Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XLII

- Det är nog bäst så sa kvinnan till mannen som låg framför henne i kvällssolen. Denne var bunden till händer och fötter samt hade försetts med munkavel. Han stirrade stint på henne. Hon log i ena mungipan och fortsatte: - Ärligt talat. Du kanske borde på på Caddo och slå dig till ro där. Du kan nog tjäna som soldat eller vakt. Men, hon tog en paus innan hon fortsatte. Din inställning till magi. Ja det är uppenbart att du och jag inte kommer vidare. Du får ha det så bra. Mentalisten gav Groferlin en slängkyss. Inte en försmädlig och hånfull sådan, utan en med inslag av vemod och farväl. Hon gick bort till den vita springaren som hade vingar. Hon vände sig inte om, vilket ytterligare sårade den budne.

Groferlin hade bundits. Inte för att älvfolken var rädda för honom. Men att ta honom ifrån flygön mot hans vilja krävdes en viss säkerhetsanordning. Groferlin hade spjärnat emot och försökt bitas förseddes med munkavel. Han stoppades in i nätet han kommit i och färden med bevingade springare påbörjades. Örnmannen valde att stanna kvar men Mentalisten följde med samt fyra silveralver.

Groferlin var så arg att han trodde att han skulle spricka men munkavel gjorde att han inte ens kunde stöna fram någon protest. En av alverna gick fram till den bundne och sa på bruten jori: -Repen kommer att lossna av sig själv om en halvtimme. Vi kommer lämna en ryggsäck. Det finns en dolk där samt lite mat och en flaska vatten. Han tog fram en börs med pengar. -Ni människor uppskattar ju dessa mer än vad vi gör och du ska inte bli lottlös. Tjugosju guldmynt samt femtiofyra i silver har vi lyckats skramla ihop. Vi hoppas du ser det som en slags belöning. Men den rödhåriga har rätt. Du ska inte följa med på vår resa nu när vi ska hämnas på vätten som dödat vår kamrat.
Alven gick sin väg men stannade upp och vände sig om. - Min vän om du går i denna riktning, han pekade med handen så ligger där en liten stad eller köping. Bara att gå rakt söderut. Jag tror de talar jori där. Men du får nog gå i någon timme eller så. Farväl!

Repen lossnade, Groferlin tog av sig munkaveln ock skrek rätt ut. Han reste sig och ropade på både de språk han behärskade. Han tog upp en sten och kastade mot himlen och hötte med armen. Sedan satte han sig ner och dunkade sig själv i huvudet. Svartsjuka, hämnd, förödmjukelse allt surrade runt i hans skalle. Till slut lade han sig ner utmattad på marken. Tårar rann sakta ned på kinderna, tårar ömsom av hat och ömsom av kärlek. Till slut satte han sig upp igen och förbannade såväl alver som örnmän,såväl magiker som häxor men också Etin och Odo. Någon timme passerade och han tog sig samman. Undersökte ryggsäcken., drack lite vatten och sköljde sig i ansiktet med en del av flaskans innehåll. Så började han traska på mot den stad eller vad det nu alven påstod ligga där.

- Han hade sina sidor sa Mentalisten till Aquil innan de lade sig till vila. - En del bra, en del ganska irriterande. Trots allt var hon ganska nöjd. Örnmannen var ju ganska stilig och skulle lära henne magi utan kostnad och avgifter. Studera hos en mästare som ensam elev, många skulle avundas henne. Inte blev det sämre av att han gett henne ett nytt namn, ett namn bra mycket bättre än hennes gamla som, passande gamla tanter och värdhuspigor men inte en mäktig magiker.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten efterord

Ja det var min lilla novell Den arge, den gamle och Mentalisten. Den skrev med lita olika berättarvinklar. Det geografiska är medvetet vagt och oklart. Vad de är ute på föräventyr är också det medvetet diffust. MAN får använda sin egen fantasi var de är och vad det är för terräng. Man är norr om Kopparhavet. Huvudpersonerna är ju människor och den unge krigaren är ju från Caddo och anhängare av Odos lära. Att författaren tycker denna magifientliga religion är dum framgår nog det med.

Vad de andra två är för några framkommer ju inte. En hel del blinkningar till rollspelsvärlden finns och man kan nog om man har tillgång till en regelbok nästan kunna ana vila färdigheter personerna har och inte har. Vilka besvärjelser Mentalisten använder kan man lista ut för det är sådana som finns med i Magiboxen. En del namn och ord svartfolken använder kommer från just boken Svartfolk, ondskans horder. Vad Kevhaat är utsatt för, magi, demon eller något annat är det ingen som vet.

När två, tre kapitel skrivits tog författaren och för skoj skull slog fram tre personer och gav dem Bakgrundspoäng med mera och modifierade efter ålder. Är någon intresserad av det kan det publiceras men det är väl inte nödvändigt heller. Det blev nästan som en julkalender och författaren som mest skrev för att roa sig själv har sett att många läst eländet som inte har några större ambitioner annat än att roa honom och förhoppningsvis de som orkar läsa.

Kanske blir det någon uppföljare men nu får Groferli sura, Mentalisten öva såväl erotik som magi och Kvehaat den stackaren lämnar vi med vemod.
Tack kära läsare för att ni orkade med detta äventyr nu när julöl ska drickas, marsipan ätas och rullsylta kokas. Synpunkter mottages gärna.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Laricus ben

Laricus var som sin far och farfar och troligen även farfarsfar fiskare. En inte ovanlig syssla på ön Caddo. Laricus håg stod inte till att bli bonde eller herde. Att söka lyckan på fastlandet som bågskytt intresserade honom ännu mindre. Han hade en gång för många år sedan följt med en fiskebåt som genom stor och vindar drev iväg och hamnade i ett annat land. Vilket vet visste han inte och det gjorde detsamma för de var bara där några timmar. Nej han hade fisket i blodet. Fiska, säja fångsten, reparera näten och hålla båten i skick det var hans liv. Någon enstaka gång kunde han slå sig lite lös och besöka värdhuset Vita duvan och ta sig ett glas vin och höra på historier och skrönor. Men olyckan var framme. Efter en lite väl glad kväll på Vita duvan fick Laricus låna en åsna att rida hem på. Men rida var nu inte en färdighet han behärskade. Det gick som det gick. Han föll av och slog sig så illa att en helare fick tillkallas, ty benet var brutet. Denne fumlade dessvärre i sin konst och benbrottet läkte dåligt, ja det läkte inte alls. Bensåret förvärrades och vanvården ledde till amputation.

Laricus försökte ta det så gott det gick. Med Etins hjälp skulle han nog kunna klara det hela sa de lärde. ”Hitta styrka i den tro Odo visat oss så får du tröst”. Laricus gjorde som han blev tillsagd. Han hade aldrig varit den som tänkte och grubblade om de stora tingen. Han återfann delvis sin hälsa och försökte fiska igen. Det gick så där. Träbenet han fått var ett otyg när han var i båten. Nätet trasslade sig in i det och när han en gång gjorde detta slutade det så illa att han föll i. Simma med benet var nästan omöjligt. Hade inte några andra fiskare sett honom hade han drunknat. Håll modet upp unge Laricus fick han höra. Etin håller sin hand över dig. Men dessa och liknade ord fick motsatt effekt. En gud som låter en fiskare bli invalid och därtill nästan drunknar, vad är det för gud?

Tiden gick. Den enbente fiskaren satt vi stranden och suckade. Livet var svårt, snart var pengarna borta och den flika han visat sina något blyga men ändock varma känslor för såg han aldrig nuförtiden. En dag när han satt där kom en bekant till honom. En han inte sett på år och dag. Ario var något av Laricus motsatts. Äventyrlig och djärv. Nyfiken på livet och världen. Ario hade lämnat Caddo och sökt sig till fastlandet som bågskytt. De två började samspråka och Ario som var en god berättare talade om djärva strider, farliga marscher i fiende land, om stormningar och plundringar. Men också om glada fester, upptåg och flickor. Bågskytten var fylld av berättelser. I tre dagar talade han om sina bragder men berättade också att han en gång träffade en halvalv som kunde magi. Fiskaren blev lite misstänksam ty magi var ju emot Etins vilja och Odos bud det visste ju alla. Men Ario sa att det är nog inte så alla gånger ty hon, halvalven var av kvinnligt kön hade behövt hjälp av några tappra karlar. Det blev Ario och tre till som eskorterade damen, ty Ario sa ordet dam med högtidskänsla i rösten, genom ett farligt område fyllt av svartfolk och odjur. En kamrat hade stupat, en annan smet fegt sin väg och den tredje fick ett hugg av en reses storsvärd som tog så illa att benet kapades. Ario satte en pil i resens öga men hur skulle han göra med sin kamrat. Damen hade lugnt satt sig hos den sårade och med sin magi fått såret att läkas. Det bara slutade blöda. Sedan hade Aro burit iväg den sårade till en liten grotta och där hade damen sagt att han skulle hålla vakt. För att göra en lång historia lite kortare sa Ario så gjorde hon något med den sårade. Hans ben började växa ut igen. Ja det var lite i taget. Vi fortsatte färden och då vi kom fram till vårt slutmål, ja då hade benet växt ut igen. Han hade inte ens ett ärr. Om du vill kan jag nog tala med henne sa Ario och blinkade med ena ögat. Vi blev mer än vänner förstår du.

Laricus började fundera. Han var inte överdrivet talglad men nu var han nästan stum. Han tänkte och tänkte. Varför skulle magi som alltid sades vara farligt vara förbjudet? Kan en magiker få en avhugget ben att växa ut så var väl det bra? Varför skulle Etin vara emot detta? En solmunk kom och blev förskräckt då han hörde berättelsen om benet som växte ut igen och sa att det är synd. Det är fel. ”Nej lid tåligt gosse och betänk att det är Etins vilja att magi ej ska brukas. Du är enbent ja men då får du se det så att Etin ordnar allt till det bästa.” Men munkens ord väckte bara en sak i fiskarens bröst och det var ilska Sitta och säga till en man som förlorat ben och inkomst att denne ska lida och vara glad? Nej aldrig. Laricus bestämde sig. Han sålde allt han ägde och for till fastlandet. Ario sände med honom ett brev till halvalven. Resan gick bra, trots att den enbente inte kunde annat språk än sitt modersmål. Laricus träffade damen som läste brevet från Ario. Benet växte ut igen och glad i hågen tog tog fiskaren och reste hem. Men han mötes av tystnad. Ogillande blickar och sur miner. Flickan han en gång försökt uppvakta såg på honom med avsky och sa bara. ”Det är fel!” Solmunken jämrade sig om muttrade om världssjälen och hur Laricus lekte med farliga krafter. Om demoner och onda andar.

Det avgjorde saken. Medlidande kunde han få när han var lytt, men förökat och avsky när han var frisk och återställd det var mer än han kunde tåla. När Ario åter skulle till att lämna ön följde Laricus med. Men innan han gick ombord så skuddade han av sig Caddos stoft från sina fötter. Han skulle aldrig mer återkomma.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Skinnfolk

Råttmannen, vargmannen, reptilmannen, kattmannen och ankan satt på värdshuset och åt. Plötsligt kom det in några drängar. De blev lite förvånade då de såg det ovanliga sällskapet. Den störste av dem skrattade till sa: - Nej med vid alla gudar i Ereb. Vad skådar mitt norra? Djurfolk, hela flocken samlad. Ack ja sa fortsatte drängen och himlade med ögonen. - Så olika, men ändå så lika. Päls, fjädrar och fjäll men ändå samma på något vis.
Drängarna skrattade men ankan tog till orda. - Ja herrar människor det stämmer måhända. Men har ni tänkt på att ni kallar oss alla med ett namn för djurfolk. Men vi har ett namn på er också. Inte bara människor utan alla andra skinnfolk!
- Skinn? Drängen såg både sur och förvånad ut.
- Ja men det är ju nu så här sa ankan. - Ni människor, dvärgar, halvlängdsmän, alver, sharger, jättar och svartfolk har ju skinn allihop. Då borde man ju rent logiskt sett klumpa ihop er till skinnfolk. Ja en av annan har ju lite hår här och där, främst i nyllet men också vid andra ställen vilka ej ska nämnas. Det är kanske inte så stor skillnad mellan alver och orcher som de två släktena båda hävdar? Människan detta konstiga skinnfolk kn ju para sig med såväl grottalven som havsorchen. Ni mina herrar, ni har nog lite orchblod i er alla ihop.
De sista orden gjorde drängarna arga och det hade nog kunnat bli farligt ty de var sjutton stycken, alla storväxta och starka. Men allt löste sig för tjurmannen som var i sällskap med de andra kom in och sa- Titta jag har fått min yxa slipad!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Ett misslyckat taktikslag

- Svartfolk, det är det mest värdelösa man kan ha på slagfältet. Baron Sköldhammar slog ölsejdeln i ekbordet med ett brak.
-Nu överdriver du allt käre bror sa greve af Spjutenspets. - Dumma är de men kan orsaka stora förluster hos fienden om de kan tas på rätt sätt.
Baronen muttrade något och hostade till. Nej du greve. Jag står vid mina ord. Lyssna nu!
- Den sida jag stred för och det är många år sedan vi var bara omkring tvåhundra man. Några ryttare på enkla men snabba hästar samt bågskyttar. Men vår herre hade lyckats skaffa fram en hel hord av svartfolk. mestadels orcher men också en del annat. De var nog runt 800 man.
Motståndaren hade en här på högst 600. Nästan bara fotfolk. Men vår plan var denna. Vi ryttare och bågskyttar skulle strida. Medan de där bestarna skulle hållas i reserv bakom en ås. Åsen var beväxt med buskar och träd så de borde inte märkas de som var bakom den. Bågskyttarna skulle skjuta fem-sex pilar och vi satt till häst skulle anfalla flankerna men låsas retirera och låta fienden följa efter. Även om striden blev framgångsrik för några av oss ryttare skulle vi ta till flykten. När sedan fienden med segervittring i kroppen märker att vi flyr ska de följa efter. Alla vet att de som springer efter en flyende fiende sällan vidtar några försiktighetsåtgärder. När de sedan sprungit en hel lång sträcka ja då skulle svartfolken gå till attack.
Baronen hällde i sig resten av sejdelns innehåll och gjorde tecken att han ville ha mer.

- Ja det var en enkel plan. Men det gick fel ändå. Många av fienden hade pikar och spjut med sig. De reste dem och det var svårt för pilarna som sköts mot dem att träffa. Främsta leden hade folk med tung rustningar och stora sköldar och de tog emot en del. Pikarna hindrade att man kunde träffa genom att skjuta över fienden och in i hopen. Värre var att när ryttarna red fram öppnade de leden och där stod det folk beväpnade med armborst. Stor tunga armborst och de siktade mot hästarna. Många av våra ryttare föll när hästen stupade. Någon häst blev galen av smärta och kastade av honom och då kom det fram några usliga typer med knivar och böjda dolkar och skar honom i bitar. Vidare så kom det grupper med ryttare från fienden led. De hade hållits i bakgrunden men nu kom de på båda sidorna av flankerna och kastade sig in i striden. Våra ryttare var nog bättre än deras men de hade order om att retirera. Några av de våra möte dock en liten grupp av deras ryttare och det vann den kampen men då var armborstskyttarna framme igen med sina vapen. De skulle ha flytt men de ville väl vinna ära.
Få av vår ryttare överlevde av de vars hästar träffats. Två eller tre togs som fångar för fienden trodde de var befäl eller adliga.
Åter tog Sköldhammar en paus. Drack ölet och höll sejdel uppochnedvänd på tecken att han ville ha mer.

Reträtten gick mot åsen som planerat. Men vad gjorde svartfolket? Ja när de såg oss komma började de retirera de med. han vi stred för blev förbannad och han red fram till dem och skrek. Då förstod de att återgå till det de skulle göra. Men det tog tid för dem att sätta sig i rörelse. Fienden hade nu hunnit upp på åsen och de såg vad som kom emot dem. De stannade där fällde sina pikar och sköt sina skäktor. Orcher, resar och de där små ettriga svartnissarna anföll men de stod där de stod uppe på åsen. Våra ryttare gjorde både ett och två försök att anfall och bryta igen i någon lucka men det lyckades inte. Bågskyttarna gjorde några försök de med men pilarna gjorde ringa nytta. Svartfolket stred vidare. Ja de flesta. Svartnissarna smet iväg ned från åsen. När några av de övriga såg detta började de också ge sig av medan andra i sin tur stannade och slogs. Bräckare och bärsärkar stred och slogs och de fällde nog en och annan men de stupade till slut. Då gav sig resten av och de skingrade åt alla håll och kanter. Bågskyttarna gav sig av i samlad tropp. Vi till häst delade upp oss och flydde i olika riktningar. Jag red för allt jag var värd. Vad som hände med han som lejt oss vet jag inte och inte bryr jag mig heller. men det säger jag ha aldrig svartfolk som allierade!

Greve af Spjutenspets hostade till lite och log innan han tog till orda. -Ja det var en misslyckad taktik och ett misslyckat slag. Han gav tecken att baronen skulle ha mer öl. - Ett riktigt misslyckat taktikslag!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Vi ska nu utröna några exempel på de flika raserna i Ereb Altors kynne.
Många intelligenta varelser finns men de har olika synsätt och normer. Vi ska börja med att fråga några representanter från olika raserna om dras syn på godhet. Vad är exempelvis en god gärning?

Halvlängdsmannen: Att äta en tårta.

Dvärgen: Att arbeta en hel dag och veta att detta arbete är gagnerikt för hela samhället. Arbeta hårt och vara driftig.

Människan: Att hjälpa en gammal eller sjuk människa.

Alven: Att skjuta en skogshuggare som tagit sig in i en alvskog olovandes och som tänkt fälla ovärderliga träd i ryggen.

Orchen: Förstår inte frågan. Ska du ha stryk?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Reptilmannen Klick

Tala aldrig illa om reptilmän. Ja jag vet att de inte är som vi människor och jag vet att en och annan av dem frossar på människokött men nu ska ni få höra.
Det är många år sedan men jag drog ut i världen på jakt efter äventyr, ära, guld och kvinnor. Jag slog mig ihop med två bröder, bågskyttar från Caddo samt en kentaur och så reptilmannen. Hur vi träffade denne är en historia för sig och det tar vi en annan gång men hur som helst så var denne fjällige herr med i i sällskapet. Vi kallade honom för Klick. Han hette inte det men deras språk består mycket av väsningar och smackningar. Grabbarna från Caddo tyckte mest det lät som ett slags klickande ljud och så fick han hetta Klick!

Vi skulle en dag resa genom en skog. Innan vi började ge oss in i det gröna så varnade oss folk. De sa att de sista månaderna hade ensamma resande försvunnit. Man hade letat efter orsaken men inte hittat några ledtrådar. Vi sa lite övermodigt att två goda bågskyttar från Caddo, en kentaur som är en mästare med spjut samt jag en svärdskämpe från Trakorien och sist men inte minst vår fjällige vän inte var rädda för någon. Det var ju mest ensamma vandrare som försvunnit. Visst vi var lite extra försiktiga och när vi slog läger fick två sitta vakt istället för en. Men så på tredje dagen då hände det. Vi gick och kom fram till en ganska stor glänta i skogen. När vi började gå igen denna så såg vi att hon stod där och väntade på oss. Maken till kvinna har jag aldrig sett vare sig förr eller senare. Naken var hon och hade långt rödblont hår och gröna ögon påminnande om smaragder. Bröderna såg henne först, de hade ju bra syn de där två. Först gapade det men så började de springa emot henne. Hon stod kvar och vickade och rörde förföriskt på sig och kentauren blev också intresserad. Jag blygs nästan av att säga hur man märkte det. Han släppte sitt spjut och började i rask takt bege sig mot den sköna. Jag såg en skymt av hennes rygg och då förstod jag att det var ett skogsrå. Men vad hjälpte det? Jag blev också vimmelkantig i skallen. Släppte svärd och sköld och rusade efter. Klick ropade men vi brydde oss inte.

Reptilmannen förstod att det var något lurt. Han tog en av brödernas båge som denne slängt ifrån sig och la en pil på strängen. Han berättade senare att han var rädd för att träffa någon av oss men han sköt iväg en pil ändå. Den strök över huvudet på rået som genast försvann. Förtrollningen eller vad man ska kalla det släppte ögonblickligen. Ja vid alla gamla och nya gudar. Hade det inte varit för Klick hade jag varit död nu!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Andreas skrev: 2015-03-09 23:49
birkebeineren skrev:
Sopodlare skrev:Noveller eller korta texter liknande de i tex Kaos Väktare efterlyser jag hårt! Jag kan kanske bidra med några men det är SJUKT kul att ta till sig information på det sättet.
Låter bra. Även jag har lite texter att bidra med. Någon mer? När vi får ihop 30 sidor publicerar vi "Berättelser från Ereb Altor" lagom till Gothcon!

mvh Andreas
Det har vi väl nu?
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2419
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av gtjorgo »

Jag säger kör!!:-)

Torquemada har ju en del i klomellientråden med. Om man får tag på denne så kanske vi får tillåtelse att ta med dem också?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Fråga!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Stek till middag!

Trollet satt som vanligt och såg solen stiga upp bakom skogsbrynet. Det hade han gjort de senaste trehundrasju åren. Varför viste han inte riktigt, men så gjorde han. När solen dök upp så dök han ner i skogens mörker och gömde sig i hålan han bott i sedan fyrahundratvå år. Alltid var det samma sak, Han såg ut över den stora gläntan i skogen där en kulle fanns och när solen gick upp stod den precis över kullen.
Men nu hände något. Från vardera hållet kom det två små varelser komma. De gick med raska steg mot kullen och de klättrade upp till dess topp. Trollet funderade men kom till slut på att det måste vara sådana där ankor. Men vad gör ankor här tänkte trollet och började nyfiket ge sig så nära skogsbrynet han vågade nu när det eländiga ljuset började komma. Trollet kupade handen bakom örat och hörde deras tjattriga röster på det där språket som kallades jori eller Juri eller var vad det nu hette. Ett tungomål trollet inte hört någon använda på femtionio år.
Ankorna skrek. "Hon är min"! "Nej hon är min"! "Jag såg henne först"! Sedan övergick det med ett ilsket slagsmål. Dam från kullen blandades med vita fjädrar och de skrek och höll på.

Trollet suckade och tänkte att ett sådant temperament kan inte vara bra att ha. Stress och jäkt var något trollet avskydde.
Till slut lugnade striden ner sig. De två kombattanterna stod lutade emot varandra uttröttade. Trollet fick en idé. Fast han ogillade jäkt så insåg trollgubben att skulle det ske, skulle det ske nu. Med raska steg sprang trollet upp på kullen grep de båda i nacken med var sin hand och lika fort som han sprungit upp för kullen lika fort, om inte fortare så var han nere i sin håla. Nu skulle det bli stek, ankstek till middag.

Att en ankdam resten av sitt liv undrade var hennes båda beundrare blev av skulle trollet aldrig få veta.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Sjökunnighet

De tre dvärgarna tog in på gästgiveriet. Detta etablissemang sköttes av en halvlängdsman som verkade efter principen "något för alla". Han hade därför gjort en avdelning av gästgiveriet inrett och utformat det för dvärgar. Eller rättare som han trodde dvärgar levde. Små stenbord och huggkubbar fanns och diverse vapen som yxor och hammare hängde på väggarna. Även ett städ med verktyg stod där i den dvärgiska lokalen som var det formella namnet. Dvärgarna log lite när de sett rummet men värden var tjänstvillig och vänlig så de ville inte säga något. När denne sedan ville bjuda på äkta dvärgöl som bara serverades dvärgar och inga andra kunde de förstås inte tack nej. Ölet kom och det smakade inte dåligt. men de tre utbytte blickar som sa att detta är inte äkta vara. Men man tackade värden och sa att det makade nästan som hemma! Värden log och såg rörd ut och erbjöd sig att tillaga en riktig dvärgisk måltid och innan någon han säga något ilade halvlängdsmannen ut i köket!

-Var var vi nu? sa Borgin, den äldste av de tre, just ja, vi talad om fartyg och annat elände.
- Usch ja sa Grymihr, och ställde ner sejdeln. Varje gång jag sänt last med skepp över Kopparhavet så kommer det sådana där små fjäderorcher. Antingen tar de lasten eller så måste man betala tribut. Nej jag har slutat med sådant. Landvägen r den enda vägen.
Den tredje i sällskapet, Murkgor skattade. - jag håller med. Svarta ankor är inget att ha, men vita har jag gjort affärer med och de är bra. De snattrar och har sig men de är mer pålitliga än andra folk.
Borgin nickade instämmande de vita och de bruna kan man göra affärer med. Men när vi ändå talar, har någon gjort en resa till havs?
-Far min gjorde det en gång sa Murkgor. Han hade en god vän, en människa som hette Finigal. En bra karl. inte så stoväxt och skägg hade hann. Men Finigal var på Caddo och blev hastigt sjuk. Han hade alltid sagt att han gömt undan en del pengar och föremål med magi i och han ville att far skulle ha det. Ja farsgubben tänkte sig för både en två och fjorton gånger innan han insåg att han nog måste resa till havs för att träffa Finigal. Men som han sa efteråt. Det gör han inte om igen. Inte om så alla dvärgiska kungar beordrar honom att göra det. Resan gick fort och de hade medvind men far låg bara och spydde. Värre var att ingen i besättningen visade medlidande utan retade honom. Hade resan tagit en dag till sa han, då hade han dött.
- Hur gick det med vännen då? sa Borgin.
- Ja han dog två dagar innan skeppet anlände. Men far lyckades få tag i någon slags karta. Men han stannade länge på Caddo. han var där i sju månader innan han kunde förmå sig att resa iväg.
- Jag vet en dvärg som skulle till Montuerna fyllde Grymihr i. Nej jag vet inte varför han skulle dit. men han fick rådet att ha en sten i handen. Han ska ha sagt att det hjälpte lite. Men jag vet inte.
-Sand i skorna, hålla i stenar och ha halsband gjorda av stenar runt halsen. Det är bara skrock sa Borgin. Vid alla mina fäders skägg. Det finsn bara ett sätt.
-Vaddå? sa Murkgor, magi eller?
-Orcherdrank sa Borgin och såg hemlighetsfull ut. Orchedrank.
-Sådan där smörja svartnissar och orcher dricker? sa Grymihr, nej usch det är rena giftet.
-Just det! sa Borgin. Min farbrors kusin skulle resa till havs. Han hittade en tunna med den där mäsken och han fick en idé. Han drack sig full, stupfull i tre dagar innan fartyget skulle iväg. Sedan ombord drack han och var konstant full. Ja han spydde och hade sig men om det var sjösjuka eller drycken må vara osagt. Men han klarade det. Så klarar man sjön mina vänner!
- Du skojar bäste bror sa Grymihr.
Men innan Borgin han svara kom värden igen. De kunde inte heller denna gång rätta denne när han serverade biff gjord på åsna och rå svamp!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Morsk

Första kapitlet

Den lille vargmannen stod med nosen nere i marken och doftade. Kvinnan i det lilla sällskapet, det var hon och vargmannen men också två andra människor med kunde inte låta bli att le trots det allvarliga situationen och lade handen för munnen. Men vargmannen som inte bara var liten till växten jämför med sina fränder som kvinnan nästan tyckte vara stora raggiga bestar såg rörande såväl lillgammal som morsk ut där han stod med bågen i ena handen eller sa man tassen och den andra på det korta svärdets fäste. Vargmannen klädd i en något för stor grå tunika med korta armar samt ett läderharnesk hade även en ryggsäck och koger fäst vid bältet som svärdets skida satt i. Annars hade han inga kläder och hade nog kunnat tas för det djur som delvis gett hans släkte deras namn hos de folk som hade skinn och inte päls eller fjäll. - Han ser så morsk ut den lille, sa hon lite halvhögt till bröderna.
De två nickade. Bröderna klädda i svarta resekläder var något över medellängd och hade långt ljusblont hår uppsatta i hästsvans. Kanske skulle de vid första anblicken kunna tas för alver om det inte varit att de var ganska muskulösa? De hade tagit av sig packningen för att åtminstone få någon minuts vila för rygg och länder men de hade handen på svärdet som de bar i skidan. Morsk. Ja det skulle hon kalla den lille spejaren Morsk, vad han hette hade han svårt att komma ihåg men också uttala, och då var han den ende av de pälsklädda som kunde tala någorlunda begripligt. De andras försök att tala jori var mest ett grötigt och morrande läte där ett och annat ord förstods men inte så mycket mer. Måhända tänkte kvinnan att det var han litenhet som gjorde att han kunde språket bäst?

Men denna lilla muntration som vargmannen inte förstod var en kort ljusglimt i mörkret men trots den svåra situationen samt att hon var gravid var det fortfarande en spännande historia för henne.

Bivenza hade växt upp i ett tryggt och rikt hem. Hon var vare sig ful eller någon skönhet män vände sig om när de såg henne gå förbi. Något lång och gänglig men det var alla hennes syskon också. Lite blyg och inåtvänd hade hon varit och det hade inte blivit något äktenskap. Tre yngre systrar och en äldre hade alla gift sig. Familjen trodde allmänt att Bivenza skulle bli en gammal ungmö men så kom Suzto in i hennes liv.
Suzto, den lille han var huvudet kortare än Bivenza men mycket muskulös med korpsvart hår och skägg, sistnämnda alltid kort och välansat, samt de mörkgröna ögonen och det eviga leendet hade charmat henne från första stund. Han var betydligt yngre men pengar hade han. Hans lite farliga men också hemlighetsfulla person gjorde det hela än mer spännande. Hon var 37 och de första grå håren hade kommit i det bruna hårsvallet så även om han varit urfattig så hade hon tagit honom. Nu var han vad man förstod rikare än den gamle fadern, så inga invändningar gjordes från de andra i familjen. Tvärtom såg de det som gudarna äntligen besvarat en och annan tyst bön. Suzto hade efter äktenskap tagit med sig sin fru på resa. Några sådana hade Bivenza inte gjort och de hamnade på Caddo. Ön föll henne i smaken och maken föreslog att de skulle leva där. Han hade dock mycket att göra och var borta ofta men han hade istället gett henne ett liv i lyx. Efter något år så förstod Bivenza att maken kanske inte gjorde bara lagliga affärer men det ökade bara spänningen. Förresten hade skillnaden mellan köpmän och tjuvar alltid varit hårfin. En gång hade han tagit upp det med henne lite försiktigt men hon hade svarta att så länge det inte bar blod på pengarna så var hon nöjd. Han hade kysst henne och sagt att det enda blod han spillt var i självförsvar och det valde hon att tro på.

Resorna hade varit längre och längre. Allt mer sällsynt var makens besök i hemmet, men då var det fest. Gåvor och presenter hade han med sig och fantasirika historier som hon trodde på, ville tro på. Nu hade hon strax efter att hon fyllt 42 blivit gravid. Maken blev glad, hon hade ett tag tvivlat på detta men han blev också allvarlig. -händer det mig något så ge dig genast av till fastlandet du ska få mer information där. Pengar är undangömda och en del annat också. Men du ska veta att jag har många fiender. Han hade anställt vakter och sedan kom bröderna Suvesto och Karimil, alltid klädda i svart. - Dessa två kan du lita på sa han, sista gången hon såg honom.
Tre veckor senare kom ett bud med ett meddelande. ”Det har hänt. Fienden är efter mig. Res till vargstammen de hjälper dig. Lita på bröderna. De vet.”
Suvesto och Karimil förstod vad som hänt. De hade till och med ett fartyg väntande och de gav sig av omedelbart. Trots allt så var det bara spännande alltsammans. Kanske man tycker det är så när livet börjar vid 37? frågade sig Bivenza.

Resan hade gått bra. Även färden till vargmännen hade skett utan incidenter, nio dagars färd med vagn samt övernattning på värdhus med antagna namn. Allt gick i en ganska maklig takt av hänsyn till hennes tillstånd. Bröderna skötte det praktiska, än var allt ett äventyr. Kanske beroende på att det var slutet av våren och början av sommaren?
Samma dag som de skulle träffa vargmännen hade bröderna sänt upp en ny dräkt till Bivenza. En lång grön dräkt med kappa i matchande färg men med inslag av brunt samt en hatt i något mörkare nyans av grönt med röda fjädrar. Även ett par svarta skinnhandskar och rejäla kängor medföljde. En jaktdräkt för en förnäm dam och tjänsteflickan som hjälpte henne såg beundrande på henne. Trots att magen började putta sa pigan att hon var en mycket vacker och stilig dam.

Vargmännen var en liten grupp på nio vuxna och fyra barn för man kallade väl även djurfolkens avkomma för barn tänkte Bivenza. Ledaren eller hövdingen var en stor raggig best. Fruktansvärt ful och talade ett obegripligt språk. Men bröderna hade lyckats tyda vad denne sagt och så hade denne gett till ett skall och den lille spejaren hade kommit. Tre dygn hade den lilla gruppen varit på färd. Visst hade hon en del skoskav och värk i ben och rygg men det var ändå inom det uthärdligas gräns. På nätterna hade de rest ett litet tält av segeltyg och hon fick av bröderna en dolk att ha till hans om något skulle inträffa. Hade hon behövt göra ett behov hölls sig bröderna i bakgrunden medan vargmannen som inte brydde sig om människors träckande hade varit vakt på avstånd han med. Ty bröderna hade förstått att fiender kunde finnas i närheten. Allt var fortfarande mer av spännande äventyr än en resa bort från smärta och död.

Färden fortsatte genom skogen som hade såväl barr som lövträd, marken var plan och skogen hade många gläntor och öppna områden. Vargmannen insisterade på att man hellre skulle gå i bland träden än öppna marken och det gjorde de trots att Bivenza tyckte det var onödigt. Längre tid och hon råkade få en gren i ansiktet men vargmannen var obeveklig. Ofta stannade den lilla gruppen och spejaren gav sig av för att rekognosera. Inga djur hade de sett förutom en ekorre samt någon fågel. Spillning hade man sett likaså päls efter något djur som ätits upp av något annat.

Bröderna hade visat en karta skriven på segelduk och den visade att det man sökte skulle ligga i ruinerna av en liten bostad. Ett oansenligt stenröse var det enda som fanns kvar och där hade ”hennes nåds make” som de sa lämnat en del värdeföremål samt mynt. ”Bra att ha gömmor om det skulle bli någon situation” hade Suzto sagt mer än en gång. Vargmannen hade studerat kartan och trodde sig förstå var det skulle ligga. Allt var äventyr och spännande men ändå ganska ofarligt. Bivenza nästan glömde av att hon var gravid.

I en liten glänta i skogen låg mycket riktig en liten stenhög. Fyra, fem stenar låg på varandra och gräset hade växt. Vargmannen spejade med ande övriga stannade mellan träden. Han återkom efter några minuter samt lät förklara att ingen fanns i närheten. De stannade vid stenarna och tog av sig packningen. - Vi måste fira sa Karimil och började leta i sin ryggsäck. - Jag har en liten flaska med trakorisk noggak. Brodern skakad leende på huvudet. - Ja att bror ar med sig starkt förvånar mig inte. Hennes nåd ska förstås inte ha men ska spejaren ha? frågade Karimil vargmannen. Denne skakade på huvudet tog fram ur sin packning en liten glasflaska med något ljusblå vätska i sig och sa. -Närj tackh. Jag har egen druck. Män tackh såå mycket. Han tog och drack upp innehållet, gjorde en grimas som fick de andra att skratta. - Späjare inte tola stark druck.

Bivenza skattade och slog sig ner på stenarna. Skoskav må värka men den lille spejaren var riktigt rolig så rolig att hon inte ens tänkte på att Suvesto tog fram ett lite blåsrör och sköt denne i nacken med en liten pil. Vargmannen gjorde ett stönade och föll framlänges på ryggsäcken som han ställt framför sig. - Och nu hennes nåd, rösten lät föraktfull nu ska vi göra upp. Karimils ord isande till i Bivenzas öron. Hon var förrådd!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Andra Kapitlet

Förvånad och chockad. Bivenza visste inte vad hon skulle göra. Dessvärre visste Karimil vad han ämnade göra. Med några raska steg var han framme hos henne. Han ställde sig framför henne och medan hon tittade storögt på honom gav han henne en örfil. Nu var det spännande, ja nästan romantiska äventyret slut. Hon vek sig nästan dubbelt av smällen och höll sig med båda händerna för ansiktet dels för att lindra värken men också för skydd mot en upprepning. Men mannen som slagit henne slog inte igen utan ställde sig bakom henne och höll fast henne. Brodern steg fram och ställde sig framför henne. Han log ett leende som fick henne att känna fruktan, ty det var ett leende som inte innehöll vare sig glädje eller värme.- Så hennes nåd finner inte situationen roande. Men det ska vi nog ändra på. Bror kommer du ihåg vad Suzto eller vad han nu kallar sig gjord med vår syster? Han såg åter på kvinnan som försökte undvika hans blick. Han tog tag i hennes haka och såg henne i ögonen. - I Hynsolge som vi kommer ifrån är det krig, inbördeskrig men det struntar väl du in din lata gamla kärring? Vår syster arbetade som kunskapare år kungen mot den där förbannade adeln. Men hon förråddes av din make. Du visste du inte va? Han tog en paus och spottade tog ett nytt hårdare grepp om hennes haka och fortsatte. Han torterade henne, lät bränna henne i ansiktet och sålde henne som slav. Du fattar nog vilken form av slaveri hon sattes i. Men nu är det dags för hämnd. - Lika för lika det har jag alltid tyck sa mannen som höll hennes armar. Bivenza försökte komma loss men greppet hårdnade och en örfil till som träffade exakt där den förra tog gjorde att hon sjunk ihop. Hade hon inte varit fasthållen hade hon ramlat. Mannen framför henne började nu försöka få upp hennes kappa sedan han först tagit och kastat iväg hennes hatt. Han svor till då det inte gick så han slet upp kappan och brodern hjälpte till att få av den. Bivenza hamnade ståendes på knäna och en hård smäll från Karimil i ryggen tog andan ur henne. Hon började gråta men sa inget för hon var så chockad. Men hon tittade bedjande på mannen framför henne.
Denne flinade bara och tog fram en liten kniv han hade i fickan. Det var en fällkniv och han tog och drog ut bladet. - Nu din halvgamla kärring nu ska...

Suvesto föll på sidan Stönande och fick ännu en pil i ryggen. Denna tog bättre än den förra och han uppgav andan. Brodern reste på kvinnan han höll i och ställde sig så hon täckte honom. Där stod vargmannen med bågen redo. - Skjut inte pälsboll, lägg i från dig bågen annars.
Men vargmannen fortsatte bara att sikta. - Du kan träffa en havande kvinna förstår du det? Hon är med barn. Karimil svalde och sa nu i en mer osäker ton. Vi kan kanske förhandla? Vargmannen rörde inte en min och det sista Karimil hördes säga innan han dog var ett skräckslaget - Nej!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Tredje kapitlet

När Karimil föll baklänges träffas av en pil i högerögat slog pilens styr fjädrar till Bivenza i ansiktet. Inte hårt och ingen skada skedde men hon tog sig för ögonen och började gråta. Hon satte sig ner på stenarna och gråten som först började tyst och stillsam övergick till ett storgråt. Spejaren kontrollerade att Suvesto var död ännu en gång. Brodern Karimil behövde han inte undersöka ty skottet hade tagit där det skulle. Han gick fram till kvinnan som grät och lade sin hand på hennes axel och sa: Gråt du bara, hjälper det så gråt. Kvinnan tittade upp på honom och fortsatte gråten och snyftandet. Hon märkte inte att han tala nästan utan brytning. Liken skaffade han undan. Han släpade bort dem en i taget. Bivenza började sluta gråta och undrade vad han gjorde med liken. Men han sa bara att allt var bra. Någon timmer förflöt och hon torkade tårarna. Vargmannen gav henne en liten flaska med vatten och dricka och tittade över henne. - Inte några sår vad jag kan förstå. Min nos säger att barnet inte tagit skada. Förvånat stirrade hon på honom. - Min nos, säger du, kan du veta det med med luktsinnet? Han log och viftade med svanen. Sant eller inte så vill hon tro på det. Han började undersöka de dödas ryggsäckar. - Men de sköt dig med pil sa hon frågande. Han viftade bara med svanen och sa. - Inte född i går. Jag drack motgift innan. Det var det som jag drack. Hon tittade på honom, han fortsatte som om han förstått vad han frågade. - Kontrollerade deras packningar. Förutom gift, så hade de även med sig färg de blonderade håret med. Han tog och funderade någon halv minut innan ha tillade. - De var ganska så förutsägbara!
Skriv svar