Re: Historiskt äventyr
Postat: 2015-02-05 19:02
Kom inte nekromantin och demonologin från Yndar?
Elementen har diskuterats tidigare och tanken har varit att de fyra ursprungliga elementen upptäcktes i Golwyndakulturen och fortlevde i åtminstonde två av dens arvtagare: Furgia och Krun/Jorpagna.Adragoor skrev:Det skulle kunna vara så att man inte hade upptäckt alla element inom elementarmagin än... Annars tror jag också att det mesta såg liknande ut jämfört med 610 e.O. Sedan kan jag iofs tänka mig att magin i Jorpagna var mer skolad och akademisk. Kanske t.o.m. att akademierna på den tiden följde en gemensam läroplan för att garantera en viss kompetensnivå på magikerna i imperiet.
Diskussion finns här om detta:Adragoor skrev:Uppdatering: I Magiboxen står att elementet mörker upptäcktes av Staaphord och Perinn och att Barak Hashamayim upptäckte ljus och köld. Det sägs dock inte när detta skedde. Däremot sägs att man inte insåg att värme är ett element förrän helt nyligen, sedan den kände nekromantikern och elementarmagikern Camulius Martein kommit fram till att ljus, mörker, köld och värme inte är självständiga element.
Låter spännande...Adragoor skrev:Mitt förslag är att endast de fyra klassiska elementen var kända i väst under antiken, men att man sneglat mot margylernas mystiska mörkermagi. Kanske har hemligheten som RP ska hämta på Bahaz något att göra med hur mörkermagin fungerar, och förutsatt att de lyckas leder deras upptäckt till att Staaphord och Perinn lyckas frammana en Umbra. Om eld ska med eld bekämpas, bör man då inte göra detsamma med mörker?
Besläktad magi lär ha funnits i andra kulturer men de största framstegen och uptäckterna kom nog från Yndar. Direkt från det margyliska imperiet i öster men även från crurerna uppe i det nordvästra Västerhavet.Mikael skrev:Kom inte nekromantin och demonologin från Yndar?
De även ur margylisk synvinkel kontroversiella experiment som ledde fram till sådana kunskaper utfördes såklart på Bahaz, långt borta från centralmakten, där man kunde ägna sig åt allsköns perversiteter...Sopodlare skrev:Jag funderar på att man kanske spärrar in en alv och leachar liv från den, 90% förgås längs vägen men att en familj då kan ha lika många fångna alver som man har familjemedlemmar. Alverna åldras då med tiodubbel hastighet vilket gör att de efter något sekel faktiskt ser äldre ut. Förhållandena de lever under, långt från naturen osv kanske också bidrar. Det behövs alltså nya alver allt eftersom (eller andra älvfolk).
Alternativt kanske man måste bada i älvfolksblod ellerliknande?
Perioden 680-598 fO har av senare tiders historiker kallats Sönderfallet så då borde din kampanj ligga rätt i tiden. Kejsardömet är splittrat och olika skeenden ryms i olika regioner.Sopodlare skrev:Jag tänkte att det här skulle utspela sig under seklet som föregår konfluxen. Vill inte spika ett datum, för att hålla saker mer lättflytande men runt 700 fO-599fO (slutdatumet är ju ganska bestämt, det är apokalyps och tandagnisslan, som kampanjer ska sluta)
Låter rätt. Den stora massan hippogriffryttare ute från stäppen som började sin expansion ca 750 fO var ursprungligen inte i margylisk sold (vi har ännu inte bestämt helt vad som hände vid denna tid) men det hindrar ju inte att vissa stammar/folk låter sig hyras eftervart. Yndarerna lär ju ha sett deras potential.Sopodlare skrev:Så legosoldater på hippogriffer, rådgivare från Yndar?
En alv för varje familjemedlem, lyckas man verkligen tillfångata så många? Kan det inte vara så att en familj har en alv? En husalv nerlåst i källaren ensam och blodtappad, det ger inte mycket blod till varje familjemedlem men varje droppe är värdefull. Endast mycket rika familjer har råd med flera alver och mera blod. Ju mer blod ju längre livsförlängning är tron. Dyrt men vad gör man inte om man fruktar det (eller dem) som väntar på andra sidan? ( )Sopodlare skrev:Jag funderar på att man kanske spärrar in en alv och leachar liv från den, 90% förgås längs vägen men att en familj då kan ha lika många fångna alver som man har familjemedlemmar. Alverna åldras då med tiodubbel hastighet vilket gör att de efter något sekel faktiskt ser äldre ut. Förhållandena de lever under, långt från naturen osv kanske också bidrar. Det behövs alltså nya alver allt eftersom (eller andra älvfolk).
Eller vad med att korsa Nargurevallen uppe i Trasimo och leta efter Silverlegionen inne i skogsdjupet?vije skrev:Dimbesten
En annan egenhet för den mirelliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best.
Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dens blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand.
Den jorikse bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Det zoologiska mångfaldet uti Imperiets vindlande domäner":
”5e legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, tack till min oförsiktiga tunga.
Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disecarum anatomii. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; Ögonloberna har en kraftig Cornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock.
Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”
Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.
birkebeineren skrev:Legio Argentum - Silverlegionen
Detta var en specialtränat elitlegion som upprättades av Kejsar Tamsolion i Kejsardömet Jorpagna. Legionärerna var utrustade med dvärgsmidda vapen och centurionerna bar usvärd av mithril, därav namnet Silverlegionen. Den bildades inför den planerade invasionen av Nargur 912 fO och var tänkt som en spjutspets som skulle gå rakt mot barbarernas centrum. Legio Argentum var först att korsa Nidapasset och bege sig ner i Nargurs skogar. Det var sista gången den sågs. Förmodligen nergjordes legionärerna, trots sina överlägsna vapen, en efter en längs de snirklande stigar, täta snår och förädiska myrhål som var det som mötte dem. Nargurerna var inte samlade i täta styrkor och hade inget centrum, de låg i bakhåll i en skogsmark de visste att utnyttja till fullo i krig och kunde slå ut de utsträkta joriska kolonnerna i snabba attacker. Detta var också det öde som mötte de övriga legionerna som ingick i invasionshären men av dessa överlevde enstaka jorer och det är från deras berättelser som Silverlegionens förmodade öde är känd.
Otaliga är de senare äventyrare som under historien har letat efter Silverlegiones legendariska vapen men ingen har hittat några andra spår än rostiga legionärshjälmar och trasiga benrester, vilket antagligen endast är rester från de andra legionerna som ingick i den mislyckade invasionen.* Dvärgsmidet och mithrilen finns fortfarande i djupet av Nargurs skogan för den modige att hitta.
* Det enda någonlunda säkra spår är att rottlingarnas berömda svärd Sakkinis skal ha haft en inskription som identifierar det med den joriska patricierfamiljen Saccius, och en viss Tibius Maros Saccius skal ha tjänsgjort som centurion i Legio Argentum, med ett svärd i mithril. Detta är dock till liten hjälp då Sakkinis är borta och råttlingarnas vandringar är okända även för deras egna korta minnen.