Ett litet forumexpriment.

Tala, klottra, viska, konspirera...
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag har Enhörningshornet i tassarna just nu. Försöker även hitta (och komma ihåg) anteckningarna för hur det slutade när vi spelade det sist. Jag vet att Svartriddarna besegrades och att det var strid på liv och död. Vår käre forumskreation här måste ha överlevt sina sår...
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag skulle skriva ett kort intro till spelaren med det man behöver veta om karaktären. Sedan fick jag lite feeling... :roll:



Eckmer Elmersson av Stormhall.
Andre son till den berendiske riddaren Elmer av Västingskär. Västingskär är (blir) en av öarna i Kolunagruppen. Fadern är en banérriddare med egen gård på skäret. En försupen och bitter man som inte var sen till att uppfostra både husfru och barn med ris och handlov. Eckmer skickas i ung ålder till Elmers herre, baron Nixslas av Stormhall, för att lära till väpnare.

Vid baron Nixslas hushåll var det också hårt. Flera familjer har sina söner där för att tävla om de åtråvärda platserna som baronens väpnare. De hoppfulla lär sig tidigt att underminera sin omgivning och armbåga sig fram i hierarkin. De tränades av en fastlänning, Malvanda av Drev. I början var Eckmer rädd och undvikande. Han har lärt sig sedan barnsben att hålla sig undan för att slippa stryk. Malgrund tolererade bara styrka och dådkraft. Hon tvingade de unga rekryterna till övningar som gränsar tortyr. Den som inte deltog helhjärtat blev föremål för hennes vrede. De övriga uppmanades att bestraffa rekrytens lättja. När Eckmer insåg att han inte kunde komma undan genom att fly kom han undan bestraffning genom att vara värst i stället. Han blev den mest hängivne mobbaren i skaran och snabbt slöt sig flera andra runt honom. Uppmärksamheten steg honom åt huvudet och hans arrogans gjorde honom fruktad. Han har dock inga riktiga vänner.

Under hela bildningstiden är kämparlekar det som mest upptog tiden. Folk från öarna skall vara hårda och farliga i strid. Den enda egentliga bildningen är religionslära. Kolunagruppen har sedan tidigare en stark tradition av De unga gudarnas läror. Här har man slängt missionärer från andra religioner i Kopparhavet. Malgrund tog lärorna ett steg längre. Hon talade mycket om den inte fullt så kända guden Zeeris och hans kraft och styrka. Eckmer hänfördes av makten i Zeeris lära. Bara den som själv kan ta det man vill ha skall få det. Han blev en trogen följare av Zeeris. Han blev så trogen att när det är dags att utse väpnare till baronen var han given som en av dem. Malgrund hade andra planer. En natt tog hon med sig Eckmer över Kolunasundet till Stormby på fastlandet.

De mötte upp med vänner till Malgrund och tillsammans for de till Osammarön. På ön har Malgrunds order ett kapitelhus. Eckmer spenderar ett år som novis på ön och lär sig där allt han behöver om Den vänstra handens brödraskap. Han svors in som riddare. Tecknen på det är en gnistrande blodsdroppe intatuerad i vänstra handflatan och en ring av silver som pressades genom hans vänstra näsvinge. Osammaröns kapitelhus är till för utbildning i första hand av orderns riddare, men även präster har en liten del av huset. När Eckmer slagits till riddare beordras han och en av de prästerna, Sot, att resa inkognito till Kandra för att rapportera till ordersmedlem i staden.

De seglade till Isrulmun och tog därefter flodbåt uppför Istrul. De stannade några dagar i Sekim där ordern har ett stort tempel. Där fick de för första gången bevittna ett offer på en kättare. Eckmer kännde gudens närvaro när den sprattlande människan skrikande skänktes till Zeeris. Upplevelsen påverkade honom enormt. Han kände både fruktan och maktberusning på samma gång. Efter offret reste de vidare på floden genom Spindelträsket. Väl i Kandra träffade de en äldre skuggpräst, Mäster Gallahan och dennes hustru Moria. De fick av dem uppdraget att bevaka ett hus i staden och rapportera allt som verkar underligt. Knappast ett uppdrag värdigt Eckmer och Sot. Eckmer klagar till Sot, men blir strängt tillrättavisad av prästen om att göra sin plikt. Efter det hatar han Sot och pratar inte mer med honom.

Efter en uppsjö av händelser i Kandra finner sig Eckmer svårt sårad. Han föll efter en strid med hyrsvärd i Delithaordern, Den vänstra vägens svurna fiender. Under staden förvarades en artefakt som båda ordnar ville lägga vantarna på. Delithaorderns inhyrda krigare visade sig vara allt för starka och flera bröder föll. Bland dem han resekamrat Sot. I kölvattnet av striden upptäcktes Vänstra handens närvaro i Kandra och överlevande medlemmar hängdes som brottslingar på torget. Eckmer blev kvarglömd nere i kryptan där striden stod. Han lyckades kravla sig ur när han återfick medvetandet. Han lämnar Kandra på en okänd handlares kärra. Eckmar bytte sin rustning mot att han smugglar ut honom och undan snaran. Ett högt pris, men handlaren tog en stor risk bara genom att inte ange en svartriddare i Kandra.

I flera dagar låg han på gränsen till medvetande på kärran. När han kvicknade till så pass att han kunde hålla sig vaken upptäckte han att han tagits till Lindaros och lämnats utanför ett sjaskigt värdshus. Han blev tvungen att sälja sina vapen för att betala för att få stanna där under resterande läketid.

Väl på fötter igen stod han helt utblottad. Flera knektvaskare, vars uppdrag var att finna soldater till Den nya armén fanns i staden. Soldatarbete var det enda han kunde. Nya armén slogs för folkets frihet från adels förtryck i landet Hynsolge. Eckmer brydde sig inte om med vem eller varför han slogs. Han behövde pengarna. Alla blev misstänksamma när de såg hans tatuering och näsring. När de sedan fick reda på att han var frälse från Kolunagruppen tackade de blankt nej. Han kastades ut från värdshuset och utan pengar skulle han tvingas till tiggeri. Det är inte en syssla värdig en riddare inom Vänstra handen, så han börjar istället ta det han behöver. Under några veckor lever han utanför Lindaros och rånar resenärer. Det går så pass bra att stadens näpsare börjar intressera sig. Han kommer med nöd och näppe undan arrestering och flyr in bland stadens gränder. Han hör rykten om att en svartriddare rånar folk och en belöning var satt på dennes huvud. Lindaros var inte längre säker för honom, men han hade inga medel att fly. Han lyckades övermanna en av de många stuvare som finns i hamnen och stjäl dennes kläder. Till sin lycka bar stuvaren grova läderhandskar som en del av sina yrkesredskap. Han högg av fingrarna och skar bort kragen på handskarna. Det som blev kvar täcker tatueringen perfekt. Han tog ur silverringen ur näsan. Den sista symbolen av hans ridderskap var nu utsuddat. Ringen sålde han och köpte sig en Efarisk långdolk för pengarna. Vid knektvaskarens bänk erbjöd han sig och sin dolk. När de frågade om hans namn ljög han att han var Eckmer Sot.

Tre dagar senare befanns sig Eckmer på däcket till en fiskstinkande kogg seglandes mot Hynsolge och ett nytt liv.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den omoraliske lärde mannen.
Klomellien är full av idéer och utkast men vi har ett litet (som egentligen börjar bli rätt stort) problem med att samla deti färdig text som gör det möjligt att hitta för den som inte lusläst 160 sidor diskussionstråd.
En klomellier i Hynsolge går nog att förklara men det är inte helt självklart hur.
Kanske en lärd tjuv från norra Efaro kan vara något att utveckla? Kanske från staden Kwoske där erebisk, solunsk och troligtvis även akrogalisk kultur möts? Inte så mycket material att bygga på men det gör också platsen utvecklingsbar.
Erfaro är en bra plats att komma från. Jag tror att tjuvdelen blir skumraskaffärer, men lärd kvarstår. Det är bra för spelgruppen att ha tillgång till lite historia och zoologi och liknande. Sedan hur herrn har finansierat sina studier har tyvärr kommit i kapp honom och krigstjänst blev domen. Kwoske är bra beskriven och funkar för ändamålet.
Efter omfattande forum och wikiforskning blev nog inte Efaro platsen ändå. Det är viktigt att spelarna kan passera som Nidläningar. De får heller inte vara från Krun. Någon av de Akrogaliska länderna skulle funka. Just utseende går att göra personen svartmuskig och hårig som källorna beskriver Nidlänningar (90-talet var en spännande tid :? ) oavsett nationalitet.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9098
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av birkebeineren »

Intressant bakgrund till svartriddaren. Kul med detaljer från Enhörningshornet inflätad.

Angående den lärde karaktären så har jag ett nytt förslags: en felicier som studerat vid Mandelordens lyceum i Mafor.

Felicierna består som känt av två folkslag, kîmzoner och tolaner. Kîmzonerna har ett lite oklart ursprung i det fjärran Akrogal men troligtvis är de av delvis kamsunsk härkomst. Något typisk kamsunsk utseende har vi inte tydligt definierat men kîmzonerna i Felicien har mörkt hår och på något vis ett lite annorlunda utsende än de typiska jorerna (en del kîmzoner har även blandat blod med de joriskliknande tolanerna). Om du vill ha ett "österländsk" utseende för din karaktär borde en kîmzoner kunna uppfattas som krunier eller nidlänning (lhassier) för den vanliga erebier med begränsad kunskap om människofolkens olika utseenden (som även på Altor troligtvis är rätt blandad).

Kîmzonerna har en ganska säregen kultur (med massor av inspiration till bakgrundsbeskrivning) men om detta blir för utstickande finns det sätt att göra karaktären mindre sådan. Dels genom att låta karaktären vara mer jorisk via tolanerna och det feliciska blandsamhället, dels genom att använda det lärda hos karaktären som då kan vara som utbildad hos Mandelorden. På många sätt är denna lärdomsorden den viktigaste kulturbäraren för det joriska i Ereb. Lyceet i Mafor invid Österbukten är, trots detta, Feliciens främsta lärdomscentrum både för kîmzoner och tolaner. Karaktären kan ha studerat som novis här med målet att bli mandelmunk, eller som acolyt där målet bara är att skapa sig en akademisk bildning. Sen har karaktären lämnat den lärda banan av någon anledning. Och befinner sig nu någonstans i östra Ereb där det kîmzonska utseendet kan misstolkas som akrogalisk.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Intressant bakgrund till svartriddaren. Kul med detaljer från Enhörningshornet inflätad.
Det blir lite sammanpressat, men allt går inte att få med utan att skriva en bok. Tack!
Felicierna består som känt av två folkslag, kîmzoner och tolaner. Kîmzonerna har ett lite oklart ursprung i det fjärran Akrogal men troligtvis är de av delvis kamsunsk härkomst. Något typisk kamsunsk utseende har vi inte tydligt definierat men kîmzonerna i Felicien har mörkt hår och på något vis ett lite annorlunda utsende än de typiska jorerna (en del kîmzoner har även blandat blod med de joriskliknande tolanerna). Om du vill ha ett "österländsk" utseende för din karaktär borde en kîmzoner kunna uppfattas som krunier eller nidlänning (lhassier) för den vanliga erebier med begränsad kunskap om människofolkens olika utseenden (som även på Altor troligtvis är rätt blandad).
Jag har varit inne på felicier, men det har blivit för krångligt med tanke på konflikterna i kopparhavsområdet. Samtidigt blir det bra tack vare de andra karaktärerna. En berendisk svartriddare får man anta inte är välkommen på särdeles många platser. Han är lite av en paria. Feliciern likaså. Berendien och Felicien må vara fiender, men dessa två stridskamrater har lagt det bakom sig. De är i första hand utstötta och vänner tack vare det. Sedan tror jag båda seglar under falsk flagg och är förtegna om sin bakgrund. Vår tredje medlem. Gladiatorn från Kasyr är lättare att placera in. Jag fick även en liten idé om att han blivit internerad under sin tid som slav. Han har svårt att ta egna beslut och behöver en "ägare" för att funktionera. Feliciern tar den rollen naturligt. Han var innan sitt straff framgångsrik och ägde säkert slavar.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den "lärde" mannen blev Efarier till slut. Vill passa på att varna att den typen av rollspel vi kör är mörkt. Karaktärerna är inte goda hjältar utan oftast intrigerande egoister med bred moral och smal tolerans. Spelarna som gestaltar dem är däremot toleranta, godhjärtade och moderna människor. Bara så ingen förväxlar hittepå med verklighet.


Rumun Abrexus N´Dur

Rumuns anfader var den Jorpagniske solfararen Hemper Nedur. En man vars tvivelaktiga karaktär försatte honom i flertalet problematiska situationer. Hemper deltog som bågskytt i fjärde soltåget mot Efaro. Mest för att undkomma giftemål med en ung kvinna han gjort havande. Redan vid samlingen på Hakkai lyckades han bli akterseglad efter en episk marinering av sin kropp i rusdrycker. Hemper fick hanka sig fram bäst han kunde på ön och dog penninglös. Han efterlämnade flertalet barn och fruar, som alla träffade varandra för första gången på hans sändning. Han är roten till förmågan att hamna i trubbel som ärvts av hans ättlingar i rakt nedstigande led. Rumun är inget undantag.

Det skulle ta Hempers ättlingar flera generationer innan de väl tog sig till Efaro. Idris Nedur var den som fullbordade resan i slutet av 400-talet. Då hade Solstaten sedan länge fallit och både Feliciska och Krunska erövringsförsök slagits tillbaka. Idris Nedur var en mångsysslare från Kopparhavets hamnar. Han var handelsman, pirat och slavjägare i ett. Idris hann inte mer än att stiga i land för än ett slavuppror i Felicien bröt ut. Det var iscensatt av Sombatze i ett steg att försvaga Felicien. Efariska krigare skyndar för att undsätta sina bröder i Felicien. Idris får sitt skepp stulet av sådana krigare och finner sig strandsatt i Harkarion vid Efaros kust. När han står utan skepp skingras hans besättning för vinden och han finner sig ensam i staden. Trots bakslaget finns massor av möjligheter för en ambiskös man som Idris. Han byggde systematiskt upp ett nätverk av mer eller mindre ljusskygga verksamheter. Trots modest framgång i Harkarion släppte han aldrig förlusten av sitt fartyg. Han skyllde stölden helt på Sombatze som nation. Hans protester var så högljudda att det störde handeln. Sombatzisnska handelsmän i Harkarion slöt sig samma och betalade en mindre kompensation för att han skulle hålla tyst. Han tog emot pengarna, men förlät aldrig Sombatze. Idris skrädde inte orden när landet kom på tal, men hans mer publika predikningar avtog. Hans många affärer drog till sig uppmärksamhet från flera andra håll. I takt med att han knyter till sig allt mäktigare vänner fick han likvärdiga fiender. Idris var en extrovert man som omgav sig med vackra kvinnor och dyrbara klädnader. När han stod på höjden av sin makt blev det just en kvinna som blev hans fall. Hans favoritälskarinna blev havande med Idris barn och födde en son. Kort efter att sonen föds blir Idris sjuk i blodhosta och dör efter en kort tid. Det framkommer att modern till sonen smörjt in Idris många klädnader med Sombatzinska gifter. Hon undviker beststraffning genom att gå i Eftheks tjänst. Hennes namn har därför gått förlorat när hon kastade av sig sitt gamla liv och blev gudens tjänarinna. Detta är starten på ätten Nedurs nära koppling till Lysande vägen i Efaro. Flera släktingar kommer att göra karriär inom kyrkan. Sonen lämnas bort och hans öde förblir okänt. Säkert är dock att sonen lever till vuxen ålder och fler ättlingar följer.

529 e.O. föds Rumun. Han är tredje sonen till Jorgo. Ätten har tagit det mer Efariska namnet N’Dur. De är vid 500-talets slut en fruktad familj i Harkarion. Jorgo är överhuvud för en familj som fortfarande sysslar med skumraskaffärer. De petar i allt från både glädjehus till våldsdåd. Jorgo har dock planer för att skapa en starkare fasad av ett respektabelt handelshus och en av vägarna till det går genom kyrkan. Jorgo lägger ingen vikt vid sina fyra döttrar. De stoppas undan i väntan på att kunna giftas bort till passande kontakter. Sönernas uppväxt styr han istället med fast hand. Rumun och hans bröder har fått sina liv planerade från födseln. Äldste, Yakubu skall ta över som familjens överhuvud. Mellansonen Lugard drillas till militär. När så tredje Rumun föds är tanken att han ska bli präst. Efter Rumuns födsel väljer Jorgo att avsäga sig sin fru och sina älskarinnor. Han behöver inte fler barn och vill inte gå samma öde till mötes som sin förfader.

Rumun växer därför upp i ett hus där bara män finns. Han skolas av både Dalkiska, Aidnska och Efariska solmunkar under barndomen. Rumun har gott läshuvud och bra minne. Flera gånger berömmer hans lärare honom för hans förmåga att lägga verser och texter på minnet. Speciellt den Efariske solmunken Gandaru försöker vid upprepade tillfällen få Jorgo att sända pojken till Kwoske. Där kan han gå i lära under bontisâl Mobutis. Jorgo är till en början benhård motståndare till detta. Han vill ha kontroll över sina söner. Till sist ger han med sig med en förhoppning att Rumun en dag, under Mobutis ledning, kan upphöjas till åtminstone Riark. Det skulle gynna familjen att ha en med kyrkligt högre ämbete. Rumun flyttar därför som tioåring till Kwoske tillsammans med Gandaru.

Studietiden i Kwoske är intensiv och viktig för Rumun. Han är en klipsk, men olydig student. Han visar upp flera karaktärsdrag som hans lärare fler än en gång måste tukta med riset. Det börjar som små pojkstreck. En groda i någons bädd eller såpa i trappan. Hela tiden är hans aptit på spänning och viljan att vara lite mer än andra det som driver honom. Han ser alltid till att vara ångerfull inför sina överordnade och utför alltid de extra sysslor han får som bestraffning med extra noggrannhet. Så fort de verkar ha förlåtit honom börjar han testa sig fram med nya upptåg och äventyr.

Rumun blir med tiden en skicklig fasadklättrare. Hans specialitet är nattliga dödsföraktande utflykter längs tadosens väggar för att göra små besök bland de högre munkarnas sovplatser. Hittar han saker av värde ramlar de ofta ner i vecken av hans kåpa. Sedan distribueras de ut i ett intrikat nätverk av tadosens ulepper som har ärenden runt om i staden. Stölderna upptäcks, och Rumun är bland de misstänkta. Till hans försvar kommer Gandaru, som sedan han varit barn ständigt tagit hans parti. Gandaru menar att en sådan ung man, om än busig, skulle inte ge sig till med tjuvnad. Solmunkens ord väger tungt och Rumuns heder är i behåll. Istället straffas flera av ulepperna. Några med stryk. Andra blir avhysta. De som avhyses skapar luckor i arbetsflödet och till en början ersätts de med munkgossar. Rumun är en av dem som får göra ärenden bland Kwoskes befolkning. Det öppnar dörren till en helt ny värld. Massor av äventyr för en nyfiken och levnadsglad gosse. I Kwoske möter han också på det som saknats i hans liv, kvinnor. Han är ung, men redan nu väcks ett livslångt begär till det motsatta könet. Något som kommer att försätta honom i flertalet bekymmer.

Första gången han blir påkommen med sina illegala handlingar är nere på gatorna i Kwoske. Han har blivit en ung man. Sedan en tid tillbaka har han fått smak för de många glädjehus som döljs bland gränderna. Saknandet av kvinnor i hans liv har gjort att han faller tillbaka på sin fars värderingar och åsikter om dem. Han har ingen respekt för kvinnor och inte heller vet han hur man hanterar dem. De han försök göra närmanden på har avfärdat honom. Trots detta är lockelsen i det kvinnliga ovanligt stark i den unge mannen. Han söker istället upp kvinnor vars yrke är att behaga sina kunder. Han gör sig känd bland dem som en hårdhänt och otrevlig kund. Priserna för deras tjänster stiger i takt med Rumuns dåliga rykte. Jakten på pengar blir allt mer desperat och han börjar bli vårdslös. Han nyttjar sina egenskaper som klättrare och tar sig in i villor i staden. Under ett sådant inbrott blir han tagen på bar gärning och flyr hals över huvud tillbaka till tadosen. Tyvärr har offret för inbrottet känt igen honom och står snart utanför porten skrikandes om rättvisa. Rumun pekas genast ut, men han nekar envist. Gandaru kommer åter till hans försvar, men denna gång har bontisâl Mobutis fått nog. Han ersätter villaägaren för stöldgodset och drar sedan in Rumuns privilegier att lämna tadosen alls. Under nätterna skall han hållas inlåst på sin kammare. Rumun tar det hela med ro. Han kom undan lindrigt och låset på hans dörr har han kunnat pilla upp sedan han var liten. Efter ett kort tags gott uppförande blir solmunkarnas stränga blickar mildare och de antar att han kommit på bättre tankar. Rumun har spenderat tiden med att studera växtmedicin. Framförallt de växter som kan ersätta rusdrycker. Han vädjar till Gandaru om att få sköta tadosens trädgård för medicinalväxter. Gandaru blir överlycklig för Rumuns fromma intresse för det som växer och får bontisâlens tillstånd att låta honom utöva det. Rumun sätter genast igång att anlägga nya rabatter och utöka tadosens drivhus. Snart bubblar och fräser det från flera dekoktdestillatorer och tadosen blir utan sin vetskap en stor distributör av berusningspreparat till Kwoske. Rumun är själv den som klättrar ut över murarna på nätterna och sköter affärerna. Hela operationen hade kunnat pågå länge om det inte vore så att glädjehusen drog i honom. Mynten han tjänar från försäljningen väger tungt i börsen och trots att tiden är knapp innan väckning kan han inte låta bli att söka sig till gränderna. Han är vid god kassa och kan unna sig utsvävningar. Tyvärr har han inte samma tidskapital. Efter en extra utdragen kväll bland kvinnor smyger sig Rumun stressat tillbaka till tadosen. Han är säker på att morgonmålet redan varit och att han redan är eftersökt. Han svingar sig snabbt över muren och landar innanför i ett buskage. Han sitter stilla en stund för att sedan ta sig till brunnen, som om han bara varit ute och hämtat vatten. När han reser sig tittar han rakt in i ögonen på Gandaru. Solmunken ser sträng ut, men säger inget. Rumun fäller ner blicken och återvänder till studiekammaren. De båda talar aldrig om händelsen.

Efter den natten avbryter Rumun både sina affärer med dekokter och nattliga utflykter. Han studerar flitigt och är på god väg att faktiskt bli solmunk. Ödet vill dock annorlunda. Rumun har skaffat sig goda kunskaper i bokhållning och hjälper tadosen med att föra räkenskaper över ekonomin. Arbetet är för de flesta andra i skrivkammaren enformigt. Rumun finner en stor glädje i bokhållning. Siffrorna talar till honom och i hans huvud förvandlas de till möjligheter. Han ser tristessen i de andras blickar och erbjuder sig att göra en större del av arbetet för dem. Munkarna i skrivstugan har inget emot att slippa och låter honom ta över allt mer av räkenskaperna. Rumun visar sig sköta det hela exemplariskt och när de märker det släpper de taget helt. I egenskap av ensam bokhållare startar genast en förändring av uppdraget. Han ser över transaktionerna och effektiviserar där möjligheter finns. Det överskott som skapas letar sig snabbt ner i hans egna fickor. Det dröjer inte länge för än en ansenlig summa mynt förvaras dolda bland hans tillhörigheter. Problemet för Rumun är att han fortfarande inte tillåts lämna tadosen och han kan inte riskera sitt nya ämbete med att bli påkommen igen. Pengarna han samlat på sig blir värdelösa om de inte kan spenderas. Lösningen blir att visa upp sina framgångar och vädja till bontisâlens girighet. Han avbryter sitt mygel med pengarna och låter tadosens kassa växa istället. Han visar bontisâl Mobutis hur hans nya bokhållning faktiskt ökar inkomsterna. Han lägger även fram för honom hur andra förändringar kan ge än mer. Bontisâlen sväljer betet och ger Rumun fria händer att gå vidare med sina planer. Rumun menar att skulle man bjuda hit krämare och godsfraktare skulle inte längre ulepperna behöva ta sig ner i staden. Deras tid skulle då kunna förläggas på arbete som genererar inkomst istället för att ränna på stan. Förslaget går igenom och ett sorts handelshus öppnar i anslutning till tadosen. Rumun får inga vänner bland ulepperna vars frihet kraftigt begränsats. Det bryr han sig föga om. Han har på detta sätt bjudit in Kwoskes alla affärsmöjligheter till tadosen. Han är den som kontrollerar det hela. Inom en kort tid har han även öppnat upp handeln med sina dekokter igen. Han har även sett till att flera av handelsmännen har kvinnor i sin tjänst. Kvinnor som alltid tycks ha ärenden i enrum med Rumun. Allt sker mitt framför ögonen på bontisâlen, men denna förblindas av mynten som prydligt staplas i tadosens kassakista. Rumun är så nöjd med sig själv att han missar hur det knorras bland solmunkarna samt ulepper. Han är oförsiktig och arrogant. De dröjer inte länge för än klagomål letar sig till bontisâlens kammare. Mobutis är, om än girig en kyrkans man. Han uppskattar tadosens nya välstånd och ser förnöjt på de renoveringsarbeten pengarna möjliggör. Han tänker trots det inte tillåta moraliskt förfall i sin församling. Han sätter därför sin trogne Gandaru på att diskret undersöka Rumuns affärer och svär honom till tystnad under uppdragets gång. Gandaru har ett gott öga till Rumun och har i hemlighet sett honom som en son han aldrig fick. Trots det är även han trogen Lysande vägens kyrka och tänker inte låta någon befläcka dess rykte. Hade Gandaru fått genomföra sin granskning är det troligt att han sett genom Rumuns operation och med bontisâlens hjälp satt stopp för den. Rumuns förmåga att försätta sig själv i trubbel hinner dock före. Hans affärer har skapat en skiftning i balansen på marknaden i Kwoske. Mer kommers sköts via tadosen och Rumun ser till att ta procent på allt som hanteras. Det hade aldrig handelsmännen gått med på om en enkel ulepp som han krävt det. Därför gör han allt i bontisâl Mobutis namn. Bontisâlen blir därför målet för den vrede som pyr bland dem. När Rumun sakteliga höjer avgifterna når det sin brytpunkt. Bontisâlen måste bort och vägen till honom går genom Rumun. Konspiratörerna i Kwoske har självfallet koll på tadosens bokhållares svaghet för kvinnor. Flera gånger har de försett honom med allsköns unga skönheter för att stilla den aptiten. De lyckas kontraktera en underskön spjutdanserska för att förföra Rumun. Spjutdanserskan Faishea lyckas genast snärja Rumun. Inte nog med att hon är förförisk och mystisk. Hennes dans förtrollar honom och han kan inte tänka klart i hennes närvaro. Inte heller ger hon sig till honom trots att han flera gånger försöker tvinga sig på henne är hon både starkare och kvickare. Det tänder en glöd hos honom och han svär att aldrig åtrå någon annan än henne. För att försegla sin pakt ristar han hennes namn i låret och fyller revorna med färg för att bevara det för evigt. Hon uppskattar hans upptåg och meddelar att hon ska ge sig till honom, men att akten måste vara speciell. Hon vill att han för henne till tadosens inre för att där stå nära Eftehk och med det viga sig till varandra. Rumun älskar idéen och smugglar in henne bland solmunkarna korridorer. På hennes inrådan tar de sig till självaste bontisâlens kammare där de ska komma som närmast heligheten. Väl där sker det katastrofala. Bontisâl Mobutis befinner sig där och tar dem på bara gärning. Rumun ska försöka förklara sig när Faishea kvickt ränner sitt spjut genom bontisâlens hals. Sedan flyr hon raskt därifrån. Rumun förstår först inte vad som hänt, men försöker desperat rädda bontisâlens liv som sakta sipprar ur honom. Där på knä bredvid den döende Mobutis finner Gandaru honom. Han har hört tumultet och störtar till bontisâlens kammare för att se vad som hänt. Rumun är nedsölad med blod och bredvid honom ligger ett spjut som ser ut att vara mordvapnet. Gandaru är väl tränad i tannotekniken och skjuter snabbt ut sin vandringsstav mot Rumuns tinning. Allt svartnar.

Han vaknar till liv i en stinkande mörk cell utan vare sig fönster eller ljuskälla. Det blir ingen rättegång och ingen kontakt med tadosens solmunkar. Han förs med huva över huvudet ombord på en Felicisk taridon och kedjas vid en roddarbänk. Han får under långa timmar vid årorna mycket tid att reflektera över sitt liv. På låret brinner smärtan av de nu infekterade såren. Han hatar Faishea och det hon gjort mot honom samtidigt kan han inte släppa henne. Varje gång det svider i såren väcks hans åtrå. Han bestämmer sig för att finna henne göra henne till sin och sedan ta hennes liv. Hatet driver honom vidare årtag för årtag.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den tredje karaktären, gladiatorn, finns inte längre. Han övergavs på spelarens inrådan till en hårdnackad sjöbuse och barägare. Jag skulle behöva lite innovativa tips på var han kommer ifrån. Ett Nidläskt utseende är att föredra, även om man kan skapa det varifrån som helst.


Han startade sin karriär som en enkel fiskare, men hans rappa tunga och längtan efter spänning tog honom snabbt till handelsflottan och oceangående sjöfart. Spänningen falnar när man sett allt (en uppsjö av mer eller mindre sanna rövarhistorier finns att ta till) lönen är dessutom usel. Pirat och smuggelverksamhet både betalar mer och är spännande. Några år där och lyckan vänder. Blir fångad, döms till döden och ser ut att sluta sina dagar i galgen. Han undviker döden genom att ge sig som slav istället. Han säljs som roddare och kedjas fast vid en roddarbänk på någon av alla galärer som trafikerar Kopparhavet. När skeppet av en händelse finner sig utanför landet Hynsolges kust attackeras det och går under. Han lyckas fly och tar sig till land flytandes på den bänk han kedjats till. Väl i land gör han sig fri från kedjan och vrakar längs stranden i det som flutit i land. Han finner brännvin och använder andra förnödenheter. Tar sig till närmaste härläger och ställer upp samma bänk han flöt iland på. Över den som disk startar han den krog han har genom krigets hela varaktighet.

Han når viss framgång och med tiden växer en krog upp runt roddarbänken.

Inte nog med att han sett till att förse alla stridande med dryck. Bakom disk finns även prestationshöjande preparat och rena rekreationsdroger. Droger i sig är inte vare sig moraliskt eller legalt otillåtet. Problemet är att detta är av utspädd eller undermålig kvalitet och ger "sidoeffekter". Samtidigt som han driver sin krog förser han båda stridande sidor med information. Ingen nekas inträde oavsett Nya armén, rojalisterna eller adelns styrkor är där din lojalitet ligger. Allt information som avhandlas under hans tak är till salu. Han är både enkel, dubbel och ibland trippelspion.

När freden kommer kastas han bort som spion och blir dessutom en risk. Vad och om vem har han information?
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag har börjat på tredje gubben. Den som skulle vara gladiator men blev än så länge fiskare istället. Vi får se vart detta tar sig.



I den helige Odos år 583, lämnades ett gossebarn av okänt ursprung utanför dörren till änglamakerskan Hiyelena Fagins hem. Det var inte första gången ett barn drabbades av samma öde. Bara i hamnen låg flera billiga glädjehus. Farsegels sjömän var inte sena att besöka dem efter första landkänning. Ibland blev oönskade barn konsekvensen av besöket. Efter födsel lämnade kurtisanen avkomman hos änglamakerskor som fru Hiyelena tillsammans med en liten summa mynt. De köper sig fria från synden att ha ihjäl ett barn och fru Hiyelena kan sätta mat på sitt bord. Fru Hieylena Fagin var en ondsint kvinna som förlorat sitt arbete som stadsvakt efter att hon ertappats med att kräva pengar från köpmännen hon vaktade. Hon förnedrades offentligt och sparkades sedan ur vakten. Efter det ville ingen ha med henne att göra. För att överleva fick hon börja ta in spädbarn och vanvårda dem tills Etin kallade dem åter. En synd som i efterlivet skulle straffas i evigheten.

Fru Hieylena led först och våndades för livet efter döden. Nu när hon nått högre ålder har hon förlikas med sitt öde och istället blivit hatisk mot omvärlden som hon anser vänt henne ryggen. Trots att hennes uppdrag är att låta barnen dö händer det ibland att hon behåller något. Visar det sig att det rör sig om ett extra livsstarkt eller vackert barn låter hon dem växa upp som hennes egna. Så fort barnen når ålder då de själva kan stå på benen skickas de ut på Arnos gator för att tigga. Allmosorna de får, tar hon för sig själv. Nåde den som undanhåller något för henne. Då viner käppen urskillningslöst över barnaskaran oavsett vem den skyldige är.

Det troliga var att just detta gossebarn skulle drabbas av en fatal utgång. Inte var det särdeles vackert att titta på och det såg inte mycket ut för världen i övrigt heller. Hon bar upp pojken på vinden och lät honom ligga där för att duka under i nattkylan. Ödet ville dock annorlunda. Varje morgon klättrade hon upp för att hämta gossen. Inga skrik hördes och hon var säker på att natten gjort sitt. Varje morgon förvånades hon hur pojken bara tittade upp mot henne med sina djupblå ögon utan att avge så mycket som ett ljud. I tre nätter upprepades detta. Efter det bestämde hon sig för att barnet förtjänat livet. Hon bar ner honom och tvingade några av de lite äldre barnen ta hand om honom.

Inga barn hos fru Hieylena fick något namn. De kallades bara sátiõ eller kappei, som betyder flicka eller pojke. De svalt och hade trasor till kläder. Likt hålögda skelett vandrar de dagligen runt i Arnos kvarter för att få ihop något att ta hem. Kommer de tomhänta vankas stryk.

I denna miljö växer den Érroikappei, Tystpojken upp. Han talar aldrig och håller sig alltid i bakgrunden. Han är uppmärksam och begrundande. Redan i ung ålder inser han att folk inte är sugna på att ge ifrån sig något till tiggare. De som väl ger stoppar alltid ner handen i börsen och tar ut mynt. Alltid låter det när de gör det som att fler mynt finns däri. Érroikappei hjälper dem på traven. Han ser till att befria både de som vill ge och inte vill från deras hela börsar. Han är flink med fingrarna och med tiden kan han norpa åt sig det han önskar från folk som rör sig på gatorna. Han ger bara ifrån sig så mycket som de brukade få tiggare till fru Hieyelena. Resten gömmer han i en gränd nära huset. Det pågår ett tag tills det att en man besöker fru Hieyelena. Han är hotfull och rådbråkar fru Hieyelena sönder och samman. Hela tiden varnar han för att låta hennes tjuvyngel inkräkta på gillets område. Barnen vårdar fru Hieyelena till hälsa och när hon är stark nog att röra sig utkräver hon hämnd på det som tillfogats henne. Hon kallar barnen för tjuvar och glödgar spiskroken för att bränna dem som sådana. Alla levande barn i fru Hieyelena Fagins hus brännmärks med tjuvens symbol på handleden. Skriken ekar mellan gränderna. Érrokappei läker sitt sår och återgår sedan till ficktjuveriet. Han tänker att om det fortgår kommer mannen komma tillbaka och slå ihjäl fru Hieyelena. Andra problem kommer dock emellan. Han ertappas med handen i fickan på en handelsman i Arnos hamn. Mannen kallar på stadsvakten och en vildsint jakt inleds bland gränder och magasin. Érrokappei kan sin stad. Han navigerar sig snabbt via omvägar hem. När han tänker ta sig till säkerheten i huset får han se en vaktpatrull som redan bultar på dörren. Hans förmögenhet ligger gömd i gränden på andra sidan gatan och är omöjlig att nå. Han blir tvungen att fly igen. Knappt har han tagit sig i kvarteret Fiskaren för än han hör stadsvaktens skrik igen. De följer honom hack i häl och han kommer med nöd och näppe undan. Han finner ett gömställe bland langockertinor ombord på en lite fiskebåt. De täcks av en segelduk och han kryper in under den. Där trycker han tills mörkret kommer och törs inte ens titta ut.

Han väcks av ett ryck när duken dras åt sidan. Érrokappei blir lika rädd som mannen som dragit bort duken. Mannen hade lagt ut från Arnos hamn tidigt på morgonen för att sätta sina tinor. Han hade förberett allt dagen före och därför inte brytt sig om att titta under duken innan han kommit ut till fiskebankarna. Fiskaren är en äldre herre med väderbitet ansikte och breda axlar. Han suger raskt tag i gossen och gör sig redo att slänga honom över bord. Fripassagerare tänker han inte tolerera. Érrokappei säger inte ett ljud utan bara tittar på mannen med sina djupa blå ögon. Det får mannen att vekna. Han sätter ner gossen på durken och stirrar misstänksamt på honom. Érrokappei ser att mannen saknar sitt högra ben och den lilla båten är full av olika små snickerier för att överbrygga det handikappet. Érrokappei förtrollas av de lösningar mannen kommit på och glömmer att han precis var nära att åka i Kopparhavet.

Érrokappeis liv ändras totalt från den dagen. Efter att ha stirrat på varandra en stund återgår mannen till sitt fiske och utan ett ord ger han en rostig båtshake till Érrokappei. När de rott fram till korktickevälet pekar han bara på det. Érrokappei fattar direkt. Han tar tag i haken och börjar hala in buren från Kopparhavets botten. Det är tungt, för tungt för en tanig unge, men han ger sig inte. Med hela sin kropp sliter han under hela burens resa upp och över relingen. När den äntligen lyfts i ligger pojken flämtande med armarna vilandes på burens topp. Fiskaren knackar i toften framför sig och pekar sedan ut över vattnet. Érrokappei kisar för att se vad mannen menar. Han spärrar sedan upp ögonen när han ser ytterligare minst ett tjog korktickevälen som guppar i vågorna. De blir vänner där i det ögonblicket.

Fiskaren är Calisto Grå. En äventyrare som levt sitt liv på havet. Han tar in Érrokappei. Han låter honom sova på golvet i sin lilla stuga utanför Arno. De hjälps åt med fisket och delar på den skrala inkomst det ger. Varje kväll berättar Calisto en ny historia om hur han förlorade benet. Ena dagen bet en havsdrake av det, andra dagen offrade han det för att rädda en Morelvidynsk prinsessa. Han är en fantastisk berättare och i skenet av deras lilla eldstad bildar hans yviga gester figurer i taket som får liv i Érrokappeis fantasi. De år han spenderar med Calisto får ses som den lyckligaste i hans liv. Calisto lär honom allt om båtar och livet på havet. Ibland ligger de bara och driver utanför bankarna letandes efter skepp i horisonten. Calisto pekar ut trakoriska karaveller, kardiska kaggar eller smäckra trimaner från Monturerna på deras väg in mot Arno. På natten, om det är stjärnklart visar han hur man läser dem. Kan man det är man aldrig vilse. Varje dag är en ny lärdom och Érrokappei suger i sig allt han får. Han sliter hårt med tinorna och trots att fångsterna är flyktiga går de aldrig hungriga. Ibland kan det även segla in till Arno för att sälja överskott. Efter ett sådant överskott får han sina Occo sandaler. De är för en vuxen man och ser komiska ut på honom. Érrokappei blir tårögd av gåvan. Han tar inte ens av dem när han sover. Calisto nickar bara och på kvällen berättar han om hur han förlorade sitt ben, men fick en son istället. Érrokappei har inte talat en enda gång i sitt liv. Han vet inte ens om han kan. Han bestämmer sig för att öva för sig själv för att en gång kunna säga tack till Calisto. I månader försöker han forma ord, men hans mun frambringar bara underliga bräkanden och stönanden.

Sjukdomen kommer krypande. Calisto har blivit gammal och rörelserna är inte vad de varit, men detta är något annat. Han talar aldrig om det, men det märks allt tydligare. Flera gånger torkar han blod med kjortelärmen efter rivande hostattacker. När Érrokappei försöker hjälpa honom slår han bort hans arm och är vresig resten av dagen. Érrokappei har sedan flera år varit den som ensam drar upp tinor. Calisto har skött roder och åror. Nu släpper han även det till honom och flera gånger stannar han kvar i sängen och följer inte ens med ut. Érrokappei har sett död förr och vet att den inte ändrar sig om den bestämt sig för att ta någon. Slutet på detta livet är i farstun. Sista tiden lämnar Calisto inte ens stugan. När så slutet kommer kallar han Érrokappei till sig och berättar sin vilja i döden. Allt han äger är denna usla stuga det hans koffert innehåller. Det är nu hans. När han slutat andas vill han bli lagt på hedniskt vis i båten och skjutas ut på Kopparhavet. Mer hinner han inte säga för än en hostattack rånar honom på rösten. De tar varandras händer och han faller sakta in i ett lugn. Efter en stund spärrar Calisto upp ögonen och greppar efter hans kind. Han väser upprepande caddokappei, caddokappei tills ett av orden kräver hans sista andetag och Calisto är borta. Érrokappei sitter tills vaxljuset slocknar av sig själv och dagens första solstrålar bryter ut över Kopparhavets glittrande yta. Han bär sedan den enda person han hållit av i livet ner till den väntande båten. Han skjuter mjukt ut den och tittar på när vinden griper tag i seglet. När han knappt ser båten längre formar han läpparna. Låter luften passera stämbanden. Àcerlei, Calisto, ácerlei. Dah róv.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9098
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av birkebeineren »

Ordentliga bakgrundshistorier dina spelare får till sina RP. :D
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

birkebeineren skrev: 2022-08-06 09:38 Ordentliga bakgrundshistorier dina spelare får till sina RP. :D
Ja. Det brukar bli så. Man börjar skriva och sedan rullar det på. Tyvärr blir det ofta lite spretigt när man beskriver ett liv. Detaljrikedom fläckvis och snabbspola år däremellan. Jag tycker karaktären skall kännas levande och ha ett djup innan man börjar spela. Speciellt om det är kampanjspel. Har något tips på ändringar eller inspiration mottages det gärna. Detta är ju starten på material för projektet som ska spelas fram.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Alla dog!
Sallah vände deras död ryggen och vandrade bort från historien. Vi får se om han kommer att återvända.

Vi hamnade efter händelserna som skulle bli upptakten till Nidländska reningen i ett vakuum. Ingen var särdeles sugen på att ta vid med nya karaktärer och spelandet tar därför en paus.


Meeeen!

Efter sommaren reser vi tillbaka till kända trakter. Zorakin och Pharynx blir platsen för nya äventyr. Jag tillsammans med flera här på forumen (Speciellt Snibben och Birke) har försökt att utveckla området västra Zorakin och Tvillingstaden Fil- Tofia. Med det arbetet i ryggen kommer en kampanj utspela sig runt det.

Timmer står i fokus. Platser som Torilskogen, Jostefloden, Pharynx, Slättebo och Fil- Tofia kommer att förekomma, men jag hoppas även kunna uppfinna och utveckla nya platser i området. Jag hoppas därför på forumets hjälp. De som vill och har lust får gärna hjälpa till att ge kreativa ideer, så ska jag försöka sammanställa det hela till användbart material.

Det finns inte så mycket att gå på än. Det som ligger till botten är Flodbaronerna i Slättebo och konflikten mellan ätterna Splintersköld och Glave. Dessutom kommer Ätten Korps begär till Torilskogens timmer vara en del av upplösningen på äventyret.

Hittills finns fyra nästa färdiga rollpersoner:
Riddar Gellis Splintersköld. Son till Paar Splintersköld av Vedehall. Ung riddare vars arv väger tungt på honom.
Eirik Mereld. Son till baron Palve Mereld av Roholm. Djupt religiös jägare. Yngre son och utan arvsrätt.
Saxamar av Joste. Levnadsglad bondson. Kvinnotjusare och skojare.
Okänd person som kommer vara något äldre än de andra. Bitig hantlangare och lite av en flåbuse. Tjänar Baron Mereld av Roholm.


Stämningsbild:
Roholm.
Ytterligare en nordpharynxsk baron som skulle kräla vid hans fötter. Vinden gjorde ett litet krumsprång över Jostefloden och Glaves svarta fana smattrade till och bredde ut sig i masttoppen. Poll Glave steg upp och satte högerfoten på relingen för att luta överkroppen mot knät. Han såg bort mot bryggan där redan en välkomstkommitté ansamlats.

Baron Meryn tittade bort mot slupen som sakta roddes mot dem. Glavarnas svarta fana syntes tydligt i vinden. Vid relingen stod en ung man som bara kunde vara Baron Kolt Glaves son Poll. Utan att släppa blicken på båten ställde han frågan ytterligare en gång.
-Vad vet vi om skitstöveln?
Riddar Gunleir stod på hans högra sida och vred ena mustaschen runt ett finger. Han tog god tid på sig att svara.
-Som tidigare sagts, baron. Det är inte vare sig tillbörligt eller särdeles passande att omnämna en gäst som skitstövel innan man ens delat bord med denne. Det vi vet är oförändrat. Glavarna behöver Josten och har knektar nog att ta den. Ni bör hantera detta med det i åminnelse. Låt inte ert lynne förmörka denna situation ytterligare.
Baron Meryns ögon smalnade och han vände raskt blicken mot riddaren.
-Ni talar er vana trogen till er herre som en like. Mitt lynne är av Etin givet och det har tagit mig både genom fjunhaka och hårgrätta. Tror han inte jag kan rida min tunga till drabbning med en pojkspoling från Norra Toril? Baron Kolt skickar ett av sina yngel för att skriva traktat med mig. Han har inte ens vördnad nog att sända en fullvuxen karl!
Riddar Gunleir tittade lugnt tillbaka på baronen. Till synes opåverkad av hans häftiga utbrott.
-Mitt råd som befallningsman över husfolken är ändock att hantera spörsmålen med takt. Ni kan inte vinna detta, herre. Bara dämpa eftergifter till något som låter er behålla ära.
Baron Meryn vände åter blicken mot slupen. Han kinder blossade och varje andetag kom i fnysningar från näsan.

Låt se. Mannen längst fram torde vara Baron Meryn själv. Han bredvid bar svärd, så det måste vara baronens riddare, Gunleir. Vad sa nu farbror Valfrak? Gunleir tillhör inget hus av värde och kan behandlas därefter. De fem gossarna bakom måste vara Merelds söner. Fyra skall de vara och alla ser ut som bönder. Det betyder att en av dem är Splintersköldpojken. Skamligt. De har inte ens klätt upp honom till gästabud. Poll slås i samma ögonblick av en insikt. Så måste det vara! Baronen tror inte vi har kunskaper om att han håller en Splintersköld vid sin härd. Kan han vara så dåraktig att han tror sig kunna dölja det? Skulle verkligen en Splintersköld gå med på att skådespela under en simpel baron? Dagen får utvisa nästa handlingskedja. Han höjer därefter handen till hälsning och den besvaras från bryggan.

Två bryggjon tar emot trossarna och drar mödosamt slupen sista biten till hamn. Poll ser till att vigt hoppa iland innan båten nått hela vägen fram.
-Baron Mereld får förmodas? Etin ske pris att vi anlänt utan vedermödor.
Baron Mereld fyller lungorna med luft och skall precis ta ton när ynglingen avbryter honom.
-Jaha. Detta skall då föreställa Roholm? Inte mycket för världen just nu, men om ni spelar ert bräde väl kan vi försäkra att vår gunst kan skänka lite färg åt även denna håla.
Baronen flämtar till av hans fräckhet, men lyckas samla sig snabbt.
-Unge herr Glave kan sätta sitt sinne till ro. Vårt spelbräde ska ni se att vi behärskar lika väl som någon. Min avsikt var att han skulle få bevittna försvarsverken likväl som mina knektar, men det kan vi ju lämna hädan. Ni har ju trots er mycket ringa erfarenhet redan lyckats bilda er uppfattning av dess skattning. Låt oss därför leda er raka vägen till ert gemak. En herre som er följer säkerligen nymodigheter som att lögande och luskammande måste utföras inför ölsupa. Säkert vill ni också drapera er i färgglada tyger. Ni uttrycker kärlek till färg och svart passar illa på Roholm.
Poll Glaves flin förbyts mot en min av bittrare slag och baron Mereld ser att han ord slagit rot.
-Min befallnigsman Riddar Gunleir leder er. Era båtsmän kan stanna ombord för att tillse förtöjningarna.
Baronen slår ut med armen i riktning mot borgen längre upp längs kullen.
-Det är med tunga steg vi i så fall följer er riddare, baron Mereld. Vi var under intrycket att vi kom som gäst och frände. Likväl låter ni oss ledas av en lågburen, om än frälseman, men likväl tjänsteknekt som Riddar Gunleir. Vi tänker att ni anser oss vara blott en riddersman själv. I sanning är så fallen, men vi är också en son till Räcknäs gård och bär som synes både sporrar och bila. Vår far är baron och vi bör därför äga barons rang när vi reser i hans namn. Vi vill inte skymfa baron Merelds hus och på annat vis sätta oss över hans befallorätt, men det synes oss god ton att ändå respektera vår faders ätt på tillbörligt vis. Måhända kan en av era telningar ledsaga oss. Låt säga den där?
Poll sträcker ut fingret och pekar på en av pojkarna bakom baronen. Han tar en chansning på den gosse som ser minst ut lik de andra.

Baron Mereld sinne är påväg att brisera. En sådan liten hög av hönsaträck som glavesvennen hade han sällan skådat. Bara ha fräckheten att förolämpa både hans fädernesborg och husfolk innan han ens hunnit hänga kappa för dörr har fått folk hudflängda och nageldragna i forna tider. Sedan står det helt klart för honom att Glave visste vem Roholm lägger takstol över. Inte pekar han på den unge Splintersköld utan fog. Mereld vet nog att Glave och Splintersköld träter. Herr Glaves resa hit hade alltså inte bara med Jostefrakten att göra. Han var här för att komma åt Splintersköld i samma härva. Etter och lortaskinn! Han måste köpa tid.
-Givet ligger det fog i herr Glaves anmärkningar. Roholm skall tempelgälda och bära tageltyg för att dra lärdom av vårt älvastreck. En simpel ridderknekt är föga gott för att kammarleda en gäst av hans dignitet. Ej heller skall denne junker slå ert följe.
Mereld gör en gest mot Gellis Splintersköld, som var den Poll Glave pekat ut.
-Han är ej av mitt blod utan son till riddersknekt Gunleir här.
Förvirrade blickar utbyts mellan de övriga i sällskapet efter Merelds lögn. Ingen verkar dock ta mod till sig och säga emot baronen. Ingen så när som en av hans yngre söner som ser bestört ut.
-Men far!? Etin förbjude att tala dubbel tunga.
Baron Mereld snurrar runt på klacken och ger pojken en sådan lavett att han faller till backen.
-Vi står inför en fin herre Eierik! Ingen har trö för dina klerkersvammlerier! Ge dig iväg!
Eieriks ögon är vattniga och underläppen darrar. Ur båda näsborrar har två djupröda trådar av blod letat sig utefter kinderna. Han finner sig och löper så fort han förmår bort från platsen.
-Jo, ni förstår Herr Glave. Min son är så hängiven sin munkadrill att han redan i tid och otid faller in i predikanta funderingar vilka han aldrig tycks kunna härbärgera innanför västen. Vi måste ständigt näpsa honom.
-I sanning, baron Mereld. Inte skall han dock näpsa någon i solens tjänst. Etin vredgas om man bär hand på någon av hans tjänare. Det verkar som tageltyg är ett plagg han måste bära mer än de flesta om han ämnar näpsas.
Baron Mereld kokar, men lyckas som av magi behålla fattningen.
-Min äldste son, Frigurd. Han är av min ätt. Han är snart slagen till riddare och arvfogde av Roholms baronat. Bara min egen person överglänser honom i rang. Äras den som äras bör käre gäst.
Mereld driver ner båda tummar innanför svärdsbältet och pressar manligt ut buken med en överlägsen min.
-Hmm, låt gå. Vi är inte helt kunniga om gästfriheten i Pharynx. I Slättebo ärar vi våra gäster, så högt det går. Baronen kan vara säker som en dvärgaport på att hade han gästat Räcknäs, hade vår far själv lett honom till gästkammaren. Det sagt. Inte ska vi stå här och mäta morgonspjut. Vi får, vid Etin ta sedskapet som det faller. Vi är inte i Slättebo nu. Utan i det mer förvildade och rustika Pharynx. Vi ska dra lärdom och släppa ett stycke på etiketten. Ja, till förmån för era mer oborstade sedvänjor. Låt oss gå Junker Frigurd! Vi skall inte skämmas av att vistas i er närvaro. Ni kan ju bli baron vilken dag som helst. Må er far leva länge om Etin vill.

Baron Mereld följer sin son och Poll Glave när de vandrar mot Roholms borg. Han kastar sedan en snabb blick på unge Gellis Splintersköld och möter för en kort sekund hans blick. Han hinner egentligen inte läsa in något innan Gellis slår ner blicken mot marken. Han har trots det klart för sig att han måste hålla isär hans gäst och Gellis till varje pris. Hans hus får inte bli platsen där konflikten mellan deras hus eskalerar.

-Vilken fräckhet!
Mereld rycks ur sina funderingar av Riddar Gunleirs röst.
-Tig med sig! Glave har ju rätt. Skamligt att skicka fina herrar med vanliga milisdrillare som dig. Var lycklig att det inte är du som får en hurring för ditt usla arv. Din far sölade bort gårdslandet ditt och nu får du leva här till skam för oss och vår gård. Varför Etin självt straffar oss med sådant husfolk som dig kan vi aldrig begripa!
Baron Mereld stövlar iväg från bryggan åtföljd av svavelosande eder som inte tål att upprepas.

-Sörj inte hans ord Gunleir. Även om vår godsherre, Etin bevare honom, inte uppskattar dig. Har vi dig allt att tacka. Allt jag kan och vet i världen är din förtjänst. För oss är du i rang med konungen. Gunleif vänder sig först inte om. Han drar tunikans ärm över ögon och näsa. Rösten brister nästan när han får fram orden.
-Vet hut pojk. Ingen är jämbördig med vår ärade monark. Mina gossar. Ni ska veta att ni varit mig till stor glädje i livet. Herrn har rätt som ni vet. Mitt arv och hus är sedan länge borta. Aldrig fick jag silvermark till vare sig gifte eller gård. Mitt liv har varit att tjäna herrarna på Roholm. Trots min lott är jag lycklig att ha er mina pojkar. Dagen Etin kallar mig och frågar om jag tagit tillvara livet han gav mig skall jag bara peka ner mot er och låta saken bero. Ni får ursäkta en gammal mans kärringababbel. Nu bökar vi inte mer i detta landet. Ikväll kommer det bli gästabud för herr Glave. Försök att lägga blad för tunga pojkar. Speciellt du Gellis. Glavarna är inte att lita på. Deras borg, Räcknäs drillar fram ypperliga ryttare med svärd och lans. Många är de också. Det blir inte enkelt för husbonden att tämja denna hingsten. Det kan jag lova. Kvicka ni på. Husfolket har massor att stå i och ni ska inte drumla runt i vägen för dem. Löga er och gnugga bort de värsta fläckarna på kläderna. Så!
Riddar Gunleif dröjer kvar på bryggan medan den återstående skaran av ungherrar skyndar sig för att utföra hans befallningar. Han sväljer en stor klump i halsen och snyter med hjälp av tummen rent båda näsborrar.
-Tack Etin för mina pojkar. Utan dem hade jag kommit hem till dig för länge sedan.
Därefter lunkar han sakta bort mot sitt gemak. Väl där hakar han av bågen från kroken över dörren. Han strängar den och ger sig sedan av mot skogsbrynet.
-Hmm, bäst att jaga med bete. Han nappar åt sig två honungskakor från köket innan han försvinner in bland träden. Han är på jakt efter någon han vet behöver lite tröst och uppmuntran.

Det var omöjligt att höra vad som sades framme vid honnörsbordet. Klart var att Baron Mereld inte var nöjd. Poll Glave hade ett arrogant flin på läpparna under de båda männens hela samtal. Det tisslades och viskades mellan borden i riddarsalen. Allt husfolk på borgen satt i rangordning utefter bänkarna. Husets söner tillsammans med Gellis Splintersköld var placerade längst ner på högra änden. Ett märklig plats för junkrar i huset att sitta. Långt från honnörsbordet. Märkligt var även att gamle Riddar Gunleir satt vid samma bordsände. Ännu en gång måste riddaren hamnat i husbondens onåd.

Maten och ölet som serverades var välsmakande, men knapert tilltaget. Inga lekare eller spelemän fanns inhyrda. Man kan säga att hela kalaset var en finare måltid mer än ett gästabud. Folket i salen försåg sig bäst de kunde. Ingen hade för avsikt att lämna något. Längst ner på vänster bord satt Glaves båtfolk och hans två knektar. De hade för avsikt att föredra ölet framför mat. Redan efter första timmen steg ljudnivån betänkligt från den änden av rummet. När det stod klart för besökarna att det inte skulle gå att ta del av honnörsbordets konversation övergick det hela till mer av ett sorl i rummet.

Kvällen blev i takt med övriga deltagares ölkonsumtion en kapplöpning med Glaves folk om vilka som skulle uppnå redlöshet först. Tjänstefolket som befann sig uppe på loftgångarna gjorde i lokalen ett antal intressanta observationer. Gästen Herr Glave har sparsamt under kvällen beställt in glödgat vin och bara gett enkla skålar i utbyte mot de han givits. Unge junker Gellis är nästan helt nykter och stirrar nästan uteslutande på unge herr Glave. Stackars gamle Riddar Gunleif gäspar betänkligt och blickar drömmande bort mot husbonden. Han får inte gå och lägga sig före honom, men önskar nog att gästningen vore över för flera timmar sedan. Tittar man längre ner i rummet är det underligt vilka lättviktare Glaves män är. Såpass berusade som de är har inte mycket nya ölkannor burits till deras bord.

Observationerna avbryts av att herr Glave reser sig upp och höjer båda händerna mot taket. Hans mannar jublar och tjoar honom till ära. Efter en studs jubel manar Glave rummet till tystnad. Han höjer sin vinbägare och tar till orda.
-Penner av Roholms by! Raxorer om nu sådana släpps in här! Legerdier!
Han tittar sig dramatiskt runt i rummet. Trots att varje uttalande han hittills gjort följts av jubel och bordsdunkande kommer de för var gång av sig en aning.
-Skulle inte tro det, eller?
Högljudda jubel från sällskapet med Glave och ansträngda bifall från det övriga rummet.
-Det är med en stor glädje vi bevittnar att Etin ger trots torftig jord. Ni må inte ha mycket. Likväl öppnar er husbonde sina förråd och låter pöbel likt frälsegäst äta vid samma bänkar. Det vilar något vackert att mötas tillsammans i vad som kan ses som ert. En lada mer än riddarsal!
Högljudda skratt stiger får vänsterbordet. Medan allt fler rynkade pannor och små samtal mellan bordsgrannar poppar upp. Ätten Glave, må Etins ljus ständigt fortsätta skina över den, har i sin godhet beslutat och nyttja Roholm för handel. Ni kommer därför få anpassa er härd för detta. Framtiden kommer bli ljusare för er alla. För en ljusare framtid kommer stora offer behövas. Det som till en början kommer framstå som ensidigt slit från er och lättja från oss är i själva verket det motsatta. Baron Mereld har givit sitt ord på att ni alla mangrant kommer verka för att detta företag blir framgångsrikt. För att ingen skall behöva oroa sig för yttre avund eller rent barbari kommer vi sända hit Räcknäsryttare för att beskydda och värna om er under arbetets fortgång. Vi höjer våra glas och enas i brödraskap inför detta fantastiska äventyr!
Glaves män kastar sig upp ur bänkarna och höjer sina glas mot sin herre. De vrålar och tjoar.

I resten av rummet kastas blickar mot baron Mereld som sitter askgrå i ansiktet på sitt högsäte. Han stirrar rakt ut i tomheten. Röster börjar höjas bland husfolket och en ilska stiger i leden. Glave höjer åter igen armarna. Han manar till tystnad, men det dröjer innan rummet stillar sig nog för att han skall kunna höras.

-Gott folk! Vi vet att ni våndas och trilskas. Sådan är förändringens natur. Den arbetar ständigt för att krypa in i era sinnen med tvivel.
Han tar en kort paus och låser ögon med Gellis Splintersköld. Ett elakt flin sprider sig på hans läppar.
-Tvivel. Tvivel.
Han nästan mumlar fram orden.
-Folk av Roholm. Ni följer falska herrar.
Baron Mereld reser sig så häftigt att hans stol välter bakåt. Även riddar Gunleir ställer sig upp. Glave vänder sig i en överdrivet underdånig gest mot baronen.
-Nej, nej. Inte er min nyfunne frände. Inte er. Er överherre är dock en annan fråga. Greve Sorthelm av Ryng. Vad har han givit er mer än pålagor och skatter? Allt för att han ska kunna nästla sig in hos vår gode konung. Ett nästlande ni betalt på era bara knän.
-Han går för långt!
Baron Mereld höjer ett varningens finger mot Glave, men gör inga vidare åtgärder. Något som verkar förbrylla folket i salen. Mer förbryllande än nykomlingens upproriska brandtal.
-Vi går för långt, käre baron. Eller kanske inte långt nog. Vi på Räcknäs gård bygger ett nytt rytteri. Handelsvägar som klarar tidens efterfrågan på varor från när och fjärran. Handelsvägar som kommer stå under Räcknäs beskydd. Guldmarker kommer att flöda in över de som står med oss. De som står utanför kommer med avund titta på medan rövare tar det sista de äger och deras barn svälter. Vad skulle ni säga om en handelsslup kom uppför Josten var vecka? Vad skulle ni säga om ni som by kan ta bryggpeng var gång och ha försträtt på de varor som fraktas? Vad skulle ni säga om murar och knektar kommer ur Räcknäs börs i stället för era ryggars id?
I det som först var påväg att bryta ut i blodseder och tandagnisslan finns helt plötsligt bara fragment kvar. Bryggpeng var eviga vecka!? Är det ens möjligt. Ingen sköldpeng för soldater!? Malgus Kolare, en respekterad man i Roholm, reser sig och pekar not Baron Mereld.
-Baron! Vad säger ni? Vi kan hoppa och dansa bäst vi skaffar, men vi har inget med detta att rota. Bryggpeng varje vecka!? Vad mig anbelangar kan den komma var brakskit eller morgonöla. Jag har inte fått del i den tidigare, Ej heller kommer vi få det nu. Bryggpengen är baronens. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Jag har talat!
Ett unisont
-Hört!
Ljuder bland åhörarna.

Baron Mereld ser ut som att han försöker forma ord, men läpparna verkar treva efter konsten att forma dem. Istället är det åter herr Glave som tar vid.
-Vi har hört den skäggige mannen här framme. En god tanke. Ingen annan än frälsefolket får inkomsten. Likväl är det så skaffat att tullar och bryggpeng även faller soltemplet till gagn. Ni inte bara skänker er baron och byggd goda ingifter. Ni skänker även Etin ett större tionde. Bontisâlen i Tofia har personligen garanterat att var byggd som ansluter till vårt företag skall säkra invånarnas plats i evigheten. Framledes kommer även vår heliga kyrka uppföra tempel på platsen. Det syns mig av godo att Roholm får ett eget soltempel, I det egen Riark för att sörja för de arma själar som idag måste fotvandra långa vägar för att besöka templet. Det sista var något som tydligen lockade folket i salen. Roholm har alltid stått utan soltempel. Vart äkenskapsfäste, gravbön eller liknande fick folket i Roholm ta sig uppför Jostefloden. Upp till Flodhus där närmaste Riark fanns. Hade man inte medel att säkra plats på flodbåt fick man fotvandra den farliga vägen, vilket var etter värre.
-Så. Vad säger ni? Det är på denna plats era efterkommande minns att ni valde framtiden och er egen salighet. Det är här och nu ni tar de första steget mot deras ljusa framtid.
Ett mummel spred sig i salen.
Poll Glave kände väl igen förfarandet. Fattiga bönder såg sin möjlighet att för en av få gånger i livet påverka sitt eget öde. Baron Mereld skulle inte trilskas. Han förstod att Räcknäs knektar skulle kunna besegra Roholm på en eftermiddag. Politiskt skulle det skapa bekymmer med greven av Ryng, men det var en risk huset Glave skulle kunna ta. Det hade Poll gjort väldigt klart för vår gode baron. Han var så säker på sin sak att han skulle kosta på sig lite högmod. Dags att slå ihjäl två orcher med samma bila. Han vände åter blicken mot junkern längst ner vid bordet. Han var säker på sin sak. Det måste vara Splintersköldsslyngeln. Tid för handling. Han höjer för ytterligare en gång sina armar och manar till tystnad.
-Folk! Det smärtar mig dock trots er barons medgivande och er egen möjlighet till lycka grumsas en smula. Där!
Han höjer armen och pekar rakt på Gellis.
-Där sitter en ung junker med fårad panna och sint blick. Han vill uppenbarligen inte detta för er. Ni vet likaväl som vi varför. Denne junker som vi har fattat tillhör en annan ätt. En ätt ledd av en lätting. Ett anhang av tjuvar och våldsverkare. Vi Glavar har lidit stort i händerna på dessa uslingar. Ni vill inte göra det samma. Splintesköldarna vill lägga sina mjukhudade klor på allt det vi erbjuder er. De har skickat en av sina egna junkrar för att kunskapa och slå split i era sinnen. Slyngeln där är beviset på detta!
Gellis var högröd i ansiktet. Han kippade efter andan i försök att en begripa orden av orätten som nu talats mot honom och hans ätt. Poll Glave hinner bara njuta ett kort ögonblick av situationen innan han inser sitt misstag. Det blir helt tyst i salen. Gellis Splintersköld reser sig och smäller båda handflator i bordsskivan med rejäl kraft. Han stirrar hatiskt mot Poll Glave och börjar sedan raskt marchera mot honörsbordet.
-Nej, nej Gellis! Jag förbjuder dig, så herre till Roholm jag är.
Baron Merld försöker ta sig upp och runt för att stoppa ynglingen, men han är för långsam. Gellis stannar framför Poll och spänner ögonen i honom.
-Ni min herre kommer till Roholm som gäst. Ni skymfar min herre. Ni skymfar mitt hem. Allt detta kan jag svälja, då min plats inte är att stävja era oförätter. Ni förorättar min frände riddar Gunleir och hans hus. Ej heller detta är min plats att stävja. Nu är dock måttet rågat. Ni skymfar mina blodsfränder och mitt hus. Jag Gellis Brir Splintersköld av Vede utmanar er Poll Glave att korsa klingor med mig. Ni ska få äta era ord och ses av folk med skam och varnagel. Niding kallar jag er och förbannelse över era ord. Ert hus och fränder skall stå i frid från denna utmaning. Det är ni och er person min utmaning åsyftar!
Han sliter sedan av sig sin högra kraghandske och kastar den föraktfullt på bordet. Det blir åter helt tyst i salen och nervösa blickar är det enda som utbyts mellan gästerna. Därefter reser sig åter Malgus Kolar och med klar röst stöter han fram ett.
-Hört!
Rummet fylls av mer eller mindre stridslystna, hört från de övriga. Detta hade inte Poll Glave väntat sig. Han hade i falsk säkerhet aldrig trott att pojkvaskern skulle ha mod nog att utmana honom. Detta var dock bättre än vad han hoppats på. Hånflinet återvänder till hans ansikte. Nu ska han verkligen sätta dolken i ryggen på uppkomlingen.
-Vem är ni yngling till att utmana oss? Vi är en slagen riddare till Räcknäs gård. Ni är en junker utan vare sig borst på hakan eller eggjärn vid sidan. Det vore oss föga ärofullt att tampass med någon som inte ens bär sporrar. Ett barnyngel har inte laga kraft att växla slag med en herreman som oss. Ni må bära anor från erkänd ätt, men bland stridsmän är ni blott en ofrälse. Seså. Plocka upp er vante och tölta åter längst bak bland åhörarna där ni hör hemma.
Gellis överväger en kort stund att kasta sig rakt över bordet för att klappa vett och sans ur Poll, men besinnar sig till sist. Han har rätt. Gellis är inte riddare än och hans utmaning är enligt Zorakins kungslag inte möjlig. Han skulle förklaras fredlös på platsen om han inte drog tillbaka den. Infernos jävlar! Hans hetsiga humör hade satt honom på en plats där han bara gjort sig till åtlöje. Än värre han har skadat ansendet på sin ätt än mer. Gellis kämpar för att hålla tårar tillbaka när han sträcker fram handen för att ta upp handsken. Hans uppmärksamhet bryts av smällande klackar i plankgolvet. Alla i salen vänder sig mot ljudets uppkomst. Riddar Gunleir trampar målmedvetet fram mot dem där de står vid honörsbordet. Han ser vansinnigt arg ut. Han ser så upprörd ut att Gellis förväntar sig ett rejält kok stryk för sitt tilltag. Istället stannar han rakt framför honom och nästan bryskt lägger handen på hans axel. Samtidigt drar han sitt svärd.
-Ner på knä pojk!
Ryter han och Gellis varken kan eller har mod att stå emot.
-Riddar Gunleir. Poll Glave ser på riktigt bestört ut. Trots att han vill förorätta och håna Splintersköld vill han inte att det ska gå så långt som frändemord utan att gossen får värna sig själv.
-Vi avsäger oss oförätten av utmaningen. Ni behöver inte nacka pojken för han dumdristighet.
Poll tittar uppfodrande på baron Mereld i hopp om att denna skall stävja situationen.
-Vad menas med detta Gunleir? Visa nåd. Han är bara en pojke. Dessutom är han en pojke av ätt som vi inte vill ha till tvetobröder.
Baron Mereld ser livrädd ut när han vädjar till Gunleir. Göra fiender av både Glavarna och Splintersköld vill han rakt inte. Gunleir höjer sitt svärd. Han sänker det snabbt mot Gellis vänstra axel och förkunnar med hög och myndig stämma.
-Vid den helige Odo.
Svärdet byter plats till den högra axeln.
-St. Munde och den store Etin själv dubbar jag er till riddare. Två ridderliga herremän finns till mina vittnen.
Därefter ger han Gellis en örfil som får det att svartna för ögonen.
-Låt detta bli det sista slag ni någonsin mottager utan vedergällning. Res er upp Riddar Gellis Brir Splintersköld av Vede och Ekenbrandt.
Han drar Gellis på fötter och denne svajar betänkligt efter slaget han fick. Sedan vänder han sig mot Poll Glave och Baron Mereld.
-Mina herrar är båda vittnen till att en ny riddersman etsat sitt namn på häroldhusets vägg. Skam över er om ni inte följer er plikt och skänker gåvor som åminnelse.
Baron Mereld bara skakar på huvudet och mumlar fram ett knappt hörbart
-Bifall och Etin ske pris. Poll Glave ser askgrå ut i ansiktet. Han får inte fram en stavelse.
-Nå! Glave? Ärar ni våra lagar och seder?
-Bifall och Etin ske pris.
Han biter ihop tänderna medan han nästan morrar fram orden. Sedan tar han upp Gellis handske från bordet.
-Vi har blivit utmanade och antar utmaningen för att med svärd lösa tvistemål mellan oss och Riddar Gelis. Gör er redo min herre. Ni kommer att få lära er vad det innebär att korsa klingor med en riddersman från Räcknäs. Be era fränder förbereda resan till Flodhus för gravbön. Därefter gör han en cirkulär rörelse med ett finger i luften och han och han sällskap lämnar riddarsalen på Roholm.

-Alle man ut ur salen!
Baron Mereld ryter högre än vad som behövs för ingen vare sig talar eller rör sig här inne i ögonblicket. Baronen vänder sig sedan mot Gunleir.
-DU och jag ska ha ett samtal mellan fyra ögon innan dagen gått till vila. DU har dömt pojken till döden. Hade du haft någon fattningskraft hade du begripit det innan du sätter dåd och ära före tänkarkraft. Jag borde skicka dig till munkbröderna i Oberga för dina tilltag. Baron Mereld vänder sedan ryggen åt dem och störtar ut genom herrskapsporten bakom högsätet. Gunleir ser på Gellis en stund. Pojken är skakad och verkar att ha svårt att ta in hela händelseförloppet.
-Han är dumdristig. Det må sägas, men också till stolthet för sina fränder. Idag försvarar du ditt namn och ätt. Etin kommer alltid vara på hans sida om han har rätt och riktighet bakom sina ord och dåd. Inte heller ska du frukta döden. Din plats i saligheten är säkrad för stunden. Jag är kanske en dåre som skickar dig till denna duell, men jag har tränat dig väl. Dessutom är det min skam du också har på dina axlar. När du blir äldre kommer du förstå varför jag inte själv kastade handsken mor Glave redan vid bryggan. Nu har du den välsignade okunskap som ungdom skänker och kan därför leva ut din heder. Heder är för unga män som ännu inte snärjts av politiska ränker och rackarspel. Du, käre Gellis är en heder för din ätt. Du är även en heder för mig.
Gunleir tittar sig omkring för att försäkra att ingen befinner sig i salen och omfamnar sedan en chockad Gellis. Sedan lossar han svärdsbältet och rullar vant in skidan i det.
-En riddare måste ha ett svärd. Sådan är lagen i vårt land. Jag antog inte utmaningen och kommer därför inte längre bära detta. Det är därför ditt. Min tid som konungens stridsman är över och din börjar.
Gellis försöker protestera, men Gunleir hindrar honom.
-Det skulle vara en stor ära om min fars svärd bars av dig. Jag har inga ättlingar kvar. Mitt hus dör med mig. Ni pojkar är allt som finns kvar när Etin tagit mig. Ni är mitt arv till Altor.
Gelis tar emot svärdet med båda händer och böjer sitt huvud i vördnad för Gunleir.
-Kom nu, så vi får detta överstökat innan kvällsmålet.
Gunleir gör ett försök att le, men hans ögon förråder honom. Han är djupt oroad inför vad som ska ske.

Längst bort i ringen av människor som samlats ute på tunet står Poll Glave. Två av hans män står på sidorna av honom hållandes sköld och svärd. Hågen har återvänt till honom och han flinar segervisst mot Gellis när han kommer ut från riddarsalen. Tarmarna vrider sig i magen på Gellis och munnen är alldeles torr. Han får syn på några av sina kamrater och hälsar dem med en nickning. Två av dem skyndar fram mot honom.
-Du kommer att bli dräpt direkt dumskalle. Hur har du tänkt ringla dig ur detta? Ser du inte vilket praktexmplar till karl du ska tampas med? Du har ju fortfarande pojkahull och armar som grässtrån.
Pojken som yttrat orden flinar brett, men även den vanligen så bekymmersfrie Sax såg faktiskt nervös ut. Hans skämt levererades mekaniskt och påtvingat. Inte alls med den hjärtlighet han var känd för.
-Lock truten, Sax! Björntjänst e va du skaffar. Gi han all kraft du mäktar i rappet. Dra int ut på’t. Int gi han herremansfasoner utan gå hårt på manslemmen och ögera. Ingen nåd. Dra svärt i grisskit. Då bit såren värra och vitlarvar grumsar köttet på’n i vegger etterpå.
Gellis nickar igen mot dem båda och går fram i ringen. Gunleir, som också kommit ut letar upp Eierik. Rodnaden från lavetten pojken fick på bryggan i förmiddags har antagit en blågul färg på mitten.
-Eierik, min pojke. Löp i högsta fart till mitt gemak och stuva med dig bågen min. Stränga den hårt som jag lärt dig och ta med ankfjäderpilarna.
Eierik vill säga något, men får aldrig chansen.
-Nu är inte tid till ängslan och frågor. Gör som jag säger och avvik inte. Kvickt!
Eierik håller sina frågor och sparkar av sig trätofflorna på platsen och springer barfota så fort han förmår.

Riddar Gellis Splintersköld stegar fram och drar svärdet ur skidan. Han höjer det mot himlen och faller sedan på knä. Hans stund med Etin tar sin början. Han söker i minnet efter böner och lämpliga saker att säga, men det susar i öronen och hans tankeverksamhet går endast ut på att hindra uppkastningar. Hans egna hjärtslag är så hårda att han är rädd att få slag. I ett sista försök att stilla sig sluter han ögonen och lutar sin tyngd mot svärdet han kört i backan. Han hör inget utifrån bara hans egna andetag och hjärta.
-Gellis!
Han rycks tillbaka och ser Poll Glave rusa mot honom med draget vapen och skölden höjd framför honom. Gellis tar sig på fötter och lägger sin egen klinga bakåt utefter underarmen. Han skakar samtidigt vänster arm för att någon ska trä på en sköld. Inte för ett ögonblick släpper han Poll med blicken. Poll bär den nya typen av långa smalare svärd och hans räckvidd ger honom bara på det ett övertag. Han höjer vapnet högt över huvudet och måttar ett mäktigt hugg mot Gellis. Lyckligtvis har någon lyckats fästa en sköld på armen och Gellis får i sista stund upp den till skydd. Hugget som träffar får modet att svika honom. Aldrig har han blivit attackerad med sådan våldsam kraft. Vid Etin, det känns som en jätte slagit honom över armen. Skölden står pass, men armen domnar efter Glaves första slag. Gellis kan bara halvt knästående kasta sig bakåt för att komma undan Polls uppföljning av det första hugget.

Vad som följer är en lång serie av snabba hugg och stötar. Gellis mäktar precis med att värja sig. Det står väldigt klart att han i Poll Glave mött en överlägsen kombatant. Poll är inte sen att kort in i drabbningen slänga runt förolämpningar och spefulla skratt. Han är såpass dominant att han flera gånger vänder ryggen åt Gellis för att motta hurrarop från sina män, när han samlar sig efter Polls anstormningar.

På kämparnas vänstra sida sitter baron Mereld på sitt utburna högsäte. Han hade till en början antagit en stram och likgiltig min. Nu ser han uppenbart besviken ut och begraver flera gånger pannan mellan två fingrar i takt med att Poll leker med sin motståndare.

Gellis är helt slut. Det värker i armar och ben. På flera platser över kroppen har han blödande rispor och blånader som hela tiden förvärras i takt med att pulsen höjs. Han ser sig uppgivet omkring och förbereder sig för det oundvikliga. Han kommer att förlora detta och hans enda möjlighet att behålla lite ära är att låta sig bli spetsad hellre än att blöda tom. Poll Glave är här för att sätta ett exempel inför båda ätter. Han kommer dra ut på tortyren så länge han kan. Gellis får syn på Gunleir i publiken. Hans ansikte skiljer sig från de övriga i att han inte ser vare sig uppgiven eller segerviss ut. Gunleir knyter ena handen framför sig i trotsig kampvilja och gör små rörelser med huvud och överkropp som om han själv deltog i dusten. När Gunleir upptäcker att Gellis ser honom gör han en svepande rörelse med vänsterfoten och sedan ett snabbt utfall med högerhanden. Gunleirs paradmanöver. Otaliga gånger har han tvingat gossarna att öva på denna våghalsiga, men effektiva svärdkonst. Tjatat och gnatat om vikten av ett bra försvar. Först nu i riktig kamp på liv och död går det fullt upp för Gellis. Utgå från att din motståndare är starkare och bättre än dig. Värn dig mot hans attacker och invänta hans misstag innan du slår till.

Med sina sista reserver tar han sig på fötter med hjälp av både sköld och svärd som kryckor.
-Poll Glave! Ni är en niding och taskspelare. Er farbror kan inte lasta Splintersköld för sin död. Utan sin egen knappa svärdskonst. Nu när jag ser er tampas förstår jag att det går i släkten.
Gellis överdriver sin trötthet en smula med ett djupt andetag efter sina ord och står sedan flämtande med vapen och sköld hängandes längs sidorna. Den tidigare så kaxige Poll får något vilt i blicken förolämpningen och rusar mot honom.
-Brinn i infernos alla kretsar!
Han kastar skölden bakom sig och griper sitt svärd med båda händer. Höjt högt över huvudet vräker han sig fram utan hänsyn till eget försvar. Nu är det dags att avsluta och med det för evigt tysta den uppstudsige Gellis. Hugget kommer i en vid båge och ser ut att kunna krossa Gellis. Han i sin tur satsar i sista sekunden allt på ett kort. Gunleir inövade manöver fungerar. Gellis vrider kroppen helt ur klingans båge. Istället för att retirera tar ett steg in i sin motståndare och ränner skölden med full kraft i hans veka liv. Poll viks som ett gångjärn och blottar både rygg och nacke mot Gellis. Han ser sin chans och höjer Gunleirs fädernesvapen för att oskadliggöra Poll. I sin iver att besegra Poll har han allt för bråttom och lyckas riva upp ett fult sår i Polls kind. Innan han lite fumligt får vilat klingan över nacken på Poll. Gellis pressar honom mot marken med hjälp av svärdet som hävstång. Han sätter sig sedan grensle över sin motståndare och halar upp sin slidkniv. Poll som fortfarande kippar efter andan från slaget i mellangärdet kan inte annat än att låta sig få slidkniven mot strupen och kampen är över.
-Ta tillbaka dina ord slemme lorting! Jag skonar ditt liv endast om du gör det!
Poll försöker gång på gång få andan tillbaka. Det blir inte lättare av att Gellis sitter på honom. Blodet från såret på kinden är så pass djupt att det fyller hans mun från insidan. Även det gör tal omöjligt. Poll kan bara vinka fånigt och utstöta gurglande läten. Gellis pressar kniven hårdare mot strupen och Poll spärrar upp ögonen i panik. Gellis förstår inte hans situation utan är så fylld av kamplust att han verkligen tänker döda Poll om han inte ger sig. Han spänner kroppen för att leverera ett sista hugg och avsluta Poll Glaves liv när han plötsligt rycks bakåt och brottas till marken av Polls båda knektar.
-Stopp!
Baron Mereld reser sig och håller upp handen till tecken.
Ingen av knektarna tar notis om honom. Poll lyckas ta sig på fötter när Gellis tyngd lämnat honom och kräks ut allt blod ur mun och svalg.
-Dräp honom inte! Vi förbjuder er att dräpa honom! Han är vår.
Det sista väses fram och Poll plockar upp sitt svärd från marken.
-Poll Glave! Nu är det över och gammalt. Ta ert anhang med er och res åter till Räcknäs. På vägen kan ni stanna vid vart vägskäl och bära vittne över det som hänt idag. Ni är besegrad i ärlig kamp. Gör inte en fredlös av er och dra ytterligare skam över ert hus.
Poll vänder sig om för att se vem som talat. Gunleir har stigit ur ringen och bakom ryggen på Glave har han spänt sin båge och lagt en pil på strängen. Poll ser ut att överväga att anfalla honom.
-Poll Glave son till Räcknäs. Jag vet att du ser en vithårig gubbe med få vintrar framför sig, men tag i akt. Än är ögonen skarpa och handen stadig. Jag kan träffa er vart jag vill på detta avstånd och betänk hur en man med min erfarenhet känner till skrymslen på en kropp där pilar biter hårt. Ge er av härifrån och kom endast åter med tal om försoning och eftergifter. I ert nuvarande tillstånd har ni inget här att skaffa.
Sedan väntar Gunleir tålmodigt på att insikten om att han förlorat ska sjunka in helt.
-Mannar! Vi går mot båten. Släpp Riddar Splintersköld.
-Han får inte glömma att resultera utmaningen. Det är rätt och riktigt.
Poll har försökt att hejda blodet med ärmen på tunikan, men överger det kort för att förkunna.
-Riddar Gellis Splintersköld har besegrat Riddar Poll Glave. Vi återtar våra okvädningsord och låter saken vila välplöjd jord. Jag har talat!
Hört, hört låter sig ljuda bland folket som samlas på tunet. Poll Glave tar sina män och lämnar Roholm i skam. Duellen på Roholm är över.

Äventyret kommer att starta med Triangeldrama i Edelfara från Ivanhoeboxen. (Ett äventyr jag märkligt nog aldrig spelat) Spelarna kommer att rida runt till grannarna för att finna stöd inför konflikten man befarar med Glavarna och snubblar där över den döde kuriren.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9098
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av birkebeineren »

Låter mycket intrigant, och lovande. Trevligt att se dig igen i Fil-Tofia Jeb. :)
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 668
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Tack min vän!
Jag har en del läsning att komma i kapp med här, men snarts skall jag få ur mig lite texter.
Skriv svar