Tack för det varma välkomnandet
Jag har blivit väldigt inspirerad av det som är skrivet på forumet, och känner att kampanjen som den är skriven lite väl snabbt passerar förbi flera sevärdheter, så det lutar åt flera större ändringar.
Härifrån kanske man för formens skulle borde flagga för:
**************SPOILER************** SPOLIER****************
Här nedan tänkte jag redogöra för själva metaplotten i kampanjen. Den är baserad på Vicotnik och är ett försök att nysansera karaktären, och ge Vicotnik drivkrafter, som inte bara är ondska med stort O.
Långt innan tiden före människan, som nu endast drakarna minns, fanns den vackraste varelse som denna världen Altor skådat. Hon var högt älskad av alla. Hennes namn var Calis, den gyllene. Hon hade två syskon Rube och Grahë. Både Rube och Grahë älskade Calis över allt annat.
Ödet ville att det skulle falla på Rubes lott att stå vid Calis sida. Grahë kände sig förbisedd och försummad och gjorde allt för att visa sig för Calis. Grahë kom med tiden att nära en svartsjuka som inte visste några gränser. Han hade gjort sig till härskare över Hongria och svor inför sitt folk att Calis hjärta skulle bli hans en dag. Detta var början på de tre krafternas krig.
De tre krafternas krig slutar med att Calis och Rube faller för Grahës makt, och Grahë sliter Calis hjärta ur hennes bröst. Gudarna och drakarna hade älskat och högaktat Calis, och deras vrede vändes nu mot Grahë. Detta var början på gudarnas krig och gudarnas vrede kom att förändra Altor för all framtid.
Calis dog på den plats som senare kom att kallas Cereval och gudarnas tårar är det som senare kom att kallas månsilver. Den gyllene kraften begravdes med henne. De tårar som föll på hennes kropp gjorde att hon inte vittrade bort. Calis kropp begravdes och skyddades lång under det berg som senare kom att kallas Cerbergen. Drakarna som högaktat henne svor att skydda hennes grav och kvarlevor, och platsen betraktades hädanefter som helig för drakarna.
Rubes kropp begravdes och skyddades. Med Rube begravdes den lila kraften den besatt avsevärd makt, under det berg som senare kom att kallas Grynnerbergen.
Gudarna lyckades fånga Grahë djupt under den magiska plats där han blev född. Platsen kallas Tartaros.
Grahë tar sig ut ur Tartaros till värld han inte känner igen, som sista överlevande av en utdöd ras. Han tar sig namnet Jachul. På den plats där han föddes, vars natur var starkt magisk, och där han länge varit fjättrad av samma starka magi, uppför han staden Densel. I Densel uppförs en staty till Jachuls avbild. Jachul går ut i den nya världen för att söka spår efter sina syskon.
Jachul vet att Calis, den gyllenes, fall stod längre norrut, sett från deras födelseort. Han vandrar genom ett magiskt land där gudarnas tårar ligger som dagg på marken och vet att Cails är nära. Han upptäcker att hennes grav är skyddad mot honom, djupt under Cerbergen, och han söker någon som kan gräva fram henne. Jachul beger sig till Landoris alver. Där lär han ut magi och skrivkonst, och får en skara anhängare. Denna skara förmår han att utvandra från Landori för att ta sin boning i Cerbergen. Denna skara magikunniga och lärda alver kom att kallas högalver och månalver, och de byggde staden Elglador, och sökte bergets magiska hjärta. I Elglador uppfördes en staty till Jachuls avbild.
Den mest framstårnde av dessa högalver, Ergala, anförtror sig Jachul åt vid ett svagt tillfälle, och sedan den dagen slog ett tvivlets frö rot i henne, om det riktiga i att söka bergets magiska hjärta.
Gudarna har sett vad Jachul försöker åstadkomma och fjättar honom i Tartaros, och begraver staden Densel i en sandstorm. I sin fångenskap är det längtan till sin syster Calis, den gyllene, som driver honom till en kraftansamlig att bryta sig loss, något som nästan kostar honom livet. Grahë ångrar nu att han i högmod och avundsjuka slitit hjärtat ur Calis.
Femtusen år har gått i fångenskap och när Jachul kommer till Elglador har Ergala slutit en pakt med drakar i Cerbergen, som högaktade Calis, den gyllene, med draken Ag Racht i spetsen, som stänger hans väg. Försvagad vänder han sina steg österut. Han har i sin långa fångenskap ömsom längtat, och ömsom djupt ångrat att han bragt Calis, den gyllene, om livet. Hans önskan och mål är att få henne tillbaka till livet igen, och han tänker inte ge sig förrän han försökt.
Han tar sig namnet Margyl och träffar under sina vandringar på ett folk med stora talanger inom magi, som blir hans lärjungar. För att kunna utveckla sin nya magi behöver han försökspersoner, och därför invaderas Yndar.
Då Margyl beslutat sig att gå till botten med problemet med odödlighet och återuppväckelse lär han ut mycket av sin kunskap till Margylerna, för att utöka sannolikheten för ett lyckat forskningsresultat.
Vid tiden för tredje konfluxen fjättrar gudarna åter Margyl i Tartaros. Efter tusen års fångenskap lyckas han efter stora uppoffringar bryta sig fri. Han kommer ut till en av konfluxen förändrad värld, och tar sig namnet Vicotnik. I fångenskap har även denna gång längtan efter Calis hållit honom vid liv. Genom studierna i odödlighet och återuppväckelse i Yndar besitter han nu kunskapen att driva igenom sina planer att få tillbaka Calis. Det han behöver är Calis kropp i Cerbergen, den gyllene kraften och den lila kraften i Rubes grav. Platsen för ritualen måste vara Densel. Platsen där syskonens föddes.
Han finner att landet, som nu kallas Lhassu är svagt, och söker sig till de måndyrkande folken i Kalmurri för att driva igenom sina planer.
I det här försöket att få liv och mänskliga drivkrafter i ärkemagikern Vicotnik har jag försökt att hålla mig till kronologin som är angiven i kampanjen Nidländska reningen, och som följer Altors kronologi. Jag har gett Vicotnik en större roll i regionens utveckling än vad han hade tidigare, och gjort drakherrarna till de överlevande månalverna vars drivkraft är att skydda Calis, den gyllene, och gett drakarna en för dem helig plats. Månsilver har blivit gudatårar. Men även att det var ett inbördeskrig mellan månalver lojala till Jachuls ambitioner och de lojala mot drakarna som ledde till månalvernas fall.