http://01varvara.files.wordpress.com/20 ... t-2006.jpg
Är detta en vy från Maure? Kanske liggandes i Triska eller Hisskov?
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... unting.jpg
Triskeroligark som håller hov med sina huskarlar?
Klomellien
-
Jan Erik Söderman
- Cerevalisk Drakryttare
- Inlägg: 730
- Blev medlem: 2009-05-22 13:41
- Ort: Stockholm
- Kontakt:
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9049
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Svårt att säga, äventyrade längs floden sensommarn 607 och vill minnas att flodbankerna är mycket likartade i de två stadsstaterna.gtjorgo skrev:http://01varvara.files.wordpress.com/20 ... t-2006.jpg
Är detta en vy från Maure? Kanske liggandes i Triska eller Hisskov?
Förmodligen efter en av de hos triskerna vanligt förekommande höstjakterna som sen brukar urarta i stora folkfester senare på kvällen.gtjorgo skrev:http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... unting.jpg
Triskeroligark som håller hov med sina huskarlar?
Alltid kul med stämningsbilder!
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Morgonen hälsade mig med krafset av rastlösa familiarer och det stilla suset av sylfidiska tjänsteandar i labyrintiska rörsystem. För ett ögonblick trodde jag att jag aldrig lämnat Miraklernas Stad, mitt älskade Bozsa, ty Bozsas ambassad i Mercana är i sanning ett värdigt monument över min stads konst. Det är synd att så få kan skåda dess fulla prakt, men i Bozsa lever ännu minnet av gångna tiders krig, och Klomellien är ingalunda fritt från nekromantiker som övergett sin skolas mer sunda och återhållsamma inriktningar inom Bozsas murar för att söka förbjuden kunskap och makt över sina bröder och systrar. Dödliga människor lockas också ständigt av falska löften från Mörkret, och bildar kulter till dess ära. De underjordiska zemniterna och Narkatoths och Lord Engaroths tillbedjare skulle gärna kartlägga det inre av vår ambassad i förberedelse för den mörka dag då de åter söker störta vårt land i kaos. Av den anledningen kan jag bara beskriva de delar av vår ambassad som är tillgängliga för alla klomellier.
Långt från både kusten och Maure, i stadens sydöstra kvarter, har Mercanas rika och mäktiga uppfört sina överdådiga villor och prunkande trädgårdar. Oskyddat av murar och stadsvakter, men skyddat av desto fler överbetalda legosoldater, är ”Den Feta Staden” Mercanas lugnaste och säkraste del, såvida inte någon handelsman ordnar en skränande fest för att stärka sitt namn och underlätta sina affärer, eller någon av de uttråkade knektar som i maklig takt patrullerar gatorna får för sig att du utgör ett hot mot hans herrar. Sådana grundlösa trakasserier drabbar aldrig den som, såsom jag själv, är klädd i en magikers ämbetsdräkt och styr sin steg mot den byggnad som höjer sig högt över handelsfurstarnas mest skrytsamma spiror; Bozsas blekgröna marmorpyramid, vår ambassad och tillflykt undan kommers och världslighet. Pyramiden är stram och avvisande, och dess högsta avkapade spets svävar fritt i luften och vrider sig långsamt runt sin egen axel. Från denna spets fyra sidor skådar fyra aldrig sovande ögon ut över omgivningen, ett tecken till världen på Bozsas aldrig sviktande vaksamhet och på vår förmåga att se i det fördolda. Pyramidens portar vaktas av tvenne bepansrade jättar, vars exakta natur jag inte kan avslöja, och från portarna leder den berömda ”järngången” in i ambassaden. Järngången konstruerades av dvärgar och magiker i samarbete, och kan när som helst magnetiseras, varvid alla metallföremål slungas mot dess väggar med en sådan kraft att den har dödat både riddare och orcher som inte haft förstånd att ta av sig sina rustningar. All magi som en fientlig magiker kan tänkas vilja kasta slukas också snabbt upp av dess höga väggar lika snabbt som av en Guludursk Styggelse. När man passerat gången, företrädesvis fri från all annan metall än mynt burna i säckar, kan man konsultera Bozsas magiker för att få föremål tillfälligt förtrollade eller få andra magiska tjänster utförda. Bozsa har Erebs främsta icke-alviska animistakademi (med ett flertal alver på höga poster hemma i stadsstaten) och vårt långvariga samarbete med alkemisternas gille och Sanzas örtmästare har lett till att Klomellien är det land på Altor där det är lättast att få tag på helande drycker och salvor, så till den grad att dessa exporteras till krigshärjade delar av världen. En avhuggen lem, som en gång betydde slutet för en krigares eller hantverkares bana, kan i dag för en rundhänt summa återskapas. Tyvärr har detta lyckliga sakernas tillstånd inte precis avhjälpt klomelliernas förkärlek för småkrig, gatuslagsmål och dueller, snarare tvärtom. Den andra magiska tjänst för vilken ambassaden är mest känd är ännu mer exklusiv, då den hyser en av endast fyra fasta teleporterare i Klomellien. De andra finns i ett centralt beläget torn i Bozsa, i en underjordisk grotta i Sanzas och på en fjärde plats som inte är känd av allmänheten. Sålunda binds vårt långsträckta land samman, och kungen av Hamur kan på morgonen nedslå invaderande barbarer, skåla med Mercanas stadsmästare vid middagstid, och sedan återvända hem för att på kvällen tala affärer med sina grannar i Nya Arno. Teleporterarnätverkets energier är dock högst begränsade, och klarar inte av att transportera mer än några få personer varje dag mellan sina stationer, så denna tjänst är ingen genväg för invaderande härar – inte för att Bozsa skulle sänka sig till något sådant. Nätverket utnyttjas mest av ambassadörer, handelsmän och äventyrare med för mycket guld i sina fickor. Få varor är så lönsamma att de motiverar kostnaden för att teleporteras, men guld och ädla stenar överförs ofta, liksom brev och officiella handlingar. Väntelistan kan vara lång, men ambassadörer tar sig friheten att gå före i kön.
Långt från både kusten och Maure, i stadens sydöstra kvarter, har Mercanas rika och mäktiga uppfört sina överdådiga villor och prunkande trädgårdar. Oskyddat av murar och stadsvakter, men skyddat av desto fler överbetalda legosoldater, är ”Den Feta Staden” Mercanas lugnaste och säkraste del, såvida inte någon handelsman ordnar en skränande fest för att stärka sitt namn och underlätta sina affärer, eller någon av de uttråkade knektar som i maklig takt patrullerar gatorna får för sig att du utgör ett hot mot hans herrar. Sådana grundlösa trakasserier drabbar aldrig den som, såsom jag själv, är klädd i en magikers ämbetsdräkt och styr sin steg mot den byggnad som höjer sig högt över handelsfurstarnas mest skrytsamma spiror; Bozsas blekgröna marmorpyramid, vår ambassad och tillflykt undan kommers och världslighet. Pyramiden är stram och avvisande, och dess högsta avkapade spets svävar fritt i luften och vrider sig långsamt runt sin egen axel. Från denna spets fyra sidor skådar fyra aldrig sovande ögon ut över omgivningen, ett tecken till världen på Bozsas aldrig sviktande vaksamhet och på vår förmåga att se i det fördolda. Pyramidens portar vaktas av tvenne bepansrade jättar, vars exakta natur jag inte kan avslöja, och från portarna leder den berömda ”järngången” in i ambassaden. Järngången konstruerades av dvärgar och magiker i samarbete, och kan när som helst magnetiseras, varvid alla metallföremål slungas mot dess väggar med en sådan kraft att den har dödat både riddare och orcher som inte haft förstånd att ta av sig sina rustningar. All magi som en fientlig magiker kan tänkas vilja kasta slukas också snabbt upp av dess höga väggar lika snabbt som av en Guludursk Styggelse. När man passerat gången, företrädesvis fri från all annan metall än mynt burna i säckar, kan man konsultera Bozsas magiker för att få föremål tillfälligt förtrollade eller få andra magiska tjänster utförda. Bozsa har Erebs främsta icke-alviska animistakademi (med ett flertal alver på höga poster hemma i stadsstaten) och vårt långvariga samarbete med alkemisternas gille och Sanzas örtmästare har lett till att Klomellien är det land på Altor där det är lättast att få tag på helande drycker och salvor, så till den grad att dessa exporteras till krigshärjade delar av världen. En avhuggen lem, som en gång betydde slutet för en krigares eller hantverkares bana, kan i dag för en rundhänt summa återskapas. Tyvärr har detta lyckliga sakernas tillstånd inte precis avhjälpt klomelliernas förkärlek för småkrig, gatuslagsmål och dueller, snarare tvärtom. Den andra magiska tjänst för vilken ambassaden är mest känd är ännu mer exklusiv, då den hyser en av endast fyra fasta teleporterare i Klomellien. De andra finns i ett centralt beläget torn i Bozsa, i en underjordisk grotta i Sanzas och på en fjärde plats som inte är känd av allmänheten. Sålunda binds vårt långsträckta land samman, och kungen av Hamur kan på morgonen nedslå invaderande barbarer, skåla med Mercanas stadsmästare vid middagstid, och sedan återvända hem för att på kvällen tala affärer med sina grannar i Nya Arno. Teleporterarnätverkets energier är dock högst begränsade, och klarar inte av att transportera mer än några få personer varje dag mellan sina stationer, så denna tjänst är ingen genväg för invaderande härar – inte för att Bozsa skulle sänka sig till något sådant. Nätverket utnyttjas mest av ambassadörer, handelsmän och äventyrare med för mycket guld i sina fickor. Få varor är så lönsamma att de motiverar kostnaden för att teleporteras, men guld och ädla stenar överförs ofta, liksom brev och officiella handlingar. Väntelistan kan vara lång, men ambassadörer tar sig friheten att gå före i kön.
Stangvallers klippa invid Gryppas vik (s 3 Trakorien)
Var i Klomellien ligger denna klippa (eller är det i Magilre eller Kasenu)?
Känns för mig som en stor klippa vid landets sydkust där en by klättrar på och i stenen. Är det här Brådfot har sin kammare?
Var i Klomellien ligger denna klippa (eller är det i Magilre eller Kasenu)?
Känns för mig som en stor klippa vid landets sydkust där en by klättrar på och i stenen. Är det här Brådfot har sin kammare?
Senast redigerad av Mikael den 2009-08-08 11:20, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9049
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Mitt nya krönikestycke har uppmärksammats. Glädje och muntration! Här kommer mer från mitt stora lager. Kommentarer mottages tacksamt.
Min vägledare, Kristallvindmäster Vodelheim, tjänar staden under dygnets alla timmar, och hade därför bett mig att möta honom i rådhusets stora sal. I tron att jag skulle kunna vandra ostörd genom morgondimmorna till rådhustorget så gav jag mig av innan solen ännu stigit över horisonten. Men Mercana är en sömnlös stad, och i dess mörka hamnar lossar pigga orcher de varor som inte anses för stöldbegärliga. Under mina fötter dundrade dvärgarnas hammare likgiltiga för sol och måne, och inifrån värdshusens festsalar antydde sången att nattens munterheter inte hade upphört, bara gått över i ett nytt, aningen lugnare, skede. Så när jag kom fram till det fem våningar höga rådhuset fick jag likväl tränga mig in genom dess vidöppna dörrar. Den stora salen i Mercanas rådshus bottenvåning är Klomelliens administrativa hjärta. En trävägg som når en människa till axlarna skiljer besökarna från stadens skrivare. Bakom ett dussin luckor i väggen sitter lika många skrivare och gör sitt bästa för att bemöta de mest skiftande önskemål. Addiskaborna framför mig köade godmodigt i väntan på sin tur, men så var heller ingen av deras stolta riddare där just då, annars hade jag säkert fått höra ett och annat om att behöva köa bredvid ofrälse. Melorghierna, klädda i svarta kåpor, blev jag inte klok på. De verkade byta köer och platser med varandra, men aldrig komma fram till luckorna. Jag passade på att fråga en av dem vad hans tanke med att överge sin framskjutna plats i kön, för att ställa sig längst bak i en annan, egentligen var. Mannen fixerade mig med sina jagade ögon, som om jag var ett spöke som just stigit upp ur sin grav.
”Femton, arton, bara fem personer i den tredje kön, stör mig inte trollkona!”
”Vi MAGIKER föredrar att tilltalas med Mäster, om ni inte känner till vår formella titel, min bäste melorghier!”
”Tre, bara två vinklar, prisad vare Puki, åtta, håll två i minnet, tre, nej, fyra… Fördömt! Måtte Dunderugglan flaxa dig vildsint i synen när du går utför ett stup en mörk kväll, du har fått mig att tappa räkningen, häxa! Vad vill du mig? Puki skyddar min själ och dina förbannelser kan inte stjäla den!”
”Jag undrar bara varför du bytte kö?”
”Och om jag besvarar den frågan, lämnar du mig sedan i fred, fru magiker?”
”Magiker räcker bra. Och ja, det gör jag.”
”Lyssna då, du som inte står uppskriven på Humfris möteslista! Fråga dig varför vi är här!”
”Jag är här för att skriva en krönika över vårt Klomellien, vad du gör här är en gåta för mig, men jag antar att du måste ta dig till slutet av en kö innan du kan göra det.”
”Som Humfri så vist säger: Fåfängt Fyller Fånen Fel Formulär. Det räcker inte att ta sig till slutet av kön. Om fel skrivare väntar mig vid köns slut kröns mitt företag ändå inte med framgång. Därför lyssnar jag till Humfri, Vars Tal Aldrig Tystnar, Blanketternas Bemästrare, som fjättrar sina fiender i Röda Band.”
”En gud för byråkrati? Ni är helt omöjliga! Så om ni läser av hans tecken till er så leder han er till rätt kö, är det så?”
”Jag har svarat på din fråga, gudlösa magiker. Gå och kasta din otursbringande skugga över någon annan!”
Den uppretade melorghiern trängde sig fram till slutet av den längsta kön. När jag stod i begrepp att fråga ut en sanzisk halvlängdsman, som bekvämt tillbakalutad i en för ändamålet medtagen stol på hjul njöt en rökt korv i väntan på sin tur, påkallade en leende man med blont hår och klädd i en enkel läderväst min uppmärksamhet.
”Bry er inte om Vergus, Mäster Eldsmagiker. Han hör till Humfris första krets. Han har insett Humfris existens och den makt byråkratin har över alla våra liv, och han har tagit till sig några av principerna, men inte mycket mer. Han har studerat den andra kretsens läror men hans hjärna har inte räckt till för att förstå dem rätt.”
”Vem har jag nöjet att tala med? Jag antar att ni hör till denne Humfris andra krets?”
”Som Humfris lära råder så föredrar jag att förbli en anonym källa. För att ni inte skall underskatta vår Guds makt, så ber jag er att beakta valet av kö. Tror ni inte det har någon betydelse vilken kö ni väljer? Är det inte så att skrivarna kan vara mer benägna att gå er till mötes vid början eller slutet av sin dag? Är det inte enfaldigt att stå i kö bakom en grälsjuk man, för att sedan möta en uppretad skrivare?”
”Jo, men det där är självklarheter. Jag skulle inte kalla det en religiös lära.”
”Ah, men Humfris lära har inget slut, liksom byråkratin inte har ett slut, och de som söker lyssna till hans röst måste vara uthålliga. Läran kan inte sammanfattas i några få slagord. Man måste känna procedurens gång och ärendets vägar. Mutans storlek, hierarkins mönster, varje skrivares namn och vanor, lagens alla bokstäver i alla städer och i alla avtal, de hemliga orden som inte skrivs in i texterna, allt detta kan den ihärdige lära sig i den ena efter den andra av Humfris kretsar.”
”Det låter faktiskt intressant. Jag skulle vilja veta mer.”
”Nej, jag beklagar, det är inte möjligt för tillfället. Jag får be er återkomma vid ett senare datum.”
”Vad menar ni?”
”Humfri säger: Svara inte på frågor om ni inte måste. Ge aldrig tydliga svar. Sprid förvirring, inte kunskap.”
Därefter vände den leende galningen mig ryggen och gick mot luckorna. Jag var beredd att avfärda honom som en vettvilling, om han inte hade blivit insläppt till de bakre skrivborden, för att snart därefter komma ut med en pergamentsrulle med stadens sigill på. Och jag var beredd att tro att han besatt hemlig vishet, om han inte därefter hade knackat tre gånger i dörrkarmen och hoppat ut på ett ben. Ibland tror jag att dessa melorghier alla i hemlighet tillber Remuntra, och att de har sänts ut i världen för att driva oss andra till vansinne.
Min vägledare, Kristallvindmäster Vodelheim, tjänar staden under dygnets alla timmar, och hade därför bett mig att möta honom i rådhusets stora sal. I tron att jag skulle kunna vandra ostörd genom morgondimmorna till rådhustorget så gav jag mig av innan solen ännu stigit över horisonten. Men Mercana är en sömnlös stad, och i dess mörka hamnar lossar pigga orcher de varor som inte anses för stöldbegärliga. Under mina fötter dundrade dvärgarnas hammare likgiltiga för sol och måne, och inifrån värdshusens festsalar antydde sången att nattens munterheter inte hade upphört, bara gått över i ett nytt, aningen lugnare, skede. Så när jag kom fram till det fem våningar höga rådhuset fick jag likväl tränga mig in genom dess vidöppna dörrar. Den stora salen i Mercanas rådshus bottenvåning är Klomelliens administrativa hjärta. En trävägg som når en människa till axlarna skiljer besökarna från stadens skrivare. Bakom ett dussin luckor i väggen sitter lika många skrivare och gör sitt bästa för att bemöta de mest skiftande önskemål. Addiskaborna framför mig köade godmodigt i väntan på sin tur, men så var heller ingen av deras stolta riddare där just då, annars hade jag säkert fått höra ett och annat om att behöva köa bredvid ofrälse. Melorghierna, klädda i svarta kåpor, blev jag inte klok på. De verkade byta köer och platser med varandra, men aldrig komma fram till luckorna. Jag passade på att fråga en av dem vad hans tanke med att överge sin framskjutna plats i kön, för att ställa sig längst bak i en annan, egentligen var. Mannen fixerade mig med sina jagade ögon, som om jag var ett spöke som just stigit upp ur sin grav.
”Femton, arton, bara fem personer i den tredje kön, stör mig inte trollkona!”
”Vi MAGIKER föredrar att tilltalas med Mäster, om ni inte känner till vår formella titel, min bäste melorghier!”
”Tre, bara två vinklar, prisad vare Puki, åtta, håll två i minnet, tre, nej, fyra… Fördömt! Måtte Dunderugglan flaxa dig vildsint i synen när du går utför ett stup en mörk kväll, du har fått mig att tappa räkningen, häxa! Vad vill du mig? Puki skyddar min själ och dina förbannelser kan inte stjäla den!”
”Jag undrar bara varför du bytte kö?”
”Och om jag besvarar den frågan, lämnar du mig sedan i fred, fru magiker?”
”Magiker räcker bra. Och ja, det gör jag.”
”Lyssna då, du som inte står uppskriven på Humfris möteslista! Fråga dig varför vi är här!”
”Jag är här för att skriva en krönika över vårt Klomellien, vad du gör här är en gåta för mig, men jag antar att du måste ta dig till slutet av en kö innan du kan göra det.”
”Som Humfri så vist säger: Fåfängt Fyller Fånen Fel Formulär. Det räcker inte att ta sig till slutet av kön. Om fel skrivare väntar mig vid köns slut kröns mitt företag ändå inte med framgång. Därför lyssnar jag till Humfri, Vars Tal Aldrig Tystnar, Blanketternas Bemästrare, som fjättrar sina fiender i Röda Band.”
”En gud för byråkrati? Ni är helt omöjliga! Så om ni läser av hans tecken till er så leder han er till rätt kö, är det så?”
”Jag har svarat på din fråga, gudlösa magiker. Gå och kasta din otursbringande skugga över någon annan!”
Den uppretade melorghiern trängde sig fram till slutet av den längsta kön. När jag stod i begrepp att fråga ut en sanzisk halvlängdsman, som bekvämt tillbakalutad i en för ändamålet medtagen stol på hjul njöt en rökt korv i väntan på sin tur, påkallade en leende man med blont hår och klädd i en enkel läderväst min uppmärksamhet.
”Bry er inte om Vergus, Mäster Eldsmagiker. Han hör till Humfris första krets. Han har insett Humfris existens och den makt byråkratin har över alla våra liv, och han har tagit till sig några av principerna, men inte mycket mer. Han har studerat den andra kretsens läror men hans hjärna har inte räckt till för att förstå dem rätt.”
”Vem har jag nöjet att tala med? Jag antar att ni hör till denne Humfris andra krets?”
”Som Humfris lära råder så föredrar jag att förbli en anonym källa. För att ni inte skall underskatta vår Guds makt, så ber jag er att beakta valet av kö. Tror ni inte det har någon betydelse vilken kö ni väljer? Är det inte så att skrivarna kan vara mer benägna att gå er till mötes vid början eller slutet av sin dag? Är det inte enfaldigt att stå i kö bakom en grälsjuk man, för att sedan möta en uppretad skrivare?”
”Jo, men det där är självklarheter. Jag skulle inte kalla det en religiös lära.”
”Ah, men Humfris lära har inget slut, liksom byråkratin inte har ett slut, och de som söker lyssna till hans röst måste vara uthålliga. Läran kan inte sammanfattas i några få slagord. Man måste känna procedurens gång och ärendets vägar. Mutans storlek, hierarkins mönster, varje skrivares namn och vanor, lagens alla bokstäver i alla städer och i alla avtal, de hemliga orden som inte skrivs in i texterna, allt detta kan den ihärdige lära sig i den ena efter den andra av Humfris kretsar.”
”Det låter faktiskt intressant. Jag skulle vilja veta mer.”
”Nej, jag beklagar, det är inte möjligt för tillfället. Jag får be er återkomma vid ett senare datum.”
”Vad menar ni?”
”Humfri säger: Svara inte på frågor om ni inte måste. Ge aldrig tydliga svar. Sprid förvirring, inte kunskap.”
Därefter vände den leende galningen mig ryggen och gick mot luckorna. Jag var beredd att avfärda honom som en vettvilling, om han inte hade blivit insläppt till de bakre skrivborden, för att snart därefter komma ut med en pergamentsrulle med stadens sigill på. Och jag var beredd att tro att han besatt hemlig vishet, om han inte därefter hade knackat tre gånger i dörrkarmen och hoppat ut på ett ben. Ibland tror jag att dessa melorghier alla i hemlighet tillber Remuntra, och att de har sänts ut i världen för att driva oss andra till vansinne.
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14
Skall ske. Härnäst träffar Vidina på en hamurit (ursprungligen från Jorgund).
Jag passar även på att modifiera en sedvänja som ställt hamuriterna i lite dålig dager...
Texten slutar något abrupt. Mea culpa.
Lyckligtvis bröts min irritation av åsynen av en högrest och stoisk krigare i brynja, som oberörd av larmet omkring honom lugnt inväntade sin tur vid luckorna. Hans ögon var blå som middagshimlen och hans välvårdade skägg hade färgen av åldrat ädelträ. Runt honom stod den omisskännliga aura som omger de som har utvalts av ödet, de som vi kallar hjältar. Det smärtade mig att behöva störa honom, men sådan var nu en gång min plikt. Jag presenterade mig och sporde hans namn, hemstad och ärende.
”Jag är Jorulf Stålråde. Jag kommer från Hamur. Ja, jag är ju inte född där, förstås, jag bor där numera. Bra plats, Hamur. Man kan lita på dvärgarna. Inte så mycket meningslösa intriger. Man kan göra nytta där.”
”Så vad för dig till Mercana?”
”Jag hade helst stannat kvar i bergen. Barbarerna har inte slutat anfalla för i år, och dvärgarna höll på att smida klart min rustning. Det var några zemniter som gömde sig uppe i bergen. De höll på med en ritual. Vi dödade dem. Vi skickade en man till Bozsa för att ta reda på vad de försökte göra, och jag kom hit för att spåra upp deras ledare. De tog order från någon som bodde i en källare i Mercana. Kanske en vampyr, de sade att han aldrig gick ut i solen. Någonstans nära hamnen.”
”Det här är mycket viktig information. Jag väntar på magikern Vodelheim, han kan hjälpa dig. Du gjorde rätt som kom hit.”
”Jag kom hit för att få den här äventyrarlicensen stämplad. Den kostade mig en mindre förmögenhet vid stadsporten. Tillsammans med vapenlicensen och utlänningsskatten så har jag inte ens råd att äta i kväll. Jag besegrade ett dussin barbarer förra månaden. Jag borde slippa betala skatt, som adelsmännen.”
”Vad? Den här licensen är falsk. Det finns inte ens någon sådant som äventyrarskatt! Eller utlänningsskatt, om du inte räknar de hutlösa värdshuspriserna. Du har blivit lurad. Och vapenlicensen behöver inte betalas av folk på officiellt uppdrag, definitivt inte om de jagar zemniter.”
”Det var väl det jag trodde. Jag ville inte ställa till med bråk, bara.”
Jorulf såg längtansfullt på sitt svärd, som han lämnat i rådhusets vapenhus.
”Det sägs annars att ni hamuriter, de infödda i alla fall, är ganska krigiska av er. Med ert sätt att välja kung och så…”
”Bråk blir det alltid. Jag försöker att inte starta dem. Det där med kungavalet har ni missförstått. Vi väljer inte kung genom envig. En bra krigare behöver inte bli en bra kung. Tror du att dvärgarna skulle tåla något sådant? Inte ens svartfolken väljer hövdingar genom envig. Då skulle de dumma resarna styra över orcherna. Vi vill inte slösa bort våra bästa krigare på en arena.”
”Men hur väljer ni kung då?”
”Vet inte. Någon för befäl i strid, och om de andra följer honom, ja då är han befäl. Någon utropar sig till kung, och om ingen protesterar, om alla tycker att han är ett bra val, då är han kung. Det går väl till så i alla städer. Jag har aldrig suttit i ett rum när de har bestämt sig för vem som skall bli kung. Men det finns sådana rum.”
”Men arenan då? Är kungakampen bara en skröna?”
”Nej. Mitt i vintern anfaller inte orcherna eller triskierna så ofta. Barbarerna kommer på skidor ibland. Kungen måste bevisa att han fortfarande kan slåss. Att han kan leda Hamur i krig. Annars får han ingen respekt. Så kungen går ut på arenan och slåss med de som vill. Ingen måste död, men om kungen dör, då är det så. Men det händer sällan. Kungens egna anhängare kan ju också gå ut på arenan, och skydda honom. Men det tycker alla är fegt – om inte de andra gaddar ihop sig mot kungen förstås. Om kungen dör, och han var en omtyckt kung, då driver de han som dödade honom från staden. Om han inte var omtyckt, då kan de välja en ny kung. Någon gång har faktiskt den nye kungen dödat den gamle. Vem som helst kan inte göra det. Vem som helst släpps inte ens in på arenan. Det är ett bättre sätt än att två grupper slåss med varandra tills alla ligger döda, hur som helst. Om alla gillar kungen, då fäktas de bara lite med honom. Hatar de honom, då vill många slåss med honom, även om de inte själva vill eller kan bli kungar.”
”Det låter komplicerat.”
”Det är det. Kungar är alltid komplicerade. Utom dvärgakungen i det Dolda Berget.”
Jag passar även på att modifiera en sedvänja som ställt hamuriterna i lite dålig dager...
Texten slutar något abrupt. Mea culpa.
Lyckligtvis bröts min irritation av åsynen av en högrest och stoisk krigare i brynja, som oberörd av larmet omkring honom lugnt inväntade sin tur vid luckorna. Hans ögon var blå som middagshimlen och hans välvårdade skägg hade färgen av åldrat ädelträ. Runt honom stod den omisskännliga aura som omger de som har utvalts av ödet, de som vi kallar hjältar. Det smärtade mig att behöva störa honom, men sådan var nu en gång min plikt. Jag presenterade mig och sporde hans namn, hemstad och ärende.
”Jag är Jorulf Stålråde. Jag kommer från Hamur. Ja, jag är ju inte född där, förstås, jag bor där numera. Bra plats, Hamur. Man kan lita på dvärgarna. Inte så mycket meningslösa intriger. Man kan göra nytta där.”
”Så vad för dig till Mercana?”
”Jag hade helst stannat kvar i bergen. Barbarerna har inte slutat anfalla för i år, och dvärgarna höll på att smida klart min rustning. Det var några zemniter som gömde sig uppe i bergen. De höll på med en ritual. Vi dödade dem. Vi skickade en man till Bozsa för att ta reda på vad de försökte göra, och jag kom hit för att spåra upp deras ledare. De tog order från någon som bodde i en källare i Mercana. Kanske en vampyr, de sade att han aldrig gick ut i solen. Någonstans nära hamnen.”
”Det här är mycket viktig information. Jag väntar på magikern Vodelheim, han kan hjälpa dig. Du gjorde rätt som kom hit.”
”Jag kom hit för att få den här äventyrarlicensen stämplad. Den kostade mig en mindre förmögenhet vid stadsporten. Tillsammans med vapenlicensen och utlänningsskatten så har jag inte ens råd att äta i kväll. Jag besegrade ett dussin barbarer förra månaden. Jag borde slippa betala skatt, som adelsmännen.”
”Vad? Den här licensen är falsk. Det finns inte ens någon sådant som äventyrarskatt! Eller utlänningsskatt, om du inte räknar de hutlösa värdshuspriserna. Du har blivit lurad. Och vapenlicensen behöver inte betalas av folk på officiellt uppdrag, definitivt inte om de jagar zemniter.”
”Det var väl det jag trodde. Jag ville inte ställa till med bråk, bara.”
Jorulf såg längtansfullt på sitt svärd, som han lämnat i rådhusets vapenhus.
”Det sägs annars att ni hamuriter, de infödda i alla fall, är ganska krigiska av er. Med ert sätt att välja kung och så…”
”Bråk blir det alltid. Jag försöker att inte starta dem. Det där med kungavalet har ni missförstått. Vi väljer inte kung genom envig. En bra krigare behöver inte bli en bra kung. Tror du att dvärgarna skulle tåla något sådant? Inte ens svartfolken väljer hövdingar genom envig. Då skulle de dumma resarna styra över orcherna. Vi vill inte slösa bort våra bästa krigare på en arena.”
”Men hur väljer ni kung då?”
”Vet inte. Någon för befäl i strid, och om de andra följer honom, ja då är han befäl. Någon utropar sig till kung, och om ingen protesterar, om alla tycker att han är ett bra val, då är han kung. Det går väl till så i alla städer. Jag har aldrig suttit i ett rum när de har bestämt sig för vem som skall bli kung. Men det finns sådana rum.”
”Men arenan då? Är kungakampen bara en skröna?”
”Nej. Mitt i vintern anfaller inte orcherna eller triskierna så ofta. Barbarerna kommer på skidor ibland. Kungen måste bevisa att han fortfarande kan slåss. Att han kan leda Hamur i krig. Annars får han ingen respekt. Så kungen går ut på arenan och slåss med de som vill. Ingen måste död, men om kungen dör, då är det så. Men det händer sällan. Kungens egna anhängare kan ju också gå ut på arenan, och skydda honom. Men det tycker alla är fegt – om inte de andra gaddar ihop sig mot kungen förstås. Om kungen dör, och han var en omtyckt kung, då driver de han som dödade honom från staden. Om han inte var omtyckt, då kan de välja en ny kung. Någon gång har faktiskt den nye kungen dödat den gamle. Vem som helst kan inte göra det. Vem som helst släpps inte ens in på arenan. Det är ett bättre sätt än att två grupper slåss med varandra tills alla ligger döda, hur som helst. Om alla gillar kungen, då fäktas de bara lite med honom. Hatar de honom, då vill många slåss med honom, även om de inte själva vill eller kan bli kungar.”
”Det låter komplicerat.”
”Det är det. Kungar är alltid komplicerade. Utom dvärgakungen i det Dolda Berget.”
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9049
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Hhmm... Jag kom på att jag spellett en kampanj i Klomellien för länge sedan och att jag bland annat kartlagt Mercana (med mera).
Vem är områdesansvarig och vore det lämpligt att vid tillfälle skicka över kartor med mera till vederbörande för bedömning? Någonting kanske går att använda i projektet, i någon form?
/Baldyr
Vem är områdesansvarig och vore det lämpligt att vid tillfälle skicka över kartor med mera till vederbörande för bedömning? Någonting kanske går att använda i projektet, i någon form?
/Baldyr
-
Torquemada
- Barbisk Hövding
- Inlägg: 1185
- Blev medlem: 2007-12-29 10:14