Idéhistoria
Postat: 2009-09-11 17:31
Ok. Det här blir en första lite trevande post som förklarar en del av de begrepp som jag har arbetat med. Har en väldig massa kvar att skriva men detta är i alla fall en förklaring till vad jag tänkte med "atlantis" och dess arvingar.
Ursprungliga Källor till Visdom
Aipunlaben
Ökontinent i västerhavet som låg någonstans söder om nuvarande Pandaraelia i det som kallas Dimmornas Hav numer. Sjönk under första konfluxen. Innan dess befolkades den av oformliga nästintill amöbaliknande kraftväsen som kunde byta skepnad efter tycker. Vissa delar av kontinenten slungades vid dess undergång in i andeplanet. Dessa delar beboddes av de numer andliga representationerna av Aipunlabens gamla invånare som fort antog skepnaderna av olika former av naturandar. Endast ett fåtal av dem lyckades bibehålla sina ursprungliga skepnader och vänta till en tid då det återigen fanns folkslag som kunde uppskatta deras högre former av kunnande. Vissa av dessa väsen blir också urtidsväsen med det uttryckliga syftet att dräpa eller förslava allt efterkommande liv. Dessa Tiamats tjänare går idag under namn som Dagon, Aeshma och Morkrimner, (Preliminära namn som mest var för att illustrera vilken sorts monster jag menade) många har fördrivits till andra världar, fallit in i tjänst hos, eller blivit, mörka gudar etc. Några av dem vilar dock i Altors mörkaste ställen där de bidar sin tid och väntar på domedagen.
Effekter av detta eller i alla fall saker som kan anknytas till detta.
Alver
Tevatenu eller Moder Jord förenar naturandar och den nya humiforma skepnad som gudarna tycks ha kommit överens om att använda sig av för sina utvalda folk. Den fysiska föränderlighet som andarna innehar ifrån början återfinns även hos alverna som med tiden kan ändra utseende och vissa kroppsfunktioner efter den miljö de lever i och de sinnesstämningar de känner under lång tid. Således blir alver som mår psykiskt dåligt ofta bleka och får djupa sorgsna ögon medan de som lever i ismiljöer blir nästan genomskinligt vita i hy och hårfärg. Detta sker alltså med individuella alver och är inte en genetisk anpassning över generationer.
Djurfolk
Efter att ha iakttagit Tevatenus handlingar så inser en del av Aipulabens gamla andar att även de kan ta fysisk skepnad genom att besätta fysiska väsen och helt och hållet bli ett med dessa. Då de flesta humanoida raser vaktas av sina gudar väljer man att besätta djur. Vissa av dessa blir med tiden, tack vare samma föränderlighet som hos alverna, mer och mer humanoida i skepnaden. De kan också bli mycket olika i olika regioner efter vilken sorts djur som bor där. Se till exempel Kardbergens Snöleopardmän, Traxilmes Lejonmän och Sombatzes Rakshasa (återigen bara idéer även om dessa är baserade på tankar ifrån djurfolkstråden tror jag). I vissa regioner där gudarnas folk inte än har satt sin fot såsom södra Samkarna och Soluna blir dessa djurfolk dominanta och skapar sina egna riken med inspiration ifrån den tidigare Aipunlabiska kulturen såsom pyramider och mäktiga prästerskap tillägnade onämnbara gudar.
Melukha, Erdir och Trakorien
Andar ifrån Aipunlaben sprider sig även över områdena Drylo, Melukha och Västerhavsöarna. Detta rör sig om de andar som ännu vägrat ta en form. Vid olika tillfällen i den mänskliga historien antar de sedan formen av skyddshelgon, gudar och tankar hos präster och tänkare. Även här kan man känna igen deras inflytande i användandet av pyramider för att samla kraft i. Här kan man också finna de första primitiva försöken till att bilda samhällen baserade på högre värden än de fysiska och magiska. Vissa försök drivs undan av mer aggressiva folkslag som mireler, jorer och crurer medan till exempel melukha har fått utvecklas någotsånär fredligt under hela världshistorien.
Soferna
Dessa tänkare inspireras av de mest esoteriska av de Aipunlabiska andarna, eventuellt de gamla erdirska och magialiska skrifterna att studera och har dessutom årtusenden av Krunsk visdom att luta sig tillbaka på. De börjar filosofera om att världen egentligen är uppbyggd kring ord och tankar och att den fysiska världen är en repressentation av dessa idéer snarare än en faktisk plats. Läran blir allt mer flummig och världsfrånvänd och anses till slut samhällsfarlig av ledningen i imperiet. De drivs således ifrån sina boningar framför allt i Drylo, vidare till andra länder där de har mycket svårt att finna intresse för deras idéer och med tiden dör själva Sofiska rörelsen ut. Deras böcker finns dock kvar i Aidne, Magilre och Trakorien och studeras av lärde i framtida århundraden som bygger vidare på deras idéer. Vissa blir ganska fruktsamma och produktiva lärdoms- och självförbättringsrörelser såsom Mandelorden eller Banzikan medan andra tas över av betydligt mer förvirrade grundare som Illusismen och Kabrinz. Dessa rörelser ser i allmänhet på sig själva som vitt skilda ifrån varandra och endast Mandelorden har kartlagt det arv som finns ifrån Jorpagna inom rörelserna.
Trocuspa
Detta är möjligen en av de kvarvarande andarna ifrån Aipulaben som började som en natur/krigsande ibland Palamux primitiva folkslag men när den kände igen sig mycket i de Banzikanska lärorna förkunnade sig själv som skyddsgud av Banzikan. Tron på att Trocuspa är en skapargud är i så fall helt och hållet felaktig men inte heller något som varelsen själv har påstått utan något som dess dyrkare har fått för sig efter att ha blandat ihop delar av religionen med Shamash-dyrkan.
Denzel, Krun, Drakar och Jättar kommer att avklaras senare eftersom dessa också är mer eller mindre förhistoriska källor till visdom. Har dock inte tid med det just nu då det är matdags.
Ursprungliga Källor till Visdom
Aipunlaben
Ökontinent i västerhavet som låg någonstans söder om nuvarande Pandaraelia i det som kallas Dimmornas Hav numer. Sjönk under första konfluxen. Innan dess befolkades den av oformliga nästintill amöbaliknande kraftväsen som kunde byta skepnad efter tycker. Vissa delar av kontinenten slungades vid dess undergång in i andeplanet. Dessa delar beboddes av de numer andliga representationerna av Aipunlabens gamla invånare som fort antog skepnaderna av olika former av naturandar. Endast ett fåtal av dem lyckades bibehålla sina ursprungliga skepnader och vänta till en tid då det återigen fanns folkslag som kunde uppskatta deras högre former av kunnande. Vissa av dessa väsen blir också urtidsväsen med det uttryckliga syftet att dräpa eller förslava allt efterkommande liv. Dessa Tiamats tjänare går idag under namn som Dagon, Aeshma och Morkrimner, (Preliminära namn som mest var för att illustrera vilken sorts monster jag menade) många har fördrivits till andra världar, fallit in i tjänst hos, eller blivit, mörka gudar etc. Några av dem vilar dock i Altors mörkaste ställen där de bidar sin tid och väntar på domedagen.
Effekter av detta eller i alla fall saker som kan anknytas till detta.
Alver
Tevatenu eller Moder Jord förenar naturandar och den nya humiforma skepnad som gudarna tycks ha kommit överens om att använda sig av för sina utvalda folk. Den fysiska föränderlighet som andarna innehar ifrån början återfinns även hos alverna som med tiden kan ändra utseende och vissa kroppsfunktioner efter den miljö de lever i och de sinnesstämningar de känner under lång tid. Således blir alver som mår psykiskt dåligt ofta bleka och får djupa sorgsna ögon medan de som lever i ismiljöer blir nästan genomskinligt vita i hy och hårfärg. Detta sker alltså med individuella alver och är inte en genetisk anpassning över generationer.
Djurfolk
Efter att ha iakttagit Tevatenus handlingar så inser en del av Aipulabens gamla andar att även de kan ta fysisk skepnad genom att besätta fysiska väsen och helt och hållet bli ett med dessa. Då de flesta humanoida raser vaktas av sina gudar väljer man att besätta djur. Vissa av dessa blir med tiden, tack vare samma föränderlighet som hos alverna, mer och mer humanoida i skepnaden. De kan också bli mycket olika i olika regioner efter vilken sorts djur som bor där. Se till exempel Kardbergens Snöleopardmän, Traxilmes Lejonmän och Sombatzes Rakshasa (återigen bara idéer även om dessa är baserade på tankar ifrån djurfolkstråden tror jag). I vissa regioner där gudarnas folk inte än har satt sin fot såsom södra Samkarna och Soluna blir dessa djurfolk dominanta och skapar sina egna riken med inspiration ifrån den tidigare Aipunlabiska kulturen såsom pyramider och mäktiga prästerskap tillägnade onämnbara gudar.
Melukha, Erdir och Trakorien
Andar ifrån Aipunlaben sprider sig även över områdena Drylo, Melukha och Västerhavsöarna. Detta rör sig om de andar som ännu vägrat ta en form. Vid olika tillfällen i den mänskliga historien antar de sedan formen av skyddshelgon, gudar och tankar hos präster och tänkare. Även här kan man känna igen deras inflytande i användandet av pyramider för att samla kraft i. Här kan man också finna de första primitiva försöken till att bilda samhällen baserade på högre värden än de fysiska och magiska. Vissa försök drivs undan av mer aggressiva folkslag som mireler, jorer och crurer medan till exempel melukha har fått utvecklas någotsånär fredligt under hela världshistorien.
Soferna
Dessa tänkare inspireras av de mest esoteriska av de Aipunlabiska andarna, eventuellt de gamla erdirska och magialiska skrifterna att studera och har dessutom årtusenden av Krunsk visdom att luta sig tillbaka på. De börjar filosofera om att världen egentligen är uppbyggd kring ord och tankar och att den fysiska världen är en repressentation av dessa idéer snarare än en faktisk plats. Läran blir allt mer flummig och världsfrånvänd och anses till slut samhällsfarlig av ledningen i imperiet. De drivs således ifrån sina boningar framför allt i Drylo, vidare till andra länder där de har mycket svårt att finna intresse för deras idéer och med tiden dör själva Sofiska rörelsen ut. Deras böcker finns dock kvar i Aidne, Magilre och Trakorien och studeras av lärde i framtida århundraden som bygger vidare på deras idéer. Vissa blir ganska fruktsamma och produktiva lärdoms- och självförbättringsrörelser såsom Mandelorden eller Banzikan medan andra tas över av betydligt mer förvirrade grundare som Illusismen och Kabrinz. Dessa rörelser ser i allmänhet på sig själva som vitt skilda ifrån varandra och endast Mandelorden har kartlagt det arv som finns ifrån Jorpagna inom rörelserna.
Trocuspa
Detta är möjligen en av de kvarvarande andarna ifrån Aipulaben som började som en natur/krigsande ibland Palamux primitiva folkslag men när den kände igen sig mycket i de Banzikanska lärorna förkunnade sig själv som skyddsgud av Banzikan. Tron på att Trocuspa är en skapargud är i så fall helt och hållet felaktig men inte heller något som varelsen själv har påstått utan något som dess dyrkare har fått för sig efter att ha blandat ihop delar av religionen med Shamash-dyrkan.
Denzel, Krun, Drakar och Jättar kommer att avklaras senare eftersom dessa också är mer eller mindre förhistoriska källor till visdom. Har dock inte tid med det just nu då det är matdags.