Snibben skrev:Funderar på om det skulle kunna finnas några stora djur i Furgia också. Kanske Mastodonter eller Indricotherium. Tänk er ett kavalleri med det senare där kan vi tala mankhöjd 5 - 5,5 m.
Om vi sätter på mannen en furgisk mössa är då detta en scen vi kan hitta i Furgia?
Är det den legendariska Gigantatpiren, framavlad i Furgia från de än större Titantapirerna i de svävande skogarnas landskap i norra Akrogal? Trodde de hade dött ut, men kanske har några överlevt?
birkebeineren skrev:
Och för att vara teknisk; vilken mankhöjd kan de små ettriga stäpponyerna från trådens början tänkas ha?
142 - 145 cm.
Mikael skrev:Är det den legendariska Gigantatpiren, framavlad i Furgia från de än större Titantapirerna i de svävande skogarnas landskap i norra Akrogal? Trodde de hade dött ut, men kanske har några överlevt?
Egentligen är det inte någon tapir utan en noshörning, men det är ju knappast något som man kan veta utan att ha en något så när kännedom om skeletstrukturer och arv, dessutom är det mesta skapat sanarare än evolutionerat.
Jättetapir är ett namn så gott som något, fast frågan är om det kan finnas ett större djur än detta utan att man upptäcker det. Furgias jättetapir är med all sannolikhet framavlad men då inte för att få en större eller mindre ras utan en mera domesticerad sådan.
Jättetapiren används inte i det furgiska jordbruket (man har oxar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämlig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel ))
Hittade föjande på webben
The name Indricotherium comes from the russian word indrik. In Russian mythology, the indrik was the most powerful of animals — the lord of all animals — believed to rule the seas and shake the earth when he came down from his holy mountain.
Så varför inte kall det för en Indrik eller den furgiska Indriken sen får Erebs lärda kalla den för Jättetapir om de så önskar.
Torde vara idealisk till att föra fram medeltung krigsutrustning för den furgiska hären. I själva stridssituationen står den kanske (?)något slätt i jämförelse med elefanterna då den saknar naturliga vapen( förutom nog så dödliga nedtramp med de tilltagna hovarna).
Den rör sig dock kvickare samt mer lättsamt i kuperad terräng vilket den furgiska hären uppskattar då en välplacerad stridsmaskin kan fälla ett avgörande till storkonungens favör. Att dessutom kunna fly relativt hastigt med en stor portion av härens tross i en trängd situation, primeras även det då strid mot ärkerivalen Kalmurri ofta rör sig om snabba förflyttningar och utmanövreringar(?).
Kan nog inte finnas så många Indriker, bra namn (tapiroliphant på tolkiska ), då de ser rätt dyra ut att underhåla med mat och hägn. De är helt enkelt i största laget.
gtjorgo skrev:Torde vara idealisk till att föra fram medeltung krigsutrustning för den furgiska hären. I själva stridssituationen står den kanske (?)något slätt i jämförelse med elefanterna då den saknar naturliga vapen( förutom nog så dödliga nedtramp med de tilltagna hovarna).
Den rör sig dock kvickare samt mer lättsamt i kuperad terräng vilket den furgiska hären uppskattar då en välplacerad stridsmaskin kan fälla ett avgörande till storkonungens favör. Att dessutom kunna fly relativt hastigt med en stor portion av härens tross i en trängd situation, primeras även det då strid mot ärkerivalen Kalmurri ofta rör sig om snabba förflyttningar och utmanövreringar(?).
De skulle mycket väl kunna användas som krigsmaskiner då deras höjd på 5 m och deras vikt på mellan 10 - 20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till en fara för alla den rusar emot. Dessutom så är de en skrämseleffekt av att ha ett jättedjur komma springande emot sig samtidigt som marken skakar, det främsta vapnet med ett sådant djur (glöm Peter Jacksons Mûmakils med bågskytte plattformer och svängande huvuden, elefanter gick rakt fram och var till största delen med för att skrämmas, vilket också blev Hanibals falla vid slaget på Zama mot Scipio, de visste helt enkelt att elefanten inte är en effektiv stridsmaskin utan lätt den gå mellan leden till eftertrupperna som dödade dem).
Anledningen att man inte använder Indriker mot Kalmurriska trupper är att de har listat ut hur man enkelt (eneklet och enkelt, men ändå) besegrar sådana trupper och då de är dyra sätts de inte in mot Kalmurrier. Det finns dock några kavallerienheter kvar av tradition och man kan ju aldrig så noga veta...
Mikael skrev:Kan nog inte finnas så många Indriker, bra namn (tapiroliphant på tolkiska ), då de ser rätt dyra ut att underhåla med mat och hägn. De är helt enkelt i största laget.
Dagens Indiska (ungefär storleken på Furgia) elefantsatmm består av 20 000 - 25 000 individer och ca 15 000 tama. Denna population är bara en bråkdel av vad den var för 200 år sedan. Man kan nog tänka sig att det finns kanske 20 000 - 25 000 tama Indriker i Furgia (Furgia är stort) och kanske lika många förvildade (Indriken är importerad från nordöstra Akrogal).
En annan fördel indriken har är kanske att den inte ar rädd för nordakrogaliska hippogriffer, ett problem med många andra djur som används av den furgiska militären? Indrikkött smakar nämligen vedervärdigt i griffernas tycke och undviks av de flygande bestarna?
birkebeineren skrev:En annan fördel indriken har är kanske att den inte ar rädd för nordakrogaliska hippogriffer, ett problem med många andra djur som används av den furgiska militären? Indrikkött smakar nämligen vedervärdigt i griffernas tycke och undviks av de flygande bestarna?
Vuxna, friska Indriker är nog inte så rädda, de är lite för tunga och stora för att ha några egentliga naturliga fiender (antagande: hippogrifer flyger iväg med sitt byte och äter inte på plats). Däremot så kanske hippogrifferna tar ungar som ännu inte nåt sitt första ton (de väger ca 250 kg vid födseln).
I strid är de inte rädda för hippogrifer men däremot så kan nog en striddstränad hippogrif grupp ta ner en Indrik och de kan ju alltid ta ut föraren fast det kan också en duktig bågskytt.
Indrikförar kastet
Indrikförare tillhör sitt egna kast inom vilket de gifter sig och tar upp nya indrikförare (giftemål utanför förekommer liksom upptagande av förare även om det är sällsynt). Förarna lever på stora familjegårdar där de har en till fem Indriker. Då Indriken har en lång livslängd, ca 100 är, är det inte ovanligt att samma Indrik går i arv i upp till fyra generationer men vanligen tre, förutsatt att de inte stupar i strid.
Indriksköttsel är en mycket farlig syssla och det är vanligtvis bara korna som tillåts leva. Några större tjurar hålls dock för avel, men dessa ägs av storkonungen och tillåtelse att avla Indriker är en nog så krånlig process med ansökningar till Kungliga Indrikämbetet och höga avgifter. På så sätt kontrollerar fortfarande stokonungen tillväxten på Indriker, förvilldade Indriker har man dock ingen kontroll över.
Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästa merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.
Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.
Jag fick också chans att tala med en Idrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.
Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.
Snibben skrev:Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana
Min käre vän!
Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästa merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.
Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.
Jag fick också chans att tala med en Idrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.
Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.
Din vän
Otharo Rådsfaste
Trevlig text!
Ser fram emot att höra mer från Otharo.
jag tror att indrikföraren ljuger eller har fel
eller snarare att Otharo inte förtsår att begreppet 150 generationer snarare är en poetisk term och att dessa förfäder till stor del är mytiska och att alla Indrikförare har samma lista, utom på slutet.
150 x 25 år/generation = 3750 år av obruten härstamning. 1) fanns Indrikförare för 3750 år sedan? 2) Sannoliokhten att en släkt skall leva vidare så länge? borde vara nära noll...
Den frygiska mössan är en huvudbeklädnad som traditionellt kopplas till det historiska folket frygier och landet Frygien i dagens Turkiet. http://en.wikipedia.org/wiki/Phrygia
Att koppla frygisk mössa till furgisk mössa var något vi gjorde i forumets dimmiga tidighistoria, möjligtvis i diskussioner kring inspiration från skyterna som också avbildats med sådana på huvudet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Skyter
Snibben skrev:Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana
Regil skrev:
jag tror att indrikföraren ljuger eller har fel
eller snarare att Otharo inte förtsår att begreppet 150 generationer snarare är en poetisk term och att dessa förfäder till stor del är mytiska och att alla Indrikförare har samma lista, utom på slutet.
150 x 25 år/generation = 3750 år av obruten härstamning. 1) fanns Indrikförare för 3750 år sedan? 2) Sannoliokhten att en släkt skall leva vidare så länge? borde vara nära noll...
Nja, Indrikföraren räknar upp sin far, farfar, morfar, farfarsfar, morfarsfar mormorsfar farmorsfar, farfars farfar, farfars morfar, morfars farfar, morfars morfar så han räknar upp indrikförare i sin släkt ca 8 - 10 generationer. Otahro är imponerad över att en så enkel man kan räkna upp hundrafemtioförfäder men jag gilla å andra sidan din version Regil och kan tänka mig att flera furgier räknar tillbaka så lång tid. Jag tänker mig själv att Furgierna anser att Furgia grundades av hjälten Palofar ungefär 3500 f.O. Om detta nu är sant eller inte är en annan sak, det är dock samma folkslag som har levt här sedan Golwyndakulturens dagar.
Tack för förklaringen av den furgiska mössan, måste ha diskuterats i en annan tråd än Furgia.
Snibben skrev:[
Nja, Indrikföraren räknar upp sin far, farfar, morfar, farfarsfar, morfarsfar mormorsfar farmorsfar, farfars farfar, farfars morfar, morfars farfar, morfars morfar så han räknar upp indrikförare i sin släkt ca 8 - 10 generationer. Otahro är imponerad över att en så enkel man kan räkna upp hundrafemtioförfäder men jag gilla å andra sidan din version Regil och kan tänka mig att flera furgier räknar tillbaka så lång tid. Jag tänker mig själv att Furgierna anser att Furgia grundades av hjälten Palofar ungefär 3500 f.O. Om detta nu är sant eller inte är en annan sak, det är dock samma folkslag som har levt här sedan Golwyndakulturens dagar.
Tack för förklaringen av den furgiska mössan, måste ha diskuterats i en annan tråd än Furgia.
Aha, var det så det var menat. Det är ju en helt annan sak och betydligt enklare. Det blir faktiskt mindre (7-8, ca 200 år) än de tio generationer som de Zorakiska adelsmännen räknar, men att hålla hela listan i huvudet är ju ett skönt och lite imponerande partytrick som visar på vilken betydelse man skänker sina förfäder.
där kan vi tala mankhöjd 5 - 5,5 m.
), då de ser rätt dyra ut att underhåla med mat och hägn. De är helt enkelt i största laget.
