Nedan följer ett utkast till en huvudartikel om "Trocuspa-kulten". Jag föreställer mig att artikeln (när den väl tagit sig in i wikin) länkas både från religionsavsnittet och från Trakorien-avsnittet. Avsnittet om "Trocuspas Banzika" hänvisar istället till en annan huvudartikel, vilken kommer i en separat postning.
Notera att jag har försökt inkludera så många idéer och förslag som möjligt från forumet, samtidigt som jag har försökt lämna öppningar för både tolkning och utveckling i olika riktningar. (Mera information om specifikt munkarna i Nastrôl kommer längre fram.)
Introduktion
Trocuspa är krigsguden framför andra enligt den gängse uppfattningen på de Trakoriska öarna. Även om guden dyrkas jämte de joriska så kallade bruksgudarna så rör det sig alltså om en inhemsk kult som uppstod i den jorpagniska kolonin Lasmosia, närmare bestämt på krigskonstens ö Bhannavil. Därifrån har kulten spridit sig först över öarna och sedermera även bortom dessa.
Optimistiska teologer har dock pekat på likheter mellan Trocuspa och krigsgudar inom andra panteoner och i andra tider, och menar att de alla enbart är reflektioner av samma väsen. Detta viftas dock regelmässigt bort av Trocuspa-kultens prästerskap som rent nonsens; Trocuspa är ett och har alltid varit ett.
Den praktiska läran kallas Trocuspas Banzika och handlar om det rätta sinnelaget, som också innefattar ett komplicerat hedersbegrepp. (Se huvudartikel om Trocuspas Banzika för fler detaljer.)
Lära
Det enda som är av betydelse för livet efter detta är duglighet som krigare, åtminstone vad Trocuspa anbehagar. För den troende gäller det att viga sitt liv åt krigskonsten i alla dess aspekter, men också att vara en hedersman. Det handlar dock knappast om några moraliska trossatser utan snarare om självkännedom och att veta sin plats och sitt värde. Det gäller också att behandla andra Trocuspa-troende med den respekt dessa förtjänar, ty annars drar man vanära över sig. Hedersbegreppet är en del av banzikan, det sökande efter inre helhet som i slutändan gör krigaren så gott som oslagbar på slagfältet.
Läran är dock inte enhetlig och lokala variationer vanligt förekommande. Dessutom lägger man i olika sammanhang tyngdpunkten på olika aspekter av läran. Palamoxiska delsmän betonar gärna hedersbegreppet för att separera sig från bredare folklager, medan präster koncentrerar sig på teologin och munkar på det inre sökandet. Den obildade soldaten hoppas mest på beskydd från guden i själva striden – om inte annat så att hans död blir ärofull nog att ta honom vidare till den slutliga kampen.
Mytologi
Enligt mytologin är Trocuspa en av skapargudarna och de troende anser att det var han som besegrade urmonstret Tiamat och därigenom gav upphov till jorden och himlen. Kaosmakterna, vilka ofta betecknas som demoner i Tiamats tjänst, lurar dock bortom verkligheten och en dag kommer världen till ända. Då stundar den slutgiltiga striden mellan Trocuspas ordning och det kaos som urtillståndet Tiamat representerar.
Inför den stundande striden samlar Trocuspa en mäktig här av fallna krigare, vilka huseras i en jättelik bronsborg vid världens rand. (Det är en allmänt spridd uppfattning bland Trocuspa-troende att världen är platt, någonting man delvis finner stöd för i Blodsboken.) Endast den som i sitt jordeliv behärskade vapenkonsten till perfektion anses kvalificerad, även om prästerna gärna antyder att en ärofull död på slagfältet i gudens namn räcker för att behaga Trocuspa.
Ön Bhannavil anses vara helgad åt Trocuspa och det var också här kulten ursprungligen uppstod. Enligt myten mötte en krigare vid namn Coan guden i tjurhamn. Trocuspa förmedlade sin lära för profeten Coan, som nedtecknade alltsammans i den så kallade Blodsboken, Trocuspas heliga skrift.
Nedanstående berättelse är en allmänt vedertagen version av Coans möte med Trocuspa. Den skiljer sig dock på flera punkter från den version som Trocuspa-templet i S'rid be Ghile själva anfäktar, men ger ändå en bild av denna händelse som är lika delar historia och myt. (I prästernas egen version antog guden formen av en bronskoloss i minotaur-skepnad. Dessutom var profeten inte redan skolad i banzikan, utan lärde sig läran av Trocuspa.)
Tjurgudens altare – en jorisk myt
Ön Bhannavil låg tom och öde sedan tidernas begynnelse, ty det var en helig plats dit inget levande ägde tillträde. Ingen som landsteg på ön syntes eller hördes någonsin av igen, och ryktet talade om ett hiskligt odjur som slukade inkräktare hela.
Först när kolonister från det fjärran Jorpagna ovetande landsatte en expedition på ön fick världen sitt första ögonvittne därifrån. Kort efter att fartygen seglat vidare mot Lasemos uppenbarade sig öns skyddsväsen för de nyanlända. Det var en jättelik best i formen av en tjur som rusade mot dem i ett fasansfullt anfall.
När den trampat och stångat ihjäl lejonparten av sällskapet tog besten till orda och tilltalade överlevarna. Tjuren presenterade sig som Trocuspa, herre över Bhannavil och väktare mot kaosmakterna. De döda soldaterna vid gudomens hovar skulle återuppstå vid dennes sida i den yttersta tiden, då de kämpat tappert och offrat sina liv i beskydd av sina vapenbröder.
Trocuspa frågade nu de återstående kämparna huruvida de ville förena sig med sina kumpaner och tillsammans med dem invänta slutstriden mot kaos horder. Stumma av förvirring gick en del till förnyad attack mot besten, medan andra tappade sina vapen av skräck och ytterligare några slängde sig i det violetta havet enbart för att sjunka till botten i sina rustningar. Tjurguden gjorde processen kort med samtliga kämpar på klippan, både de som gjorde fåfänga försök att skada honom och de som slutade sina liv bedjande om nåd på sina knän.
Endast en av inkräktarena återstod när blodbadet var över. Det var en lärd krigare vid namn Coan som levt hos visa munkar i ett fjärran land och som var skolad i den lära som kallas banzikan. Han var insjunken i meditation ty han hade hörsammat gudens kallelse. Tjuren satte sig nu ned mitt emot krigaren, och utan att denne någonsin öppnade sina ögon, vidtog så en dialog som pågick i nio dagar och nio nätter. Coan svor sitt liv och sin heder till Trocuspa och lovade att kämpa vid gudens sida i den slutliga striden. Guden berättade för krigaren om skapelsen och om kampen mot Tiamat och hennes demoner, om banzikans innersta väsen, om framtiden och om tidens ände.
När krigaren slutligen slog upp sina ögon var guden spårlöst försvunnen, tillsammans med hans döda kumpaner. Han visste dock att han inte drömt alltsammans då gräset fortfarande var brunt av det myckna blod som hade spillts. Blodet färgar än idag fältet som kallas Det skriande gräsets Kisalmakhu, vilket är laabniska för slagfält. Det sägs att om marken någonsin torkar upp återkommer guden för att jaga ned befolkningen i havet.
Coan hade gjort en pakt med guden där ett tempel skulle resas till hans ära i utbyte mot att kolonisterna skulle få bruka och befolka ön. Han började genast skriva ned allt det som guden förtäljt honom i den skrift som skulle bli känd som Blodsboken, Trocuspas heliga skrift. När fartygen återvände från Palamoxi fastland för att hämta expeditionen, redogjorde Coan för vad som hänt och sade att man nu skulle inleda byggandet av ett tempel till krigsgudens ära. Där skulle man hedra guden genom att söka perfektion i krigets konst och genom att fördjupa sig banzikans lära.
Från denna tid härstammar det altare i tjurform som bär banzikans trenne tecken, och som utgör navet i det tempelkomplex som ligger till grund för hela S'rid be Ghile, staden på den violetta sanden.
Banzikan
Trocuspas Banzika sammanfattas ofta i form av tre symboler: Eken, ty den förmår själv avgränsa sin röta gentemot kärnan; Fröet, ty det samlar sitt väsen i en sluten kammare; Stenen, ty den vilar oberörd på strömmens botten.
Förståelsen av dessa tre så kallade passager utgör vägen till det sinnestillstånd som kallas Banzika. För att nå dit måste lärjungen behärska en mängd så kallade klaver eller nycklar, samt genomgå hårda fysiska och mentala prov.
Se huvudartikel om Trocuspas Banzika för fler detaljer.
Blodsboken
Trocuspas heliga skrift Blodsboken nedtecknades enligt traditionen av profeten Coan på 600-talet fO. Skriften anses utgöra gudens ordagranna samtal med profeten och varje ord är därmed att betrakta som gudomligt och ofelbart. Däremot finns det en hel genre av religiös litteratur med tolkningar av denna profetiska text.
Andra skrifter som tar avstamp i Blodsboken utgörs av rena fäktningsmanualer och handledning i såväl taktik som belägringsteknik. Då det inte finns någon central auktoritet som granskar eller godkänner dylika mer eller mindre heliga skrifter, byggs biblioteket kontinuerligt på med nya apokryfiska verk.
Blodsboken definierar såväl mytologin som läran i form av Trocuspas Banzika. I en enda osammanhängande text omtalas världens skapelse, världens ände och kaosmakter, tillsammans med instruktioner för hur man når insikt i banzikans tre tecken samt de levnadsregler som reglerar hedersbegreppet inom läran.
Då texten är skriven på den utdöda laabniska tungan är det dock endast präster och skriftlärda som har tillgång till själva urkunden. Den enda kontakt den troende krigaren har med skriften utgörs vanligtvis av de valda utdrag som har översatts till andra mera aktuella språk och som krigare traditionellt bär med sig i fält. Det finns nämligen ett talesätt som säger att ”ord kan påverka världen”, även om den ursprungliga meningen enligt Blodsboken snarare borde tolkas som ”språk omformar verkligheten”, men distinktionen torde vara strikt akademisk.
Avbilder
Traditionellt är prästerskapet i S'rid be Ghile något av bildstormare, vilket man anser sig ha stöd för i Blodsboken. Man vill nämligen inte fästa adeptens uppmärksamhet på en avbild utan uppmanar denne snarare att betrakta guden som ett begrepp än ett väsen av kött och blod. Avbilder är dock desto vanligare bortom Bhannavil.
Trots motviljan till avbilder är inte ens det ursprungliga templet fritt från religiösa ikoner. En känd muralmålning anses exempelvis visa guden i form av en konung eller kejsare ridande på en drake. Visserligen har väggmålningen bättrats på under årens lopp, men den teologiska tolkningen förblir att konstnären tolkat gudens seger över ormen Tiamat. Gudens anlete har förresten vittrat bort och ingen har vågat fylla i ansiktsdragen efter eget huvud. Vissa har valt att tolka detta som ett dåligt omen, alternativt att guden inte gillar att bli avbildad.
Andra religiösa gudabilder avbildar Trocuspa som en krigare med tjurhuvud, alternativt som en minotuar. En slagen drake, som alltså symboliserar Tiamat, ligger ibland vid gudens fötter. Vissa ikoner avbildar Trocuspa med ett knippe om nio svansar i ena näven, vilka symboliserar Tiamats demoner som guden dräpte i den ursprungliga kraftmätningen med kaosmakterna. Ibland avbildas Trocuspa istället i strid beväpnad en niosvansad katt med vilken han betvingar demonerna. (Piskan i sig lär för övrigt härstamma från Bhannavil, där den traditionellt används för att motivera galärslavar. Till gudens belåtelse, givetvis.)
Kult
Trocuspa-kulten utgår visserligen ifrån huvudtemplet i staden S'rid be Ghile på ön Bhannavil, där kulten en gång uppstod, men prästerskapet där gör inga anspråk på överhöghet över övriga tempel på de Trakoriska öarna – och bortom. Detta dels för att man tack vare öns särställning som Trocuspas heliga land anser sig mera förmer än övriga mera sentida tempel, och dels för att man anser endast Trocuspa själv kunna göra anspråk på inflytande över ett enskilt tempel. Detta betyder i sin tur att ett Trocuspa-tempel inte anser sig svara inför någon världslig makt eller härskare. Oavsett omfattas inte utomstående av den hederskodex prästerskapet själva lever efter.
Däremot är Trocuspa av tradition tätt sammanknuten till överheten samt till furstar och kejsare. Redan under Baskimer Brushanes tid i Lasemos (ca 250 fO) använde furstar och riddersmän Trocuspas lära för att motivera sin överhöghet över folket. Man gjorde anspråk på att vara ett krigarkast som stod över resten av befolkning och som omfattades av sitt eget moral- och hedersbegrepp. Eftersom Trocuspa är förkämpe för ordning och motståndare till kaos, har man inte heller dragit sig för att kväsa uppror med brutalast möjliga metoder. Upprorsmakare anses nämligen allmänt vara fiender till guden och gå i kaosmakternas ledband, tillsammans med barbarer och svartfolk.
Detta tankegods följde sedermera med till Moskorien och levde i välmåga bland adeln inom det Klavykiska riket. Även de klavykiska kejsarna var av tradition sammankopplade med Trocuspa, trots att deras faktiska insikter i banzikan har varierat genom historien. (Ingen trakorisk kejsare lär dock ha ägnat vare sig Trocuspa eller hans lära en tanke, liksom trakoriska adelsmän snarast ser ned andlighet och betraktar hederskodex som ett svaghetstecken.)
Tempel
Trocuspas tempel är alltså självständiga organisationer vilka givetvis erkänner huvudtemplet i S'rid be Ghile som kultens heligaste plats. Själva organisationen är också i stora drag kopierad efter denna förebild, med en överstepräst i toppen som i sin tur har tre ställföreträdare med mästartitel under sig.
De tre mästartitlarna är: Fäktmästaren, med ansvar för lärans renhet (och försvar om så behövs); Rustmästaren, med ansvar för templets försvar (liksom för den smidesverksamhet som traditionellt bedrivs vid templet); Tankmästaren, med ansvar för adepter och utbildning (samt för templets bibliotek).
Beroende på templets storlek finns ett mellanskikt av invigda präster, vilka ombesörjer den dagliga driften av templet, och under dessa adepter som utför det faktiska arbetet innanför tempelmurarna och som mellan arbetspassen deltar i templets undervisning.
Översteprästen själv har dels ett övergripande administrativt ansvar, men leder också ceremonier och är den ende som anses hedervärd nog att ombesörja offer till guden Trocuspa. Vanligtvis erbjuder man guden ett så kallat blodsoffer, där man alltså tappar prästerskapet och andra närvarande troende på några droppar blod. Detta sker som en symbolisk avbetalning för att man fått ta del av gudens visdom. (Detta är också ursprunget till Blodsbokens namn.) Vid regelrätta religiösa högtider, så som i samband med årsdagen av Blodsbokens nedtecknande, utför man tjuroffer till guden ära.
Blodsboken har en central roll i verksamheten, där templets egna exemplar förvaras på en piedestal i ett särskilt kapell. Även om boken i sig är nedtecknad av människohand anses den ha gudomliga egenskaper och hanteras enbart av templets överstepräst och mästarna. I ett angränsande skriptorium nedtecknas översättningar av valda strofer ur skriften på speciellt preparerade pergamentrullar, vilka troende krigare av tradition bär med sig i fält. Det är från dessa lösryckta citat som den vanliga krigaren får sin bild av läran, i den mån denne nu över huvudtaget kan läsa. I anslutning till Blodsbokens kapell finns även templets bibliotek, som huvudsakligen består av heliga skrifter som nedtecknats genom århundraden av präster, profeter och skriftlärda. Beroende på tempel anses vissa texter ha större tyngd än andra, medan andra betecknas som rena apokryfer.
Liksom vid huvudtemplet i S'rid be Ghile smider man vanligtvis även vapen inom tempelområdet. Under rustmästarens överinseende tillverkas traditionella vapen så som duellvärjan pata, som en gång i tiden var kännetecknet för en klavykisk adelsman. En mera sentida sedvänja är att man även eller istället välsignar och stämplar tempelbesökarnas egna vapen med banzikans tecken – mot en lämplig gengåva i silver eller guld.
Undervisningen vid templet beror på templets storlek och även på dess geografiska placering. Endast vid huvudtemplet på Bhannavil undervisar man i Trocuspas Banzika, så som läran ursprungligen formulerades på ön. Troende som verkligen vill tillägna sitt liv åt guden och dennes lära reser alltså med fördel till Bhannavil och ansöker om en plats som adept där istället. En del mindre tempel, speciellt på Paratorna, saknar helt undervisning utan präster importeras istället från andra tempel, främst från Palamux.
Kulten idag
Man kan säga att Trocuspa-kulten delvis varit överspelad efter det Klavykiska rikets sönderfall, då man på Paratorna mest skrattar åt hedersbegrepp och introverta grubblerier. Vidskepliga knektar inom såväl rikets hird som bland kondottiär-styrkor offrar dock regelmässigt vid gudens tempel runt om på öarna, vilket gör att kulten ändå lever vidare. Även det Trakoriska riket vänder sig, för säkerhets skull, till Trocuspa-templet i Tricilve inför viktiga militära kampanjer. Kostnaden i offergåvor anses vara överkomlig om man i gengäld kan hoppas på lycka på slagfältet.
Faktum är att ön Bhannavil och staden S'rid be Ghile blivit litet på modet igen. En examen från Bhannavil är nämligen något av en statussymbol bland officerare och kan också öppna dörrar för en ambitiös hirdman. Alla krigare som söker sig till ön gör det nu knappast för att lära av prästerna vid templet, utan en mängd akademier som är mer eller mindre icke-relaterade till Trocuspa och banzikan har växt upp i staden. Detta leder till ökade intäkter för såväl staden som för templet, som alltså förvaltar hela ön, och tolereras officiellt för att Trocuspa ju har ett gott öga till allting som främjar krigskonsten.