Fraxinus wrote:Däremot teoretiskt möjlig att se skillnad om det är lövskog, granskog, tallskog, gles skog och tät skog (observera SKOG).
Blandskog då?
---
Sedan en rätt rejält personlig åsikt, men är det inte lite skevt att fokusera såhär mycket "bara" på att beskriva träd? Personligen kan jag väl tillägna träden en mening utan talar hellre om skogen som helhet.
Jag har nu inte läst igenom den här tråden jättenoga, så slå till mig om jag har missat något. Bra texter annars. Gillar det språkliga sättet, även om "voro" endast användes i pluralis och aldrig i singularis.
Ni har en spelvärld, men har ni ett regelsystem? Matiné (läs reglerna)
Fraxinus wrote:Lite som blåsfisken i det japanska köket som har ett dödligt gift som måste avlägsnas på rätt sätt för att kunna ätas. Man måste kunna sin sak som sockerinsamlare i Barbiens sumpskogar så man inte misstar sig och anskaffar giftkåda istället för sockerkåda!
Skulle du kunna korrigera bäste herr Monardes ord till "Narguriens sumpskogar"?
Tror kanske sådan skog skulle kunna passa bättre där, i de centrala blötaste delarna?
Fraxinus wrote:...Längst åt nordöst i de vildaste och pristinaste delarne av Nargurs stora urskogar kan man se de mest fantastiska skogar dominerade av skogslindar och silverlindar vars blad när de rörs av vinden fladdrar till och sveps med i vågor av dunkeltgrönt och silver svepa, bergslönnar och sumplönnar som i skymning och gryning spraka i en omöjligt brinnande röd färg som får själva elden att verka blek och färglös, stora ulmar, där den silverhövdade fiskörnen har sitt näste, höga ädelgranar med elegant pyramidial krona, blanka mörkgröna barr och silveraktig bark, aspar som med sin darrande oranga blad tävla med lönnarna om färgsprakande festspel om hösten.
Och där, uppåt, som en jättelik vägg, sträcka sig plötsligen det barbiska höglandet. Längst sluttningar tränges stora tjok av narguriska lärkskogar och nordbokskogar om vartannat. Narguriska lärkar vars förvridna, uråldriga stammar och vars gula barr om hösten bereda mattor och väggar som lysa upp av kvällssolen och få själva luften att anta en ton av guld så att man tror att man gå i en sällsam trollskog.
Vidare uppåt, uppåt tränges klängande berglönnar, lärkar och dunkla silvergranar som nu visa sina silvriga undersida för beskådaren. Ett vidunderligt vattenfall med flera trappor ackompanjerar det hela.
Etin ler i sin himmel och låter en solstråle slå ner genom molntäcket där i fjärran för att belysa en klippavsats med en ensam, vacker rubinfärgad lönn invid en terass där det stegvis nedåtstörtande vattenfallet slår ner för sedan omedelbart fortsätta sin obevekliga bana nedåt i djupet . En regnbåge träder fram. Högt över alltet seglar Kejsarörnen. Man blir stum och ens inre fylls av vördnad inför Etins skapelse....
Låter som en mycket bra beskrivning av den nordöstra gränsen mellan Nargur och Barbia. Här är förövrigt inte Klippkanten lika stupbrant som den är längre västerut, även om terrängen är full av mindre stup, djupa klippskrevor och sylvassa stenar. Det går att ta sig upp, och desperata svartfolk på flykt har vid tillfällen lyckats, men staden Babor med sin stenbro ute vid Ardibukten förtjänar ändå sitt tillnamn som Höglandets lås med rätta.
Räknar också med att du har en enkel förklaring på varför den silverhövdade fiskörnen väljer att häcka just här, så långt från havet? Om inte kan den kanske jaga fisk i de vackra vattenfallen som stupar nerför Klippkanten?
EDIT: Stavning..
Last edited by birkebeineren on 2007-10-24 08:23, edited 1 time in total.
Fraxinus wrote:Däremot teoretiskt möjlig att se skillnad om det är lövskog, granskog, tallskog, gles skog och tät skog (observera SKOG).
Blandskog då?
---
Sedan en rätt rejält personlig åsikt, men är det inte lite skevt att fokusera såhär mycket "bara" på att beskriva träd? Personligen kan jag väl tillägna träden en mening utan talar hellre om skogen som helhet.
Jag har nu inte läst igenom den här tråden jättenoga, så slå till mig om jag har missat något. Bra texter annars. Gillar det språkliga sättet, även om "voro" endast användes i pluralis och aldrig i singularis.
Jag försökte förklara vad som är möjligt att se från ovan med exempelvis satellitbilder eller flygfoto (eller kanske avskissad av en vätte från en gåsrygg. Spelknepe vet bättre hur han löste detta). Att se eller beskriva vilken sorts blandskog det är tredimensionellt med flygbilder eller satellitfoto är i svårt i stor skala (typ länder). Skogar med ett dominerande trädslag är lättare att urskilja och kategorisera.
Men visst "syns" blandskog. Den är "plottrig", omväxlande ljusgröna molniga och mörkgröna kantiga fält och färgskiftningar. Det beror också vilken sorts blandskog du menar. Lövskog är oftast blandskog med flera lövträd.
Last edited by Fraxinus on 2007-07-16 20:23, edited 2 times in total.
Fraxinus wrote:...Längst åt nordöst i de vildaste och pristinaste delarne av Nargurs stora urskogar kan man se de mest fantastiska skogar dominerade av skogslindar och silverlindar vars blad när de rörs av vinden fladdrar till och sveps med i vågor av dunkeltgrönt och silver svepa, bergslönnar och sumplönnar som i skymning och gryning spraka i en omöjligt brinnande röd färg som får själva elden att verka blek och färglös, stora ulmar, där den silverhövdade fiskörnen har sitt näste, höga ädelgranar med elegant pyramidial krona, blanka mörkgröna barr och silveraktig bark, aspar som med sin darrande oranga blad tävla med lönnarna om färgsprakande festspel om hösten.
Och där, uppåt, som en jättelik vägg, sträcka sig plötsligen det barbiska höglandet. Längst sluttningar tränges stora tjok av narguriska lärkskogar och nordbokskogar om vartannat. Narguriska lärkar vars förvridna, uråldriga stammar och vars gula barr om hösten bereda mattor och väggar som lysa upp av kvällssolen och få själva luften att anta en ton av guld så att man tror att man gå i en sällsam trollskog.
Vidare uppåt, uppåt tränges klängande berglönnar, lärkar och dunkla silvergranar som nu visa sina silvriga undersida för beskådaren. Ett vidunderligt vattenfall med flera trappor ackompanjerar det hela.
Etin ler i sin himmel och låter en solstråle slå ner genom molntäcket där i fjärran för att belysa en klippavsats med en ensam, vacker rubinfärgad lönn invid en terass där det stegvis nedåtstörtande vattenfallet slår ner för sedan omedelbart fortsätta sin obevekliga bana nedåt i djupet . En regnbåge träder fram. Högt över alltet seglar Kejsarörnen. Man blir stum och ens inre fylls av vördnad inför Etins skapelse....
Låter som en mycket bra beskrivning av den nordöstra gränsen mellan Nargur och Barbia. Här är förövrigt inte Klippkanten lika stupbrant som den är längre västerut, även om terrängen är full av mindre stup, djupa klippskrevor och sylvassa stenar. Det går att ta sig upp, och desperata svartfolk på flykt har vid tillfällen lyckats, men staden Babor med sin stenbro ute vid Ardi-bukten förtjänar ändå sitt tillnamn som Höglandets enda lås med rätta.
Räknar också med att du har en enkel förklaring på varför den silverhövdade fiskörnen väljer att häkka just har långt från havet! Om inte kan den kanske jaga fisk i de vackra vattenfallen som stupar nerför Klippkanten?
Det kan ju vara från hörsägen han beskriver branten!
Men ok jag justerar beskrivningen. Fiskörn kan ju jämföras med fiskgjuse som man kan hitta långt inlands men oftast finns det någon tjärn eller mindre sjö i närheten av boet. Och det torde finnas någon liten å eller sjö där det beskrivna vattenfallet landar.
Fraxinus wrote:Däremot teoretiskt möjlig att se skillnad om det är lövskog, granskog, tallskog, gles skog och tät skog (observera SKOG).
Blandskog då?
---
Sedan en rätt rejält personlig åsikt, men är det inte lite skevt att fokusera såhär mycket "bara" på att beskriva träd? Personligen kan jag väl tillägna träden en mening utan talar hellre om skogen som helhet.
Jag har nu inte läst igenom den här tråden jättenoga, så slå till mig om jag har missat något. Bra texter annars. Gillar det språkliga sättet, även om "voro" endast användes i pluralis och aldrig i singularis.
Angående voro så ska jag vara helt ärlig och säga att jag inte kollat över pluralis och singularis alls. Jag har helt enkelt försökt skriva ålderdomlig stil så snabbt som möjligt så det finns säkert flera fel. Jag ska försöka åtgärda dessa vid tillfälle.
Och jag ska beskriva träd och skogar. Just nu har träden väldigt stor plats men tanken är även att beskriva skogarna. Det är faktiskt huvudtanken.
Fraxinus wrote:Lite som blåsfisken i det japanska köket som har ett dödligt gift som måste avlägsnas på rätt sätt för att kunna ätas. Man måste kunna sin sak som sockerinsamlare i Barbiens sumpskogar så man inte misstar sig och anskaffar giftkåda istället för sockerkåda!
Skulle du kunna korrigera bäste herr Monardes ord till "Narguriens sumpskogar"?
Tror kanske sådan skog skulle kunna passa bättre där, i de centrala blötaste delarna?
Hrrm... herr Öfverbibliotikarien ska genast ge skrivarna en repimand. Ers högvördighet har givetvis rätt! Narguriens sumpskogar ska det vara.
Fraxinus wrote:Det kan ju vara från hörsägen han beskriver branten!
Men ok jag justerar beskrivningen. Fiskörn kan ju jämföras med fiskgjuse som man kan hitta långt inlands men oftast finns det någon tjärn eller mindre sjö i närheten av boet. Och det torde finnas någon liten å eller sjö där det beskrivna vattenfallet landar.
Låt det vara fiskörn, även om den kanske inte häkkar längs Kippkanten kan den ju ibland segla över bara för det goda fiskets skull!
Vattenfallet låter annars perfekt, som ett av många jag ser före mig stupar över kanten. Kanske rentutav det är den mäktiga Vattnatra herr Monarde beskriver?
Långt i norr ligger Orghin. Här härska is och kyla, drakar, demoner och allehanda monster och ohyggligheter. Här finnes också den stora ulliga mammuten (Mastodont orghia) som påminna om elefanterna i utseende vore det inte för de enorma betarna och den väldiga ulliga man de bär. De djur som utöver den hiskeliga mammuten sägs finnas här är skogshönsfågel, korsnäbb, rödskrika, snöhök, snöskata, gås garfågel, snöhare, orghiska renar, frostvarg samt sälar.
Närmast kusten åt sydväst domineras Orghin av ett tämmeligen flackt landskap bestående våtmarker, myrar och tundra. Floran domineras av mossor, ullgräs, bärris och tuvnejlikor. Dessa marker kan tyckas ogästvänlig och karga men flammar upp i ett praktfull och intensivt blomster under de korta sommarmånaderna. På hösten färgas milsvida fält med bärris i sprakande röda och orangea färger ackompanjerat av ljungens lila blommor och myrmossornas röda och gröna färger. Enstaka förskrämda och vindpinade rödtallar söka skydd för vinden bakom stenar, i bergskrevor och bakom små kullar. Gås ses ofta leva här under sommarhalvåret.
Längre inåt landet resa sig en gles skog bestående i huvudsak av lågväxande frostbjörk (Betula hyperborea) och rödtall samt de jättelika mammutträden som växa sig högre än något av de andra träden i Orghin. Skogen markflora bestå framförallt av stora tjok av bärris, smaragdgrön mossa och lav. Här leva merparten av skogshönsfågel, rödskrika och korsnäbb och de Orghiska renarna ha sitt vinterkvarter i dessa skogar.
Ju längre norrut man komma ju kargare och kallare blir sedan landet. Väldiga tundror breda ut sig där tjälen aldrig helt släpper sitt grepp om jorden och där endast ris, gräs och örtvegetation kan klara av att växa. Detta övergå allmer i ett kargt och nästan livlöst landskap med eviga snö- och istäcken som här och var avbrytes av utspridda fläckar stenig barmark där endast lavar och mossor kunna överleva och växa. Slutligen längst i norr täcks landet av ett gigantiskt istäcke som kväver och krossar all tillstymmelse liv
Rött mammutträd
Detta träd är relativt nyupptäckt och diskussioner om dess ursprung fortgår. En tämmeligen fantasiefull och uppenbart något missinformerad professor i Botanik vid Ekeborgs (?) universitet haver mage att påstå att detta är en jätteform av Nargurisk gran.
Men om man blott använda sig av sina ögon ser de flesta säkert att denna påstådda gran snarare ser ut som vore den en jättelik cypress. Men det finnes allvarliga skillnader som torde motsäga även detta faktum om vilka jag strax ska återkomma.
Barren är något spretiga, litet som nämnda gran, vilket kan göra att en gravt skumögd person möjligen kan ha missuppfattat trädets originalitet.
Barren är dock mjuka och haver en något friskare och ljusare grön färg som hos cypresser och ädelgranar jämfört med vanliga granarnas styva, nåliga och dunkelt grön barr. Om man ock bryta ett barr känna man genast en skarp, litet frän doft av myrra och citrus som bör påminna en kunnig person om doften hos cypress.
Vidare så kan man beskåda stammen som definitivt har uppenbara cypressdrag med sina höga lodräta barkåsar, sin trådiga, lätt flagnande textur och sin röda färg.
Blommorna i sin tur påminna mer om lärken med vackert röd och kottliknande utseende. Även blomman ha en vag citrusdoft. De utvecklade kottarna ha vissa likheter med rödtallens kottar men äro kortare. Fjällen på kottarna haver förutom de vanliga jämnt sittande fjällen ock så utåtstickande längre fjäll vilket ge kotten ett spretigare utseende.
Grenarna haver granliknande utseende med lätt hängade utåtgående grenar som ge trädet en pyramidal form. Grenarna sitta dock på cirka halva höjden av trädet. Medan grenarna på den Narguriska gran täcka två tredjedelar av trädets längd. Mest uppseendeväckande är dock trädets höjd som kan nå 210 fot!
Summa summarum bär detta träd drag från nästan samtliga andra barrträd på den Erebaltiska continenten men samtidigt är den ock helt annorlunda än alla andra barrträd som vetenskapen känna till. Jag drar därför den kvalificerade slutsatsen att den röda mammutträdet är en helt egen art och ge den där för det vetenskapliga namnet Monardotsugar mastodontiae. Monardo efter denne författare som blygsam namngivare, tsugar för dess likheter med cypresserna och mastodontae efter de stora mammutarna i Orghin.
Namnet efter mammutarna får trädet dels för sin enorma storlek och sin röda bark som påminna om mammutarnas fäll och dels för att mammutarna gärna använda sig av dessa väldiga träd som kliträd så som man kan se vildsvinen klia sig mot träd för att ta del av kådan. Orsaken till kliande torde vara att mammuten önskar nyttja verksamma ännu okända ämnen i mammutträdets bark som hålla ohyra och mygg på avstånd. Ty mygg det finns i oräkneliga antal och svärmar i Orighins sumpmarker att de måste varar en enorm plåga för dem som försöker bo och vistas där i.
Trädets egenskaper som virke får anses som okända även om det sägs att folken från det vilda Jorduashur sägs uppskatta det som virke. Till vad är dock okänt. Huruvida det finnas andra användningsområden för detta jätteträd är också höljt i dunkel.
Frostbjörken (Betula hyperborea)
Denna björk verkar vara när släkt med den beryktade glansbjörken ty den har samma vackra skimrande bark. Men trädet i övrigt verkar ha liksom förkrympts och fövridits i krumma former vilket ge dessa träd ett sällsamt yttre......
Last edited by Fraxinus on 2007-07-18 07:00, edited 9 times in total.
Det här är alltså ett exmpel hur man skulle kunna beskriva olika länders naturtyper, skogar och träd. Först en generell beskrivning om landets/kontinents skog/natur. Sedan kommer artbeskrivningar om träd. Detta kan kompletteras med växt och buskvegetation.
Detta träd är ett av de mer allmänt förekommande träd på Erebaltor. Den breda ut sig i vidsträckta skogar i nästan hela norra och mellersta Erebaltor. I de allra sydligaste delarna av continenten ersättas den av kardisk pinjetall.
Rödtallen föredraga marker som är friska eller torra i sin karaktär. På sandiga marker eller på karga, steniga marker dominera den helt skogarna. Likaså dominera den skogar som ofta drabbas av skogsbrand, eventuellt i sällskap med asp ock lärk. Då med undantag från de barbiska brandskogarna som där flampoppeln och brandtallen härska.
På friskare, bättre ståndorter står den ofta i blandskogar med andra trädslag. Oftast delar den då plats med nargurisk eller hynsolgisk gran, lärkar, ekar, glansbjörk, poppel, skogslönn och hasselträd.
Beroende på om ståndorterna äro av bergpräglad natur eller bestå av torra, sandiga jordar eller friska moränjordar skifta undervegetationen i talldominerade skogar något i sin sammansättning.
I huvudsak domineras markfloran sålunda av antingen ljusälskande ängsflora eller gräs, svartbärsris, rödbärsris, ljung, brännmossa och på de kargaste markerna av lavar. De djur som dras till skogar med tall äro skogshönsfåglar av diverse slag, tallkråkor, flygekorre, stor svartspett, rubinhackspett korsnäbbar, svartsvanshjort och älg. Den sägenomspunna skvadern sägs också föredra skogar med tall men werkar främst hålla till i de nordliga delarna av Ereb.
Rödtallen är ett tämmeligen högrest träd som kan anta höjder om 96 fot på de bästa markerna. Den haver högt upphissad krona vars lägsta partier har en höjd om 66-70 fot. Detta synes vara en anpassning för att motstå brand.
Grenarna sträcka sig sträcker sig oftast vågrätt ut från stammen. Grenverket ger i övrigt ett ganska styvt, spretigt och krokigt intryck. Kronans täthet skifta något från träd till träd men generell kan sägas att den är ganska gles. Barren är ljusgröna i sin färg men överdragna av en vaxliknande hinna som får barren att anta en blågrön färg. Barren är ca tre till fyra tum långa. De sitta ihop vid tre och tre men luta sig lätt bort. Allt detta förlänar tallens krona ett tämmeligen spretigt utseende och lite ”stickigt” utseende.
Rödtallen har, liksom sin släkting brandtallen, ett tjockt barkpansar som endast riktigt svåra skogsbränder förmår att igenomtränga. Denna tjock bark brukar nå en höjd om 48 fot på fullt vuxna exemplar men på riktigt ålderstigna träd kan faktiskt barkpansar nå nästan hela vägen upp till kronan. Pansarbarkens färg skiftar i brunt och askgrått. Den är grov med en textur av intilliggande lodrätta och rektangelartade fjäll som ligga i ett mönster som påminna om brigantinrustningens metallstycken.
Även om och elden når igenom pansarbarken så är det därmed inte säkert att trädet dör. För det krävs det att barken är helt genombrunnen intill veden runt hela trät eller att kronan tagit fyr och brunnit upp. I Jourduashur har författaren själv funnit en tall som trots att den brunnit igenom till en tredjedel av barkytan levt vidare och, enligt årsringarnas berättelse, nått en ålder om 700 år. Trädet verkade dessutom ha brunnit åtminstone ett tiotal gånger att döma av spåren i årsringarna.
Hur som haver så är den unga barken ovanför den tjocka pansarbarken i sin sammansättning tunn, frasig och lätt flagnande. Vidare så är den i sin färg vackert gulorange, skimrande och lätt transparant. Dessa egenskaper skänker rödtallskogarna ett sprakande färgsceneri om hösten när den lågt liggande kvällssolens strålar träffar och reflekteras på rödtallarnas högresta stammar. Då kan hela skogen flamma upp i egendomliga ljus och skuggspel som påminna om eldslågornas dans och man får intrycket av att befinna sig i något sällsamt tempel där en till synes oändlig sal med högresta kolonner skimra och upplysa hela sin omgivning i den röda solens färg.
Rödtallen är det ett av de nyttigaste träd på continenten och dess virke spela en stor roll i Erebaltors economie. Rödtallen användas som konstruktionsvirke, det är ett helt nödvändigt träslag i skeppsbyggeri, som mastvirke och för däck och spant. Vidare fylla den en mycket viktig funktion som råvarukälla för tjärans framställning.
Last edited by Fraxinus on 2007-07-19 19:57, edited 1 time in total.
Fraxinus: Jag gillar dina texter, mycket trevliga att läsa, men vi har nog kommit till en gräns då vi måste göra något med dem.
Först och främst innehåller de enormt mycket stavfel och grammatiska fel. Detta är inget problem, jag eller någon annan kan säkert korrigera dem.
För det andra är de nog liiiiite för långa. Många orkar nog inte truga igenom texterna. Där är mycket orelevant och du går in på väldigt många sidospår.
Det bästa hade nog varit ifall du hade kortat ner beskrivningarna till det mest övergripande. Där du presenterar vad som egentligen skiljer den ena tallen från den andra. Det måste bli hanterbart.
Försök tänk: "Hur ska en spelledare kunna använda sig av detta på ett trevligt, informativt och smidigt sätt"
Ifall vi hittar en trevlig balans på detta så bör det i sista skedet föras in i wikin och bevaras där för evigt.
Nu är detta min personliga åsikt. Andra forumiter får gärna ge sin åsikt.
Hoppas du inte tar detta som fel kritik.
Bör kanske dela upp den i en kort utseende beskrivning och kanske lite va den används till sen en större om var den gillar för klimat, hur den används och hur man får fram det.
Om inte kan den kanske jaga fisk i de vackra vattenfallen som stupar nerför Klippkanten?
