Postat: 2008-02-07 13:07
Har redigerat lite i gamla texter och försökt få fram en ordlyd som passar i LV-wikin om det Andra soltåget.
Historisk bakgrund till det Andra Soltåget ur Lysande Vägens perspektiv
Sedan det Första Soltåget 196-199 eO och striderna fram till Solstatens upprättande 212 eO hade mycket hänt i Efaro och inom den Lysande Vägen. Det hade redan den gången varit starka världsliga intressen som drev fram företaget och även om flera heliga platser hade erövrats var det den världsliga Solfararorden som kom att kontrollerade landet. Pilgrimer och troende fick riktig nog beskydd mot hedniska efariter men missionen hade kommit i skymundan och gjorde inga större framgångar. Sedan den andliga Solorden under S:t Justin hade bildats 233-251 eO fanns ett mäktigt redskap att åtgärda dessa förhållanden och många verkade för att skicka ut orden i strid för Etin. När vädjanden om hjälp från Efaro och Solfararorden kom under 270-talet eO slöt de aidniska kungarna upp och pådrivna av den mäktige bontisâl Pergon av Ekeborg ville de ha exarkens välsignelse till ett nytt soltåg. Benardo II var mycket tveksam och hävdade att den Lysande Vägen inte skal bedriva mission genom soltåg men samtidigt har det på senare tid uppstått starka spänningar mellan dalkerna och kyrkan i Aidne och han ser faran för en ytterligare splittring. När den zorakiska bontisâl Kerkel av Framhundra kommer till Arno för att förhandla kan dock en kompromiss uppnås. Ett officiellt godkännande från exarken blir ett sätt att försöka jämna ut motsättningarna inom den Lysande Vägen och något motvilligt tillåter Bernardo II Solorden att delta i soltåget. Med denna indirekta välsignelse från exarken avseglar 275 eO det Andra soltåget officiellt från Ekeborg och Pendon för att anslutas av Solordens skepp utanför Arno.
För en detaljerad redogörelse se: Andra soltåget
Vad tros?
Historisk bakgrund till det Andra Soltåget ur Lysande Vägens perspektiv
Sedan det Första Soltåget 196-199 eO och striderna fram till Solstatens upprättande 212 eO hade mycket hänt i Efaro och inom den Lysande Vägen. Det hade redan den gången varit starka världsliga intressen som drev fram företaget och även om flera heliga platser hade erövrats var det den världsliga Solfararorden som kom att kontrollerade landet. Pilgrimer och troende fick riktig nog beskydd mot hedniska efariter men missionen hade kommit i skymundan och gjorde inga större framgångar. Sedan den andliga Solorden under S:t Justin hade bildats 233-251 eO fanns ett mäktigt redskap att åtgärda dessa förhållanden och många verkade för att skicka ut orden i strid för Etin. När vädjanden om hjälp från Efaro och Solfararorden kom under 270-talet eO slöt de aidniska kungarna upp och pådrivna av den mäktige bontisâl Pergon av Ekeborg ville de ha exarkens välsignelse till ett nytt soltåg. Benardo II var mycket tveksam och hävdade att den Lysande Vägen inte skal bedriva mission genom soltåg men samtidigt har det på senare tid uppstått starka spänningar mellan dalkerna och kyrkan i Aidne och han ser faran för en ytterligare splittring. När den zorakiska bontisâl Kerkel av Framhundra kommer till Arno för att förhandla kan dock en kompromiss uppnås. Ett officiellt godkännande från exarken blir ett sätt att försöka jämna ut motsättningarna inom den Lysande Vägen och något motvilligt tillåter Bernardo II Solorden att delta i soltåget. Med denna indirekta välsignelse från exarken avseglar 275 eO det Andra soltåget officiellt från Ekeborg och Pendon för att anslutas av Solordens skepp utanför Arno.
För en detaljerad redogörelse se: Andra soltåget
Vad tros?