Skrev så här tidigare:
birkebeineren skrev: ↑2020-10-02 09:53Jag putsar förövrigt på en kort liten text om den gamla religionen i norra Kardien. Kommer med den snart.
Nu blev inte texten så kort men för att försöka få med alla idéer och kopplingar behövde den bli lite mer omfattande. Huvudtanken är att försöka fylla några stora hål i historien angående religion, både under Mörkertiden generellt och i norra Kardien dit LV konstigt nog sprider sig först fyrahundra år senare än i övriga Aidne. Häxbenämningen, språket erdir och en ny högtid till den aidniska kalendern är mest krydda. Även bitar till en tänkt historia bokom (delar av) magiskolan Häxkonst. Några gamla detaljer angående Monturerna finns även med för den som kan gissa, eller vänta på förhoppningsvis en förklaring i den tråden.
Texten kommer säkert att behöva korrigeras och putsas men så här ser den ut i nuvarande skick:
Religionen i norra Aidne
Innan Lysande Vägen kom till Kardien dyrkades de gamla joriska gudarna. Detta var ett arv från Kejsardömet Jorpagna som Aidnehalvön varit en del av sedan 990-talet f.O. Hos jorerna stod filosofin högt, med Zenos lära som främste exempel, men gudarna vördades både av staten och folket i allmänhet. Prästerskapet var offentligt anställda och de stora templen låg i de viktiga städerna. Efter Tredje konfluxen föll det joriska samhället samman men tron på gudarna överlevde och religionen stärktes även på många håll. I Aidne kom eftervart Mandelorden att överta mycket av rollen som det gamla statlige prästerskapet haft och även om dessa munkar dyrkar gudinnan Ingeril var det kunskap och utbildning i den gamla joriska traditionen som då likt nu ansågs viktigast. Denna gudinna var dock inte ensam.
I det stora joriska imperiet hade många gudomar dyrkats, inte bara de gamla gudarna från Golwyndakulturen. En av dessa var Khellillan som i norra och västra Aidne var modergudinna för stora delar av ursprungsbefolkningen som fanns här innan jorernas ankomst. Khellillan hade mycket gemensamt med älvfolkens Tevatenu och hennes budskap handlade om naturens balans och livgivande krafter. Under namnet
Khelilal började hon efter vart dyrkas av många jorer och under Mörkertiden fick hon stor betydelse i vad som kom att bli norra Kardien. Kultens prästinnor benämdes
häxor i enlighet med det gamla språket erdir som de nyttjade i sina ritualer och i sin magi. De bistod med läkedom, kloka råd och tröst när hjälp behövdes. De medlade fred, organiserade samarbeten och förrättade offer. Khelilal blev främst det enkla folkets gudinna men även stormän och ogdar lyssnade till häxprästinnornas ord. Kulten samarbetade även väl med den lärde Mandelordnen.
Vid tiden för Odos uppenbarelse och Lysande Vägens ankomst till Aidne spred denna nya tro sig snabbt till echterna i söder. Norra Kardien var dock mer motsträvigt. Solvandrare och andra tidiga representanter för Lysande Vägen tilläts samtala med folket men få lyssnade. Vissa skyllde detta på häxorna meden andra berättade att de mötts med respekt och även haft kloka samtal med Khelilals prästinnor. När Ovar I utropade sig till Kardiens första kung år 60 e.O. var det Khelilals prästinnor som stod vid hans tron, samt några mandelmunkar. Teologer både i Ekeborg och Arno har hävdat att det fanns en etinstrogen präst på plats men detta kan även vare en efterkonstruktion. Sant är dock att Ovar lät bygga et soltempel i Faltrax mot slutet av sitt liv.
Under hela den ovariska dynastin var Khelilal norra Kardiens viktigaste gudinna. Flera stormän och ogdar övergick eftervart till att följa Lysande Vägen då de såg hur framgångsrika echterna och zorakierna i söder var. Det nordkardiska folket vände sig dock till häxorna, och även några av kungarna så som den beryktade Mickel Jägaren som sades ha ingått äktenskap med en översteprästinna. Under den brandiska dynastin kom detta att ändras. Kungarna blev etinstrogna och stora delar av adeln. Flera solkloster etablerades i norra Kardien och soltempel i alla städer. Khelilal stod dock stärk hos folket och häxorna hade fortfarande en mycket viktig roll. Under kung Kippin I på 340-talet e.O. bröt det ut en öppen konflikt med häxorna och efter vart började de förföljas. Konflikten var mycket upprivande för norra Kardien och starkt medverkande till Maktövertagandet 424 e.O. när den echthiska dynastin tog över kungatronen.
Dyrkan av Khelilal förbjöds helt och hållet, med undantag av penternas Khellillan, folket svor troskap till exarken i Ekeborg och de överlevande häxorna tvingades lämna landet. Vidar II Rättråde hade lyckats med det ingen annan kunnat och spridit Lysande Vägen till hela kungariket. Fortfarande är det ändå så att i de mer avlägsna delar av norra Kardien lyser det från många Häxhögar under vårens Treldarsafton.