Klomellien

[gtjorgo]

Men... vari ligger sadismen i att rädda RP? För att dra ut på lidandet?

(Snarare tvärtom. Det hände endast en gång på nästan 30 år. Betydligt fler har dött i infektionssjukdomar och dysenteri än som hittat en helare på närmaste bykrog:))

[birkebeineren]

Läkande droger brukar jag låta vara en välanvänd lösning i eget spel. Kan finnas tillgängligt lite varstans, både att köpa och att hitta/tillverka själv för den med rätt kunskap. Att låta Spelare få hantera sjukdomar och diverse förgiftningar utan magisk hjälp brukar också förekomma. Även drogers eventuella biverkningar. Magiker är sällsynta, likt alkemiska elixir och magiska föremål med HELA, men de förekommer och är också mycket eftertraktade.

[Torquemada]

Mitt snällaste infall var när en halvdöd RP stapplade in i en skog och blev helad av en nymf - i utbyte mot sällskap!

[birkebeineren]

"Lämpligheten" för blivande magikerstudenter är ju förstås olika från stadsstat till stadsstat. I Melorgh är man gudfruktig, och i Mercana får man inte vara för mycket av ett läshuvud eller filosofiskt lagd, utan ta praktiska realiteter och hårt arbete på allvar, samt vara knuten till ett av handelshusen.

Observera att detta gäller de som vill bli sponsrade av stadsstaterna! Alla andra är fullt fria att pallra sig iväg till Bozsa för egen maskin och på egen bekostnad. En RP kan utsättas för alla möjliga komiska eller dramatiska lämplighetstest väl framme i Bozsa. Enklast och billigast är en plats på Edgars Eldbollskademi...

Det olika stadsstaterna har rimligtvis olika kriterier när de utser lärlingar som skickas till Bozsa.

Och att andra med magisk förmåga (eller vad det nu kallas?), både från Klomellien och annorstädes, tas gärna upp de oxå om de fyller kraven. Bozsa verkar ha en lång historia av att samla magisk kunnande.

Magiker är vanligare i Klomellien. Som tumregel kan man säga att om du besöker ett större värdshus (utanför Nya Arno) så finns det en magiker där, och samlas en folkmassa så finns där en magiker.

Att magiker är något vanligare i Klomellien än många andra platser kan tänkas. De lär oxå synas lite tydligare där om de olika städerna låter det utbildas statsanställda magiker. Att Bozsa aktivt söker studenter lär också påverka.

Men för att göra beskrivningen av Klomellien användbar för flest möjligt behöver vi inte skriva ut någon exakt antal magiker eller frekvensen av dessa. Detta kan då justeras åt det håll som den enskilde SL tycker passar bäst i eget spel.

[Torquemada]

Håller med. Jag ville bara exemplifiera ungefär vara man kan landa - annars är det vanligaste att man måste uppsöka en akademi för att hitta en magiker utanför det egna sällskapet.

[birkebeineren]

Tillbaka till Greve Molke. Han har varit i Mercanas tjänst i närmare tjugo år, först som vanlig legosoldat och sen som överbefälhavare för stadsstattens gemensamma militärstyrkor. Vad som gjorde att Mercana gav honom den höga befattning han nu har lär ha varit någon särskild bedrift.

Vad sägs om att passa in honom i följande händelse från Mercans historia (som är en gammal wikitext i behov av att redigeras lite), en händelse som är tänkt leda upp till Musselkriget som bryter ut mot Addiaska året efter och fortfarande pågår mellan de två stadsstaterna:

594 e.O.
Femtio stridsklomuller, bärande tre ankbågskyttar och tre inhyrda svärdskämpar var, skickas mot pärlfiskare som gjort intrång i mercanska vatten. För att lära dem en läxa förföljs de hem till sina addiaskiska fiskebyar som skövlas. Ett stort antal jättepärlor beslagtas som en liten avbetalning på Addiaskas mer än hundra år gamla (och nu astronomiska) skulder. Konflikten med Addiaska och Kardien trappas upp och härjar fram och tillbaka över kusten. Stora mängder legosoldater hyrs in på båda sidor.

Skulle i så fall behöva ett eget namn för händelsen och funderar på Den addiske näpsningen. Helmer Molke kan antingen ha varit ledare för styrkan eller ha varit en av de omtalade svärdskämparna som gjorde särskilt bra ifrån sig. Mercanas Handelsråd imponerades och anställde sen legosoldaten som ÖB.

Eller har ni andra förslag på historiska händelser som orsakat Grevens anställning?

Behöver sen en brud från en av Mercanas mäktigaste familjer som Helmer eftervart gifter sig med. Har husen Gombastur, Cusmar, Nusemang eller Vriggel någon kandidat eller behöver jag leta bland Handelsvägskompaniet, Tofskompaniet eller något av de mindre handelshusen?

[Torquemada]

Hmm.. det heter väl addiska, inte addiske? Och jag är osäker på om addiska näpsningen blir en korrekt syftning...

Alla mina handelshus har gott om medlemmar, så det är bara att hitta på någon - som dock inte knyter ÖB direkt till det huset, så ingen dotter till ett överhuvud. Om du väljer Nusemang var hon nog glad att komma hemifrån...

[birkebeineren]

Addiska med a var tanken, norskan som slant genom med ett e där. Sen tror jag det borde fungera med "Den addiska näppsningen", eller möjligtvis "Den addiaskiska näppsningen"? En näppsning som sker i Addiaska eller en näppsning av aiddier/addiasker. Rör mig i den gramatiska periferin känner jag, men det är också avsiktligt...


En systerdotter till en av Mercanas mäktigaste män är det Fraxinus utrustat Greve Molke med. Greven är 50 år gammal och blev ÖB för närmare femton år sedan så då kan det tänkas att giftemålet skedde för en del år sedan.

Kan det tänkas vara Klymelda Ansha, systerdotter till handelshuset Anshas tidigare överhuvud Kolvin Ansha som är gift med Helmer Molke? Kolvins syster, som då altså är Klymeldas mor, heter Rogate Nusemang och var gift med den nu avlidne Elbert Nusemang som tidigare var överhuvud för huset Nusemang. Exakt hur Elbert var i släkt med Haliban har jag inga uppgifter om (heller inte Halibans nuvarande ålder?) men Klymelda, likt sin mor Rogate, är inte särskilt förtjust i den nusemangska grenen av sin familj oavsett. Huset Ansha satt tidigare i Handelsrådet men har efter olyckliga affärer förlorat sin plats där. Ett plåster på såret har i viss grad varit giftemålet med en zorakisk ädling även om adlig härkomst inte ger den status i Mercana som det gör på många andra platser.

[Torquemada]

Låter bra. Giftermålet skedde alltså efter att Elbert hade avlidit?

[birkebeineren]

Kan det ha varit så att Elbert dog under bröllopsfesten? Ingenting konstigt, inget alls, de påstådda bevisen det ryktades om under en kort tid efter bröllopet som skulle indikera något annat verkar aldrig ha funnits. Elbert råkade bara trilla i trappan på väg ner i vinkällaren för att hämta ännu en kanna vin och bröllopet var också för snart femton år sen så nästan ingen minns detaljerna längre.

[birkebeineren]

Nu finns Snibbens vapensköldar för Klomellien i wikin och då återstår det bara att passa in dem i respektive artikel.

När det gäller ett såkallat Heroldshus (Heroldskollegium?) så föreslår jag att det ligger ett sådant i Addiaska stad. Addiaska ser sig som en strålande respresentakt för jorisk riddarkultur och då behövs vapensköldar, heraldik och heroldrar. Även om detta kanske är en sanning med viss modifikation sett utifrån så har ändå Addiaska blivit ett centrum för heraldik i Klomellien. Hit söker sig den som vill lära sig heraldik, heroldrar stannar till här på sina vandringar och den stad eller maktperson som anser sig behöva en tjusig vapensköld kan hitta rätt kompetens i Addiaska.
Vad sägs om det?

I wikin finns en påbörjad artikel med information om Heraldik i Klomellien
Tänkte lägga upp vapensköldarna också där och förhoppningsvis något om ett Heroldshus.

[gtjorgo]

Isthumfolk

Isthumfolk är ett samlingsnamn för den nordklomelliska befolkningen som lever kring södra Maure samt delar av Jaggaracksjöns norra stränder. De är ättlingar till de jorer som följde Kejsardömet Jorpana till Drylo.De tog sig i historisk tid ned från dåvarande Catonave längs med floden Maure Idag består de av Poaner, Garramiler, Söderlänningar (även kända som Aguzmohrer efter söderlandets största stad) samt Tretorningar. Namnet Isthumfolk betyder löst ”mynningafolk” och kommer från att de verkat kring Jaggaracksjöns mynning in i floden Maure. De har aldrig varit enade under samma styre utan har till stor del bestått av sinsemellan konkurrerande stadsstater eller områden som underkuvats av andra politiska stadsbildningar. Isthumfolken skiljer sig åt en hel del till kynne och politisk struktur. De delar dock dialekten Isthumtal och en del andra kulturella uttryck.

Folkslagets historia

Kejsardömet Jorpagna
621 f.O.
De styrande i provinsen Magillia beslutar att en gång för alla krossa svartfolken och med utgångspunkt i staden Catonave skickas legioner in över Ishnaslätten. Svartfolken är hårda motståndare men drivs till sist upp i bergen. Här drabbar de samman med det mäktiga dylerna. Jorerna lämnar de två folken att förhoppningsvis utrota varandra.

620 f.O.
Catonave styckas av från Magillia och blir huvudstad i den nya provinsen Drylo Mercana. Kolonisatörer från både det övriga Drylo och farsegels provinser följer den mäktiga Maurefloden inöver landet.

611.f.O. Poanes tillblivelse
Längs Maures sträckning går försändelser mellan Drylo Mercana och de två andra provinserna , Drylo Iolevetika samt Drylo Meridionalis.
För att underlätta logistiken så byggs snart en omlastningshamn och ett mindre befästningsverk på en klippa på flodens västra strand. Detta då denna plats är en av få geografiska punkter längs Maure där sträckningen inte ändrar sig i tid och otid. Här kunde lite större pråmar lasta av varor till mindre skepp. Något som underlättade skeppningen uppströms floden (Detta var ju långt innan klomullerna kom att användas). Den lilla hamnen ges namnet Poane, vilket betyder ”Berghäll” på slang inom kejserlig Jori.

605.f.O. Aguzmohr Byggs
Fästningen Aguzmohr anläggs som ett led i att försöka etablera kejsardömet även på andra sidan av Maure. En hel del nybyggare rör sig till närområdet från Catonave då det finns god betesmark. Dessa kallar sin nya region för söderlandet då det ligger i sydlig riktning från Catonave sett.

602.f.O.
På den största ön i Jaggaracksjön anlägger kejsardömets legioner en grupp mindre försvarstorn. Detta för att använda som stödjepunkter för imperiet mot eventuella piratangrepp samt anfall från svartfolk och Ythuguhrer. Dessa försvarstorn är ganska små vid denna tidpunkt. Utöver garnisonen så flyttar även nybyggare in från Drylo Mercana.

599f.O Den Tredje Konfluxen
Från sydöst kommer först vansinniga rykten och sedan de första köttbitarna. Den Tredje Konfluxen har drabbat Ereb. Snart kommer de upp till Drylo Mercana där de snabbt slår ut delar av befolkningen innan de drar vidare norrut. (Även om konfluxen på alla vis är en katastrof klarar sig faktiskt Drylo bättre än övriga kejsardömet under den tredje konfluxen).

595-550 fO
Kontinentaljoriska riket försöker, under Provinsen Magillas ledning, att återta manteln från det fallna kejsardömet. Det går initialt bra men kombinationen av konflikt mellan främst Magilla och staden Catonave i norr, samt provinsen Meridionalis med staden Klorosodium i söder(samt ökade attacker från svartfolk och dylerstammar) skjuter snart projektet i sank. På 550fO är det uppenbart för de flesta att Kontinentaljoriska riket aldrig kommer att lyckas med det som man företagit sig. Provinserna styrs mer som fristående och ibland rivaliserande stater än som ett enhetligt och starkt rike.
I den lilla omlastningshamnen Poane tar den lokala garnisonsledningen över allt praktiskt styre för både orten samt den omkringliggande landsbygden. Man är ännu nominellt underställd Catonave (och Magilla) men i praktiken styr den lokala Poanska eliten allt väsentligt. Dessa börjar även behålla hamntullen för sig själva och ingenting sänds upp mot Catonave.

I Söderlandet uppstår tumult då plundrande svartblodsstammar söker sig in från Pinhake klyft utan att möta motstånd. Istället för att enas mot hotet så vänder sig befolkningen mot varandra i kampen om de få resurserna som finns kvar. Lokala eliter bekämpar varandra i små skärmytslingar runt om i regionen. Detta är en av Aguzmohrs mörkaste tider.

470.fO Jorderna anländer
Pirater från jordashaur kommer för första gången till kusterna av dagens klomellien och börjar plundra de kraftigt försvagade provinserna i kontinentaljoriska riket som endast hjälpligt kan värna sig. Ingen hjälp kommer från andra provinser utan alla får skydda sig själva efter förmåga. Poane intas aldrig av de jordiska härjarna men handeln över Maure skadas betydligt.

Söderlandet drabbas åter av omfattande angrepp (samt även viss jordisk kolonisation) under en lång tid framöver. Aguzmohr faller för jorderna och används som som ett av plundrarnas viktigaste baser.

På Jaggaracksjöns största ö går jorderna fram utan att möta större motstånd. Längs stränderna raseras befästningstornen från kejsartiden. Endast försvarsverken i inlandet står kvar när jorderna härjat klart.

450.fO. Kontinentaljoriska riket går under.
Provinserna tappar mer och mer kontakt mellan varandra. För den befästa omlastningshamnen Poane innebär detta att en tid av osäkerhet breder ut sig än mer. Det sista fasta bandet till Drylo Mercana brister och de få vännerna som man hade går inte längre att lita på. I Söderlandet och på den ö som kommer att bli känd som Tretorningen har detta band redan brustit.

438.f.O.
Militärledningen samt de största markägarna i och kring staden Poane samlas till stadsstatens första officiella rådsmöte. Adelsrepubliken Poane utropas utan större pompa och ståt en regnig höstdag. Statsskicket, där de stora jordägarna samt de adlade medlemmarna från civil- och militärförvaltningen ges rätten att sköta styret, kom att råda under större delen av stadsstatens varande.

ca.380.f.O.
Jorderna är den i särklass starkaste och mest inflytelserika kraften i hela regionen och styr stora delar av södra klomellien.
I Aguzmohr hålls hov till sköldjarlen i Yolevs ära. En hel del jorder ingår äktenskap med de lokala innevånarna i Söderlandet. Detta ses inte med blida ögon av alla, vare sig jorder eller söderlänningar då en hel del stridigheter ännu pågår i områdets perefiri.
Blodsblandningen mellan de bägge folkgrupperna innebär att rågblonda söderlänningar är vanligare bland dessa jorer än bland andra i klomellien.

ca.360.f.O.
Jorderna fokuserar på att angripa mål i västerhavet under denna tid vilket ger folket i klomelliens inland lite respit för en stund. På den stora ön i Jaggaracksjön tar befolkningen tillfället i akt och bygger upp de små befästningarna på öns inland med material från de raserade tornen vid kusten. Detta resulterar i fem större försvarsverk.

351.f.O.
Jorderna försöker åter plundra kring Jaggaracksjöns stränder. De stöter dock på problem när de angriper skyddstornen på den stora ön i norra delen av sjön. Trots att jordukaerlerna är mer erfarna kämpar än småbönderna som står för försvaret så klarar nordborna endast av att inta och rasera två av tornen, och det först under stor manspillan. Jorderna svär att hämnas men resultatet är likväl att man undviker att härja öns inland. Befolkningens relativa fattigdom underbygger denna inställning. Kvar finns nu tre större befästningsverk, alla belägna i öns inland. Från denna tid kommer Jaggaracksjöns största ö att kallas Tretorningen.

55.e.O
Salthästar som avlats fram i söderlandet nämns för första gången i en text. Dessa vita ståtliga hästar beundras av zoologen Kama Argue från de lärde i Yolevs skara.

93.e.O. Den sista jordiske sköldjarlen i Klomellien avsetts efter en lång tid av stagnation av jordernas inflytande. Den hukande befolkningen i södra och mellersta Klomellien sticker motvilligt ut huvudet ur sina hålor. Oroliga för vad framtiden bär.

Ca 100 e.O.
Magikerna i staden Joraga, på ön Diamor i Jaggaracksjön, inleder vad som har blivit känd som Den första magokratin och hävdar sin makt i hela Klomellien. Detta innebär ett litet , men ändå märkbart, uppsving i handeln på Maure. En handel man i Poane delvis försöker vinna fördel av.

128.e.O
Med piraten Gryppa Gultands hjälp blir Catonave (senare känt som Mercan) självständigt från ståthållarna i Magilla.

163 e.O.
Halvlingar från norra Drylo bosätter sig i Sanzas. De har tagit sig över Melashebergen genom Pinhake klyft och följt Strömstida ner mot kullarna i Abzural. Tidigare hade halvlingarna levt i ett liknande landskap norr om bergen men fördrivits därifrån av svartfolk. Svartfolken hade vuxit i styrke när de västnarguriska belgotherna som länge bott här började återvända till Kard (där de kom att grunda riket Timolerien). Belgotherna hade gett skydd till halvlingarna men nu försvann detta och svartfolken bredde ut sig.

165 e.O. Sanzastaden grundas.
Trädgårdsland och frukthagar börjar anläggas.

168 e.O.
Ett avtal om samarbete sluts mellan halvlingarna och vargmännen i Långgräslöparnas stam. Enligt myten var det vargdrotten Marrnoghs nyfunna kärlek till odlade äpplen som starkt bidrog till avtalet. Lika viktigt var nog de tryffelsvampar som vargmännen erbjöd halvlingarna i bytesgåva.

186 e.O. Joragas ödeläggelse
Joraga och hela ön Diamor eldhärjas efter en ödesdiger magisk snedtändning. Händelsen är början till slutet för magikernas styre. Den flodtrafik som funnits mellan Catonave i norr och Joraga försvinner nästan helt. Detta påverkar även Poanes ekonomi till det sämre. Stagnation råder fram till att gamla Garrika och Hisskov vuxit till sig så pass att de tar över Joragas roll som handelspartner vid Jaggaracksjön.

190.e.O
Bönder från gamla Garrika ror över till ön Tretorningen i Jaggaracksjön. Här gifter de in sig med lokalbefolkningen och börjar bryta jorden samt föra får.

190 talet e.O.
Halvlingarna börjar handla regelbundet med människorna i den gamla staden Aguzmohr söder om Abzural.

196 -203.e.O.
Solvandraren S:ta Inneda kommer till Yolev och börjar sprida Lysande Vägen. Snart kommer hon in i det som ska bli Poane och söderlandet. Hon får stort gehör hos folket kring Aguzmohr, men hos Poanerna och Tretorningarna lyssnar få på hennes förkunnelser.

252.e.O.
Adelsrepubliken Poane börjar anlägga vad som kommer bli känt som den Poanska Slusstrappan. Detta är ett mastodontprojekt från den lilla stadsstatens sida och kommer pågå i nästan åttio år framöver. Förhoppningen är dock att denna byggnation ska kunna stödja handeln med Klorosodiums utposter vid Jaggaracksjön samt givetvis öka på adelsrepublikens statskassa…

255-257 e.O. Brända jorden och månulvarnas stora plundringsräd.
Svartfolk tränger in över melashebergen och härjar i södra Klomellien. Städerna Hisskov och Garrika bränns till stor del ned och södra klomellien drabbas hårt. Horderna från Brända jorden och Månulvarna slår läger vid Jaggaracksjöns västra strand. De sänder ut mindre trupper men dessa stoppas i väst av Yolev och i norr av en allians av Poaner, loigerlänningar och folk från söderlandet. Därefter lämnar svartbloden då de inte anser att det finns kvar något mer som är värt att plundra i klomellien. i alla fall inte i förhållande till det motstånd som likväl finns. Allt av värde anses redan vara taget.

263-267eO (kan vara tidigare?)
Stora stadion i Hisskov byggs upp. Hisskovitiska spelen arrangeras för första gången. Deltagare från Aguhzmohr/söderlandet (dit även Tretorningarna hör vid denna tid) bjuds in och tävlar. Faldio Vårvind från söderlandet vinner flera ryttartävlingar på ryggen på ”sin” vita salthäst Min nästes fåle. Han tas emot som en hjälte hemma i söderlandet när han kommer åter med flera lagerkransar. Man glömmer till och med bort att hänga honom för häststölden…

268.e.O.Söderlandet uppgår i Sanzas
Söderlandet utsätts för några mindre men upprepade angrepp från svartbloden i Melashe. De något fragmenterade området har svårt att mota bort även mindre räder själva. Man har också Brända jorden och månulvarnas stora plundringsräd i färskt minne. De ledande stormännen i söderlandet inser att de behöver någon typ utav beskydd. Först leker man med tanken på att närma sig adelsrepubliken Poane. De styrande i adelsrepubliken vill dock att söderlänningarna i utbyte ska vara med att betala för konstruktionen av slusstrappan, vilket söderlandets ledare ogärna vill. Istället vänder man sig, med viss tvekan, till halvlingarna i Sanzas. Att avtal tecknas där halvlängdsmännen går med på att skydda Söderlandet, efter förmåga. Detta endast mot att söderlandet ger nominellt inkorporeras med stadsstaten samt att tillträde ges till vissa nyodlingar i området.

270.e.O
Republiken Hisskov gör anspråk på och sätter iland trupper på västra delen av ön Tretorningen. Tidigare hade öns befolkning, sedan Kontinentaljoriska rikets kollaps, i stort, styrt sig själva men med visst samröre med söderlänningarna. Hisskoviterna är dock inte särskilt närvarande på ön efter att man landstigit på ön. Inga direkt rikedomar finns och det är svårt att anlägga bra hamnar på västra sidan på grund av dess långgrunda stränder samt folkilskna vilda klomuller. Skatteintäkterna äts upp av kostnaden för garnisonen men Hisskoviterna går vidare med ockupationen som blivit lite av ett prestigeprojekt.

278 e.O.
En grupp magiker från Bozsa får tillstånd att slå sig ner i utkanten Sanzsastaden och bilda ett lärosäte för magisk inlärning. Platsen kom att kallas Högakademin. Med tiden grundas ett flertal ytterligare magilärosäten i stadsstaten, bland annat hos Isthumfolken i söderlandet.

304.e.O. Garramil grundas
Slam från Jaggaracksjön har under åren ansamlats vid Maures mynning. Denna mängd har nu blivit så stor att byggnader kan sättas upp på den ö som skapats. Det rör sig om ganska små hus, ofta fästa på pålar. Större byggnader än så riskerar att sjunka ned och rivas med i floden. En liten men livskraftig handelsplats växer fram för de som inte är så noga med att vara torrskodda. Ön ges namnet Garramil och kommer att styras av de lokala handelsmannarådet under sin korta självständighet.

331 e.O.
Slusstrappan i Poane står klar år vilket möjliggör för större skepp att ta sig förbi denna svårforcerade del av Maure även under de värsta månaderna på våren. Användningen av slusstrappan är dock kraftigt avgiftsbelagd från stadsstatens sida. Avgiften för trappan är Poanes största enskilda tillgång.

345 e.O. Poanes expansion
Poane tar över styret i staden Garramil och bara halvåret senare besätter man hamnen i den dåvarande byn Lusloigis. Det verkar som att Poane vill fortsätta söderut men deras framstötar stöter på patrullerande skepp från Hisskov. Då Hisskov kungör att stadsstaten nyligen ingått en allians med prinshertigdömet Garrika vill inte Poane riskera en större konflikt och återvänder till Lusloigis. Någon kärleksfull relation uppstår aldrig mellan Hisskov och Poane men Hisskoviternas öppna sinnelag (samt allians med Garrika och Sanzas) hindrar större konflikter.

352 e.O.
Magikerna i sammanslutningen Cirkanten kräver att Sanzas skall betala skatt till Bozsa. Byrådet oroas men skickar en stor last med sina finaste rotfrukter från "halvlingahamnarna" längs Maure samt via småhamnar i Söderlandet, för vidare färd över Jaggarack.

365-369eO
Republiken Poane är inte nöjd med gränsdragningen mot Hisskov utan försöker utvidga gränsen söderut. En rad mindre skärmytslingar tar vid men gränsen kvarstår även om Poane vid ett tillfälle bland annat besätter västra delarna av ön tretorningen. Alliansen mellan Garrika och Hisskov visar sig dock stå stark och Garrika sänder både skepp och ryttare till undsättning. Poane tvingas då utrymme de landvinningar man gjort.

374 e.O. Klomelliska unionen skapas.
Tillsammans med Hisskov och Garrika bildar Sanzas Klomelliska Unionen på ön i norra Jaggarack. Ön får sedan namnet Tretorningen efter de tre staterna samt de tre kvarvarande befästningsverken på öns inland. För Isthumfolken innebär detta att söderlänningarna och tretorningarna utgör en del av Klomelliska Unionens befolkning redan från dess födelse. Poane och dess undersåtar i Garramil står utanför.

398 e.O. Magikernas krig utbryter.
Poanes styrande adelsfamilj har kommit under influens av Mummlaren, en spiritist och medlem av Cirkanten. Mummlaren får Poane att stänga slusstrappan för skepp tillhörande motstående fraktioner i Cirkanten och beslagtar deras varor. Den fraktion Mummlaren tillhör ges rätt att gå iland och proviantera eller utföra reparationer. Detta gäller i hela det som räknas höra till stadsstatens territorium.
I Sanzas, inklusive söderlandet, löpte animist-skapelser från Sanzasiska Nyakademin fritt på landsbygden, ibland till och med avsiktligt. Sanzas tvingades också odla för magikerna användbara grödor.

401 e.O. Slusstrappans förstörelse
Poanes slusstrappa angrips av motståndare till Mummlarens fraktion i Cirkanten. Det slutar med att väggarna på slusskanalen brister och dras med ut i Maure. Segmenten slits med och därefter står endast pelare kvar ute i floden som påminnelse av det magnifika bygget.

403 e.O.
Magikernas krig tar slut och och cirkantens makt över Klomellien förtvinar. Mummlaren lynchas på öppen gata i Poane av den uppretad folkmobben som skyller honom för att slussen rasat.

404.e.O. Jordernas återkomst i Jaggaracksjön
Skäggiga härjare från norr bryter in i Gryppas vik. Stora delar av Hisskov, Poane (loigerlandet), Sanzas (söderlandet inklusive ön tretorningen), Lofernie och norra Triska ansetts av jordekarlerna som tagit sig in i klomelliens inland och Jaggaracksjön. Flera så kallade reden bildas i området. De sargade stadsstaterna klarar inte att mota bort nordborna annat än från större byar.

407.e.O
Söderlandet utsätts för omfattande plundringar av jorderna. Aguzmohr belägras av härjarna som är segervissa. Jorderna försöker aldrig storma befästningen utan hoppas svälta ut garnisonen. Sandzas tömmer dock besparingarna för att sända en legoknektsstyrka som undsätter staden. Styrkan leds av kondottiären (vem?:)) som faller belägrarna i ryggen. Jorderna upptäcker tyvärr krigslisten och drar sig tillbaka mot redena vid Jaggaracksjöns stränder under ordnade former.

412e.O Slaget vid Erfavelklostret.
Klostret angrips av jordiska pirater som är ute efter dess rikedomar. Nunnorna får stöd av den närboende befolkningen och även den Garriska rikshären kommer till undsättning. Isthumfolken är på olika vis berörda av denna händelse. Söderlänningarna är själva för hårt ansatta under denna tid för att närvara. Tretorningarna som gift in sig med folket från Garrikas del av ön kommer med ett litet folkuppbåd som stöd till nunnorna. De övriga öborna är inte fullt så inblandade i försvaret då den ljusa vägens kult har få anhängare på Tretorningen. Poanerna varken kan eller vill blanda sig in i den farliga striden om Erfavelklostret.
Slaget vinns av försvararna men först efter en blodig kamp där Prinshertigen Anovan av Garrika stupar.

412.e.O
Antovaniterriddarna bildas av de från den Garriska rikshären som överlevde slaget vid Erfavelklostret. De tar besittning i ett av de befästningsverk som finns på ön tretorningen. Härifrån beslutar de att bekämpa pirater och plundrare samt att skydda heliga platser i närområdet…i synnerhet Erfavelklostret.

412-418 e.O.
Efter att jorderna besegrats utanför Erfavelklostret börjar de sakta men säkert utrymma sina reden kring Jaggaracksjön. De ockuperade delarna av söderlandet lämnas nu åter fritt.

418.e.O. Sanzas ger under en längre period ett ekonomiskt stöd för uppbyggnad till de lokala ledarna i Aguzmohr. Detta som kompensation för att de inte förmått att gr bättre skydd mot Jordernas härjningar. En del av pengarna avsetts för att bekosta ett långtidskontrakt med legoknektskompaniet Dvärgskölden. Dessa tappra krigarer överlevande från Bahad - Muh (även känd som Dvärgsten). Deras hem plundrades av den Klavykiska expeditionen som hamnade i Gryppas vik under det Andra Saphynska kriget på 380 talet.e.O. Dvärgkrigsrna har flera gånger förnyat kontraktet och deras roll är alltjämt att stoppa svartblod och narguriska (numera trisker) plundringar av söderlandet. Dvärgskölden är dyra i drift men ingen kan ifrågasätta deras kvalitet och lojalitet. Med legoknektarna kommer även en betydande del civila dvärgar som bosätter sig kring Aguzmohr. Dessa är från detta år ett permanent inslag i söderlandets befolkning.

431 e.O.
Ett kraftigt försvagat Poane tillåts gå med i Klomelliska unionen. Stadsstaten har numera interna problem och ses inte som ett hot av andra stadsstater. Poanes styrande adelsfamiljer upplever främst problem med handlarna i Garramil som vill ha större representation i styret. Garnisonen i Garramil har numera som huvudsaklig roll att hålla koll på lokalbefolkningen och inte längre att skydda mot angrepp utifrån.

472.e.O.
Kaoset efter ett uppror på Hisskovs fastland, som påbörjades året innan, ger efterdyningar på ön Tretorningen. Under tumultet utropar de boende på den hisskovitiska delen av ön ’Den jaggarackska republiken’, under ledning av byäldsten Maur Sedljung. Öborna är trötta på att Hisskovs råd ska bestämma vilka de får handla med och vilka varor som förtullas. Man ogillar även att ön delats upp mellan tre olika stater trots att befolkningen på ön har större samröre med varandra än de olika klomelliska stadsstaterna. Beslut som genomgående fattats över öbornas huvuden. Vidare är man missnöjda med att både adelsfalangen och handelsmannafalangen under stridigheterna beskattat ön. Detta helt utan att på något vis skydda dem från den andra sidan i konflikten eller från sjöpiraters härjningar. Vidare finns även en religiös aspekt då man även ännu dyrkar den gamla kejserliga panteonen på tretorningen men har tvingats betala tempelskatt till den ljusa vägens kult.

473.-475.e.O.
När kuppen nedslagits på det hisskovitiska fastlandet så vänds blickarna mot ”frihetsivrarna” på ön Tretorningen. Inför hotet från fastlandet så kallar rebellerna på hjälp från även de övriga delarna av ön, främst den triskiska. Detta då sandzas tidigt landstiger med ett legoknektskompani i hamnen i Slånbärsvik för att lägga locket på eventuella upproriska tankar. Sandzas beskattar även sina undersåtar mindre än övriga vilket gör att grogrunden för missnöje är litet här. Upproret bekämpas men det tar lång tid. Bland annat eftersom de hisskovitiska fastlandstrupperna har dålig kännedom om öns geografi samt inte vågar förfölja upprorsmännen in i de delar av ön som tillhör andra stadsstater. Antovaniterriddarna har god relation med öns befolkning och ger diskret stöd åt sina långtida grannar. Hisskovitiska sändebud informerar den dåvarande oligarken Puedrogh av Cudda om att det är hans ansvar att slå ner upproret på den tidigare garriska delen. För att inte tappa näsan går cuddas män iland på ön vilken man skytt sedan urminnes tid (på grund av inverkan på klomullerna). Triskerna gör dock därefter inte mycket mer än att patrullera med behörigt avstånd från stränderna för att inte störa klomullerna på ön.

475.e.O
Upproret på tretorningen sipprar ut då varken rebellernas eller de lojalistiska styrkorna gör några framsteg. Fredsavtal sluts där tretorningarna ges amnesti för upproret mot att de åter svär lojalitet mot hisskovs råd. Viss autonomi ges och innevånarna har alltjämt kulturella skillnader i språk, religion och klädesdräkt mot övriga hisskov. På ön tretorningen beskrivs freden trots allt som en seger. Deras interna självbestämmande kvarstår och upprorets ledare går ostraffade. ”De fattiga bönderna har erövrat landet; de fattiga bönderna borde nu sitta på landet” hävdar ledaren Maur Sedljung. Detta innebär i praktiken att byäldstena fortsatt styr denna del av ön och att eventuella landköp av hisskovitisk fastlandsadel, förklaras ogiltiga. Man måste dock fortsatt betala en tribut till hisskov, även om denna är förhållandevis liten.

478 e.O.
Jättemusslor hittas vid kusten i dagens Addiaska. De styrande i Poane bryr sig föga då Ishnaslätten ligger mellan kusten och Poane.

495 -497e.O.
En ny Levande Ogim tillkännager sin gudomlighet i Melorgh. Efter något år är den Levande Ogims makt över Melorgh total. Kulten sprider sig till Poane, Mercana, Addiaska, Hisskov, Brikho och ännu längre bort. I Poane får den ett starkt gehör hos några a de viktigaste adelsfamiljerna. Dessa låter melorgishka präster få stort inflytande i den Poanska stadsstatens råd, kallat Primorati Conselgio, eller, de förnämstas rådsförsamling.
För första gången står Melorgh i centrum för Klomelliens politik av egen kraft. Stora procession till den levande gudens ära går genom stadsstatens territorium. Ett ganska stort tempel till Ogims ära byggs inne i staden Poane.

522 e.O.
Den Levande Ogim dör av en överdos och Melorghs ”Gyllene år” är slut. De Poanska adelsfamijer som knutit sin makt till Ogimkulten tappar raskt inflytande i rådet. Till slut tvingas de offentligt avsvära sig kulten (även om de fortsätter att dyrka den Gyllene guden i de tysta..). Det nybyggda och ståtliga Ogimtemplet byggs snabbt om till ett offentligt badhus.

541-547 e.O.
Addiaska börjar bryta salt på Ishnaslätten vid gränsen mot Poane. Området används knapert av Poane men det händer att adelsmän jagar småfågel, buskhare och annat småvilt här. Gränstvisten övergår snart till skärmytslingar.

557.e.O
I Garramil är stadens råd åter missnöjda med sina herrar i Poane. De vill ha mer att säga till om och mindre inblandning från fogden. Flera missnöjesyttringar och ett mindre upplopp utbryter under ledning av stadens borgmästare. Denna man, en ung vit anka vid namn Crimblock Salthare, driver på pöbeln till en belägring av den lokala garnisonen. Fogden hinner dock inte söka skydd innan han trycks ner i en salttunna och skickad nedför Maure. När fogdens kropp några månader senare återfinns utanför Poane är denne visserligen död men absolut välbevarad.

558.e.O.
Adelsrepubliken Poane samlar sina styrkor och tar sig uppströms mot upprorsmakarna i Garramil. Här möter de ett segervisst folkuppbåd som ännu belägrar den Poanska garnisonen. Det visar sig dock att Garramilernas taktiska förmåga är begränsad. Dels är deras skyndsamt hopskrapade befästningsverk för tunga och sjunker ner och rasar i öns slam och dels räknar de inte med att den Poanska garnisonen ska falla dem i ryggen. Efter en fiaskoartad kamp vajar åter Poanes flagga över Garramil. Crimblock Salthare lyckas dock fly i sista stund och svär att återkomma.

560 e.O.
Addiaskas kung Ahrges sänder sin fanbärare, Valur Måne, för att övervaka saltbrotten på Ishna. Här stöter fanbäraren på en grupp jagande adelsmän från Poane och hårda ord fälls. Efter ett en stunds förolämpande uppstår handgemäng mellan de två hetlevrade grupperna vilken inte slutar förrän fanbäraren faller ihop med en kniv i buken.

561 e.O.
Kung Ahrges angriper Poane, dels som hämnd för Valur och dels för att få en stödjepunkt vid Maure. Poane som har sitt starkaste försvar mot floden faller efter några veckor och intas sedan av Addiaskas trupper. Garramil har under belägringen inte försökt att undsätta Poane utan har istället, genom sin gamla borgmästare ankan Crimblock Salthare, sökt kontakt med Mercana för att få beskydd från Addiaska (något man idag sannolikt ångrar). När Lusloigis inser att man står ensamma så frågar man Hisskov om man kan få ingå i denna stat vilket beviljas.

Folkslagets utbredning
Isthumfolken hittar man främst kring området som gett dem deras namn, dvs Jaggaracksjöns mynning i Maure. Detta sträcker sig från staden Poane i norra till ön Tretorningen i syd samt från Maures västra strand till Söderlandets kullandskap. Floden Strömstrida och Melashebergen är tydliga geografiska markörer för deras östliga expansion.

Söderlandet
Mellan Maure och södra delen av floden Strömstrida ligger Söderlandet. Ett mycket fruktbart område som befolkningen odlat upp nästan lika intensivt som Abzurals inre. Regionen är närmast helt platt och genomkorsat av kanaler och diken. Stora vitoxar betar här och otaliga fåglar där den rödrosa flamingon är den mest karakteristiska. Området närmast Maure blir ofta drabbade av översvämning då flodens sträckning ofta skiftar sig m. Därför undviker man till stor del att odla här. Söderlandet är bebott av både halvlingar och människor, de senare av jorisk men även delvis nargurisk härkomst. Staden Aguzmor ligger i Söderlandet och med sina höga murar byggda på ett gammalt joriskt befästningsverk är den central för Sanzas södra försvar. Två av stadsstatens mest lojala legokompanier har sin bas i Aguzmor; Dvärgskölden och Sebrinas skyttare. Dessa försvarar själva staden och vägen till dess små hamnar vid Jaggaracksjön samt patrullerar älven Strömstida upp mot Pinhake klyft.

Tretorningen är en snårbeklädd och ganska svårtillgänglig ö belägen i Jaggaracksjön. Ön är svårtillgänglig, stundtals ödslig och karg, men samtidigt sällsamt vacker med flacka sandstränder där landets jättar, klomuller leker och trivs. Dessa enorma sköldpaddor gör även att många av stränderna är helt obeboeliga och undviks av lokalbefolkningen. Dessa, som kallas för tretorningarna, finner man istället i regel på öns inland. Eftersom öns stränder består av flygsand är den väldigt kuperad. I dynsänkor, så kallade morar, finns det lövskog på flera håll. Här kan man också se vandrande sanddyner. Om sandlevande växter lyckas täcka dynen avstannar dynbildningen och då kan även träd slå rot. Dessa blir dock ofta snabbt upprivna av klomuller som drar fram över sanden. Att komma iland med djupgående fartyg är omöjligt och även mindre båtar med flat botten kan stöta på patrull av uppretade klomuller. Särskilt under parningstiden. Tretorningen är även känd för sitt fågelliv. Vid fågelflytten passerar mängder med arter förbi på sin resa söderut eller norrut. Tretorningen har endast ett fåtal platser som man kan gå iland på med båt och den enda egentliga hamnen är i byn Slånbärsvik på nordsidan. Tretorningens växtlighet består till stor del av frost-och vindpinade och små snårskogar som täcker större delen av ön. Ön har fått sitt namn från de tre befästningsverk som ligger på öns inland. Var och ett tillhör Sanzas, Hisskov och Triska. Det sistnämnda är dock endast nominellt och de egentliga herrarna över tornet är Anovaniterriddarna. Hisskov har en liten garnison i sitt torn men dessa skulle svårligen kunna motstå en attack ens från lokalbefolkningen. Sanzas har i regel knappt någon besättning på befästningen men underhåller bålverken om situationen skulle ändras.

Poanes landsbygd är ganska sparsamt befolkad. Byarna är utspridda där de finns god odlingsmark och ligger i regel i närheten av ett gods tillhörande den feodala herremannen. Ofta drabbas byarna närmast floden Maure av översvämningar. Det är dock även här som slammet berikar jorden och gör den annars salta jorden odlingsbar. Byarna är generellt små och ligger i mindre kluster.

Större bosättningar

Poane är efter Mercana den största staden längs Maures sträckning. Den är byggdes för att underlätta försändelser på kejsardömets tid. Detta mellan Drylo Mercana och de två andra provinserna , Drylo Iolevetika samt Drylo Meridionalis.
Poane var från början alltså en omlastningshamn och ett mindre befästningsverk på en klippa förlagd på flodens västra strand. Detta eftersom denna plats är en av få geografiska punkter längs Maure där sträckningen inte ändrar sig i tid och otid. Här kan större pråmar lasta av varor till mindre skepp. Detta är något som underlättar skeppningen uppströms floden. Detta även om klomullernas senare domesticerades och kan forcera floden lättare. När slusstrappan ännu var hel kunde denna klara av att hantera större fraktpråmar även under de stridaste vårmånaderna något endast lättlastade klomuller klarar idag. Att åter bygga upp slusstrappan vore en stor inkomst för den som klarar av ett sådant projekt… men det tar tid och är förenat med en stor risk. Addiaska som erövrat staden leker med tanken men har inte gjort något för att materialisera denna.
Stadens hjärta är hamnen och här är det alltid liv och rörelse. Runt om och i närheten av denna finns ett par marknadstorg belagda. Här finner man också ståtliga hus tillhörande aristokratin eller framgångsrika handelsmän. Några har fallit i händerna på echtiska riddare efter erövringen. Vid hamnen finns också stadens främsta befästningsverk. Ju längre från hamnen ju mindre påkostade blir bostäderna. Väl vid den lilla muren mot det omkringliggande landsbygden är nästan inga hus två våningar eller högre. Den enda betydande truppansamling i området är just förlagd i staden Poane. Denna spelar i huvudsak en passiv roll som garnison för att skydda hamnen från Mercanas märkbart starkare flodstyrka.


Aguzmohr
(Birke?)

Garramil
Staden är en av klomelliens mindre städer och ligger belägen ute på en ö som i huvudsak består av slam som dragits ner från melashebergens älvar och nått Jaggaracksjöns utlöpa, Maure. Denna slam har där Garramil nu ligger packats mot en klipphäll och byggts ut till en ganska tilltagen ö.
De flesta husen i Garramil är små och byggda i trä. Bostadshusen hålls låga och hålls ofta upp på pålar som hjälper vid de återkommande översvämningarna. Många av husen håller sig med ett eget hus för fjäderfän (vilket ger en kacklande ljudbild) samt verkstäder och för köpmän och hantverkare även en salubod ut mot gatan. En del av de boende i Garramil har små odlingsplättar men då öns yta är begrepp så är dessa ganska ovanliga. Getter kan dock beta på de gräsbevuxna taken.
De enda sten- eller tegelhusen är dels det gamla rådhuset för stadens styre samt det nybyggda och det förhållandevis sällan besökts Olemtemplet. Den gamla träbyggnad som utgör stadens Enkitemplet är ännu den mest välbesökta helgedomen i Garramil.
Det luktar illa i hela staden, dels för att avfall kastas direkt ut från husen och dels för att saltning av insjöfisk är en av stadens största verksamheter. I sörjan runt om i staden bökar grisar och utslagna innevånare. Endast de finaste stråken i Garramil är belagda med plankor. På övriga stråk tar man sig fram på stångar eller så far man vada i dyn.

Slånbärsvik
Denna, ön tretorningens största ort är egentligen ingen stad och har inga stadsrättigheter. Man är förvaltningsort för ön å Sanzas sida men guvernören, vars residens är förlagt i byn, försöker i regel hålla sig på lokalbefolkningens sida vid eventuella konflikter. Slånbärsvik är den egentligen enda hamnen på ön som kan ta emot mer djupgående fartyg och föredras därför av handelsmän som har handelskontakt med tretorningarna. Hamnen ligger i en skyddad vik och byn kryper fram och omsluter denna vik. Något befästningsverk finns knappt att tala om. Endast en mindre pallisad utgör en barriär mot omvärlden. Historiskt har plundrare dragit förbi ett flertal gånger men sedan byn anlades så har Slånbärsvik aldrig förstörts. Tretorningens enda egentliga halvlängdsmannabefolkning bor i utkanten av Slånbärsvik och de har här gjort en trevlig ”trädgårdsstad” som möter de som anländer från inlandet.

Kultur och samhälle


Styrelseskick

Poanerna
Poanerna samlade sig som en adelsrepublik redan 438.f.O. De behåll denna samhällsform under stadsstatens livstid. Poanes aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel, ofta sprungen ur ledarna för den kejserliga legionens garnison…eller så hävdade de flesta familjerna i vart fall. Ursprungligen var titlarna personliga och beroende på ståthållaren i Catonaves val men de blev så småningom ärftliga. Det var i huvudsak bördsprincipen som blev avgörande för vilka som skulle ha högsta makten i den Poanska adelsrepubliken. De samlades i stadsstatens råd, kallat Primorati Conselgio, eller, de förnämstas rådsförsamling. Denna presiderades av en ordförande kallad Preases, eller ordförande/Fursten. Denne/denna satt i inte sällan på livstid även om detta krävde omval i rådsförsamlingen. Furstens makt var tämligen kringskuren och de var församlingsmajoriteten som fällde avgörandet. Ofta var det en mindre grupp släkter som växlade sinsemellan att bära Preasestiteln.
Poanska aristokratin, som inte utgjorde en särskilt stor andel av befolkning, ägde och äger ännu merparten av all mark. Detta gällde och gäller både för de historiska Poane samt i Loigerlandet. Adeln fick landområden av rådet mot att de ställer upp som ryttare och låter sitt manskap gå upp i den Poanska hären i händelse av konflikt eller på annat sätt tjänar de styrande inom förvaltningen.
Aristokratin är befriade från att betala skatt till rådet och kan i regel själva driva in skatt från folk som bor i deras landområden. Jordbruket i det historiska Poane är därför ofta organiserat med stora gods i centrum. Där huserar aristokratin som herrar över godset och egendomarna i närheten. En del av jorden brukas av adelns eget manskap och resten utarrenderas till bönder i byarna runtomkring. Bönderna är dessutom ofta tvungna att göra dagsverken (arbetspass) och överlämna en del av sin skörd till sin herre. Adeln har även juridiska rättigheter att avgöra alla rättstvister på sina gods. I det historiska Poane har en del echtiska riddare tagit över gods från de Poanska men styret är densamma.

Den Addiaskiska Ockupationen av Poane
Detta styre lever även delvis kvar i det historiska Poane och loigerlandet som idag hör till Hisskov. I den del som idag styrs av Addiaska har dock det praktiska styret hamnat i klorna på konungen och dennes i huvudsak echtiska vasaller.
Sedan Addiaskas övertagande av området utsattes den poanska och loigerländska befolkningen för en påtvingad underdånighet. Många ur aristokratin tvingades till att byta sina namn till namn utan konnotationer till den kejserliga panteonen och användning av poanska förbjöds i utbildning, juridiska sammanhang och i vardagssituationer. Till och med gamla katakomber och gravplatser skändades och namn på gravmonument byttes för att sopa bort spåren av hedniska arv.
Den tidigare Poanska adeln tvingades att antingen byta sin lojalitet (och till stor del identitet) eller ibland även försvinna från området. Få Poaner har idag en ledande ställning inom styre eller förvaltningen i denna region (och de som har det ses i regel som förrädare av övriga poaner). De kvarvarande Poanska aristokraterna håller sig på sina gods och beblandar sig inte i onödan med Addiaskas styresmän. En inte obetydlig del av dessa är med i en dold rörelse med målet att återupprätta adelsrepubliken. De har dock självinsikten att ett uppror idag är omöjligt ur militär synpunkt. Detta skulle kväsas i sin linda. Istället bidar man sin tid samt bygger kontaktnät i hemlighet. Vidare har de utfört en del lönnmord. Offren har i huvudsak utgjorts av Poanska överlöpare…


Tretorningarna har delvis ett platt hierarkiskt system. Detta kommer sig i huvudsak av att det aldrig tillkommit något större överflöd på ön som gjort en större skiktning möjlig. Genom historien har de även endast vid ett fåtal tillfällen utsatts för större utsugning utifrån. När detta skett, som under hisskovitiska inbördeskriget, har man svarat med starkt motstånd. Den Jaggerska Republikens förman, Maur Sedljung, benämnde ”Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.”
Till det yttre framstår tretorningarnas styre som tämligen egalitärt. Detta är inte nödvändigtvis en sanning. De är mångt och mycket byäldsten som styr i samförstånd och om någon misstycker mot huvudlinjen så blir denne i regel utfryst. En majoritetens diktatur råder. I Sanzas del av ön försöker guvernören i slånbärsvik i regel hålla sig på god fot med befolkningen i övrigt. I konflikter med handelsmän utifrån tar guvernören så ofta som möjligt tretorningarnas parti. På den ”Triskiska” delen av ön utgörs den lilla befolkningen av personer som i huvudsak har sydklomellisk bakgrund. De har dock bra relationer med tretorningar och ingifte är vanligt. Deras herrar är Antovaniterriddarna och en de är ganska stor markägare. Detta är dock främst på nybruten mark och i samförstånd med lokalbefolkningen. Bägge grupperna undviker i regel konflikt. Denna försiktighet från riddarnas sida är delvis internet ifrågasatt. En framtida utveckling där ordern försöker tillskansa sig mark, kan innebära en större risk för oroligheter. I en sådan konflikt är det sannolikt att tretorningarna stöder den garriska befolkningen.

Garramil
Staden Garramil styr på lokalt plan av ett råd där de främsta borgarna utgör representanter. Rådet bestämmer om skatter, om vilka som ska få bli nya borgare och om brott och straff. Rådet beslutar om vilka som har rätt att bo i staden, hur höga skatterna ska vara, vilka som kan anställas som stadsvakter med mera. Rådet är även Garramils domstol. Nya medlemmar i rådet väljs endast när någon rådman dött eller avsagt sig sitt uppdrag. Det är rådsmedlemmarna själva som väljer nya rådsmän.
Detta råd är både idag och har historiskt nästan alltid varit underställd andra stadsstaters ledning. Deras roll har i huvudsak varit lokaladministrativ men ofta även samlande institution för missnöjesyttringar och även uppror. Ankan Crimblock Salthare är idag rådets åldrade ledare. Under det Poanska styret ledde han en revolt. Denna misslyckades dock och han fick fly till Mercana. När Poane därefter föll i kriget mot Addiaska kom han tillbaka med Mercanerna vars sak han länge förespråkat i sin exil. Idag är borgmästaren tämligen missnöjd med riktningen som Mercanas överhöghet skapat. Handelsmännens inflytande ökade visserligen… men detta var inte de inhemska lokala småhandlarna utan de rika handelshusen från Mercana. Crimblock är för stolt för att erkänna att sina fel i bedömningen kring sina bundsförvanter från norr. Mercanas militära närvaro är alldeles för mäktig för lilla Garramil att utmana. ..men om situationen kring Maure ändras kommer han eventuellt agera för någon typ utav nyordning.
Det Mercanska Handelsrådet lägger ut posten som Guvernör. i staden kallad Förpaktaren av Garramil, på entreprenad. Jobbet köps (och mutas sig till) alltid av en framstående och rik medlem av ett ledande handelshus – även om han eller hon ibland har lite problem på hemmafronten och gärna tillbringar lite tid på avstånd från Mercanas stad. Förpaktaren har sedan två år på sig att driva in så mycket intäkter till hemstaden Mercana hen bara kan, och en betydande del stannar i egen ficka. Garramilerna tolererar dock inte vilka översittar- och utsugarfasoner som helst, och risk för uppror och revolt finns som bekant. Den nuvarande förpaktaren har bett om personligt beskydd, men de tre livvakter som det snåla Handelsrådet har avdelat känns skrämmande otillräckliga.


Söderlänningarna kom från början att styras av lokala stormän. De var sällan särskilt centralt organiserade efter det att Kontinentaljoriska riket kollapsat. Stormännen utgjorde i regel de lokala herremännen/aristokratin även som samarbetade och konkurrerade sinsemellan. Fästningen/Staden Aguzmohr var ett viktigt centrum men utövade minimal påverkarn utanför närmaste omgivningen. Vid enstaka tillfällen samlade sig Söderlänningarna för att möta yttre hot eller skriva handelsavtal med omvärlden, men denna sammanhållning varade sällan länge. När man på slutet av 260 talet anslöt sig till Sanzas gjorde man inte detta som en centralt styrd enhet utan som ett löst förbund av landägande stormän. Efter anslutningen…
(Birke?)

Seder och bruk

Religion
Den kejserliga panteonen är alltjämt den viktigaste religiösa kulten i Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Enki är den gud som oftast tillbeds. Detta både i sin egenskap av gud för odling samt sin roll som sötvattnets herre. Det senare har ju en särskild betydelse för de boende kring den viktiga floden Maure.
I Poane finns även en ganska stor kult knuten till Enkis hustru och skyarnas härskarinna Ezgala.
På ön tretorningen finns, utöver den vanliga dyrkan av den kejserliga panteonen, även en särskild kult som upphöjer Auros, smedguden Mingars get. Hos tretorningarna sägs Auros inte bara vara metallernas skapare utan även den som ursprungligen gav mjölken åt världen. Flera festdagar tillägnas geten på ön.

Den ljusa vägens aidniska gren spreds till folket vid Maures mynning i Jaggaracksjön redan på 190 talet e.O. Den har bland Isthumfolken sitt starkaste fäste i söderlandet i Sanzas. Här finns även den Bontisal som har Sanzas som sitt område (de flesta halvlängdsmän är inte särskilt religiösa men en del ljusa vägen troende finns).

Olemkulten har vuxit något de senaste århundradet även om den ännu inte konkurrerar med den kejserliga panteonen eller den ljusa vägens kult. Det ännu marginella uppsvinget har framförallt skett i Garramil sedan Mercana tagit plats i stadens styre. Inte sällan är det även nyinflyttade från Norr som står för medlemskap i kulten.



Relationer


Poanernas relation till loigerlänningarna är komplicerad. Poanerna anses ofta av loigerlänningarna för att vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning som inte uppskattas av de ofta oförgätligt muntra loigerlänningarna.
Under de närmare 300 år som loigerlandet styrdes av adelsrepubliken så fick loigerlänningarna tydligt rollen som underklass. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga. De lokala Poanska adelsmännen höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet saknar många i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Poanernas relationer med Addiaska

Poanernas relationer med Garramilerna

Poanernas relationer med Hisskoviterna

Poanernas relationer med söderlänningarna

Tretorningarnas relationer med Hisskoviterna.

Tretorningarnas relationer med antovaniterriddarna

Tretorningarnas relationer med sanzas

Tretorningarnas relationer med Söderlänningarna

Söderlänningarnas relationer med Sanzas

Söderlänningarnas relation med Lofernierna

Södelänningarnad relation med dvärgarna

Garramilernas relation med Mercanierna är

Garramilernas relationer med Sanzas är i regel bra. Stadsstaten Sanzas har goda handelsförbindelser med Garramil trots att man sedan de senaste åren är en del av Mercana.

Isthumfolkens relation med ankorna

Diplomatiska förbindelser

Språk
Isthumfolken talar Isthumtal. Det är en nordklomellisk (eller Maurisk) variant av det joriska språket klomelliska.
Dialekten Isthumtal, kallas ibland även för mynningamål och används av befolkningen i Söderlandet, Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Den är nära besläktad med andra nordklomelliska dialekter, som Mercanska. Kännetecknande för Itsthumtal är att man i regel talar ”på utandning”. Detta gör ofta att den som pratar uppfattas som lite negativ, ettrig eller ibland gnällig.

Teknologi
Isthumfolken har generellt uppnått en hög teknolisk nivå. Dessa exemplifierades framförallt genom byggandet av den Poanska slusstrappan i Maure. Även halvlängdsmännens framgångsrika jordbruk har satt avtryck hos söderlänningarna.
Precis som för övriga klomellien så har gillana drivit utvecklingen framåt och är på många vis jämförbar med kopparhavsländerna.
Isthumfolken är dock, likt stora delar av södra klomellien något ekonomiskt svagare än exempelvis Mercana så tillgången till dessa landvinningar är inte lika stor. Därtill är de inte självstyrande och rår inte själva längre för att prioritera sina resurser för vidare utveckling.

Kropp och själ

Fysiologi
Isthumfolken härstammar i huvudsak från inflyttade från det joriska kejsardömet. Generellt är man lite mer högresta än sydnargurerna men mer finlämmade.
Jorerättlingarna bär vitt skilda hårfärger, från svart till rågblond men de flesta är brunetter i någon variant.
Precis som andra nordklomelliska folk (med melorghierna och brikombarerna som uppenbara undantag) gillar Isthumfolken i regel att klä upp sig till fest och de sportar gärna någon tjusig klädesdetalj eller liknande. Den klassikt klomelliska trekantiga hatten är ganska vanlig precis som olika varianter av flata hattar och baskrar. Kvinnorna knyter gärna band i håret, även till vardags även om fattigt folk prioriterar praktik före estetik.

Den Poanska aristokratin klär sig ofta ganska pråligt, till och med i silke och siden. Oftast är dock dessa klädedräkter av lite äldre snitt och med sorgsen ton än andra överklassdjurs. Vanligt hos aristokratins män är även att bära en pagefrisyr samt att vara renrakad. Adelskvinnorna har gärna avancerade uppsättningar av håret i gammal jorisk kejserlig stil. Inte sällan prydd med ett band av pärlor från Addiaska.
I Garramil brukar framgångsrika köpmän anamma en mer ”nyrik” eller modern stil. Ofta med puffärmar och skrikiga kontrasterande färger. Mindre bemedlade borgare saknar resurserna för att göra dyrare klädinköp men tenderar likväl till att dras mot bjärta färger. Gesäller och lägre klasser i Garramil har få möjligheter att pynta sig men gör vad de kan.
I söderlandet finns en något mer tillbakalutad och dämpad stil än hos grannarna längs med Maure. En sedvänja som blivit allt vanligare är att vissa söderlänningar, framförallt i staden Aguzmohr, har börjat anamma det sanziska västbärandet. Dessa vävs ofta i Garrikas manufakturer och anländer över Jaggaracksjön. De är välgjorda, varma och vackert färgade. Då de vanligtvis inte bärs direkt mot huden så gör inte heller den stickiga ullen från det nordklomelliska mufflonfåret något. De är också ganska vanligt att folket i söderlandet drar på sig loferniska stövlar stoppade med abzuralsk manräv när vintern breder ut sig. Efter Kontinentaljoriska rikets fal förekom en inflyttning av nordbor från Jordashaur i söderlandet. Blodsblandningen mellan de bägge folkgrupperna innebär att rågblonda söderlänningar är vanligare bland dessa jorer än bland andra i klomellien.

Hos Tretorningarna på ön i Jaggaracksjön är det ovanligt populärt med kortklippt hår och då ofta i pottfrisyr. Klädedräkten är generellt praktiskt inriktad och en tjock ullmantel för att hålla värmen är allmänt förekommande, särskilt hos herdarna.

Mentalitet

Isthumfolken kännetecknas i regel av sin jäktade karaktär och sin något påstridiga natur. Det är ett sinnelag som de delar med övriga nordklomelliska grupper (som Mercaner, Melorghier, Brikombarer etc). Denna påstridighet visar sig på lite olika vis hos de olika grupperna. Poanerna är ofta opportunistiska och har historiskt tagit varje chans de haft till att sätta sig i en maktposition, även om resultatet är kortsiktigt. Tretorningarna försöker bli så självständiga som möjligt samt odlar sin särart mot övriga. De kan uppfattas som mer intresserade av att hitta konfliktytor än att söka samförstånd. Garramilerna gör också de hellre en snabb hacka än etablerar långtgående handelskontakter. Även Söderlandets innevånare var tidigare ofta i konflikt med varandra kring de ofta skrala resurserna. Detta har dock förändrats under 300 år av samarbete med Sanzas. De har sakta lärt sig av sina grannar att långsiktigt och tålmodigt arbete ger mer frukt (i detta fall bokstavligen!).
De flesta av Isthumfolken delar öven en vurm för det joriska imperiet. Denna är dock mer framåtblickande (och lite mindre noggrann med historisk sanningshalt) än de mer dystert nostalgiska sydklomellierna i exempelvis Garrika. Nordklomellerna plockar russinen ur ”kejsardömets-kaka” och oavsett infallsvinkel så kan en åsikt motiveras med historisk praxis även om detta sällan stämmer om källor nagelfars.

Sinsemellan finns det andra drag som särskiljer de olika Isthumfolken.

Poanerna anses ofta vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning. Poaner har något av en översittarstil trots att de till vis del idag förlorat sin framstående position.
Under de närmare 300 år som Poanerna styrde över delar av södra Maure med omnejd så bar poanerna och särskilt deras aristokrati en tydligt ledande roll. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick ofta Garramiler och loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga.
De lokala Poanska adelsmännen i loigerlandet samt Garramil höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet samt delar av Garramils borgerskap saknar vissa i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Tretorningar är inte särskilt nära de andra Isthumfolken trots att de till stor del upplever samma utmaningar. De har ett egalt samhälle utan inhemska översittare.
Tretorningarna uppfattas av andra ofta som griniga, småaktiga, långsura och lite bråkiga. Samtidigt uppfattas de som uppriktiga, ärliga samt, i viss övermåttan, rättvisa
De när en stolthet för minnet av både det joriska kejsardömet och deras egna kortlivade ”jaggerska republik”.
Tretorningarna när ännu deras devis ”det är rätt att göra uppror”, myntat av rebelledaren för jaggerska republiken, Maur Sedljung.

Garramiler är den till antalet absolut minsta gruppen inom Isthumfolken. Deras verklighet är extremt knuten till livet i liten men likväl urban miljö. Vardagen kretsar kring en liten men livsviktig handel med omvärlden. Garramilerna upplevs ibland som hetsiga och resultatstyrda samt föredrar kortsiktiga och snabba lösningar.

Söderlänningarna är i regel mer tålmodiga än sina bröder även om vissa drag om stingslig hederskultur finns kvar. (Birke?)


Kända personer

Crimblock Salthare

Mummlaren

Maur Sedljung

Colonna da Morakiati

Typisk bosättning
Förslag?:)

[Torquemada]

Naturligtvis har herolder (avsiktlig stavning?) sin hemvist i Addiaska, även om Mercana gärna vill ha egna grälla sköldar som bryter mot alla regler. Måhända även huskarlarna?

[Torquemada]

Som alltid hårt och bra jobbat, gtjorgo!

Jag har inte läst allt och återkommer med fler synpunkter.

En synpunkt redan nu: ser gärna att magikerväldets genomslag betonas mer (även om det måste känts hårt att avstå rovor...). Exempelvis löpte animist-skapelser från Sanzas akademi fritt på landsbygden, ibland till och med avsiktligt. Sanzas tvingades också odla för magikerna användbara grödor.

En fråga: hur mycket har alla dessa sydlänningarna del i Sanzas försvar mot Triska?

För övrigt känner jag mig skam till sägandes som en mercansk handelsfurste, som gärna med loj likgiltighet klumpar ihop alla sydlänningarna i en stor röra, för att sedan med en handviftning avfärda dem som irrelevanta lantisar och primitiva folk...

[birkebeineren]

Naturligtvis har herolder (avsiktlig stavning?) sin hemvist i Addiaska, även om Mercana gärna vill ha egna grälla sköldar som bryter mot alla regler. Måhända även huskarlarna?

Både herolder och härolder är använt men vi borde kanske enas om en av varianterna? Vad säger du Snibben?

Erebs heraldikkunniga skakar på huvudet åt mercaniernas val men så länge de betalar för att skämma ut sig får de det som de vill. Triskas heraldik kan gtjorgo få uttala sig om men oavsett hur det ser ut bland huskarlar och enskilda ätter så verkar oligarkerna sedan en tid tillbaka ha enats om en grå kimera mot vit bakgrund som vapen för stadsstaten Triska och det verkar Heroldshuset i Addiaska vara okej med. Hamurs vapen ritades förslagsvis upp 447 eO när stadsstaten togs upp som medlem i Klomelliska och ingen med invändningar mot det har gjort det särskilt länge. Sanzas halvlingar är inte specielt intresserade av heraldik men lät någongång under det tidiga 500-talet eO anlita en herolder/härolder som ritade upp det vapen som pryds med två pilar och en vit blomma mot grönt som sedan dess varit stadsstatens symbol. De andra stadsstaterna verkade tycka det var viktigt med heraldik och för att inte skapa dårlig stämning vid unionsmöten och andra sammankomster ordnade sanzaborna sig de också med ett vapen. Nya Arno ser jag före mig också de har skapat sitt heraldiska vapen mest för att det verkar vara kutym i den joriskdominerade delen av Ereb.