Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarens profilbild
Albrekt
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 646
Blev medlem: 2008-11-22 14:08
Ort: Jakarta, Indonesien

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Albrekt »

:!: :!:
Himla stämningsfullt och inspirerande. :shock: Öppnar för idéer att utveckla Oktagonen, domonologer, "goda" demoner som SLP (eller t.o.m. RP, kanske som en slags demonkrigare) och demonjägare. Potentialen är episk. 8)

Skulle vi kunna använda denna som stämningstext i en artikel om något demon-relaterat? Den är väldigt bra skriven.
"Så framt han vill älska vår nåd och vår vrede fly."
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Kadirim såg sig om. Hans vän Magfelt, den tappre soldatankan låg död strax bakom honom. Blod och bruna fjädrar omgav den förkolnade kroppen. Bredvid låg Magfelts trätobroder halvlängdsmannen Bostin, även han förvandlad till kol.
Ja det började som en bra idé när de tappra kamraterna smitit från piratskeppet där de tvingats tjänstgöra efter det att fartyget de seglade med till Caddo nu anlänt till Majura. Då var det en bra idé. Inga pengar vad göra? Jo bege sig till den där draken och stjäla hans skatt. Bostin var ju illusionist han borde kunna lura draken. Magfelt hade ju sitt armborst laddat med den där magiska pilen och Kadirim hade ju sin tvåhandsyxa, ty en sådan har alla minoutarkrigare. Han hade redan känt bärsärkaraseriet växa inom sig då draken andades eld först på magikern och sedan på krigaren.
Men nu, då kamraterna redan hade stupat, stupat innan striden ens börjat kom Kadirim av sig. Draken Blatisus eller Blatifagon eller vad han nu hette, Kadirim hade svårt att uttala namnet stirrade bara på monstret som nästan såg ut att le ett blaserat leende.
Ombytte förnöjer hörde tjurmannen draken säga. Istället för fårstek blir det nu både ankstek och oxkött. För du är väl oxe och inte en tjur?
Vid de sista orden kände Kadirim ilskan åter växa inom sig. Han svingade yxan men försvann i ett hav av eld!
Angela
Felicisk Råttfångare
Inlägg: 3
Blev medlem: 2021-07-05 13:17

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Angela »

Jag tror att du kan använda någon typsnitt... Om det inte bryter mot någons upphovsrätt:) tack
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Vem? Jag? :shock:
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Slaget vid Lilla Storhornetsflod

"Hurra pojkar, vi har dem" Generalamiral Retsuc jublade. Äntligen hade man hittat lägret med vita ankor. Dessa färglösa krämare kusiner till de stolta svart ankorna. Retsuc medlem i QQQ hade svurit vid alla Altors gudar och några till för den delen att bli den förste att hitta de vitas läger. Retsuc var förvisso inte den störste vithataren, men han var äregirig och ville göra karriär. Hans karriär som den yngste piratkaptenen på Kopparhavet gjorde honom beryktad, men nu var han i den yngre medelåldern och insåg att karriären måste ändras och förnyas.

De vita hade ansatts allt med av sina kusiner. Nu var måttet rågat och de hade tagit sin tillflykt till Lilla Storhornetsflod. Ty alla ankor ty sig till vatten. De hade fått lämna sina städer när QQQ tog makten. Men även om de var flyktingar så var de många.

Spejarna i Retsucs armé, några bruna ankor som väl inte var så glada i de vita, men ej heller överdrivet lojala mot de svarta hade sett lägret där de vita befann sig. Men det var många vitankor där. Mer än vad man hade trott. Flera tusen. De rapporterade detta men Retsuc trodde dem inte. De kan bara vara 1500 totalt var generalamiralens mening. Andra trodde dock på dem. De i rang efter Retsuc, Oner och Neetneb som var ganska skeptiska mot sin överordnades idéer försökte protestera men det gick ej att ändra dennes plan. Man skulle anfalla. Gjorde man inte det skulle de vita snart inse att de var efter dem och sedan fly. Nej anfalla nu och sedan återvända som hjältar.

Retsuc delade upp sin styrka. En grupp fick vakta förråden som drogs av små hästar och mulåsnor. Neetneb skulle med en styrka ge sig ut för att leta efter vitankor som kunde finnas i området runt lägret. Oner skulle med nittio man anfall lägret österifrån. Medan han gjorde detta skulle Retsuc med huvudstyrkan anfalla nordväst, ta sig över Lilla Storhornetsflod och därmed tillfångata de vitas kvinnor, barn och ägg för att ta dessa som gisslan. Sedan skulle han tvinga männen att ge upp. För spejarna hade trots allt inte sett några män, Retsuc trodde de var ute för att skaffa proviant eller sälja krimskrams till människor eller andra icke-befjädrade livsformer.

Först gav sig Neetneb av men hittade inga ankor alls. Han var ute länge med sina män och funderade på att bege sig tillbaks igen. Då han träffade en rapportkarl från sin överordnade som hade skrivit ett meddelande att han skulle skynda sig. Men Neetneb tröt efter färden skyndade inte på.

Oner alltid svag för starka drycker hade motvilligt börjat sitt anfall. De rusade emot lägret. Varningsrop hördes. Ut hur tälten kom de vitankornas män för de hade firat en seger med dans och sång. Anledningen var att de besegrat en annan QQQ styrka några dagar innan. Fyllda av stridslust anföll de Oner och hans män som efter en kort strid tvingades retirera. Flykten förvandlades till en massaker men Oner och hälften av hans män lyckads ta sig till en höjd där de förskansade sig. De som vaktat förråden men även Neetnebs trupp anlände.

Medan detta hände gav Retsuc sina män order att anfalla. De red ner från en höjd för att försöka ta sig över floden. Men marken var gyttjig och de besköts av pilar. De drog sig tillbaka men vitankorna som viste var man skulle ta sig över floden kom efter. efteråt sa en vitanka att slaget varade lika länge som det tar för en hungrig halvlängdsman att äta middag. För de vita som var mångfaldigt fler än Retsucs män dödade alla med svarta fjädrar. Riktigt vad som hände med Retsuc är enligt historieskrivarna oklart. En del säger att han stupade bland de sista, andra att han dog relativt fort. Andra säger att de plockade hans fjädrar, andra säger att hans kropp inte alls skändades.

Oner som på grund av chock men troligen också på att han drack orcherdrank ur en plunta lyckades inte föra befäl längre. Neetneeb tog över. Några ville att man skulle undsätta sina kamrater men Neetneb var ovillig. Några gav sig då av men de han aldrig fram i tid. Tvärtom tvingades de vända då deras fiender anföll. Man lyckade slå tillbaka anfallet. De vitankorna var dock nöjda med sin seger och anföll aldrig. Däremot började de en belägring som pågick tills dagen därpå. Då såg de att QQQ trupper kom och de gav sig av.

267 svarta ankor dog för att Retsuc var för äregirig.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

- Odo vare tack! utbrast Frold innan han föll ner på stranden helt utmattad. Hans vän Gadiri sa inget, han nickade bara instämmande innan han föll ihop han med. Gondahop den siste överlevande från fartyget som sjunkit med man och allt satte sig bara ner. Han sa inget. Gondahop var en skicklig simmare och inte lika medtagen som de andra men han var inte glad alls. Hans magiska svärd, hans sjöormsharnesk och den magiska broschen som lyste när orcher och troll var i närheten blev kvar på fartyget. Att hans äventyrarvänner blev kvar på fartyget då de festat på svavlat vin brydde han sig inte om. De var aldrig riktiga äventyrare tänkte han kort. Men svärdet och broschen, nej usch varför överlevde jag tänkt han.

Frold en ung man som var i tjänst hos en handelsman från Trakorien hade inga magiska föremål att förlora. Visst kommer hans överordnade vara besvikna, men sjöresor innefattar alltid risk. Men svavel är det igen som gråter över, nu när hösten snart bli vinter är det ingen som köper svavel ändå. Nej allt skulle nog ordna sig tänkte han, men så hade han alltid anklagats för att vara född optimist. Men vad skulle hända? Frold hade alltid några mynt isydda sina kläder som en säkerhetsåtgärd men han hade fått med en börs med nåra mynt samt en liten kniv.

Gadiri hade rest sig igen, det blåste och han som var sjöman hade varit med om förlisningar förut. Gamle kapten hade alltid sagt att man först skulle få tag i värme och mat när man förlist. Och trots sin trötthet tänkte han på att ge sig av. Men var var man?
- Vet någon var vi är? frågade han de två andra.

Frold skakade på huvudet men Gondahop som nu sällat sig till de två andra förlista sa- Jag tror vi är på Monturerna!
-Monturerna? Frold blev riktigt förvånad. - Ja då måste vi kommit ur kurs ordentligt.
Gadiri nickad. -Vet inte så mycket om detta land heller. Men inte kan vi stanna här.
-Vad gör vi om någon mer överlevt? sa Gondahop, kan inte en av oss speja var vi är så stannar två och letar efter överlevande?

Det blev så bestämt att Frold skulle se efter var de var och försöka hämta hjälp. Medan sjömannen och äventyraren letade efter överlevande utan att hitta någon, man hittade dessvärre ingenting, inte ens vrakgods flöt i land kom Frold tillbaka.
- Det finns en by någon kilometer norröver. De som bor där verkar vara några sura typer för ingen sa något när jag kom. de tittade bara misstänksamt. Men de har ett värdshus och när jag berättade för värden vad som hänt så sa han att vi kunde bo där.

-De verkar vara lite främlingsfientliga där i den där byn sa Gadiri.
-Strunt i det sa Frold, de är nog bara ovana med folk utifrån.
- var på Monturerna för cirka tio år sedan sa Gondahop. Var bara där en kort tid, finns någon by där ingen ler och en del tycker folk som bor där är lite konstiga. Är väl den byn.
-Vill ni stanna här med blöt kläder och få lunginflammation eller vill ni äta fisksoppa med mig på värdshuset? Sa Frold och började gå norrut.
-Ja vad väntar vi på ? Sa Gadiri och vände sig mot Gondahop.
De tre började vandringen.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

-Pappa det spökar uppe i slottsruinen!
- Nej barn, det gör det inte.
- Jodå, tant Waga säger att det gör det.
- Tant Waga ska hålla tyst, hon är gammal och senil.
- Men vi har själva sett att det lyser uppe ruinen på nätterna.
- Ja men det är inget spöke.
- Vad är det då pappa?
- Det är en mörkergast!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Fulla minoutarer

- Ha ha Brolk med sina små horn påminner om en människa!
- Vad säger du din lille skit, ja du som bara är 235 cm lång och inte har någon svans, du om någon liknar en människa!
- Nej nu vid Odo, Spintor och alla andra gudar och profeter, nu ska du få smaka dubbelyxa!
- Kom igen bara, jag kan nog stånga dig och din lilla yxa ända till Berendien om så ska vara!
- Då gör vi upp då sketna lilla svartalf!
- Nej nu. Att du kallar mig människa är en sak, men svartalf!
- Jag menade förstås svartnisse!
- Nej nu vid häxmästarens könsorgan och Gadirims röv nu ska vi slåss!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

En snöplig död!

- Äntligen framme sa Bogolin, svärdsmannen från Hynsolge. Äntligen! Här har ni Gyllene blixten, det bästa värdshuset i hela Altor!
- Ha! utbrast han vän och kamrat Karolek bördig från Kardien. Det säger du bara för att du är kär i den där halvaviskan som arbetar där. Ärligt, deras öl är känt men mest för att det smakar blask!
Bogolin vände sig mot sin kamrat log ett fult leende och blinkade med högra ögat.
- Ja inte ä det något sådant där dvärgöl som slår som en åsna i skallen men Gabiela är tjusig det måste du vid Odo och alla nya och gamla gudar hålla med om?
De båda två skrattade och såg inte att den tredje i sällskapet sken upp när han hörde ordet halvalviska. Han var en mycket tystlåten herre skogsalven Tiendril. De två människorna i gruppen tyckte egentligen inte om honom, men han kunde magi och hade såväl helat deras sår som tillagat en dekokt som rädda livet på dem när den där häxan gav dem gift vinbägaren.
Men alven hade också gett dem problem. Han hade vägrat att råna en rik köpman, förbjudit dem att skjuta sin skäktor mot fåglar och harar bara för nöjeskull och hindrade dem från att dräpa en björnhona som hade ungar.
-Vi har ett viktig uppdrag och detta måste genomföras sa alven var och varannan dag och sedan sa han ibland ingenting mer.
Men nu var uppdraget slut. Alverna som anställt Bogolin och Karolek för att få tag i den formskiftande demonen och sänt med Tiendril kunde vara nöjda. Demonen var död eller vad man nu skulle kalla det och de hade fått såväl guld i klingade mynt som var sin påse med små röda ädelstenar.

Väl framme på Gyllene blixten såg de att det inte var några gäster där bara värden som bad dem slå sig ner. Då han kände igen de två männen gav han order att bästa ölet skulle fram. Men Karolek började flina och svärdsmannen kastade fram tre guldmynt och sa skrattande han med att det blask som serverades här ock kallades öl var en skymf mot allt vad öl heter. Fram med något starkt istället.
Värden som blev lite stött, ty han själv byggde den ökända drycken satte två fingrar i munnen och en skarp vissling hörde, alven kunde inte låta bli att göra en grimas men så hade han ju en mer utvecklad hörsel än de andra. In kom halvalviskan med med en bricka. På den stod tre små muggar i tenn och hon bar fram dem gjorde en blinkning åt Bogolin innan hon gick.
-Drick nu sa värden. Starkare dryck än så lär ni nog inte få på denna sidan Kopparhavet. Men så vände han sig mot alven och sa Men nu spetsöra ska nog inte ta något det är inget för sådan som dig.
Tiendril såg på värden med ett surt leende och tog muggen, satte den till läpparna och svalde. I nästa ögonblick föll han död ner. Ty orcherdrank kan understundom ha samma effekt som det starkaste gift på en alv!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Ja man kan undra?

Zässh böjde sig ner över den fallna kroppen. Hon, ty det var en kvinna som låg framför honom. Han blev först lite förvånad ty de flesta inkräktare i träsket var mest män. Ovanligt tänkte han sedan gav han henne nådastöten för en reptilman hade inga moraliska betänkligheter gentemot människorna. De hade å andra sidan inga skrupler de heller när det gällde hans folks barn eller kvinnor. Vissha stammens kvinnliga krigare kom fram. Bra skjutet sa hon och gick vidare. Tre människor hade de dräpt med sina kastspjut och pilar.
Egentligen var vare sig Zässh eller Vissha och än mindre Ha´sha gruppens storväxte men trögtänkte medlem så värts intresserade av blekskinnens föremål om det inte var vapen men stammens ledare hade sagt att allt skulle tas med. Var det pergament eller böcker med skull de genast till gamle Kra som en gång lärt sig läsa och skriva det språk som kallades jori. han hade nästan glömt att tala detta svårbegripliga språk men läsa kunde han.

Ha´sha kom fram med sin träklubba. Över axeln bar han en liten människa. Liten puttefnask. Sa han och slängde ner kroppen framför Vissha.
Hon skakade på huvudet och sa nej det är ingen människa utan en dvärg.
Vad är skillnaden? sa den storväxte.
Ja det är, hon fick tänka en stund. De är mindre också har de alltid skägg och ja det är bäst du frågar Kra.
Zässh log lite för sig själv. Att Vissha som var den smarta i gruppen och ofta påminde de två andra om detta inte viste något om dvärgar roade honom.

De la bytet i två stora säckar som de döda hade haft med sig. Vapnen tog de däremot i handen eller bar på kroppen. Det korta svärdet med skida och bälte bar Ha+sha runt armen. Yxan som dvärgen burit tog han och stoppade i repet han hade som bälte runt sina gamla skinnbyxor. Kvinnan hade fem kastknivar och en större kniv som vapen de tog Vissha som pris då Zääsh tyckte det var för klena doningar. Han tog spjuten de haft och var nöjd med det. Hjälmar, harnesk, kläderna eller trasorna rättare då de inte var så noga med att klä av kropparna noggrant. Mynt cirka ett trettiotal i silver och några i koppar tog förstås med och bar i en liten påse. Reptilmännen viste mycket väl vad mynt var för något men träsket hade de föga värde. En liten karta skriven på pergament hittade de och blev glada för Kra belönade alltid de som hittade sådant. Kropparna fick ligga. De hade mer än nog av kött sedan den lyckade jakten för två dagar sedan och ingen tyckte att människokött var särskilt gott.

Efter cirka en halvtimmes färd var de hemma igen. Kra blev mycket riktigt glad åt pergamentet även om det inte var så mycket skrivet. Senare på kvällen frågade den kvinnliga krigaren Kra varför det hände att människor och nu även dvärgar sökte sig ut i träsket för här hade de ingenting att göra eller? Den gamle skratatde och viftade roat på svansen. Har jag inte talat om det? Jo det är så här. Jag var ung och dum. Sökte mig nyfiket till träskets utkant. Jag fångades av några människor och de hade nog slagit ihjäl mig på direkten om inte en sa att jag nog kulle kunna inbringa ett gott pris. Jag såldes som slav. Blev gladiator och lärde slåss på människors vis men också deras språk. Jag insåg dock att livet i arenan var farlig och ville hem. Jag sa en gång till en av människorna att vi reptilfolk hade en stor skatt ute i träsket och om han gav mig fri skulle han få den. Han lät mig rymma men tog några kumpaner med sig. Jag lät dem gå ner sig i stora hålan här i träsket som ni känner till. Men ryktet lever kvar och ibland kommer det äventyrare hit. Nu finns det ju en skatt. Vi har ju nu en hel del skatter efter dem här i träsket!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Seger utan sötma

Anfos gjorde till ett ljud som nästan lät som en snyftning. Han tittade upp mot Miriya som stod där i sina svarta kläder och långa kloliknande naglar. Hon tittade tillbaka men sa ingenting. Vad skulle hon säga?
Hon och krigaren Anfos hade aldrig dragit jämnt i gruppen. Han hade en gång blivit så arg att ha svingat sitt svärd emot henne och hade inte Yx, minoutaren varit framme med sitt för sitt släkte så karaktäristiska vapen dubbelyxan hade nekromantiskan varit ett huvud kortare. Anfos bränd, blodig och smutsig stod på knä och halvlåg framför drakens svans. Hans krafter var slut. utmattningen var nära. Miriya tog ett steg framåt men han gjorde en gest med vänsterarmen och hon förstod att han inte vill ha hennes hjälp eller tröst.

Miriya stod och såg mot Zustos deras kamrats döda kropp. Han hade anfallit draken i ett anfall av raseri med sitt spjut men stupat nästan omedelbart då draken med sin klohand rivit honom tvärs över buken. Ringbrynjan han burit hade inte varit något skydd alls. Yviks kropp låg snett bakom Zusto. Han hade fått in en rejäl träff med sin morgonstjärna men draken eld hade gjort att resterna av honom var förkolnade. Yx minoutaren hade stridit tappert. han var inte lika snabb som sina mänskliga kamrater men när han han fram svingade han yxan som slog upp stora sår på monstret. Han hade nog segrat om inte draken fått in en rejäl träff med sin svans och brutit hans nacke.

Anfos hade anfallit med sitt storsvärd och hög av svansspetsen. Draken hade skrikit så det slog lock för öronen på dem men Anfos hade fortsatt att hugga och hugga. det som fick draken att dra sin sista suck var dock den kvinnliga magikerns magi. Hade hon inte studerat lite elementarmagi vid sidan om sina svartkonster och lyckats frammana en stråle av energi så hade draken segrat om än svårt sårad. Draken föll ihop men andades fortfarande och hon frammanade åter samma besvärjelse och så ytterligare en gång. Anfos hade dock sårats av besten klor och eld men levde.

Anfos grät av utmattning eller sorg eller båda och det gjorde detsamma. Hon gick fram till honom och la handen på hans axel. Han vände sig mot henne och snäste rör mig inte, men hon beslöt att ha kvar handen. Han tog tag i den och tittade på henne. Hon grät hon med. Den hårda kalla nekromantiskan som ömsom skrämt ömsom retat svärdskämpen till ursinne var nu lika rörd och hjälplös som han.

Tre månader hade gått exakt på dagen då de gett sig av för att söka efter drake och dess skatt. Nu hade de lyckats. Två kamrater hade stupat på färden i strid med svartfolk och en kamrat hade blivit sjuk och fått lämnas hos en gammal häxa på nåd och onåd. Nu var draken död men vad skulle de göra nu? Deras rid och packdjur hade blivit skämda av draken och flytt sin kos och ingen proviant fanns kvar. Vad gör man i ödemarken utan mat eller riddjur? Skatten draken hade kunde de inte ta med sig. Men det fick bli en senare fråga nu var det bara tid för tårar!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Vad vill du jag ska göra?

Jakal pustade ut, det gjorde magikern vid hans sida också. Efter att tvingats fly från värdshuset och sprungit runt halva Kandra hade de två lyckats gömma sig bakom några tunnor staplade i gränden. Jakal förbannade falskspelare vid bordet de suttit vid Den förbannade halvlängdsmannen som när de insåg att han spelade falskt hade skrikigt åt dem att de var falskspelare. I princip hela värdshuset hade rest sig och sprungit efter dem, men nu hade de lyckats gömma sig och de var åtminstone för tillfället i säkerhet.

Jakal tittade förmannaden på sin nye vän, de hade träffats två dagar förut och vänskap uppstått omedelbart.
- Du som är trollkarl borde väl kunna ha gjort något?
- Magiker heter det sa hans vän som kallat sig Grisod. Magiker förytligande han.
- Kalla det vad du vill trollis men kunde du inte lagt någon blixt eller gasmoln eller gjort oss osynliga eller skickat fram en dödsgast eller förvandlat dem till rosa elefanter?
- Men snälla sa Grisold, jag sa ju att jag är spiritist.
- Sprio vaddå? Jakal lyte en frågande ögonbryn.
- Spiritist, en ganska okänd magiskola sa hans nye bekantskap. Jag sa ju det.
- Ja ock?
- Jag sysslar med att frammana andar och så, vad vill du att jag ska göra?
Jakal tänkte säga något men pöbeln hördes igen och de fann för bäst att hålla tyst för att inte avslöja sig.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den störste är den minste!

Trubaduren Ärlän satt på värdshuset med det besynnerliga namnet "Den odlade grisen". Det stojades och gapades, brölande hördes och något besynnerligt läte kom från den fulle serpenten. Ärlän som måhända inte var Altos bäste uppträdare hade förgäves försökt göra det han kommit dit för, sjunga och spela på luta. Tjänsteflickan kom fram med ett stop öl åt honom och då fick han en idé. Han fyllde munnen med öl och spottade ut allt på flickan som tappade brickan hon burit och allt blev tyst.
- Nu ska jag berätta historien om Altors störste drakdödare. Är ni vid alla gudar plus minus den där de tror på vid Monturerna med på att hålla tyst så ska ni få höra.
Värdshusvärden såg att många blev arga av trubadurens behandling av tjänsteflickan så han skrek, -Ja det vill vi!
- Nåväl sa Ärlän och så började han denna historia som nu ska återges:

Thingting var en älva. Som så många andra älvor var han en ganska bekymmersfri filur och flög omkring och roade sig på andras bekostnad. gjorde ofog och bus. Men så kom det en drake flygande och bosatte sig i trakten där älvan och hans vänner bodde. Draken var förstås ett uselt kräk och plundrade och brände. Käkade jungfrur till frukost och prinsessor till kvällsvard. Både människor, ankor och älvfolk flydde takten. men Thingting skaffade sig en nål av sådan där metall dvärgar har som ser ut som silver men är hårdare än stål. det här till saken att vår älva var även med älvors mått en väldigt liten figur. Allt nog. Han gjorde sig osynlig och flög mot den grotta, ty dessa bevingade odjur ska ju alltid bo i grottor. Han tog sig in i grottan och draken som just ätit upp tre baronessor och två grevinnor hade lagt sig för att sova. Tyst som bara en älva kan flyga flög Thingting in i draken ena öra. Draken märkte först ingenting men sedan när älvan började sticka med sitt spjut för nålen var ju ett slags spjut i den lilles händer. Trumhinnan punkterade på draken som skrek och prutade eld men kunde ingenting göra. Thingting fortsatte inåt i draken huvud och kom sedan till hjärnan. Monstret med fjäll, vingar och svans sprutade eld och skrek men smärtan tilltog och med ett isande läte som hördes åtta trakoriska mil och mången hörare blev döv i veckovis dog. Den lille kavata älvan hade stuckit sönder hjärnan på besten. Thingting blev förstås hjälteförklarad av de andra älvfolken. Men nu hade han fått smak för stordåd. Ända tills idag har han dräpt minst sjuttiotre drakar och femtio drakormar. Den störste är den minste, åtminstone när det gäller slakt på drakar!

Är det sant hördes det från publiken? men Ärlän rykte bara på axlarna. han började sjunga den gamla visan "Jag längtar till Kardien" och fick senare en god dusör för sitt uppträdande.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Seger i bojor!

Äntligen! Cristvina ropade ut orden och och höjde armarna triumfatoriskt mot himlen. Äntligen var han besegrad. Hennes ärkefiender sedan hundratjugo år sedan animisten Klakofahl hade med fartyget han befunnit sig på försvunnit med detta i Kopparhavets djup. De hade stridit länge. Kampen mellan animisten och hans nekromantiska antagonist hade pågått länge. Ena stunden hade hon varit på flykt och han var jägare, andra stunden hade hon haft övertaget och han fick ge sig på reträttväg. De hade kämpat bittra men också rent legendariska strider på Kandras gator, på Majuras istäckta vidder och på Maigilres slätter. På Caddo hade de rent av tvingats till en slag vapenvila för att kämpa mot häxjägare innan de kunde ta sig från denna magifientliga del av Altor. I Hynsolge hade de deras kamp blivit en del av inbördeskriget där hon hade varit på adelns sida och han på kungens.

Men nu var det över. Hon skrattade för sig själv när hon tänkte på sin listiga plan som nu ändat motståndarens liv. Hur hon lyckats lura i honom att hon var på Monturerna och han hade tagit och hyrt plats på ett fartyg som skulle från Kardien till denna önation. Att hon fått den där unge ädlingen som hon charmat och lurat i en kärleksbrygd gjord av en alkemist att följa med på fartyget var ett genidrag. Hon skakade på huvudet åt den dumme adelsynglingen som förmått utlösa den magi som funnits i föremålet som hennes gamle vän elementarmagikern Kirokrak tillverkat för hennes räkning, för trots sin ålder på sisådär 300 år var nekromantiskan inte en dag äldre än 28. Hon hade inte kunnat motstå att se när hennes fiende förgjordes och hade hyrt ett fartyg vars besättning var svarta ankor. De hade gett sig av till den plats Gyllene ambiormen, namnet på fartyget som skulle till Monturerna beräknades anlända. När Gyllene ambiormen siktades hade hon lått signalen gå. Denna signal hade bestått i att utkiken öppnat en påse och ur den spreds en grönrökpelare mot skyn. Ynglingen hade gjort som hans fått order om, aktiverat magin och Gyllene ambiormen hade sprängts i bitar. Hon kände, hon visste att Klakofahl var död och hans ande begett sig till de dödas sfär.

Cristvina sänke armarna och log ett elakt men triumfatorisk leende mot fartygets kapten och sa bara ett ord: -Seger!
- Ja seger sa han och knäppte med handen. Hon tittade förvånat på den lille fjäderbeklädde mannen och märkte inte att en av hans besättningsmän satte på henne en handklov av järn.
- Det blir en seger i bojor för dig min nådiga. Jag har redan en köpare. En kvinnlig magiker, därtill enligt människornas sätt att se saker en riktig skönhet. Ja du kommer ge mig en god förtjänst. För bort henne och häll järnfilspån på henne och bevaka henne dygnet runt! Sätt kurs mot Felicien!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2328
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Slingrande kärlek

Det unga paret som färdats i över tre timmar vände sig om från det håll de kommit ifrån. I tre timmar hade de färdats genom djungeln och nu när de hade tagit sig upp för höjden passade på att vila men också reflektera över vad de gjort.
Mannen hötte med handen och väste fram en förbannelse. En förbannelse över alla intoleranta individer oavsett vad de var för slags varelser oavsett de hade skinn, päls eller fjäll!
Kvinnan gjorde ett suckande ljud.
-Vi kan aldrig komma tillbaka sa mannen.
- Jag vet sa kvinnan.
- Det är sista gången vi ser dalen. De dal som sett oss födas och växa upp.
- Då får vi titta extra mycket denna gång sa kvinnan och tog hans hand i sin.
- Förbannelse att din och min stam inte kan hålla sams utan måste kriga sa mannen och blängde ilsket ned mot dalen.
- Så är det sa kvinnan. hon släppte greppet om hans han och sa. Lika bra att fortsätta.
Han nickade och de båda serpenterna slingrade sig vidare in i djungeln.
Skriv svar