Torquemada skrev: ↑2024-04-01 06:22
Fråga, gtjorgo? Hade brikombarerna några städer/byar som övergavs i Brikho när orcherna tog över/ blev erkända? Håller på och filar på en sak...
Jag kan minnas fel här… men var inte just brikho stad en sådan plats som människorna tappade kontrollen över?
Sedan har Birke rätt i att flera Brikombarer finns kvar inom Brikho ännu.. även om deras litt i livet inte är så avundsvärd..
Senast redigerad av gtjorgo den 2024-04-05 15:49, redigerad totalt 1 gånger.
birkebeineren skrev: ↑2024-04-01 08:35
Kompletterande text till ovanstående karta:
Villvirvlan(Villvran)Mörkblå
Högt uppe i Melashebergen har floden Villvirvlan sina källor. Den rinner sen ner genom norra Abzural och mellan Sanzas och Brikho. Vid staden Barbuna mynnar den ut i floden Buna. Klippblock och underströmmar gör Villvirvlan mycket svår att korsa och omöjlig att färdas på med båt. Vattenvirvlar som plötsligt uppstår och även flyttar sig runt på oförutsägbart sätt har namngett floden. De lärde i Yolev hävdar att fenomenet har sitt ursprung i händelser under Magikernas krig eftersom de inte kunnat förklara det med naturliga processer. Bozsas magiker har inte velat uttala sig i frågan. Det finns dock flodnymfer längs Villvirvlan, av ett särskilt nyckfullt kynne enligt de som mött dem, och brikombarer som bor i trakten hävdar att det är dessa älvfolk som skapar vattenvirvlarna. Villvirvlan utgör Sanzas norra gräns mot Brikho och är även den försvarslinje som legosoldaterna stationerade i Barbuna försöker hålla mot svartfolken.
Gillart skarpt!
Kanske är nymferna besläktade med Raijdirn, vattenandarnas furste, som dyrkas kring Raijdirvathna i Triska?
Rödmarkera om ingen misstycker!
Buna(Bunan)Lila
Flod som rinner från Melashebergen ner genom östra Brikho och vid gränsen till Sanzas där staden Barbuna ligger tar upp i sig ån Villvirvlan. Härifrån utgör Buna gräns mellan Sanzas och Brikho fram till mötet med Dimmån ute på Ishnaslätten. Buna är farbar med båt upp till Barbuna men inte med klomulldragen pråm. Det salthaltiga vattnet som bildas på Ishna gillas inte av flodklomuller och havsklomuller är för stora. Floden är bred men brädderna alltför långgrunda och dyiga till att dragdjur kan användas. Flodfärdsel sker därför med vind eller åror. Buna används ibland av flodpirater som söker tillflykt efter räder längs Maure och vill släppa undan förföljande krigsklomuller. Handeln upp till Barbuna kan därför också drabbas av plundring men legosoldaterna som patrullerar Sanzas nordgräns sätter stopp för de flesta. Soldaterna är vana att bekämpa svartfolk och således mycket hårdhänta. Magillerska jaktsällskap som förirrat sig ut på denna delen av Ishna har också råkat ut för Sanzas gränspatruller längs Buna. Även de stoppas.
Snyggt!
Kanske måste vi precisera att endast flatbottnade båtar kan färdas längs med Buna? Möjligtvis av den typ som Isthumfolken eventuellt var duktiga på att frambringa?
Sedan är ju klomuller något av ett terrängfordon men en fullastad sköldpadda kan nog inte särskilt lätt förfölja en snabb och flatbottnad båt i det grunda vattnet? Och jag tycker att du har helt rätt i att flodklomuller skyr saltvatten som pesten!
Bunavärn tänkte jag mig som en övergiven brikombarisk stad bakom en jordvall, dit Brikho förvisar bråkiga resar för förvaring, tills dess de ska användas i nästa krig. Blerkburg och Addiaska fokuserar utan goda skäl en hel del av sitt hat dit - staden är dock mycket lättare att angripa än Brikho. I Bunavärn har rese-kulturen (sådan den nu är...) blomstrat!
Med tanke på namnet Bunavärn antar jag du tänkt dig platsen som intill eller i nära anslutning till Buna? Kan det då passa med en lokalisering längs övre delen av floden, ovanför staden Barbuna? Nedre delen har en del flodhandel som annars måste passera nära resarna.
gtjorgo skrev: ↑2024-04-01 22:14Gillart skarpt!
Kanske är nymferna besläktade med Raijdirn, vattenandarnas furste, som dyrkas kring Raijdirvathna i Triska?
Från Raijdirn jag fick inspirationen.
gtjorgo skrev:Kanske måste vi precisera att endast flatbottnade båtar kan färdas längs med Buna? Möjligtvis av den typ som Isthumfolken eventuellt var duktiga på att frambringa?
Då jag endast erkänner Monsterboken 1 och 2 finns det enligt min mening endast sex olika sorters svartfolk. Brikho, som jag skrivit en hel del om, domineras (men styrs inte alltid) av orcher, medan Karkazra (som jag inte tänker skriva något om) styrs helt av vättar. Trollen har inte fått någon stad, men väl ett territorium tillhörande de så kallade ”rulltrollen”, och svartalfernas stad är ju förstås det avlägsna Njeffheim. Detta lämnar oss med resar och svartnissar, och en vacker dag kommer jag att komma på en stad även åt svartnissarna. Det kommer att bli… underväldigande.
BUNAVÄRN, stad i Brikho, även känd som Resestaden, Det Svarta Hålet eller Trolleborg.
Bunavärn är en stad bakom en hög jordvall i centrala Brikho, nästan rakt söder om Brikho Stad. En gång beboddes den av människor, numera bor där mest resar som förvisats från Brikho. Trots platsens begränsade militära värde har Brikho och Addiaska utkämpat många slag om den.
STADEN GRUNDAS OCH FÖRLORAS
Bunavärn byggdes ursprungligen av brikombarerna, Brikhos forna och nutida mänskliga inbyggare, som en handelsplats bortom floderna, en mötesplats för flodernas och bergens folk. Staden bestod huvudsakligen av tvåvåningshus i sten, och då man försökte hålla de då ganska fåtaliga svartfolken stången fick staden namnet ”Bunavärn”, då man såg sig som väktare av den relativt avlägsna floden Buna österut i landet. Staden ignorerades av magiller, magokrater, mercanier och andra översittare, men allteftersom antalet svartfolk blev fler byggdes en jordvall med en träpalissad ovanpå runt delar av Bunavärn. När svartfolken flyttade in i den nordliga fästningen Brikho och därifrån snabbt spred sig söderut såg man sig tvungna att sluta cirkeln: jordvallen byggdes högre och saknade nu ingångar, ta sig över fick man göra med nedsänkta rep och stegar. År 567 inträffade katastrofen: Brikho upptogs som medlem i den Klomelliska Unionen, med det svekfulla Mercana som pådrivare. Mercana önskade tillgång till handeln norrut över Karkazrapasset, och man behövde också allierade mot sina ständiga fiender i Magillres Cvyrdo, och ville samtidigt ha ryggen fri. Orchernas stridsförmåga hade vägts mot brikombarernas, och brikombarerna hade vägt för lätt. Addiaska var vid tiden för litet och svagt för att komma till undsättning, och Sanzas var upptaget med att stärka sitt eget norra försvar. Brikho hade nu rätt till staden, och härar tågade söderut för att hävda denna rätt. Efter ett antal tröstlösa slag övergav de överlevande brikombarerna Bunavärn, bittert gråtande och svärande att återvända när makterna stod dem bi. Brikhos ledare avdelade en mindre kontingent orcher att besätta staden.
ORCHERNA RENSAR I LEDEN
Brikho är en trång och tätbefolkad stad, och svartfolk har sällan saktmodighet och fördragsamhet i blodet. Alla trampar varandra på tårna hela tiden, och småkonflikter är rutin. Brikhos ledare vill förbli en maktfaktor i Klomellien och då duger det inte att folk slår ihjäl varandra hela tiden och reducerar mantalet. Följaktligen släpptes civilisationens hela batteri av förtrycksmekanismer lös över svartfolken; prygel och straffarbete, skamstraff och inlåsning, tortyr och skrämsel. Trots detta fanns det svartfolk som efter upprepade hunsningsförsök vägrade hålla sig lugna. Svartalfer böjde antingen nacken eller flydde till vad som skulle bli Njeffheim. Orcher med oregerlighet i blodet fick vakta krolger ute i ödemarken om de hade fallenhet för det, annars blev det raka vägen till arenan eller schavotten för en plågsam och underhållande död. Resarna kunde man dock inte behandla på det sättet, då de utgjorde en alltför värdefull resurs i händelse av krig. Istället lurade man i de värsta resarna att de befordrats till fronttjänstgöring och skickade iväg dem till Bunavärn. Med jämna mellanrum fylls leden på av nya resar, och numera lever de där i hundratal, och i händelse av större konflikter kallas de till tjänstgöring i hären.
INVÅNARE
Bunavärn domineras helt av resar, som dock inte är en prydnad för sin ras. Det finns intelligenta, väldisciplinerade, kärnfriska och bepansrade resar – dessa bor kvar i Brikho. Inte heller har några resehonor släppts iväg till Bunavärn, och de enda tillgängliga honorna i staden är orcherhonor som man lyckats röva till sig. Dessa är hårt prövade och tar varje chans att slippa ifrån staden. De ses ömsom av resarna som värdelösa, ömsom som högstatussymboler. Vidare har ett ganska stort antal orcher, svartalfer och svartnissar, ungefär motsvarande resebefolkningen i antal, antingen förvisats dit eller rövats bort. Dessa har varierande status, från resarnas betrodda och beväpnade vapendragare till permanent kedjade och slagna slavar. Slutligen finns där ett dussin mänskliga slavar av olika härkomst.
STYRE
Resarna håller ihop i gäng med ständigt skiftande medlemskap. Ledaren för det dominerande gänget ”storpampen” är också Brikhos nominelle ledare. Att staden fullständigt kontrolleras av Brikhos ledare försöker man låta bli att låtsas om, om man inte måste. Resarna strider och gruffar oavbrutet, och grälar om status, gamla oförrätter, maten och revir, ner på decimeternivå. Särskilt det sista är meningslöst, då alla delar av Bunavärn nuförtiden är lika förfallna, obekväma och värdelösa. Ingen del av staden producerar någonting av egentligt värde, men detta har inte resarna fattat.
Det närmaste staden har riktiga ledare är de två vättekusinerna Kovler och Merga. De är huvudansvariga för att rapportera det militära och civila läget till Brikho med korp eller skränkråka, att skicka efter mat om resarna ser ut att svälta ihjäl, och att uppmuntra resarna att sköta försvaret ordentligt, något som resarna turligt nog faktiskt går in för. Statusen bland resarna springer ur det faktum att Kovler är chef för storköket och att Merga är en mästerlig bryggare av orcherdrank och andra spritdrycker. Deras företrädare på posten slogs ihjäl av resarna, och de finns tillräckligt många resar i staden som minns hur roligt det var att gå ett år utan sprit att dricka, och som ser till att ingen gör dem något förnär. Kovler har någotsånär funnit sig tillrätta och lärt sig att hantera resarna, och han använder sina begränsade kunskaper i taktik för att hjälpa till med försvaret. Merga hatar dock staden och resarna med varje fiber av sin unga kropp och vill hem till Brikho eller ännu bättre Karkazra, men även ett liv i Mercanas svartfolkskvarter vore att föredra, tycker hon. Två flyktförsök har redan misslyckats, och Merga har återbördats till sin läst. För att slippa undan sin förvisning har hon gått in för att skriva ständigt mer detaljerade och intelligenta rapporter till ledningen i Brikho, och att brygga ständigt mer raffinerade drycker åt resarna. Tyvärr har detta bara lett till att alla anser att hon befinner sig på precis rätt plats, och Merga är nu så desperat att hon kan tänka sig att ta hjälp av förbipasserande äventyrare för att fly staden på ett säkert sätt. En spelledare med sinne för humor låter henne förstås också stereotypiskt förälska sig i en lämplig rollperson, gärna enligt okonventionella skönhetsnormer.
Öh, jag menade internt i texten, det går från högt till lågt med ganska snabba svängar.
Resarna äter A. Vilt de själva jagar rätt på ute i Brikhos marker. B. Mat de byter till sig med Brikho stad i utbyte mot krigsbyte. C. Mat som Brikho skickar till dem för att de inte ska svälta ihjäl - mest sämre svamp och halvgamla rovor. D. Ihjälslagna riddare och deras hästar.
Resarna ägnar sig bara åt två produktiva sysslor: jakt av vilt utanför staden, och underhåll och förbättring av försvarsvallen.
Brikhiska köpmän handlar med resarnas krigsbyte i utbyte mot mat och vapen.
KULTUR
En vanlig missuppfattning är att resar saknar kultur; så är inte fallet. Med jämna mellanrum anordnas sångartävlingar där högröstade resar vrålar sig hesa till ackompanjemang av metallstycken som slås mot varandra. Sångerna är som regel av två slag, och ibland blandas de två. Det ena slaget hyllar resen själv, hans gäng, hans stridsduglighet och bedrifter, och det andra slaget hånar resens fiender, andra gäng, alver, människor, andra fiender och dåligt väder. Som exempel kan nämnas den vinnande sången av resen Gruff den Blodröde:
”Jag är Gruff, jag är störst, muskligast och bäst! Muckar du så mosar jag skallen på dig, din lilla skit! Det var jag som krossade bröstkorgen på den blå riddaren, jag och ingen annan, och hans hjälm använder jag som potta! Alla ni andra är fega små kräk, och jag gnuggar min feta röv på era näsor! Gruff, Gruff, jag är Gruff!”
Som väntat resulterar dessa tävlingar i en hel del osämja, och inleds, avslutas och avbryts av slagsmål. Manfallet dämpas dock av att alla förväntas lämna sina vapen hemma, och det anses även grovt osportsligt att sjunga eller sitta i publiken om man inte är så stupfull att man har svårt att stå på benen. Vinnaren är den som sjunger längst och högst, får mest bifallsvrål och undgår att bli knuffad av scenen.
Klomelliens allmänna turistbyrå (en avknoppning av Folkräkningskontoret) rankar resesång som den 197:e mest publikdragande attraktionen i Klomellien, strax efter stadsmästare Otte Cusmars årliga hyllningstal till sig själv och strax före avluktning av Kvulmsjön vid vårens islossning, och turisterna flockas till Bunavärn i tvåtal.
Bunavärn saknar efter att svartfolken tog över ordentliga avlopp, och större regnoväder förvandlar hela staden till en enda stor lervälling (skyddsvallen blir även stört omöjlig att bestiga utan stegar). Dock får man chansen att fylla på dricksvattenreserverna. Resarna brukar efter dessa oväder roa sig med gyttjebrottning. Mercaniern Gust Gombastur, alltid på jakt efter nya udda marknader, har som en av få besökt Bunavärn i fredligt syfte, och han har beskrivit upplevelsen med följande ord:
”Den som inte har sett resar brottas nakna i gyttjan har dittills inte haft ett tillräckligt gott skäl att störta sig på sitt svärd.”
Resar tillbringar stora delar av dygnet, särskilt den ljusa delen av dygnet, med att ligga och slöa, något de själva anser sig ha upphöjt till en skön konstart. Först rafsar man ihop en bekväm avskrädeshög att ligga på, helst skyddad från regn och sol, sedan ägnar man sig åt att halvsova, fisa demonstrativt, vända på sig, ta en liten sup, rapa högljutt, gnaga lite på ett gammalt ben, slänga benet på en förbipasserande svartalf, klia sig överallt man kommer åt, klämma loppor, och att utslunga halvhjärtade förolämpningar åt de resar som ligger i närheten, av typen ”du är ful och stinker gör du också”.
JORDVALLEN OCH BUNAVÄRNS MILITÄRA BETYDELSE
Vallen som omger Bunavärn är gjord av jord och sten och cirka tio meter hög – högre än något av husen innanför. Resarna bygger ständigt på den, medan erosionen bryter ner den. Tidigare kröntes den av en träpalissad, men resarna föredrar att vräka ner tunga stenar och stockar på inkräktare, och då är en palissad mest i vägen. Spaningen ut över omgivningen sköts av skygga svartalfer. Att bestiga vallen är lättare än att klättra uppför en slottsvägg – om det inte vore för resarna ovanför, och en del fällor de placerat ut. På en del ställen i vallen finns sylvassa glas- och metallbitar inne i jordmassorna (skada T4, T6 eller T8, infektionsrisk, slå lämpliga slag för att undvika). Pålar framslungade av spända rep finns på ett fåtal ställen (SL bedömer hur farliga dessa är), liksom dolda påsar med spindlar och skorpioner (vanligtvis döda av hunger). Att rida uppför vallen är nästan omöjligt, men en tapper riddare lyckades med bravaden år 602, med hjälp av några Hjältepoäng, och sedan dess har många riddare och deras hästar mist livet i sina försök att upprepa den mångomsjungna bragden. Innersidan av vallen är relativt lätt att ta sig ner för, och en intelligent erövrare gör klokt i att hålla sig kvar på vallen och vräka ner resarnas egna stenar på dem, snarare än att rida ner i staden och ge sig in i öppen strid. Dock undergräver de addiska tapperhetsidealen ofta deras sinne för taktik.
Bunavärn är av medelstort militärt värde. Den är ingen mötesplats för handel, vägar eller vattenvägar, och behärskar inga viktiga resurser. Staden har en rejäl brunn (numera belägen inne i bryggeriet), men är för övrigt inte idealisk som mellanstation för marscherande härar. Addiaska anser dock att de för första gången skulle få ett acceptabelt bra brohuvud på brikhiskt territorium om de lyckas erövra staden, och det har de rätt i, och detta inser även Brikho. Stadens försvarare är ganska dåligt organiserade, och har inga djupa kunskaper i Taktik – dock är de inte lätta att överraska.
Addiska, zorakiska och kardiska riddare som är ute på egen hand ger sig ofta på Bunavärn, av den enkla anledningen att det alls är görligt. Brikho Stad ligger långt in i landet, i extremt kuperad mark, som dessutom är full med skyttegravar och allehanda fällor redan flera kilometer innan man kommer fram till själva staden – som till råga på allt är en gammal fästning med höga murar. För att angripa allt detta krävs stora härar och ordentlig planering. Bunavärn, däremot, kan man rida fram till ganska enkelt, och i bästa fall är resarna dumma nog att hoppa ner för att slåss. Denna dumhet är dock ofta en krigslist – när riddarna väl lurats nära klättrar resarna snabbt upp för sina stegar och bombardemanget påbörjas. De riktigt tappra klättrar förstås efter ändå.
