Lysande Vägen

Information om religionerna och dess utbredning
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Lysande Vägen

Inlägg av Spelknepe »


Ansvarig: Anders

/Spelknepe
Lysande Vägen
Senast redigerad av Spelknepe den 2007-08-20 10:10, redigerad totalt 2 gång.
Lukas Sjöström
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 23
Blev medlem: 2007-01-27 00:09
Ort: Lund

Inlägg av Lukas Sjöström »

För att få en start på diskussionen (förhoppningsvis får det blir några ytterligare användare...) kan jag posta det Lysande Vägen-dokument jag för ett tag sedan skrev. Vad anses om detta? Jag tycker personligen att det ger lite mer djup åt religionen, att den blir mer än bara en "placeholder" för den verkliga medeltidens katolicism.

Historia

Den Lysande Vägen uppkom för 610 år sedan på ön Caddo i västra Kopparhavet. Dess förkunnare var profeten Odo, en krukmakarson som vid 27 års ålder började predika om den kunskap som uppenbarats honom om världsalltet. Odo fick snabbt en skara trogna efterföljare, varav många begav sig för att sprida hans lära på fastlandet. På Caddo kämpade mot den tidigare polyteistiska religionen, men infördes slutgiltigt som en del av den allmänna omformningen av det caddiska samhället år 111. Vid denna tid hade religionen också fått ett solitt fäste i Kardien och Zorakin. Den kom under de följande tvåhundra åren att spridas även till Magilre, Klomellien, Erebos, Jorpagna och Berendien, även om den ingenstans kom att bli lika dominant och knuten till statsmakten som i de tre första länderna. Eftersom religionen hade föga organisation innan den infördes officiellt hade det också utvecklats olika varianter av den, något som orsakade spänningar i kontakten med andra grenar av religionen. Den huvudsakliga schismen stod mellan en ortodox caddisk gren, vilken fördömde all magi och såg Etin som opersonlig, och en österländskt influerad gren på fastlandet, där ”god” magi accepterades och Etin sågs som en mer personlig gud, ofta identifierad med tidigare lokala religioners solgudar. Detta tolererades dock ännu, men kom senare till att få ödesdigra följder.

Åren 196-369 var en turbulent tid för den Lysande Vägen. Under denna tid inleddes fyra religiöst motiverade krigståg mot Efaro och Morëlvidyn av Kardien och Zorakin. Den caddiske exarken motsatte sig detta, hävdandes att Odo enbart förespråkat det fredliga omvändandet av otrogna och att dessa krigståg i grunden var ett utlopp för fastlandsmakternas hunger efter rikedomar. Detta blev inledningen till en väldig schism, där skillnaden mellan fastlandet och Caddo till sist ledde till en officiell brytning år 281, då kres-bontisâlen av Ekeborg utropade sig till exark, något som givetvis bemöttes med en bannlysning från exarken i Arno. År 292 förklarar kungen av Kardien krig mot Caddo, vilka svarar med att skicka en armada mot fastlandet. Med hjälp av en frambesvärjd storm sänker kardierna stora delar av den caddiska flottan, varpå Caddo plundras och brandskattas.

De kardiska och zorakiska äventyren i Morëlvidyn och Efaro är till en början framgångsrika, men slås snart tillbaka. År 369 förlorar Kardien och Zorakin sina sista besittningar i Efaro efter åratal av vanstyre och inre konflikter. Den enda kvarvarande effekten blir en liten population av troende i de tidigare belägrade områdena – ett antal kloster finns fortfarande kvar i Efaro, medan de troende i Morëlvidyn förföljdes och i många fall tog sin tillflykt till Krilloan. Det är också från denna tid myten om ”Ljusets rike” kommer – att det någonstans i södra Samkarnas outforskade marker finns ett mäktigt, rättroget rike, grundat av skeppsbrutna solriddare som omvänt lokalbefolkningen. Sanningen i dess rykten är minst sagt diskutabel.

400-talet är den tid då den Lysande Vägens kyrka antar den slutgiltiga form man känner idag. Den Ljusa Handen, den munkorden för trons renhet som grundades i Ekeborg 314, ägnar sig under denna tid åt att med stor nit fastställa vad som är och inte är acceptabelt. Till exempel förbjuds de världsfrånvända illusisterna från att verka på Aidnehalvön, varför de flesta tar sin tillflykt till det toleranta Trakorien, varifrån deras lära en gång kom. Det är också nu liturgin tar form. Trots spänningarna mellan Caddo och fastlandet väljer fastlandsgrenen att fortsätta använda dalkiskan som kyrkans officiella språk. Delvis är detta av religiösa skäl – en översättning av den Gyllene Boken skulle innebära en förvrängning av Odos ord – dels av propagandistiska – genom att fortsätta tala Odos språk visar man att man förvaltar det sanna arvet efter honom.

Under 500-talets senare del stiger spänningarna mellan Caddo och fastlandet åter igen. Till stor del beror detta på den ökade handeln med Erebs västkust, vilket gör att den västliga rutten ut från Kopparhavet ökar i betydelse. Den djupt feodala Aidnehalvön har inte ett ekonomiskt system lämpat för att dra nytta av den ökande handeln, medan det demokratiska Caddo upplever ett ökat välstånd. Många kardiska och zorakiska adelsmän sneglar mot Caddos rikedomar och funderar på ett sätt att tillägna sig dessa. En ohelig allians med de hedniska men expansionistiska felicierna förefaller för många lockande.

Lära

Den Lysande Vägens lära är grundad på den Gyllene Boken, vilket är en samling av vittnesbörd om Odos liv och predikningar. Dock är dessa beskrivningar ofta motsägelsefulla och svårtolkade, vilket har orsakat den förvirring i fråga om dogmer som präglar kyrkan. Den caddiska och den aidniska grenen är oerhört skilda i sin uttolkning av religionen.

Grunden i läran är dyrkan av Världsalltet (Etin på äldre dalkiska). På Caddo tolkas detta som en opersonlig princip som besjälar hela världen, medan Etin på fastlandet blivit en benämning på en gud. I båda grenarna används solen som en symbol för Alltet/Etin, men medan man på Caddo enbart menar det symboliskt (ty Etin är lika essentiell för livet som solen) har man på fastlandet tolkat solen som en världslig manifestation av guden Etins makt.

Tron på själavandringen är också central inom läran. Man tror att själen efter döden lämnar kroppen för att födas på nytt. Hur väl det går en i livet baseras på den mängd synder man bär med sig från ett tidigare liv. Den som är helt fri från synder lämnar detta kretslopp och uppgår i världssjälen. På fastlandet har dock läran om uppgående i världssjälen kommit att ersättas av en tro på ett paradisiskt liv efter döden för de syndfria. Detta kombineras också med ett helvete, där de som är allt för förtappade för att kunna återfödas i någon jordisk form tvingas spendera evigheten. Det är uppenbart att denna utveckling har skett under påverkan från den krûniska religionen Ashína, vilken har en mycket dualistisk världsbild.

I Kardien har återfödelseläran fått en speciell roll, nämligen som rättfärdigare av det rigida sociala system som där finns. I och med att den echtiska minoriteten har all politisk makt lär man ut att den som föds till echt har förtjänat detta genom sina handlingar i tidigare liv. Echterna styr således i kraft av sin dygd, inte bara av sin börd.

För att undvika synd bör man acceptera och följa Odos sex rättesnören, de levnadsregler och trosdoktriner som är essentiella för religionen. De är följande:
1. Världssjälen/Etin är en.
2. Missbruka inte läran.
3. Hedra din familj.
4. Begå inte grymma handlingar.
5. Stjäl inte.
6. Var inte svekfull.
Den caddiska grenen lägger även stor vikt vid att man genom kunskap ska utforska Världssjälens väsen, och att enbart de sant upplysta kan nå föreningen med Världssjälen, medan den aidniska grenen lägger större vikt vid lydnaden till prästerskapet.

Huruvida magi är en synd eller inte är en stor fråga inom religionen. Den caddiska grenen har uppfattningen att all magi är syndfull, i och med att den ses som ett uttryck för den gudomliga skaparkraften, vilken enbart en sant upplyst person kan hantera med ansvar. En sant upplyst person saknar dock behov av magikernas studier och disciplin, utan kan utöva mirakel enbart i kraft av sin stora insikt i Världssjälen. Fastlandsgrenen ser å sin sida magi som en naturkraft som kan utövas så länge som den används till handlingar som får goda konsekvenser (notera att ett exempel på en sådan handling är förintandet av den caddiska flottan!). Vissa magityper, till exempel nekromantin, ses dock som ofrånkomligt perverterade och skadliga.

Religionen lär också att alla har rätt att söka frälsning i läran, något som följs hårt i båda grenarna. Ingen förkastas på grund av ras, nationalitet eller liknande. Däremot har de båda grenarna olika åsikter i frågan om religionens spridande. Fastlandsgrenen är betydligt mer militant och har ingenting emot att tvångskonvertera hedningar, något som den caddiska grenen ser som helt förkastligt. Detta påverkar även de olika nationernas syn på religiöst oliktänkande. Kardien och Zorakin tillåter enbart avvikande religioner hos de olika icke-människorna och förjoriska folkgrupperna samt besökande handelsmän, då tvångskonvertering av dessa skulle ha menliga konsekvenser för rikena, medan Caddo tillåter individer att ha den religion de vill, bara de inte predikar, utövar den öppet, bryter mot Lysande Vägens regler eller utövar magi. Dock är Caddo tillräckligt troget den Lysande Vägen för att en hedning aldrig ska kunna väljas till någon styrande position.

Så har vi åtminstone ett fett inlägg här. Får hoppas folk fyller på med flera.
/Lukas Sjöström
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Intressant och bra skrivit. Tycker det låter bra och har inget direkt att anmärka på. Undrar mest hur den Lysande vägen tillbeds rent praktiskt av innevånarna. Går de i kyrka? Har de gudabilder hemma? Är det mycket jakt på kättare? Vad händer med de som anses vara kättare? Är annan religion tillåten?

Ha det bra!
/Tobbe
osbjer
Caddisk Bågskytt
Inlägg: 126
Blev medlem: 2007-01-28 14:03
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av osbjer »

@Spelknepe: Det står en del om detta i Ivanhoe. Jag tänkte skriva om det när jag får tid, så allt inte blir en rip-off av kristendom (Odos födelse firas den 24:e december etc). Om någon annan hinner före mig är det förstås ok.

/j
Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl »

Lukas, har läst din text om Lysande vägen tidigare på rollspel.nu och jag tycker att den är riktigt bra. Om du har mer på lager skulle det vara kul att läsa det också. :D
Lukas Sjöström
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 23
Blev medlem: 2007-01-27 00:09
Ort: Lund

Inlägg av Lukas Sjöström »

Lite nytt jag skrivit, den här gången om munkar och nunnor.

Munkväsende

Inom den Lysande Vägen är det vanligt med olika former av munkkloster. Födelsen till klosterväsendet var eremiter som strävade att efterlikna Odo, då denne fick sina uppenbarelser under ensamhet och kontemplation i vildmarken. Dessa första heliga män sökte sig till Caddos öde platser och levde för det mesta ensamma.

När religionen spreds till fastlandet förändrades eremiternas tillvaro. I jämförelse med Caddos vildmark var Aidnes bergs- och skogstrakter formligen livsfarliga, befolkade av hänsynslösa svartfolk och misstänksamma alver. Därför föll det sig naturligt att grupper av heliga personer slöt sig samman i kolonier, under en samling religiösa regler. Dessa första kloster var till att börja med fristående från kyrkan, men i takt med att centralorganisationen växte sig starkare kom klostren snart att införlivas i det vanliga kyrkolivet.

Klosterväsendet skiljer sig en aning mellan Caddo och fastlandet. Caddos munkar och nunnor är framför allt mystiker, vilka mycket sällan har kontakt med omvärlden. Syftet med deras tillvaro är att nå upplysning, inte bara för egen del, utan också för att den asketiska och hårda livshållningen utökar deras förståelse för världen och kan leda till uppenbarelser som leder kyrkan vidare på den sanna vägen. Det anses allmänt att munkarna och nunnorna genom sina liv också sonar det vanliga folkets synder, varför klostren är högt respekterade av befolkningen. Den arketypiske Caddomunken är en mager, senig man, präglad av hårt arbete och fasta. Hans ögon glöder med gudomlig insikt och varje handling sker med insikt om dess konsekvenser för världssjälen.

I kontrast mot detta kan de aidniska munkordnarna förefalla mycket mer världsliga. På Aidnehalvön var det ofta de vildmarkslevande munkarna och nunnorna som spred Etins ord till nya platser, vilket har gjort att de har en annan tradition av kontakt med det vanliga folket. Det typiska klostret är inte alltid självförsörjande som i Caddo, utan kan ofta försörjas av den omkringliggande landsbygden. I gengäld erbjuder munkarna eller nunnorna hjälp till folket i form av läkekonst, skolning och i vissa fall magi. Då fastlandsreligionen har en något ”simplare” världsbild än den dalkiska grenen (åtminstone enligt dalkerna!) finns inte samma fokus på mystik och meditation. Typbilden av munken på Aidnehalvön är en handfast arbetare för Etin, en person med kunskap om läkande örter och en hel del religiöst motiverad levnadsvisdom.

Det faktum att Aidnes kloster ibland inte är självförsörjande har också gett upphov till en annan bild, den av munkar och nunnor som lever gott på det vanliga folkets bekostnad och växer sig feta och lata innanför klostrets murar. Detta har gett upphov till en hel genre av burleska historier, och de flesta kringvandrande gycklare och barder kan några visor om pilska munkar och liderliga nunnor. Det behöver knappast sägas att kyrkan inte uppskattar detta.

Det bör noteras att munkar och präster inte är samma sak. Inte alla präster har svurit munklöften, och de flesta munkar är inte prästvigda. Prästen är en förkunnare av Etins ord, medan munken är en arbetare för Etin.

Det finns också stridande munkordnar. Dessa är särskilt vanliga på Soluna och Samkarna, då de där ofta tvingas försvara både sig och de omkringboende bönderna från otrogna, men även Aidnes bergstrakter har ett flertal befästa kloster där härdade krigarmunkar kämpar mot anstormande svartfolk och Kasenubarbarer. Notera att Solriddarna inte är en sådan orden – dess medlemmar har inte svurit munklöftet, och tillhör en separat del av kyrkan. Stridande ordnar finns inom såväl den dalkiska grenen som fastlandsgrenen, även om få stridande kloster finns just på Caddo (däremot finns en del stridande dalkiska kloster på Soluna).

På senare tid har det också uppkommit en ny form av munkordnar – ordnar av tiggarmunkar, eller mendikanter. Dessa ordnar har inte de gängse ordnarnas löfte om att stanna vid ett kloster – i stället vandrar de över världen och lever på folks välgörenhet, då de har svurit fattigdom. Att ge mat till tiggarmunkar ses som en troendes plikt inför Etin. På grund av att livet på resande fot inte alltid är helt lugnt ska man inte tro att alla tiggarmunkar är fromma veklingar – en hel del av dem kan slåss för sitt liv om det skulle krävas. Rollpersoner med munkyrket är förmodligen tiggarmunkar, då dessa inte är bundna till ett specifikt kloster, utan kan slå följe med andra karaktärer för att utföra Etins vilja.
/Lukas Sjöström
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Har faktiskt inget alls att anmärka på. Bra skrivit!
osbjer
Caddisk Bågskytt
Inlägg: 126
Blev medlem: 2007-01-28 14:03
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av osbjer »

Jag har lite smått bara funderat på varför det heter korståg. Det kommer väl egentligen från kristendomens symbol. Skulle det möjligen inte heta Soltåg istället, men det låter lite löjligt iofs.

/j
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Hmm.. Soltåg.... soltåg soltåg soltåg.... sOltåg... solTÅG... SoLtÅg... sOlTåG... soooltåg...

Tycker det låter bra med Soltåg! Bra idé! :)
osbjer
Caddisk Bågskytt
Inlägg: 126
Blev medlem: 2007-01-28 14:03
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av osbjer »

Spelknepe skrev:Hmm.. Soltåg.... soltåg soltåg soltåg.... sOltåg... solTÅG... SoLtÅg... sOlTåG... soooltåg...

Tycker det låter bra med Soltåg! Bra idé! :)
Vad säger ni andra? Är det en bra idé att byta namnet till något som passar Lysande Vägen bättre än korståg?

/j
Användarens profilbild
Gunther
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 633
Blev medlem: 2007-01-28 13:08
Ort: Umeå
Kontakt:

Inlägg av Gunther »

Jag stör mig också på detta. "Soltåg" är hyfsat, men det känns som om man kan komma på något bättre. Ska fundera på det. Hugg inte in det i sten ännu skulle jag säga...
Senast redigerad av Gunther den 2007-02-05 21:52, redigerad totalt 1 gånger.
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

...man skulle kunna lämna "tåg" helt och hållet och endast kalla det "Sprida ljus över Ereb".

"Solriddarna spred ljus över Ereb" / "Korsriddarna gav sig ut på korståg"
Användarens profilbild
Gunther
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 633
Blev medlem: 2007-01-28 13:08
Ort: Umeå
Kontakt:

Inlägg av Gunther »

Fast det är smidigt om man kan benämna dessa händelser med ett ord. Fast jag tycker att t ex "Etins marsch" fungerar ganska bra.
Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl »

Jag stör väl mig iofs inte nämnvärt på ordet korståg, men om inte det skall användas så föredrar jag nog "sprida ljus" framför soltåg. Angående Etins marsch tänker jag snarare på en skomakare som gett sig ut på en allt för lång marsch än på ett heligt krig. Vilket leder mig in på att heligt krig, kanske inte vore så dumt att använda sig av, då det ju funkar för flera religioner, annars måste ju nya ord konstureras för alla religioner som ägnar sig åt den formen av missionerande med våld.
Användarens profilbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2518
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe »

Angående Etins marsch tänker jag snarare på en skomakare som gett sig ut på en allt för lång marsch...
Haha... :lol:
Skriv svar