Kalmurri

Samlingsplats för alla länder och platser
birkebeineren
Admin
Inlägg: 6830
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2013-05-29 11:07

Från Furgiatråden:
Gabriel skrev:
birkebeineren skrev: Gillar förövrigt ideerna om att det var från dagens Yem som margylerna plågade alverna i Alenlum. Skeppet med månalver visste inte vad de flydde till... :twisted:
Jag tror även att deras historia här mycket påverkar deras inställning. De är inte direkt några Landori alver, snarare så anser de att makt och inflytande över människorna är vitalt för sin överlevnad.

De kämpade mot Margylerna och alla deras undersåtar. De var med om den religösa väckelsen i Akrogal, såg Eledain etc komma och gå, sedan dyrkan av Mångudinnan (vilken man kan tänka sig att de stödde och influerade) sedan placerade de in en av sina som Kejsarens eviga gemål och tog ett stadigare (men mycket subtilt) grepp om det mycket militärt starka och aggressiva Kejsardömmet.

Även om Kalmurri är ett mänskligt kejsardömme och mycket av dess historia och stadsskick är en helt mänsklig produkt så kan man mycket väl tänka sig att det även i viss mån är ett resultat av alvernas mer långsiktiga planer.

.
Månalverna kom kanske som en slags befriare för de alver (av landorisk ursprung) som redan levde i Alenlum. Margylerna hade sedan de fördrev akragfolket och intagit staden Yemman (ca 1320 fO?) plågat alverna. De fångades in och fördes till Yndar där de utsattes för tortyr och vidriga experiment. Månalverna som anlände var få men de bar med sig kunskaper från en högkultur som varit bland de främsta Altors älvfolk skådat.

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-05-29 11:44

birkebeineren skrev:Från Furgiatråden:
Gabriel skrev:
birkebeineren skrev: Gillar förövrigt ideerna om att det var från dagens Yem som margylerna plågade alverna i Alenlum. Skeppet med månalver visste inte vad de flydde till... :twisted:
Jag tror även att deras historia här mycket påverkar deras inställning. De är inte direkt några Landori alver, snarare så anser de att makt och inflytande över människorna är vitalt för sin överlevnad.

De kämpade mot Margylerna och alla deras undersåtar. De var med om den religösa väckelsen i Akrogal, såg Eledain etc komma och gå, sedan dyrkan av Mångudinnan (vilken man kan tänka sig att de stödde och influerade) sedan placerade de in en av sina som Kejsarens eviga gemål och tog ett stadigare (men mycket subtilt) grepp om det mycket militärt starka och aggressiva Kejsardömmet.

Även om Kalmurri är ett mänskligt kejsardömme och mycket av dess historia och stadsskick är en helt mänsklig produkt så kan man mycket väl tänka sig att det även i viss mån är ett resultat av alvernas mer långsiktiga planer.

.
Månalverna kom kanske som en slags befriare för de alver (av landorisk ursprung) som redan levde i Alenlum. Margylerna hade sedan de fördrev akragfolket och intagit staden Yemman (ca 1320 fO?) plågat alverna. De fångades in och fördes till Yndar där de utsattes för tortyr och vidriga experiment. Månalverna som anlände var få men de bar med sig kunskaper från en högkultur som varit bland de främsta Altors älvfolk skådat.
Känns mycket i linje med mina tankar. :)

+1

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-05-31 11:09

Lidhia är en kall och snabb flod som föds ur tre mindre floder som forsar ner från höga höjder bland Latar bergen och formar Kalmurris norra gräns mot Dharbia. Det minsta tillflödet som rent formellt ligger på Kalmurrisk mark kommer från en del av bergen där många år isen aldrig helt smälter bort, rent glaciärvatten. Under en stor del av sin sträcka på slättmarken så flyter den genom en odräglig och kall träskmark som sträcker sig mil norr och söder om floden. När den närmar sig kusten så vidgar den sig och blir långsammare i en stor våtmark. Lidhia träsket är farligt sommar som vinter, med tjock dy som kan fånga likväl varelser som mindre båtar. På den varma årstiden är det svårt att hitta farbara leder och det ryktas om vattenlevande djur som välter mindre flottar och kanoter för att äta båtsmännen. När det är kallare så fryser isen bedrägligt, även erfarna jägare från lokalbefolkningen trampar igenom för att aldrig ses igen.

Daimoth är namnet på vidsträckt och mäktig urskog som sträcker sig från staden Ashat i söder men även på sjön Daimoth i norr där skogen slutar - likväl även den mäktiga flod som flyter igenom skogens längd. Det är en blandskog bestående i stor del av asktall, som växer sig mycket höga med grå stammar och låg björk och nordlig plattalm - med stora fläckar av grå-brun kråkrished där himlen är fri men marken är svårforcerad till fots. Sikten är god till stora delar och ryttare kan med lätthet passera igenom skogen förutom vissa delar, där kuperad terräng och tät grundvegetation har gjort att inga hovavtryck synts till på hundratals år. Skogen och slätten direkt öster om denna är huvudsakligen domän för en av Akrogals största populationer av Vargmän vilka följer på sitt sätt den officiella Måndyrkan och svär lojalitet till Kejsaren. Vargmännens stammar har några hemliga heliga platser djupt inne i skogarna, väl försvarade av den naturliga terrängen men även av bålverk av timmer och staplade vallar av sten.

Ryh är en medelstor ö som utgör den syd-västligaste punkten av det Kalamurriska riket och är befäst med en militär garnision och en militär hamn på den södra sidan av ön. Öns östra sida mot fastlandet bär en del höga klippor, sedan sluttar den neråt mot väst - större delen av det västra appendix på ön är så lågt benäget att det blir översköljt av havet under vinterstormarna och en iskarm formas. Den centrala ön har kvar en del barrskog, huvudsakligen nordligare arter av tall. Många träd har dock huggts ner för att bygga befästningar, bostäder och bryggor.

Sandens rike är vad man benämner den enorma tempererade sandöken som ligger norr om Ushesh skogen och söder om Alen'lum och staden Yem. Den sträcker sina sandiga händer från kusten i väster långt österut gott och väl in mot mitten av det kalmurriska kejsardömmet. Landet är dött här, vatten nästan obefintligt och även den handfull av människor som gör sitt levebröd att färdas här tar med sig det mesta av det vatten man behöver. "Torr som sandens rike" säger man i södra Kalmurri. Det finns ett antal Margyliska ruiner begravda i sanden och fornlämningar hittas ibland av resande och handelsmän. Sandens rike är en naturlig buffert mellan de mest sydliga delar av Kalmurri som man erövrat av Furgia i urtiden och Kejsardömmets hjärta som ligger längs Kau flodens dalgång - liksom alvernas hemvist i Alen'lum. Djurlivet är mycket magert, men vissa djur har sin hemvist här. Berättelser om sanddrakar liknande dem i det Nidlänska området på andra sidan havet samt tveksamma rapporter om ökenlevande troll har spritts av resenärer.

Det östra gränslandet är i huvudsak tempererat slättland med många hjordar strövande klövdjur. Det finns ett stort antal stammar bland nomaderna och deras framgångs stjärna stiger och sjunker. Ibland svär de Kejsaren trohet, ibland krigar de med Kalmurri. Den östra gränsen är därför ganska rörlig och varierar med säsongerna, även om den norrut är stabilare i närheten av Daimoth skogen.

Emren är en stad som är central för hela den östra gränsen, detta är politiskt sett den viktigaste staden i Centrala Akrogal för de nomader som lever öster om Kalmurri. Här samlas stammarna för att förhandla med Kejsaren, för att handla och utbyta kunskaper, för att svära Kejsaren trohet och för de nomader som dyrkar Mångudinnan så är det en möjlighet att förnya sin tro och att se gudinnans son i egen hög person. En gång var femte år så kommer Kejsaren till Emren i sin ceremoniella flygande pyramid av magiskt trä. Den ligger längs samma flod som huvudstaden Kaupukuu och är en viktig militär garnision - liksom den östligaste punkten för Kejsardömmet. Staden har sin rygg mot floden samt en tät skog, med århundraden av försvarsverk väl planerade för att motstå just angrepp av nomadstammar.

Emshat bergen är en bergskedja som från öster till väster skär av Kalmurri på mitten - en naturlig gräns mellan Ashatârer och Kalmurrer. Under den sträcka den gränsar norr till den enorma Yah'azah sjön så är den även ett hinder för Hippogriffryttare med sina bergskammar på fyra till åtta tusen meters höjd. Den fungerar som molnfångare för många oväder, förutom den naturliga källa vilken rinner ut ur berget nära Dvärgarnas hem Yah'kzim, så flyter mycket at regionens livgivande vatten ner från dessa berg och ut i floder. De stora skogarna inbakade i bergskedjan där marken är låg och bördig nog fylls med växter och djur mer bekanta i våtare klimat, enorma ormbunkar och slingerväxter kämpar med mossa över herraväldet på grova stammar hos lövträd med blanka feta blad och myller av rötter. Drakormar bland dessa skogar är en gammal sägen, där de anses kräla sig ner till vatten för att para sig.

Yah'azah sjön är en enorm sjö, stor nog för att kallas ett innanhav och hyser ett rikt djurliv. Dess stränder är fasta och saknar nästan helt våtmark förutom i flodmynningarna. Området ser många stormar och kraftig nederbörd på grund av den himlatäckande bergskedjan som ligger i norr. Många dikter och konstverk försöker återspegla den sällsynta skönhet som är då Emshatbergen avspeglas i sjöns blanka vatten. Dvärgarna älskar detta vatten, trots att de sällan ger sig ut på den. Fisket från denna sjö är en stor verksamhet med många båtar och mindre skepp, det är dock hårt beskuret från tradition rörande vilka delar av året man får fiska samt att tillstånd under senare år har krävts från den kejserliga administrationen. Det sägs att under den stormigaste perioden av året, då fiske är förbjudet att drakormar från de närliggande bergen krälar sig ner för att para sig. För att senare återvända uppåt till bergens skogar med sina ormyngel i käkarna.

Azah'gar bergen är en svårtillgänglig bergskedja som ligger på Kalmurris västkust, omgiven av kuperad terräng och vassa raviner och stenformationer. Stor andel av bergarterna är mycket hårda vilket ger de klassiska vassa profilerna och blå-svarta blanka klipporna efter oväder. Även om inget av bergen är över fyra tusen meters höjd så är många av bergspassen så höga att man inte kan patrullera eller angripa med hippogriffer. Bergsmännenen bor bland Azah'gar bergen, ett isolerat folk med eget språk och kultur som länge har varit en fiende till Kalmurri. Azah'gar har alltid haft ett dåligt rykte som hemvist för all sorts ondska, den illa sedda omensfågeln Svartskräckans naturliga hemvist sägs ligger bland dess svarta klippor.



---

För fauna:


Den kalmurriska Hippogriffen


Avlad för krigsföring under lång tid samt korsavlad med Hippogriffer österifrån är den Hippogriff som används inom armen av två sorter; en som är avlad för snabbhet och uthållighet samt en som har avlats för att vara stor och orädd.

Rent generellt är dock en Hippogriff av en tämjd blodslinje större än en som växt upp i vildmarken samt mindre våldsam och mer lättränad. Det finns minst ett trettio eller förtio tal olika kända blodslinjer bland Hippogrifferna, vilkas för och nackdelar som debatteras lika vildsint som hästarnas stamtavlor.

Det finns stentavlor som hittats i ökenområdet som kallas Sandens rike, samt uråldriga statyer som står väktare vid grottmynningar bland Amshat bergen som indikerar att bevingade ryttare ingalunda är en ny företeelse utan kanske har en historia som sträcker sig till Yndarisk tid.

Svartskräckan

En liten svart fågel som påminner om en trast men är mycket mindre, bär en fjäderdräkt som gjort den känd. Dess fjädrar är så svarta att de syns och avtecknar sig tydligt även en mörk natt då inga stjärnor lyser. Det har gjorts mantlar av Svartskräckefjädrar men då oftast i berättelser eller legender om häxmästare och nidingar. De häckar huvudsakligen Azah'gar bergen och har en tendens att besöka gravplatser runt staden Omez'im.


.

.
Wikifierat. /Admin.
Senast redigerad av 2 Gabriel, redigerad totalt 2013 gång.

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-06-01 14:47

Kanske jag skulle kunna få kommentarer för Wikifiering av det senaste inlägget ovan. Sen ska jag anfalla de delar av Geografin som kan väcka mer bebatt. Som passet, och ödemarken.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6830
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2013-06-01 15:46

Innehållsmässigt ser det stort sett bra ut men jag skall försöka återkomma med lite mer utfyllande kommentarer.

Öppen fråga angående fauna:

Tycker ni vi skall beskriva vargiller, silkespälslama och enhornsbuffel i Kalmurri även om de inte är unika för landet utan även lär finnas i stora delar av det övriga Akrogal?

Användarvisningsbild
Adragoor
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1380
Blev medlem: 2007-03-12 20:26
Ort: Lund

Inlägg av Adragoor » 2013-06-01 18:10

birkebeineren skrev:Innehållsmässigt ser det stort sett bra ut men jag skall försöka återkomma med lite mer utfyllande kommentarer.

Öppen fråga angående fauna:

Tycker ni vi skall beskriva vargiller, silkespälslama och enhornsbuffel i Kalmurri även om de inte är unika för landet utan även lär finnas i stora delar av det övriga Akrogal?
Det tycker jag absolut. Dessutom behöver nog ett antal av nomadfolken ute på stäpperna beskrivas, åtminstone kortfattat. Troligen kommer ingen att skriva en pdf om de centralakrogaliska stäpperna, så vi kan lika gärna ta med dessa i Kalmurri.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6830
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2013-06-01 21:17

Den här förekommer kanske i norra Kalmurri?:

viewtopic.php?p=28064#28064

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-06-02 01:28

Skulle man eventuellt kanske kunna ge denna Tyrannbjörn något mer än 'bara' storlek? Något subtilare än horn eller eldkvast, men ändå.. hmm.

Jo, jag skulle kunna se Tyrannbjörnar. Kanske inte överlever i de befolkningstäta områden men jo.

Oden
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 47
Blev medlem: 2009-11-13 23:16

Inlägg av Oden » 2013-06-02 13:19

Gabriel skrev:Skulle man eventuellt kanske kunna ge denna Tyrannbjörn något mer än 'bara' storlek? Något subtilare än horn eller eldkvast, men ändå.. hmm.

Jo, jag skulle kunna se Tyrannbjörnar. Kanske inte överlever i de befolkningstäta områden men jo.
Kanske ge den en medeltida version av grävlingshud? Fruktade av jägare då pilar riskerar att bara studsa av och irritera björnen, utan det krävs snarare tunga armborst o dyl?
Måhända rykten om tyrannbjörnar som även överlever spikgropar då pikarna i botten enbart knäcks när de faller i, vilket slutar i en vanvettigt uppretad varelse (som självklart kan klättra ur gropen utan problem).
Många försöker göra läderskydd av skinnet, men det förlorar mycket av sin styrka när det rivs av från björnen, något som inte stoppar återkommande alkemiska försök då den som lyckas återskapa skinnets skyddande egenskaper kan bli rejält rik?

Ge den även ett rejält bra luktsinne så den kan sniffa sig till lagad mat över lägereldar eller lukten av skadade bytesdjur, exempelvis äventyrare så blir den ett fint problem för resenärer.

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-06-02 16:00

Den kanske kallas Tyrannbjörn för att den enligt legenderna har en övernaturlig förmåga att finna de som är rädda, skadade och sårade. En del av 'modighets' myten hos Ashatârer. Det finns gott om berättelser om Tyrannbjörnar som vikt av från den modige hjälten som inte kände fruktan utan istället förföljt den/de fega uslingar som flytt från hans sida i dagar eller veckor för att överraskande dyka upp och dräpa dem.

"Om en Tyrannbjörn siktas, är det första man bör göra är att dräpa feglingar eller binda fast dem och lämna dem åt sitt öde."

Användarvisningsbild
Adragoor
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1380
Blev medlem: 2007-03-12 20:26
Ort: Lund

Inlägg av Adragoor » 2013-06-02 16:02

Det verkar som om vi har identifierat en av farorna med att färdas på karavanlederna genom Akrogal. :)

Hur skyddar sig nomadfolken från terrorbjörnarna?

Oden
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 47
Blev medlem: 2009-11-13 23:16

Inlägg av Oden » 2013-06-02 16:35

De lär sina unga att utmanande stirra rätt in i björnens ögon utan att ge vika (och hoppas på det bästa), kanske ett "mandomsprov" månne? =)

Antingen det eller hålla sig i till stora grupper?

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Barbisk Hövding
Inlägg: 1218
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Inlägg av Grisodlar'n » 2013-06-03 12:42

Det är nog ganska troligt att många av de akrogaliska nomadfolken anser björnen som ett heligt djur, kanske en björnars allfader eller något i den stilen.
Här kan man tänka sig diverse björnkulter och deras uråldriga riter. Övriga kanske bara försöker undvika björnen i högsta möjliga mån? Jag tror inte det var alltför många människor i vår egen världs Nordamerika som försökte tampas med björnar som Arctodus simus (http://en.wikipedia.org/wiki/Short-faced_bear).

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-06-08 16:10

Eftersom jag missat detta, en bit bakåt- Wifikierat

Urtid

Enligt de kalmurriska legenderna lämnades de nyfödda tvillingarna Kalmur och Ashatar att dö i ödemarken en gång i världens ungdom. När mångudinnan såg de arma pojkarna grät hon och förbarmade sig över dem. Hon närde dem med sitt vita ljus så att de inte skulle svälta och hon skyddade dem från vilda djur. Eftersom de närdes enbart av månljus blev både deras hår och hud helt vita.

När de blev gamla nog lärde hon dem att jaga. Men när de tillsammans hade fällt en silkeslama började de träta om vem som skulle få den vackra pälsen. Båda bröderna hävdade sig vara den förstfödde och därför ha rätt till den. Bråket slutade med att bröderna skiljdes åt. Kalmur gick söderut medan Ashatar gick norrut.

De stammar som bröderna träffade på i söder och norr såg de vita männen som utsända av månen och följde dem och gjorde dem till hövdingar. Både Kalmur och Ashatar undervisade sina nya folk om mångudinnan och lärde dem heliga riter till hennes ära. De båda folken fick nu namnen kalmurrer och ashatarer.

När Kalmur och Ashatar slutligen dog blev sorgen stor bland båda folken, men en av de åldriga schamanerna i Emshats heliga grottor förutspådde att det en dag skulle födas ett barn som bar månens tecken. Detta barn skulle bringa enhet mellan de två brödrafolken.


Kronologi

Ca 1400 f.O.
Nomadfolk från norr om Kamsun börjar lejas som legotrupper av margylerna på Yndar. Deras syfte är att attackera Furgia från nordöst.

Ca 1300 f.O.
De attackerande nomaderna har orsakat stora spänningar i Furgias norra provinser. Flera furgiska lydfolk har antingen allierat sig med nomaderna eller flytt västerut. Ett fåtal gör motstånd men utan hjälp från det furgiska kärnlandet verkar sammanbrottet vara nära.

1299 f.O.
Slaget vid Desj-kha. Kruns kejsare Emghures känner sig hotad av de akrogaliska folken och går över Demontungan. På slätten sydöst för Mahammarbergen drabbar krunierna samman med akragh-folket i vad som kommer bli känd som historiens största slag utkämpat med häststridsvagnar. Akrag-folket besegras och tas som krigsfångar med tillbaka till Krun. Erebs lärde hävdar att ondskan som finns i dagens Nidland följde med bland dessa krigsfångar som tidigare kämpat för margylerna på Yndar. Vad de lärde är mer oense om är huruvida akragh-folket var allierad med furgierna eller bland de invaderande nomaderna.

Ca 1250 f.O.
Furgia norr om Mahammarabergen kontrolleras av nomadfolken.

1202 f.O.
Margylerna tar över makten i Furgia. Nomaderna ges som belöning för sina insatser allt land norr om floden Harytis. Folken är ännu inte enade och kan lätt kontrolleras av margylerna.

1053 f.O.
De sista alverna undslipper från förintelsen av den alviska högkulturen i Cerbergen i ett ensligt skepp styrt av sina havslevande kusiner mot öster över Masevabukten. De slog sig ner bland alver som redan bodde där, och gjorde platsen till en stad och en hamn där vänskap och kunskapsutbyte mellan olika alvkulturer fortsätter långt in i modern tid.

Ca 1020 f.O.
Flertalet bittra strider utkämpas mellan alver och margyler. Alverna lär sig på ett dyrköpt sätt att motstå den yndariska magitraditionen och hålla sina länder fria. Alverna tar senare med sig kunskapen till sina släktingar på de västra kontinenterna.

Ca 1000 f.O
Kalmurrerna är ännu inte samlat som ett enat folkslag. Nomaderna lever fortfarande på stenåldersnivå. Margylerna förhindrar medvetet att framsteg som bronsgjutning och järnsmide når nomadfolken. Nomaderna blir alltmer ett slavfolk under margylerna, men i gengäld börjar dessa ryttare bli mer "civiliserade" och lära sig ny magi som nekromanti, demonologi och spiritism av sina yndariska herrar.

Ca 850 f.O.
Furgia blir ett fritt rike men lyckas aldrig riktigt få något fast grepp om de nordligaste provinserna. Delar av dessa provinser blir längre fram den södra delen av Kalmurri.

Ca 750 f.O.
En religiös väckelse får nomadfolken ute på Akrogals slätter att röra på sig och attackera dåtidens två största imperier: Kejsardömet Jorpagna och Yndar. I Jorpagna drabbar räderna främst Krun samt de områden som senare kallas Hynsolge och södra Tolan. Attackerna utförs ofta av hippogriffryttare eftersom Demontungan är hårt befäst av jorerna.

Ca 700 f.O.
Eld och mörkerguden Sathmog som är del av den religiösa omvändelsen har viss makt även i Kalmurri och skickar plundrande nomadklaner ända in i östra Ereb. Religionens makt att inspirera och påverka mänskliga riken både skrämmer och förundrar de alver som bor i området. De sluter tidigt avtal med nomadfolken och delar med sig av sina kunskaper rörande båtbyggande och trähantverk. Vissa nomader bosätter sig längs kusten och börjar med kustnära fiske. De första alviska hippogriffryttarna i Akrogal nämns vid denna tid i sägner och legender. Alverna hade lärt sig att rida på hippogriffer av nomaderna.

599-598 f.O
Den tredje konfluxen inträffar och det margyliska riket faller. Kalmurris alver firar det margyliska rikets fall. Denna festlighet blir en tradition som lever kvar långt in i det moderna Kalmurriska Kejsardömmet även om högtidens ursprung blir bortglömt och förvrängt bland människorna.

453 f.O.
Depíla Schoon, Mångudinnans son, föds med ett vitt öga till sitt första liv. Han blir en ledstjärna för dyrkare av Mångudinnan och hans budskap och makt når en kritisk punkt 412 f.O. då han dör av en förgiftad pil. På sin dödsbädd förklarar han för prästerskapet hur de ska finna honom igen.

420 f.O.
Ugahir Bogaduur uppfinner det ugahiriska alfabetet.

418 f.O.
Kejsaren besegrar och fördriver andra kulter och religioner. Han har stäppnomader mellan sig och de områden i öster där hotet från Eledains och Sathmogs arméer är aktiva.

412 f.O.
Kejsaren föds till sitt andra liv. Han ges titeln Depila och nämns Depíla Mugemka Schoon. Det råd som skapas för att styra riket under Kejsarens barndom tar många idéer från Furgia i söder och den kejserliga administrationen grundadas.

Ca 400 f.O.
Vandrar nomader genom Kalmurri och vidare västerut, dessa stammar kommer att bilda grunden för den akrogaliska befolkningen i dagens Krun.

Ca 390 f.O.
Kalmurriska arméer erövrar de nordfurgiska provinserna och etablerar ungefärligen den nuvarande gränsen i söder. Furgierna lyckas stoppa invasionen vid staden Ketoriam, som blir Furgias nya huvudstad.

353 f.O.
Depíla Mugemka Schoon dör och kejsaren återföds till sitt tredje liv under namnet Depíla Angashra Katuur.

Ca 310 f.O.
I öster har Eledains arméer sådan framgång att kejsaren kände sig hotad, även om brödraskapet aldrig tar sin kamp till måndyrkarna i Kalmurri.

Användarvisningsbild
Gabriel
Magillersk Fogde
Inlägg: 237
Blev medlem: 2011-06-13 11:31

Inlägg av Gabriel » 2013-06-08 18:03

Kanske Tyrannbjörnen förtjänar ett kort citat från "Kalmurras Ve-lash"?
Björnarnas fader, de stora ramarna, feglingars ände - när den stora björnen skådas bör ni göra er av med era fega krigare och om den står framför er skall ledaren kliva fram.
– Ur skriften "Kalmurras Ve-lash" (Kalmurris Historia)

Skriv svar