Torquemada skrev:VI ÄR MELORGHIERNA, MIRGERNAS SÖNER OCH DÖTTRAR OCH PUKIS BARN
Jag skriver detta på min ålders höst. Jag har talat med alla som vet, jag har läst allt jag har kunnat hitta i våra äldsta skrifter. Må de unga lyssna!
Denna vår talade jag med våra unga noviser. Jag frågade var vi kommer ifrån, i syfte att utröna deras syn på själens ursprung, men de tog min fråga alltför bokstavligt. De sade att vi alltid har levt i Melorgh, och att vi skapades av Puki ur urberget, hans första och bästa skapelse efter dvärgarna. De trodde mig inte när jag berättade att vi en gång var ett hemlöst och vandrande folk, som kallade sig själva mirgerna, och att vi kom ur världens inre och ur ett väldigt mörker. Melorgh är inte vår födelseplats, men det är vårt eviga hem. Puki är inte vår skapare, men han är vår räddare.
Vi förbannar den gud som skapade oss, och hyllar Puki som förbarmade sig över oss.
Jag skriver på det att vi inte må glömma, och åter falla i det mörker vi kom ur. Jag skriver på det att vi inte må glömma, och på det att det förflutnas skuggor inte för evigt må vila över våra själar.
Den första plats vårt folk kände var Havet Utan Stränder. Längre än så sträcker sig inte vårt minne. Det var här vi skapades, eller hit vi förvisades, som straff för ett brott ingen av oss känner, en dom avkunnad av en osynlig domare.
I begynnelsen var tomhet, kyla och mörker. Först av allt såg våra ögon mörkret. Under oss var vattnet, kallt och ändlöst, och det enda som höll oss flytande var spillror och varandras kroppar. Vi sökte värme och klamrade oss fast vid varandra i mörkret. Vi talade inte, för det fanns saker i mörkret som lyssnade, men vi samtalade med våra fingrar. Ur vattnet grep vi vad föda vi kunde, men våra kroppar var aldrig föga mer än skelett. Vi talade inte, men vi lyssnade, ty väldiga ting levde i djupen, hungriga och rastlösa. Vi lyssnade efter svallvågorna när de passerade. Ibland slukade de någon av oss. Ibland splittrades våra flottar, ibland flöt vi ihop med andra som vi mist för långa tider sedan. Tiden hade ingen betydelse. Man sov oroligt, man vaknade och vaktade, man bytte ställning, man trålade i vattnet. Med tiden föddes barn, och dessa barn födde barn. Barnen glömde sina farföräldrar, generation följde på generation. Det första ljus vi såg var små självlysande vattenväxter. Vår föda blev rikligare nu när vi kunde se vår värld, men också vår skräck, ty nu kunde vi skymta våra plågoandar, eller ska jag säga våra första gudar, avgrundsmonstren. Någon gång föddes tanken att det kunde finnas en bättre plats, ett vatten dit våra gudar inte kunde följa oss. Några trodde sig veta vart vi skulle bege oss, och dessa blev våra första präster. De vägleddes av sina drömmar. Från den tiden paddlade alltid några av oss på sidorna av våra flottar, tyst och försiktigt för att inte störa våra herrar i djupen. Vi denna tid föddes också tanken att det gick att blidka våra gudar. Några präster sade att om gudarna fick föda skulle de skona oss andra och lämna oss i fred. Andra präster sade nej, om gudarna fick föda skulle de bara bli hungrigare och följa oss i större antal. Så följde den första schismen, och flottar splittrades och färdades åt olika håll. Vi paddlade och spanade, men fann ingen säker plats. Barn föddes, och föräldrar dog. Ibland var födan rikligare, ibland fattigare, ibland var våra herrar vilda och skoningslösa, ibland var de tysta, ibland stred de med varandra. Vi försökte kämpa mot dem, men det var lönlöst.
Ibland sade prästerna, släng de svaga och syndiga i vattnet, då blir vi rena och gudarna skonar oss. Ibland sade prästerna, släng de starka och friska i vattnet, då blir gudarna mätta och skonar oss.
Ibland sade prästerna, paddla inte och tig, kanske gudarna har glömt oss.
Ibland vaknade prästerna skrikande, och då höll vi prästerna under vattnet tills de tystnade.
Vi paddlade än åt ett håll, än åt ett annat, ibland så länge att barnen hann glömma sina föräldrar. Vi splittrades, ibland av våra präster, ibland av våra gudar. Ibland återförenades vi. Barn föddes och föräldrar dog. Havet Utan Stränder hade inget slut.
En dag fann vi något vi aldrig sett förut. Framför oss höjde sig ett tjock, slingrande ting. Ner i vattnet sträckte det sig, högt upp i det övre mörkret höjde det sig. Det var en väldig rot som sökte vatten. Hur vi än ryckte och slet kunde vi inte rubba den eller göra hål i dess tjocka bark. Den var vår första fasta punkt, och runt den klängde vi oss fast. En ny generation föddes, och i den generationen överlevde nästan alla, ty våra herrar följde oss inte om vi klättrade upp för roten. Fler flottar fann roten. Våra präster sade att vi hade funnit den plats som var menad för oss, att vi hade kommit hem. Men en präst sade att vi borde följa roten uppåt, ty den hade givit oss mycket gott, och den hade säkert mer att ge oss om vi följde den. Några följde honom, några stannade kvar. Vi klättrade länge. Till slut såg vi vår världs tak, i ljuset från de självlysande växter vi bar, och vi såg äntligen var de spillror vi byggt våra flottar av kom ifrån, ty vår världs tak bestod av sammanflätade rötter. Genom dessa rötter pressade vi oss, och på svaga ben började vårt folk sina vandringar uppåt. Vad som hände med de som aldrig fann roten, och med de som stannade vid den, vet jag inte, men jag hoppas att våra gamla gudar, avgrundsmonstren, fann dem och slukade dem, varenda en av dem, och att inga fler barn föddes, ty döden är att föredra framför det liv de levde.
Vi vandrade uppåt, ständigt uppåt. Instinktivt ville vi bort från Havet Utan Stränder. Det finns väldiga världar under våra fötter, okända och outforskade. En del av utsagorna om djupen finns bara nedskrivna på ett enda ställe, obekräftade rykten av spejare som lika gärna kan ha blandats ihop med sagor och legender. Andra bekräftas av alla. Vi glömde inte. Vi var skriftlösa, och nästan ordlösa, och ändå glömde vi inte, trots att generationerna växlade, ty i en dödlig värld är minnet överlevnad och glömskan undergång. Vi smakade svamp för första gången, vi krälade genom ändlösa labyrinter av vindlande gångar och stred med likbleka maskar med frätande hud, som lämnade klisterliknande sekret efter sig. Vi fortplantade oss så fort vi kunde, utan lust, utan kärlek och utan urskillning, för vi visste att vi måste ersätta de fallna. Vi höll tätt ihop, och lämnade bara gruppen när vi spanade framåt. All föda som var säker slukade vi snabbare än djur. Det fanns varma grottor och varma vatten. Vi älskade värmen och stannade så länge vi vågade. Det fanns väldiga grottor vars tak vi inte kunde se. Där fanns underliga byggnader, men vi kände inte till byggnader på den tiden. Där fanns reptiler, drakar och andra varelser. Det fanns väldiga schakt som vi klättrade uppför, det fanns porösa berg som vi grävde oss igenom. Det fanns flammande eldar och lava, det fanns fruktansvärda djungler som växte i mörkret, det fanns is och ylande vindar. Och i gångarna fanns tysta marscherande varelser, som bar giftiga vapen och var snabbare än ormar. Och alltid, alltid, fanns det gudar. Var vi än gick fanns en tryckande närvaro och en skräck i våra hjärtan. Och vi inbillade oss inte, ty de osynliga ögon som följde oss trädde ibland fram inför oss i all sin vidrighet. Vi föll på knä för dem och bad om nåd med de få ord vi kunde. Ibland åt de upp några av oss, ibland skrattade de och flög iväg på stinkande vingar, ibland rörde de vid oss, och där de hade rört vid oss ruttnade köttet långsamt. Ibland gjorde de konstiga saker med våra prästers huvuden. Många av oss dog, men fler överlevde.
Till slut fångades vi in, på denna punkt är alla eniga, av ett namnlöst folk som förde oss till sin stad och där gjorde oss till sina slavar. Våra nya herrar hade svart hy, svart som bäck, och de hade spetsiga öron, och smaragdgröna ögon. Deras hår var som silver och deras röster som glas som krossas. Av dem lärde vi oss om kläder, om vapen, om rustningar, om hus och om skrifter. Vi förstod aldrig mer än ett fåtal av deras ord, och deras skrifter kunde vi aldrig läsa. Vi putsade deras palats, vi lagade deras mat, vi fläckade deras demongudars altare med blod och vi kved under deras piskor. Två generationer förflöt. Under denna tid hittade vi den första gud som slöt ett förbund med oss, Morguck Främlingsdråparen. Vi dyrkade och älskade honom, och han gjorde oss starka medan vi väntade på vår befrielse. Sedan hände något, vi vet inte om det var på grund av Morguck eller ej, men våra herrar var försvunna och deras gudabilder krossade. Vi flydde vidare uppåt, och nu sade våra präster att vi inte skulle stanna innan vi funnit en plats där vi själva var herrarna, där gudarna som dyrkades var våra gudar, och där ingen makt kunde hota oss. En plats som var varm och säker, och där födan var riklig. Vi trodde på prästerna, och fortsatte vandringen uppåt. Vi denna tid började vi kalla oss själva mirgerna.
Efter ännu en tid, efter ännu några generationer, mötte vi för första gången det välsignade folket, dvärgarna. De dräpte flera av oss, men det var inget konstigt. Men sedan var de goda mot oss, de ansträngde sig att förstå vårt tal, och gav oss några av sina egna ord. De visade oss vägen. För detta skall vi alltid älska och vörda dvärgarnas folk, Pukis utvalda barn. Sedan dröjde det inte länge innan vi fann det andra folket som levde nära ytan, orcherna. Och orcherna dödade oss och slog oss, och ändå tyckte vi inte illa om dem, ty de var inte så grymma som våra gamla herrar, och inte heller lika farliga som de varelser vi lämnat bakom oss i djupen. De var onda, men det var en ondska vi kunde leva med, och därför försökte vi göra dem till våra vänner. För en tid levde vi sida vid sida med orcherna, och lärde oss deras vägar och lärde känna deras gudar. De var på sätt och vis våra bröder, för även deras liv präglades av kamp och rädsla, de hukade också under makter de inte förstod.
Så kom den skräckens dag då vi såg himlen. Vitbleka, magra, korta och krumma krälade vi ut på ytan, vi vet inte var, drivna framåt av orchernas vrede, vi minns inte varför. En sådan väldighet hade vi aldrig kunnat ana, och vi gömde oss i de hål och gropar vi kunde hitta, och vägrade att se mot skyn. Natten gav oss ingen lindring, för stjärnorna blickade ner på oss med sitt skoningslösa ljus.
Resten av berättelsen känner de flesta melorghier. Vi vandrade länge och vida, vi mötte andra människor och förstod att de var lika oss, trots att de först tog oss för monster, och till slut fann vi Stadsklippan. Där tog dvärgarna emot oss, och vi gjorde oss ett hem. Sedan ropade vi på Puki, och han svarade och blev vår gud, och sedan dess har vi levt beskyddade av hans styrka och vägledda av hans bud.
Jag har tänkt länge och begrundat vårt ursprung. Den skugga som födde oss vilar ännu över våra hjärtan, och om vi glömmer bort varifrån vi kom kommer den aldrig att försvinna, utan styra våra steg och våra barns steg.
Lyssna! Älskar vi inte grottor, vi som vandrat så länge i grottor, och går vi inte med glädje ner i gruvgångarna? Vi måste bli vänner med ovanjorden och lämna det trygga mörkret bakom oss. Håller vi inte ihop i stora klungor och stöter ut de avvikande? Den tiden är förbi, vi kan räta på våra ryggar. Föder inte våra flickor barn innan de har mjölk att ge dem? Den tiden är förbi, vi måste inte ersätta de som slukats av mörkret, vi kan låta våra flickors kroppar växa färdigt. Söker vi inte allierade och vänner överallt, vi som en gång inte kände annat än fiender? Vi lever i en ny värld, vi behöver inte tåla översittare, skurkar och utsugare längre. Vi bor vid havet, men vänder det ryggen. Vi behöver inte frukta vatten längre, Havet Utan Stränder har vi lämnat bakom oss. Vi ratar grönsaker, vi som så länge levt på svamp och kött, men Puki ser till våra behov och har påbjudit att vi äter av de goda rädisorna. Låt oss följa honom och ta del av jordens gåvor. Vi hatar instinktivt alverna, ty de frammanar minnet av våra glömda slavdrivare i djupet. Men ovanvärldens alver är goda, och vi borde göra dem till våra vänner.
Men värst av allt, vi böjer knä inför alla möjliga gudar, sanna och falska, onda och goda. I djupen fruktade vi allt och försökte blidka alla okända makter omkring oss, men jag säger återigen, den tiden är förbi. Om vi inte vänder om från dessa vansinniga vägar så kommer vi att se gudar i varje hörn och varje skugga, och vi kommer att ge dem samma gestalt som de forntida avgrundsmonstren; hungriga, fruktansvärda och oförlåtande. De var inga gudar, de var monster. Morguck kanske är en gud, men han är en ond gud, som inte förtjänar vår tillbedjan. Ogim och Nerxim är alls inga gudar. Jag har läst våra gamla skrivtecken och tolkat vårt gamla språk, och vid tiden då vi först trädde ut på ytan var ”Ogim” bara vårt namn för solen, och hans broder ”Nerxim” var vad vi kallade den värme solen gav.
Låt oss respektera Aesir, ta lärdom av Karkor och följa Nargiv, men framför allt, låt oss dyrka och tillbe vår gud och beskyddare, den Store Puki, Stadsklippans gud och djupens bemästrare.
Jag har hört våra unga glädja sig åt malmådror de funnit, och jag har hört dem tala om att gräva sig längre och längre ner. Låt dem ta varning av mina ord.
Pukis femtonde bud lyder: ”Gräv, och du skall finna skydd. Gräv, och du skall finna järn att forma dina verktyg av. Gräv, men aldrig för djupt.” Pukis visdom skyddar oss så länge vi lyder hans bud, men låt oss aldrig glömma varför vi inte skall söka oss ner i djupen.
Låt mig till sist säga att jag har funnit en ledtråd, en enda, till vår allra första begynnelse. Vi talade med dvärgarna, och dvärgarna ledde oss till bönderna, vi talade med bönderna, och bönderna ledde oss till stadsborna. Stadsborna ledde oss sedan till trollkarlarna, och trollkarlarna till de uråldriga alverna. Alverna berättade, fast de var aldrig helt säkra, de vars minne sträcker sig längre bak än någon annan, att innan människor eller alver vandrade på jorden beboddes den av äldre raser, och att dessa raser syndade mot gudarna och att gudarna vredgades och förgjorde dem. Förgjorde, eller drev ner långt under jorden. Det här är en tanke jag inte vill följa till sitt slut, för den kan betyda att vi en dag kan tvingas återvända till det mörker vi lämnade bakom oss.
Jag kommer snart att vara död, och det är en död jag välkomnar. Jag har sett för djupt in i vårt förflutna, och jag längtar till vilan i Pukis klippa.
Doral Derk, i rang Pukis sextonde präst, Klippans Väktare och Ordets Bevarare.
(Pukis Tempelarkiv, cirka 200 år före Odo).
