...och en till hann jag med:
Ett utdrag ur föredragningen "Migrationer och rörelsemönster hos folken i Västerhavet", en del i en serie föreläsningar inför tomma läktare vid Tricilves akademi, av Simenard Froim:
I forna tider då dessa Västerhavets öar fortfarande var tomma på mänskliga högkulturer fanns på ön Saphyna flera samhällen vilka alla diade från Tevatenus barm. Själv växte jag faktiskt upp i ett litet alvsamhälle på den plats där Gudienerslätten idag breder ut sig, även om det då fortfarande var en naturskön och orörd dalgång med lummiga lundar och porlande bäckar. I väster, i den trakt som numera är känd som Korjulme, återfanns åtskilliga medlemmar av satyrernas stam, medan ädla kentaurer strövade på det forna havsbotten som numera bär namnet Frimbolinerslätten. Det var en tid före såväl människors som orchers ankomst, en tid av fred och harmoni.
Under en kortare istid för närmare ett millennium sedan, då jag fortfarande inte själv var avlad ur Tevatenus kärlek, drabbades öarna av stora omvälvningar. Bytesdjuren dog ut i stora antal och de som överlevde började migrera söderut i jakt på bete i den ständiga kylan. Efter följde orcher och annat svartfolk, ty det var så dessa folk ursprungligen spred sig från sin ursprungliga utpost på ön Trinsmyra, dit man anlänt åtskilliga århundraden tidigare.
För Saphynas del innebar istiden alltså både att djurlivet decimerades kraftigt och att orcher etablerade sig i Matagdebergen. Den verkliga påfrestningen skulle dock fortfarande dröja åtskilliga sekel, då de första människorna landsteg på ön. Det imperium som fram tills nyligen förhärskat stora delar av kontinenten Ereb hade siktat Saphyna och det dröjde inte länge innan kolonister anlände till Frimbolinerslätten. Kentaurerna skickade bud till oss alver och det bestämdes att vi skulle etablera kontakt med de nyanlända.
I ungdomlig naivitet, ty jag var fortfarande inne på mitt andra levnadssekel, föreslog jag att man skulle välkomna nybyggarna och bjuda dem att stanna. Villkoret skulle vara att man bröt alla band med sitt ursprung på fastlandet, på det att allt fler inte skulle lockas till den fortfarande jungfruliga ön. Sådana massmigrationer och deras följder har vi alver dessvärre beskådat alltför många gånger, men hoppades ännu att vårt eget paradis skulle komma att skonas.
Då nybyggarna talade den kejserliga joriska tungan uppstod dock kommunikationssvårigheter, vilka dock underlättades av en skriftlärd bland människorna som förstod enstaka ord på Satenu, om än inte kunde tala det alviska språket. Man gjorde hur som helst klart man inte hade nog med proviant för att kunna dela med sig till sina gäster, och förundrades stort när vi svarade genom att koka en närande och välsmakande soppa av en ört som jag först senare förstod klassades som ett ogräs. Sakta men säkert insåg kolonisterna att man funnit ett förlovat land, och för att kunna behålla det för sig själva var man tvungna att hålla det hemligt.
Till min och mina fränders stora förvåning utbröt häftiga gräl mellan människornas ledare, där expeditionsmedlemmar anslöt sig till båda läger. Vi alver drog oss undan innan något blod hann utgjutas, men förstod senare att många fått sätta livet till. Återstående kolonister vandrade uppför floden Rubakin och etablerade den första mänskliga kolonin, som idag är mera känd som Frimbole Olvi.
Nästa invandringsvåg skulle komma österifrån, från det barbariska riket Ransard. Efter ett par trevande strandhugg hade man lokaliserat min egen hemby och hade siktet inställt på att tappa så mycket alvblod som möjligt i ett fåfängt försökt att vinna odödlighet genom att åderlåta självaste Jordmodern. Sådana företag är givetvis lika befängda som de är dåraktiga, men byn blev hur som helst nedbrännd och mitt folk fick efter betydande manfall fly till den skog som kallas Tocme.
Därefter följde klavyker från nordväst, vilka etablerade sig på västra Saphyna. Våra fränder satyrerna hamnade givetvis mellan de konkurrerande härarna, och fick fly undan striderna. Striderna mellan klavyker och ransarder härjade på öns nordsida tills ransarderna fördrevs från sina bosättningar i nuvarande Gudienerslätten, till öns sydsida. Där mötte man dock inget av motstånd från de tidigare mänskliga kolonisterna, men däremot av deras grannar kentaurerna. Dessa stolta springare anslöt sig sedermera till de klavykiska härarna men trängdes efter krigets slut till Tocmeskogens dunkel, där man till slut dukade under i ständiga umbäranden.
Mitt eget folk beslöt sig att flytta tillbaks till vår stams urhem i Ljusna på kontinenten, men jag själv följde med en båt till den mänskliga utposten Maravelda på ön Palamux. Det är från denna period i mitt fortfarande unga liv som mitt intresse för och önskan att förstå och bistå människovarelsen härstammar ifrån. Det blev kort och gott mitt kall, även om jag idag snarare iakttar än försöker handleda ert kortlivade folk.
De två berättelserna innehåller som synes en del upprepningar och behöver också bearbetas vidare. De kommer givetvis att anpassas till det som blir det formellt vedertagna bilden av Saphynas äldre historia - om de nu alls passar in i sammanhanget.
Kom gärna med kommentarer, frågor och kritik. Det finns säkert plats för andras idéer också innan vi knyter ihop den här säcken.
Slutligen en stor eloge till Mikael som tog initiativ till denna fantasieggande hörna av Trakoriens historiska bakgrund. Jag hoppas bara kunna bidra med eget stoff så att korvstuvningen blir om möjligt ännu kryddigare. Eftersom jag är litet sen med mina bidrag så hoppas jag att initiativtagaren inte misstycker utan istället ser det som en utmaning att försöka välja välsmakande korvbitar dit de synes passa. Alternativet att lansera två motstridiga versioner känns däremot inte så lockande, om än möjligt.
/Baldyr
Sedan syftar du säkert på "Kastykiska omvändelsen" 
men förklara gärna hur du menar angående Kastyke-kulten bland ankorna.
).
