Drakar och Träd i Norden

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-02 16:40

Spoiler: De av er som just nu spelar den här kampanjen: SLUTA läsa omedelbart!

Jag har en rätt maffig kampanj som pågår just nu och utspelar sig i det bistra norden, mer precis i den stora däld som ligger inne i de Jorduashiska bergen. En plats där en långvarig, men bräcklig, fred råder mellan blodsalver och de goda folken. En magisk plats i detta uttrycks mest bokstavliga bemärkelse. Spelarnas ankomst blir som en liten sten som sätter uråldriga krafter och motkrafter i rörelse.

Jag skulle vilja göra en fin pdf av detta äventyr/kampanj. För att åstadkomma det skulle jag behöva hjälp med kritik och kartor (hur gör ni kartor? Eller känner sig någon sugen att hjälpa till med det - vore grymt kul att ha någon att samarbeta med vad gäller det!). Samt gärna bilder också förstås...

Jag börjar posta lite teasers så får jag väl se om någon har lust att delta i detta...

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-02 16:51

Arewans berättelse

Hur Daedon lämande Goiana

För mycket länge sedan levde bröderna Dalluil och Daedon i Goiana. Dalluil var det stora trädet Aerimins väktare men Daedon var den äregirigaste av de två. En dag bar trädet frukt, ett tecken från jordens stora moder att det var tid för en ny alvisk Câranok att grundas. Dalluils hjärta gladdes och han sprang på lätta fötter och berättade den goda nyheten för sin broder med en sång som kom direkt från hans hjärta. Ty han visste att hans broder längtade bort från Goiana och han gladdes åt att kunna hjälpa brodern uppnå sina drömmar. ”Nu har du din chans”, sade Dalluil och visade frukten.

Men i Daedons hjärta väcktes en stor girighet och han bestämde sig för att frukten måste vara hans och att han skulle bli kung över det nya riket. Med tiden sammankallades Goianas råd och Daedon framställde sin begäran. Rådet var positivt till Daedons ungdom, livsenergi och hans starka drivkraft att skapa ett nytt rike. Detta, tänkte de, måste vara Tevatenus avsikt. Samtidigt som Aerimnin bär frukt har trädets väktares egen bror visioner om en ny Câranok. Men då reste sig Elidina upp, Daedons livsledsagarinna, och talade från en djup sorg i hjärtat. Hon varnade rådet, talade om Daedons girighet och makthunger och spådde en fruktansvärd framtid för en Câranok under hans beskydd. Hon avslutade sitt anförande med en bedjan till Daedon att de båda skulle följa med de alver som valde att flytta som enkla vandrare. Hennes kärlek för Daedon lyste så tydligt från hennes ansikte och hennes vältalighet var så stor att rådet blev djupt taget. Jag tror att också Daedon tvekade ett ögonblick inför hennes ögon, ty i sitt hjärta visste han nog hur hans hunger efter makten och skönheten kvävde honom. Min gissning är att han sedan insåg vilket förräderi Elidina utsatt honom för, och hur han för alltid skulle vara känd för att vara den svagare av de två om han gav med sig, och att detta fick fälla avgörandet för hans och många andra alvers framtid. Rådsbeslutet gick honom emot och han belv rasande. På ytan gav han dock ödmjukt med sig.

För att stärka sin ställning hade Daedon dock innan rådsbeslutet samlat ihop mången alv med reslust i bröstet och nu skyndade han sig till trädet. Där träffade han sin bror Dalluil och ljög för honom om rådets utslag. Dalluil blev mycket lycklig för sin broders skull och kramade om honom. Denne krävde nu att han skulle ta med sig frukten omedelbart men Dalluil tyckte att det skulle vänta tills alla kunde närvara vid en ceremoni. När brodern insisterade blev Dalluil misstänksam och vägrade blankt att ge frukten. Efter ett kort gräl drog Daedon sitt svärd och dräpte Dalluil i den heliga lunden. Dalluils blod fläckade trädblomman men Daedon lät sig inte hejdas av detta onda omen utan tog upp blomman. Han färdades nu blixtsnabbt till det färdiga resesällskapet och diktade för dem upp en historia om att rådet ändrat sig i sista stund och ville plantera blomman invid Aerimnin. Reseföljet lämnade Goiana i all hast. Med tiden skulle deras folk komma att kallas Wèurni, blodsalver, efter det blod som Daedon spillt över deras första trädblomma.

Hur Agaron planterades

Daedon förde sina skaror norrut för att undvika närheten till Landori. Efter två dagars snabb march skymtade de i skenet av fullmånen en drake på långt håll. Någon av magikerna i följet kunde ge följet namnet på denna drake, Thyllgár, och visste också berätta att han knappast var ett hot mot ett helt alvfolk i rörelse eftersom han inte var äldre en tusentalet år. Bara ett par timmar senare uppenbarade sig en gammal man vid namn Aimard och bad att få tala med Daedon. Aimard var en skicklig animist, betydligt skickligare än någon av de vandrande alverna, och han erbjöd Daedon sin hjälp med att dölja alverna från förföljare. Daedon accepterade och under Aimards skydd tog sig alverna till den bistra norden.

Efter en lång färd nådde Daedons skaror kopparbergens sydsluttningar och såg där dvärgar hugga ned träd. En av Daedons söner, Daeldin, hade ärvt sin faders hastmod och mer därtill och efter att några förolämpningar utbytts mnellan honom och dvärgarna sköt han ned flera av dem med sin stora hornbåge. Föga vänskap rådde därefter mellan blodsalverna och kopparbergens dvärgar. Daedon förde sitt folk söderut till en hög kulle och planterade där på Aimards inrådan trädskottet. Daedon bad nu Aimard att ingjuta sin magi i trädet så att det skulle bli fritt från inflytandet av andra alvträd och skydda hans folk från förföljelse. Aimard villfor hans önskan och trädet växte med tiden till ståtlig höjd och blev centrum för blodsalvernas folk under lång tid framåt. Och blodsalverna kallade trädet för Agaron, ”Den dolda skatten”, men bland andra alver kom den med tiden att kallas Céron, ”Den dolda makten”.

Närheten till det blodiga trädet kom med tiden alverna att bli högfärdiga, giriga och själviska. Men där fanns också något gott under ytan, som kanske var det nya skottets ursprungliga kraft. Den födde nämligen en speciell sorts makt hos alvernas tankar, som förmådde dem att skapa enorm skönhet. Alverna tog namn efter sina nyvunna krafter, och kanske för att glömma sitt förflutna. Daedon tog namnet Alquon (”Den vackre”) och hans son Daeldin tog namnet Saénor (”Den i modet snabbe”).

Blommornas krig och Begelgabor

Samma dag som jag föddes, knappt ett halvt årtusende efter Agarons födelse, bar trädet frukt - en litet svart skott - och trädet fylldes av purpurfärgade blommor. Blommorna spred med hjälp av blodsalverna den stora hostan över norden, och den tog livet av en förfärande stor andel av nordborna. Blodsalverna förstod trädets önskan och anföll nordborna i deras svaghet. Kriget ledde som ni säkert vet till att Alquon sköts av dvärgen Glum, men efter detta misslyckande gick kriget bra för blodsalverna och snart stod hela dälden under blodsalvernas kontroll.

Då förde Céorèn (”Hon i själen mäktige”), som är min mor och Alquons dotter, det skott som Agaron blommat med till det som idag kallas purpurskogen och planterade den där. Trädet växte snabbt och kom att kallas Alquarewa (”Som ger vackra drömmar”). Alquons son Céa (”Den mäktige”) stöp mot Eirik den unge och hans son Céor (”Han i själen mäktige”) flyttade med resterna av Céas folk till området kring det nya trädet. Céorèn älskade trädet över allt annat och många unga blodsalvsflickor med henne. Hennes sång fick trädet att blomma och hennes purpurflickor förde trädets skott till olika platser i riket. Människorna kom sedermera att kalla dessa träd för Bege-träd, men på den här tiden fick varje nytt träd sitt eget namn.

Under Céring Doreva (”De krossade drömmarnas krig”), det som av människorna kallas befrielsekriget, fördrevs som ni säkert vet blodsalverna från purpurskogen och närheten till Alquarewa av Talas och de andra skogsalverna. Min mor Céorèn vägrade dock överge trädet utan satte sig i det och sjöng samtidigt som hon grät och med tiden blev hennes blodiga tårar till sav och hon växte fast med trädet. Och sådan var styrkan i hennes sorg och sång att trädet aldrig kunde fällas utan de fyra skogsalviska animister som försökte, Arrana, Thedrin, Eathin och Semorièn kunde aldrig lämna trädets sida. Men trädets skönhet försvann, bladen vissnade och barken mörknade av hennes sorg och med tiden kom det att kallas Begelgabor (”Den mörka legenden”).

De flesta av purpurflickorna övergav Alquarewa, återvände till Agarons närhet och glömde med tiden sina sånger. Men tretton av Céorèns mest hängivna flickor kunde inte glömma sångerna utan höll dem i högt minne och slutade aldrig drömma om att befria Alquarewa. Så sedan den dagen har de tränat sig i vapenbruk och av människorna kallas de purpuränkorna, eller bara änkorna, och är något som man skrämmer barnen med.

Inlägg av **birkebeineren** » 2009-01-02 20:16

Låter som en ganska episk berattelse denne Arewan har kommer med. Vill absolut hora mer!

Tanker du flata in aventyret i det EA så som det utvecklats har på forumet eller forhålla dig mera fritt till materialet efter eget huvud? Om det skal passas in skulle jag garna ur varldskonstruktorsynspunkt se några årtal...

Och hur tanker du dessa blodsalver i forhållande till de blodsalver som skymtas i Aventyrspels gamla officiella material?

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-03 12:31

Passar gärna in materialet efter EA - absolut! Eftersom det mesta utspelas på en helt ny plats - innanför jorduashurbergen - så kommer det nog inte krävas så mycket anpassning, bara lite småsaker här och var.

Det här är en annan form av blodsalver, eller möjligen är det två olika grenar av det träd som här planteras... eller också är den gamle vad-han-nu-heters berättelse om blodsalverna ganska felaktig och motsvarar de lärdes bild av blodsalver och inte verkligheten.

Inlägg av **birkebeineren** » 2009-01-03 15:59

Peter Stridsberg skrev:Passar gärna in materialet efter EA - absolut! Eftersom det mesta utspelas på en helt ny plats - innanför jorduashurbergen - så kommer det nog inte krävas så mycket anpassning, bara lite småsaker här och var.

Vissa saker att ta i beaktning:

Utgångspunktet for de emigrerande alverna
Goiana existerar inte som ett alvrike fore 424 eO. Det fanns alver i Snoarskogarna (som Goiana ar en del av) men det som blev Goiana var en kardsk provins och de ovriga skogarna var bla hemvist for det narguriska folket kasener. Det skulle kunna gå att tanka sig ett tidigare alvrike i Goiana under Morkertiden (598 fO-60 eO), under Kejsardomet Jorpagnas tid (på Aidnehalvon 995-599 fO), eller annu tidigare i Erebs historia. De riktigt gamla alvrikerna på Altor hittas på Melukha, djupt inne i Samkarnas djunglar och i Landori. Andra kan dock ha funnits, och aven fortfarande existera!

Olika folkslags bosattning av Kardbergen
Kopparbergen i din berattelse antar jag betyer Kardbergen och har vet vi ungefar nar de olika folken bosatte sig. Dvargarna kom hit ca 1500 fO, åtminstonde var det då de borjade utvinna jarn har. Svartfolk fanns redan i området vid denna tid. 1040 fO vandrar en grupp alver in i Kard. De kom från Melukha i soder som precis hade fallit for invaderande manniskor (morëlvidyner). Alverna verkar ha haft ett bestamt mål eller syfte nar de bosatta de sodra delarna av Kardskogen men varken vi eller kallorna vet vad. Jorderna, ett nargurisk manniskofolk, bosatter Kards kuster från och med 800 fO. Ytterligare två narguriska folk vandrar upp i Kardbergens sydvastra utkanter från dagens Ransard, belgotherna 730 fO och narimerna 550 fO. Alver har aven funnits norr om Kard, i Orghin dit de emigrerade från Barbia 1215 fO.

Dateringen av "Den stora hostan", "Blommornas krig" och "Befrielseskriget"
Om detta skal berora de narguriska folken måste de alltså dateras efter 800 fO. Utan att slå fast alltfor många omfattande detaljer i aventyret kan det sakert passas in i manniskornas historia i Kard.

Låter formodligen ganska torrt med alla dessa årstal men om det skal hanga ihop så...

Peter Stridsberg skrev:Det här är en annan form av blodsalver, eller möjligen är det två olika grenar av det träd som här planteras... eller också är den gamle vad-han-nu-heters berättelse om blodsalverna ganska felaktig och motsvarar de lärdes bild av blodsalver och inte verkligheten.

Denna fråga overlåter jag till alvernas forkampar i olika lager att tycka till om. Så som det nu ser ut på forumet tror jag annu ingen har kunnat motbevisa vad kentauren Herrikolla Glurrestips sager om "Blodsalver" i reseberattelsen från Nargur (skriven mojligens ca 350 eO?).

Men vem vet?

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-03 16:29

Översikt över huvudplotterna i äventyret:

Äventyret är anpassat efter tre karaktärer med olika motiv. Fler karaktärer kan adderas och namnmagikern kan utlämnas genom att göra honom till uppdragsgivaren istället - en gammal man som väntar där äventyret börjar men kan hjälpa dem att vinna om laboratoriet hittas.

En Drak & Namnmagiker: På jakt efter Rokes gamla laboratorium och kunskap. Historien känner endast tre namnmagiker, han själv, Roke och en häxa som nu hotar världen (Det här äventyret handlar inte om henne). Han behöver därför verkligen kunskapen som Roke hade. Alternativt är detta namnmagikerns skäl för att lura de båda andra att hjälpa honom medan han egentligen strävar efter Rokes makt för egen del.

En Dvärg: Urpsr. för att hjälpa namnmagikern, sedermera för att rädda sina fränder i Alzi.

En Krigare: Urpsr. för att hjälpa namnmagikern, sedan för att rädda och få sin älskade.

Nedantående är en beskrivning av hur äventyret kan utspela sig. SL bör dock inte styra så att det blir så utan platserna och de olika karaktärerna skall ha sitt eget liv och handlingen helt enkelt visa sig...

Blodsalvernas blod:

RP anländer till Miluama och får inte tillträde till Eokeans bibliotek. En av mästarna, Eilam, säger sig villig att låta dem läsa i biblioteket om de kan ge honom blodalvernas blod. (Han är korrumperad av blodsalverna för en av deras interna uppgörelser. En av blodsalvernas ätter vill starta kriget mot norden, medan en annan ätt är mer försiktig. Genom att få någon att dräpa ett par blodsalver av den fredligare klanen koppas den mer krigiska att deras hämndlystnad skall väckas). Eilam tror sig ha ärliga motiv för detta; Genom att få blodsalvernas blod att arbeta med kan han skapa vapen som är dräpande mot blodsalver - och han är övertygad om att kriget kommer inom någon mansålder eller två. RP tar också reda på att det finns en handelsstation söder om Alzi (dvärgstadens) berg dit blodsalver ibland kommer för att handla (primärt vapen i det finaste dvärgsmide).

Bergets hjärta:

När dvärgen i sällskapet först närmar sig Dvärgstaden Alzi inser han hur extremt giriga och småsinta dvärgarna där är. Själv är han en djup traditionalist till dvärg. När de andra vill in i kungaarkivet och lyckas muta sig in blir han vansinnig på hur dessa dvärgar låtit sig korrumperas. I ett tempel djupt under jord söker han kontakt med urberget och förstår att det är sjukt, saknar något. Från historien de lär sig blir det uppenbart att den gamle dvärgkungen Glum, som fick låna bergets hjärta i en tid av extrem nöd, underlät att lämna tillbaka hjärtat. Sökandet efter och återlämnandet av hjärtat blir vår dvärgs viktigaste livsuppgift. Han inser dock att också han kan ha nytta av att komma in i Eokeans bibliotek och följer med de andra efter blodet.

Vid något tillfälle har dvärgen fått nog med information för att söka hjärtat i ett gammalt dvärgtempel på toppen av de högsta bergen (idag omgivet av en glaciär). Hjärtat skall ha tagits dit av en drake, Garm Klyspatris, som är känd av dvärgen sedan tidigare, och vad mer är, som han varit med att dräpa (eller hört talas om att han blivit dräpt om ni så föredrar). Garms skatt är begärlig också av andra skäl, nämligen att söderns dvärgars klenorder skall vara i den.

Resan upp på glaciären och klättringen upp till templet är heroiskt svårt (jag uppskattar faror man kan dö av som inte är strider, så massor med detaljerde regler här). Väl uppe i dvärgtemplet, som mycket riktigt är drakfritt, finns ett antal mystiska spår, bl.a. en basilisk och en förstenad krigare samt slaktrester från en drake (experten kan avgöra att den slaktade draken måste varit helt ung - d.v.s. INTE Garm). Den förstenade krigarens svärd leder dem i alla fall vidare och till slut leder spåren till den mytiske hjälten Ungs gård.

Ung tycker förstås att dvärgskatterna är hans eftersom han drap draken, Dvärgen tycker att det är dvärgarnas eftersom det är deras... och eftersom de också drap draken! Hjärtat är utan tvekan dvärgarnas oavsett, Ung vet dock inte om något hjärta och vill inte alls visa skatten av olika skäl. Om kriget redan har utbrutit tycker säkert alla spelarna att det är en djävla waste att hjältar slåss mot varandra... ett litet intressant moraliskt dilemma!

När och om hjärtat återlämnas blir dvärgen en ledare för det pånyttväckta dvärgfolket och dessa blir en formidabel styrka mot blodsalvernas härar.

Enhörningen och oskulden:

En enhörning är satt att, med sin oskuld, väkta kring ett av blodsalvernas mäktigaste och vidrigaste drömträd. RP klampar tyvärr in och hjälper en korrumperad animist att beröva enhörningen från dess oskuld. Trädet blommar igen och små drömträd börjar ånyo växa runt omkring i dälden. Några månader senare anfaller blodsalverna. Det hela går till så här (om det händer):

Bakgrund

Som framgår av texten ovan var Begelgabor ett mäktigt centrum för blodsalverna. Blodsalverna i dälden är kraftfulla drömmagiker och trädet ökade deras drömmars makt och härlighet. När skogsalverna inte kunde fälla eller förstöra trädet offrade sig Talas, deras mäktigaste animist. Han lät sig dö för att återfödas till en enhörning. Enhörningens oskuld skapade en barriär som höll Begelgabors krafter instängda i ett mörkt hörn av purpurskogen.

Sunniva och Linna

Sunniva ville i sin ungdom bli animist och lyckades väl med intagningsprovet i skogsalvernas akademi. Under sina första år där lärde hon sig mycket men blev också mycket vetgirig. Hennes lärare, Arawièn, beslöt till slut att hon inte borde få fortsätta vid akademin. Hon återvände ganska bitter till sin familj som fick en varning från alverna. Hennes far
frågade därför den store hjälten Ung om han ville gifta sig med henne och detta tvångsäktenskap blev av.

Många år gick och äktenskapet var fyllt av bitterhet men en stark sexuell spänning fanns ändock mellan väktare och fånge. Sunniva födde många barn. Sönerna hade den egenheten att de alla ville imponera på sin fader genom att göra större och större hjältedåd. Den enda dottern, Linna, växte dock upp som faderns ögonsten och blev den vackraste och
oskuldsfullaste unga flickan i hela dälden - de brutala berättelserna om våld vid middagsbordet till trots.

Linna får alla möjligheter av Ung medan Sunniva förblir hårt kontrollerad av sin make. När Sunniva trots detta en dag är ute i markerna råkar hon sätta sig att vila invid ett Bege-träd. I tysta sånger sjunger trädet för henne och lovar henne kunskap. Det säger att dotterns ögon kommer öppnas för den ursprungliga magin om hon lyckas förföra enhörningen i
skogen - att det var på den vägen de första alverna hittade magin (enhörningens skyddande makt kommer förstöras om den förlorar sin oskuld). Sunniva förstår att dottern själv aldrig skulle göra detta utan väver en besvärjelse, LUST, i ett Sigill till dottern (denna besväjelse lärde hon sig av blodsalvernas röster). Sedan förgiftar hon långsamt dottern som blir sämre och sämre.

De senaste dagarna innan RP anländer har Sunniva börjat tala med Ung om att skicka dottern genom skogen till skogsalverna. Om hon skulle lyckas övertyga sin make kommer hon hemligt tala om för Linna att hon måste rymma i skogen och följa ugglans (Sunnivas familarii) hoanden tills hon kommer till enhörningen - endast dennas beröring kan bota henne enligt Sunniva. Ung har dock inte accepterat Sunnivas förslag än, även om han är mycket orolig för sin dotter.

Det är nu RP anländer.

Spelarnas orsak att anlända och deras ankomst

Har att göra med Ungs tidigare äventyr (se Bergets Hjärta). De kommer för att kräva hans skatter vilket de knappast kommer få. Det sannolika äv väl att det blir ett hedersamt envig av det. RP blir förmodligen också upprörda över hur Ung bahandlar Sunniva. Sedan spelarna (kanske) vunnit över Ung blir de helade av Sunniva och hon varnar dem för att hennes söner kommer söka efter dem för att utkräva hämnd. Hon föreslår att de tar vägen genom skogen och tar med sig Linna till skogsalverna för att helas av mäktigare animister än henne själv. RP antar sannolikt gärna förslaget, också för att de är intresserade av alvernas historia om dälden och laboratoriet.

I skogen följer de Sunnivas väganvisningar och går således rakt mot Begelgabor. De känner inte till enhörningens makt ännu utan blir sannolikt mest förvirrade när Linna försvinner och återfinns i en allt annan än oskyldig (enligt en medeltida moraluppfattning alltså) akt med en enhörning. Om spelarna är giriga kan du gärna påpeka för någon lärd att enhörningshorn är en mäktig och dyrbar alkemisk ingrediens. Kanske skjuter spelarna ned enhörningen och sågar av hornet... Det spelar egentligen ingen roll - dess makt är bruten.

När skyddet är försvunnet blir det svårt för RP att inte ströva rakt på Begelgabor, som lockar alla till sig. Efter att ha sett det förbannade trädet och med nöd och näppe lyckats undkomma dess lockelser fortsätter RP mot skogsalverna.

Detta deläventyr är ingenting spelarna förstår och handlar utefter, utan något som drabbar dem. Först i efterhand förstår de vad de råkat vara en del av. Äventyret är till för att de skall få en känsla av ansvar för kriget, för att jag tycker spelare ibland skall vara på den mottagande (ej handlande) sidan och ibland drabbas av bakslag. Däremot finns det ju skuggan av en möjlighet att de ser genom Sunniva och/eller lyckas hindra Linna från att lämna gruppen om de är extremt vaksamma. Det är viktigt att SL har givit några små hintar så att de i alla fall har en teoretisk chans att försvara sig mot livets irrfärder...

Flykten från Skogsalverna

Om/När skogsalverna förstår vad RP gjort fängslas de obarmhärtigt. De mer godhjärtade stängs in på vidderna norr om Sar Illiaudè, de mer ondhjärtade stängs in i fängelsehålor. En uråldrig och vis alvkvinna förstår dock att de kan ha en avgörande roll att spela i däldens historia och frigör dem genom att förvandla dem till duvor (vilket dock lämnar deras fråntagna vapen/rustningar bakom!). Hon förtäljer dem också alvernas historia. De förblir dock alvernas fiender.

Rokes Laboratorium:

Roke var en gammal drake och namnmagiker som hjälpte blodsalverna att dölja sig från sina fränder (under antaget namn). Han tilläts då vara med när skottet till alvrikets nästa träd planterades. Under detta lät han utföra en stor ritual som gradvis skapade en sidovärld (Ouvanok, eller "drakens land") i hela dälden (den plats som också trädet har sitt
inflytande över). Genom sidovärlden blev hans drakmagi mäktigare än någonsin förut. Med tiden dödades dock Roke av ett antal dvärgar. Ouvanok levde vidare och nyttjades med tiden av blodsalverna för deras drömmagi. När RP med tiden får tillträde till kunskapen är kriget med blodsalverna i full gång. Förhoppningsvis förstår de hur kunskapen kan användas för att vinna kriget över blodsalverna och för evigt stämma deras källa (om de är osannolikt smarta!).

Kärleken:

Ravn heter en av de största klancentra som ligger i dälden. Ravns furste är gift med Ellen, som vår krigare blir extremt förälskad i (jag tänkte bidra lite riktlinjer för att göra kärlek till ett intressant motiv i rollspel - det kan verkligen bli sjukt spännande om spelaren får anledning att ta det till sig!), redan under det första mötet dem emellan i Miluama (typ första sessionen alltså). Kärleken kompliceras först till det omöjligas rand av att hennes make sätter ett pris på deras huvuden, av synbarligen logiska skäl, att hon har en ung son och, förstås, att hon är gift. Kärleken är dock besvarad på samma nivå.

När RP till slut inser att herren av Ravn är korrumperad och störtar honom ligger dock fältet fritt fram. Vår krigare blir dock (beroende på kraktär m.m.) oerhört rädd av bli sedd av någon så nära (kärlek är farliga saker) eftersom han har mycket gammal skuld i sig från sina tidigare äventyr och inte någonsin riktigt vågat möta sig själv. Till slut överkommer han dock också detta hinder genom att inse att hans krigiska färdigheter kan användas för att skydda det goda i världen och sagan slutar lyckligt (om inte Ellen blivit dödad i kriget vid det laget).

Ouvanok och sidoäventyr:

Ouvanok är en plats som lurar till sig svaga själar och där drömmar får verkliga proportioner. Ouvanoks makt föds ut varje människas inre svaghet. RP kommer vara tvugna att lära sig att hitta sin inre balans för att framgångsrikt kunna kämpa mot blodsalverna. å vägen kan de gå vilse i drömvärlden och lockas av de drömväsen som genom korrumperade människors blot växt sig starka där...

Kriget:

Ett rejält krig mellan de fria folken och blodsalverna hör förstås till! Sedan RP förstått hur de finner sin balans och räddat bergets hjärta har de goda möjligheter att avslöja den goda sidans korrupta ledare och framgångsrikt hjälpa krigets ledare till seger. En ring, som berättar sanningen för dig, hjälper också till. Ringen är dock oerhört jobbig att bära för den som har issues med sig själv (d.v.s. ur det här perspektivet - alla hitom upplysta ledare som Buddha m.fl) eftersom de första sanningarna de ger dig är varför du själv beter dig som du gör. Samtidigt hjälper ringen dig att se med kärlek på dina egna beteenden så att du varje gång tar något steg mot den här typen av upplysning. Ringen kommer till krigaren när kriget är igång och med dess hjälp avslöjas fursten av Ravn och han lyckas också komma över sina egna gamla problem och få sin kärlek!

Det är ju inte någon röd tråd detta. Ber om ursäkt för min förvirrade framställning. I Äventyret tänker jag mig att bara karaktärer, platser och möjligheter är beskrivna - och att sedan spelarnas val och spelledarens koll på vad som sker i de olika lägren avgör vad som händer. En levande värld som befinner sig på randen till kaos är det meningen att vara...

Vad tycker ni?

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-04 02:27

Grymt! Tack så jättemycket! Låt oss börja (se beslut och frågor längst ned).

I min ursprungliga kronologi utspeas äventyret år 420, vilket ju är lite oländigt för ett publicerat äventyr, så låt oss ändra det till 620 ca (några invändningar mot det, typ andra äventyr som är samtida?). Så åtminstone 200 år framåt skall jag flytta alla datum (men det verkar bli mer).

Då har jag följande kronologi (mitt urpsr. datum/ändrat till datum)

Urhistorien: Primitiva dvärgar arbetar i kopparbergen (en del av kardbergen som finns i dälden kallas för kopparbergen).

2470/1570 f.o. Urberget skänker de 5 dvärgätterna de 5 hjärtana som blir dvärgrikena och bergens själar. Detta behöver förstås inte vara historia, utan kan vara myt. År noll i dvärgarnas tideräkning, i alla fall i norden.

2400/1500 f.o. Nanor och hans folk anländer med ett hjärta till kopparbergen, lär ut de avancerade konsterna m.m. (D.v.s börjar bryta järn).

1201 f.o. Landoris stora träd Aerimnin (är detta himmelseken från Pargals trädgård i Melindors återkomst?) blommar och blodsalvernas folk lämnar Landori. Observera att Landori i detta fall inte bör ha en kung så här tidigt, utan ett råd - är detta ok?

1900/1200 f.o. Blodsalverna anländer till skogarna söder om dälden. Agaron planteras. Roke skapar Ouvanok. Efter några få års sporadiska konflikter upphör fientligheterna mellan dvärgar och blodsalver.

1680-1657/980-957 f.o. Förrädaren Bauns intriger för att störta dvärgriket i krig med blodsalverna. Naim IV blir kung i ung ålder.

1650/950 f.o. Bauns onde genius Roke uppspåras av Naim IV med följe och dödas.

1900-1400/1200-700 f.o. Dvärgarna blir gradvis allt girigare p.g.a. närheten till Agaron och att de lever i Ouvanok (dock har de hjärtat som skydd).

?/790-604 f.o. Jorder vandrar in och bosätter sig i dälden.

1404/604 f.o. Den stora hostan drabbar nordländerna. Naim IV dör gammal och hälften av alla Jorder dör i sjukdomen.

1403/603 f.o. Blommornas krig börjar. Nanor III och nästan hela dvärgfolket (däribland alla kvinnor utom 4) dör i kriget. Jorderna dödas. Blodsalvernas kung Alquon faller för Glums hand med hjälp av hjärtat som berget lånat ut till honom.

1402/602 f.o. Det som skall komma att kallas Begelgabor planteras.

1401/601 f.o. Glum och Alzi-folkets spillror bryter sig ut ur Alzi och tar sig ut ur dälden. Glum återlämnar inte hjärtat. Ornulf och Eirik den unge lyckas fly över de norra bergen. Människorna utanför Dälden varnas och börjar sakta rusta sig.

1400/600 f.o. Första anfallet av Blodsalven Céas folk (ut ur dälden).

599 f.o. Hur allvarligt drabbade den tredje konfluxen områdena kring Kard? Ett alternativ vore att köttbitarna inte alls var så långt norrut och att vi flyttar fram hostan 5 år (hostan möjliggjordes på något sätt av konfluxen?)

1395/595 f.o. Andra anfallet av Blodsalven Céas folk (ut ur dälden).

1370/565 f.o. Tredje anfallet av Blodsalven Céas folk (ut ur dälden).

1367/562 f.o. Eirik, Ornulf och Glum grundar Miluamas orden vid den stora Jorduashurpasset (in i dälden). Dvärgarna börjar bygga starka murar. De är dock bara 99 kvar, varav bara tre kvinnor.

1346/546 f.o. Frór återkommer från en lång resa till flera större dvärgboningar med 64 dvärgkvinnor. Nanors folk får rykte om sig bland sydligare dvärgar att vara något av Don Juaner. De nordliga dvärgarna börjar varje år fira dvärgkvinnornas march.

?/544 f.o. Glum gifter sig med Dris och sonen Droí föds.

1306/504 f.o. Glum beger sig ensam av från Miluama in i dälden, galen över sitt missdåd mot berget för så länge sedan. Han hörs aldrig mer av.

1198/471 f.o. Urnik runsmed och Droí tar Urniks silverrunor in i smidet och Miluamas runsmide är ett faktum.

1094/330 f.o. Runsmeden Emar besöker södern (finns Mandelorden vid denna tidpunkt?) och återkommer med papprets hemlighet. Miluamas bibliotek och bokverkstad, Eokean, grundas.

1044/283 f.o Bristen på män att försvara Miluama leder till att de åldrande krigarna beslutar sig för att grunda en superhård skola för krigare - Gael Frothn. Detta kommer locka folk resonerar de - och de får rätt.

888/206 f.o. Skymningsslaget mellan skogsalver och blodsalver (sydost om dälden).

887/205 f.o. Skogsalvernas med Talas tar sig runt och bosätter sig i norra purpurskogen i dälden.

?/400-0 f.o. Människoätter från Jorduashur tar sig in i dälden och bosätter sig i den.

15 e.o. Befrielsekriget. Jorduasher, skogsalver, Gael Frothn och ätter från dälden befriar dälden från blodsalver. Arrens sköld smids.

564 f.o/31 e.o. Kung Gram befriaren och hans son Fuín går ned i det allra djupaste för en rit som berget lockat dit dem för. Berget störtar in över dem som hämnd för att ätten inte återlämnat bergets hjärta.

563 f.o./32 e.o. Kung Horg (Fuíns yngre bror) blir extremt snarstucken och kräver Arrens sköld av Miluama eftersom hans far smidde den och kriget är över. Det blir nästan krig mellan dvärgarna och Miluama - men efter ett möte med Pali blir Horg mycket ödmjuk och ger skölden till Pali som låter gömma den med orden att den skall återkomma till nordlandet den dag deras nöd är som störst (nej, den är inte med i äventyret!).

?/135 e.o. Dvärgarnas bergstempel grundas av dvärgar som är missnöjda med vart Alzis dvärgar är på väg mentalt. Dvärgarna blir girigare och girigare för varje år som går.

?/222 e.o. Dvärgarnas bergstempel errövras av draken Garm Klyspatris.

?/467 e.o. Sedan Yddrar de Lannad anklagats för kejsarmordet i Barbia lät han och med honom hela den barbiska klanen Léon (ätterna Lannad, Fygh, Irinnead, Dann och Purgh) flytta till området sydost om dälden längs kusten. Stolta och bittra som de var blev de lätta offer för blodsalvernas korruptioner. De krigiskaste av blodsalverna planerar att använda Leonensarna för att återerrövra dälden.

Beslut och Frågor:

1. Jag låter primitiva dvärgar bo i bergen innan järnets hemlighet kommer till trakten, ok?
2. Den stora hostan satte jag nu till 604 f.o. Tre utfall ur dälden mot Jorduashur sker 600-565 f.o. men slås tillbaka.
3. Frågan om hur konfluxen drabbade norden blir dock viktig, har ni något på det?
4. Jag låter blodsalverna komma från Landori istället. Det blir fint, då kan Aerimnin eventuellt vara himmelseken från Melindors återkomst... dock får Landori inte har varit en kungsrike 1201 f.o. - ok/vem skall jag fråga?
5. Skogsalverna kan dock tyvärr inte komma innan befrielsekriget utan större omarbetningar, så jag föreslår att alverna bosätter sig i kardbergen, dock inte i dälden, från 1050 f.o. Vid 210 f.o. eller så hör de talas om en animistisk nod inne i dälden och försöker bege sig dit (de vill också besegra blodsalverna - mer om det någon annan gång) men förlorar ett slag mot blodsalverna. En (större) grupp alver tar sig då runt i hemlighet och bosätter sig där ändå från 205 f.o.
6. 546 f.o. vandrade den unge Frór ned i södern och återkom med 64 dvärgkvinnor. Han kan säkert ha ställt till med ett och annat internt bråk i sydligare dvärgriken vid denna tidpunkt och lärda män med inriktning på dvärgar bör notera denna historiska parentes!
7. Slutligen har vi fått ett kejsarmord i Barbia strax innan 467 e.o. samt en utflyttad klan detta år.

Inlägg av **birkebeineren** » 2009-01-04 17:14

Peter Stridsberg skrev:1. Jag låter primitiva dvärgar bo i bergen innan järnets hemlighet kommer till trakten, ok?

Borde kunna vara en mojlighet, mojligtvis invandrande något tidigare från Akrogal via Orghin? Dessa kan ha varit norddvargar medans jarnkonsten kom med grynnerdvargar?

Peter Stridsberg skrev:2. Den stora hostan satte jag nu till 604 f.o. Tre utfall ur dälden mot Jorduashur sker 600-565 f.o. men slås tillbaka.

Den Tredje Konfluxen innebar helt olika saker i olika delar av Altor så en "stor hosta" borde inte vara omojlig i Kards indre. Mojligtvis var den lite ofokuserad just har och innebar skeenden lite tidigare?

Vet inte vad jag tycker ar bast, 604 fO eller 599 fO...

Om inte utfallen passar med Jorduashurs historia kan de eventuellt ha gått mera soderut, mot belgotherna i dagens norra Ransard?

Peter Stridsberg skrev:3. Frågan om hur konfluxen drabbade norden blir dock viktig, har ni något på det?

Jorduashur drabbas i mycket liten grad, men detta kan eventuellt kanske betyda vastkusten av Kard dar jorderna då huvudsakligen bodde (eller hur Mikael?). Vastra Barbia drabbas hårt av kottbitarna.

Peter Stridsberg skrev:4. Jag låter blodsalverna komma från Landori istället. Det blir fint, då kan Aerimnin eventuellt vara himmelseken från Melindors återkomst... dock får Landori inte har varit en kungsrike 1201 f.o. - ok/vem skall jag fråga?

Aerimnin som namnet på "Himmelseken" låter bra. Aven om Landori då eventuellt var ett kungarike så kan det under en period ha varit styrt av ett råd. Tror inte den detaljen ar omojlig att få med.

Peter Stridsberg skrev:5. Skogsalverna kan dock tyvärr inte komma innan befrielsekriget utan större omarbetningar, så jag föreslår att alverna bosätter sig i kardbergen, dock inte i dälden, från 1050 f.o. Vid 210 f.o. eller så hör de talas om en animistisk nod inne i dälden och försöker bege sig dit (de vill också besegra blodsalverna - mer om det någon annan gång) men förlorar ett slag mot blodsalverna. En (större) grupp alver tar sig då runt i hemlighet och bosätter sig där ändå från 205 f.o.

Flera grupper alver kan absolut ha bosatt sig i Kard. Flyktningarna från Melukha som kommer 1040 fO gjor det i de sodra delarna av Kardskogen, en bra bit från din "däld".

Peter Stridsberg skrev:6. 546 f.o. vandrade den unge Frór ned i södern och återkom med 64 dvärgkvinnor. Han kan säkert ha ställt till med ett och annat internt bråk i sydligare dvärgriken vid denna tidpunkt och lärda män med inriktning på dvärgar bör notera denna historiska parentes!

Dvargarna i Kûldkres norr om Palinor kanske?

Peter Stridsberg skrev:7. Slutligen har vi fått ett kejsarmord i Barbia strax innan 467 e.o. samt en utflyttad klan detta år.

Vi kan låta det vara kejsar Olvian av Serdel som dodas detta år, med kåda från Odhertradet: viewtopic.php?p=6923#6923

Inlägg av **Mikael** » 2009-01-04 23:24

Låt inte våra tankar kring hur äventyret kan vävas in och fylla ut Ereb nedslå dig i skapandet av detta äventyr av vad som framstår som episka proportioner.

Min första tanke är var det platsar att placera in blodsalvsrikena? Skogsavlerna som anlände från Melukha 1040-1020 grundade ett rike i "södra Kardskogen". När detta läses med källorna och kartor så ligger alvrikets nordgräns någonstans mellan norr om Jorduashurs sydgräns och söder om de två stora, östligt flytande, floderna i Jorduashurs inland. Rikets nordgräns finns någonstans mellan norra ransard och Aleriens skogar. Centrum tycks främst ligga i rikets norra ände, men med en viktig beflokning i sydligare ransardiska delar. Däremellan kan vi utgå från att det är mycket glest med någon befolkning alls.

Jag föreslår därför att blodsalvernas rike / Dälden ligger i en dal i Kardbergen ganska rakt österut räknat från Saexby, vilket också placerar dem nära de äldre dvärgrikena i södra Kardbergen som skiljer sig från dvärgriket i nordvästra Jorduashur.

Ett annat kanske ännu bättre alternativ är skogen i ingenmansland som syns på Spelis karta, mellan Krakelid och Palinors nordligaste gräns.

Måste säga att jag gillar dina blodsalver bättre än de som kommer ur EAK, men kan de byta namn för att undvika begreppsförvirring?

Psipo har arbetat hårt på Alver så ta en titt i den tråden för att få en uppfattning om hur alver är i Ereb.

I min ursprungliga kronologi utspeas äventyret år 420, vilket ju är lite oländigt för ett publicerat äventyr, så låt oss ändra det till 620 ca (några invändningar mot det, typ andra äventyr som är samtida?). Så åtminstone 200 år framåt skall jag flytta alla datum (men det verkar bli mer).

Ett historiskt äventyr går också bra så länge det passar med historien. Forumets utgångspunkt är att inte gå bortom 610, men inte heller det är något hinder för att äventyret utspelas senare.

Urhistorien: Primitiva dvärgar arbetar i kopparbergen (en del av kardbergen som finns i dälden kallas för kopparbergen).

Kopparbergen ligger i Trakorien och har där en dvärgstad, vilket visserligen inte hindrar att det finns det samma i Kard, men kanske ett annat namn för omväxling?

2400/1500 f.o. Nanor och hans folk anländer med ett hjärta till kopparbergen, lär ut de avancerade konsterna m.m. (D.v.s börjar bryta järn).

Dvärgar kom hit ca 1500 fO från orghin/Akrogal. Kan hjärtats ankomst senareläggas eller dess ursprung vara från riken bortom Ereb?

1201 f.o. Landoris stora träd Aerimnin (är detta himmelseken från Pargals trädgård i Melindors återkomst?) blommar och blodsalvernas folk lämnar Landori. Observera att Landori i detta fall inte bör ha en kung så här tidigt, utan ett råd - är detta ok?

EA:s blodsalver, ”monster älvfolket”, fördrivs från Landori i forntiden och har sin huvudsakliga boplats i Nargurs skogar. Hur var det med dina blodsalver, är de det samma eller kanske en avart? Åtminstone är det en klan som utvandrat från anrgur om det är den typen av Blodsalv.

1900/1200 f.o. Blodsalverna anländer till skogarna söder om dälden. Agaron planteras. Roke skapar Ouvanok. Efter några få års sporadiska konflikter upphör fientligheterna mellan dvärgar och blodsalver.

Dälden? Vad jag fått reda på om ordet betyder det ”grönskande sänka”. Är det vi talar om människors namn (jordernas) Dälden med stort D eller något annat?

?/790-604 f.o. Jorder vandrar in och bosätter sig i dälden.

Just jorder? Kan det vara andra människor, beroende på var Dälden nu ligger?

1404/604 f.o. Den stora hostan drabbar nordländerna. Naim IV dör gammal och hälften av alla Jorder dör i sjukdomen. 599 f.o. Hur allvarligt drabbade den tredje konfluxen områdena kring Kard? Ett alternativ vore att köttbitarna inte alls var så långt norrut och att vi flyttar fram hostan 5 år (hostan möjliggjordes på något sätt av konfluxen?)

Med tanke på att jordernas storhetstid börjar efter 599 fO och anses bero på att de klarat sig undan köttbitarna rimmar det illa med att hälften av dem i samma period dör av Hostan. Antingen tidigarelägg händelsen, begränsa den till områdena kring Dälden eller lägg sjukdomen vid Jorduashurs storhetstids slut kring år 100 fO. Det skulle kunna vara ett avgörande bidrag till storhetstidens slut.

?/400-0 f.o. Människoätter från Jorduashur tar sig in i dälden och bosätter sig i den.

Varför inte, storhetstiden innebar kolonisering även bortom Kard.

?/222 e.o. Dvärgarnas bergstempel errövras av draken Garm Klyspatris.

Är inte detta Garm från Novastenen?

Beslut och Frågor:

1. Jag låter primitiva dvärgar bo i bergen innan järnets hemlighet kommer till trakten, ok?

Tror vi har enats om att en invandring av dvärgar skedde från Akrogal via Orghin till Barbia och Kard ca 1500 fO. En senare invandring av andra dvärgar måste isf passa med övrig dvärghistoria. Birke vad säger du? Hur var det med utvandringen från Grynnerbergen, när skedde den?

2. Den stora hostan satte jag nu till 604 f.o. Tre utfall ur dälden mot Jorduashur sker 600-565 f.o. men slås tillbaka.

Se tidigare kommentar om detta.

3. Frågan om hur konfluxen drabbade norden blir dock viktig, har ni något på det?

Drabbades inte av Köttbitarna, istället var Konfluxen till Jorduashurs fördel och deras storhetstid inleddes.

4. Jag låter blodsalverna komma från Landori istället. Det blir fint, då kan Aerimnin eventuellt vara himmelseken från Melindors återkomst... dock får Landori inte har varit en kungsrike 1201 f.o. - ok/vem skall jag fråga?

Psipo, men som jag ser det kan även monarkier ibland styras av råd…har ju skett här.

5. Skogsalverna kan dock tyvärr inte komma innan befrielsekriget utan större omarbetningar, så jag föreslår att alverna bosätter sig i kardbergen, dock inte i dälden, från 1050 f.o. Vid 210 f.o. eller så hör de talas om en animistisk nod inne i dälden och försöker bege sig dit (de vill också besegra blodsalverna - mer om det någon annan gång) men förlorar ett slag mot blodsalverna. En (större) grupp alver tar sig då runt i hemlighet och bosätter sig där ändå från 205 f.o.

OK, men den huvudsakliga bosättningen av alver i Kard är Skogsalverna inte blodsalver.

6. 546 f.o. vandrade den unge Frór ned i södern och återkom med 64 dvärgkvinnor. Han kan säkert ha ställt till med ett och annat internt bråk i sydligare dvärgriken vid denna tidpunkt och lärda män med inriktning på dvärgar bör notera denna historiska parentes!

Kanske inte behövde bege sig så långt som till grynnerbergen?

7. Slutligen har vi fått ett kejsarmord i Barbia strax innan 467 e.o. samt en utflyttad klan detta år.

Birke svarade på detta…

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 16:39

Ornulfs krönika
Av Eirik den Unge

Den stora hostan drabbade nordlandet och mer än hälften av alla vuxna dog (Den stora hostan dateras till mellan 1403 och 1407 f.o. skrivarens not.). Det har föreslagits att den stora hostan spreds av blodsalverna, men inget kan med säkerhet sägas om detta. I vilket fall som helst var nordlandet försvagat av sorg och manfall och alvernas härnadståg våren efter mötte föga organiserat motstånd. De flesta nordbor sökte fly genom något av bergspassen. Min fader Ornulf var inte en av dem utan samlade ett tjugotal av storjökelflodens främsta krigare omkring sig och ledde denna grupp in i purpurskogen och låg i bakhåll för de alver som kom i deras väg. Sina familjer, däribland Ornulfs fru Jenna och hans son Eirik som skriver denna minnesteckning, hade dock krigarna sänt iväg i säkerhet genom de olika passen.

Jag och min mor lämnade vår hemhärd och färdades snabbt mot stora Jorduashurpasset. Vi hade just passerat stora jökelflodens vad i kanten av purpurskogen då vi hörde skrik bakom oss. Ett tiotal flyktingar, bland dem Elarik och Saja från granngården, sprang i panik över vadet. En efter en föll de för pilar från en bågskytt i skogen och färgade det grunda vattnet rött. Elarik kom i säkerhet bakom en stor klippa på västsidan vadet men Saja blev skjuten bara några meter från säkerheten. Elarik sprang då ut för att dra in henne med fick genast en pil i halsen. Jag tog mig försiktigt in i skogen med bågen redo och ställde mig bakom ett träd på en liten kulle och väntade. Efter vid pass ett kvarts streck kom en alv gåendes på hundratalet stegs avstånd. Jag tog nogrannt sikte, lugnade ned mig och släppte mjukt strängen. Pilen fann sitt mål och min första alv hade fallit. Känslan av makt att få döda en av våra plågoandar var otrolig. Jag, som inte ens hade dödat en björn tidigare!

På vägen till stora Jorduashurpasset mötte vi och slog sällskap med många andra flyktingar. När vi nalkades passet började alla skrika att de var räddade och sprang hysteriskt in genom mynningen. Det var mitt goda luktsinne som räddade mig den dagen. Jag försökte skrika till alla att det stank av blod från öppningen men ingen ville lyssna, inte ens min egen mor som slet sig loss och sprang mot passet fylld av lättnadens glädje. Jag kan inte annat än tro att det var någon mörk magi i luften den dagen, det måste bara ha varit möjligt för dem att känna lukten när de närmade sig klyftan - men ingen vände om vad jag kunde se. Passet var ett stort bakhåll och jag har inte hört om någon som sprang in där som kom undan blodsalvernas pilar. Må de vara evigt förbannade!

Mycket försiktigt och utan att följa några upptrampade stigar lyckades jag ta mig in i purpurskogen i avsikten att söka rätt på min far i något av de gömställen som jag känner till i skogen sedan barnsben. Jag besökte ett par av grottorna och svackorna jag kände till och såg på flera ställen någorlunda färska eldstäder. Till slut fann jag också stora förråd i en grotta under en klippa i form av ett gethuvud där jag visste att min far hade fällt en björn i sin ungdom och beslutade mig för att vänta där. Mitt väntande belönades efter två veckor med det kära återseendet av min far och hans män. När jag berättade om vad som hänt vid passet mörknade dock ansiktet hos alla männen och min far berättade senare att detta hade fått tyst på de som ville fly från skogen, i alla fall för den gången. Dagen efter bjöd på en björn som en av männen, Aurik, sköt och männens sinnen stärktes något litet av att äta varsin liten del av det rykande heta hjärtat och få ta del av björnens kraft.

Våren övergick i sommar och vi fortsatte vårt värv. Från bakhåll på ständigt nya platser sköt vi ned någon strövande alv och begravde den nogrannt en bra bit från platsen i förhoppningen att alverna inte ens kände till vår existens. Några dagar innan midsommar såg en av våra spejare en enorm hord av blodsalver, däribland många kvinnor som vi ditintills inte sett en enda av, vandra norrut genom skogens östra delar. Några dagar senare sände Ornulf ut sin närmste man, den bistre Sarik, för att undersöka vad som hade hänt. Sarik återkom och berättade att ett träd planterats och att alverna sjöng och dansade kring trädet. Den natten hade jag vakten uppe på klippan där vår grotta mynnade och hörde några märkliga ljud innifrån. När jag gick dit för att undersöka det närmare såg jag Sarik vrida sig av vällust i sin sömn. Jag blev lite förvånad men återgick med ett leende till min vakt. När jag stått där i någon timme såg jag plötsligt en alv närma sig i skogen, sedan ännu en, och ytterligare en tills under några andetag ett halvt dussin hade framträtt - försiktigt på väg i vår riktning. Jag mindes den hysteriska glädje min mor och så många andra visat vid passet och gissade att det fanns ett samband mellan Sariks leende och alvernas ankomst. Försiktigt tog jag mig in i grottan och skar halsen av honom. Han gav knappt ifrån sig ett ljud. Jag väckte nu Ornulf och förklarade snabbt vad som hände, vad jag trodde och vad jag hade gjort. Han trodde mig först inte och blev sedan förbannad över dråpet av Sarik men förstod situationens brådska. Tillsammans väckte vi sedan männen och alla klättrade snabbt ut genom en annan ingång till grottan på klippans baksida och tog oss snabbt vidare till en dold klyfta en knapp dagsmarch bort.

Mitt dåd gillades inte av männen och gruppen beslutade sig för att avrätta mig, många med tårar i ansiktet eftersom de gillade mig men inte alls kunde förstå min kallsinnighet. Min egen far röstade utan tvekan eller sinnesrörelse också för min död. Då slutade jag förklara mig och bad att få dö genom att gradvis närma mig blodsalvernas träd och skjuta ned varje alv jag såg vilket beviljades. Mitt hat mot alverna var så väl känt att gruppen inte ens tog mitt hedersord på att jag faktiskt skulle genomföra det jag åtagit mig, vilket var turligt för oss alla. Jag begav mig av österut men ju längre jag färdades desto mer började jag tveka. Det brödraskap jag kände till männen i gruppen och den fara som hotade dem innan de insåg åtminstone det lilla jag förstått om blodsalvernas magi fick mig till slut att vända om mina steg och återvända till lägret. Jag kunde förstås inte ansluta mig till gruppen i det rådande läget utan höll dem under uppsikt från långt håll.

De följande dagarna såg gruppen flera gånger spår av alver i sin närhet och bytte snabbt gömställe, jag hade dock inga problem med att följa dem i deras spår eftersom jag kände deras hemliga platser vid det laget. Det var tydligt att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli uppspårade och dödade nu när alverna var dem på spåren. Dagarna gick utan att något särskilt hände till sn eftermiddag under sensommaren då jag upptäckte ett par alver i ett läger någon fjärdingsväg från gruppen. Alverna och min fars män var åtskilda av den kulle på vilken min egen utkikspost var belägen, uppe i grenverket på en stor tall. Medan männen satte upp lägret kom Aldon, en av min fars män, upp mot kullen för att spana ut över området. Jag tog fram bågen för att skjuta på alverna om de skulle märka honom innan han märkte dem. Aldon smög försiktigt fram till kullens krön och en bit nedanför detta på alvernas sida utan att någondera parten märkte den andra. Sedan reste han sig upp och visslade. Alverna svarade och hans ansikte sken upp i den extatiska lycka jag lärt mig att hata. Jag sjönk ihop så tyst jag kunde bakom min stam men fortsatte att iakta alvernas och Aldons möte. De talade i några ögonblick med varandra och alverna gav Aldon ett litet knyte eller smycke som blänkte och som hade en fjäder som stack ut ur Aldons hand innan han stoppade ned den innanför tunikan. Han återvände till kullens krön och låg dold där som om han låg på vakt under dagens sista två streck*. Min otålighet växte men i skymningen begav han sig äntligen åter till Ornulf och männen så att jag kunde komma ned ur trädet.

Försiktigt smög jag min in i vårt läger och lade bakifrån en hand över vaktens mun. Jag förklarade att det var jag och att jag ville att han skulle väcka männen. Alla var bestörta över att se mig i livet. De flesta verkade glada över det men vissa såg på mig med misstro för att jag inte sökt döden som de mindes att jag hade lovat (men jag hade alltså inte gett något löfte). Ornulf frågade mig spydigt om alla alverna i skogen var döda nu. Ingen gjorde någon ansats att anfalla eller försöka ta mig till fånga. De var för brydda över min återkomst för att tänka på att de enligt seden borde ta mitt liv. Jag bad i alla fall om en kort frist innan de skulle ta mitt liv för att understryka att jag återvänt trots dödsstraffet. Sedan berättade jag precis vad jag tänkt och vad jag sett, framför allt vad Aldon tagit emot av alverna på andra sidan kullen. Stadiga händer tog nu tag i Aldon, som skrek och kämpade emot, men utan framgång. Hans tunika drogs av och till min lycka bar han fortfarande där under alvgåvan, en märklig tingest av starka trådar som olika detaljer var fästa i. Bland detaljerna fanns bland annat en fjäder, en liten försilvrad blomma och en lite större bit glas med en liten ädelsten ingjuten. Någon sorts alvmagi gissar jag. När Aldon avslöjats bestämdes snabbt att han skulle dödas på plats och en hängsnara förbereddes. Aldons ansikte bröts upp och fick det extatiskt lyckliga leendet igen, och i den sinnesstämningen dog han.

Ornulf samlade nu männen till rådsslag och föreslog att alla skulle klä av sig nakna så att vi inte hade fler spioner bland oss. En man Jarle trätade emot och tyckte att han dödat en alv igår och knappast var spion, men Ornulf sade åt honom att det var bättre att det var lika för alla och att Jarle skulle börja. Då reste han sig upp för att klä av sig men sprang istället till skogs. Ett antal pilar fällde honom snabbt till marken och när vi undersökte honom hittade vi ett liknande trådsmycke hos honom. När vi åter samlades hade två män försvunnit i villervallan, säkerligen spioner de också. Bland oss övriga fanns inga fler trådsmycken eller andra alvsaker förutom sådana troféer som somliga ...

Eiriks historierulle underhölls tyvärr inte utan föll i glömska och när en ny avskrift skulle göras föll den undre delen i bitar och var i stora delar omöjlig att reparera. Nedan följer en så noggrann redogörelse för fortsättningen som andrahandskällor gjort möjlig där originaltexten (nedan i kursiv stil) inte längre finns kvar.

Skogsmännen beslöt sig snart efter rådslaget för att färdas över bergen under vintern när isen är någorlunda pålitlig. Beslutet torde varit grundat i att alverna nu var dem på spåren och uppenbarligen kunde få dem att spionera på varandra. Det är väl belagt att Ornulf och hans män var tvugna att ligga gömda långa tider i sträck så att de inte kunde hoppas på att spara ihop tillräckligt med förråd för vintern genom att jaga och samla bär allena - och att de började äta och spara på köttet av de blodsalver som de lyckades dräpa. Det sägs också att detta är grunden för ryktet att alvblod ger uthållighet och långt liv till den som dricker av det. Detta rykte beskrivs av alla lärde som falskt men säkert är i alla fall att vandringen över Jorduashurbergens nordsida är en bedrift som kräver mer än vanlig uthållighet och att Eirik och många av männen levde långt utöver det vanliga. Eirik blev 116 och sex av hans män levde förbi sin 100-årsdag. Så kanske det finns, eller fanns när världen var ung, ett korn av sanning i detta rykte? Eiriks text skulle med all säkerhet inte kunna ge svar på dessa frågor även om den hade bevarats i sin helhet. Källorna gör nämligen tydligt att Eirik nogsamt undviker att nämna att de åt alver över huvud taget.

Vintermarschen över bergen är med rätta känd som en av den nordliga världens främsta bedrifter. Bergsmassivet norr om stora jökeldalen har toppar som är flera tusen manslängder höga och allt som oftast övergår de branta klippsidorna i lodräta stup. Vintern är förmodligen den enda årstid då det över huvud taget är möjligt att färdas över bergen eftersom isen då är någorlunda pålitlig, men kylan uppe på bergen måste vara förintande för alla utom de allra starkaste. Varför Ornulfs män valde en så hopplös väg kan vi bara spekulera i, men det verkar sannolikt att alverna upptäckt dem ute på flatmarken när de var på väg mot någon lättare bergspassage och jagat dem in i klyftan så att de där stod utan andra möjligheter. Om de flytt från alverna vid något annat tillfälle än när de var på väg mot en bergspassage så skulle de troligen inte burit tillräckligt med förråd på sig för att kunna klara den långa bergsvandringen. Vandringen bjöd på många märkliga och fantastiska episoder.

... fullmånens sken kunde vi undkomma uppför den branta sluttningen till en bergsavsats. När jag och Ornulf, sist av alla, kom upp på avsatsen stod männen förvirrade runt omkring och grät. Varnik skrek att han inte orkade längre och kastade sig utan att vi kunde hindra honom nedför sluttningen där den var som brantast och föll förbi våra förföljare där nere och vidare ned i stupet bakom dem. När jag vände blicken upp längs bergssidan såg jag frysta manshuvuden uppradade längs den väg som såg framkomligast att klättra vidare längs. När jag tog ett par steg närmare och kunde urskilja ansiktenas drag grep fasan tag om mig - det var våra egna ansikten jag beskådade. Snart nog såg jag mitt eget ansikte, förvrängt i total smärta. Om jag inte hade känt ett ansvar inför männen hade jag kanske låtit vanmakten gripa mitt hjärta och rönt samma öde som Varnik tjogtalet andetag tidigare, men som det var beordrade jag bara att vi skulle bilda en kedja och langa ned huvudena på våra plågoandar vilket vi också gjorde. Vårt mod repades en aning av att visa dem där nere att vi inte lät oss luras, men den kvällen blev jag djupt orolig över männens samtal. Den allmänna frågan var varför de inte hade skjutit ned oss när vi klättrade uppför branten och det enda tänkbara svaret var förfärande. För att de önskade oss en p...

... det finns en enorm skatt att vinna Eirik. Draken jag träffade på ön berättade det, Yevaud. Han var far till en annan drake, Thyllgár, som med en magikers hjälp berövade Yevaud hans flygförmåga där på ön. Så att han inte kunde ta sig därifrån. Thyllgár, som är en helt ung drake, tog sedan Yevauds skatt, ja det trodde han i alla fall, draken". På min fråga svarade Aurik att Yevaud hade berättat detta för att få hämnd. Några timmar senare var han död, den femte av oss som föll under bergsfärden. Jag är nu gammal och kommer aldrig följa det spår som draken på öns berättelse utgör ...

En andrahanskälla anger att gruppen träffade på en drake i en dal under sin färd genom bergen. Sannolikt är det denna drake som Eirik här syftar till. Gruppen skall också ha mött en flod som omedelbart fryste allt som doppades i dess vatten till is, men i vilket sammanhang eller om någon av Ornulfs män dukade under för denna flod är oklart.

Skrivarens kommentar: En tid efter krigen när någorlunda fredliga relationer med blodsalverna var återupptagna betraktades Eiriks text med misstro och föll i glömska. Först i uppladdningen inför befrielsekriget återupprättades hans trovärdighet och han har sedan dess hållits högt i historieskrivarnas gunst.

<Ge spelarna t.o.m. hit att läsa>

Streck: I regionen delas dagen in i tio streck som motsvarar varsin tiondel av den tid solen tar på sig att passera himlen. Streckens längd varierar alltså med årstiden.

Andetag: Kortare tidsrymder mäts i andetag (ungefär 8 sekunder).

SL: Alvkött skyddar mot alvmagi. Eirik insåg att hans första fällda offer och det faktum att han åt dennes hjärta (som brukligt var med fällda björnar) hade skyddat honom från alvmagin. Gruppen anföll nu och åt upp alverna på andra sidan kullen och stannade ett år mer än vad skrivaren antagit, skyddade mot magin genom det de förtärt. Det går att se att det saknas ett år i redogörelsen för Eirik m.fl. genom att läsa dvärgarnas historia. Sanningens ring är förstås byggd på denna källa också...

Yevaud lever fortfarande i dalen. Det finns bufflar och grönska där, men sjön som ön ligger i är alltför djup för en elddrake. Han lever av buffelkött som det ibland bjuds på där, men är mycket utsvulten, sanslöst hämndlysten och lite sinnesförvirrad.

[/img]

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 16:45

Alvernas historia

Skuggslaget

Talas var en framstående animist i Landori. Han hade känt av en stark animistisk kraftpunkt i norden och begav sig av för att söka upp den tillsammans med ett följe animister. I Nargurskogarna mötte de alver men blev förvägrade passage och en av Talas följeslagare, Alqualea, blev brutalt mördad när hon sökte lugna ned de okända alvernas känslor. De återvände till Landori och Talas träffade där Eäldring, som förtäljde honom om blodsalvernas marsch och kynne. Tillsammans övertalade de Pargal att en gång för alla utrota detta onda och en manstark här drog ut från Landori under Pargals son Talyros. Hären fann ingen passage genom bergen och följde dessa österut tills de kom till ett område med vidsträckta och eländiga träskmarker. I träsket överfölls de av Saénor och hans här som väl kände till terrängen och som vann en stor seger. I slaget stupade bland många andra Eäldring innan hären lyckades dra sig undan till den närbelägna kusten. Talas fick här höra talas om en annan ätt av blodsalver, Céors folk, som bodde längre norrut och som var tämligen gästfria mot människorna i trakten. Mot Talyros råd bestämde sig då Talas och animisterna för att ta sig till kraftpunkten och se om de inte därifrån kunde få bukt med blodsalvernas ondska. Talyros och hären återvände till Landori.

Ankomsten till dälden

Talas och hans alver fann med tiden kraftpunkten i norden och bosatte sig kring den. I området bodde mycket riktigt Céors folk av blodsalvernas stam och en del mänskliga nybyggare i en bräcklig fred med varandra. Skogsalverna och blodsalverna höll sig för det mesta på var sin kant och vare sig någon öppen fiendskap eller något samarbete rådde från början mellan de båda släktena, om än en hel del misstänksamhet. Med tiden avtog misstänksamheten och en och annan kontakt uppstod mellan de båda folken. Skogsalverna var överväldigade av den skönhet som blodsalverna kunde skapa medan blodsalverna njöt av skogsalvernas beundran.

Raelin och Arewan

En av Céorèns söner, Arewan, var den skickligaste drömvävaren av alla blodsalverna. En dag låg han i purpurskogen och drömde. Hans drömmar spred sig från hans eget sinne och bjöd in de djursinnen som han fann i närheten till en fantastisk dröm om den skönhet som finns i naturen. Men den här dagen hade en animistkvinna av Talas folk, Raelin, gått långt hemifrån för att finna en Miduetèl, en blomma som växer djupt in i skogen om försomrarna. Precis som hon fann blomman och böjde sig fram för att lukta på den så märkte Arewan av hennes upplevelande medvetande. Han inbjöd henne till sin dröm. Raelin blev först skrämd av bilderna som Arewan lät henne dela men fann snart att de var skönare än något hon tidigare upplevt. Arewan öppnade sig och lät henne dela alla sina vackraste drömmar och hans sinne fick svindel av hennes bottenlösa djup - aldrig hade han mött någon som var så mottaglig för skönhet.

I tre dagar och nätter låg de i skogen och drömde tillsammans, så intensivt att de inte någon gång öppnade ögonen och än mindre reste sig upp för att finna varandra. Raelin öppnade sitt sinne och lät Arewan dela hennes största drömmar och Arewan njöt av drömmarna som han aldrig tidigare njutit. Raelin förstod förstås att hon drömde tillsammans med en blodsalv men till slut kunde hon ändå inte motstå sin inre röst utan öppnade för honom också sitt hjärta och lät dess kärlek färga drömmarna. Men Arewan var av blodsalvernas släkte och detta folk är stolt och girigt efter skönhet, men skönheten når aldrig deras hjärtan och hur mycket de än upplever så leder den aldrig till ödmjukhet utan bara till krav efter ännu mer skönhet. Arewan kunde inte uppskatta de nya drömmarna som oroade honom och till slut stängde han sitt sinne och vandrade iväg. Raelin låg länge kvar och hoppades att han skulle återvända, men till slut reste också hon på sig och gick hem.

Arewan återvände till sitt folk, men minnet av deras gemenskap levde kvar och han mäktade inte heller släppa de sista drömmarna Raelin hade delat med honom utan de fortsatte att oroa honom. Men så en morgon när han var så förvirrad att han inte ens hade några tankar på vilken skönhet han skulle skapa under dagen satt han och såg på soluppgången. Den tycktes honom vackrare än någonsin förut. Han insåg då att hans jakt efter skönhet förstörde upplevelsen för honom och i flera år vandrade han sedan ensam i skogen. Han var lycklig över att leva och i total ödmjukhet accepterade han att bjudas på naturens oerhörda skönhet utan att anstränga sig för att förmedla eller förbättra den på något sätt. När han någon gång träffade på sina fränder tycktes de honom märkliga och fjärran från livet och han vandrade längre och längre bort från blodsalvernas bosättningar.

Raelin kom inte över sin sorg utan drog sig tillbaka upp i träden i mitten av Talas akademi och talade bara med fåglarna. Många animister ville dela och hela hennes sorg men den var henne alltför kär för att hon skulle vilja bli botad. Thedrin, äldst och visast bland animisterna, lät henne leva utan att tränga sig på i träden. Inom sig visste Thedrin bättre än någon annan att inget kan föra en så nära naturen som olycklig kärlek och hon hoppades mycket av Raelin när hon väl valde att gå vidare med livet. Och Thedrins egna minnen gjorde så att hon också kände stor samhörighet med Raelin. Varje nymåne sjöng Thedrin en sorgsen sång om kärlek för den ensamma kvinnan i trädet så att hon skulle veta att hon inte var bortglömd.

Det var under denna tid som motsättningarna mellan blodsalverna och de andra folken i nordlandet blossade upp på nytt. Skogsalvernas ledare Talas hade just blivit given Sanningens ring av runsmeden Pali och han och andra i hans närhet kunde nu tydligt se blodsalvernas personlighet samtidigt med deras fantastiska yttre. Misstänksamheten växte mellan de båda folken. En dag när Arewan vandrade i skogens norra delar, i närheten av animisternas boningar, blev han upptäckt av en animistkvinna, Semorièn, som tog honom för en spion och besvärjde honom med en trädförvandling till en liten ek. Hon tillkallade ett antal alver innan hon hävde förbannelsen och de fängslade honom och förde honom inför Talas i Sar Illiaudè. Men Talas blev förundrad när han såg Arewan, för ringen visade honom att Arewan var mycket oskuldsfull - mer så än de flesta av hans eget folk i denna misstänksamhetens tid. Ändå kunde han inte släppa honom igen efter att han hade sett Sar Illiaudès försvarsverk utan han bestämde att Arewan skulle få vandra fritt i klyftan norr om fästningen. Arewan vandrade norrut och lärde känna Jandravaudès och Nyatta Lindas storhet och saknade inte någonting från skogen.

Ryktet om den ödmjuke blodsalven nådde till slut också Raelin i sitt träd, utan att hon förstod att det var mannen hon tidigare träffat på i skogen. Hon förvandlade sig till en vit duva och flög norrut till klyftan. Vid Nyatta Lindas ångande källor såg hon Arewan som betraktade varmvattnets strömningar och förvandlade sig till alv igen för att tala med honom. Hon sporde honom om han kände till några drömvävare bland sitt folk som kunde återge naturens hela skönhet i drömmar. Men han svarade att han inte kände någon sådan och fortsatte betrakta vattnet. Hon följde hans blick och vattnets virvlar lugnade henne från hennes vetgirighet och de stod länge och betraktade vattnets lek. Till slut började dock Arewan känna av hennes närvaro och längtade efter kontakt och för första gången på lång tid öppnade han porten till drömmarnas värld. Denna gång gjorde han dock inte så för att skapa en dröm, utan bara för att erfara den kontakt med en annans sinne som kan nås via drömmarna. Sakta gick det upp för Raelin att hennes sinne omgavs av en annans medvetenhet och hon började gråta ut sitt raseri och sin sorg. Det främmande medvetandet stannade kvar, men det var inte påträngande, bara en lugn närvaro som lyssnade till hennes smärta och andaktsfullt förundrades över dess styrka. Långsamt förändrades hennes inställning till det främmande tills hon med tiden blev tacksam över dess närvaro och öppnade upp sig för den tålmodige lyssnaren.

Till slut finner de så varandra och de drömmer tillsammans. Efter en tid börjar deras drömmar innehålla osämjan mellan deras folk och de vandrar ned till Sar Illiaudè där Arewan bestämmer sig för att försöka delge sina insikter till sitt folk. I Sar Illiaudè berättar han för Thedrin och Talas om blodsalvernas historia, hur Agaron en gång skapades och mycket annat som han förstått genom sitt djupa drömmande. Thedrin inser att Arewan är på djupet god och med hjälp av Raelins böner övertygas hon så att till slut också Talas låter Arewan passera.

I drömmarna håller de båda älskande kontakt. När kriget väl börjar blir dock Raelin mäkta sorgsen och orkar inte lyssna mer utan drar sig undan till Jandravaudès absoluta nordtrakter där drömmarna inte kan nå henne. Efter en tid står hon dock inte ut utan att veta hur det gått för Arewan. Hon närmar sig Jandravaudès sydkant men får ingen kontakt med hans drömmar och från hennes sorgsna djup stiger insikten att hans drömmar är släckta för alltid. Och efter en liten tid slänger hon sig ut från Jandravaudè´s sydkant som på den tiden sträckte sig över purpurskogens nordkant.

Under Raelins tid på isarna har kriget fördrivit blodsalverna. I ett stort slag i skogen förlorade blodsalverna dagen och flydde söderut, bortom hela dälden. Talas, alvernas konung, föll i slaget. Céorèn, Alquons dotter, vägrade fly från det förlorade landet utan stannade vid det stora svarta trädet som var centrum för blodsalvernas boningar i skogen. För att stävja trädets makt gav sig fyra animistiska alvkvinnor från akademin ut, Arrana, Eathin, Semorièn och akademins ledare, Thedrin själv. Céorèns bitterhet var dock mycket stark och hon lät sitt blod flyta över trädets svarta ådring och hennes blodsystem och trädets sav blandades till en märklig varelse, både träd och alv, med hemska krafter. De fyra alvkvinnorna föll för trädets bitterljuva lockelser. Trädet blommade med en fruktansvärd blomning och de onda drömmarnas tid var över nordländerna. Helst vill vi inte minnas denna tid. Arewan närmade sig sin trädmoder för att beveka henne och blev kvar i trädets skugga en längre tid utan att kunna påverka henne, men också utan att själv bli påverkad av henne. De äldsta och visaste av animisterna samlades nu för att tillkalla en drömväktare, en enhörning, som sattes att väkta det svarta trädets makt. Nordländerna låg fortfarande illa till eftersom trädets blommor spirade på många platser utspridda över hela dälden men efter en upprensningsaktion där alver och män gemensamt brände alla träd som de kunde hitta återgick livet till sin vanliga form.

En dag återvände Raelin till Jandravaudès sydkant och sträckte ut sitt medvetande efter Arewan men kunde inte finna honom. Men hon kände väl av all smärta som nordländerna upplevt, både blodsalverna under kriget och människornas under åren efter kriget. Eftersom hennes kontakt med Arewan inom dälden aldrig varit bruten sedan deras förening slår henne den falska insikten att han är död och hon kastar sig utför Jandravaudès stup.

Arewan märkte av hennes dödliga sorg och blev mycket orolig så han försökte ta kontakt med henne genom drömvärlden. Det sägs att han lyckades med att tränga genom enhörningens skyddande gördel eftersom hans vilja var så stark men också eftersom han var så oskyldig.

De får kontakt medan hon faller nedåt och Arewan skickar de vackraste bilder han kan till henne för att mildra hennes ångest. Men det sägs också att hon fortfarande hade hunnit förvandla sig till en duva om hon hade velat, men att deras andars möte under fallet innebar den fullbordan som alla levande varelser drömmer om - men som det är få förunnat att uppleva. Och att hon valde döden av fri vilja eftersom hon inte ville avbryta ögonblicket. Enligt Tréoreanas lära slutar återfödelsens cirkelgång när någon väljer döden helt i harmoni, utan ångest och av kärlek, och den varelsen uppgår i Tevatenus storhet.

Arewan drog sig efter Raelins död undan till de träd i animistakademin som hon tillbragt så många år i efter deras första möte. Träden sjöng för honom om henne och han sjöng klagande visor tillbaka. Efter några år fortsatte han dock vidare för att söka ensamheten, men träden fångar ibland upp en ton av hans drömmar i vindarna från söder. Alverna låter träden stå kvar för de känner att Arewans klagande sång i vinden inte är influerad från Begelgabor och de kan lyssna på sången utan rädsla. De minns då och sörjer hur de var tvungna att föra krig för att få leva i den verkliga världen, men de saknar också de fantastiska drömmar som fanns i den gamla tiden.

Om dvärgarna och alverna efter frihetskriget

Dvärgarna upprördes av att skogsalverna lät Arewan leva i deras land efter segern och också av att skogsalverna hade låtit bli att förfölja de flyende blodsalverna mer än halvhjärtat. Alverna å sin sida förfärades över dvärgkungen Horgs dråp på runsmeden Ragnil och dvärgarnas snabbt allt girigare kynne efter Begelbagors blomning.

Många unga skogsalver färdades under den här tiden runt i dälden och brände begeträd, som Begelgabors savlingar kallas. En av dem, Gaethras, hade stridit tillsammans med dvärgarna som scout för armén och under den tiden blivit god vän med gardets ledare Kraín. Under sina vandringar i dälden stötte han en dag på en blodsalv och lyckades efter en bågskytteduell besegra denne. När blodsalven låg på sitt yttersta försökte han finna Gaethras svagheter och lyckades väcka en stark skam i Gathras eftersom han lämnat sin gamle vän Kraìn i sticket. Efter mötet började Gathras maniskt söka efter vägar genom Marbergen. Hur han slutligen kom in är okänt, men det skall inte ha varit genom någon av de stora portarna (Gar Suriyar – ”Soluppgångens stora port (Östra porten)” och Gar Jandra ”Void gate (Norra porten)”). Under många äventyr färdades han genom Cârna Uila (”Spindelskogen”) och förirrade sig bort på Mour Eäldgabor (”Svarta kärlekens berg”) där han var dömd att gå under, försvagad som han var av av blodsalvernas land. Gathras fångades i en mörk jämmerdal som han inte kunde hitta ut ur och till slut orkade han inte längre utan lade sig ned att dö.

Till hans lycka svävade Arewans ande kvar kring berget i Nyatta Janoum (”Den stora sorgens dimma”), och han fann Gathras i dalen, vacklandes på randen mellan liv och död. Arewan sände honom drömmar om lyckan i hans liv och fick honom att se att sorgen inte är av ondo, och med den insikten kunde han resa sig igen och fortsatte med tiden sin resa mot blodsalvernas kärnländer.

Kort efter att han lämnat bergen bakom sig blev han tillfångatagen av blodsalverna och förd ...

Ej färdigskriven. Handlingen fortlöper så här:
* Han fick se Krain som var helt i alvernas våld mentalt
* En duva kom till honom med sanningens ring. Han lånade Krain denna och dvärgen botades.
* Krain lurade alverna att han fortfarande var i deras våld och lyckades på så sätt fly
* Sedan den dagen har denna berättelse framhållits av dem som vill ha bättre relationer mellan bergens och skogens folk
* Krain blev den förste fursten av Alzi sedan den siste konungen dött.

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 16:48

Dvärgarnas Historia

Urtiden och Nanors ankomst
I urtiden bodde folket i bördiga dalen och brukade jorden samt bröt en del koppar i ett dagbrott. En dag kom en vandrare från södern och berättade att dvärgarnas fem ätter blivit givna varsitt hjärta av urberget och att bergen i norr nu skulle göras beboliga för alla som ville följa honom, kungen av berget. Urberget hade lärt ut konsten att bo i bergets innandöme. Nanor räknades av nordbergen som en rättmätig furste och berget lät honom påbörja bygget av Alzi, år 70. Några unga dvärgar följde Nanor in i berget men de flesta älskade solen och jorden och levde kvar i dalen under sin gamla härskare, Rourin, och sedan under dennes son och sonson Druín och Rourin II. Rourin II lät benämna sig själv kung, men är inte av ätterna. Nygrävarna fann ådror av koppar, guld och järn, som urberget hade lärt dem hemligheten att bruka bryta och forma. Järnet fick dock ännu inte se dagens ljus utan hölls under jord. Ryktet om järnet lockade en del dvärgar till boningen för att se den underbara metallen och en del av dessa blev kvar när deras hjärtan lockades av närheten till urbergets ande.

Blodsalvernas ankomst
Omkring år 570 började blodsalverna synas i skogarna och överföll dvärgarna i dalen om dessa gick ensamma eller i små grupper i skogen. Dvärgarna försökte länge föra krig mot alverna men dessa stred fegt i skogen och kunde knappast nås. Fler och fler dvärgar flyttade nu in till Nanors son Naim I ("den gamle"):s salar i Alzis berg. För de som levde kvar blev livet mer och mer besvärligt och när "kung" Rourin II dog barnlös i ett bakhåll flyttade de allra flesta in i Alzi. Några få under Rourin II:s kusin Kraín levde kvar i dalen under tiotalet år men till slut flyttade de också till Alzi. Kraín och hans män ansåg sig därvid förrådda av Naim I som vägrade sälja de nya armborsten till sina fränder (eftersom järnet ännu inte fick se dagens ljus). Ordet Kraín har sedan dess blivit ett ord som betyder uthållig och hård. Efter ungkrainarnas tid utökades betydelsen dock också till att omfatta krigsivrare och fick en delvis negativ klang.

Baun och Roke
Baun, kung Naim III:s brorson, började på 790-talet argumentera för en upprustning för att i sinom tid ta till vapen mot blodsalverna under parollen "Vårt förlorade land är inte hämnat!". Många yngre dvärgar tilltalades av hans budskap och de s.k. ungkraínarna genomförde några få räder mot blodsalverna. De smidde också tunga rustningar och goda armborst till sig själva samt utövade tryck på Naim III att en upprustning skulle påbörjas. Naim III lät sig övertalas inför det samlade trycket från sin rådgivare Baun och ungkraínarna och påbörjade en storskalig upprustning. Upprustningen ledde dock inte bara till att fler rustade män fanns i berget utan också till att dessa män ville kunna nyttja sina färdigheter. År 812 höll Baun ett stort tal till folket som krävde krig mot blodsalverna, och det som bara 20 år tidigare hade verkat fullkomligt galet för den vanlige medborgaren lät nu förnuftigt och nödvändigt i de flestas öron. Naim III:s son, Naim IV, hade i början varit en av de mest entusiastiska ungkraínarna men med tiden hade hans förnuft tilltagit och framför allt hade han börjat ifrågasätta Bauns motiv. Han låtsades återuppta sin entusiasm för kriget men började i smyg spionera på Bauns förehavanden. En dag såg han Baun lyssna på och tala med en spegel i sitt rum och Bauns plan avslöjades för honom. Med hjälp av rösten från andra sidan skulle både han själv och hans fader dö i kriget, dock skulle bergsfolket lyckas återerrövra dalen. Baun skulle sedan bli kung. Nu var Naim IV:s enda önskan att avslöja Baun, men det visade sig inte så lätt. Inte förrän i allra sista stund, kvällen innan hären skulle ge sig ut i krig dagen efter nyåret 813, kunde han avslöja förrädaren genom att föra med några vittnen till Bauns samtal med spegeln. Baun avrättades och hans namn blev för all framtid ökänt bland Nanors folk och utnyttjades sedermera aldrig för att namnge en person - men dock för att benämna en förrädare. Naim III kände igen rösten från andra sidan som den mäktige magikern Roke, som i Naims ungdom hade besökt Alzi vid några tillfällen. Kungen avsade sig nu tronen till förmån för sin son eftersom han satt sin tillit till både Roke och Baun och därför inte ansåg sig kunna lita på sitt omdöme längre.

Naim IV:s första åtgärd vid tronen var att tillkalla två av de största runvise bland människorna, Hjarghan och Vidughan från Togh Daelan. Han frågade dem om de kunde spåra vem som använde spegeln, men den uppgiften var för svår för dem. Naim IV blev då bedrövad och frågade högt hur han då skulle kunna få tag på Roke. Det visade sig då att Vidughan fått en inbjudan till att möta Roke och visste var han huserade, vid det som senare kom att kallas Rokes klippa. Först var Vidughan ovillig att berätta var Rokes boning var belägen eftersom dvärgarna verkade minst sagt fientliga. Efter att dessa förklarat Bauns förräderi tackade dock Vidughan sin lyckliga stjärna* för att han aldrig hunnit till mötet själv, för vem vet vilka mörka planer Roke hade med honom? Vidughan berättade nu hur man hittar till Rokes klippa och en expedition hårdföra dvärgar och de båda runvise under Naim IV begav sig av under sommaren 820. Färden gick genom de fredliga länderna norr om Alzi och ned till den vattensjuka skogen väster om Yevauds gap där Rokes klippa låg.

På toppen av klippan låg en mindre borg och Vidughan föreslog Naim IV att han skulle gå fram ensam och där innifrån tala med Hjarghan på de runvises vis när han funnit en väg in. Så gjordes också och följet förstod att de kunde ta sig in i borgen genom att gräva en gång genom berget till borgens brunn. Arbetet påbörjades i tysthet i skydd av en grotta. Två dagar senare meddelade Hjarghan att Vidughan var död men att hans sinne inte avslöjat något trots tortyr. Tre veckor senare stod gången färdig och följet smög upp genom brunnen till borggården på natten. Mitt på borggårdsplanen stod en låg bastant byggnad varur det lyste ur ett fönster. Följet smög fram och Naim såg en äldre man sitta djupt försjunken i en bok i mitten av ett virrvarr av glaskärl och brännlampor, träkonstruktioner och stora kartor. Naim lade märke till att mannens, som han insåg måste vara Roke, skugga från det stora fyrfat som lyste upp rummet hade formen av en drakes. Naim ryste och lät omedelbart kalla fram armborstskyttarna som utan vidare ceremonier sköt ihjäl honom med fyra välriktade skäktor. Naim lät samla ihop laboratoriet och Rokes böcker och förde det med sig, allt utom ett par småsaker som Hjarghan tog tillbaka till Togh Daelan.

Blomsterkriget

Strax efter att den stora hostan spridits över norden anföll blodsalverna nordländerna (år 1067). Alzi utsattes för ett blixtanfall under konung Naim IV:s begravning, och de övre nivåerna föll omedelbart. Folket spärrades in i de undre nivåerna och alla utgångar som blodsalverna kände till spärrades av. Naims två söner, Nanor III och Glum ledde utfall genom nygrävda gångar och hade länge lyckan på sin sida. Under ett utfall föll dock Nanor för en pil precis när utbrytarna skulle sätta sig i säkerhet i gångarna. Matsituationen började också bli prekär varför Glums maka Dungrè gjorde ett utbrytningsförsök med större delen av folket medan Glum och ett garde av de tappraste krigarna stannande kvar för att försvara riket. Dungrès utbrytningsförsök blev upphunnet innan de hann nå de trygga bergspassagerna och blev kringränt av beridna alviska bågskyttar. De satte upp sitt sista försvar på en liten kulle men det gav dem endast ringa skydd. Från långt håll blev de nedskjutna till sista dvärg utan att kunna göra något för att försvara sig. Kullen har allt sedan dess kallats Dungrès höjd.

Alverna samlade ihop huvudena och staplade upp dem framför Alzis nedre portar, med Dungrès huvud liggandes på topp med ansiktet vänt mot portarna. Glum och gardet i gruvan glödde av hat men vägrade att ge sig ut på fältet. De dödas huvuden och de levandes hat väckte istället själva bergets ande, och anden visade bergets hjärta för Glum. Glum lånade hjärtat och smög med dess hjälp ensam in i alvernas läger och sköt Alquon med ett arbalest. Alquons söner försökte då storma Alzi men anden och hjärtat hjälpte försvararna så att det båtade föga och många alver satte livet till under försöken.

Men tiden gick och resten av nordländerna föll tills bara Alzis undre nivåer inom dälden motstod alvernas angrepp. När de kvarvarande krigarna varit belägrade i två år insåg de att de var tvugna att fly. Glum återlämnade hjärtat till berget och de begav sig i tysthet iväg på hösten längs samma väg som Dungrè hade tagit två år tidigare. Alverna hade minskat sin beredskap med tiden och dvärgarna nådde stora Jorduashuerpasset helt utan strid och kunde slå sig ut på andra sidan utan större manfall.

...

I det egentliga Jorduahur, bortom passet, kände ingen ens till slakten i dälden. Glum och hans män försökte övertyga människorna om att hotet från alverna måste tas på allvar men ignoranta och blinda för fakta som människor är lyssnade de mycket dåligt. På den tidiga vårkanten anlände dock också mänskliga flyktingar, Ornulf och hans son Eirik (den unge) med sina män och bekräftade Glums berättelse. Eirik och Glum ingick ett förbund och tillsammans med Jorduashurerna påbörjades nu förberedelser för det stora blommornas krig som var under annalkande.

...

SL:s kommentar: Jag struntar (så länge) i att skriva om dvärgarnas tid i Miluama och befrielsekriget här även om det finns med i dvärgkrönikorna, informationen är snarlik den från Miluama.

...

Återkomsten (alltså efter befrielsekriget):

En större styrka under gardets ledare Kraín gick in i Alzi där motståndet var mycket begränsat. Styrkan gick då vidare ned i dalen söder om Alzi och skingrade en blodsalvsstyrka där. Styrkan förföljde blodsalverna in i skogen och blev där utsatta för ett bakhåll, hela slaget hade varit en skenmanöver för att locka trupperna in i skogen. Kraín visade sig dock situationen mogen och lät blåsa till reträtt för huvudstrykan medan gardet och han stälv tog arriärpositionen. Gardet och han själv föll därmed, eller blev tillfångatagna, i sin helhet medan merparten av trupperna klarade sig ur denna prekära situation.

Efter segern och en reningsperiod återbesattes Alzi i triumf av vårt folk under kung Gram år 1906. Under festligheterna gick kung Gram och hans son Fuin ned i det allra djupaste under berget, sannolikt för att betyga sin vördnad för berget. De nedersta nivåerna av Alzi föll då samman över dem till stor förvirring för folket. Prästerskapet förklarade dock att det var tid för kungaätten att lämna den övre världen och bli ett med berget. Grams andre son Horg blev nu ny konung. Horg krävde nu att den sköld som hans fader smidit till Miluamas härförare Arren skulle återlämnas till dvärgarna för att bli deras ätteklenod. Ragnil runsmeden motsatte sig detta och i vredesmod dräpte Horg honom i Miluama. Innan Horg hunnit återvända till Alzi från Miluama med skölden blev han dock upphunnen av Gael Frothn som tog skölden ifrån honom och förde honom fången till Miluama. Det nyuppsatta gardets ledare Roín ledde nu en styrka mot Miluama för att befria Horg. Aíreans ledare Pali övertalade Miluama att lämna ut Horg utan strid och fred stiftades återigen mellan Alzis folk och Miluama. Märkligt nog skänkte sedan Horg Arrens sköld till Pali. Pali lät gömma den och spred att den skulle komma att bli en enande symbol för nordfolken den dag deras nöd var som störst.

Kungadömets fall och fursteättens uppkomst

Horg träffade aldrig någon kvinna och ättelinjen tog slut i och med hans namn, trots att prästerna och folket enträget bad honom gifta sig under många år. Istället ägnade han sitt liv åt kontemplation samt läste och reste mycket. Under de sista åren av hans regering återkom det gamla gardets ledare, Kraín, från blodsalvernas fångenskap efter att ha räddats av en skogsalv, Gaethras. Horg utsåg den populära gamle mannen till furste, och hans ätt till fursteätt, över Alzi efter sin egen död. Sedan Horg dog 2086 har Kraíns fursteärr regerat Alzi.

* Detta begrepp har någonting att göra med de tidiga nordbornas religion att göra, men den exakta betydelsen är förlorad efter att så få överlevde Blommornas krig.

På Horgs gravsten står följande: "Under mitt liv kunde jag inte upprätta det vi felat, med vår ätts död sonar vi vårt brott".

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 16:54

Miluamas Historia

Blomsterkriget

Den stora hostan drabbade nordlandet och mer än hälften av invånarna dog i farsoten. Blodsalvernas härnadståg från skogarna i söder mötte därför ringa motstånd från de aldrig särskilt manstarka nordborna. Inget organiserat motstånd sattes upp och de flesta nordbor dog medan de flydde fram och tillbaka inom rundeln eller när de försökte ta sig genom något av passen där blodsalverna låg i bakhåll. En spillra om 15 hårdföra män under Ornulf var de enda som lyckades ta sig över bergen, under vintern när isen är någorlunda pålitlig. Denna spillra bragte bud om alvernas grymhet till Joruashurs folk, och en vis upprustning tog sin början. Framför allt utnyttjade försvararna de många Jorduashuriska vikarna och strategiskt utplacerade flyktbåtar för ett rörligt försvar. Året därefter anföll blodsalverna för första gången men anfallet var av begränsad omfattning och bidrog bara till att Jorduashurerna började kraftsamla inför en större konfrontation. Denna kom ytterligare fem år senare då Alquons söner Saénor och Céa anföll ut genom stora passet med en massiv styrka, men även denna gång visade sig den undvikande försvarsstrategin med flyktbåtarna i vikarna visa sig mogen uppgiften att försvara landet mot alverna.

I det tredje kriget, 30 år efter det andra, deltog också Alquons enligt uppgift fredligare tredje son, Daléa, och en mycket stark armé av blodsalver trängde överraskande genom passet vid skördesäsongen. En avsevärd styrka under Céa trängde över den stora fjorden norr om Halle och brände den övergivna staden i grunden. Ornulfs son Eirik utsågs nu till härhövitsman för hela Jorduashurlanden och hans första åtgärd var att samla ihop alla båtar som fanns och skära av Céas flyktväg bakåt äver om det innebra att vägen söderut låg öppen för alvarmén. Gårdarna i det väderstrecket lät han bränna och överge istället och inväntade vintern som gick mycket hårt åt Céas folk och framför allt hästar. Céas armé sökte korsa bergen under vintern men fann sig hårt ansatta av Eirik och Glums väl utvilade och utfodrade elittrupper i dvärgbrynjor. Céa själv stupade i ett överfall av Eiriks egen hand och av hans folk var det få som kom levande över bergens jöklar.

Eirik, Ornulf och Glum satte nu sig själva att vakta stora Joruashurpasset mot alverna och byggde en mur där. Med tiden kom detta att bli till Miluamaorden.

Dvärgarnas fortlevnad och dvärgkvinnornas march

När de starka dvärgmurarna stod färdiga började Glum se till sitt folk. Endast 117 dvärgar hade passerat passet och sett Jorduashurs land och av denna spillra av Nanors stolta och talrika folk levde nu 99, och värre ändå var att kvinnor var mycket ovanliga i gardet och bara tre levde nu i Miluama. Samtidigt hade dvärgarna som flytt genom sin hårdförhet och sin kamp en mycket hög status hos sin ras kvinnor och Glum lät skicka ut sin mest betrodde vapenbroder Frór till sydländernas dvärgboningar för att kalla alla kvinnor som så önskade till nordfolkets hjälp. Frór, som med dvärgiska mått måste varit en mycket attraktiv man, var med om många äventyr i södern och gjorde sig till fiende med flera stora dvärgfurstar. Men i slutändan var hans uppdrag mycket lyckosamt. Han återvände i triumf i spetsen för 64 dvärgkvinnor som tyckte att de klena sydliga dvärgmännen inte verkade vara mycket att ha i jämförelse med nordens hjältar. Dvärgkvinnornas march firas sedan dess varje år i åminnelse av denna strapatsrika färd och kallas också för fortlevnadsfesten.

Glums död
I normala fall gifter en dvärg inte om sig efter sin makas död, men Glum uppmanade sitt folk att se framåt och skaffa sig en ny maka för att föra vidare hämnden de ärvt till nya generationer. Själv föregick han med gott exempel och gifte om sig med Aris trots att det är sagt att han hyste ringa lust till kvinnor efter att många år varit uppfylld av sitt hämndbegär efter sin första hustru Dungrè. Somliga påstår att han i sitt sinne satt upp Dungrè på en piedestal som gjorde det omöjligt för någon annan kvinna att beröra honom. Andra påstår att den girighet som faller sig naturligt för dvärgsläktet med tiden drev honom till vansinne när han tänkte på konungariket som borde varit hans (eller egentligen hans brors) och som nu låg öde och vanhelgat av blodsalvernas närvaro. Oavsett hur det föll sig med den saken nedkom Aris med hans son, Droí, och innan sonen nått sina fulla mognad begav sig Glum i vansinne in i nordlandets inre. Om hans död vet ingen något med säkerhet, men det sägs bland dvärgarna att han berättade för Droí att han skulle söka upp Saénor och utmana honom på envig och ryktena går om att han kom fram och framförde sin utmaning men att Saénor inte vågade stå upp mot dvärgkungen utan lät spärra in honom och tortera honom. Enligt andra syntes tre dagar efter hans avfärd ett stort eldsken på Dungrès höjd och de trodde att han i sin stora sorg begivit sig av till höjden där hans makas aska låg för att sörja henne. Kanske han, som hade kontakt med andarnas värld, där bad en stor ande att förtära honom i eld så han kunde förenas med sin maka resonerar de som håller denna tradition vid liv.

Formandet av Gael Frothn
O for a voice like thunder, and a tongue
To drown the throat of war! - When the senses
Are shaken, and the soul is driven to madness,
Who can stand? When the souls of the oppressed
Fight in the troubled air that rages, who can stand?
When the whirlwind of fury comes from the
Throne of God, when the frowns of his countenance
Drive the nations together, who can stand?
When Sin claps his broad wings over the battle,
And sails rejoicing in the flood of Death;
When souls are torn to everlasting fire,
And fiends of Hell rejoice upon the slain,
O who can stand?
Gael Frothn formades av Eirik femtio och några år efter det sista slaget mot blodsalverna. Jorduashurernas minne var kort och allt färre sökte sig till orden för att försvara passet. Eirik ansåg att alvernas minne är lika långt som deras liv, d.v.s. mer eller mindre oändligt, och att en ny invasion av Jorduashurlandet kunde komma vilken dag som helst, imorgon eller om 1000 år. Eirik hade varit med krigare sedan mycket ung ålder och förstod sig väl på vad som driver unga män till vapenbruk. För att göra vakttjänsten attraktivare lät han därför skapa ett krigarbrödraskap som utsattes för den tuffaste träning, mentalt och fysiskt. Det spreds snart att ingen som inte var av det allra hårdaste material kunde klara inträdesprovet och adepter från landet började söka sig till träningen. Sedan dess har vaktstyrkan aldrig varit mindre än fulltalig.
Inträdesprovet och all mental träning syftar till lydnad. Lydnaden är den egenskap som leder en krigare genom slagfältets och de inre rädslorna till överlevnad och seger. Den hårda exercisen syftar också till att lära ut formationerna som brödraskapet använder. De mera kända är:
* Ailvorn: En sköldborg med taggar utåt
* Gopar: En böljande slaglinje med sköldmur och kortsvärd i främsta ledet och spjutbärare bakom. Främsta ledet byts ut.
* Paelcrest: En tung formation med tryck bakifrån på de främsta brödernas axlar, s.k. "eftertryck", därav detta jorduashiska ord.
* Nepael: Kasta spjut.

Àirean
Urnik hette en runvis Jorduasher som levde tvåhundratalet år efter Eiriks död. Han tog Droí, Glums son, till förtrogen och tillsammans började de smida vapen med magiska runor. Vapnen fick sin kraft från kombinationen av att runorna benämnde fienden exakt och att smidet var så gott att vapnen kom närmare verkligheten. Med tiden utvecklades i Miluama de runvises främsta Togh, kallad just Togh Àirean. Från att ha varit en plats för lugnt lyssnande enbart började ett sökande för att uppfatta världen tydligare och tydligare till dagens avancerade metoder hade utvecklats.

Eokean
Runsmeden Emar besökte Jorpagna hundratalet år efter Àireans bildande och återkom med ett recept på papper från träd. Biblioteket och med tiden Eokean bildas. Eokean samlar in berättelser från nordländerna, tecknar ned ättelinjer och sommarmötenas tvister och domar.

Befrielsekriget
Ett halvt årtusende efter blommornas krig började vaksamheten mot blodsalverna släppa. Enstaka nybyggare flyttade in i nordlandet och levde i fred med Céas sons, Céors, folk. Berättelser om ett annat alvfolk, skogsalverna, förtäljdes av nybyggarna. Med tiden blev nybyggarna mer och mer positiva till blodsalverna och den skönhet de gav deras liv. Exakt vari denna skönhet bestod kunde de inte förklara med vaksamheten mot blodsalverna släpptes ändå därvid på ett oförlåtligt sätt av Miluamas ledare, dock skall sägas att Miluama aldrig öppnade porten för en blodsalv. Ett par århundraden efter de första förnyade kontakterna med blodsalverna inititerades en ung man Pali i Airean. Han blev snabbt mycket skeptisk till blodsalverna och grävde fram Eirikskrönikan ur arkiven för att övertyga sina medbröder som dock tills vidare förhöll sig skeptiska till hans varningar. Efter ett par år kom han i kontakt med en kvinna Tena från dälden som beskrev hur hon kunde se genom blodsalvernas illussioner genom att tänka och vara på ett helt sätt. Tena måste ha verkat inom samma tradition som Treoreana om hon inte t.o.m. var en del av det i så fall hemliga systraskapet (Inga säkra källor finns som förtäljer dess första historia). Pali tog i varje fall till sig det hela förhållningssättet till livet och vägledde Aireans dåvarande ledare Ragnil till att förstå de grundläggande insikterna. Med det nya synsättet blev blodsalvernas ondska uppenbar för både Pali och Ragnil. Ragnil lät då fånga en blodsalv och Pali, som till en början motsatt sig denna lösning, accepterade att utvinna alvens essens och lyssnade sig till blodsalvernas sanning i Togh Aírean. Ur sanningen lät han forma Jorvinda ("sanningens ring").

Pali hade nu kommit så långt i sin utveckling att han kunde "tänka fred och arbeta för krig" och började nu arbeta för en allians mot blodsalverna. Hela Miluama och dvärgarna övertalades med lätthet efter att deras ledare och framstående hade fått se blodsalven medan Pali använde Jorvinda. Men Gael Frothn och dvärgarna var inte ens tillsammans och med all sin hårdförhet tillräckligt talföra för att kunna besegra blodsalverna. Som av en ödets skickelse kom under en hård vinter då en Jorduasher, Arren, på besök. Han bad om hjälp med mat eftersom svälten hårt härjade Joruasherlandet. Miluama öppnade sina korn- och vetelager och på många dagars färd från Miluama klarade de flesta den hårda vintern. Till våren inbjöd Ragnil Arren till Miluama igen och visade honom den tillfångatagna blodsalven och med Jorvindas klarsyn accepterade han beredviliigt att Miluama ville kriga mot blodsalverna. Jorduashur hade dock föga intresse i saken framhöll han, snarare är det så att de Jorduashiska jarlarna snart kommer ligga i fejder med varandra om mark för att slippa nästa svält! Då föreslog Ragnil att Miluama skulle sända bud efter frivilliga som ville ta till vapen med Gael Frothn mot blodsalverna och därigenom vinna mark inom dälden. Arren trodde detta kunde fungera mycket bra och erbjöd sig att vara de frivilligas härförare vilket accepterades av alla.

Snart började frivilliga ställa in sig till Miluamas fälttåg och lades i hårdträning av Gael Frothn. En vacker försommardag besöktes Miluama av en alv. Först möttes han av Gael Frothns pilar och drog sig tillbaka. Dagen efter ställde han sig på en hög bergstopp och lät samla alla bergens fåglar omkring sig så att han snabbt uppmärksammades av Miluamas alla medlemmar och besökare. Han betraktades med iskallt lugn av Gael Frothn, med blandade rädslor av hirdmännen och med en viss nyfikenhet av de lärde. Från bergstoppen sjöng han en vacker sång, en sång om fred och frid som trängde in i hjärtat på alla närvarande och övertygade dem om att freden var större än kriget. Pali vägrade tro att en blodsalv skulle kunna sjunga en sådan sång och även om Jorvinda inte gav honom någon säkerhet på den punkten på grund av det långa avståndet så började han lugnt och metodiskt klättra uppför berget mot alven. Ragnil försökte först hindra honom men Pali förklarade för honom att han ansvarade för sig själv och Ragnils helhet tvingade honom att acceptera att denne store man gick mot sin egen död, som han trodde. Miluama stod förstummad inför Palis och alvens möte tills de kramade on varandra uppe på berget och hela den församlade skaran andades ut som en man. Detta betydde fred, och fred var vad alla krigarna nu högst åstundade. Ragnil grät av frustration. Tillsammans kom nu alven och Pali nedför berget, glada och skrattande. Pali bjöd nu alven att låna hans ring och ge ett omdöme om den. "Den här ringen bär på sanningen", svarade alven. Pali nickade och talade om för alven var fången huserades. Pali fortsatte: "Gå in till honom och skänk honom friheten om ditt hjärta så bjuder". Och alven gick in till sin frände men kom ut ensam, med tårarna rinnande, från mötet och talade återigen till de församlade:
"Jag är Talas, kung över alvernas folk. Jag har initierats i magins konster av den store Alderion och förkovrat mig i flera tidsåldrar. Vi slogs tidigare mot blodsalverna men övertygades om att de som levde här i norr, Cëors folk, var fredliga. Mina goda möjligheter att genomskåda det onda till trots fördes jag bakom ljuset av dem men idag är jag tillrättavisad av min goda vän Pali här. Trots att han är en enkel människa. Må jag minnas denna stund och låta minnet åter leda mig till sanningen när mitt högmod tar överhanden! Mot den ondska som ni har fångat här kan det inte finnas någon förlåtelse eller misskund, ert krigståg har min välsignelse och de alver som vill följa mig kommer stå på er sida!"

Förvirringen bland de församlade var total och skingrades inte förrän Talas släppte loss sin röst och sjöng en sång om kamp mot det onda, då de närvarande blev lika inspirerade till krig som de nyss varit för fred. Därefter gjorde han en ansats att lämna tillbaka ringen, men Pali bad honom behålla den om det kunde övertyga fler av hans folk att gå med i kriget. Talas tackade honom då och gav sig av norrut till sitt rike. Tre månader senare hade en stor del av jorduashurs hirdmän samlats i Miluama men Pali ville inte låta kriget börja ännu. Talas besök hade fått honom att inse hur sårbara trupperna var för alvmagi och att männen måste tränas till att också bli hela människor innan kriget skulle kunna röna framgång. Ragnil och Arren invände att fyra femtedelar av hirdmännen skulle tröttna och bege sig hemåt om de skulle avkrävas mental träning. Pali medgav att så var fallet men sade att det föreföll honom bättre att ha en femtedel av styrkan som slogs mot blodsalverna än att ha den fulla styrkan flyendes bort från deras magi vilket de andra till slut accepterade. Hirdmännen sattes i hård mental träning och de allra flesta av dem orkade mycket riktigt inte möta sig själva (kanske p.g.a. de krigiska liv de dittills levt) utan begav sig hemåt. Ytterligare ett antal beslutade sig för att i framtiden aldrig mer röra ett vapen och begav sig hemåt eller ansökte om medlemskap i Aìrean av detta skäl. Av närmare 40000 återstod efter sommarens och vinterns träningar inte mer än 5400 man vilket var tur för Miluamas hårt anstränga matförråd.
Under vintern lät Pali, Aírean och dvärgsmederna smida ett stort antal runsmiden till hjälp i kriget. Ryktbarast av dessa var en sköld till Arren som smiddes av Pali och dvärgkungen Gram för att skydda Arren från bakhåll. Dess kraft varnade bäraren för hot och hjälpte honom att parera pilar.

Till våren kom bud från kung Talas att en alvarmé stod redo att slåss och Miluama lät inleda kriget. Blodsalverna mötte skogsalverna i ett stort slag strax sydost om purpurskogen som slutade i en stor seger för skogsalverna. Därefter mötte blodsalverna aldrig de allierade arméerna i fältslag utan nöjde sig med bakhåll för spaningspatruller och mindre styrkor. På mindre än två månader hade hela dälden rensats från blodsalverna, av deras magi hade inget märkts och bara något hundratal människor hade fått sätta livet till. Dvärgarna återtog Alzi lika enkelt. Människornas och skogsalvernas härar möttes nu strax norr om de vidsträckta vattensjuka skogar och träsk som breder ut sig sydost om dälden. Men dvärgarna kom inte. De hade på omvägar fått reda på att skogsalverna tagit fångar under och efter slaget och skickat en budbärare för att protestera mot detta. Alverna hade dock inte gått med på att lämna ut eller avrätta fångarna vilket ledde till att de dvärgiska styrkorna vägrade delta i fortsatta gemensamma aktioner. Talas berättade nu för härens ledning att en stor alvhär från Landori ett par hundra år tidigare hade mött blodsalverna i det stora skymningsslaget och lidit svårt nederlag i den mark som nu låg framför de allierade arméerna, och att ingen seger torde kunna vinnas över blodsalverna där. Ragnil accepterade detta och bad med tiden dvärgarna bygga ett redigt försvarsverk att täcka upp mellanrummet mellan Alzi-bergens östra utlöpare och de östra Jorduashurbergen.

Försvarsverken blev aldrig till den långa mur Ragnil hade hoppats på (delvis p.g.a. dvärgarnas motvilja mot alverna smittade av sig på deras mänskliga allierade) men Pali sade honom att det enda försvar som dög mot blodsalverna var starka hjärtan och lät skapa en speciell garnison i den enda större borgen som någonsin stod färdig i den långa linjen. Garnisonen bestod av nyligen antagna adepter till Gael Frothn och ett antal lärare som skulle ge adepterna den sista delen av deras utbildning i borgen. Alla som vistades i borgen underkastades tystnadslöfte under sin tid där och befästningen kom att kallas Darelvorn, tystnadens borg.

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 17:03

Tja... Nu har jag väl postat så mycket text att ingen längre orkar följa med...

... i alla fall var mina spelare måttligt intresserade av den sista texten... Likväl behöver spelarna texterna för att kunna klara äventyret, så de får väl bita ihop helt enkelt!

Laddade också upp en inscannad karta över dälden... (hur gör ni för att visa kartan direkt i forumet?) den är inte så vacker, men kan kanske ge lite översikt i alla fall!

http://www.speedyshare.com/300445697.html

Peter Stridsberg · Inlägg av **Peter Stridsberg** » 2009-01-05 17:14

Med uppenbar risk för att inte verka så klurig så förstår jag inte hur ni citerar varandra på det där smidiga sättet... någon som vill ge en liten lektion?

I alla fall, angående var dälden skall placeras. Jag brukar inte bekymra mig så mycket om geografisk exakthet gentemot större kartor (allt konstigt förklaras av de dåliga kartorna i denna värld). Om vi skall placera in dälden as is verkar den dock passa hyggligt in i området mellan Jorduashur, Ransard och Palinor. Ungs pass leder ut ungefär vid öarna i Drakrännans sydligaste spets - Stora Jorduashurpasset leder ut i den djupa invikning som Kardskogens södra gräns utgör. Enda grejen blir väl att Kardbergen och skogen öster om Ransard kommer utgöras av mer skog i annan blandning samt att bergen som inramar detta område måste bli rejält mycket högre än de ser ut på Stora Ereb Altor kartan.