Kolla folktråden också.
Nargur
Som jag uppfattat det finns nargur som "folk" i och i närheten av den enorma skogen Nargur. Dessutom är Nargur eller Narguri ett begrepp som omfattar barbarkulturerna som stammar därifrån, vilket inkluderar ransarder, jorduashurer osv. Mitt förslag är därför att när det talas om "barbarer" som inte tillhör Narguri så kallar vi dem istället tex för ursprungsbefolkning, dvs några som är äldre än de invandrande jorerna och nargurierna. Vad sägs
Kolla folktråden också.
Kolla folktråden också.
Här är lite information och bilder för den som är intresserad av Skyter. Titta i synnerhet på målningen i slutet på den första Wikipedia-länken och freenets bildershow. På freenet trycker ni på bilderna eller knappen weiter för sen nästa bild
http://en.wikipedia.org/wiki/Scythian ... /01.html
Nog borde vi kunna hitta utrymme i erebaltor för ett liknande folk?
http://en.wikipedia.org/wiki/Scythian ... /01.html
Nog borde vi kunna hitta utrymme i erebaltor för ett liknande folk?
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-07-19 06:30, redigerad totalt 1 gånger.
Mer info om skyter.
Scythian Society & Dress
The Scythians (as the Greeks referred to them) or Sakas (as the Persians knew them) are believed to have been of Iranian origin. They shared a common language, and maintained well-used trade routes that connected their many distant settlements. Although they were nomadic, the Scythians had a single patriarchal sovereign that the different chieftains all paid tribute to. This leader had an entourage of wealthy nobles who acted as his courtiers, and his position was passed on to his son at his death.
The Scythians had no written language, so much of what is known about them has been derived from the many precious and exquisitely crafted artifacts found in their frozen tombs in Russia, Kazyktstan and the Eurasian plains. These precious items included weapons, jewelry and clothing, and were meant to follow the deceased into the afterlife. They can be viewed in Russian museums, well preserved from their long stay in the frozen tombs.
The Encyclopedia Britannica describes the Scythian wardrobe as follows:
Many Royal Scyths wore bronze helmets and chain-mail jerkins of the Greek type, lined with red felt. Their shields were generally round and made of leather, wood, or iron, and were often decorated with a central gold ornament in the form of an animal, but other tribesmen carried square or rectangular ones.
All used a double-curved bow, shooting over the horse's left shoulder; arrows had trefoil-shaped heads made, according to date, of bronze, iron, or bone. Arrows and bow were carried in a gorytos (bow case) slung from the left side of the belt.
Their swords were generally of the Persian type, with an intricately ornamented heart-shaped or triangular crosspiece. ...the sheaths were often encased in gold worked into embossed designs and offset with paste or ivory inlay and gems.
Their knives were of various shapes and lengths, some being curved in the Chinese manner. They wore the dagger attached to the left leg by straps, and many carried spears or standards surmounted by bronze terminals depicting real or imaginary beasts.
The Scythian's horses were also outfitted in beautiful and ornate costumes, and were seen ridden for the first time among many of the peoples they descended upon.
Many of the Scythians had full body tattoos with extremely intricate tribal designs, depicting both real and imaginary beasts as well as events from their mythology. Looking like the forerunners of modern-day Hell's Angels, the fierce appearance of the Scythian nomads had a formidably terrifying effect on the people whose lands they invaded.
The astonishing victories of the Scythians brought them a great deal of fame, and much of Western Persia fell under the rule of Scythian chieftains. It has been recorded that they invaded Syria and Judea around 625 BC, and even reached the borders of Egypt where peace terms were reached with them by the intimidated rulers of that kingdom.
Equality in War
The act of war was one in which the Scythian women are said to have participated in equally with the men. Scythian women were tattooed like their mates, and the ancient historian Diordorus commented that Scythian women 'fight like the men and are nowise inferior to them in bravery'.
It has been recorded that Scythian women had to kill three enemies in battle before marrying, and that a mastectomy of the right breast was performed on female infants so that their pectoral muscle wouldn't weaken and they would be able to brandish a sword better!
The Cimmerian Connection
It was the horseback riding Scythians who overtook the fierce Cimmerian infantry, which fought on foot and didn't have horses.
Most readers will probably be familiar with the Cimmerians as the people who were later popularized in the famous fictional tales of the displaced Hyperborean Era warrior, Conan the Cimmerian, by Robert E. Howard and later L. Sprague DeCamp. The fierce horseback-riding raiders in the scene at the beginning of macho director John Milius', Conan the Barbarian, who rape and pillage the young Conan's tribe, are meant to depict the ancient Scythians.
Cannabis and the Dead
Cannabis was an integral part of the Scythian cult of the dead, wherein homage was paid to the memory of their departed leaders. After the death and burial of their king, the Scythians would purify themselves by setting up small tepee-like structures which they would enter to inhale the fumes of hemp seeds (and the resinous flower calyxes surrounding the seeds) thrown onto red-hot stones.
In a famous passage written in about 450 B.C., Herodotus describes these funeral rites as follows:
...when, therefore, the Scythians have taken some seed of this hemp, they creep under the cloths and put the seeds on the red hot stones; but this being put on smokes, and produces such a steam, that no Grecian vapour-bath would surpass it. The Scythians, transported by the vapour, shout aloud.
Scythian Society & Dress
The Scythians (as the Greeks referred to them) or Sakas (as the Persians knew them) are believed to have been of Iranian origin. They shared a common language, and maintained well-used trade routes that connected their many distant settlements. Although they were nomadic, the Scythians had a single patriarchal sovereign that the different chieftains all paid tribute to. This leader had an entourage of wealthy nobles who acted as his courtiers, and his position was passed on to his son at his death.
The Scythians had no written language, so much of what is known about them has been derived from the many precious and exquisitely crafted artifacts found in their frozen tombs in Russia, Kazyktstan and the Eurasian plains. These precious items included weapons, jewelry and clothing, and were meant to follow the deceased into the afterlife. They can be viewed in Russian museums, well preserved from their long stay in the frozen tombs.
The Encyclopedia Britannica describes the Scythian wardrobe as follows:
Many Royal Scyths wore bronze helmets and chain-mail jerkins of the Greek type, lined with red felt. Their shields were generally round and made of leather, wood, or iron, and were often decorated with a central gold ornament in the form of an animal, but other tribesmen carried square or rectangular ones.
All used a double-curved bow, shooting over the horse's left shoulder; arrows had trefoil-shaped heads made, according to date, of bronze, iron, or bone. Arrows and bow were carried in a gorytos (bow case) slung from the left side of the belt.
Their swords were generally of the Persian type, with an intricately ornamented heart-shaped or triangular crosspiece. ...the sheaths were often encased in gold worked into embossed designs and offset with paste or ivory inlay and gems.
Their knives were of various shapes and lengths, some being curved in the Chinese manner. They wore the dagger attached to the left leg by straps, and many carried spears or standards surmounted by bronze terminals depicting real or imaginary beasts.
The Scythian's horses were also outfitted in beautiful and ornate costumes, and were seen ridden for the first time among many of the peoples they descended upon.
Many of the Scythians had full body tattoos with extremely intricate tribal designs, depicting both real and imaginary beasts as well as events from their mythology. Looking like the forerunners of modern-day Hell's Angels, the fierce appearance of the Scythian nomads had a formidably terrifying effect on the people whose lands they invaded.
The astonishing victories of the Scythians brought them a great deal of fame, and much of Western Persia fell under the rule of Scythian chieftains. It has been recorded that they invaded Syria and Judea around 625 BC, and even reached the borders of Egypt where peace terms were reached with them by the intimidated rulers of that kingdom.
Equality in War
The act of war was one in which the Scythian women are said to have participated in equally with the men. Scythian women were tattooed like their mates, and the ancient historian Diordorus commented that Scythian women 'fight like the men and are nowise inferior to them in bravery'.
It has been recorded that Scythian women had to kill three enemies in battle before marrying, and that a mastectomy of the right breast was performed on female infants so that their pectoral muscle wouldn't weaken and they would be able to brandish a sword better!
The Cimmerian Connection
It was the horseback riding Scythians who overtook the fierce Cimmerian infantry, which fought on foot and didn't have horses.
Most readers will probably be familiar with the Cimmerians as the people who were later popularized in the famous fictional tales of the displaced Hyperborean Era warrior, Conan the Cimmerian, by Robert E. Howard and later L. Sprague DeCamp. The fierce horseback-riding raiders in the scene at the beginning of macho director John Milius', Conan the Barbarian, who rape and pillage the young Conan's tribe, are meant to depict the ancient Scythians.
Cannabis and the Dead
Cannabis was an integral part of the Scythian cult of the dead, wherein homage was paid to the memory of their departed leaders. After the death and burial of their king, the Scythians would purify themselves by setting up small tepee-like structures which they would enter to inhale the fumes of hemp seeds (and the resinous flower calyxes surrounding the seeds) thrown onto red-hot stones.
In a famous passage written in about 450 B.C., Herodotus describes these funeral rites as follows:
...when, therefore, the Scythians have taken some seed of this hemp, they creep under the cloths and put the seeds on the red hot stones; but this being put on smokes, and produces such a steam, that no Grecian vapour-bath would surpass it. The Scythians, transported by the vapour, shout aloud.
Senast redigerad av Fraxinus den 2007-07-20 08:43, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Nej, inte egentligen. Jag tycker att det är en ideal lösning. Lite grann som swedes kan hänvisa både till svear och svenskar. På så sätt skiljer sig mina nargurstammar i Palinor en hel del från ursprungsnargurer, och SL är fri att leka runt med sina egna nargurtraditioner. En idéal lösning i mina ögon.birkebeineren skrev:Beteckningen nargurer använder jag också om både det folk som bebor Nargurs skogar och folk som härstammar ur den kulturen. Kanske inte den bästa lösningen men än så länge har jag inte kommitpå nägra bättre..
Går kanske att hitta någon, om vi tycker det behövs?
Birke: Skulle du kunna göra en enkel sammanställning på...
Allmänt: (kort om Nargur-folken)
Utseende: (deras utseende, hårfärg, hårlängd, kraftiga, slanka, ögonfärg. Lite om klädsel - kortfattat)
Uppträdande: Kortfattat om deras uppträdande
Religion: Vilken/Vilka religioner tillber de? Kortfattat
Språk: Vilka, vilket språk talas? Vilken alfabet används?
Allmänt: (kort om Nargur-folken)
Utseende: (deras utseende, hårfärg, hårlängd, kraftiga, slanka, ögonfärg. Lite om klädsel - kortfattat)
Uppträdande: Kortfattat om deras uppträdande
Religion: Vilken/Vilka religioner tillber de? Kortfattat
Språk: Vilka, vilket språk talas? Vilken alfabet används?
Med anledning av ett antal bilder av barbarerna som dykt upp på forumet ville jag bara uttrycka hur jag sett Nargurs skogars barbarer. För mig är de de klassiska långhåriga, skäggiga barbarerna ur Gladiators inledningsscen.
Jag tror någonstans hårpiskor, nakna bröst och stora pälsar hamnat på Cerevals barbarer genom inflytande från Akrogal. Nu läste jag att Peter gärna ser sina nargurer (stäppens folk tror jag du menade) med liknande utseende.
Ta en titt på Anders illustrationer: viewtopic.php?t=276
Jag ser den översta som Cerbarbar (nomaderna), kan eventuellt tänka mig det utseendet för stäpperna i Palinor. Nargurs barbar finner ni efter trollen...
Barbias barbarer ligger mitt emellan, hur ser illustrationerna av deras laner ut?
Hur ser ni andra på detta, och framför allt då Mäster Birke?
Jag tror någonstans hårpiskor, nakna bröst och stora pälsar hamnat på Cerevals barbarer genom inflytande från Akrogal. Nu läste jag att Peter gärna ser sina nargurer (stäppens folk tror jag du menade) med liknande utseende.
Ta en titt på Anders illustrationer: viewtopic.php?t=276
Jag ser den översta som Cerbarbar (nomaderna), kan eventuellt tänka mig det utseendet för stäpperna i Palinor. Nargurs barbar finner ni efter trollen...
Barbias barbarer ligger mitt emellan, hur ser illustrationerna av deras laner ut?
Hur ser ni andra på detta, och framför allt då Mäster Birke?
Själv ser jag ingen given skiljelinje mellan killen överst och mannen underst: de kan mycket väl tillhöra liknande estetiska kulturer. Den övre killen kanske markerar något med sin hårpisk och sin attityd, medan de flesta lite äldre nargurer klär sig i behändiga pälsar.
Jag tycker att man dessutom kan tillåta mycket variation mellan stammar, men att vissa kulturella drag (Karvade slingor? Lockar och tovar ur håret? Snirkliga tatueringar? You name it) går igen och poppar upp lite här och var. Rakad panna och skalle kanske är krigarmode? Jfr gärna olika stäppindiansstammar som bor bredvid varandra med olika mode och kultur. Fast de är ju iofs helt olika folkgrupper på ett annat sätt än nargurerna...
Jag tycker att man dessutom kan tillåta mycket variation mellan stammar, men att vissa kulturella drag (Karvade slingor? Lockar och tovar ur håret? Snirkliga tatueringar? You name it) går igen och poppar upp lite här och var. Rakad panna och skalle kanske är krigarmode? Jfr gärna olika stäppindiansstammar som bor bredvid varandra med olika mode och kultur. Fast de är ju iofs helt olika folkgrupper på ett annat sätt än nargurerna...
Håller helt med dig Peter, klart man skall tillåta variationer mellan stammarna. Några av oss ser dock gärna generalliseringar som stämningsskapande. Jag skulle därför gärna se den tendensen att gubbe 3 är hur större delen av skogens barbarer ser ut, med undantag bland vissa klaner och stammar så klart. "Hårpiskan" som mode/standard/symbol för mandom tillhör istället östnargurerna, men har spridits via Barbiatill slättens barbarer, eller ev oberoende av varandra. Fick ett minne här på morgonen att klan Tridor i Barbia hade hårpiska på illustration, kan det stämma.
Min första tanke var faktiskt Nargur-skogens barbarer. Borde kanske ha varit lite mer tydlig... men det är ju givetvis bra att spåna kring ALLA nargurer! 
Detta är samlat från olika källor i Ereb Altor... (ska plocka bort det när ni har kollat igenom det)
BARBIA
NORDBARBAR
Allmänt: Nordbarbarerna är uppväxta på grässlätterna i det karga och bergiga Barbia långt upp i Erebs nordöstra hörn. Man anser att stammen, dess hövding, familjen och tamdjuren är det viktigaste. Tamdjuren består mest av renar, men också av uroxar, getter och ibland får. Tidigt lärde sig nordbarbarerna att rida och folket kallas också för ”Det Hästridande Folket”.
Nordbarbarernas fiender utgörs främst av svartfolk och vargar, men många stammar har släktfiender som de ligger i fejd med. Om någon från en familj har dödat någon från en annan, så måste offrets familj hämnas genom att dräpa en jämlike hos den första familjen. Dessa fejder slutar ibland med öppet krig då den ena ätten blir utplånad.
Utseende: Nordbarbarer är ofta långa och av naturen kraftigt byggda för att stå emot det kärva klimatet. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av renhud och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t.ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Nordbarbarer slåss främst med spjut och stor rundsköld eller båge och använder lätta läderrustningar. Under det senare seklet har dock även vapen som yxor, svärd, kroksablar och tyngre rustningar börjat förekomma hos vissa stammar. Med tanke på hans stora skicklighet på hästryggen och då han sysslar med boskapsskötsel är han oftast även mycket skicklig med lasso för att snärja fiender.
Uppträdande: Nordbarbarerna är uppvuxna på slättlandet och är vana att överleva i naturen. Naturen dyrkas och platser som är ovanligt vackra anses som heliga. Deras respekt för naturen är stor. Man lägger stor betydelse vid egenskaper som stolthet, ära, vänskap, lojalitet och omhändertagandet av familj och stamfränder. För att vinna ära och inte skymfa sin stolthet försöker man endast strida mot jämlikar och anfaller aldrig försvarslösa.
Eftersom magi är främmande för dem så fruktar de magiska krafter och särskilt då elementarmagi och illusionism.
Religion: Alla barbier är naturdyrkare och hänger sig åt shamanism. De fruktar magi i allmänhet och elementarmagi och illusionism i synnerhet.
Språk: Barbiska
STADSFOLK
Allmänt: Stadsfolket bebor Barbias enda stad – huvudstaden Babor – och består främst av nordbarbarer som tillhört stammar som utplånats eller vars hövdingar stupat och vars tamdjur tagits av fienden. I Babor sysslar de med handel, grovarbete, hantverk eller tar värvning i kejsarens armé som ständigt behöver nytt folk.
På grund av barbiernas stolthet, som präglats genom seklerna, finns det ytterst få laglösa i Babor. De som ändå visar sig där och blir infångade straffas hårt i staden (och ännu hårdare i vildmarken).
Utseende: Se Nordbarbarer, dock har Babors befolkning tillgång till alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbarer, dock kan stadsbefolkningen sägas vara en korsning mellan barbarer och vanligt stadsfolk i allmänhet. Babors invånare är emellertid i regel hederligare och stoltare, de fruktar inte heller magi lika mycket men har fortfarande enorm respekt för den.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
BYBOR
Allmänt: Byfolket består av nordbarbarer som under generationer varit bofasta i sina byar. De äldsta byarna är Nug, Sendul och Alder. De nyare är Vesse och Ara. De allra nyaste är Sinel och Utill där man livnär sig mycket på handel och på sina hamnar. Nug exporterar mycket sötvattensfisk och lax. I Sendul livnär man sig också på fisket. Vesse har växt upp bredvid Babor och fungerar ungefär på samma sätt. I byn Alder livnär man sig på jakt och begränsat fiske. Tack vare Lerån kan man exportera keramikprodukter av högsta kvalitet.
Utseende: Se Nordbarbarer, byborna har dock tillgång till i stort sett alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
HABULONER
Allmänt: Habulonerna är ursprungligen nordbarbarer som kände havets lockelse och utvandrade till övärlden i Ardibukten. Sjöfarten gör det möjligt för folket att överleva på öarna. Något som är oklart i habulonernas historia är hur de överlevde Mörkertiden. Kanske lämnade de sina öar och drog till annat land för att återvända till öarna under den nya tiden. Det finns tecken som tyder på detta – habulonernas nuvarande båtar och de båtar som används av folket väster om Ardibukten har liknande struktur och funktion.
Inte alls överraskande så lever habulonerna av fiske, men flera gånger under deras historia har de varit tvungna att livnära sig genom piratverksamhet. Om de inte får möjlighet att få varor som inte finns på småöarna så riskerar de att utplånas. Sedan en tid tillbaka fungerar dock handeln med Babor väl, men under vissa omständigheter så har habulonerna återupptagit plundringarna.
Habulonernas krigföring till havs är näst intill oslagbar. När de försvarar sina hem slåss de som havets alla stormgudar tillsammans.
Utseende: Habulonerna är långa och kraftigt byggda för att stå emot vind och vatten. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av skinn och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t. ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Uppträdande: Habulonerna genomgick en förvandling under sin tid på öarna. De blev krigiska och tystlåtna och i regel är det svårt att få kontakt med dem. De verkar vara lika likgiltiga som havet och deras ögon är lika oändliga som dess djup. De kan dock skifta humör lika snabbt som stormen överraskar på havet. När en habulon någon gång talar verkar det ligga någon djupare mening i vad han säger. På något vis verkar de vara ständigt sorgsna, men trygga och stolta. I övrigt se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
CEREVAL
Allmänt: Cereval brukar oftast kallas Drakarnas rike – av förklarliga skäl. I Cer-bergen finns den största hittills kända förekomsten av drakar på ett och samma ställe. Trots detta så lever Cerevals befolkning i relativ trygghet – drakarna tyglas av ett slags drakmästare, och cerevalierna har dessutom det halvmagiska månsilvret till sin hjälp.
Alla cerevalier, inklusive Cer-skogens troll, lyder Månlagen (också kallad Draklagen eller Drakmästarnas lag) som är överordnad alla lokala lagar. Den reglerar…
1. Behandlingen av månsilver; lagring, laddning, utförsel och skatt.
2. Uppträdande och samverkan mellan individer och samhällen.
3. Böter vid brott mot lagen.
4. Utlämning av brottslingar (i första hand vid brott mot Månlagen, men gärna andra svåra brott också) till Drakmästarna.
FOLKEN I STADSSTATERNA
Allmänt: I stadsstaternas samhällen lever den vanliga floran av hantverkare, köpmän, lärda män och fredlösa.
Invånarna i stadsstaterna är i regel människor av barbariskt ursprung. Mindre grupper av dvärghantverkare, dvärgköpmän, alver, ankor och halvlängdsmän finns i de tre storstäderna, men sällan bofast utanför dessa. Bland de fredlösa finns många människor med svartfolkblod i ådrorna. Orcher och reptilmän dödas eller drivs bort omedelbart.
En udda grupp i stadsstaterna är bortbytingarna. Dessa storvuxna, magikunniga personer har antingen gjort karriär som krigare, magiker eller alkemister, eller så hittar man dem som en utstött grupp längst ner på den sociala stegen. Föräldrarnas ställning betyder mycket för hur dessa missedda individer skall lyckas.
Utseende: Stadsbefolkningen är något under medellängd; har långt mörkt hår; grå, blå eller gröna ögon; ljus hy och ofta skäggväxt. Till vardags klär man sig i tunika och hosor i ylle samt en mantel. I strid tar de rika på sig ett fjällpansarharnesk, metallskenor på armar och ben samt en konhjälm medan de fattigare oftast får nöja sig med läder. Favoritbeväpningen är en sabel eller ett långspjut och en långsköld. Om man har råd så skaffar man sig vapen och rustning i månsilver.
Uppträdande: Cerevalier är i allmänhet tystlåtna, hederliga och fridfulla. Då alla cerevalier respekterar Månlagen är plundringar och överfall sällsynta företeelser. Våldshandlingar sker dock då stadsstaterna ständigt krigar sinsemellan. Det är ovanligt att en cerevalier blir magiker då man tycker att det räcker med en lagom mängd månsilver för att livet skall bli lättare att leva.
Religion: Religionen spelar en ganska liten roll i Cerevals stadsstater. Man dyrkar Drakmästarna, men vet dock inte riktigt om man skall betrakta dessa som gudomliga, representanter för någon gud eller endast odödliga. Mångudinnan dyrkas dock i de flesta större samhällen och druider har också ofta ett litet tempel i städer och byar medan svarttempel aktivt fördrivs av hela befolkningen vid upptäckt.
Språk: Cerevaliska
FRIA HEDBÖNDER & BOSKAPÄGARE
Allmänt: De fria hedbönderna och boskapsägarna lever utanför stadsstaterna i familjegrupper eller små byar, men ändå så pass nära att de har deras beskydd.
Bönderna beodlar heden med rotfrukter, brödsäd och ett gräs som ger ifrån sig bomullsliknande fibrer till kläder. Vården av det känsliga och tunna jordlagret är nästan religiös och det medför automatisk omedelbar avrättning på plats att förstöra en fläck av jordlagret så att den magra underliggande moränen kommer fram. Jord som inte brukas skall bindas med rotrika buskar och gräs så att jorden i blåser bort. Gräsbrand som dödar jorden orsakar också dödsstraff.
Boskapsägarna föder upp stora hjordar av en visentliknande nötboskap. Djuren äter helst endast topparna på gräset varför detta inte skadas utan snabbt återhämtar sig. Istället måste hjordarna hela tiden flyttas. För att övervaka och driva djuren håller ägaren ett stort antal anställda med hästar.
Utseende: Se folken i stadsstaterna.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Hedbönder och boskapsägare har ingen utpräglad religion alls. Familjens överhuvud är tolk för husgudarna och förfädernas andar, resten kan dra dit drakarna växer. Månsilver är lika viktigt som övriga familjemedlemmar.
Språk: Cerevaliska
NOMADFOLK
Allmänt: I det karga landskapet på Cerevals högland kan endast nomadfolken leva. Man måste ständigt flytta från ett vattenhål till nästa. Små hjordar av elefantfåglar och tama antiloper är allt som marken kan föda.
Nomadfolken är de ursprungliga invandrarna i Cereval, hedbönderna är helt enkelt nomader som slagit sig ner på den bördigare heden och blivit bofasta vilket i sin tur sedan givit upphov till stadsstaterna. Nomaderna lever dock fortfarande som de första barbarinvandrarna. Varje grupp (klanen) på 30-60 vuxna individer består av 3-8 familjer, ofta är släkt med varandra. Den främsta familjens överhuvud är hövding med oinskränkt makt – antingen tycker man som hövdingen eller så lämnar man klanen (detta betyder oftast döden eller städernas slum).
För att ordna bröllop och andra praktiska göromål mellan klanerna har man klanmöten varje sommar där alla klanerna deltar, Klanmöten innebär marknadstid, fest, tävlingar, bröllop och rättegångar. Under mötestiden, oftast omkring en vecka, får inga strider äga inom eller mellan klanerna äga rum.
Varje klan håller hjordar av tama antiloper som ger mjölk, ett slags ull och kött. De håller också elefantfåglar vilka på flera sätt är mycket viktiga för nomaderna – dels används de som drakvakter, med sin skarpa syn kan de se drakar på flera mils avstånd (de varnar då genom att gräva en grop i sanden som de lägger sig i och täcker över sig själva med ett tunt lager sand för att på så sätt smälta in i omgivningen); dels används de som riddjur; och dels ger de ägg och ett mycket uppskattat dun för bolster, jackor, m.m. Förutom boskapen äger klanen gemensamt också slavar som vaktar boskapen, river och reser tälten när man flyttar med djuren, lagar mat och tillverkar kläder
De vuxna männen vaktar, jagar, tillverkar vapen och sår och skördar det mycket snabbväxande ticagräset från vilket man får mjöl. I varje klan finns också en månsilversmed och hans lärlingar, samt en shaman med en lärling.
Utseende: Se folken i stadsstaterna. Nomaderna är dock oftast kraftigare byggda än stads- och hedbefolkningen p.g.a. det hårda levernet på högplatån. Klanjägaren är i regel klädd i skinn- och tygkläder på sommaren, och i dunjackor och vida dunbyxor på vintern. Jackor och byxor har metall- och/eller hornförstärkningar i konstfulla mönster som skydd mot vapen (Abs 3/4). Beväpningen består av en sabel av månsilver (inom Cerevals gränser), en ca 5,5 meter lång pik med sidospetsar och en bola.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Nomaderna tror på förfädernas andar och Drakmästarnas gudomlighet. Kontakten med andarna upprätthålls via shamanen och Månlagen respekteras absolut. Besök av Drakmästare är en stor ära och man tävlar om att betala skatt i månsilver och slavar. Varje klan för noggrant anteckningar om hur mycket man betalat i skatt och visar detta vid alla ceremonier som tecken på klanens storhet.
Språk: Cerevaliska
Detta är samlat från olika källor i Ereb Altor... (ska plocka bort det när ni har kollat igenom det)
BARBIA
NORDBARBAR
Allmänt: Nordbarbarerna är uppväxta på grässlätterna i det karga och bergiga Barbia långt upp i Erebs nordöstra hörn. Man anser att stammen, dess hövding, familjen och tamdjuren är det viktigaste. Tamdjuren består mest av renar, men också av uroxar, getter och ibland får. Tidigt lärde sig nordbarbarerna att rida och folket kallas också för ”Det Hästridande Folket”.
Nordbarbarernas fiender utgörs främst av svartfolk och vargar, men många stammar har släktfiender som de ligger i fejd med. Om någon från en familj har dödat någon från en annan, så måste offrets familj hämnas genom att dräpa en jämlike hos den första familjen. Dessa fejder slutar ibland med öppet krig då den ena ätten blir utplånad.
Utseende: Nordbarbarer är ofta långa och av naturen kraftigt byggda för att stå emot det kärva klimatet. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av renhud och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t.ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Nordbarbarer slåss främst med spjut och stor rundsköld eller båge och använder lätta läderrustningar. Under det senare seklet har dock även vapen som yxor, svärd, kroksablar och tyngre rustningar börjat förekomma hos vissa stammar. Med tanke på hans stora skicklighet på hästryggen och då han sysslar med boskapsskötsel är han oftast även mycket skicklig med lasso för att snärja fiender.
Uppträdande: Nordbarbarerna är uppvuxna på slättlandet och är vana att överleva i naturen. Naturen dyrkas och platser som är ovanligt vackra anses som heliga. Deras respekt för naturen är stor. Man lägger stor betydelse vid egenskaper som stolthet, ära, vänskap, lojalitet och omhändertagandet av familj och stamfränder. För att vinna ära och inte skymfa sin stolthet försöker man endast strida mot jämlikar och anfaller aldrig försvarslösa.
Eftersom magi är främmande för dem så fruktar de magiska krafter och särskilt då elementarmagi och illusionism.
Religion: Alla barbier är naturdyrkare och hänger sig åt shamanism. De fruktar magi i allmänhet och elementarmagi och illusionism i synnerhet.
Språk: Barbiska
STADSFOLK
Allmänt: Stadsfolket bebor Barbias enda stad – huvudstaden Babor – och består främst av nordbarbarer som tillhört stammar som utplånats eller vars hövdingar stupat och vars tamdjur tagits av fienden. I Babor sysslar de med handel, grovarbete, hantverk eller tar värvning i kejsarens armé som ständigt behöver nytt folk.
På grund av barbiernas stolthet, som präglats genom seklerna, finns det ytterst få laglösa i Babor. De som ändå visar sig där och blir infångade straffas hårt i staden (och ännu hårdare i vildmarken).
Utseende: Se Nordbarbarer, dock har Babors befolkning tillgång till alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbarer, dock kan stadsbefolkningen sägas vara en korsning mellan barbarer och vanligt stadsfolk i allmänhet. Babors invånare är emellertid i regel hederligare och stoltare, de fruktar inte heller magi lika mycket men har fortfarande enorm respekt för den.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
BYBOR
Allmänt: Byfolket består av nordbarbarer som under generationer varit bofasta i sina byar. De äldsta byarna är Nug, Sendul och Alder. De nyare är Vesse och Ara. De allra nyaste är Sinel och Utill där man livnär sig mycket på handel och på sina hamnar. Nug exporterar mycket sötvattensfisk och lax. I Sendul livnär man sig också på fisket. Vesse har växt upp bredvid Babor och fungerar ungefär på samma sätt. I byn Alder livnär man sig på jakt och begränsat fiske. Tack vare Lerån kan man exportera keramikprodukter av högsta kvalitet.
Utseende: Se Nordbarbarer, byborna har dock tillgång till i stort sett alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
HABULONER
Allmänt: Habulonerna är ursprungligen nordbarbarer som kände havets lockelse och utvandrade till övärlden i Ardibukten. Sjöfarten gör det möjligt för folket att överleva på öarna. Något som är oklart i habulonernas historia är hur de överlevde Mörkertiden. Kanske lämnade de sina öar och drog till annat land för att återvända till öarna under den nya tiden. Det finns tecken som tyder på detta – habulonernas nuvarande båtar och de båtar som används av folket väster om Ardibukten har liknande struktur och funktion.
Inte alls överraskande så lever habulonerna av fiske, men flera gånger under deras historia har de varit tvungna att livnära sig genom piratverksamhet. Om de inte får möjlighet att få varor som inte finns på småöarna så riskerar de att utplånas. Sedan en tid tillbaka fungerar dock handeln med Babor väl, men under vissa omständigheter så har habulonerna återupptagit plundringarna.
Habulonernas krigföring till havs är näst intill oslagbar. När de försvarar sina hem slåss de som havets alla stormgudar tillsammans.
Utseende: Habulonerna är långa och kraftigt byggda för att stå emot vind och vatten. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av skinn och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t. ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Uppträdande: Habulonerna genomgick en förvandling under sin tid på öarna. De blev krigiska och tystlåtna och i regel är det svårt att få kontakt med dem. De verkar vara lika likgiltiga som havet och deras ögon är lika oändliga som dess djup. De kan dock skifta humör lika snabbt som stormen överraskar på havet. När en habulon någon gång talar verkar det ligga någon djupare mening i vad han säger. På något vis verkar de vara ständigt sorgsna, men trygga och stolta. I övrigt se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
CEREVAL
Allmänt: Cereval brukar oftast kallas Drakarnas rike – av förklarliga skäl. I Cer-bergen finns den största hittills kända förekomsten av drakar på ett och samma ställe. Trots detta så lever Cerevals befolkning i relativ trygghet – drakarna tyglas av ett slags drakmästare, och cerevalierna har dessutom det halvmagiska månsilvret till sin hjälp.
Alla cerevalier, inklusive Cer-skogens troll, lyder Månlagen (också kallad Draklagen eller Drakmästarnas lag) som är överordnad alla lokala lagar. Den reglerar…
1. Behandlingen av månsilver; lagring, laddning, utförsel och skatt.
2. Uppträdande och samverkan mellan individer och samhällen.
3. Böter vid brott mot lagen.
4. Utlämning av brottslingar (i första hand vid brott mot Månlagen, men gärna andra svåra brott också) till Drakmästarna.
FOLKEN I STADSSTATERNA
Allmänt: I stadsstaternas samhällen lever den vanliga floran av hantverkare, köpmän, lärda män och fredlösa.
Invånarna i stadsstaterna är i regel människor av barbariskt ursprung. Mindre grupper av dvärghantverkare, dvärgköpmän, alver, ankor och halvlängdsmän finns i de tre storstäderna, men sällan bofast utanför dessa. Bland de fredlösa finns många människor med svartfolkblod i ådrorna. Orcher och reptilmän dödas eller drivs bort omedelbart.
En udda grupp i stadsstaterna är bortbytingarna. Dessa storvuxna, magikunniga personer har antingen gjort karriär som krigare, magiker eller alkemister, eller så hittar man dem som en utstött grupp längst ner på den sociala stegen. Föräldrarnas ställning betyder mycket för hur dessa missedda individer skall lyckas.
Utseende: Stadsbefolkningen är något under medellängd; har långt mörkt hår; grå, blå eller gröna ögon; ljus hy och ofta skäggväxt. Till vardags klär man sig i tunika och hosor i ylle samt en mantel. I strid tar de rika på sig ett fjällpansarharnesk, metallskenor på armar och ben samt en konhjälm medan de fattigare oftast får nöja sig med läder. Favoritbeväpningen är en sabel eller ett långspjut och en långsköld. Om man har råd så skaffar man sig vapen och rustning i månsilver.
Uppträdande: Cerevalier är i allmänhet tystlåtna, hederliga och fridfulla. Då alla cerevalier respekterar Månlagen är plundringar och överfall sällsynta företeelser. Våldshandlingar sker dock då stadsstaterna ständigt krigar sinsemellan. Det är ovanligt att en cerevalier blir magiker då man tycker att det räcker med en lagom mängd månsilver för att livet skall bli lättare att leva.
Religion: Religionen spelar en ganska liten roll i Cerevals stadsstater. Man dyrkar Drakmästarna, men vet dock inte riktigt om man skall betrakta dessa som gudomliga, representanter för någon gud eller endast odödliga. Mångudinnan dyrkas dock i de flesta större samhällen och druider har också ofta ett litet tempel i städer och byar medan svarttempel aktivt fördrivs av hela befolkningen vid upptäckt.
Språk: Cerevaliska
FRIA HEDBÖNDER & BOSKAPÄGARE
Allmänt: De fria hedbönderna och boskapsägarna lever utanför stadsstaterna i familjegrupper eller små byar, men ändå så pass nära att de har deras beskydd.
Bönderna beodlar heden med rotfrukter, brödsäd och ett gräs som ger ifrån sig bomullsliknande fibrer till kläder. Vården av det känsliga och tunna jordlagret är nästan religiös och det medför automatisk omedelbar avrättning på plats att förstöra en fläck av jordlagret så att den magra underliggande moränen kommer fram. Jord som inte brukas skall bindas med rotrika buskar och gräs så att jorden i blåser bort. Gräsbrand som dödar jorden orsakar också dödsstraff.
Boskapsägarna föder upp stora hjordar av en visentliknande nötboskap. Djuren äter helst endast topparna på gräset varför detta inte skadas utan snabbt återhämtar sig. Istället måste hjordarna hela tiden flyttas. För att övervaka och driva djuren håller ägaren ett stort antal anställda med hästar.
Utseende: Se folken i stadsstaterna.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Hedbönder och boskapsägare har ingen utpräglad religion alls. Familjens överhuvud är tolk för husgudarna och förfädernas andar, resten kan dra dit drakarna växer. Månsilver är lika viktigt som övriga familjemedlemmar.
Språk: Cerevaliska
NOMADFOLK
Allmänt: I det karga landskapet på Cerevals högland kan endast nomadfolken leva. Man måste ständigt flytta från ett vattenhål till nästa. Små hjordar av elefantfåglar och tama antiloper är allt som marken kan föda.
Nomadfolken är de ursprungliga invandrarna i Cereval, hedbönderna är helt enkelt nomader som slagit sig ner på den bördigare heden och blivit bofasta vilket i sin tur sedan givit upphov till stadsstaterna. Nomaderna lever dock fortfarande som de första barbarinvandrarna. Varje grupp (klanen) på 30-60 vuxna individer består av 3-8 familjer, ofta är släkt med varandra. Den främsta familjens överhuvud är hövding med oinskränkt makt – antingen tycker man som hövdingen eller så lämnar man klanen (detta betyder oftast döden eller städernas slum).
För att ordna bröllop och andra praktiska göromål mellan klanerna har man klanmöten varje sommar där alla klanerna deltar, Klanmöten innebär marknadstid, fest, tävlingar, bröllop och rättegångar. Under mötestiden, oftast omkring en vecka, får inga strider äga inom eller mellan klanerna äga rum.
Varje klan håller hjordar av tama antiloper som ger mjölk, ett slags ull och kött. De håller också elefantfåglar vilka på flera sätt är mycket viktiga för nomaderna – dels används de som drakvakter, med sin skarpa syn kan de se drakar på flera mils avstånd (de varnar då genom att gräva en grop i sanden som de lägger sig i och täcker över sig själva med ett tunt lager sand för att på så sätt smälta in i omgivningen); dels används de som riddjur; och dels ger de ägg och ett mycket uppskattat dun för bolster, jackor, m.m. Förutom boskapen äger klanen gemensamt också slavar som vaktar boskapen, river och reser tälten när man flyttar med djuren, lagar mat och tillverkar kläder
De vuxna männen vaktar, jagar, tillverkar vapen och sår och skördar det mycket snabbväxande ticagräset från vilket man får mjöl. I varje klan finns också en månsilversmed och hans lärlingar, samt en shaman med en lärling.
Utseende: Se folken i stadsstaterna. Nomaderna är dock oftast kraftigare byggda än stads- och hedbefolkningen p.g.a. det hårda levernet på högplatån. Klanjägaren är i regel klädd i skinn- och tygkläder på sommaren, och i dunjackor och vida dunbyxor på vintern. Jackor och byxor har metall- och/eller hornförstärkningar i konstfulla mönster som skydd mot vapen (Abs 3/4). Beväpningen består av en sabel av månsilver (inom Cerevals gränser), en ca 5,5 meter lång pik med sidospetsar och en bola.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Nomaderna tror på förfädernas andar och Drakmästarnas gudomlighet. Kontakten med andarna upprätthålls via shamanen och Månlagen respekteras absolut. Besök av Drakmästare är en stor ära och man tävlar om att betala skatt i månsilver och slavar. Varje klan för noggrant anteckningar om hur mycket man betalat i skatt och visar detta vid alla ceremonier som tecken på klanens storhet.
Språk: Cerevaliska
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Nu blev jag rätt så stressad; vänta på mig!!! 
... 
Egentligen bara bra, att ni börjar diskutera hur nargurerna ser ut, så kan jag äntligen se till att få ner i text mina ganska så spesifika åsikter om hur det skal vara!! Jag har utgått i huvudsak från beskrivningar av barbier men tror även jag har fått med mig alla de ställen där folk med nargurisk koppling omnämns.
Skal samla ihop mig och mina skriverier och återkommer i kväll (skal forsöka iallafall)!
Tar dock era åsikter och tycken om illustrationer i åtanke.
... Egentligen bara bra, att ni börjar diskutera hur nargurerna ser ut, så kan jag äntligen se till att få ner i text mina ganska så spesifika åsikter om hur det skal vara!!
Jag har utgått i huvudsak från beskrivningar av barbier men tror även jag har fått med mig alla de ställen där folk med nargurisk koppling omnämns.Skal samla ihop mig och mina skriverier och återkommer i kväll (skal forsöka iallafall)!
Tar dock era åsikter och tycken om illustrationer i åtanke.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Beakta och anamma, eller något helt annat, här kommer nargurerna! 
Har begränsat mig till nargurerna i Nargurs skogar än så länge, och försökt vara kortfattad.
NARGURER
Allmänt: Nargurerna i Nargurs skogar är de av norra Erebs barbarer som har bevarat mest av sin ursprungliga kultur. Alla vandringar till trots lever de på samma vis som förfäderna. Centrala och nordöstra Erebs djupa skogar är deras hem och ytterst få lämnar någonsin dessa. De lever ett halvnomadiserade liv där de under vintern holder sig skyddade i små befästa lager och resten av året agnas åt ett kringvandrande samlande och jagande. Nargurerna består av två olika folk som fast de inte kan blanda blod lever sida vid sida alltsedan Gudinnan skapade fred for tusentals år sedan, osroguhrer och noroguhrer. Den såkallade ”fostringen”, där ynglingar ur ett folk lever några år hos en klan av det andra, är central. Gudinnan, förfäderna och skogen är det viktigaste i nargurernas värld.
Utseende: Nargurerna är antigen långa och kraftiga med ljus hy, blondt hår och blåa ögon, noroguhrer, eller korta och smala med ljus hy, svart hår och gröna ögon, osroguhrer. Båda folken ar robusta och tåliga, väl anpassade till ett liv i vildmarken. De klär sig i skinn och päls men även enklare vävda tyger används, gärna lätt i varmt väder. Nargurerna gillar att smycka sig med halsband och amuletter i naturmaterial som trä, ben, fjädrar och bärnsten. Tatueringar i snirkliga mönster är vanliga och alla nargurer har sin klans märke någonstans på kroppen. Hår och frisyrer förekommer på ett otal olika vis, fast gärna gemensamt innom klanen, skägg och flätor anses som mycket vackert.
Uppträdande: Nargurerna är ett vildmarkspräglad och självstandigt folk, frihetsälskande och stolta. Naturen ses på med stor vördnad och respek. De är normalt tysta och lugna forutom vid krig och fästligheter då naturens vildhet tar over. Egenskaper som lojalitet, ära och omhändertagande är betydelsefulla. Vid krig, och generelt vid konflikter, försöker narguren att välja jämlika motståndare. Kvinnor och män är varandras lika även om sysslorna ofta är olika. Nymodigheter ses på med stor skepsis då nargurerna gör som sina förfäder och sällan anammar andras sätt. Annan magi än volvornas vind- och ande-magi ses på med stor fruktan.
Religion: Nargurerna tillber Gudinnan, A Nhari Guhr, som engång steg upp ur vattnet och enade folken. Hon är främst naturen och skogens gudinna men har även många andra aspekter; Ashril, ”lilla älvan”, kärlekens gudinna; Inashrar, elden och den vilda lustans gudinna; Mirraghan, kriget och dödens gudinna. Förfädersdyrkan är mycket viktig.
Språk: Nargurerna i Nargurs skogar talar central-narguri, även kallad narguriska. Deras ursprungliga runor som de utvecklade från norddvärgarnas har ersatts av östnarguriska tecken. Ytterst få nargurer talar något annat språk än sitt eget och det är bara volvorna och runskärarna som behärskar skrivkonsten.
EDIT: Hade glömt skriva förfädersdyrkan under Religion..
Har begränsat mig till nargurerna i Nargurs skogar än så länge, och försökt vara kortfattad.
NARGURER
Allmänt: Nargurerna i Nargurs skogar är de av norra Erebs barbarer som har bevarat mest av sin ursprungliga kultur. Alla vandringar till trots lever de på samma vis som förfäderna. Centrala och nordöstra Erebs djupa skogar är deras hem och ytterst få lämnar någonsin dessa. De lever ett halvnomadiserade liv där de under vintern holder sig skyddade i små befästa lager och resten av året agnas åt ett kringvandrande samlande och jagande. Nargurerna består av två olika folk som fast de inte kan blanda blod lever sida vid sida alltsedan Gudinnan skapade fred for tusentals år sedan, osroguhrer och noroguhrer. Den såkallade ”fostringen”, där ynglingar ur ett folk lever några år hos en klan av det andra, är central. Gudinnan, förfäderna och skogen är det viktigaste i nargurernas värld.
Utseende: Nargurerna är antigen långa och kraftiga med ljus hy, blondt hår och blåa ögon, noroguhrer, eller korta och smala med ljus hy, svart hår och gröna ögon, osroguhrer. Båda folken ar robusta och tåliga, väl anpassade till ett liv i vildmarken. De klär sig i skinn och päls men även enklare vävda tyger används, gärna lätt i varmt väder. Nargurerna gillar att smycka sig med halsband och amuletter i naturmaterial som trä, ben, fjädrar och bärnsten. Tatueringar i snirkliga mönster är vanliga och alla nargurer har sin klans märke någonstans på kroppen. Hår och frisyrer förekommer på ett otal olika vis, fast gärna gemensamt innom klanen, skägg och flätor anses som mycket vackert.
Uppträdande: Nargurerna är ett vildmarkspräglad och självstandigt folk, frihetsälskande och stolta. Naturen ses på med stor vördnad och respek. De är normalt tysta och lugna forutom vid krig och fästligheter då naturens vildhet tar over. Egenskaper som lojalitet, ära och omhändertagande är betydelsefulla. Vid krig, och generelt vid konflikter, försöker narguren att välja jämlika motståndare. Kvinnor och män är varandras lika även om sysslorna ofta är olika. Nymodigheter ses på med stor skepsis då nargurerna gör som sina förfäder och sällan anammar andras sätt. Annan magi än volvornas vind- och ande-magi ses på med stor fruktan.
Religion: Nargurerna tillber Gudinnan, A Nhari Guhr, som engång steg upp ur vattnet och enade folken. Hon är främst naturen och skogens gudinna men har även många andra aspekter; Ashril, ”lilla älvan”, kärlekens gudinna; Inashrar, elden och den vilda lustans gudinna; Mirraghan, kriget och dödens gudinna. Förfädersdyrkan är mycket viktig.
Språk: Nargurerna i Nargurs skogar talar central-narguri, även kallad narguriska. Deras ursprungliga runor som de utvecklade från norddvärgarnas har ersatts av östnarguriska tecken. Ytterst få nargurer talar något annat språk än sitt eget och det är bara volvorna och runskärarna som behärskar skrivkonsten.
EDIT: Hade glömt skriva förfädersdyrkan under Religion..
Senast redigerad av birkebeineren den 2007-08-13 19:42, redigerad totalt 2 gång.