Fröets dans över Bhannavil

[Jan Erik Söderman]

Denna text är mest en stämningstext som väldigt specifikt behandlar min karaktär Gugga da Soblaks öde efter den femte konfluxens slut i Peter Stridsbergs kampanj. Ingenting av detta är kanon utan mest en liten text som jag hoppas kan ge viss stämning till världen. Om ni inte förstått detta var Gugga på något sätt med och kontrollerade konfluxen och således fick han ganska extraordinära krafter.

FRÖETS DANS ÖVER BHANNAVIL
Av Gugga da Soblak
Med kommentarer av Kirsta Da Gerribahl

Konfluxen och tidigare händelser
Drottningens död och hämnandet av detta illdåd hade tagit upp mycket av min tid, detta hade lett till ett spirituellt tomrum inom mig. Runt konfluxen skedde många ting som ingen vanlig man kunnat tänka sig skulle kunna hända och skrivande person var till sin förskräckelse inblandad i de flesta av dessa onaturliga skeenden. Multimandalor och drakar, konfluxpunkter och drömspel virvlade runt som ett vortex i mina tankar. Således blev det efter den katastrofala upplösningen, då makthungrande trollkarlar rev och slet i väldsväven och för evigt ändrade Altors öde, dags att dra sig tillbaka till det heliga berget, där den 5: e förkunnaren Bummi Badonkor besegrade Drakynglet Dagir Dräparen i strid om den väna mön Vollifinas öde, på Bhannavil för att om möjligt finna sinnesfrid. Aldrig hade jag anat att jag skulle finna så mycket mer än så.

En välsignad tid
Med välsignelse ifrån Shamash klarhet, Ereshkigals lugn, Marduks frenesi och Enkis visdom så lyckades jag finna den insikt som jag nu tack vare märkliga omständigheter har blivit bärare av. Vad exakt jag kom fram till har ordats i skrifter skrivna av män med större talang inom skrivandets konst än den jag besitter. Dessutom skulle en oinsatt läsare finna dessa teser tråkiga och förvirrande medan en insatt läsare skulle finna dem rudimentära och förenklade om jag inte använde mig av långt mycket mer bläck för att förklara dem än vad som är tillgängligt ombord på Dahmras Vilja. Det enda som kan sägas är att efter 3 gånger 4 dagars mediterande så var jag redo att lämna berget för att dela med mig av det budskap som gudarna hade förtäljt för mig.

Resans första dag
Eftersom ön är relativt liten och de som kallar sig Banzikanriddare på Bhannavil är vanligare än ogräs i en illa skött rabatt så var jag föga förvånad när jag efter blott några steg ner för berget stötte på en gammal bekant och en stor mästare inom strategi och taktik nyligen kommen ifrån Clusta Noba. Denne erkände min förträfflighet med svärdet då jag dräpte Aminus vid slaget om Den helstekta ankans bukt (ransardiskt namn inte guggas påhitt) men påstod att jag knappast var skicklig nog att kalla mig för en sann mästare av banzikan. Endast en sann mästare av banzikan har rätt att meditera på berget. Jag förkunnade att jag ogärna kämpade emot en sådan väl ansedd vapenbroder men att jag gärna kunde bevisa att gudarna var med mig genom ett parti schack. Till sin stora förvåning fann sig Kyrias besegrad och blev vid detta tillfälle min första följeslagare på resan.

Andra dagen och Rimdalirs gård
Så kom det sig att jag på den andra dagen vandrade in på den berömde hypnotisören och svärdskämpen Rimdalirs gård. Denne är känd för att låsa sina motståndare med sin djupa alviska blick och sedan besegra dem medan de är upptagna med att stå och fånstirra. Obesegrad av alla utom självaste Gomax var denne alviske kämpe och om jag hade valt mina motståndare själv istället för att guidas av gudarna så hade jag förmodligen kämpat mot honom endast i nödfall. (Gården låg nära och Gugga behövde en häst istället för att traska runt till fots. Jag betvivlar att gudarnas vilja hade mycket med saken att göra.) Det visade sig dock vara en enkel match för någon som hade uppnått klarhet om tingens varande att skaka av sig den märklige alvens förledande tekniker och med en enkel rörelse så avväpnade jag honom och duellen var över på en föredömligt kort tid. (Vad Gugga beskriver som enkel innehåller 22 olika moment att hålla reda på som alla måste fungera perfekt.)

Min första predikan
Trotts min uppväxt bland paratornisk adel så har ord aldrig varit min starka sida därför var jag ej säker på huruvida min predikan för Rimdalir och hans elever skulle vara en lyckad sådan. Trotts taffligt utförande verkade dock själva andemeningen gå hem och jag fann att jag för första gången måste svara på de många frågor som uppstod om mina idéer. De var uppenbarligen tänkvärda men inte så kompletta som jag hade hoppats. (Taffligt utförande, jojo karln hade suttit på ett berg i tolv dagar och funderat på formuleringar för 12 stycken väl genomtänkta teser det lät inte så taffligt i mina öron.) Framför allt togs då frågan upp, av en ung märklig kvinna som har blivit min främsta elev med tiden och är med mig nu här på Viljan, om vilket som var Marduks mål och vilken symbol som tillhörde honom.

Insikt
Sällan har jag sett ett rum med tre stycken mästare av banzikan som debatterar bli så slaget med häpnad som när denna unga kvinna öppnade munnen och yttrade frågan. Det var uppenbart att hennes medstudenter föraktade hennes frågvishet och kunskapstörstande och att det trotts den fagra Milla da Krindenmaars framgång som svärdskämpe fanns ett klart motstånd mot kvinnliga medlemmar av orden. Även jag hade länge ställt mig tveksam till att en kvinnas ringa storlek kan uppvägas av träning och eftertanke. Den unga Kirsta skulle komma att bevisa att jag hade fel i även detta och även om jag numer anses vara kanske Trakoriens visaste krigare så är jag den första att erkänna att även jag har fel ibland. (Gugga underdriver gärna sina förmågor och sin visdom. Angående ringa storlek så kan det nämnas att jag mäter 6 fot över marken och väger 150 pund. Detta gör mig större än de flesta manliga riddare även om Gugga inte är en av dem.) Frågan var ytterst relevant eftersom Marduk är gudarnas herre sedan han som relativt ung besegrade självaste Tiamat i envig. Således är hans vilja och symbol ytterst intressant och mästarnas råd på Bhannavil är ofta upptagna med att diskutera frågan. Tyvärr är jag rädd att vi alla kommer att få vänta på att den som ställde frågan även finner svaret på den.

Tredje dagen och Ravishas grotta
Efter ett givande samtal med Kirsta och de två stormästarna så gav jag mig av vidare denna gång till häst. Det visade sig dock att även om Kyrias hade valt att stanna hos Rimdalir så var jag inte sällskapslös på min resa ty den unga frågvisa damen hade valt att följa mig på min väg och bli min lärjunge. Jag försökte förklara för henne att jag var på tok för ung att ta en lärjunge. Hon hävdade dock att min vilja inte hade så mycket med saken att göra och det har visat sig med tiden att hon hade rätt i det som i så många andra ting. Min resa tog mig i slutet av denna dag till Ravisha eremitens grotta där jag hoppades på att få vila över natten. Denne hade dock via andarna fått höra om mina göromål och var alldeles till sig vid tanken på att jag kunde ha nått visdom efter blott 12 dagar när han hade bott i en (illaluktande) grotta i 20 år och ännu bara skrivit 2000 sidor i sin kompletta krönika över banzikans alla stilar och tankar. (Han hade kommit till bokstaven g då vi besökte honom.) Det fanns inget sätt att neka till en duell i vilken han kunde få skåda även min teknik. Hans andestridande visade sig betydligt knepigare än alvens hypnos att besegra, men till slut fann jag att genom en stark offensiv kunde man lätt nedgöra honom på ett relativt oblodigt sätt. (Gugga beskriver detta som en episk duell som man får intrycket av tog oändligt med tid men i själva verket var den över på 15 sekunder och 67 tekniker om ingen av dom gjorde något som jag missade)

Fjärde dagen och Lvoan den Gamle
Vi gav oss av ifrån Ravishas grotta efter en sömnlös natt av evinnerliga utfrågningar om de tekniker som jag utvecklat på mina resor. Det hela slutade med att eremiten valde att följa med oss att träffa andra mästare för att se om det var något mer han hade missat. Det sägs mig att Lvoan är äldre än till och med Rimdalir. Somliga kallar denne formidable mästare för lat och sanningen är att han sällan har setts skynda så mycket som han gjorde för att hinna ikapp mig på min väg. Då jag en gång har tränat svärdskonst under honom och känner till hur skicklig han är med ett svärd när det verkligen gäller så antog jag hans utmaning. Det är dock också så att Lvoan i allmänhet imponeras av intellekt mer än svingandet av ett svärd så således valde vi att utkämpa en duell i gåtor istället för strid. Det skall i ärlighetens namn sägas att Lvoan vanligtvis skulle besegra mig i denna besynnerliga lek men det är svårt att förlora när man har Shamash sanningens gud på sin sida och således fann han sig besegrad. Vi tog alla in på ett idylliskt litet värdshus inte långt ifrån Millas Akademi då vi alla var trötta och jag inte var säker på att jag skulle kunna besegra henne i utmattat tillstånd. Hade jag vid detta tillfälle skådat denna fagraste av varelser så hade jag aldrig tvekat att slänga mig på ett svärd om jag så bara hade kommit dit en sekund tidigare. (Karln är helt tokigt förälskad i henne.) Nu hängav jag mig istället åt långa diskussioner med tre av banzikans visaste utövare tills långt in på småtimmarna.

Femte dagen och Milla da Krindenmaar
Fagrare varelser står inte att finna än den ljuvliga Milla da Krindenmaar. Med kort vitblont hår och isblåa ögon så utgör hon Trakoriens och kanske hela världens vackraste syn. Hennes ringa kroppshydda till trotts så råder det inget tvivel om att hon är Inishtar skönheten och krigets avatar på jorden. (Hon är verkligen jätteliten och det där med krigsgudinnans avatar vet jag inte var han har fått ifrån. Det sägs mig dock att hon är mycket vacker även om det inte ligger i min natur att titta på andra fruntimmer på det sättet. Som tur är korrekturläste jag och strök en del ur den här skriften annars hade ni nu läst en 3 sidor lång beskrivning och lovprisning av Millas minsta fingerspets.) Av Lvoan hade jag fått veta att hon var hans vackraste elev och att hon hade svurit sig till striden vid ung ålder då hon förkunnat att hon endast skulle skänka sin dygd till en man som kunde besegra henne i strid. Detta var inte direkt något jag lade större tyngd vid då det är mig totalt främmande att kämpa mot unga kvinnor i duell och än mer främmande att utnyttja gudars kraft för att kunna lägra fagra möer. Det skulle visa sig att som så ofta annars i kvinnors sällskap så hade min vilja och mina åsikter inte så mycket med saken att göra och inte långt efter min ankomst fann jag mig överrumplad av en virvlande ståldans som ämnade gör mig kortare än till och med Milla var. Det skall sägas att innan konfluxens märkliga händelser hade jag varken övertygelsen eller kraften att hänge mig till svärdsviftande till den grad som Milla har tränat och om jag inte hade varit tvungen att kämpa mot Aminus och Azivougun hade jag aldrig uppnått den nivå jag ligger på idag. Inget av detta hade gjort mig till Millas jämlike i strid om inte insikter om världens skapelse hade stärkt mina kunskaper ytterligare. Bländad av hennes skönhet kunde jag inte förmå mig själv att motanfalla av rädsla att ärra hennes hud. Trotts detta stod det uppenbart att mina kunskaper numer vida översteg även Milla, Banzikaans skickligaste svärdskämpes och när hennes svärd föll till marken efter en parad så brydde hon sig inte om att fortsätta duellen utan bjöd mig bara till sin sängkammare.

Natten och sjätte dagen
Jag försökte hävda att jag minsann inte hade varit ute efter att förföra henne och att hon inte på något sätt var tvungen att hänge sig åt de köttsliga lustarna med mig. Mina argument föll för döva öron och snart var det uppenbart att svärdskonst inte var det enda som denna min hjärtesten hade läst på om. (Inte för att jag direkt bryr mig men deras beteende var minst sagt sinnesvagt när dom umgicks. Karln gjorde inget annat än att kuttra i flera dagar. Faktum är att han fortfarande håller på. Banzikans 7: e förkunnare en kärlekskrank dåre. Nåväl han brukar ju säga att man skall vara sann mot sig själv.) Min resa ifrån Millas akademi var minst sagt svår. Men tack vare mitt kall och att andra mer rationella personer fick säga sitt gjordes det klart att jag skulle söka upp Banzikans andra 6 mästare och att vi tillsammans skulle bilda ett råd. Med sorg i mitt hjärta tog jag avsked ifrån de två visa mästarna och min nyfunna kärlek. (Det tog 2 timmar) och gav mig ut för att besöka Beltamels Akademi döm av min förvåning när jag på vägen råkade möta på den sedan länge kringirrande Preseus Leonidos eller som han är mer känd Lejonet. Han hade ej än hört om mitt kall och jag såg fram emot att för en gång skull inte vara i centrum och kanske avnjuta någon av hans många livliga historier. Tyvärr så var tydligen Kirsta inte insatt i mina planer och det tog inte lång tid innan lejonet hade sin sköld och sitt svärd uppe och hackade mot min kropp. Jag har mött få kämpar som kombinerar styrka och skicklighet så väl och jag kan villigt erkänna att han träffade mig en gång mitt i bröstplåten. (Gugga led av en aning hybris för tillfället och fäktades med vänstern för att stila inför sin idol.) Det var dock så att även lejonet föll tillslut av ett hugg emot bröstkorgen som fick mig att önska att jag hade studerat till läkare i stället. En sann hjälte dräper man inte så lätt dock och vad som verkade vara ett dödligt sår botades enkelt med någon sorts krilloansk salva som jag själv har setts användas också. Till min stora glädje så slöt denna en av min barndoms stora idoler mig sällskap och resten av dagens resa ägnades åt livligt historieberättande.

Sjunde dagen och Beltamel den rättrogne
Beltamels kyrka till gudarnas ära är på väg att växa. Med tiden om han fortsätter att bygga så kommer den kanske att bli Trakoriens största. Han var i full fart med att fira någon högtid som endast han och ett fåtal andra riktigt teologiskt skolade munkar känner till när tre stycken ryttare red in och förstörde ceremonin, som hölls på gården, på något vis. (Tydligen så fick vi en av korgossarna att titta åt fel håll.) Detta ledde till att mitt lugna samtal med denne vanligtvis resonable man som jag hade sett fram emot om gudarnas vilja och banzikans framtid byttes mot att jag var tvungen att möta en frenetiskt virvlande karl med en jättestor hammare i envig innan han lugnade ner sig. (Hammaren var verkligen jättestor det är svårt att förstå hur den lilla karln kan svinga den på det sättet.) Envigen var över föredömligt fort då Beltamel vanligtvis förlitar sig på gudarnas kraft för att skydda honom och således inte har mycket av ett försvar mot någon som har gudarna på sin sida. Således kunde vi ganska fort övergå till en diskussion om det som jag upplevt och om banzikans framtid. Jag fann att jag plötsligt saknade Kirstas insikter och när jag gick för att leta reda på henne så var hon idogt upptagen med att flirta med en av Beltamels lärlingar. (Jag skulle aldrig flirta med Mirveri han må vara stilig och intelligent men jag är inte en sådan som springer efter pojkar inte.) Det skulle dock visa sig senare under kvällen att det var tur att hon gjorde det då en demonisk varelse, underställd den obskyre och tidigare inte särskilt mäktige Gumgak som jag har erfarenhet av sedan förut, plötsligt dök upp vid en vanlig bön tillägnad Etin, som en av de utländska byggarna uttalade, och försökte förgöra alla i hela kyrkan. Innan någon av oss tre mästare hade hunnit reagera ens en gång så låg besten död på marken för Kirstas hand. (Gugga var 2 meter bort och skulle ha dödat den en halv sekund efter mig men det är ju trevligt att få beröm.) Hon räddade många liv den dagen och det blev allt svårare för mig att neka henne att bli min lärling. Jag såg inte till henne efter det förrän nästa morgon trotts att båda de andra mästarna var väldigt inställda på att belöna henne för hennes dådkraft så verkade hon föredra den unge banzikanlärlingens sällskap.

Åttonde dagen och Merivek den Halte
Jag sökte mig upp till bergens nordliga sluttningar för att om möjligt finna den mest märklige av Banzikans mästare. Merivek den Halte, eller Trolldräpe som han också är känd som, är en krum liten svartalf som i ärlighetens namn inte borde ens ha fått chansen att lära sig vid en akademi. Men någon mästare tycks ha tagit sig förbarmande över den arme kraken. Övertygad om att han aldrig skulle kunna lära sig någon av mästarens hemligheter så lät mästaren honom jobba i många år som tjänare i sitt hushåll. Med tiden blev den numer bortglömde mästaren ett minne blott medan Merivek utvecklades till att bli en av Trakoriens mest erkända legosoldater. Med tiden fann han dock att strida för pengar meningslöst och blev en av paratornas mest dekorerade svartfolkshanterare som hellre använde diplomati än våld. Mest känd är han dock för att ha slagit ihjäl det urgamla trollet Ushblarg. Numer så gömde sig Merivek i bergen för att slippa bli utmanad av unga banzikanriddare och jagad av hämndlystna troll. Inte så att han inte kunde besegra dem alla han var bara trött på blodspillan och alla hans tekniker var avsedda att döda inte att fredligt nedkämpa. Till min stora glädje så fann jag den lille gynnaren på bara några timmar. Kanske ville han bli hittad eller kanske var gudarna bara på min sida. Hur som helst så gick mitt möte med honom föredömligt O-våldsamt till och hans utmaning var mycket enkel. Den som nedgjorde det största bytet innan gryningen vann. Återigen var turen på min sida då Ragam den svarte, en enorm björnhanne som dräpt flera människor i sina dagar, korsade min väg och försökte göra mig till sitt nästa mål mat. Jag har inte magen för att äta björn själv men Merivek välkomnade skrovmålet och med bara en hind att visa upp själv så gick han med på att ta sig ner till låglandet och om möjligt ta sin plats i rådet.

Nionde dagen och Moali da Isakra
Dom riddare som försvarar tempelstaden Isakra är kända för sin rättrogenhet. En hel del av dem har vid något tillfälle studerat på Bhannavil. Få har stannat så länge som den givmilde och joviale Moali. Att finna honom var enkelt vi tog oss till ett läger för ransardiska flyktingar som kom hit under en väldig storm runt tiden för konfluxen. Under tiden som jag samtalade med honom så visade det sig att Kirsta inte bara var vis hon var även mycket rik. Hennes pengar betalade för att Beltamels byggare skulle tillverka hus åt flyktingarna. Moali var skeptisk till att jag var så skicklig som jag påstod och ville ha bevis. Moali är förmodligen den vänligaste själen bland alla Banzikans mästare men för någon som redan har besegrat Lejonet och Milla så är han en relativt enkel match. Framåt kvällningen så erkände han att en av utlänningarna hade besegrat honom i strid för inte alltför länge sedan och att endast tack vare att Lejonet kommit förbi med krilloansk salva så hade han överlevt det enorma hålet i sin buk. Utlänningen hade sedan givit sig av mot Bhannavils huvudstad för att där söka efter resten av de berömda Banzikans mästare. Föga viste han att ingen av dem längre bor i Bhannavil även om detta förmodligen kommer att ändra sig inom kort. Moali välkomnade tanken på ett råd och en möjlighet till samarbete mellan de tolv mästarna bland vilka han inkluderade mig till min stora glädje.

Tionde dagen, huvudstaden och Botric Ghempe
En helt osannolikt storväxt man med muskler på musklerna stod på stadsmuren och utmanade alla i staden. Efter att ha letat efter riddare att besegra i flera dar hade Botric Ghempe den väldige tröttnat på att vänta och utmanade nu vem som helst som var karl nog att möta honom. Jag försökte hävda för den fradgande monstrositeten att en stridsman spar på sina krafter och blir starkare genom att endast dra sitt vapen i nödfall. (Han sa: sluta slåss) Han svarade med gamla ransardiska kraftord om min härkomst och min fega natur. Jag hävdade å det bestämdaste att han borde avvika ifrån den väg han nu följde och lägga ner sina vapen. (Ordagrant: Slå mig inte!) Den enorma massan av muskler gick dock inte att stoppa med ord och snart fann jag mig i den hårdaste kamp jag någonsin hade utkämpat med möjliga undantag för Aminus och Azivougun. Det har sagts mig senare att Botric under ett av slagen på Saphyna slet huvudet av Condotiären Umbars häst med bara händerna så att umbar inte skulle kunna undslippa hans vrede. Man kan lugnt säga att trotts gudarnas hjälp och trotts min skicklighet med svärdet slungades jag runt som en vante tills jag tillslut lyckades med mitt sjunde stick nedgöra honom så att han förlorade medvetandet. Botric har varit vid min sida som en lojal vän och förkämpe för banzikan sedan dess och efter att vi reser ifrån Bhannavil med viljan så kommer jag att sakna honom trotts att det inte har gått särskilt lång tid. Jag betvivlar dock inte att han kommer att göra mycket nytta här som rådets kanske främste förkämpe.

Elfte dagen och Azzoun da Barran
På elfte dagen kunde en märklig tingest skådas ovanför Bhannavil det var krigszepulonden Dahmras Vilja som kommit till huvudstaden för att försäkra sig om att inte den fruktade Shaguls hämnd för att två andra magiker hade snuvat honom på konfluxen hade spridit sig även hit. På den återfann jag min gamle läromästare Azzoun da Barran som lovordade mig för mina insatser i konfluxkriget och i sin tur fick höra av mig hur jag uppskattade hans egna bidrag till krigslyckan. (En riktig ryggdunkarorgie.) Han trodde dock inte sina öron när jag påstod att vi ämnade grunda ett råd av Banzikans mästare och att han och Gomax var de enda kvar att fråga om saken. Han förkunnade att vi måste diskutera de märkliga händelserna mer efteråt men att om jag hade besegrat alla de andra så måste han få veta hur han stod sig mot mig i en duell. Hans dubbla svärdsteknik var mycket avog att hantera men efter det första utfallet i vilket han skadade mig lindrigt så lyckades jag återfå mina krafter genom att tänka på Enkis Ek och segrade till slut på ett ofattbart sätt. Jag hade aldrig trott att jag skulle besegra Azzoun och hade aldrig i mina vildaste tankar tänkt tanken att skada honom men ändå så föll mitt sista hugg mot hans hand och han är numer Azzoun den handfallne. Jag skrek ut i förskräckelse och rusade till hans hjälp. Han förkunnade dock att han hade förutsett denna dag första gången vi träffades och att han trotts sin förlust var otroligt lycklig. (Karln är helt galen han stod och grät av glädje samtidigt som han kramade sin armstump.) Han sade dock att han inte var så säker på att vi skulle bjuda in den makthungrande och fruktade Gomax till vårt råd. Jag sade naiv som jag var att vi minsann skulle ta emot alla och höra deras åsikt.

Tolfte dagen, rådet möts
I Bhannavils huvudstad möttes vi så de elva mästarna av banzikan. Vi saknade den tolfte ty han hade ej gått att få tag på. Många av mästarna hade inte setts på många år och själv var jag överlycklig att återse Milla, även Kirsta återfann sitt kärleksintresse. Livet verkade, trotts att otäcka trollkarlar har uppnått gudastatus och kontrollerar världens öde, en aning lättare att leva. Så dök han upp trotts allt. Gomax den vite, Millas fader och Bhannavils feodalherre enligt de Paratorniska herrar som en gång hade härskat här. Jag minns att min far växte upp tillsammans med honom i Tricilve och ofta talade väl om honom. Han är anledningen till att jag en gång i tiden blev ens antagen av Banzikans mästare som den lite fetlagda gladlynta ungjävel som jag en gång var. (Fortfarande en gladlynt ungjävel men småfet vet jag inte riktig om det passar in längre.) Jag hade inget annat än respekt för denne mäktige åldrade krigare innan det som hände på den tolfte dagen.

Anklagelser
Gomax hälsade artigt på oss alla särskilt sin dotter innan han började komma med sina anklagelser. Han anklagade oss för att ha suttit och apatiskt tittat på medan det trakoriska riket föll samman. Han anklagade oss för att inte ha bjudit in honom den mäktigaste av alla Banzikan till mötet. Slutligen så kallade han Banzikan för förlegat humbug och förkunnade att magi var framtidens väg och att det var däri makten låg. Varken Lejonet, Botric eller Beltamel tog detta särskilt väl och strid utbröt ur vilken Gomax gick segrande oskadd medan de andra låg blödande på golvet. Han började sedan förnedra och besmuttsa dem genom att kalla dem för värdelösa och förkunnade att han bara hade kommit hit för att hämta den enda med talang på hela Bhannavil nämligen Kirsta som han ämnade göra till sin magiker lärling. Så här i efterhand så kan man ju undra vad mer för planer han hade avslöjat för oss om han hade tillåtits att fortsätta prata men han avbröts helt abrupt av sin dotter som försökte dräpa honom. Men så mäktigt var det magiska föremål som skyddade honom att hon inte ens gjorde en skråma och han örfilade sedan upp henne med en hatisk blick. Detta var för mig nog och jag sade åt den luspudeln att försvara sig eller ge sig av omedelbart. Han valde att gå till anfall med sinnesfördunklande besvärjelser och illusioner som han hade lärt sig att väva i Hoxoh. Jag skakade av mig hans löjliga försök att påverka en sann mästare av Banzikan och stormade emot honom med svärdet.

Striden
Inte ens under de värsta fältslagen i Konfluxkrigen så har jag varit tvungen att fäktas så länge i sträck. Det var väl i ärlighetens namn en taktik som skulle få Kyrias att skämmas att bara storma på karln på det viset. Han var inte bara skicklig med besvärjelser och svärd han hade också en i princip ogenomträngbar svärtad rustning av mithril som han hade införskaffat av några figurer vid namn stridens män. Han skadade mig mer än en gång men som tur var hade hans svärd blivit försummat till förmån för hans rustning och hans besvärjelser bet dåligt. Striden stannade av en aning på en bro över den lilla å som rinner igenom huvudstaden och för en sekund trodde jag att han skulle erkänna att vi var jämlikar men så bröt han någon slags sigill och bron rasade ner i vattnet och jag med den vad som hände härnäst vet jag ej då jag kämpade på botten av ån med att slita av mig min rustning och förvånades över att jag kunde hålla andan så länge som jag gjorde. Därför har jag överlämnat till Kirsta att skriva den biten av historien och även läsa resten och lägga till saker om jag har glömt något. (Efter att Gugga uppenbarligen hade dött så blev jag återigen erbjuden av min äldste idol bland banzikan att bli hans lärjunge. Jag tvingades att välja mellan den utdöende banzikanorden och oändlig makt i ett föränderligt Trakorien. Eftersom jag hjälper till att skriva denna bok så kan ni ju gissa vilket jag valde. Han förkunnade att om jag inte följde honom så skulle han döda mig samtidigt som en magisk storm av något slag mullrade in över våra huvuden. Det verkade som att stormen stal mycket av Gomax kraft och tack vare det så lyckades jag försvara mig två minuter innan karln gav mig mitt första ärr ifrån en strid rakt över ansiktet. Numer skall ingen betvivla att jag är en krigare i själen.) När jag kom upp ur vattnet igen så såg jag Gomax stå lutad över Kirsta redo att ränna svärdet i henne. Jag stoppade honom i sista stunden och drev sedan den nu märkligt försvagade och i raseri förvridne karln ner mot vattnet. Han förvånade mig genom att plötsligt ge sig när jag slog hans svärd ur händerna på honom. Botric Insisterade på att jag skulle dräpa honom men jag beslutade föga klokt men mycket barmhärtigt att han skulle få leva om han lämnade sin rustning och simmade ifrån staden. Mannen som min far en gång kände skulle ha klarat av att simma till fastlandet. En festlighet hölls och det beslutades att Botric skulle ta den tolfte stolen i rådet i stället även om hans Banzikan var oduglig så betvivlade ingen hans vilja att lära sig, hans vapenkraft och hans goda sinnelag.

Resan
En månad har förlöpt sedan dessa händelser och Krista och jag har ägnat större delen av den tiden åt att träna. Milla och Botric har varit vid min sida konstant och ryktet har spridit sig om Banzikans återuppståndelse. Det vi vet om världen efter konfluxen är sporadiska berättelser ifrån de som har sökt sig hit för skydd eller träning. Trotts min oändliga kärlek till denna ö och dess invånare, framför allt Milla, så vet jag att min roll inte är här. Kanske att jag med tiden blir en mäktig ek ämnad att slå rot och försvara det som är rätt men än så länge är jag född att vara ett frö som virvlar i vinden och låter den ta mig var än vill. Det är mitt uppdrag att ta reda på vad som har hänt i resten av världen och om möjligt att finna det två trollkarlarna. Jag känner dem båda. Redan innan värden vävdes om var de mäktiga ting med nästan oändlig makthunger men även en förmåga och vilja att göra gott. För att ta mig varthän min väg måste, har jag fått den trakoriska Krigszepulonden Dahmras vilja med vilken jag ser fram emot att återupptäcka världen och kanske besöka platser jag aldrig förut varit på. Det är mitt kall att sprida Banzikans budskap varthän jag reser. Gomax rustning har fått ersätta min gamla rustning som varit med om så mycket och förtjänar att stå på en piedestal i min fars hem i Soblak. Det sägs mig att magin i den sedan länge är försvunnen men detta bekommer mig icke en sann banzikan förlitar sig ej på magi ändå. Han kan använda den som ett redskap men den är aldrig en del av den han är. Detta fick Gomax lära sig på det smärtsamma sättet. Jag har hört att han har allierat sig med Krashiska legosoldater och fallna papirriddare uppe i gränslandet mellan Kargom och Marjura. Jag betvivlar att det är bra för hur framtiden ser ut men det är emot den jag är att dräpa försvarslösa personer. Som besättning har jag lärjungar till nästan alla de stora mästarna. Vid min sida står den unga men evigt visa Kirsta att hjälpa mig att vandra den väg jag valt så att jag med tiden kan hjälpa henne att överträffa till och med mig i sin förståelse av Banzikan. De andra är nästan lika unga de och inte lika visa men de är alla godhjärtade om än vildsinta försvarare av Banzikan. Nämnas kan Bogwar den vidunderlige en till och med för orcher monstruös varelse som trotts detta besitter ett hjärta av guld. Hans förståelse av banzikans principer är liksom hans svartalfiske läromästares mycket imponerande. Morweir da Milakia en vildsint nordlig krigarkvinna som vida överträffar till och med mig i uthållighet och som har mycket att lära om inre lugn. Lota Fnaffel en ung vacker kvinna som tills nyligen var gift med den numer avlidne amiral Burmi i storkishatets flotta och som numer har tagit upp banzikans mantel. Hon saknar mycket i moral och styrka men med tiden är jag övertygad om att hon kommer att bli en mycket mäktig banzikan i det godas tjänst. Mirveri, Kirstas kärleksintresse, har också valt att följa med på resan. (Jag är inte kär i honom. Bara för att vi har pussats några gånger. Gugga börjar uppenbarligen bli senil på gamla dar.) Slutligen bör även nämnas den arrogante och smått oduglige Hulvendi Da Tricilve syssling till kejsaren och en riktig plåga men redan en av världens skickligaste svärdsmän.

Slutord
Det kommer att smärta mig att lämna allt det jag älskar bakom mig. Men jag har starka personer vid min sida och jag vet att detta är det rätta att göra. Jag måste vara sann mot mig själv och följa den väg som stakats ut framför mig. Mitt mål är att finna magikerna som kämpade om världens framtid. Om du läser det här Cion eller Odo. Hör av dig till Bhannavil. (Eftersom vi kommer flytta runt en massa till alla ställen utom Bhannavil så är ju den där kommentaren helt meningslös, om dom inte kan trolla sig till Gugga eller något. Mitt råd är att stanna på ett ställe tills vi hittar er. Vi kommer nämligen att flänga runt som galningar verkar det som. Gugga mumlade något om att han aldrig varit i staden O eller någonstans på fastlandet faktiskt.)

[Peter Stridsberg]

Guggas Gravdikt
av Kirsta

Likt Eken stod du i ensam majestät,
Du drog din näring ur Jorden

Likt Fröet lät du dig föras av vinden,
Och höll ditt väsen skyddat inom ditt skal

Likt Stenen är ditt väsen evigt,
Hållande i dig blixtens kraft

Bortom Treeninghetens tecken du sökte,
Det Fjärde må vi ännu skåda

Himlens Hammare,
Ensam lämnar du oss inte
Svärdet är Krigarens Själ