Terro Oros/Brandika - Vit fläck Jorpur

De vita fläckar som en gång i tiden lämnades på Ereb Altor fylls ut.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Terro Oros/Brandika - Vit fläck Jorpur

Inlägg av Mikael »

Halvön mellan Zorakin och Jorpagna söder om Nostratiet.
Hittills duiskuterat under Historia och halvlängdsmän.

Förslag:
Terra Oros/Brandika, den glest befokade halvön mellan Zorakin och Jorpagna. Halvön har haft många namn, först som en del av Imperiets Provincia Nostra senare omnämnd som Jorpur inferior; Under Imperiets sista århundraden och Mörkertiden kom halvön av en del att kallas Terro Oros och kring Odos födelse blir halvön känd som Brandika, senare kungadömet Brandika. Sedan halvön drabbats av en rad katastrofer och blivit den glesbefolkade vildmark det är idag är landet kännt som Halvland, Lilland, Kullarna och Ottargh.

Halvöns kust är till 90 % höga vita klippor (tänk Dover) och har därför alltid knappt haft någon fiskande befolkning. På östkusten ligger en hamnstad som en gång var kungariket Brandikas huvudstad. Nu nyttjas staden för att sälja halvöns fåtaliga exportprodukter: vin, fruktsprit, borsttextilier, mattor, rökblad. Inlandet är inte mycket för spannmålsproduktion och domineras av vildmark. Grönsaker, frukt, vin olika gräs, humle och vildkveit (ger grovt mjöl) är vad som föder halvöns invånare. Skogar som en gång avverkats under Imperiets, och senare riket Brandikas, dagar har växt igen och gömt bortglömda städer och vallfärdsorter. Där bosättningarna finns idag har dock områden av rullande kullar svedjeredats och betats fram av de strävhåriga gigantmarsvinen (något större än den Kalkländska wombatsen). Kullarna är goda för marsvinsuppfödning, frukt och vinodlingar, samt några av Erebs största och bästa rökgrässodlingar (kallat "gräs" av användarna vilket ger en lugnande och milt hallicunerande effekt). Landet har några mindra vattendrag som avvattnar halvön vilket blir till vackra höga vattenfall när vattnet kastar sig ut i havet från de vita klipporna. Det finns dock ingen fisk i vattendragen och nästan inga vattenväxter. Fågellivet på halvön är också i hög grad unikt. Längs kusten finns Smalbukad lunnefågel, Gulvit albatros, Stormfågel, fröfink och andra fåglar som även syns i grannländerna. Inåt land är fågellivet sparsamt och begränsas till flera olika svalor, pipare, vävare och myrätare unika för halvön. n sbefolkning har lärt sig undvika fåglarn som födokälla då de smakar vidrigt och ofta ger magsjuka. En klan bland kullens folk har dock lärt sig att förädla de olika myrätarna och piparna till ätbara, om än inte delikata, rätter.

Enda civiliserade och organiserade strukturen som finns år 610 är en halvlängdsmanna..."federation" kallad Kullens folk ledda av Gammeldrotzen. Samarbetet/den lösa federationen hos halvlängdsmännen existerar som försvar mot rövarbanden och de återkommande svartfolksräder. I övrigt är halvön glest befolkad och det finns ett begränsat antal befästa och muromgärdade små byar av människor. Ingen litar på någon utanför den egna byn. Detta med rätta då stora områden av vildmarken domineras av rövare, några rovriddare och flera svartfolksklaner. Några Jorpagniska furstar från de största västliga länen och den Aidniska Exarken hävdar offciell överhöghet över området, men i realiteten är halvöns befolkning självstyrande. I huvudsak undviker dock främligar halvön då den sägs vara förbannad, hemsökt och många besökare av dess inland tycks få med sig någon form av dödlig sjukdom.

(Området norr om halvön, Nostratiet, är på många sätt ännu vildare och hårdare drabbat av svartfolk samt återkommande sjukdomsepidemier; jfr Jorpagna och Nostratiet trådarna.)
Senast redigerad av Mikael den 2008-07-02 23:14, redigerad totalt 3 gång.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Felix Falk:
Alldeles vid havets rand i..., i det territoriet som fordom hette(eller fortfarande heter)Terro Oros lever Lunnefolket. Om dessa verkligen är halvlängdsmän eller inte tvistar de lärde, men mycket talar för att det rör sig om ett broderfolk åtminstone till de halvlängdsmän som bor längre inåt land.

Lunnefolket har attributen, krulligthår, stora fötter, väst men de är mindre och har simhud mellan fossingarnas ludna tossingar. Dessutom har de ett grövre käkparti och tänderna är tillräckligt kraftiga att bryta upp de hårdaste skaldjur, likt ostron, rödmussla och klangklo.
Lunnefolket lever av fågeljakt i alla dess former och skaldjursfiske. Tillskillnad från sina "kusiner" innåt land ägnar sig inte Lunnefolkets medlemmar åt jordbruk.
Säden de bakar sina berömda pannkakor av kommer med stor sannolikhet från det maginnehål som klippsparv, ätesärla, krumnäbb och fröfink lämnar efter sig vid slakt.

Lunnefolket är mycket skickliga klättrare och att ta sig in i ett Lunnefolks bo utan tillåtelse är mer eller mindre omöjligt om du inte är flygkunnig eller måhända uppvuxen bland solunas markattor. Anledningen är att alla ingångarna till gryten återfinns på stupsidan.

Västarna som Lunnefolket bär är nästan alltid sandfärgade, knapparna är dock av den skinaste pärlemor och vill man ha pärlemorknappar görs de bästa och vackraste av Lunnefolkets knappsnidare.

Innåtland i Terro Oros återfinns halvlängdsmän utan simhud. På de kullar täckta av vinrankor och äppelträd lever ett stolt och ödestungt halvlängdsfolk med rötter i den gamla tiden.
Den tredje konfluxen påverkade inte nämvärt kullarnas folk, människorna dog som flugor, men folket under jord var skyddade. Under denna tid föddes de två legionerna,Mörkrets legion och Jordlöparnas legion. Dessa arméer utgör den grund på vilken halvlängdsmännen som blev kvar kunde bygga sin makt. En väldrillad halvlängdsarmé där minörkonsten står högt i kurs och som bevarat hemligheter som Jorpangsk eld, automatarbalest och katapulter som skjuter dubbelt så långt.
Detta har gjort att det vinodlande och fruktälskande halvlängdsmännen i Jorpagnas inre aldrig blivit kuvade av varken människa eller vätte.


Kullarnas folk är inga erövrare ...
Det är den fredsälskande Gammeldrotzen Zeno VX som leder kullens folk, tillsammans med rådet.
Kullens folk har olika sorters västar beroende på vilken roll de spelar i sitt samhälle.
Legionärerna har röda västar, Rådsmedlemmar har vita västar, jordbrukarna och skördarna bär gröna västar, mustarna bär gula västar osv.

Det finns ingen uppgift på hur många kullens folk är, men troligen utgör de en klar majoritet av folket i trakten.
Senast redigerad av Mikael den 2008-07-03 10:11, redigerad totalt 2 gång.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

757 f.O.
I Imperiet råder fred med nordens barbarer. Senaten bjuder detta år in folken från norr om Imperiet att gå i tjänst upp som legosoldater i Imperiets armé. I utbyte erbjuds de som tar värvning sold i guld vid tjänstgöringens slut, eller joriskt medborgarskap och mark inom Imperiet. Under århundradenas lopp tar tusentals barbarer värvning och ett hundratal av dem bosätter sig i Imperiet. Med bevarande av Narguri traditioner bosätter många av dem som väljer att stanna sig tillsamman. Halvön mellan Jorpagna och Aidne, del av provinsen Jorpur, får namnet Terro Oros, ”landet av guld”, i minne av den guldsold som krigarna valt bort. Med tiden blandas bosättarna upp med den övriga befolkningen, men många traditioner lever kvar i århundraden.
170-180 f.O
Jorpagna/Terro Oros. På halvön Terro Oros, det som i folkmun idag kallas Halvland eller Lilleland, grundas tre Aerldömen Ertikaia, Bendika och Erbula. De är organiserade med ett likartat system där visa och mäktiga män väljs som representanter för ett antal familjer. Dessa möts på ting där man i sin tur väljer Aerl (hövding), Marsk (ÖB) och Drots (finansminister). Naturligtvis domineras maktkampen av ett fåtal familjer som någon gång under Mörkertiden tagit sin makt med våld eller list. Terro Oros invånare tror på en panteon av gudar både från Aesirdyrkan och från de Unga Gudarna.
44-24 f.O.
Den starke mannen Tarangi Ulvåse har annamat granländernas idéer och kallar sig kung. Han slår därmed ihop ämbetena aerl och marsk. Som drots utnämner han sin svärfar, släkten Grivp’s överhuvud. Tarangis ambitioner är dock större än så, och han inleder militära erövringsexpeditioner från sin rundborg Bendika, väster och söder ut. Under tjugo år strider han för att förena de tre aerldömena med våld och mutor. Mot slutet har han militär dominans över hela området mellan dagens Jorpagna och Zorakin, från havet i söder till bergen i norr, men inte tillräcklig för att lyckas driva in skatt. När han dör under en straffexpedition mot landets centrala delar, svärs en allians mellan de tre aerldömena om gemensamt försvar och handel, med respekt för varandra.
3 e.O.
Terro Oros/Brandika. Ringborgen Bendika krossas av en invaderande svartfolksarmé. Lojal mot sina löften om hjälp rider stridsmän från söder och väster, och tillsammans lyckas de besegra svartfolken. Efter slaget beslutar de tre allierade landskapen att binda än starkare lojalitetsband. Man utser ett centralt ting att utse alliansriket Brandikas aerl, marsk och drots. Landets mäktigaste släkter håller flera bröllop korsvis för att ytterligare stärka alliansen.
10
Felicierna kommer till södra Tolan och driver bort de fiskarfolk och herdar som bor där. En del av flyktingarna seglar västerut och når Terro Oros där de tillåts bosätta sig vid ån Almin där deras skicklighet i mattväveri blir en viktig inkomstkälla. I detta område talas sedan dess en svårförståelig grötig dialekt av nyjori.
67-68
Släkten Grivp har genom smarta bröllop och allianser växt till rikets dominanter med ägor runt hela Brandika. År 67 gör man slag i saken och lyckas få tinget att godkänna Adam Grivp som kung, samt hans far Regvid som drots. Familjerna Saga, Ulvåse och Rese motarbetar och bestrider tingets beslut, tills de besegras bland kullarna söder om Bendika vintern 68.
69
Kung Adam kröns som Brandikas kung, Bendika utropas som huvudstad. Ett tiotal frälsesläkter utnämns och får sina bästa män dubbade till riddare. Riket växer från nu ut mot en riktig feodalstat, men med ovanligt fria bönder. Omvärlden kallar från denna tid konungariket för Brandika.
73
När drotsen Regvid Grivp dör, försvinner också ämbetet.
99
Rikslag stiftas av kung Hargardaval att ersätta de tre landslagar som tidigare funnits. Landslagarna och lokala byalagar lever dock vidare på landsbygdens tingsplatser.
118
Kung Uriens äldsta son prins Accolon tas på bar gärning i kungens unga hustrus säng (hustru nummer två). Drottning Niagrom visar sig också vara en häxa, som när hon och Accolon skall brännas på bål för äktenskapsbrottet, undkommer genom att förvandla sig till en råtta. Skandalen och sorgen är för mycket för Uriens som dör av sorg innan året är slut.
144
Kung Lot Loevekrans som ägnat sitt liv åt att finna häxan Niagrom, får se sin son Gorloris straffa häxan innan kungen själv dör av den sjukdom häxan gett honom.
161
Kung Ulvebrede bekänner sin tro på Etin.
169
Ulvebrede den Obändige är kung, och han följer Etins lära. Han är mycket gudfruktig enligt den välmutade Lysande Vägen. Brandikerna erfar dock hans hårda nypor, och adeln splittras mellan de som får gods av kungen och de som ser sina ägor skänkas till den Lysande Vägen. Tillnamnet den Obändige får kungen av allmänheten efter ett beryktat uttalande om hur ”prelater och kväkare må bända sig dubbla både framåt och bakåt, men mig bänder ni icke!”
269
Befolkning börjar bli sjuk. Mindre utbrott av pest och kolera dyker upp.
272-280
Pesten sveper över Brandika som en syndaflod. Grannländerna vägrar handla med Brandika och brandikerna issoleras på sin sjuka halvö. Märkligt nog tycks Brandikas många halvlängdsmän vara immuna mot sjukdomarna. Dett leder i sin tur till att människorna ger halvlängdsmännen skulden för pesten och beskyller dem för samhöre med onda gudar. Halvlängdsmännen tvingas organisera sina små samhällen i en federation för att kunna försvara sig mot de allt mer galna människorna.
276
Hela kungafamiljen dör i en grym böldpest. Rikets råd lägger skulden på halvlängdsmännen och samlar en straffexpedition. Halvlängdsmännne är dock redo och lyckas bita ifrån sig. Innan människohären lyckats samla ihop sig för ett nytt anfall överrumplas de en natt av en invaderande svartfolksklan. Ingen människa lämnas levande. Halvlängdsmännens spejare har sett vad som skett och anar vad som väntar. Snabbt omringar halvlängdsmännens armé svartfolken och sätter eld i en ring kring dem. Lortingarna bränns till knastrigt kol.
279
Svartfolk från nordost gör flera plundringsräder genom det utslagna riket. Till råga på allt inträffar en jordbävning som raserar stora delar av huvudstaden Bendika. Myckna regn skapar också översvämningar vilket leder till ytterligare svält, sjukdom och död. Exarken i Arno förklarar att det är Etins straff för brandikernas syndiga leverna.
281-286
Draken Gorondvivax lämnar Aidnebergen och härjar över hela Brandika. Detta är den sista dödsstöten för alliansriket Brandika. De få överlevande med ambition på att upprätthålla riket förlorar all tro. Brandika försvinner ur historieböckerna. Enda kvarvarande civiliserade samhället på halvön utgörs av halvlängdsmännnens federation. Människorna sprider sig över området mellan Jorpagna och Zorakin och bor i glesa byar skyddade av ringborgar. Ibland enas några byar under en hövding, men mest lever man från dag till dag och försöker överleva de återkommande svartfolk- och rövarräderna.
Draken slår sig tillslut ner i en grotta på södra delen av östkusten. Efter flera års plundrande från Kra i Zorakin, Dakkilo i Erebos till Jorgund i Jorpagna blir draken till sist besegrad av Thor Rödfjäder från Jorpagna. Hjälten dubbas till riddare av kejsaren, men stupar några år senare under äventyr i Erbulasbergen på Tolanhalvön.
286
Caddo och den joriska Helige Odos orden försöker förmå halvlängdsmännen på halvön Terra Oros, det nyss avlidna riket Brandika, att erkänna just deras version av Etins lära. När Caddo besätter södra hälften av halvön, gör Jorpagnerna det samma i norr. Halvlängdsmännen som inte vill ha några storvuxna herrar, eggar de båda sidorna till strid. När Helige Odos orden efter stora förluster besegrar dalkerna, anfaller halvlängdsmännen riddarna. De tillfångatar ordens ledare och säger sig godta Aidniska vägen av Etins lära mot ett fredsavtal på 500 år. Orden accepterar villkoren, och halvlängdsmännen får i Hodryda se Exarken av Ekeborg underteckna den 500 åriga fredsgarantin. Halvlängdsmännens ledare Tango ”Tunnan” Vinfat utropas till Gammeldrotz över vad Exarken i traktatet kallade federationen Terra Oros. För Caddo sved naturligtvis nederlaget, men insikten om att zoraker och jorpagner nu skulle komma småfolket till stöd, avblåser alla hämndaktioner, och dalkerna vänder blickarna mot Morelvidyn sitället. Halvlängdsmännens land kallas bland storfolken för Halvland eller Lilleland. Själv kallar de landet för kullarna och sig själva för kullarnas folk.
Senast redigerad av Mikael den 2008-07-02 23:09, redigerad totalt 3 gång.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

birkebeineren skrev:Tankar om Vit fläck Jorpur:

Ett villt och hårt land i norr (egentligen norr om det "vita") dominerad av svartfolk och ruiner från det fallna kejsardömet. I söder finns ett flertal halvingkulturer.

Terro Oros var ett namn använd av Det kejserliga Jorpagna om ett område som under under 700-talet fO hade drabbats av en dödlig farsot och avfolkat denna del av kärnlanden, för att sedan fyllas av narguriska legosoldater som kämpat under Imperiets färger. Nargurerna är numera sedan länge borta(?) då halvön drabbades hårt av köttbitarnas härjningar under Tredje konfluxen.

Halvön är känd för alla de sina halvingar och kallas numera endast "Halvland"? :?

Innan namnet "Terro Oros" började användas, och det var huvudsakligen av plebejer och poebel, så var områdets officiella namn Jorpur Inferior. Detta av det faktum att det låg längre bort från kejsärdömets centrum Grivela i Jorpur Superior.
Skriv svar