan man finna individer med direkta blodsband till klanens överhuvud, ingifta personer från andra klaner, adopterade individer samt före detta klanlösa som frivilligt har anslutit sig till klanen för ökad trygghet.
Familjen i centrum. Kvinnors ställning. Agnatisk härstamning, agnater, svärdssida, hur särskiljer man klanerna? Färger? Klädesplagg? Klanlösas ställning i samhället. Nästan rättslösa. Skillnad mellan Cirrico och klanbyarna.

Exempel på karkutalska seder och klädedräkter

Klädedräkt, hätta. Bylsig kaftan (de högtidliga är stramare och har spännen) som slutar strax under knäet. Blått, vinrött, olivfärgat. Midjan omgärdas av en gördel av virat tyg (typ Deel). Kalla vintrar så kombineras kaftanen ofta med en fårskinnsväst. Läderbälten är vanligare i Cirrico.

Det är sed bland karkutalska män att inte låta sitt huvudhår växa för långt. De är därför kortklippta som regel, även om frisyrerna varierar kraftigt. Den genomsnittlige karkutalske mannen har inte särskilt frodig ansiktsbehåring. De män som trots allt kan odla skägg och mustasch ser till att hålla dessa i schack i form av vältrimmade bockskägg och slokmustascher. Kraftig kroppsbehåring, långt hår och vildvuxna helskägg är en väldigt ovanlig syn i riket och förknippas med sorg, galenskap och omvärldens barbari. Mer ludna individer, exempelvis djurfolk, dvärgar och håriga utlänningar, betraktas alltid med största misstro.

Flickors långa hår flätas när de når puberteten. Flätan löses upp av maken i en symbolisk handling under bröllopsnatten. Ensamstående kvinnor som bär utsläppt hår i det offentliga antas vara prostituerade, häxor, barbarer eller galna. Främmande kortklippta kvinnor betraktas som maskulina och suspekta.

Så gott som alla äktenskap bland klanerna i riket är arrangerade. Brudgummens föräldrar initierar kontakten med lämpliga brudfamiljer. Ofta är det storleken på den hemgift som brudens familj kan erbjuda som avgör valet av äktenskapspartner. En normal hemgift kan röra sig om en mjölkko, några får, möblemang, husgeråd eller en monetär summa. När detta är klart återstår klanrådets godkännande, i de flesta fall ren formalia.

Under bröllopet, då brudgummen lyfter brudens slöja för en kyss, så för gästerna oväsen med handcymbaler, koskällor och bronsklockor. Kakafonin tros skrämma iväg onda andar som annars kan komma att hemsöka paret.

Karkutaler kremerar normalt sett sina döda. Lågorna som stiger mot skyn för den rättrognes själ till den himmelska sfären. Grova försyndare har dock försuttit sin rätt till kremation och blir vanligtvis begravda i omärkta gravar (se Lagar & straff).

Vitt är dödens färg och bärs bara av sörjande. Döda kremeras iförda en vit svepning.

I den karkutalska kulturen finns också spår av urgamla seder från Gamla riket. Änkebränningen var en synnerligen obehaglig sådan som tur nog har varit förbjuden under nära 300 år. Änkor brändes då sig själva till döds på sin avlidne makes likbål. Men lämningar av seden lever kvar på landsbygden. De änkor som bränner sin symboliska avbild av halm efter sorgeperioden på ett år markerar att de är fria för nygifte.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:02

Nu, lite kaffe. :D Fortsätter snart.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:06

KLIMAT

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
±0 +3 +6 +9 +15 +19 +23 +19 +15 +8 +5 +2

Månatlig nederbörd
Kn Kn Kn Kn Ln Ln Ln Ln Ln Kn Kn Kn

Ur en tabell, så ursäkta copy and paste-röran. :shock:

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:39

LITE MER KLADD:

Rättsväsen
Tempelgardet – Sathmogs flammande klinga. Tempeldomstolen i Cirrico – sju domare (sex präster samt Högste domaren, en ur De Heligas råd) samt sex bisittare, representanter från rikets främsta klaner.

Riksbödeln, kille som åker runt med sin järnbursvagn och för avgudadyrkare och grova brottslingar till Cirrico.
Ordningsmakten i klanbyarna. Klanäldsten och dennes råd av åldermän presiderar över alla lägre rättsliga mål, exempelvis stölder, misshandelsfall, skilsmässor, ekonomiska tvister och liknande. Grövre brott såsom mord, häxeri, landsförräderi och anstiftan till uppror prövas av Tempeldomstolen i Cirrico – åtminstone enligt rikets gällande lagkodex. Det karkutalska konceptet rörande blodshämnd är nämligen djupt rotad bland landsbygdsklanerna (se avsnittet De Heliga & karkutalsk blodshämnd).

Exempel på lagar (och straff) i Karkutal

Det är olagligt för en fast bosatt i Karkutal att vara ogift efter att man fyllt 30 år, änkor och änklingar undantagna (årlig straffskatt på 30 silver).

Det är möjligt att begära skilsmässa om ett äktenskap inte producerat avkomma inom tre års tid. Rätten till skilsmässa på denna grund gäller för båda könen.

Det är förbjudet att dricka rusdrycker, röka pipa, svära, skratta, spotta, bära dolda vapen, räkna pengar eller upprätta handelskontrakt inne i ett tempel eller framför dess portar (eventuell konfiskering följt av offentlig prygling à 30 piskrapp).

Äktenskapsbrott straffas alltid med döden (hängning följt av begravning i jord).

Brudrov är förbjudet i lag och har varit förbjudet i nära två sekel alltsedan den främmande sedvänjan började spridas i de mer avlägsna delarna av riket. Brudrov praktiseras dock fortfarande bland Yalakfolket och söderns nomader (ett års straffarbete i Kradan Bokes gruvor. Eventuellt ingånget äktenskap blir en nullitet).

Nuir Nekta – Första natten. En Sathmogpräst måste bevittna att äktenskapet fullbordas på erforderligt sätt under bröllopsnatten. Detta är ett krav för att äktenskapet ska vinna laga kraft. Prästens närvaro ses som ren ynnest, åtminstone av det nygifta parets familjer. Då många par gifter sig runt de större högtiderna så är det ofta en jäktad präst som bokas för Nuir Nekta. Föga romantiskt, men så är lagen.

De Heliga & karkutalsk blodshämnd
Enligt urgammal sed, den så kallade Blodslagen (Dokur Nukti), så har klanerna själva rätt att hämnas svåra oförrätter. Blodshämnaren, en av klanrådet utsedd person (i de flesta fall en nära släkting till offret), är den som agerar rättskipare. I sin väg mot en mer centraliserad statsmakt och rättskipning så har De Heliga dock insett att de smått kaotiska karkutalska blodshämnderna (och eskalerade klankrig) utgör ett allvarligt hot mot samhällsstrukturen. De har därför, som ett första steg, försökt att mildra sedvänjan genom att införa ett system med lagstadgad mansbot (Blodsgälden).

Enligt Blodslagen måste en dråpare informera offrets familj eller klan angående illdådet. Detta för att ingen förvirring ska råda gällande gärningsmannens identitet. Fullföljs detta har dråparen rätt till tre dagars frist. När dagarna utfallit måste den fulla Blodsgälden på 300 silver erläggas (se tredje punkten). Fallerar betalningen så har offrets klan rätt att utse en Blodshämnare.

Om dråparen negligerat att informera offrets familj enligt ovan så måste hans egna klan omedelbart bannlysa honom eller betala dubbel Blodsgäld. Annars utvidgas Blodslagen enligt principen två liv för ett. Blodshämnaren har då laglig rätt att släcka två liv ur gärningsmannens klan.

Den dråpare som uppvisar sann ånger men saknar medel att betala Blodsgälden kan utföra likställt antal dagsverken (en dag per silver) i offrets klan, i Cirricos stortempel eller i Kradan Bokes gruvor. En sådan ångerfull dråpare har då rätt till livets nödtorft. Avviker dråparen från sagda dagsverken har offrets klan rätt att omedelbart utse en Blodshämnare.

En klan som avsiktligt hyser en mördare faller omedelbart under utvidgad Blodslag.

De som dräpt med uppsåt finner endast frist genom exil eller genom att tjänstgöra i Tempelgardet på livstid. En mördare som befinner sig på fri fot i riket kan lagligt dräpas av var man.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:41

Språk i regionen

Karkutalska (Karkut) tillhör den Aqusuiliska språkfamiljen som innefattar de språk som talas kring Aqusuili-Kartals innanhav och längs Kalsalsjöns västkust. Karkutalska innehåller också en hel del låneord. Merparten av dess är centralakrogaliska och tros härstamma från söderns nomadstammar. Ett fåtal låneord som beskriver flora och fauna, härstammar från Yalak-folket, landets undanträngda urinvånare.
Det ovannämnda Yalak-folkets stammar har alla egna mer eller mindre närbesläktade, skriftlösa språk men har för många sekel tillbaka utvecklat ett slags allmänspråk (Yalakoi) byggt på både tal och handtecken. Urbefolkningens språk tycks inte besläktat med kända språk i regionen utan är av okänt ursprung.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:41

Valuta

I Karkutal används valutan kiriner. De rektangulärt formade mynten finns som guldkiriner (gk), silverkiriner (sk) och kopparkiriner (kk). Mynten har fått sitt namn efter Kirin den Gamle, den förste arkonten att låta prägla egna mynt. Ursprungligen prydde arkontens ansikte den ena sidan av mynten, medan Sathmogs korsade klingor prydde den andra. Dessa sekelgamla mynt är fortfarande i omlopp och anses vara turbringande. De mer sentida mynten är dock försedda med strofer ur den Första bönen.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:42

Månadsnamn

Kundek, Bartan, Molon, Paqalu, Nogai, Ozbeg, Chapar, Deri, Esan, Tolun, Argan, Jeder. Det nya året anses börja dagen för första fullmånen efter vårdagjämningen (Kirjatan Sul) i Molon månad.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:44

VI KLADDAR VIDARE:

Urbefolkningen

I Karkutals utmarker lever spillrorna av regionens urbefolkning, det naturdyrkande Yalak-folket (Yalak betyder Förstfödda). De var ursprungligen halvnomadiska jägare och samlare på stenåldersnivå som levde på slätterna, i skogarna och längs kusten i regionen som nu är Karkutal. De första sporadiska kontakterna med främmande kolonisatörer, pälshandlare och äventyrare var relativt lugna. Men i takt med att staden Cirrico började växa fram och främlingarna började expandera mot inlandets bördiga jordar så började också urbefolkningen i regionen att trängas undan med allt våldsammare metoder. Yalak-folkets motsträviga och krigiska stammar utplånades mer eller mindre helt av de välrustade inkräktarna inom loppet av några blodiga decennier. Resten flydde västerut till Caarazanska mården. Där lever stammarna än idag i enlighet med sina urgamla traditioner, även om de har anpassat sig till tillvaron i skogarna och blivit mer bofasta.
Yalak-folkets antal har visserligen aldrig varit särdeles stort men för närvarande är de blott 6.000 individer fördelade på fem större stammar – Utalmer (Korpfjädersfolket), Nulpa (Visa), Sandara (Korgfolket), Ithoron (Eldbärarna) och Matajaloi (Tigerbröderna) – samt de fyra mindre stammarna Upskadil (Pilmakarna), Bozugara (Många horn), Aenek An (Vita ansikten) och Kaklavakadoi (Står med storken).
Av olika anledningar så fruktar de flesta karkutalerna den Caarazanska mården, något som gjort att de Yalak-stammarna har kunnat leva mer eller mindre fredade från ytterligare expansion. Men däremot har den interna konkurrensen växt genom åren och i synnerhet mellan Utalmer- och Nulpastammen där våldsamma skärmytslingar håller på att blossa upp i ett regelrätt krig. Det en gång så krigiska förhållandet mellan Yalak-folket och karkutalerna har dock förlorat något av sin udd under seklens lopp. Ithoron-stammen är de som visat störst öppenhet gentemot karkutalerna. Bland karkutalska skogshuggare och utbygdsjägare som verkar i mårdens rand finns det mer än en som är halvblod. En blygsam skara Eledainmunkar har under de senaste åren fått tillåtelse av bedriva viss mission i stammen. Övriga stammar betraktar karkutalerna med stor skepsis men är inte öppet aggressiva. Den öströna och fruktade Matajaloi-stammen har dock gått ett steg längre och svurit trohet åt Dakoth. Stammen är ökänd för att ha anammat sina krigiska anfäders huvudjägarmentalitet. I Dakoths sold så ser de äntligen chansen att hämnas gammal förföljelse och driva ut de förhatliga karkutalerna.

Utseende
En typisk person från Yalak-folket har mörkbrunt eller svart långt hår, bruna ögon och en robust kroppsbyggnad. De är generellt något längre än karkutalerna. Männens genomsnittliga längd är 175 cm och kvinnornas 165 cm. Se även Appendix A för regler rörande skapandet av en RP som härstammar från Yalak-folket.

Klädedräkt och mode
Bland de nio stammarna så finns en del variationer rörarande hårmode, klädedräkt och liknande. Men det finns gemensamma stilar också. Så gott som alla vuxna män och kvinnor är långhåriga och bär pragmatiska tunikor och byxor gjorda av djurskinn, vanligtvis hjortskinn. Pälsar nyttjas under år med strängare vintrar (en relativt ovanlig företeelse i Karkutal). Stilskillnaderna stammarna emellan ligger mer i kläders dekorativa mönster och besmyckningar, kroppsmålningar och tatueringar samt frisyrer. Matajaloistammens män rakar exempelvis hjässan men sparar nackhåret i långa stångpiskor. Stammens kvinnor bär flätor av olika slag. Ithoron rakar håret vid tinningarna och bär resten av det långa håret i en hästsvans, medan kvinnorna låter håret falla fritt. Männen från Aenek An däremot bryter mot det generellt långhåriga modet bland urbefolkningen och bär pottfrisyrer där hår vid tinningar och nacke har rakats bort.

Religion
Något om deras animistiska synsätt. Goda och onda andar. Heliga träd/Totempålar/lerfigurer/trämasker har djup symbolik för klanen.

Teknologi
Kanoter gjorda av näver och hudar. Hjortskinnskläder, pälsar. Mix av t ex samer och nordamerikanska indianer. Pilspetsar av flinta, horn. Benlamellsharnesk. Vissa av de större stammarna, exempelvis Ithoron- och Sandarastammen, bedriver enkelt svedjebruk där de odlar majs, pumpa, vildris och liknande. Ithoronstammen har bytt till sig vissa vapen och bruksföremål av järn.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 21:54

KARKUTALS GEOGRAFI, A TILL Y

Här presenteras den karkutalska geografin kortfattat i bokstavsordning. Det mesta som beskrivs är sådant som infödda karkutaler kan tänkas känna till. Inlandshavet, kusten, det uppodlade landet, skogen, Järntinnarna, saltslätterna. Alla klanbyar består av befästa tulor om ingenting annat nämns.

Adarul
Detta var inte så mycket en befäst klanby som en mindre garnison vid floden Ebla Ikur. Det var de Sathmogtrognas enda fasta militära närvaro i sydväst. Tempelgardisterna var strategiskt stationerade vid floden i närheten av Eledainordens fäste Otag. De krossades dock av Eledainordens Vapenbröder under hämndaktionerna efter massakern i Otag (se kronologin i Appendix B). De som läts löpa flydde österöver tillsammans med den lilla Adarulklanen. Nu är den fyrkantiga tulan helt övergiven och den har vid ett senare tillfälle blivit grundligt plundrad av svartfolkstrupper.

Akshi shikati (Järntinnarna)
Akshi Shikati är Trimbusbergens östliga utlöpare. Namnet kommer av bergens järnfyndigheter. Långt västeröver ligger dvärgriket Bôr-Drîm (Trimbia i människomun), Dharbia och Kalmurri.

Apluhin (Äppellundarna)
By längs allfarvägen mellan Cirrico och Teghro. Klanen fick sitt historiska namn efter de omfångsrika äppellundarna som omgärdar tulan. Byn är numera övergiven och brunnen är förgiftad. De stridbara i klanen har förstärkt de Sathmogtrogna styrkorna. Övriga har tagit sin tillflykt till flyktinglägret nära huvudstaden.

Aqusuili-Kartals innanhav
Altors största inlandshav med 1,2% salthalt och ett maxdjup på 1.100 meter. Inlandshavet har en mängd inflöden, exempelvis de karkutalska floderna, men saknar utflöde (innanhavet är endorheiskt). Gemene man i Karkutal hyser vidskeplig fruktan för havets djup. De karkutaler som trots allt livnär sig av kustfiske ses av övriga som ovanligt orädda eller dumdristiga personer.

Arban
En skogshuggarby försedd med träpalissad. Arban var känd för sin lönnsirap, tappad från Näktergalsskogens jättelönnar. Nu är byn förvandlad till ett stort arbetsläger där Arban-klanens medlemmar och andra krigsfångar avverkar skog för att förse Dakoths styrkor med virke och träkol. De som dukar under av det hårda straffarbetet förvandlas till banemän av Dakoths dödsriddare Etzak. Lägerbevakningen består av ett dussin banemän och en handfull krigare ur Matajaloi-stammen.

Arra
En isolerad by med en mörk hemlighet. Beskrivs i Äventyrsplats 2 – Jordvändarens kult.

Ashabro
Stor fiskeby med inflytelserik klan. Rikets få skeppsbyggare tillhör Ashabro-klanen av gammal hävd.

Atlak Bor (Grönmarkerna)
Stor, vindpinad grässlätt som sträcker sig mellan Järnfloden (Ebla Akshi) i öst, urskogarna i väst (Mur Caarazan), nordkustens frodiga strandängar och söderns högland. I söder är markerna dåligt dränerade – kärr, myrar och andra stillastående vattenansamlingar är vanliga inslag.

Baga
Befäst fiskeby. Klantulan är eldhärjad och plundrad. Klanen Baga är helt förintad och dess medlemmar är nu odöda i Dakoths armé.

Barassa
Stor, palissadomgärdad fiskeby. Är fortfarande inte ansatt av Dakoths styrkor, men det är bara en tidsfråga innan det sker.

Bazan Burilgi (Svaveltoppen)
Slumrande vulkan i de västra utmarkerna. Det senaste utbrottet var för över två sekel sedan. Urinvånarna är övertygade om att vulkanen är eldjättarnas hem.

Bogur Kuru (Trollmarskerna)
Text.

Butalhum
By i bördig bygd.

Chabba
Gammal klanby med rika odlingar och gott flodfiske. Mest känd för sin fiskefestival där klanerna från tvåflodsområdet bjuds in för tävlan.

Cheg
By där folket ägnar sig åt flodfiske och boskapsdrift. Klanen är liten och har en pågående blodsfejd med Vekra-klanen. Klanen befinner sig för övrigt i en prekär situation. Byn är nämligen belägen i gränslandet mellan Dakoths nordliga styrkor och svartfolkshären i söder.

Cirrico
Landets enda egentliga stad. Tempelstaden med Stortemplet ligger på Agrakas klippa ett stenkast utanför kusten.

Dolhum
Klanby vid kusten. Byborna är kända för att vara extremt vidskepliga.

Dolorma
Mindre klanby vid Lärkfloden.

Dol Curag (Malhall)
Dakoths nuvarande fäste. Beskrivs ingående i kapitel 5.

Dombumal
By i bördig region.

Dogorak (Höglandet)
Det vindpinade höglandet vid Järntinnarnas nordsida. En gång i forntiden jagade Yalak-folkets anfäder här och störtade visent och uroxe utför de så kallade tjurstuporna, höglandets branta klippavslut. Nu finner man mest klanlösa herdefamiljer, eremiter och läger med blodtörstiga brigander i trakterna.

Ebla Arka (Lärkfloden)
Lärkfloden är en biflod till Järnfloden och ringlar norrut från Järntinnarna för att slutligen få sitt utflöde vid kusten i staden Cirricos närhet. Bredbottnade lastpråmar med järnmalm från gruvorna runt Kradan Boke är en vanlig syn på floden. Trakten kring floden har mycket hög bördighet vilket gör att byarna och gårdarna ligger tätt.

Ebla Darbarag (Ändtarmsfloden)
En långsträckt och fiskrik flod som löper i sakta mak genom Caarazanska mården för att slutligen rinna ut i Aqusuili-Kartals innanhav. Denna mäktiga vildmarksartär fick sitt osmickrande namn för några sekel sedan när den karkutalske exploratorn Kirbel Fossa utforskade flodens utlopp i de stinkande Trollmarskerna. Floden kallas Kvam Alpa (Stora Modern) av urbefolkningen som anser den vara helig. Bäcköring och insjööring leker under hösten och harr under våren.

Ebla Ikur (Pilträdsfloden)
Trögflytande och näringsrik meanderflod med utflöde nära kustbyn Baga. Floden är djup och fiskrik.

Ebla Shikati (Järnfloden)
Tillsammans med Lärkfloden så utgör denna flod den karkutalska livsnerven. Akrogalisk vasskatt skymtas i vid jaktmarkerna i den ringlande flodens skogstäckta södra delar. Många domesticerade katter i riket är framavlade från just vasskatten.
Det en gång så välmående beståndet av akrogalisk flodutter är svårt hotat på grund av den systematiska jakten som bedrivits i byar som Murhum och Yeka. Flodutterns skinn är en högst eftertraktad lyxvara i Cirrico.

Eljek
Mindre klanby där folket ägnade sig åt flodfiske, jakt och getskötsel. Tulan är skövlad av Dakoths trupper och invånarna är nu odöda i svartkonstnärens sold.

Esma
Övergiven klantula vid Sköldpaddsfloden (Ebla Khardakit), en biflod till Ebla Ikur. Klanens vapenföra män har slutit upp med de Sathmogtrogna styrkorna. Resten befinner sig i ett tältläger utanför Cirrico.

Gordu Nukh (Blodspasset)
Bergspass genom Järntinnarna. Det har fått sitt namn på grund av den järnoxidfärgade kalkstenen som finns i området. Passet är inte farbart under vintermånaderna.

Goron Bor (Saltmarkerna)
Denna landsände är ofantliga 21.000 km2 av lakustrisk lera, saltlake och halit där merparten en gång i tiden troligtvis var en del av Aqusuili-Kartals innanhav. Saltskorpan som täcker de stora saltlakesansamlingarna (1–20 m djupa) är alltifrån några få centimeter till 10 meter tjock. Det salina landskapet är totalt platt med undantag av ett fåtal utspridda karga små klippöar och härjas av frekventa saltstormar. Under regnperioder så förvandlas hela landskapet till en bländande, gigantisk vattenspegel då vattnet samlas på saltskorpan.
Längre söderöver finns enstaka cyklopiska pelarruiner som sticker upp likt uråldriga rovtänder ur saltstäppen. I sydöst nära vulkanen Bazan Burilgi påträffas svavelstinkande hetvattenskällor och gejsrars ångande kaskader. Nejderna kring Goron Bor är varken bebodda eller utforskade. Enstaka dristiga försök har gjorts för att bärga salt från slätterna för kommers, men övergivits då västs farvatten är ansedda som synnerligen farliga, härjade av slavjagande pirater och havsvidunder.

Haneza
Stor fiskeby av mer sedvanlig typ, helt i avsaknad av tula eller andra befästningsverk. Liksom i andra byar längs den karkutalska kusten så används dock ett system av vårdkasar som varningssignaler vid fiendeattacker.

Hesbezer
Klanens forna bosättning är belägen vid sjön Svanvattnet (Durjat Aqu). Den kvadratiska tulan är eldhärjad och delvis raserad. Hesbezer-klanens främsta familjer avrättades och resten förslavades av Dakoths styrkor.

Huerka
Stor befäst by känd för sina rika veteodlingar.

Ikhtu
En nedbränd större fiskeby i utkanten av det karkutalska riket. De avrättade klanmedlemmarna är nu zombifierade och ingår i Dakoths styrkor. De överlevande är nu tvångskommenderade lägervakter i arbetslägret vid Arban.

Imita
By i bördig region.

Issa
By längs väg.

Ithoron
Ithoron-stammens fasta bosättning.

Jandu
Relativt nyetablerad skogshuggarby där den klassiska tulan ersatts med palissad och vall.

Kannio
Större by bestående av rektangulär klantula som förstärkts med ett högt bålverk. Klanmedlemmarna är enkla fiskare och boskapsdrivare. Kannio ligger i gränslandet mellan Dakoths nordstyrkor och svartfolken i söder. Det är troligtvis bara en tidsfråga innan byn faller.

Kara
Det här den största byn i Karkutal och styrs av storklanen Kara. De kämpar hårt för att få stadsprivilegier. Byn är känd för sina rikliga majsskördar och sin religiösa iver.

Khorilar
Byn är en utpräglad handelsstation omgärdad av ett kraftigt bålverk med timrade vakttorn. Klanen som driver stället särskiljer sig från övriga genom att bedriva viss handel med Ithoron-stammen. Många i klanen är dessutom adopterade och ingifta urinvånare. För närvarande finns ingen präst i byn. De Heliga har nåtts av rapporter rörande klanens bristfälliga religiositet och hade planer (innan kriget) att skicka ut en representant för att styra upp det hela.

Kradan Boke
En stor befäst gruvby i en region där numerösa gruvgångar perforerar landskapet likt termitangrepp. Allt karkutalskt järn kommer exempelvis från Kradan Bokes järngruvor. Tulan är en enorm, järnförstärkt monstrositet och ett kompani ur tempelgardet är alltid stationerade här. Gruvorna administreras av Kradan Boke-klanen men ägs formellt av det karkutalska riket. Det behövs dock knappast sägas att klanen är landets kanske mest inflytelsrika.

Kreza
En skogshuggarby med palissad.

Kudan
By längs allfarväg.

Kudar Gerke (Stjärnön)
Stjärnön är en stor ö dryga 50 mil (två dagars seglats med en djonk i gynnsam vind) norröver Karkutals nordspets. Här finns det andliga sätet och stortemplet för Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap. Här sägs även den legendariska Gudaplåten finnas, en enorm bronsplatta som tros ha präntats av Eledain personligen i tidernas begynnelse men som skådats av få. Eledaindyrkarna som befolkar ön är av ett sådant antal att ön kan ses som ett rike i sin egen rätt.

Mamash
Mindre by vid Pilträdsfloden. Byn blev skövlad av Dakoths otåliga svartfolkshär i söder.

Murhum
Stor skogshuggarby där invånarna också livnär sig på jakt och sporadiskt fiske i Järnfloden. Landets främsta bågskyttar sägs härstamma från Murhum-klanen.

Mur Alzu (Törnskogen)
Backig skog i södra Karkutal. Hemvist åt akrogalisk vargiller och visent.

Mur Caarazan (Caarazanska mården)
Inlandets vidsträckta skog är mytomspunnen och fruktad av de flesta. Nejderna sägs vara hem åt såväl barbariska kannibaler och huvudjägare som fruktansvärda bestar. De timmerhuggande karkutaler som lyckats bemästra sin fruktan har bosatt sig i småbyar vid skogens rand. Det är dock extremt sällsynt att någon beger sig djupare in i skogarna på frivillig basis. Huggarbosättningarnas jordvallar och pålverk vittnar om att inte ens dessa bålda män tar onödiga risker.
Skogens namn härleds till furst Caarazan, en tragisk figur ur sedelärande gamla sagor. Under en jakt så råkade fursten skjuta Umrima, Skogarnas herre. Som bestraffning förhäxades och förvandlades Caarazan till ett träd. Det människoliknande trädet sägs fortfarande finnas kvar i skogens djup och enligt berättelserna bringar det olycka till alla som ser det.

Mur Gurdu (Döda skogen)
Regionen beskrivs ingående i trilogins första del. Den enda fasta bosättningen är byn Yulbra. Allt område söderöver bergen betraktar De Heliga som laglöst barbarland. Karkutaler är numera strängeligen förbjudna att idka handel med söderns ryttarnomader.

Mur Kitra (Näktergalsskogen)
Skog i Karkutals nordregion. Skogen uppvisar stora likheter med Caarazanska mården. Några tigrar har däremot inte skymtats i området sedan en tigerhane terroriserade skogshuggare från Arban för ett par decennium sedan.

Mur Kudra (Vildsvinsskogen)
Järnfloden (Ebla Akshi) ringlar trögt genom blandskogen.

Naran
Välmående, större fiskeby. Av okänd anledning är både män och kvinnor från klanen väldigt långa. Många tempelgardister i befälsställning har historiskt sett varit av Naranblod.

Nizka
Befäst by vid Lärkfloden.

Nulpa
Nulpa-stammens bosättning. Stammen är hotad av den krigiska, huvudjagande Eppa-stammen.

Osol
En stor, gammal fiskeby mest känd för att vara en historisk arkonts födelseort, något som klanen gärna nämner för besökare. I byn finns en av Dakoths spioner.

Otag
Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskaps fästning, numera erövrad av Dakoths styrkor. Platsen beskrivs i ett separat avsnitt.

Pardagun
By i bördigt område.

Sakeme
Nygrundad men relativt stor, pålverksomgärdad by vid en av Sakla Umaras branta åsryggar. Befolkningen utgörs av Eledaindyrkare, klanlösa och krigsflyktingar. De flesta är herdar som vallar får i det böljande landskapet.

Sakla Umara (Umaras hällar)
En del av Järntinnarnas höglänta regioner som löper i nordlig riktning. Enligt några strofer ur Sathmog ik babagun (Sångerna till Sathmog) nedpräntade av den historiske arkonten Adkurin så var Umara en människoätande jättekvinna vars illdåd vredgade Sathmog så mycket att han personligen slog ihjäl henne med ett stenblock. Sångsamlingen anses än idag vara ett heligt, om än obskyrt verk. Gudadådet har dock sitt verkliga ursprung i Yalak-folkets myter där tricksterguden Parhashav lurade jättekvinnan att hoppa så högt att hon slog ihjäl sig när hon tog mark igen.

Sandara
Sandara-stammens bosättning.

Serdo
En stor befäst by i ett bördigt område. Känd för sitt goda porsöl och sina biodlingar.

Sum Surak
Befäst klantula i ett bördigt område.

Suruna
Fiskeby vid kusten.

Taukeste
Förstärkt klantula längs allfarväg. Trakten domineras av ett stort Sathmogtroget härläger.

Teghro/Hum Gurdu
Befäst by där befolkningen ägnade sig åt flodfiske och getskötsel. Byn var mest känd för sin tullstation och vadställe (Tiubras vad). Ett större slag mellan Dakoths styrkor och de Sathmogtrogna ägde rum vid denna strategiska punkt. Området och vadet är nu kontrollerat av Dakoths styrkor. Till byn förs ständiga strömmar av kvarlevor från slagfält och uråldriga gravar för att reanimeras av Mörkerbroder Itzburag. Bland de karkutalska styrkorna benämns byn numera Hum Gurdu, De dödas by.

Tesul Jum
Inavlad liten kustby styrd av den 250 kg tunge patriarken Biskarga. Sathmogprästen i byn är ett desillusionerat fyllo som inte bemödar sig att rapportera klanens incestuösa leverne.

Tukhlur Uk (Örnklippan)
Bergstemplet i de Eledaintrognas regi. Beskrivs i ett separat avsnitt.

Udukur Aqu (Dimgryte vatten)
Karkutals största insjö. Yalak-folket kallar regionen för Akhluibanti – De dödas land. Enligt deras tro är den dimtäckta trakten en portal mot de dödas jaktmarker. Både sjön och den omgivande kitteldalen betraktas med skräckblandad vördnad. Folk har försvunnit i trakterna sedan urminnes tider. Det är väldigt svårt att hitta någon stigfinnare bland urinvånarna som frivilligt visar vägen hit. Den vägvisare som mot all förmodan beger sig till området kommer att vända ryggen till och gå baklänges när denne närmar sig sjöns norra strand. Det sägs nämligen att levande som betraktar sjöns vattenspegel kan förhäxas, dömda att irra omkring i De dödas land för all evig tid.

Urdo
Stor befäst by i ett bördigt område. Urdo-klanen är indragna i en sekellång och bitter fejd med klanen från
Serdo.

Utalmer
Utalmer-stammens bosättning.

Vayghru
En oansenlig liten by där folket ägnar sig åt boskapsskötsel och jakt. Enligt en elak barnramsa i Cirrico så kommer de fulaste flickorna i landet just från denna by.

Vekra
Palissadomgärdad liten by vid Pilträdsfloden. Klanen är indragen i en blodsfejd med Cheg-klanen och de bistra klankrigarna är alltid på helspänn. Klanen leds av en synnerligt tjurskallig äldste vid namn Obramel. Vekra anklagas av Cheg-klanen att bryta mot Blodslagen, då de medvetet härbärgerar en mördare. Sathmogprästerna i de båda byarna har försökt agera medlare utan framgång.

Yarkap
By vid allfarväg.

Yeka
Denna välbefästa by är inget mer än ett gigantiskt stuteri. De bästa hästarna i riket avlas fram här av den gamla inflytelserika klanen. Tempelgardets häststridsvagnar dras alltid av Yeka-hingstar.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Akrogal

Inlägg av Grisodlar'n » 2018-06-20 22:14

Här är lite kritter också:


Akrogalisk jättebäver
Denna bäverart blir omkring 1,5 meter (5 fot) lång och har då en vikt runt 60–80 kg (140–190 skålpund). Dess mörkbruna päls är eftertraktad. Bävergäll klassas som en medicinsk lyxvara. Karkutalernas sekellånga och hänsynslösa bäverjakt har dock gjort arten utrotningshotad i riket. I Vildsvinsskogen (Mur Kudra) har jakten på jättebäver varit så skoningslös att man inte har skymtat ett endaste exemplar sedan mannaminne. Det största beståndet påträffas numera i den fruktade Caarazanska mården men ett mindre bestånd finns i Törnskogen (Mur Alzu).
Hemvist: Akrogaliska vattendrag (7).
Vanlighet: Ovanlig


Akrogalisk mördarstör
Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter (över 23 fot) lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton (ca 3530 skålpund). De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Det är den största kända fisken som påträffas i akrogaliska floder.
Mördarstören är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar (t ex karkutalsk gräskarp), as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen mördarstör är stor nog för att svälja en människa hel.
Den akrogaliska mördarstörens rom är en dyrbar delikatess i Karkutal och andra riken, men det traditionella flodfisket med harpun och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.
Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag (7) samt Masevabukten och Aqusuili-Kartals innanhav (13).
Vanlighet: Sällsynt


Akrogalisk stäpponny
Denna ponny lever vilt i hjordar som strövar omkring på Atlak Bor och stäpperna söder om Järntinnarna. Domesticerade exemplar används som riddjur i Karkutal. Mankhöjden ligger runt 130 cm (strax över 4 fot) och vikten är på drygt 300–400 kg (705–941 skålpund). Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.
Hemvist: Akrogal, Krun och Nidland.
Vanlighet: Vanlig


Akrogalisk tunnelmask
Den akrogaliska tunnelmasken uppnår nästan ofattbara kroppsliga dimensioner med sina 30 meter (84–101 fot) och 10 ton. Den fetglänsande kroppen har en diameter på närmare tre meter som mest, med ett väldigt gap av nästan samma vidd. Dess segmenterade muskelkropp är läderartad och oxblodsfärgad, täckt av mörka, sjukliga fläckar. Järnhårda sklerotinborst hjälper den att plöja sig fram under jord och maskkroppen hålls fuktig med ett fränt stinkarslem.
Tvärtemot berättelser så saknar den akrogaliska tunnelmasken tänder överhuvudtaget utan slukargapet verkar likt en köttig, vidrig sfinkter som sluter ett järngrepp kring ett större byte för att suga i sig dess innanmäte. Mindre tilltugg slukas i ett stycke. Likt andra tunnelmaskar är den helt och hållet ointelligent, driven enbart av glupande hunger och andra primitiva instinkter. Tunnelmasken slukar vad helst som kommer i dess väg. Allt dess inre är oförmöget att bryta ned (t ex en äventyrares ringbrynja) lämnas i de väldiga avföringsstråken. De flesta slumpattacker mot folk och fä sker nattetid då masken bryter ytan, eller i de fall då offret rasar ned i tunnelmaskens borrgångar.
Tunnelmasken är helt blind men dess övriga sinnesorgan är känsliga för både tryck, smaker och markvibrationer. Dess kroppsliga sensorer uppfattar dessutom starkt ljus som den också skyr.
Akrogaliska tunnelmaskar är för övrigt honor som producerar avkomma asexuellt, utan att någon hane befruktar äggen (partenogenes).
Hemvist: Akrogalisk slättmark (4).
Vanlighet: Mycket sällsynt



Akrogalisk vampyr
Den akrogaliska vampyren (en av många typer) skiljer sig något från standardvampyren. Den har förmågan att till synes sväva fram viktlöst och kan också göra sig papperstunn för att slinka igenom minsta springa. Men vampyren måste bli inbjuden för att kunna ansätta potentiella offer i ett hem. Den kan heller inte passera över rinnande vatten för egen maskin. Grundegenskaperna, kravet på att suga blod och förintelsemetoderna är desamma som standardvampyrens.

Blodsvråk
Blodsvråk, monstervråk eller monsterfågel är blott några namn på den mytomspunna och enorma fågeln som skymtats ett fåtal gånger bland bergsmassiven i södra Karkutal. Den svartfjädrade, enorma rovfågeln uppvisar en kroppslängd och vikt i klass med en fullvuxen karl (180 cm respektive 80 kg) och mäter hela åtta meter mellan vingspetsarna. Blodsvråken har robusta ben utrustade med skräckinjagande, krökta rovfågelklor och en massiv, krökt rovnäbb.
Denna termikvindarnas okrönte herre patrullerar stora områden (runt 500 km2) i jakt på byten som harar, grottbjörnsungar, tjockhornsfår, stengetter, stenbockar och skruvhornsgetter. Men bland karkutalska herdar går det skräckhistorier om hur monsterfågeln attackerat och dödat människor, då främst barn och unga kvinnor. När den jagar sveper den ned och snappar upp sina jaktbyten i flykten – mindre byten slukas hela medan större förs till redet och förtärs. På marken är blodsvråken tämligen begränsad på grund av sitt enorma vingspann, rör sig klumpigt hoppande och har svårt att lyfta. Normalt så nyttjar den bergssluttningar, bergsavsatser och gynnsamma vindar för att lyfta.
Blodsvråkarnas reden är alltid beläget högt uppe på svårtillgängliga klippsprång, ofta på tusentals meters höjd. Ett blodsvråksägg är blekblått, stort som ett strutsägg och ruvas under 80 dagar av både honan och hanen. Blodsvråken mognar långsamt och i avsaknad av naturliga fiender så har den en extremt lång livslängd för en fågel – de äldsta exemplaren blir nära 100 år gamla.
Hemvist: 5 (Akshi Shikati, Trimbusbergen och högländerna däromkring)
Vanlighet: Mycket sällsynt


Grotthyena
Grotthyenorna är fruktade rovdjur som påträffas i tempererade klimatzoner och ibland ännu längre norröver. Som artnamnet antyder så har dessa hyenor sina bohålor i naturliga grottor. De är större än sina solunska artfränder, har längre ben och mäter metern (strax över 3 fot) i manken samt har en vikt på 80–130 kg (188–305 skålpund) och en kroppslängd runt 1,5 meter (5 fot).
Grotthyenorna lever och jagar i flockar, men äter också en hel del as. Vanliga bytesdjur inkluderar kalvar av höglandsmammut och ullhårig noshörning, vildhäst, vildget, visent, vildsvin och hjort. En och annan äventyrare ger också tillskott till kosten. Hyenan utmålas som ett fegt och nesligt djur av den karkutalska befolkningen. Urbefolkningens fabler är inte särskilt skönmålande de heller där hyenan både tar gestalt som sjukdomsspridande ond ande och illvillig trickster.
Hemvist: Tempererade högland i Akrogal samt Barbia (4 & 5), östra Nargur vid Cerbergen (2 & 5).
Vanlighet: Ovanlig


Karkutalsk dödsorm
Detta är en mycket aggressiv och giftig orm med triangulärt, kraftigt huvud och brunsvartrandig kropp. Fullvuxna hanormar kan bli över två meter långa med en kroppsvikt runt 15 kg, men normalt sett är de flesta exemplaren runt 1,1–1,5 meter i längd och 2–3 kg i vikt. Ormen är känd för sina väl tilltagna gifttänder och skallar har påträffats där gifttänderna mätt nära fem centimeter i längd. Till skillnad från många andra ormar så försöker den inte fly när andra varelser närmar sig. Dess byten utgörs av fåglar och mindre gnagare.
Hemvist: 5 (höglandsområden runt Akshi Shikati och resten av Trimbusbergen)
Vanlighet: Sällsynt


Karkutalsk vattenråtta
Den karkutalska vattenråttan är en aggressiv och jättelik råttart som ger hungriga huskatter mardrömmar. Med matchvikt som en liten hund (ca 5–6 kg) så är den karkutalska vattenråttan mer än 10 gånger tyngre än en vanlig välgödd brunråtta. Den massiva kroppen på drygt 60 cm (den tobaksgula svansen är nästan lika lång) täcks av sträv, tät päls i gråsvart. Öronen är små och runda, ögonen sitter högt upp på huvudet och tårna är simhudsförsedda. Den nattaktiva vattenråttan har tämligen dålig syn men god hörsel och ett väl utvecklat känselsinne (Spåra 13). Arten är anpassad till ett liv i sumpmark, dyhål och trögflytande vattendrag (Förflyttning L6/S8) där den främst äter växter, insekter, grodor, iglar, sötvattenskräftor, småfisk och musslor. Den karkutalska vattenråttan har dock blivit ökänd bland Yalak-folket för sin stora förkärlek till as.
Det går också många skräckhistorier bland urinvånarna om hur utsvultna kolonier med dessa jätteråttor gett sig på levande varelser som varit oförsiktiga nog att vada in på deras revir. De sägs då angripa ansikten (speciellt ögon) och händer först. De kan, likt andra råttarter, sprida en mängd sjukdomar. Vissa säger även att den karkutalska vattenråttan har den obehagliga tendensen att utveckla en smak för människoblod. Likt många andra djurarter tycks de dock hysa en hälsosam fruktan för eld och brukar vanligtvis kunna motas bort med brinnande facklor.
Hemvist: Bogur Kuru (6) och Ebla Darbarag (7)
Vanlighet: Ovanlig


Kartalsäl
Kartalsälen är Aqusuili-Kartals inhemska sälart. Den är en mörkfläckig öronlös mindre säl (ca 120–150 cm lång och 80–90 kg) som lever av innanhavets kräftdjur och småfisk. Under sommarmånaderna så är sälkolonierna en vanlig syn i den södra regionen, både längs kusten och innanhavets estuarier men under de kallare månaderna påträffas den vanligtvis längre norrut. Kartalsälen har jagats sedan urminnes tider av folk i innanhavsregionen. Den står också på menyn för den akrogaliska mördarstören.
Hemvist: Aqusuili-Kartals flodmynningar (7) och kuster (12).
Vanlighet: Vanlig


Krokbent saltspindel
Den vitkamouflerade och lynniga jaktspindeln är en utpräglad nattjägare vars bett kan vålla stora problem. Namnet kommer av dess frambens välutvecklade fångstkrokar. Saltspindeln har ett benspann runt 10 centimeter.
Hemvist: saltslätter vid Aqusuili-Kartals innanhav (10).
Vanlighet: Sällsynt


Vampyrcypress
I träskmarkers inre så kan otursamma individer råka komma att bli offer för en sällsynt bisarr och obehaglig trädväxt ur den akrogaliska mardrömsfloran. Mördarväxten påträffas vid sumpmarkernas mer vadvänliga platser – det vattentåliga trädet rotar sig gärna där det inte blir mer än en meter djupt. Trädet blir uppemot 30 meter högt och har då en diameter runt 1–2 meter. Barken är gråbrun, stammen är tjockast nedtill och kottarna är klotformade. Detta skänker trädet en förvillande likhet med en vanlig sumpcypress. Men vampyrcypressen är städsegrön till skillnad från sumpcypressen. Denna kunskap har räddat livet på träskresenärer under höst- och vintermånader. För under vattenytan vid trädets upprätta andningsrötter så väntar döden. Ett par grova rotutskott med järnhårda jättetörnen (påminner om gigantiska ekoxekäkar) slår igen med väldig kraft kring sitt offer. När offret väl är fast i rävsaxgreppet så försöker vampyrcypressen spetsa det med sitt spettliknande blodsugarspröt. Lyckas denna attack så tömmer rovträdet snart offret på allt blod.
Hemvist: Akrogaliska träskmarker (6).
Vanlighet: Mycket sällsynt

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6830
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Akrogal

Inlägg av birkebeineren » 2018-06-20 22:24

:shock:

Och jag som redan druckit kaffe!

...måste sova på det här.

Användarvisningsbild
Snibben
Barbisk Hövding
Inlägg: 1049
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Re: Akrogal

Inlägg av Snibben » 2018-06-21 09:22

Grisodlar'n skrev:KLIMAT

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
±0 +3 +6 +9 +15 +19 +23 +19 +15 +8 +5 +2

Månatlig nederbörd
Kn Kn Kn Kn Ln Ln Ln Ln Ln Kn Kn Kn

Ur en tabell, så ursäkta copy and paste-röran. :shock:
Finns det någon förklaring varför man har Kopparhavsklimat när man ligger på gränsen mellan Tempererat inlandsklimat och Subarktiuskt klimat? Varför har man te.x nollgradigt i Karkutal i början på året när omkringliggande land har -20?

Skriv svar