Klomellien

[Torquemada]

Allt klart, lägger upp i ett stycke:

BUNAVÄRN, stad i Brikho, även känd som Resestaden, Det Svarta Hålet eller Trolleborg.

Bunavärn är en stad bakom en hög jordvall i centrala Brikho, nästan rakt söder om Brikho Stad. En gång beboddes den av människor, numera bor där mest resar som förvisats från Brikho. Trots platsens begränsade militära värde har Brikho och Addiaska utkämpat många slag om den.

STADEN GRUNDAS OCH FÖRLORAS

Bunavärn byggdes ursprungligen av brikombarerna, Brikhos forna och nutida mänskliga inbyggare, som en handelsplats bortom floderna, en mötesplats för flodernas och bergens folk. Bunavärn låg mitt ute på den relativt sterila Ishnaslätten, där inte mycket mer än saltgräs växer. Staden bestod huvudsakligen av tvåvåningshus i sten, och då man försökte hålla de då ganska fåtaliga svartfolken stången fick staden namnet ”Bunavärn”, då man såg sig som väktare av den relativt avlägsna floden Buna österut i landet. Staden ignorerades av magiller, magokrater och andra översittare, men allteftersom antalet svartfolk blev fler byggdes en jordvall med en träpalissad ovanpå runt delar av Bunavärn. När svartfolken flyttade in i den nordliga fästningen Brikho och därifrån snabbt spred sig söderut såg man sig tvungna att sluta cirkeln: jordvallen byggdes högre och saknade nu ingångar, ta sig över fick man göra med nedsänkta rep och stegar. År 567 inträffade katastrofen: Brikho upptogs som medlem i den Klomelliska Unionen, med det svekfulla Mercana som pådrivare. Mercana önskade tillgång till handeln norrut över Karkazrapasset, och man behövde också allierade mot sina ständiga fiender i Magillres Cvyrdo, och ville samtidigt ha ryggen fri. Orchernas stridsförmåga hade vägts mot brikombarernas, och brikombarerna hade vägt för lätt. Addiaska var vid tiden för litet och svagt för att komma till undsättning, och Sanzas var upptaget med att stärka sitt eget norra försvar. Brikho hade nu rätt till staden, och härar tågade söderut för att hävda denna rätt. Efter ett antal tröstlösa slag övergav de överlevande brikombarerna Bunavärn, bittert gråtande och svärande att återvända när makterna stod dem bi. Brikhos ledare avdelade en mindre kontingent orcher att besätta staden.

ORCHERNA RENSAR I LEDEN

Brikho är en trång och tätbefolkad stad, och svartfolk har sällan saktmodighet och fördragsamhet i blodet. Alla trampar varandra på tårna hela tiden, och småkonflikter är rutin. Brikhos ledare vill förbli en maktfaktor i Klomellien och då duger det inte att folk slår ihjäl varandra hela tiden och reducerar mantalet. Följaktligen släpptes civilisationens hela batteri av förtrycksmekanismer lös över svartfolken; prygel och straffarbete, skamstraff och inlåsning, tortyr och skrämsel. Trots detta fanns det svartfolk som efter upprepade hunsningsförsök vägrade hålla sig lugna. Svartalfer böjde antingen nacken eller flydde till vad som skulle bli Njeffheim. Orcher med oregerlighet i blodet fick vakta krolger ute i ödemarken om de hade fallenhet för det, annars blev det raka vägen till arenan eller schavotten för en plågsam och underhållande död. Resarna kunde man dock inte behandla på det sättet, då de utgjorde en alltför värdefull resurs i händelse av krig. Istället lurade man i de värsta resarna att de befordrats till fronttjänstgöring och skickade iväg dem till Bunavärn. Med jämna mellanrum fylls leden på av nya resar, och numera lever de där i hundratal, och i händelse av större konflikter kallas de till tjänstgöring i hären.

INVÅNARE

Bunavärn domineras helt av resar, som dock inte är en prydnad för sin ras. Det finns intelligenta, väldisciplinerade, kärnfriska och bepansrade resar – dessa bor kvar i Brikho. Inte heller har några resehonor släppts iväg till Bunavärn, och de enda tillgängliga honorna i staden är orcherhonor som man lyckats röva till sig. Dessa är hårt prövade och tar varje chans att slippa ifrån staden. De ses ömsom av resarna som värdelösa, ömsom som högstatussymboler. Vidare har ett ganska stort antal orcher, svartalfer och svartnissar, ungefär motsvarande resebefolkningen i antal, antingen förvisats dit eller rövats bort. Dessa har varierande status, från resarnas betrodda och beväpnade vapendragare till permanent kedjade och slagna slavar. Slutligen finns där ett dussin mänskliga slavar av olika härkomst.

STYRE

Resarna håller ihop i gäng med ständigt skiftande medlemskap. Ledaren för det dominerande gänget ”storpampen” är också Brikhos nominelle ledare. Att staden fullständigt kontrolleras av Brikhos ledare försöker man låta bli att låtsas om, om man inte måste. Resarna strider och gruffar oavbrutet, och grälar om status, gamla oförrätter, maten och revir, ner på decimeternivå. Särskilt det sista är meningslöst, då alla delar av Bunavärn nuförtiden är lika förfallna, obekväma och värdelösa. Ingen del av staden producerar någonting av egentligt värde, men detta har inte resarna fattat.

Det närmaste staden har riktiga ledare är de två vättekusinerna Kovler och Merga. De är huvudansvariga för att rapportera det militära och civila läget till Brikho med korp eller skränkråka, att skicka efter mat om resarna ser ut att svälta ihjäl, och att uppmuntra resarna att sköta försvaret ordentligt, något som resarna turligt nog faktiskt går in för. Statusen bland resarna springer ur det faktum att Kovler är chef för storköket och att Merga är en mästerlig bryggare av orcherdrank och andra spritdrycker. Deras företrädare på posten slogs ihjäl av resarna, och de finns tillräckligt många resar i staden som minns hur roligt det var att gå ett år utan sprit att dricka, och som ser till att ingen gör dem något förnär. Kovler har någotsånär funnit sig tillrätta och lärt sig att hantera resarna, och han använder sina begränsade kunskaper i taktik för att hjälpa till med försvaret. Merga hatar dock staden och resarna med varje fiber av sin unga kropp och vill hem till Brikho eller ännu bättre Karkazra, men även ett liv i Mercanas svartfolkskvarter vore att föredra, tycker hon. Två flyktförsök har redan misslyckats, och Merga har återbördats till sin läst. För att slippa undan sin förvisning har hon gått in för att skriva ständigt mer detaljerade och intelligenta rapporter till ledningen i Brikho, och att brygga ständigt mer raffinerade drycker åt resarna. Tyvärr har detta bara lett till att alla anser att hon befinner sig på precis rätt plats, och Merga är nu så desperat att hon kan tänka sig att ta hjälp av förbipasserande äventyrare för att fly staden på ett säkert sätt. En spelledare med sinne för humor låter henne förstås också stereotypiskt förälska sig i en lämplig rollperson, gärna enligt okonventionella skönhetsnormer.

EKONOMI OCH HANDEL

Resarna ägnar sig bara åt två produktiva sysslor: jakt av vilt utanför staden, och underhåll och förbättring av försvarsvallen.

Brikhiska köpmän handlar med resarnas krigsbyte i utbyte mot mat och vapen.

KULTUR

En vanlig missuppfattning är att resar saknar kultur; så är inte fallet. Med jämna mellanrum anordnas sångartävlingar där högröstade resar vrålar sig hesa till ackompanjemang av metallstycken som slås mot varandra. Sångerna är som regel av två slag, och ibland blandas de två. Det ena slaget hyllar resen själv, hans gäng, hans stridsduglighet och bedrifter, och det andra slaget hånar resens fiender, andra gäng, alver, människor, andra fiender och dåligt väder. Som exempel kan nämnas den vinnande sången av resen Gruff den Blodröde:

”Jag är Gruff, jag är störst, muskligast och bäst! Muckar du så mosar jag skallen på dig, din lilla skit! Det var jag som krossade bröstkorgen på den blå riddaren, jag och ingen annan, och hans hjälm använder jag som potta! Alla ni andra är fega små kräk, och jag gnuggar min feta röv på era näsor! Gruff, Gruff, jag är Gruff!”

Som väntat resulterar dessa tävlingar i en hel del osämja, och inleds, avslutas och avbryts av slagsmål. Manfallet dämpas dock av att alla förväntas lämna sina vapen hemma, och det anses även grovt osportsligt att sjunga eller sitta i publiken om man inte är så stupfull att man har svårt att stå på benen. Vinnaren är den som sjunger längst och högst, får mest bifallsvrål och undgår att bli knuffad av scenen.

Klomelliens allmänna turistbyrå (en avknoppning av Folkräkningskontoret) rankar resesång som den 197:e mest publikdragande attraktionen i Klomellien, strax efter stadsmästare Otte Cusmars årliga hyllningstal till sig själv och strax före avluktning av Kvulmsjön vid vårens islossning, och turisterna flockas till Bunavärn i tvåtal.

Bunavärn saknar efter att svartfolken tog över ordentliga avlopp, och större regnoväder förvandlar hela staden till en enda stor lervälling (skyddsvallen blir även stört omöjlig att bestiga utan stegar). Dock får man chansen att fylla på dricksvattenreserverna. Resarna brukar efter dessa oväder roa sig med gyttjebrottning. Mercaniern Gust Gombastur, alltid på jakt efter nya udda marknader, har som en av få besökt Bunavärn i fredligt syfte, och han har beskrivit upplevelsen med följande ord:

”Den som inte har sett resar brottas nakna i gyttjan har dittills inte haft ett tillräckligt gott skäl att störta sig på sitt svärd.”

Resar tillbringar stora delar av dygnet, särskilt den ljusa delen av dygnet, med att ligga och slöa, något de själva anser sig ha upphöjt till en skön konstart. Först rafsar man ihop en bekväm avskrädeshög att ligga på, helst skyddad från regn och sol, sedan ägnar man sig åt att halvsova, fisa demonstrativt, vända på sig, ta en liten sup, rapa högljutt, gnaga lite på ett gammalt ben, slänga benet på en förbipasserande svartalf, klia sig överallt man kommer åt, klämma loppor, och att utslunga halvhjärtade förolämpningar åt de resar som ligger i närheten, av typen ”du är ful och stinker gör du också”.

JORDVALLEN OCH BUNAVÄRNS MILITÄRA BETYDELSE

Vallen som omger Bunavärn är gjord av jord och sten och cirka tio meter hög – högre än något av husen innanför. Resarna bygger ständigt på den, medan erosionen bryter ner den. Tidigare kröntes den av en träpalissad, men resarna föredrar att vräka ner tunga stenar och stockar på inkräktare, och då är en palissad mest i vägen. Spaningen ut över omgivningen sköts av skygga svartalfer. Att bestiga vallen är lättare än att klättra uppför en slottsvägg – om det inte vore för resarna ovanför, och en del fällor de placerat ut. På en del ställen i vallen finns sylvassa glas- och metallbitar inne i jordmassorna (skada T4, T6 eller T8, infektionsrisk, slå lämpliga slag för att undvika). Pålar framslungade av spända rep finns på ett fåtal ställen (SL bedömer hur farliga dessa är), liksom dolda påsar med spindlar och skorpioner (vanligtvis döda av hunger). Att rida uppför vallen är nästan omöjligt, men en tapper riddare lyckades med bravaden år 602, med hjälp av några Hjältepoäng, och sedan dess har många riddare och deras hästar mist livet i sina försök att upprepa den mångomsjungna bragden. Innersidan av vallen är relativt lätt att ta sig ner för, och en intelligent erövrare gör klokt i att hålla sig kvar på vallen och vräka ner resarnas egna stenar på dem, snarare än att rida ner i staden och ge sig in i öppen strid. Dock undergräver de addiska tapperhetsidealen ofta deras sinne för taktik.

Bunavärn är av medelstort militärt värde. Den är ingen mötesplats för handel, vägar eller vattenvägar, och behärskar inga viktiga resurser. Staden har en rejäl brunn (numera belägen inne i bryggeriet), men är för övrigt inte idealisk som mellanstation för marscherande härar. Addiaska anser dock att de för första gången skulle få ett acceptabelt bra brohuvud på brikhiskt territorium om de lyckas erövra staden, och det har de rätt i, och detta inser även Brikho. Stadens försvarare är ganska dåligt organiserade, och har inga djupa kunskaper i Taktik – dock är de inte lätta att överraska.

Addiska, zorakiska och kardiska riddare som är ute på egen hand ger sig ofta på Bunavärn, av den enkla anledningen att det alls är görligt. Brikho Stad ligger långt in i landet, i extremt kuperad mark, som dessutom är full med skyttegravar och allehanda fällor redan flera kilometer innan man kommer fram till själva staden – som till råga på allt är en gammal fästning med höga murar. För att angripa allt detta krävs stora härar och ordentlig planering. Bunavärn, däremot, kan man rida fram till ganska enkelt, och i bästa fall är resarna dumma nog att hoppa ner för att slåss. Denna dumhet är dock ofta en krigslist – när riddarna väl lurats nära klättrar resarna snabbt upp för sina stegar och bombardemanget påbörjas. De riktigt tappra klättrar förstås efter ändå.

UTRUSTNING, HÄLSOTILLSTÅND OCH RELIGION

Bunavärns resar är inte särskilt väl utrustade. Stridsslagor och morgonstjärnor är vanligare än träklubbor och dubbelyxor. Detsamma gäller rustningarna: nitläder bärs på delar av kroppen, ringbrynja på andra, att gå delvis naken eller bära ben- eller armskenor förekommer också, men är inte lika vanligt. Rustningarna är ofta i mycket dåligt skick (till skillnad från vapnen, som underhålls) – SL kan vanligtvis dra av ett eller två poäng från en given rustningsdetalj. Resarna har mycket ont om pengar, och som regel aldrig några guldmynt.

Resarna bråkar mycket, och har till skillnad från stora delar av Klomellien inte tillgång till helande drycker eller örter. En given rese saknar av den anledningen 1T10 Kroppspoäng.

Stadens resar är inte särskilt religiösa, men aningen vidskepliga. Vid midsommar hedras Moder Jord och andra fruktbarhetsgudomligheter, vid midvinter blotas det åt Morguck eller någon annan ond och vred gud som man anser behöver blidkas. Den enda kulten tillägnas i mellantiden den egna skaparguden Ogrok, men denna kult är huvudsakligen oorganiserad. Man fruktar magiker, men tyvärr för RP så betyder det bara att de blir prioriterade mål i händelse av strid eller beskjutning.

PLATSER I BUNAVÄRN

Bunavärn bestod huvudsakligen en gång av tvåvåningshus i sten. Numera befinner sig allt i varierande grader av förfall, ett förfall som går snabbt då resarna brukar avreagera sig med att gå lös på väggar och golv. Det är lätt att hitta en plats att gömma sig på i staden, åtminstone så länge resarna inte sätter en svartalf med Lukta Dolda Ting på att hitta inkräktarna.

TROFEPLATSEN

Ett öppet fält med skelett, rustningar och fanor uppsatta på pålar. Alla rustningar är rostiga och håliga. Alla vapen, samt allt guld, silver och koppar har sedan länge rensats ut och sålts vidare till Brikho. Dock har resarna missat en del användbara föremål, till exempel en magisk glasbit som tillåter den som ser genom den att genomskåda både mörker och illusioner, en pergamentsrulle med extremt detaljerade beskrivningar av Brikho Stads försvarsverk (tyvärr är den dock tio år gammal), en annan pergamentsrulle med sensationella uppgifter om äktheten hos vissa medlemmars av den addiska kungafamiljens börd (det är dock osäkert hur starka bevisen är), en mössa som avstyr regndroppar från bärarens huvud och som har mycket intressanta effekter om hen skulle få för sig att dyka…

LATRINGROPEN

Även kallad ”Det Svarta Hålet” har den fått symbolisera hela staden. Gropen är djup och resarna brukar roa sig med att brottas på kanten av den, eller med att slänga ner fångar i den.

Tips till SL: Det kan hända att dina spelare istället för att vara glada över att inte ha blivit ihjälslagna sätter igång och anklagar dig för att vara en sadist med skatologiska böjelser när du låter resarna slänga ner dem i gropen tillsammans med latrintunnan. Om så är fallet: släpp lös ambiormen! Om spelarna fortfarande inte är glada när ambiormen ligger sönderhackad och ryckande på latrinens botten, låt tunnelmasken borra sig upp genom marken! Om rollpersonerna överlever detta, och de FORTFARANDE inte är glada så låter du basilisken kräla ut ur sin håla. Monsterattackerna kommer att fortsätta tills moralen förbättras!

KATAPULTEN

Centralt i staden står en väl fungerande och flitigt använd katapult. Resarna är övertygade om att den är avgörande för Trolleborgs försvar, och försvarar den med alla krafter – trots att den skjuter prick på rörliga mål som de inte kan se. Addier mindre bevandrade i militär taktik får också ibland för sig att katapultens förstörelse vore en stor seger. Om den går sönder vore det dock onekligen ett svårt slag mot resarnas stridsmoral.

BRYGGERIET

Nära stadens centrum ligger den enda byggnad som fortfarande är i gott skick, det kombinerade stadshuset, storköket, varulagret och bryggeriet. Ett tag var bryggeriet till och med vackert utsmyckat i rött och grönt, men då det gjorde huset till en måltavla för invaderande riddare så har man tagit ner utsmyckningen. Då byggnaden har byggts ut i omgångar innehåller den nu över ett tjog rum, inklusive en flykttunnel, som dock sorgligt nog för resar och människor är grävd i vätteformat. I andra änden av tunneln sitter en väl dold orch, med order att hindra vätten Merga från att fly den vägen. Vättarna bor i bryggeriet, tillsammans med lojala orcher och svartalfer. Här finns även stadens enda intakta skrivbord. Det värdefullaste bytet RP kan komma över här är vättekusinernas väl inmurade och dolda flyktkassa, en kista full med juveler, samt ett övermått av mycket potenta former av sprit, som i Mercana kan ge ett mycket bra pris.

[birkebeineren]

Ser bra ut. En plats att råka ut för snarare än medvetet söka sig till, addiska riddare och andra ärosökande individer undantaget. Gillar vättekusinarna och, om jag tolkar det rätt, de genom sin mat- och dryckeskonst kontrollerar resarna och gör att dessa stannar kvar i Bunavärn.

Lägg gärna till att Bunavärn (enligt din beskrivning) ligger mitt ute på Ishnaslätten. Naturförutsättningarna här ute på saltslätten lär vara krävande men det gör ju bara platsen mer intressant historisk. Kanske grundades staden av brikombarerna när de vid något tidigare tillfälle hade ambitioner om att bli något annat än ett trälfolk underlagt mercanierna (och sen svartfolken)? Möjligtvis som en utpost för att skydda handeln på Bunafloden upp dill den mer bördiga Bunadalen närmare Melashebergen? Brikombarena som bor i staden Barbuna i norra Sanzas skulle med en sådan förklaring se mer positivt på Addiaska och stadsstatens ambitioner om att bekämpa svartfolken. Halvlingarna i Sanzas är dock oavsett mer oroade över addiaskerna och deras ageranden här uppe i norr.

Kanske kan det även läggas till att resarnas skapargud Ogrok också dyrkas i Bunavärn bredvid andra gudomar? Svartfolkens religion är rörig med gott om utrymme för lokala variationer men även om du inte använder Svartfolk-modulen kan det vara bra för sammanhållningen att en liten koppling finns med.

[Torquemada]

Tack för bra synpunkter. Ja, resarna hålls på plats delvis med matlagning och sprit (numera, man lär av misstagen).

Innan jag ändrar undrar jag: var brikombarerna förslavade av Mercana? Och är de faktiskt, i några mängder, förslavade av Brikho idag?

[birkebeineren]

Brikombarerna kan nog inte sägas ha varit förslavade av Mercana utan snarare länge ha arbetat under slavliknande förhållanden i gruvor kontrollerade av mercanska ägare i Klomellerbergen och saltbrott ute på Ishna. De är jorer med ursprung i Mercana men som längst ner på samhällsstegen helt sedan Kejsardömet Jorpagnas dagar. Deras särdrag och kultur har utvecklats under lång tid men nästan alltid som utsatta och under hårda provningar. De föredrar landsbygden och vildmarken men kan undantagsvis också hittas som bosatta i städer. De finns i Brikho, Mercana och Sanzas.

Det kan också tilläggas att jag inte tänkt ut brikombarerna ner till minsta detalj utan har medvetet lämnat det lite otydligt. Grundtanken är att de ska finnas som en slags mänsklig "urbefolkning" i vad som tidigare var vildmarker i nordöstra Klomellien och som först med Mercanas expansionistiskta tankar på 400-talet eO och eftervart etableringen av det svartfolksdominerade Brikho hamnade innanför några gränser. Och att de finns bredvis svartfolken i Brikho (även om den procentuellt exakta fördelningen människor och svartfolk emellan kan lämnas till den enskilde SL att avgöra).

De brikombarer som lever inom Brikhos gränser ser jag heller inte som slavar under svartfolken utan som en undertryckt kultur inom svartfolkens samhälle. Vättarna och vissa andra smarta svartfolk ser fördelar med människor de kan styra över och utnyttja men utan att fördriva eller döda dem. Ser före mig både brikombariska landsbyar som betalar tributt till svartfolken och enskilda brikombarer som lever bland svartfolkens läger/hålor/byar, då oftast som hantverkare eller krigare. Det finns även ett antal brikombarer med svartfolksblod i ådrorna och dessa halvblod har svårt att hitta ett hem i vare sig den ena eller andra kulturen.

[Torquemada]

Mindre ändringar genomförda.

[birkebeineren]

Bra. Väntar lite på gtjorgos, och eventuella andras, åsikter och lägger sen upp texten i wikin.

Gillar förövrig avknoppningen av Folkräkningskontoret.

Frecol invid Maure lär efter Addiaskas erövring av staden från Mercana vara en lämplig utgångspunkt för framstöt mot Bunavärn eller vad tycker du?

[Torquemada]

Det är inte lätt att vara rese, man får aldrig lära sig använda hjärnan... jag hade helt glömt Frecol.
Nu kan Addiaska ta det i portioner...

Å andra sidan borde ju återerövringen av Frecol vara ett projekt som Mercana och Brikho kan samarbeta mycket nära om.

[gtjorgo]

Allt klart, lägger upp i ett stycke:

BUNAVÄRN, stad i Brikho, även känd som Resestaden, Det Svarta Hålet eller Trolleborg.

Gillar namnen:-)

Bunavärn är en stad bakom en hög jordvall i centrala Brikho, nästan rakt söder om Brikho Stad. En gång beboddes den av människor, numera bor där mest resar som förvisats från Brikho. Trots platsens begränsade militära värde har Brikho och Addiaska utkämpat många slag om den sedan 580 talet e O.

Jag gjorde ett förslag på tillägg kring från när ungefär som Addiaska ock Brikhos svartblod kan ha börjat kämpa kring detta område.

STADEN GRUNDAS OCH FÖRLORAS

Bunavärn byggdes ursprungligen av brikombarerna, Brikhos forna och nutida mänskliga inbyggare, som en handelsplats bortom floderna, en mötesplats för flodernas och bergens folk. Bunavärn låg mitt ute på den relativt sterila Ishnaslätten, där inte mycket mer än saltgräs växer. Staden bestod huvudsakligen av tvåvåningshus i sten, och då man försökte hålla de då ganska fåtaliga svartfolken stången fick staden namnet ”Bunavärn”, då man såg sig som väktare av den relativt avlägsna floden Buna österut i landet. Staden ignorerades av magiller, magokrater och andra översittare, men allteftersom antalet svartfolk blev fler byggdes en jordvall med en träpalissad ovanpå runt delar av Bunavärn. När svartfolken flyttade in i den nordliga fästningen Brikho (var Brikho övergivet vid denna tidpunkt eller intog man fästningen efter ett anfall på Brikombarerna i området?) och därifrån snabbt spred sig söderut såg man sig tvungna att sluta cirkeln: jordvallen byggdes högre och saknade nu ingångar, ta sig över fick man göra med nedsänkta rep och stegar.

Bra!

År 567 inträffade katastrofen: Brikho upptogs som medlem i den Klomelliska Unionen, med det svekfulla Mercana som pådrivare. Mercana önskade tillgång till handeln norrut över Karkazrapasset, och man behövde också allierade mot sina ständiga fiender i Magillres Cvyrdo, och ville samtidigt ha ryggen fri. Orchernas (Referera gärna till svartbloden istället för orcherna. Oftast så är ju orcherna i Brikho endast muskler och galjonsfigurer medan de sinsemellan konkurrerande vätteklanerna i regel utgör makten bakom tronen (om jag tolkat Brikho rätt). Vättarna står i regel för tänkandet och övriga svartblod för utförandet, orcherna då som ledare utåt.) stridsförmåga hade vägts mot brikombarernas, och brikombarerna hade vägt för lätt. Addiaska var vid tiden för litet och svagt för att komma till undsättning (detta stämmer helt. De hade mer eller mindre precis erövrat Poane vid denna tidpunkt och var nog upptagna med det) , och Sanzas var upptaget med att stärka sitt eget norra försvar. Brikho hade nu rätt till staden, och härar tågade söderut för att hävda denna rätt. Efter ett antal tröstlösa slag övergav de överlevande brikombarerna Bunavärn, bittert gråtande och svärande att återvända när makterna stod dem bi. Brikhos ledare avdelade en mindre kontingent orcher (skriv svartblod hellre? Kan tänka mig att brikho använde sig av alla typer av trupper vid dessa erövringar? Eller är jag på cykeltur igen) att besätta staden.

ORCHERNA RENSAR I LEDEN

Brikho är en trång och tätbefolkad stad, och svartfolk har sällan saktmodighet och fördragsamhet i blodet. Alla trampar varandra på tårna hela tiden, och småkonflikter är rutin. Brikhos ledare vill förbli en maktfaktor i Klomellien och då duger det inte att folk slår ihjäl varandra hela tiden och reducerar mantalet. Följaktligen släpptes civilisationens hela batteri av förtrycksmekanismer lös över svartfolken; prygel och straffarbete, skamstraff och inlåsning, tortyr och skrämsel (samt lönnmord och allmänt dråp kan jag tro! ).

Trots detta fanns det svartfolk som efter upprepade hunsningsförsök vägrade hålla sig lugna. Svartalfer böjde antingen nacken eller flydde till vad som skulle bli Njeffheim. Orcher med oregerlighet i blodet fick vakta krolger ute i ödemarken om de hade fallenhet för det, annars blev det raka vägen till arenan eller schavotten för en plågsam och underhållande död. Resarna kunde man dock inte behandla på det sättet, då de utgjorde en alltför värdefull resurs i händelse av krig. Istället lurade man i de värsta resarna att de befordrats till fronttjänstgöring och skickade iväg dem till Bunavärn. Med jämna mellanrum fylls leden på av nya resar, och numera lever de där i hundratal, och i händelse av större konflikter kallas de till tjänstgöring i hären.

Hur lockar man hit dem? Löften om ära som krigare? Vallas mängder med krolger hit för att slukas av resarna? Stora lager av orcherdrank?

INVÅNARE

Bunavärn domineras helt av resar, som dock inte är en prydnad för sin ras. Det finns intelligenta, väldisciplinerade, kärnfriska och bepansrade resar – dessa bor kvar i Brikho.

Bra förtydligande:)

Inte heller har några resehonor släppts iväg till Bunavärn, och de enda tillgängliga honorna i staden är orcherhonor som man lyckats röva till sig. Dessa är hårt prövade och tar varje chans att slippa ifrån staden. De ses ömsom av resarna som värdelösa, ömsom som högstatussymboler. Vidare har ett ganska stort antal orcher, svartalfer och svartnissar, ungefär motsvarande resebefolkningen i antal, antingen förvisats dit eller rövats bort. Dessa har varierande status, från resarnas betrodda och beväpnade vapendragare till permanent kedjade och slagna slavar. Slutligen finns där ett dussin mänskliga slavar av olika härkomst.

Verkar vara en synnerligen vidrig plats. Passar utmärkt för Brikhos främsta rejects.

STYRE

Resarna håller ihop i gäng med ständigt skiftande medlemskap. Ledaren för det dominerande gänget ”storpampen” är också Brikhos nominelle ledare. Att staden fullständigt kontrolleras av Brikhos ledare försöker man låta bli att låtsas om, om man inte måste. Resarna strider och gruffar oavbrutet, och grälar om status, gamla oförrätter, maten och revir, ner på decimeternivå. Särskilt det sista är meningslöst, då alla delar av Bunavärn nuförtiden är lika förfallna, obekväma och värdelösa. Ingen del av staden producerar någonting av egentligt värde, men detta har inte resarna fattat.

Gillart!


Det närmaste staden har riktiga ledare är de två vättekusinerna Kovler och Merga. De är huvudansvariga för att rapportera det militära och civila läget till Brikho med korp eller skränkråka, att skicka efter mat om resarna ser ut att svälta ihjäl, och att uppmuntra resarna att sköta försvaret ordentligt, något som resarna turligt nog faktiskt går in för. Statusen bland resarna springer ur det faktum att Kovler är chef för storköket och att Merga är en mästerlig bryggare av orcherdrank och andra spritdrycker. Deras företrädare på posten slogs ihjäl av resarna, och de finns tillräckligt många resar i staden som minns hur roligt det var att gå ett år utan sprit att dricka, och som ser till att ingen gör dem något förnär. Kovler har någotsånär funnit sig tillrätta och lärt sig att hantera resarna, och han använder sina begränsade kunskaper i taktik för att hjälpa till med försvaret. Merga hatar dock staden och resarna med varje fiber av sin unga kropp och vill hem till Brikho eller ännu bättre Karkazra, men även ett liv i Mercanas svartfolkskvarter vore att föredra, tycker hon. Två flyktförsök har redan misslyckats, och Merga har återbördats till sin läst. För att slippa undan sin förvisning har hon gått in för att skriva ständigt mer detaljerade och intelligenta rapporter till ledningen i Brikho, och att brygga ständigt mer raffinerade drycker åt resarna. Tyvärr har detta bara lett till att alla anser att hon befinner sig på precis rätt plats, och Merga är nu så desperat att hon kan tänka sig att ta hjälp av förbipasserande äventyrare för att fly staden på ett säkert sätt. En spelledare med sinne för humor låter henne förstås också stereotypiskt förälska sig i en lämplig rollperson, gärna enligt okonventionella skönhetsnormer.


Gillar dessa gynnare! Kontrollerar de fördelningen av dessa resurser ner till de olika resegrupperingarna eller är det resarna som kämpar om tillgängligheten till maten och drycken? De starkaste gängen fördelar resurserna till allierade?

Är det vätteklanerna/Brikhos ledning som fångat in Merga eller är det resarna själva? Jag tolkar och föredrar det förstnämnda:-)

EKONOMI OCH HANDEL

Resarna ägnar sig bara åt två produktiva sysslor: jakt av vilt utanför staden, och underhåll och förbättring av försvarsvallen.

Brikhiska köpmän handlar med resarnas krigsbyte i utbyte mot mat och vapen.

Låter rimligt. Lär inte vara många utsocknes Brikho som vill ta sig hit?

KULTUR

En vanlig missuppfattning är att resar saknar kultur; så är inte fallet. Med jämna mellanrum anordnas sångartävlingar där högröstade resar vrålar sig hesa till ackompanjemang av metallstycken som slås mot varandra. Sångerna är som regel av två slag, och ibland blandas de två. Det ena slaget hyllar resen själv, hans gäng, hans stridsduglighet och bedrifter, och det andra slaget hånar resens fiender, andra gäng, alver, människor, andra fiender och dåligt väder. Som exempel kan nämnas den vinnande sången av resen Gruff den Blodröde:

”Jag är Gruff, jag är störst, muskligast och bäst! Muckar du så mosar jag skallen på dig, din lilla skit! Det var jag som krossade bröstkorgen på den blå riddaren, jag och ingen annan, och hans hjälm använder jag som potta! Alla ni andra är fega små kräk, och jag gnuggar min feta röv på era näsor! Gruff, Gruff, jag är Gruff!”

Haha! Perfekt ju! En känsla av disstrack och fotbollshuliganer är ju väldigt Brikho


Som väntat resulterar dessa tävlingar i en hel del osämja, och inleds, avslutas och avbryts av slagsmål. Manfallet dämpas dock av att alla förväntas lämna sina vapen hemma, och det anses även grovt osportsligt att sjunga eller sitta i publiken om man inte är så stupfull att man har svårt att stå på benen. Vinnaren är den som sjunger längst och högst, får mest bifallsvrål och undgår att bli knuffad av scenen.

Rimligt regelverk;)

Klomelliens allmänna turistbyrå (en avknoppning av Folkräkningskontoret) rankar resesång som den 197:e mest publikdragande attraktionen i Klomellien, strax efter stadsmästare Otte Cusmars årliga hyllningstal till sig själv och strax före avluktning av Kvulmsjön vid vårens islossning, och turisterna flockas till Bunavärn i tvåtal.


Briljant! Det är nog en riktig edgelord som turistar ”off the beaten track” och besöker ”Bunavärns visfestival”

Bunavärn saknar efter att svartfolken tog över ordentliga avlopp, och större regnoväder förvandlar hela staden till en enda stor lervälling (skyddsvallen blir även stört omöjlig att bestiga utan stegar). Dock får man chansen att fylla på dricksvattenreserverna. Resarna brukar efter dessa oväder roa sig med gyttjebrottning. Mercaniern Gust Gombastur, alltid på jakt efter nya udda marknader, har som en av få besökt Bunavärn i fredligt syfte, och han har beskrivit upplevelsen med följande ord:

”Den som inte har sett resar brottas nakna i gyttjan har dittills inte haft ett tillräckligt gott skäl att störta sig på sitt svärd.”

Det var en vass kritik . Men sannolikt inte felaktig :p


Resar tillbringar stora delar av dygnet, särskilt den ljusa delen av dygnet, med att ligga och slöa, något de själva anser sig ha upphöjt till en skön konstart. Först rafsar man ihop en bekväm avskrädeshög att ligga på, helst skyddad från regn och sol, sedan ägnar man sig åt att halvsova, fisa demonstrativt, vända på sig, ta en liten sup, rapa högljutt, gnaga lite på ett gammalt ben, slänga benet på en förbipasserande svartalf, klia sig överallt man kommer åt, klämma loppor, och att utslunga halvhjärtade förolämpningar åt de resar som ligger i närheten, av typen ”du är ful och stinker gör du också”.

JORDVALLEN OCH BUNAVÄRNS MILITÄRA BETYDELSE

Vallen som omger Bunavärn är gjord av jord och sten och cirka tio meter hög – högre än något av husen innanför. Resarna bygger ständigt på den, medan erosionen bryter ner den. Tidigare kröntes den av en träpalissad, men resarna föredrar att vräka ner tunga stenar och stockar på inkräktare, och då är en palissad mest i vägen. Spaningen ut över omgivningen sköts av skygga svartalfer. Att bestiga vallen är lättare än att klättra uppför en slottsvägg – om det inte vore för resarna ovanför, och en del fällor de placerat ut. På en del ställen i vallen finns sylvassa glas- och metallbitar inne i jordmassorna (skada T4, T6 eller T8, infektionsrisk, slå lämpliga slag för att undvika). Pålar framslungade av spända rep finns på ett fåtal ställen (SL bedömer hur farliga dessa är), liksom dolda påsar med spindlar och skorpioner (vanligtvis döda av hunger). Att rida uppför vallen är nästan omöjligt, men en tapper riddare (från Addiaska månne?) lyckades med bravaden år 602, med hjälp av några Hjältepoäng, och sedan dess har många riddare och deras hästar mist livet i sina försök att upprepa den mångomsjungna bragden. Innersidan av vallen är relativt lätt att ta sig ner för, och en intelligent erövrare gör klokt i att hålla sig kvar på vallen och vräka ner resarnas egna stenar på dem, snarare än att rida ner i staden och ge sig in i öppen strid. Dock undergräver de addiska tapperhetsidealen ofta deras sinne för taktik.

Bra!

Bunavärn är av medelstort militärt värde. Den är ingen mötesplats för handel, vägar eller vattenvägar, och behärskar inga viktiga resurser. Staden har en rejäl brunn (numera belägen inne i bryggeriet), men är för övrigt inte idealisk som mellanstation för marscherande härar. Addiaska anser dock att de för första gången skulle få ett acceptabelt bra brohuvud på brikhiskt territorium om de lyckas erövra staden, och det har de rätt i, och detta inser även Brikho. Stadens försvarare är ganska dåligt organiserade, och har inga djupa kunskaper i Taktik – dock är de inte lätta att överraska.

Addiska, zorakiska och kardiska riddare som är ute på egen hand ger sig ofta på Bunavärn, av den enkla anledningen att det alls är görligt. Brikho Stad ligger långt in i landet, i extremt kuperad mark, som dessutom är full med skyttegravar och allehanda fällor redan flera kilometer innan man kommer fram till själva staden – som till råga på allt är en gammal fästning med höga murar. För att angripa allt detta krävs stora härar och ordentlig planering. Bunavärn, däremot, kan man rida fram till ganska enkelt, och i bästa fall är resarna dumma nog att hoppa ner för att slåss. Denna dumhet är dock ofta en krigslist – när riddarna väl lurats nära klättrar resarna snabbt upp för sina stegar och bombardemanget påbörjas. De riktigt tappra klättrar förstås efter ändå.


Den öppna och platta Ishnaslätten lär göra att sikten är god från Bunavärn. De är kanske även En av få platser med en höjd i området kan jag tro? Bara detta är ju en anledning till att Addiaska vill inta staden (och Brikho behålla den). Sedan är ju dricksvattentillgången viktig precis som du skriver. En resurs som gissningsvis är ovanlig på saltslätten, speciellt härifrån och norrut?

UTRUSTNING, HÄLSOTILLSTÅND OCH RELIGION

Bunavärns resar är inte särskilt väl utrustade. Stridsslagor och morgonstjärnor är vanligare än träklubbor och dubbelyxor. Detsamma gäller rustningarna: nitläder bärs på delar av kroppen, ringbrynja på andra, att gå delvis naken eller bära ben- eller armskenor förekommer också, men är inte lika vanligt. Rustningarna är ofta i mycket dåligt skick (till skillnad från vapnen, som underhålls) – SL kan vanligtvis dra av ett eller två poäng från en given rustningsdetalj. Resarna har mycket ont om pengar, och som regel aldrig några guldmynt.

Resarna bråkar mycket, och har till skillnad från stora delar av Klomellien inte tillgång till helande drycker eller örter. En given rese saknar av den anledningen 1T10 Kroppspoäng.

Stadens resar är inte särskilt religiösa, men aningen vidskepliga. Vid midsommar hedras Moder Jord och andra fruktbarhetsgudomligheter, vid midvinter blotas det åt Morguck eller någon annan ond och vred gud som man anser behöver blidkas. Den enda kulten tillägnas i mellantiden den egna skaparguden Ogrok, men denna kult är huvudsakligen oorganiserad. Man fruktar magiker, men tyvärr för RP så betyder det bara att de blir prioriterade mål i händelse av strid eller beskjutning.

PLATSER I BUNAVÄRN

Bunavärn bestod huvudsakligen en gång av tvåvåningshus i sten. Numera befinner sig allt i varierande grader av förfall, ett förfall som går snabbt då resarna brukar avreagera sig med att gå lös på väggar och golv. Det är lätt att hitta en plats att gömma sig på i staden, åtminstone så länge resarna inte sätter en svartalf med Lukta Dolda Ting på att hitta inkräktarna.


Bra!

TROFEPLATSEN

Ett öppet fält med skelett, rustningar och fanor uppsatta på pålar. Alla rustningar är rostiga och håliga. Alla vapen, samt allt guld, silver och koppar har sedan länge rensats ut och sålts vidare till Brikho. Dock har resarna missat en del användbara föremål, till exempel en magisk glasbit som tillåter den som ser genom den att genomskåda både mörker och illusioner, en pergamentsrulle med extremt detaljerade beskrivningar av Brikho Stads försvarsverk (tyvärr är den dock tio år gammal), en annan pergamentsrulle med sensationella uppgifter om äktheten hos vissa medlemmars av den addiska kungafamiljens börd (det är dock osäkert hur starka bevisen är), en mössa som avstyr regndroppar från bärarens huvud och som har mycket intressanta effekter om hen skulle få för sig att dyka…

LATRINGROPEN

Även kallad ”Det Svarta Hålet” har den fått symbolisera hela staden. Gropen är djup och resarna brukar roa sig med att brottas på kanten av den, eller med att slänga ner fångar i den.

Obehagligt! Passar väl in:-)

Tips till SL: Det kan hända att dina spelare istället för att vara glada över att inte ha blivit ihjälslagna sätter igång och anklagar dig för att vara en sadist med skatologiska böjelser när du låter resarna slänga ner dem i gropen tillsammans med latrintunnan. Om så är fallet: släpp lös ambiormen! Om spelarna fortfarande inte är glada när ambiormen ligger sönderhackad och ryckande på latrinens botten, låt tunnelmasken borra sig upp genom marken! Om rollpersonerna överlever detta, och de FORTFARANDE inte är glada så låter du basilisken kräla ut ur sin håla. Monsterattackerna kommer att fortsätta tills moralen förbättras!

KATAPULTEN

Centralt i staden står en väl fungerande och flitigt använd katapult. Resarna är övertygade om att den är avgörande för Trolleborgs försvar, och försvarar den med alla krafter – trots att den skjuter prick på rörliga mål som de inte kan se. Addier mindre bevandrade i militär taktik får också ibland för sig att katapultens förstörelse vore en stor seger. Om den går sönder vore det dock onekligen ett svårt slag mot resarnas stridsmoral.

Är det resarna själva eller vättar som opererar katapulten?

BRYGGERIET

Nära stadens centrum ligger den enda byggnad som fortfarande är i gott skick, det kombinerade stadshuset, storköket, varulagret och bryggeriet. Ett tag var bryggeriet till och med vackert utsmyckat i rött och grönt, men då det gjorde huset till en måltavla för invaderande riddare så har man tagit ner utsmyckningen. Då byggnaden har byggts ut i omgångar innehåller den nu över ett tjog rum, inklusive en flykttunnel, som dock sorgligt nog för resar och människor är grävd i vätteformat. I andra änden av tunneln sitter en väl dold orch, med order att hindra vätten Merga från att fly den vägen. Vättarna bor i bryggeriet, tillsammans med lojala orcher och svartalfer. Här finns även stadens enda intakta skrivbord. Det värdefullaste bytet RP kan komma över här är vättekusinernas väl inmurade och dolda flyktkassa, en kista full med juveler, samt ett övermått av mycket potenta former av sprit, som i Mercana kan ge ett mycket bra pris.

Mycket bra jobbat Torqemada!:-)

[gtjorgo]

Brikombarerna kan nog inte sägas ha varit förslavade av Mercana utan snarare länge ha arbetat under slavliknande förhållanden i gruvor kontrollerade av mercanska ägare i Klomellerbergen och saltbrott ute på Ishna. De är jorer med ursprung i Mercana men som längst ner på samhällsstegen helt sedan Kejsardömet Jorpagnas dagar. Deras särdrag och kultur har utvecklats under lång tid men nästan alltid som utsatta och under hårda provningar. De föredrar landsbygden och vildmarken men kan undantagsvis också hittas som bosatta i städer. De finns i Brikho, Mercana och Sanzas.

Det kan också tilläggas att jag inte tänkt ut brikombarerna ner till minsta detalj utan har medvetet lämnat det lite otydligt. Grundtanken är att de ska finnas som en slags mänsklig "urbefolkning" i vad som tidigare var vildmarker i nordöstra Klomellien och som först med Mercanas expansionistiskta tankar på 400-talet eO och eftervart etableringen av det svartfolksdominerade Brikho hamnade innanför några gränser. Och att de finns bredvis svartfolken i Brikho (även om den procentuellt exakta fördelningen människor och svartfolk emellan kan lämnas till den enskilde SL att avgöra).

De brikombarer som lever inom Brikhos gränser ser jag heller inte som slavar under svartfolken utan som en undertryckt kultur inom svartfolkens samhälle. Vättarna och vissa andra smarta svartfolk ser fördelar med människor de kan styra över och utnyttja men utan att fördriva eller döda dem. Ser före mig både brikombariska landsbyar som betalar tributt till svartfolken och enskilda brikombarer som lever bland svartfolkens läger/hålor/byar, då oftast som hantverkare eller krigare. Det finns även ett antal brikombarer med svartfolksblod i ådrorna och dessa halvblod har svårt att hitta ett hem i vare sig den ena eller andra kulturen.

Håller med. Brikombarerna är nybyggare från gamla Catonave som tog sig ut i nordost och successivt över århundradena tog sig närmare melashebergen. Mercana hade aldrig någon egentlig kontroll över området utan det styrdes som små enskilda samhällen, ofta utifrån gruvlag eller boskapsskötsel och utan centralisering utöver den absoluta lokalnivån. Brikombarerna hade alltså ingen erkänd stadsstat eller liknande utan var en disparat vildmark.
Namnet på folket kommer gissningsvis från fästningen som idag utgör Brikho-stad. I efterhand har namnet spridds till alla de människor som härstammar från det området som idag är under stadsstaten Brikhos styre. Dessa lever idag i såväl norra sandzas, östra Mercana och som en grupp kvarvarande inom Brikho.

En del blodsbandningar har förekommit genom tiderna. Oftast är det familjen och inte individen själv som avgör om halvblodet kan räknas som Brikombarer eller om dessa förskjuts och lever med svartfolken (eventuellt så kanske svartblodsföräldern känner ansvar för sin avkomma och vill ta hand om denna? Detta lär dock snarare vara undantag än regel…)

Tänker jag:)

[gtjorgo]

Det är inte lätt att vara rese, man får aldrig lära sig använda hjärnan... jag hade helt glömt Frecol.
Nu kan Addiaska ta det i portioner...

Å andra sidan borde ju återerövringen av Frecol vara ett projekt som Mercana och Brikho kan samarbeta mycket nära om.

Ja, om Frecol ligger kvar som ockuperat av Addiaska eller om det återtas av Mercana kan avgöra en hel del för klomelliens nära framtid. Ett starkt Addiaska kan etablera sig längst Maure på riktigt och så utmana Mercana om hegemonin i framförallt norra Unionen.
Om Addiaska går på nöten finns risk att Poane sedermera också slits loss och all kontakt med Maure bryts (och med det även Addiaskas pretantioner som ledande makt i Klomellien). Alternativt så ser övriga stadsstater till att status que uppnås och maktbalansen tryggas…dvs att ett evigt käbbel mellan Addiaska och Mercana hålls vid liv men aldrig avgörs)

[birkebeineren]

Kan passa på att tillägga att vi inte vet så mycket om Brikhos historia, särskilt inte innan 564 eO när stadsstaten upprättades. Det är dock tänkt att det alltid funnits gott om svartfolk här. Dessa har troligtvis sällan varit enade (även om kanske försök har gjorts, av svartfolk själva eller andra) utan deras samhällen har präglats av sedvanlig svartfolksk oordning.

Det närmaste svartfolken kommit enighet är troligtvis just nu efter att Brikho som stadsstat upprättats. Det betyder dock inte en situation med lugn och ro under en samlande kung (även om det sitter en orch vid namn Gaaurk på tronen i Brikho stad (och en person kallad "den fete" i skuggan bakom) enligt tidigare utvecklingar) då det finns flera både yttre och indre grupperieringar som tävlar om makten. Som gtjorgo är inne på så är exempelvis vättarna som kontrollerar Karkazrapasset av den åsikt att det är de som bestämmer. Handelsrådet i Mercana är en annan och inte minst det mäktiga Handelsvägskompaniet under familjen Trask. Inte omöjligt har den mäktige svartfolksklanen Grimg-Harukh i den tidigare dvärgstaden Mirinôn uppe i Klomellerbergen nordväst om Briho också sin agenda. Även borta i staden O lär det vara de som bryr sig om vad som händer i Brikho och denviktiga karavanrutten som passerar mot Mercana.

När Brikhostaden byggdes, av vem och varför, vet vi inte så mycket om förutom att platsen är tänkt vara gammal och med grundlöäggande militära syften. Kungarna av Brikho, gärna titulerade som "Brikhorchen" (efter den förste orch som satte sig (eller sattes?) där) har haft staden som huvudstad sedan 564 eO.

Min gamla regentlängd (utan särskilt många årtal men som börjar med 564 eO) finns här: Brikhos regentlängd


Att stridigheterna mellan Brikho och Addiaska började eller intensifierades runt 580 eO kan passa bra och enligt regentlängen ha varit under den mäktige Luhnogh som varit den brikhorch som suttit längst på tronen.

[birkebeineren]

…dvs att ett evigt käbbel mellan Addiaska och Mercana hålls vid liv men aldrig avgörs)

Detta är precis vad Sanzas underrättelsetjänst arbetar för.

[Torquemada]

Tack för beröm. Svar till gtjorgo, i måttligt god ordning…

Brikho var tomt (efter att ha övergetts av jorerna?), då det var ganska förfallet och obekvämt, och för den delen fortfarande är det.

När jag skrivit orcherna är det oftast avsiktligt. Orcherna står ensamma för den organiserade militärmakten, de andra svartbloden är mest backup. Vättarna står för intelligens, civilisation och långsiktigt tänkande, men sällan för taktik och militärstaberna.

Resarna luras ut till Bunavärn med säljsnack av typen: ”Vi fattade inte hur stark du var tidigare. Du är alldeles för farlig för att behållas inlåst i den här trånga fästningen. Dina fiender vill det inte, men om du pressar på ledarna så kanske de släpper iväg dig. Det finns fullt med addiska riddare och krigsbyte borta i Trolleborg, om du slår ihjäl dem så kommer ingen längre att kunna ifrågasätta din storhet som krigare eller din rätt att styra”.

Vättarna står för maten, resarna äter i rangordning. Ibland tänker jag mig dock att de beter sig som hundar – den som hinner först när maten är klar äter mest och snabbast. Intrång i köket under matlagning, alltså nästan alltid, är dock strängt förbjudet.

Merga åkte ursprungligen frivilligt till Bunavärn – med tanken att hon där kunde leva som hon ville, styra och ställa istället för att behöva knuffas och konkurrera med de andra vättarna. Det fick hon – men tillvaron var outhärdligt torftig och innehållslös. Hon har fångats in av resarna – det finns inte så mycket till representanter för Brikho på plats i Bunavärn, även om man överväger att börja skicka dit några kompetenta orchbefäl för att styra upp saker i händelse av krig – det vore trist om staden föll bara för att resarna inte bemästrar basal Taktik särskilt bra.

Jag tänker mig att svartfolk även kan dricka regnvatten ur pölar, även om det är gyttjigt och lite salt, utan att ta mer skada av det än av något annat de gör…

Katapulten sköts huvudsakligen av orcher. Resarna skriker order, oftast poänglösa. Vättarna har fattat att den inte är viktig.

[birkebeineren]

Den öppna och platta Ishnaslätten lär göra att sikten är god från Bunavärn. De är kanske även En av få platser med en höjd i området kan jag tro? Bara detta är ju en anledning till att Addiaska vill inta staden (och Brikho behålla den). Sedan är ju dricksvattentillgången viktig precis som du skriver. En resurs som gissningsvis är ovanlig på saltslätten, speciellt härifrån och norrut?

Höjden med den goda sikten (i kombination med en sötvattenkälla) kan passa utmärkt som förklaring till varför Bunavärn etablerades just här.

[birkebeineren]

Kan den röda cirkeln passa som lokalisering av Bunavärn?



Blått streck: "Gränsfloden"
Ljusblått streck: Dimmån (Dimman)
Lila streck: Bunaflod (Bunan)
Mörkblått streck: Villvirvlan (Villvran)