Ni har säkert helt rätt att Tiron Cruvi syftar på Krun - jag skriver ur minnet och det felar. Ett alternativ i min berättelse är ju att Paridon inte lovar kimzonerna "ett grönt land" utan "ett lyckligt land"? Ett Terra Felix som sedan förkortades till Felicien? Att huvudstaden på Garumos hette Koalint hade jag glömt men ger ju en fin symmetri till berättelsen.
Att Tyros, Sidon och Elikon grundades först borde stämma - Koalint var första anhalten och jag gillar grupperingar om tre. Rent strategiskt vore det ju också dumt av felicierna att splittra sin flotta direkt vid ankomsten då de säkerligen var numerärt underlägsna som det var och flottan innebär möjligheten till överraskande amfibiska anfall. Erövringen borde ha tagit tid och skett i vågor av anfall med efterföljande konsolideringar. Sedan kan ju förstås felicierna hävda att det tog allt på ett fat...
För min del får gärna seglatsen från Garumos till Koalint vara fylld av fantastik och epik (säkerligen en hel del efterkonstruktioner som kimzonerna lagt in för att framstå som än mer heroiska...). Det är lite därför jag önskar en längre seglats än tre månader. Tänk Odysseen med Kirke, Cyklopen, sirener, faiakerna och deras självgående skepp, drogade lotusätare, Skylla och Charybdis m.m.
Felicien
Även vid Horyns gap misstänker jag att det skulle behövas besvärjelser för att det ska vara möjligt att segla upp för de kraftiga forsarna. Det sagt så har jag inget emot en seglats runt Soluna, även om jag nog tror det finns tillräckligt med intressanta platser för en episk seglats även om det skulle skett via golwynda.DrHus skrev:Såväl Golwyndavägen som Solunaomseglingen kräver magi alternativt gudomligt beskydd. I det första fallet levitation av en hel flotta uppför Grelgefallen, i det andra fallet skydd mot värme. Om jag inte missminner mig finns det besvärjelser som skyddar mot just hetta som är "billigare" än besvärjelser som lyfter en hel flotta. Golwyndavägen kräver dessutom att de kejserliga slussarna mellan Golwynda och Kopparhavet överlevde 600 år av mörkertid.
Det är väl de objektiva anledningarna. Men ärligt talat föredrar jag rent subjektivt Solunaseglatsen framför Golwyndaseglatsen - mera av den Odysseenkänsla jag fick när jag först läste om kimzonernas flykt och seglats till Ereb.
Sen så skulle det inte vara möjligt att kimzonerna faktiskt tog sina skepp över land vissa sträckor, och alltså inte använda sig av magi? Allternativt att de färdades över land och hav under sin långa resa. Det behöver ju inte ha varit samma skepp som de avseglade i som de nådde sitt mål med...
Jag var inte medveten om att det är ett fall även vid Horyns gap så om kimzonerna ska ta sig förbi fall kan det lika gärna vara Grelgefallen. Snickrade ihop en alternativ text där de tar vägen över Grelge, Krun och slussarna och resan tar tre månader. Kommer här:
Om Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse på Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp och man. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kalameikos i en dröm. I drömmen
lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik och ett land av grönska/ett lyckligt land. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med flottan till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vitamurar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Än i denna dag ska Garumos endast vara en öde och steril ö som skepp undviker i fruktan för Paridons vrede och Kiolomons förbannelse.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till ärkemagikern och bad om passage genom fallen i utbyte mot en skeppslast med guld, pärlor och ädelstenar. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål och nekades igen. En tredje och sista gång bad Kalameikos då om passage och Elissas hand och hotade med krig om ärkeamagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld, pärlor och ädelstenar. Skepper var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och åtta av kimzonerna främsta kämpar. Under natten smet Kalameikos och hand kimzoner ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd.
I gryningen kunde ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt ärkemagikern sin dotter och öppande upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i ett uppåtströmmande källsprång och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De skakade kimzonerna satte kurs mot väst och kom snart till Kruns kust (alt. ett grönt lands kust).
Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade lämnat alla sina skatter i Habete Grelge. Allt de hade nu var spjut, svärd, yxa och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade förödda bakom sig. I detta slag föddes fiendeskapen mellan krunier och kimzoner för krunierna ägde inte sina färfäders konst och slussarna ligger i ruiner än idag.
Vid ankomsten till Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det gröna landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalintos. Det gröna landet, Tiron Cruvi, (alt. det lyckliga landet, Terra Felix) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Enligt eposet Kalameikiden tog resan till Grönskans Land, Tiron Cruvi (alt. Det Lyckliga Landet, Terra Felix), och Den Lysande Blå viken, Koalint, tre månader och flottan omfattade vid ankomsten de nio stammarnas flaggskepp med ytterligare stridsfartyg tillhörande De Stora Husen. Sammanlagt ska flottan ha omfattat 27 stora galärer (med en total besättning på ca 12 000 kimzoner) och ytterligare erövrade skepp och slavar därtill. Samma epos berättar att tre stammar ska helt ha gått förlorade under seglatsen.
Om Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse på Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp och man. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kalameikos i en dröm. I drömmen
lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik och ett land av grönska/ett lyckligt land. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med flottan till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vitamurar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Än i denna dag ska Garumos endast vara en öde och steril ö som skepp undviker i fruktan för Paridons vrede och Kiolomons förbannelse.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till ärkemagikern och bad om passage genom fallen i utbyte mot en skeppslast med guld, pärlor och ädelstenar. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål och nekades igen. En tredje och sista gång bad Kalameikos då om passage och Elissas hand och hotade med krig om ärkeamagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld, pärlor och ädelstenar. Skepper var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och åtta av kimzonerna främsta kämpar. Under natten smet Kalameikos och hand kimzoner ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd.
I gryningen kunde ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt ärkemagikern sin dotter och öppande upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i ett uppåtströmmande källsprång och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De skakade kimzonerna satte kurs mot väst och kom snart till Kruns kust (alt. ett grönt lands kust).
Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade lämnat alla sina skatter i Habete Grelge. Allt de hade nu var spjut, svärd, yxa och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade förödda bakom sig. I detta slag föddes fiendeskapen mellan krunier och kimzoner för krunierna ägde inte sina färfäders konst och slussarna ligger i ruiner än idag.
Vid ankomsten till Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det gröna landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalintos. Det gröna landet, Tiron Cruvi, (alt. det lyckliga landet, Terra Felix) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Enligt eposet Kalameikiden tog resan till Grönskans Land, Tiron Cruvi (alt. Det Lyckliga Landet, Terra Felix), och Den Lysande Blå viken, Koalint, tre månader och flottan omfattade vid ankomsten de nio stammarnas flaggskepp med ytterligare stridsfartyg tillhörande De Stora Husen. Sammanlagt ska flottan ha omfattat 27 stora galärer (med en total besättning på ca 12 000 kimzoner) och ytterligare erövrade skepp och slavar därtill. Samma epos berättar att tre stammar ska helt ha gått förlorade under seglatsen.
Bra DrHus! 
Gillar släkt och status samt den nya vägen över Golwynda.
Tycker dock mötet med Salamndern var så episkt att det tycker jag kan få vara med. Kanske så här eller...
"Resan började söderut längs Solunas kust och omfattade flera stopp längs vägen med spännande möten. Ett av resans mest dramatiska inslag, och föremål för flera egna hjältedikter,var Kalameikos möte och kamp med en Salamander/Eld Herre för fri lejd genom Det Kokande Havet. Enligt dikten skall Kalameikos och kämpat mot Salamandern under tre dagar och tre nätter och till slut ska striden ha slutat oavgjord. Den Stora Salamandern var dock så imponerad av Kalameikos att den lät Kalameikos folk leva och skänkte Kalameikos en fantastisk skatt."
Det kan sedan ha varit skatten som användes hos Ärkemagikern eller så var det ett föremål som sedan dess gått förlorat på vägen. Vad tros?
Jag har heller inget emot att låta tre månader blir tre år.
Gillar släkt och status samt den nya vägen över Golwynda.
Tycker dock mötet med Salamndern var så episkt att det tycker jag kan få vara med. Kanske så här eller...
"Resan började söderut längs Solunas kust och omfattade flera stopp längs vägen med spännande möten. Ett av resans mest dramatiska inslag, och föremål för flera egna hjältedikter,var Kalameikos möte och kamp med en Salamander/Eld Herre för fri lejd genom Det Kokande Havet. Enligt dikten skall Kalameikos och kämpat mot Salamandern under tre dagar och tre nätter och till slut ska striden ha slutat oavgjord. Den Stora Salamandern var dock så imponerad av Kalameikos att den lät Kalameikos folk leva och skänkte Kalameikos en fantastisk skatt."
Det kan sedan ha varit skatten som användes hos Ärkemagikern eller så var det ett föremål som sedan dess gått förlorat på vägen. Vad tros?
Jag har heller inget emot att låta tre månader blir tre år.
En version till, nu med Salamander och förlorade stammar i Traxilme. vad tycker ni förresten - ska vi låta Felicien vara Det Gröna Landet eller Det Lyckliga Landet? Det sistnämnde stämmer bättre med EA-boxen och ger en sorts förklaring till landets namn (min tanke är då att Felis är en jorisk titel på gudinnan som betyder Den Lyckliga och att hennes namn på Kimzon är annorlunda).
Om Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse på Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp och man. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kalameikos i en dröm. I drömmen
lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik och ett land av grönska/ett lyckligt land. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med flottan till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vitamurar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Än i denna dag ska Garumos endast vara en öde och steril ö som skepp undviker i fruktan för Paridons vrede och Kiolomons förbannelse.
Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt ofruktbarare och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
I den djupaste södern kom flottan till länder frn vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander (kommentar: eller Eldsfurste?) och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de fäll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom de sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr, ut till havs, förbi Traxilmes kust. När flottan passerade Garumos sänkte kimzonerna blicken i sorg men Kalameikos blick fäste länge vid hemöns berg där hans far hade fallit.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen.
En tredje och sista gång bad Kalameikos då om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdroppar från en Stor Salamanderoch. Kalameikos hotade med krig om ärkeamagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamnderns blod. Skepper var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och åtta av kimzonerna främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hand kimzoner ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd.
I gryningen kunde ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt ärkemagikern sin dotter och öppande upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. Flottan satte kurs mot väst och kom snart till Krun/ett grönt land.
Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd, yxa och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade förödda bakom sig. I detta slag föddes fiendeskapen mellan krunier och kimzoner för krunierna ägde inte sina färfäders konst och slussarna ligger i ruiner än idag.
Vid ankomsten till Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det gröna landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det gröna landet, Tiron Cruvi, (det lyckliga landet, Terra Felix?) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Kommentar:
Flottan omfattade vid ankomsten de nio stammarnas flaggskepp med ytterligare stridsfartyg tillhörande De Stora Husen. Sammanlagt ska flottan ha omfattat ett par dussin stora galärer (med en total besättning på ca 12 000 kimzoner) och flera under seglatsen erövrade skepp och slavar. Tre stammar ska helt ha gått förlorade under seglatsen. Än idag är Salamanderns blodsdroppar infattade i kungahusets och stamfurstarnas regalier och skyddar mot eld och magi som söker anfalla bärarens sinnen.
Felicierna har än idag inte glömt vare sig traxilmernas gästvänlighet, ärkemagikerns girighet eller krunierna kärlek till tullavgifter.
Om Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse på Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp och man. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kalameikos i en dröm. I drömmen
lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik och ett land av grönska/ett lyckligt land. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med flottan till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vitamurar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Än i denna dag ska Garumos endast vara en öde och steril ö som skepp undviker i fruktan för Paridons vrede och Kiolomons förbannelse.
Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt ofruktbarare och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
I den djupaste södern kom flottan till länder frn vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander (kommentar: eller Eldsfurste?) och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de fäll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom de sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr, ut till havs, förbi Traxilmes kust. När flottan passerade Garumos sänkte kimzonerna blicken i sorg men Kalameikos blick fäste länge vid hemöns berg där hans far hade fallit.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen.
En tredje och sista gång bad Kalameikos då om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdroppar från en Stor Salamanderoch. Kalameikos hotade med krig om ärkeamagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamnderns blod. Skepper var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och åtta av kimzonerna främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hand kimzoner ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd.
I gryningen kunde ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt ärkemagikern sin dotter och öppande upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. Flottan satte kurs mot väst och kom snart till Krun/ett grönt land.
Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd, yxa och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade förödda bakom sig. I detta slag föddes fiendeskapen mellan krunier och kimzoner för krunierna ägde inte sina färfäders konst och slussarna ligger i ruiner än idag.
Vid ankomsten till Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det gröna landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det gröna landet, Tiron Cruvi, (det lyckliga landet, Terra Felix?) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Kommentar:
Flottan omfattade vid ankomsten de nio stammarnas flaggskepp med ytterligare stridsfartyg tillhörande De Stora Husen. Sammanlagt ska flottan ha omfattat ett par dussin stora galärer (med en total besättning på ca 12 000 kimzoner) och flera under seglatsen erövrade skepp och slavar. Tre stammar ska helt ha gått förlorade under seglatsen. Än idag är Salamanderns blodsdroppar infattade i kungahusets och stamfurstarnas regalier och skyddar mot eld och magi som söker anfalla bärarens sinnen.
Felicierna har än idag inte glömt vare sig traxilmernas gästvänlighet, ärkemagikerns girighet eller krunierna kärlek till tullavgifter.
På västra Altorkartan som Spelknepe gjort finns en ö i västra Glashavet (följ t:et Galashavet åt nordöst) med ett berg i väst och insjö i öst. Denna ö hade jag tänkt föreslå vara Garumos. Skulle det funka? Annars skulle vilken Glashavsö som helst funka då jag alltid tolkat Valadun som en överlevare från Yndar och kimzoner som besläktade med margyler.
Jag föredrar också Felicien, Det Lyckliga Landet. Rödmarkering innebär ett sista utkast innan wikifiering eller?
Jag föredrar också Felicien, Det Lyckliga Landet. Rödmarkering innebär ett sista utkast innan wikifiering eller?
Hmm, jag noterar att ni tidigare påpekat likheten mellan orden kimzon och kamsun och föreslagit att Garumos ligger utanför den del av Furgia som vetter mot Kamsun. Det skulle ge en snygg symmetri tycker jag. I så fall passerar kimzonerna inte Garumos på återfärden från Södern
Fast den ö som finns där nu tycker jag är något för liten för en ö som ändock länge höll stånd mot Valadun. Kan den förstoras något? Alternativt kanske stora delar av ön föll i havet när Paridons vrede drabbade Valadun och ön vi ser på kartan är endast Garumos forna högland och berg?
Fast den ö som finns där nu tycker jag är något för liten för en ö som ändock länge höll stånd mot Valadun. Kan den förstoras något? Alternativt kanske stora delar av ön föll i havet när Paridons vrede drabbade Valadun och ön vi ser på kartan är endast Garumos forna högland och berg?
Tycker det ser bra ut. Låter väl lagom episkt om stora delar av ön försvann i havet.
Har dock ett lite önskemål när det gäller följande stycke:
Har dock ett lite önskemål när det gäller följande stycke:
Då soltåget som gick mot Furgia behöver ta sig igenom slussarna är det inte så lämpligt att förstöra dem redan när Felicierna tog sig från Golwynda till Kopparhavet. Vidare är de Krunier som håller Stabul (som vid tidpunkten är tänk, går under namnet Garhuea) inte de samma som krunierna 610 e.O. I det Kruns historia som jag funderat kring är halvön uppsplittrat i flera riken vid tidpunkten för kimzonernas anländande, och deras anfall på Garhuea uppskattades troligen av de akrogaliska nomaderna och deras allierade, som låg i krig med Garhuea. Det är dessa akrogaler som idag utgör större delen av den styrande eliten i landet.Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade lämnat alla sina skatter i Habete Grelge. Allt de hade nu var spjut, svärd, yxa och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade förödda bakom sig. I detta slag föddes fiendeskapen mellan krunier och kimzoner för krunierna ägde inte sina färfäders konst och slussarna ligger i ruiner än idag.
Rödversion med ändringar enligt er feedback
En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalamekios i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.
Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt ofruktbarare och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgefallen.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamandero. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kimzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade skadede och tillfälligt obrukbara bakom sig.
När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden
När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalamekios i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.
Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt ofruktbarare och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgefallen.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamandero. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kimzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.
Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade skadede och tillfälligt obrukbara bakom sig.
När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Här kommer ett förslag på en kronologi/historia över Garumos och Felicien. Jag har broderat ut det dermanska kriget och sedan lagt till lite mera krig. Syftet med inbördeskriget i slutet av 500-talet och det föreslagna kriget mot Tigranes är att etablera Felicien som ett land som ska kunna föra krig mot Caddo, Erebos och Berendien samtidigt och ändå ha en realistisk chans att vinna.
Har försökt synka med de andra kronologier jag sett för grannländerna.
Kronologi
606 f.O.
Bröderna Kimzon och Farkhon låter på Paridons befallning bygga ett stort skepp, fylla det med sin släkt och djur och växter av alla sorter och lämna Kamsun.
599 f.O.
Yndar och dess imperium går under. Kimzon och Farkhon anländer till Garumos och finner välstånd där.
599-500 f.O.
Garumos folk bygger åter upp sitt örike. De handlar och krigar med Kamsun, Sombatze, Furgia och Traxilme.
499-100 f.O.
Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag. De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a Garumos. Kimzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.
99-66 f.O.
Margylen, nekromantikern och demonologen Valadun samlar flera sekter under sin spira och påbörjar systematiska attacker mot Garumos. Kimzonernas sjömakt och farkhonernas skicklighet i Animism möjliggör att Garumos överlever attackerna.
65 f.O.
Valadun sluter fred med Garumos men skickar agenter för att undergräva sin fiende från insidan.
45 f.O.
Valadun har nu infiltrerat Garumos tillräckligt djupt för att utlösa ett brödrakrig mellan farkhon och kimzon.
33 f.O.
Kimzonerna har nu besegrat farkhonerna i det grymma inbördeskriget, men Garumos är försvagat och Valadun förklarar krig.
29 f.O.
Garumos fall. Kalameikos och en spillra kimzoner flyr mot ett av Paridon utlovat land.
Stämningsbild: Relief från Kalameikos och Elissas mausoleum i Tyros. Motivet visar Kung Kiolomon och Prins Kalameikos och är huggen i en äldre kimzonsk stil.
27 f.O.
Kimzonerna anländer efter många äventyr till Koalint och södra Tolan och grundar snabbt städerna Elikon, Sidon och Tyros.
27 f.O. - 9 e.O.
Tolanerna är splittrade och kimzonerna erövrar större delar av Tolans kustländer. Redan under Kalameikos livstid har de nio stamsätena grundats och kungasätet Tyros blir snabbt en starkt befäst och rik handelsstad.
9 e.O.
Kalameikos avlider och kimzonerna väljer hans och Elissas yngsta son Kiolomon till ny kung. Enbart ättlingar till både Kalameikos och Elissa kan lägga anspråk på Feliciens tron.
Stämningsbild: Kimzonska kvinnor har en roll och en stil som gör dem unika i Kopparhavet. Drottning Elissa är anmoder till alla efterföljande kungar och drottningar av Felicien.
9-200 e.O.
Kiolomon och hans efterföljande besätter hela Tolans kustland och tvingar de flesta tolanerhövidngar i inlandet till underkastelse samt driver svartfolken upp i och in i bergen. Under denna period är kimzonerna så gott som ständigt i krig med någon tolanerhövding eller svartfolksflock. Felicierna börjar handla med framförallt berendier, hynsolger, efarier och krunier.
174 e.O.
Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Felicien skickar ut egna upptäcktsflottor mot Ormsjön och till västra Kopparhavet.
200-talet e.O.
Solfarare anländer till Efaro. I deras kölvatten kommer också dalkiska och erebosiska handelsmän. Kopparhavet börjar bindas samman till en helhet med täta handelskontakter. Felicierna oroas av solfararna och de efterföljande köpmännen och bestämmer sig för att inte låta dem vara de enda med fästen i Efaro.
204 e.O.
En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk upptäckts- och handelsflotta fångas i Ormsjön oförmögen att ta sig åter till Kopparhavet. Kolonin Krilloan upprättas på den samkarniska kusten där felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynsamma vindar som kan öppna ”Vägen bort”, vilket malströmmen kom att kallas.
Stämningsbild: Ormsjötraden till Porto Horyni är en av Feliciens viktigaste källor till rikedomar men är också långa och riskfyllda seglatser.
223 e.O.
Feliciska "legosoldater" utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Staden behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.
280-306 e.O.
Efter det Andra soltåget utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna genom regelrätta krig mot flera efariska stammar. Målet är en lika stark närvaro i Efaro som den som Solfararna upprättat. Tigranes och Dermanien drabbas hårt och kriget skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna. Felicien erövrar flera öar längs nordvästra Efaros kust de sk Pärlkolonierna.
306-309 e.O.
Från detta datum vandrar den milde Kiomolon III Den Lysande Vägen. Slitningar och stridigheter utbryter mellan Paridontrogna och Etinstrogna vilket försvagar landet.
310-330 e.O.
De dermanska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanerna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanerna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att Kiomolon III tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern As-Sarhadon kapitulerar. De Paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.
Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.
331 e.O.
Dermanerna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätts ett stort antal dermanska veteraner.
333 e.O.
Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror där krigare vigda till Galmon/Galadon först gör sig kända. Prins Mahariolon utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.
Stämningsbild: Enligt feliciska historieskrivare skall det feliciska upproret ha inletts med Prinsessan Arishanats förförelse av usurpatorn As-Sarhaddon.
Prins Mahariolon och Prinsessan Arishanat som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.
335 e.O.
Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.
336 e.O.
Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.
336 e.O.
Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.
337 e.O.
Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.
338-340 e.O.
Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.
341 e.O.
Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.
342-343 e.O.
Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.
343 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.
344-411 e.O.
De segerrika felicierna är rusiga över sin egen styrka och makt. Under krigets lopp har de också värvat mängder legotrupp inför en planerad stöt över bergen mot Dermaniens hjärta. Istället för att avpolletera dessa väljer Felicierna att ge "de falska berendierna" en näsbränna. Kriget mot Berendien börjar med räder och slutar i fullt krig. Kriget kommer att vara i 67 år men det bryts av flera längre vapenvilor. Se Berendiens historia för en mera detaljerad beskrivning (om än förstås skriven av en "pro-berendisk" historiker).
370 e.O.
Efter en olycklig incident i Ventimiglia allierar sig Zorakin med Berendien och går i krig med Felicien. Strider utbryter också i norra Efaro men dessa är mest skärmytslingar och räder.
392 e.O.
Sjöslaget vid Selim. Felicierna krossar den zorakiska flottan och påbörjar en lång och grundlig plundring av Zorakins kustland. Mycket av rikedomarna hamnar i dalkiska och erebosiska penningpungar då de ger tillstånd åt felicierna att köpa förnödenheter i Caddos och Erebos hamnar.
394 e.O.
Fredsslutet med Zorakin som avträder kolonin Montagor.
411 e.O.
Fred med Berendien utan förändrade gränser. Berendiens kustländer är utplundrade och felicierna är mätta på krig. Bland Feliciens tolaniner och slavar är krigströttheten stor och uppror är nära.
411-451 e.O.
Felicien går in i en återhämtningperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas och Pelenos svartfolk. Den sista fri tolanerhövdingen svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och kruniernas höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.
451-456 e.O.
Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största sjöslag någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna lyckas tidvis sätta Stabul i blockad och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.
Stämningsbild: Tunga feliciska marinenheter bombarderar Stabuls hamn.
499-512 e.O.
Det Sombatziska Kriget. Sombatze har efter det felicisk-krunska kriget expanderat västerut och har fått fotfäste i Kopparhavet. Felicierna och östliga efarerstammar gör räder mot sombatzerna för att stävja expansionen och för att fånga slavar. Sombatzerna svarar med att uppmuntra uppror bland Feliciens slavar och skickar en stor invasionsflotta mot Felicien. Massiva slavrevolter bryter ut, men i slutändan krossas den sombatzinska flottan och felicierna kan återvända hem för att kväsa revolten. I östra Efaros kustländer råder nu en bräcklig balans mellan feliciska, krunska, sombatzinska och inhemska efariska intressen.
513-574 e.O.
Felicien är rikt och ohotat och välståndet växer. Strider mot svartfolk och räder mot efarerstammar avlöper oftast till felicierna fördel. Enda smolket i bägaren är ett misslyckat kolonisationsförsök på Tolokfe. Officiellt hävdar Felicien dock att de fortsatt har "legitima intressen" i Tolokfe.
574 e.O.
Inbördeskrig utbryter mellan Prins Hamilon och Prins Baros. Den äldre brodern Baros, som är sjuklig och svag, stöds av flertalet stamfurstar och storkimzoner som ser en lämplig marionett i honom. Hamilon har stöd av framförallt den kungliga flottan och dess marinkår, småkimzonerna samt Paridons prästerskap.
576 e.O.
Kung Baros den Veke säljer ögruppen Hakkai och staden Montagor till dess inbyggare. Prins Hamilon erkänner inte försäljningen utan hävdar fortsatt felicisk överhöghet
578 e.O.
Prins Hamilon segrar i det avgörande Brödraslaget. Baros halshuggs med labrys på fördäcket till Prins Hamilons flaggskepp. Stamfurstarnas makt begränsas, de förbjuds att hålla flottor i fredstid och tvingas att ha residens i Tyros (under kungens och marinkårens ömma vård) och småkimzonernas inflytande i stamaffärer stärks. Marinkåren expanderas. Felicien utvecklas till Kopparhavets kanske mest centraliserade stat.
Stämningsbild: Prins Hamilon Laggivaren reformerade den kimzonska rikslagen och etablerade huvuddragen i feliciens nuvarande styrelseskick.
574 - 610 e.O.
Erebos och Caddo tar över allt mer av den handel i östra Kopparhavet som tidigare gick på feliciska kölar. Erebosiska och berendiska tyger liksom dalkiskt hantverk börjar alltmer tränga undan de feliciska varorna. Trakoriska skepp börjar också under denna period att segla in i Kopparhavet och erbjuda silke och ylle av god kvalitet och lägre pris än vad felicierna kan erbjuda.
598 e.O.
Hamilon faller i strid mot Erbulas svartfolk och Kronprins Kithagil tar tronen. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder Asdrilon och Magon driver de tre följande åren många av svartfolken att fly över till den berendiska sidan av bergen (där de plundrar landsbygden men till slut görs ner till sista lorting) och de som stannar kvar gömmer sig i sina allra djupaste hålor. Flera år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.
Stämningsbild: Tolanerhövding och kimzonsk marinkårssoldat i Erbulas berg planerar försvaret av en by mot en förväntad svartfolksattack.
603 e.O.
Kung Kithagil delar ut sina första kaparbrev i syfte att underminera Berendien, Caddo, och Erebos. Kithagil och hans bröder har en plan. En stor plan som ska göra Felicien till Kopparhavets härskare och lägga grunden till ett imperium som omfattar hela Tolan och Efaro...
604-606 e.O.
Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kithagil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år.
Detta anfall är helt oppurtunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget.
Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.
606-610 e.O.
Kithagil söker binda Hynsolge till Feliciens sida. Prins Mahariolon, som är styvbror till Kithagil och kusin till Hynsolges kung, reser varje sommar till Hynsolge för att slåss tillsammans med ett kompani frivilliga felicier på kungens sida. Kungliga agenter från Spindelns brödraskap infiltrerar de feliciska legosoldatskompanier som slåss på Sirigons sida i inbördeskriget.
Kithagil ebrjuder sig att intervenera på sin släktings sida i kriget men Kung Mefimor av Hynsolge håller emot då han vill segra i kriget på sina villkor och vill undvika att bli en bricka i Kithagils spel. Felicien och Hynsolge sluter dock en defensiv allians och Felicien ges ett mycket fördelaktigt handels- och fiskeavtal.
Har försökt synka med de andra kronologier jag sett för grannländerna.
Kronologi
606 f.O.
Bröderna Kimzon och Farkhon låter på Paridons befallning bygga ett stort skepp, fylla det med sin släkt och djur och växter av alla sorter och lämna Kamsun.
599 f.O.
Yndar och dess imperium går under. Kimzon och Farkhon anländer till Garumos och finner välstånd där.
599-500 f.O.
Garumos folk bygger åter upp sitt örike. De handlar och krigar med Kamsun, Sombatze, Furgia och Traxilme.
499-100 f.O.
Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag. De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a Garumos. Kimzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.
99-66 f.O.
Margylen, nekromantikern och demonologen Valadun samlar flera sekter under sin spira och påbörjar systematiska attacker mot Garumos. Kimzonernas sjömakt och farkhonernas skicklighet i Animism möjliggör att Garumos överlever attackerna.
65 f.O.
Valadun sluter fred med Garumos men skickar agenter för att undergräva sin fiende från insidan.
45 f.O.
Valadun har nu infiltrerat Garumos tillräckligt djupt för att utlösa ett brödrakrig mellan farkhon och kimzon.
33 f.O.
Kimzonerna har nu besegrat farkhonerna i det grymma inbördeskriget, men Garumos är försvagat och Valadun förklarar krig.
29 f.O.
Garumos fall. Kalameikos och en spillra kimzoner flyr mot ett av Paridon utlovat land.
Stämningsbild: Relief från Kalameikos och Elissas mausoleum i Tyros. Motivet visar Kung Kiolomon och Prins Kalameikos och är huggen i en äldre kimzonsk stil.
27 f.O.
Kimzonerna anländer efter många äventyr till Koalint och södra Tolan och grundar snabbt städerna Elikon, Sidon och Tyros.
27 f.O. - 9 e.O.
Tolanerna är splittrade och kimzonerna erövrar större delar av Tolans kustländer. Redan under Kalameikos livstid har de nio stamsätena grundats och kungasätet Tyros blir snabbt en starkt befäst och rik handelsstad.
9 e.O.
Kalameikos avlider och kimzonerna väljer hans och Elissas yngsta son Kiolomon till ny kung. Enbart ättlingar till både Kalameikos och Elissa kan lägga anspråk på Feliciens tron.
Stämningsbild: Kimzonska kvinnor har en roll och en stil som gör dem unika i Kopparhavet. Drottning Elissa är anmoder till alla efterföljande kungar och drottningar av Felicien.
9-200 e.O.
Kiolomon och hans efterföljande besätter hela Tolans kustland och tvingar de flesta tolanerhövidngar i inlandet till underkastelse samt driver svartfolken upp i och in i bergen. Under denna period är kimzonerna så gott som ständigt i krig med någon tolanerhövding eller svartfolksflock. Felicierna börjar handla med framförallt berendier, hynsolger, efarier och krunier.
174 e.O.
Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Felicien skickar ut egna upptäcktsflottor mot Ormsjön och till västra Kopparhavet.
200-talet e.O.
Solfarare anländer till Efaro. I deras kölvatten kommer också dalkiska och erebosiska handelsmän. Kopparhavet börjar bindas samman till en helhet med täta handelskontakter. Felicierna oroas av solfararna och de efterföljande köpmännen och bestämmer sig för att inte låta dem vara de enda med fästen i Efaro.
204 e.O.
En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk upptäckts- och handelsflotta fångas i Ormsjön oförmögen att ta sig åter till Kopparhavet. Kolonin Krilloan upprättas på den samkarniska kusten där felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynsamma vindar som kan öppna ”Vägen bort”, vilket malströmmen kom att kallas.
Stämningsbild: Ormsjötraden till Porto Horyni är en av Feliciens viktigaste källor till rikedomar men är också långa och riskfyllda seglatser.
223 e.O.
Feliciska "legosoldater" utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Staden behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.
280-306 e.O.
Efter det Andra soltåget utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna genom regelrätta krig mot flera efariska stammar. Målet är en lika stark närvaro i Efaro som den som Solfararna upprättat. Tigranes och Dermanien drabbas hårt och kriget skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna. Felicien erövrar flera öar längs nordvästra Efaros kust de sk Pärlkolonierna.
306-309 e.O.
Från detta datum vandrar den milde Kiomolon III Den Lysande Vägen. Slitningar och stridigheter utbryter mellan Paridontrogna och Etinstrogna vilket försvagar landet.
310-330 e.O.
De dermanska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanerna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanerna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att Kiomolon III tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern As-Sarhadon kapitulerar. De Paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.
Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.
331 e.O.
Dermanerna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätts ett stort antal dermanska veteraner.
333 e.O.
Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror där krigare vigda till Galmon/Galadon först gör sig kända. Prins Mahariolon utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.
Stämningsbild: Enligt feliciska historieskrivare skall det feliciska upproret ha inletts med Prinsessan Arishanats förförelse av usurpatorn As-Sarhaddon.
Prins Mahariolon och Prinsessan Arishanat som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.
335 e.O.
Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.
336 e.O.
Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.
336 e.O.
Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.
337 e.O.
Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.
338-340 e.O.
Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.
341 e.O.
Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.
342-343 e.O.
Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.
343 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.
344-411 e.O.
De segerrika felicierna är rusiga över sin egen styrka och makt. Under krigets lopp har de också värvat mängder legotrupp inför en planerad stöt över bergen mot Dermaniens hjärta. Istället för att avpolletera dessa väljer Felicierna att ge "de falska berendierna" en näsbränna. Kriget mot Berendien börjar med räder och slutar i fullt krig. Kriget kommer att vara i 67 år men det bryts av flera längre vapenvilor. Se Berendiens historia för en mera detaljerad beskrivning (om än förstås skriven av en "pro-berendisk" historiker).
370 e.O.
Efter en olycklig incident i Ventimiglia allierar sig Zorakin med Berendien och går i krig med Felicien. Strider utbryter också i norra Efaro men dessa är mest skärmytslingar och räder.
392 e.O.
Sjöslaget vid Selim. Felicierna krossar den zorakiska flottan och påbörjar en lång och grundlig plundring av Zorakins kustland. Mycket av rikedomarna hamnar i dalkiska och erebosiska penningpungar då de ger tillstånd åt felicierna att köpa förnödenheter i Caddos och Erebos hamnar.
394 e.O.
Fredsslutet med Zorakin som avträder kolonin Montagor.
411 e.O.
Fred med Berendien utan förändrade gränser. Berendiens kustländer är utplundrade och felicierna är mätta på krig. Bland Feliciens tolaniner och slavar är krigströttheten stor och uppror är nära.
411-451 e.O.
Felicien går in i en återhämtningperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas och Pelenos svartfolk. Den sista fri tolanerhövdingen svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och kruniernas höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.
451-456 e.O.
Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största sjöslag någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna lyckas tidvis sätta Stabul i blockad och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.
Stämningsbild: Tunga feliciska marinenheter bombarderar Stabuls hamn.
499-512 e.O.
Det Sombatziska Kriget. Sombatze har efter det felicisk-krunska kriget expanderat västerut och har fått fotfäste i Kopparhavet. Felicierna och östliga efarerstammar gör räder mot sombatzerna för att stävja expansionen och för att fånga slavar. Sombatzerna svarar med att uppmuntra uppror bland Feliciens slavar och skickar en stor invasionsflotta mot Felicien. Massiva slavrevolter bryter ut, men i slutändan krossas den sombatzinska flottan och felicierna kan återvända hem för att kväsa revolten. I östra Efaros kustländer råder nu en bräcklig balans mellan feliciska, krunska, sombatzinska och inhemska efariska intressen.
513-574 e.O.
Felicien är rikt och ohotat och välståndet växer. Strider mot svartfolk och räder mot efarerstammar avlöper oftast till felicierna fördel. Enda smolket i bägaren är ett misslyckat kolonisationsförsök på Tolokfe. Officiellt hävdar Felicien dock att de fortsatt har "legitima intressen" i Tolokfe.
574 e.O.
Inbördeskrig utbryter mellan Prins Hamilon och Prins Baros. Den äldre brodern Baros, som är sjuklig och svag, stöds av flertalet stamfurstar och storkimzoner som ser en lämplig marionett i honom. Hamilon har stöd av framförallt den kungliga flottan och dess marinkår, småkimzonerna samt Paridons prästerskap.
576 e.O.
Kung Baros den Veke säljer ögruppen Hakkai och staden Montagor till dess inbyggare. Prins Hamilon erkänner inte försäljningen utan hävdar fortsatt felicisk överhöghet
578 e.O.
Prins Hamilon segrar i det avgörande Brödraslaget. Baros halshuggs med labrys på fördäcket till Prins Hamilons flaggskepp. Stamfurstarnas makt begränsas, de förbjuds att hålla flottor i fredstid och tvingas att ha residens i Tyros (under kungens och marinkårens ömma vård) och småkimzonernas inflytande i stamaffärer stärks. Marinkåren expanderas. Felicien utvecklas till Kopparhavets kanske mest centraliserade stat.
Stämningsbild: Prins Hamilon Laggivaren reformerade den kimzonska rikslagen och etablerade huvuddragen i feliciens nuvarande styrelseskick.
574 - 610 e.O.
Erebos och Caddo tar över allt mer av den handel i östra Kopparhavet som tidigare gick på feliciska kölar. Erebosiska och berendiska tyger liksom dalkiskt hantverk börjar alltmer tränga undan de feliciska varorna. Trakoriska skepp börjar också under denna period att segla in i Kopparhavet och erbjuda silke och ylle av god kvalitet och lägre pris än vad felicierna kan erbjuda.
598 e.O.
Hamilon faller i strid mot Erbulas svartfolk och Kronprins Kithagil tar tronen. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder Asdrilon och Magon driver de tre följande åren många av svartfolken att fly över till den berendiska sidan av bergen (där de plundrar landsbygden men till slut görs ner till sista lorting) och de som stannar kvar gömmer sig i sina allra djupaste hålor. Flera år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.
Stämningsbild: Tolanerhövding och kimzonsk marinkårssoldat i Erbulas berg planerar försvaret av en by mot en förväntad svartfolksattack.
603 e.O.
Kung Kithagil delar ut sina första kaparbrev i syfte att underminera Berendien, Caddo, och Erebos. Kithagil och hans bröder har en plan. En stor plan som ska göra Felicien till Kopparhavets härskare och lägga grunden till ett imperium som omfattar hela Tolan och Efaro...
604-606 e.O.
Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kithagil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år.
Detta anfall är helt oppurtunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget.
Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.
606-610 e.O.
Kithagil söker binda Hynsolge till Feliciens sida. Prins Mahariolon, som är styvbror till Kithagil och kusin till Hynsolges kung, reser varje sommar till Hynsolge för att slåss tillsammans med ett kompani frivilliga felicier på kungens sida. Kungliga agenter från Spindelns brödraskap infiltrerar de feliciska legosoldatskompanier som slåss på Sirigons sida i inbördeskriget.
Kithagil ebrjuder sig att intervenera på sin släktings sida i kriget men Kung Mefimor av Hynsolge håller emot då han vill segra i kriget på sina villkor och vill undvika att bli en bricka i Kithagils spel. Felicien och Hynsolge sluter dock en defensiv allians och Felicien ges ett mycket fördelaktigt handels- och fiskeavtal.
Senast redigerad av DrHus den 2009-05-09 16:54, redigerad totalt 3 gång.
Ser bra ut, men en liten kommentar. Det bestämdes i forumets början att vi skulle skriva tom 610 e.O, nidländska reningen och annat som sker efter 610 e.O har alltså inte skett än i det Ereb vi målar upp.
När det gäller plundringar i västra Krun, så har jag tänkt mig kruns kopparhavskust som till stora delar mycket brant och ogästvänlig med endast ett fåtal fiskesamhällen vid kusten, med Stabul som det lysande undantaget. Så att plundra denna ogästvänliga och för sjöfart farliga kustremsa känns kanske inte så lämpligt. Kan det inte vara så att de satte Stabul i blockad och därigenom tvingade till sig sina fredstermer? Alternativt att hotet av att felicierna eventuellt skulle ha möjlighet att inta Stabul havsvägen fick krunierna att gå med på en förnedrande fred, eller varför inte båda delarna...
Ser bra ut även detta med. Har dock några kommentarer. Till att börja med har jag tänkt mig att det är Kruns expansion i den del av Efaro som ligger vid kopparhavet som går i stöpet, men längsmed den efariska golwyndakusten finns fortfarande krunska kolonier.411-451eO
Felicien går in i en återhämtningperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas svartfolk. Den sista fri tolanerhövding svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och krunierna höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.
451-456 eO
Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största batalj någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna plundrar dock västa Krun och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.
När det gäller plundringar i västra Krun, så har jag tänkt mig kruns kopparhavskust som till stora delar mycket brant och ogästvänlig med endast ett fåtal fiskesamhällen vid kusten, med Stabul som det lysande undantaget. Så att plundra denna ogästvänliga och för sjöfart farliga kustremsa känns kanske inte så lämpligt. Kan det inte vara så att de satte Stabul i blockad och därigenom tvingade till sig sina fredstermer? Alternativt att hotet av att felicierna eventuellt skulle ha möjlighet att inta Stabul havsvägen fick krunierna att gå med på en förnedrande fred, eller varför inte båda delarna...
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9044
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Mycket bra saker om Felicien DrHus!
Angående arbetsgången så brukar wikifiering vara steget efter att en text godkants/kommenterats på forumet. Ta det hela gradvis och tank inte att allt måste vara klart på en gång, du behover heller inte ta på dig det hela ansvaret for ett amne (las: Felicien) bara for att du forfattar texter som vi valjer att anvanda och wikifierar. Det finns olika satt att arbeta och två bra exempel i mina ogon ar hur Snibben och Albrekt lagger upp texter i trådarna for Furgia respektive Klomellien (den senaste mannen i fråga påstår sig aven inte vara ansvarig for sitt amne
).
Angående arbetsgången så brukar wikifiering vara steget efter att en text godkants/kommenterats på forumet. Ta det hela gradvis och tank inte att allt måste vara klart på en gång, du behover heller inte ta på dig det hela ansvaret for ett amne (las: Felicien) bara for att du forfattar texter som vi valjer att anvanda och wikifierar. Det finns olika satt att arbeta och två bra exempel i mina ogon ar hur Snibben och Albrekt lagger upp texter i trådarna for Furgia respektive Klomellien (den senaste mannen i fråga påstår sig aven inte vara ansvarig for sitt amne
).Det står i EA-boxen att sombatzinerna genom skicklig diplomati ofta spelar ut Efaros stammar mot varandra och anvander dem i sitt politiska spel. Vi kan forklara din andring genom att låta detta vara fallet med det "Sombtzinska Kriget/Andra Dermaniska Kriget", sombatzinerna hade antingen egna skal att vilja gå till krig mot Felicien och manipulerade efarierna till att bli deras redskap eller så var dermanernas angrepp på Felicien endast ett resultat av att Sombatze ville rikta ett uppbyggd hot någon annanstans an mot det egna landet.Kommentar: Ersätter det officiella EA-kriget mot Sombatze som väl ändå måste ses som geografiskt långsökt?
Det skal val vara Kuthegil?598eO
Hamilon faller i strid mot svartfolk och Kronprins Kithagil tar tronen.
Tycker jag låter som en bra losning.Alternativt kanske stora delar av ön föll i havet när Paridons vrede drabbade Valadun och ön vi ser på kartan är endast Garumos forna högland och berg?
Felicierna kallar sig ju felicier innan de flyr från Garumnos och dessutom står det att det ar kattgudinnan Felis som gett folket deras namn. Tycker det kan forbli så. Andringen att Tiron Cruvi var sodra Tolan istallet for ostra Krun kanns battre.Ett Terra Felix som sedan förkortades till Felicien?
Vet inte om du last nedanstående text men det lycee som åsyftas var tankt ligga i Mafor...Under erövringen grundades de nio kimzonska stammarnas huvudstäder: Sidon, Elikon, Perdanos, Darition, Arados, Ehram, Ingor, Assabanik, och Mafor.
Lyceet kan få ett annat namn om du vill behålla Mafor som felicisk namn. Texten (som jag inte hittar orginalet till just nu) behover aven synkas med dina benamningar på folkslag... Tanken oavsett att mandelmunkarna var borta från Tolan långt innan felicierna ankom.När kîmzonerna anlände södra Tolan fanns det en jorisk befolkning här, av sentida lärde benämd pelenos-jorer eller sydtolaner. De hade knappt tagit sig ut ur Mörkertiden och deras samhällen var i ett mycket enkelt skick. Det som fanns av civilisation var kring Österbukten där den från Aidne härstammande Mandelorden etablerat ett lycèe. Hit skickade hövdingaätterna sina unga att lära skrivkonst och om det stora Kejsardömet Jorpagnas tid. Mandelmunkarnas västjoriska språk hade blivit först den lilla överklassens sätt att tala och sen även folkets, vilket förklarar varfor det joriska språk som kimzônerna eftervart kom att anamma blev ett tillhörande denna dialektgrupp.