Rykten och Meningar (Vad den ... säger )

Övrigt om Ereb Altor
birkebeineren
Admin
Inlägg: 6724
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Rykten och Meningar (Vad den ... säger )

Inlägg av birkebeineren » 2011-04-23 08:31

Från EA-boxen och Krilloan känner vi nedanstående:
  • Vad den gamle legosoldaten säger
    Vad den erfarne äventyraren säger
    Vad den snikne köpmannen säger
    Vad den mäktige magikern säger
    Vad den vittbereste sjöfararen säger
    Vad den klåfingrige tjuven säger
Om någon har lockande rykten eller meningar från någon av Altors länder/platser/städer så posta dem gärna här. Kanske kan de inspirera till äventyrslusta eller fördjupande beskrivningar? :)

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6724
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2011-04-25 06:40

Min något oklart framförda avsikt med denna tråd var att försöka få fram flera såkallade "Vad säger" historier om Ereb Altor. Två-fyra stycken för varje land/region/storstad vore bra och sedd från de sex ovanståendes olika perspektiv. Även andra interessanta personer kan ibland få komma till tals så som "Den arrogante echten" eller "Den godmodige munken". Om någon ansvarige finns för en plats så bör den rådfrågas innan vi rödmarkerar men annars är det fritt fram att skriva. Om ingen ansvarige finns eller platsen inte ens är särskillt diskuterad står det ännu friare. Glöm dock inte att kolla vad som redan skrivits om platsen och i vilken riktning diskussionerna gått (gäller från källorna de mer obeskrivna platserna så som exempelvis Mirel, Krun, Efaro och Palinor).

Möjligheten att beskriva ett helt folkslag utifrån någons perspektiv finns även den! :)

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6724
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2011-04-25 06:49

Exempel:
Vad den mäktige magikern säger om Caddo
Fy bövelen, sa du Caddo?! Dit skulle jag inte resa om du så erbjöd mig Gadirms egen formelsamling! Inte nog med att dalkerna tjattrar på sitt eget obegripliga språk, de tvår sig i oljor som luktar oerhört märkligt. Men värst av allt är att den caddistiska villoläran så förvridit folket att de anser att all magi är av ondo – och ärevördiga trollkarlar (som jag själv) är inte välkomna att ens sätta foten på ön. Lika väl det! Såvitt jag vet finns där inget nämnvärt att beskåda. Men för rättvisans skull skall jag väl lägga till att det sägs att det på Caddos svarta marknad finns en hel del mycket potenta alkemiska elixir. Dalkerna har tydligen bemästrat alkemins konst, trots att den enligt lag är förbjuden. Har du kontakter i hamnkvarteren har jag hört att du kan finna riktiga rariteter. Men för allt i världen, om du är magiker – håll dig borta från Caddo! Dalkerna är fanatiska vad gäller sin tro!
Vad den gamle legosoldaten säger om Kardien
Nåja, efter att striderna ebbat ut i Jorpagna för den gången så fick jag genom Riddar Vidar kontrakt med hans morbor Greve Kettehed i Kardien som behövde hjälp i en fejd med granngreven. Jag förväntade mig det gamla vanliga – dra runt på landsbygden, plundra, hålla sig undan för motståndaren och invänta det oundvikliga slutet då endera sidan inte har råd att strida längre och tvingas erbjuda fred. Men då räknade jag inte med echterna. Det blev istället oändliga tal, storvulna krigsförklaringar, minimalt med plundring (och tro vid Odos skägg inte att det beror på omtanke om de faltrakiska bönderna), oerhört långdragna och kostsamma truppsamlingar och en borgbelägring som aldrig ens han börja innan fienden kom ut och snällt ställde upp sig. Sedan blev det ett slag där vi bestämt ombads att inte deltaga om det inte såg ut att gå åt skogen. Inte mig emot, betalt fick vi ju i alla fall. När vår sidas riddare så hade segrat hade man ju hoppats på lite plundring, men nejdå. Det blev istället fredsförhandlingar, storslaget gästabud, gods som bytte ägare och tårdrypande försoning. Och ännu fler tal, fast alla nu prisade den motståndares ära som man en fortdag tidigare förklarat vara lika mycket värd som en faltrakisk skökas. Som jag sa, betalt fick vi, men utan plundring blir man inte rik och av echters prat blir öronen trötta så vi slöt sedan kontrakt med en trakorisk kondottiär och hamnade så småningom i Mercana i Klomellien.
Vad den gamle legosoldaten säger om Berendien
Berendierna sägs vara ett fredsälskande folk, så det kan tyckas att sådanan som du och jag har intet där att hämta, men så min vän är inte fallet. Sant är förvisso att Konung Frekvand inte har startat några konflikter, vissa skulle tillockmed drista sig till att kalla honom konflikträdd, men avsaknaden av krig är icke detsamma som avsaknad av hyrsvärdsbehov. I södra Berendiens bergstrakter är svartbloden överrepresenterade och Berendierna har där befästningar för att hålla lortingarna stången. Skulle Felicierna drista sig till en landburen invasion så är det också enda vägen, så där finns alltid plats för en god svärdsarm. Bland deras guddomar har det såtts en del splitt och skärsmytslingar sinsemellan gudarnas ordnar såväl som mot Lysande Vägen blir allt vanligare. Rykten gör dessutom gällande att Felicierna gärna skulle se Berendien som en fjäder i amiralshatten, och när den dagen kommer kan vi tälja guld med pennkniv. Och som om allt detta inte skulle räcka så är defenitivt några veckor i Krigarnas Hus i Kandra att rekomendera.
Vad den ärrade äventyraren säger om Kentaurer
Bättre stridsbroder än en kentaur får man leta efter. För några år sedan var jag del av en liten grupp med lycksökare som skulle rädda en ung mö från en orchstam som kidnappat henne. Med gruppen hade också en kentaur slagit följe. Det tog bara några dar så var vi alla som gamla bekanta, skämtandes och förtroliga med varandra, alla utom kentauren. Kentauren, han hette Barbusikus, slog sig alltid ned en bit bort när vi slog läger och han spanade alltid i täten när vi gick, han var aldrig en riktig del i gemenskapen. På den sjunde dagen blev vi anfallna av orcherna. Två av våra kamrater dog med pilar i bröstet och den tredje slogs död till marken av de första svärdshuggen. Vi försvarade oss men var tvungna att retirera upp på en liten kulle. Väl däruppe var det bara jag och Barabuskius som var vid livet, och det hade bara varit jag om jag inte lyft upp min sköld för att avvärja en pil riktad mot kentaurens hals. Det sista jag mins av den striden är ett hårt slag i huvudet. Jag tuppade av och när jag vaknade låg jag över Barabuskius rygg och färdades det snabbaste jag ditintills hade färdats på en hästrygg. Jag och Barabuskius blev sedan den dagen de bästa av vänner och hade ett par äventyr tillsammans. Tyvärr var jag tvungen att färdas med båt på ett av mina äventyr och kentaurer är inte speciellt förtjusta i skepp så jag och Barabuskius skildes åt. Jag är för evigt välkommen som broder i hans hjord. Nu skall jag bara hitta den också.
Vad den vittbereste sjöfararen säger om Mastika Agga
Hah, det trodde ni inte, att en gammal sjöbuse som mig skulle ha något att berätta om Nargur? Jodå, jag vet ett och annat om de där skogarna; låg nämligen infrusen i Mastika Agga en hel vinter, 603-604 borde det ha varit, när jag seglade för gamla ärevördiga Norrtraden. Lämnade Sterborg precis efter Lilla höstfesteveckan, vilket är i senaste laget då vinterstormarna kring Huvudet (Ederls huvud – Erebs nordspets) sätter in redan mot slutet av Mörkemånad. Det gick dock bra, inga pirater råkade vi ut for heller även om dessa inte är sällsynta. Vi var lastade med ulltyger från Kardien och skulle föra hem mastvirke, finaste på Altor det narguriska timmret, tål själv den kraftigaste Västerhavstorm. Det flottas till Mastika Agga från det inre av skogarna där det huggits av barbarerna, och samlas sen i stora länsdammar utanför staden där det blir auktionerat bort till farsegels uppköpare. Och jag kan lova att munlädren på några av de där skogsfolken inte står en kopparhavsbo efter. Kardierna som länge haft verksamhet där uppe har dock egna professionella mätare som sköter köpen och brukar få tag på de bästa partierna. Vi skulle alltså ligga över vintern och efter behövligt underhållsarbete på skutan gavs det landlov tills vidare. Staden är träbygd och antalet stenhus går att räkna på fingrarna till en dalk som fastnat i ankarspelet med näven. Tre bränder såg jag under mina månader i staden, men det var tydligen inget ovanligt och de var snabba på att släcka. Nästan helt platt är den också, enda som sticker upp over trägyttret är områderna Lillkull och Storkull. Ett rätt udda byggverk är också det åttkantiga kalmurriska måntemplet. Vintern kom tidigt och mörkt var det nästan dygnet om där norrut. Således blev det många långa kvällar i mjödstugorna. Öl är rätt sällsynt men smakade något som kallades Baborsk Bryggd och det var riktig gott. Nargurerna jag träffade var stort sätt trevliga – och mycket redliga i sitt sätt – men dricksinnet var illa. I sanning barbarer! När isen antligen låg tillräckligt tjock var det dags att lasta mastvirket. De använder mammutar från Orghin som går helt ut till skeppen, och jag kan lova er att det var en mäktig syn att skåda de pälskladda bjässarna bära fram timmret på sina enorma betar. Handel med mammutbetar görs också i Mastika Agga, brevid honung, bärnsten och mängder av olika pälstyg. Åk dit men glöm inte att om ni skal handla timmer, eller om ni seglar för sent på året, får ni stanna over vintern eftersom det inte finns annat sätt att ta sig från Mastika Agga. Om ni inte beger er in i skogarna vill säga!

Mikael
Admin
Inlägg: 5004
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2011-04-25 08:38

Bra initiativ Birke!

Lillen
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 57
Blev medlem: 2010-05-27 20:12

Inlägg av Lillen » 2011-04-25 12:10

Det här är verkligen något som borde spinnas vidare på. Jag fylldes nu av en oerhörd nostalgi och kände mig som när jag första gången öppnade Ereb boxen och läste dess magiska innehåll. :D

Ska fundera på någon sån här själv och se om jag kan fixa till en bra text.


Magnus

Mikael
Admin
Inlägg: 5004
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2011-04-27 19:33

Får jag föreslå att för de platser som redan har de klassiska ryktena i EA får nya tyckare, medan de klassiska kan användas för övriga platser.

Skriv svar