Ny dag och nya funderingar. Jag tänkte öppna med någonting som Brior skrev i ett privat e-brev:
Brior skrev:Vad gäller HOXOH så tänker jag mig staden vackert byggd på ett berg på en halvö och man kan bara nå den via en bred (typ motorvägsbred) stenbro som vissa dagar förefaller att vara försvunnen och sällan håller samma längd.
Jag frågar mig varför man behöver en bro för att ta sin till en halvö? Svaret är säkert lika enkelt som det är uppenbart, men det känns ändå som att någon information saknas i citatet. Brior?
Hur stort skulle "berget" respektive "halvön" behöva vara för att rymma hela staden, förresten?
Vidare vad gäller Hoxoh så har jag funderat över stadens färskvattenförsörjning. Floddeltat torde ju vara ett igenslammat saltvattenträsk, varför man i så fall skulle behövt gräva brunnar i berget där staden står. Ett alternativ skulle ju vara att man redan under Klavykiska rikets glansdagar byggde en reservoar utanför staden, ovanför odlingarna på slänterna upp mot bergsmassivet i nordväst. Där samlas regnvattnet som rinner nedför bergen mot havet, och leds till staden via en akvedukt. Låter det troligt eller ens vettigt?
Vad skulle en sådan lösning kunna få för konsekvenser, förresten? Skulle regnvattnet i en sådan reservoar (det finns inte hur mycket plats som helst) verkligen täcka stadens vattenbehov? Skulle det bli enkelt att förgifta hela befolkningen? Vaktas reservoaren kanske aktivt? Vem äger reservoaren och vilka konsekvenser skulle detta kunna få?
Jag fortsätter på samma tema med följande citat från Briors blogg:
Brior skrev:(Man) har i alla tider grubblat över varför värmen (i Fokale) inte stiger över bergen utan väljer att krypa österut längs marken. (...) ...prästerna vid stormherren Marduks tempel ute i floddeltat (...) hävdar att hetvindarna i Fokale ter sig så främmande att landets egna moln och vindar vägrar beblanda sig med dem. Istället jagas de till havs där luftvarelsernas territorier är mer flytande. Över floden (Quafachas) delta mot havet jäser ständig åska där de kuvade och rasande hetvindarna äntligen släpps fria för att strida om virvelplats med oceanens högluft. Bland denna eviga åska sägs guden Marduk ha sin världsliga hemvist i Ravhall, molnfästet som sägs vandra över världen på sina ben av ljusviggar.
Om vi tar fasta på detta även för projektets del så innebär det att kustremsan norr om Hoxoh är väldigt stormpiskad. Nu är detta också Nastrôls enda riktiga jordbruksområde, så min stilla undran är vad för slags grödor man egentligen odlar där? Spannmål torde vara känsliga för överdriven väta och stormar, eller hur? Odlar man kanske främst foder (betor?) till boskapsnäringen uppe på höglandet? (Behöver man förresten odla hö, eller räcker det så att säga bara med att skörda?)
Oavsett så misstänker jag att en del färska grödor säljs i Hoxoh, ty det fyller på klostrens kassakistor på ett behagligt vis. Då jag föreställer mig att staden ifråga dock inte styr över odlingarna så misstänker jag att lejonparten av den mat som produceras (och som inte äts upp av dem som producerar den) skickas uppför bergen till bröderna och systrarna i kloster som är belägna på mera karga platser.
Jag tror förresten att jag läste någonstans att det odlades majs någonstans på Palamux, men jag kanske minns fel?
Apropå Ravhall i citatet ovan, så funderade jag på att döpa bergen nordväst om Hoxoh till Ravklint. Med de ständiga åskvädren enligt ovan skulle det bli en utmärkt plats att placera lämningar efter de mörka bergsfurstar som torde varit huvudfienden i De klavykiska krigen. Nu är ruinerna dock överbyggda med klosterbyggnader men en del hemligheter torde ändå finnas uppe i de mörka bergen...
Förresten tänkte jag bifoga talesättet: "Om man inte kan se åskmoln ovanför Ravklint så beror det förmodligen på att solen inte har gått upp ännu", vilket givetvis är en överdrift med ett klangbotten av sanning. Det sägs också att det finns en väg upp till Ravhall någonstans uppe på Ravklint, men det är däremot rent nys.
Vad gäller geologin i Nastrôl så har jag faktiskt en del uppslag vilka jag utvecklade medan jag plockade med kartan (se kartoteket). En del dramatisk terräng skulle nog kunna förklaras genom att området är geofysiskt aktivt. Nu menar jag inte att det finns några aktiva vulkaner eller liknande, men jag skulle nog vilja ha jordbävningar (för att förklara en del andra saker).
Mera konkret (arbetshypotes) tänker jag mig att Den första konfluxen var tämligen omtumlande för Palamux berggrund (Fokale bildades) och att en del bergarter skjutit upp ur djupet med lava sprutande åt alla håll och kanter. Därför kan man även tänka sig långa tunnlar under bergen (vilka jag har användning för) där lava en gång runnit, samt att högplatån i själva verket är en gammal lavasjö. Om jag inte missförstått någonting är vulkanisk sand också näringsrik, vilket skulle kunna förklara varför inte alla näringsämnen på de östra sluttningarna runnit ut i havet.
Sedan har jag ett alternativt uppslag (ännu en arbetshypotes) angående Eniaken. Betänk att hela nordliga Palamux (eller ännu mera) vilar på ryggen av en jättelik så kallad tekton. Smällen som skapade Kargomväggen ruckade dock på landmassorna så att en del - närmare bestämt halvön som utgör Nastrôl - är på väg att glida ned från tektonens rygg och ned i havet. Detta är givetvis en långsam geologisk process men gudarna blev ändå varse om det och i samband med Den tredje konfluxen bestämdes därmed att den landmassa som numera kallas Marjura skulle fogas in i havet mellan Palamux och Trinsmyra för att stötta upp bergen i Nastrôl. (Tanken är alltså att de två tektonerna ska hjälpas åt att bära upp halvön.)
Nu gick det som det som bekant gick med Marjura, och Nastrôl fortsatte att glida utför tektonens rygg. Istället för att ändra i multimandalan, igen, tog gudarna till en annan metod. Nämligen en lång skarvremsa bestående av en svamphärva som skulle hålla ihop Nastrôl med Kargom tills en mera permanent lösning (exempelvis att Marjura flyttas till sin nya plats) skulle kunna bli aktuell. För nog luktar hela historien med Eniaken "gudomlig nödlösning" lång väg?
Min inspiration till idéen ovan var förresten en gammal karikatyr jag kommer ihåg från skolboken (men som jag inte lyckats hitta idag) från Norges självständighet 1905. I denna försöker norrbaggarna separera Norge från Sverige genom att slå in kilar mellan länderna och sedan vidga sprickorna med järnspett, allt medan svenska byråkrater står med limburkar i nävarna och försöker armera sprickorna med skarvremsor. Pappersremsorna motsvarar alltså Eniaken medan sprickorna är en begynnande förkastningsspricka som dock inte är synlig då den numera täcks helt av svamphärvan.
Kanske inte något användbart uppslag men jag tycker nog att det är litet fyndigt ändå!
Jag tror att det får räcka så, det finns alltid mer att säga men jag misstänker att ni andra inte mäktar med hur mycket som helst.
/Baldyr