Trakorien

[Mikael]

Lyssna noga nu tjejer för farbror Gtjorgo...

Förutom mustelonen ser jag denna berättelse som en bra krydda till öns historia. Sedan kan det ju tyckas märkligt att det finns så många satyrer kvar på Saphyna och som är historieberättare.

föredragningen "Migrationer och rörelsemönster hos folken i Västerhavet"

Även denna föreläsning är bra.

De båda bör kunna kombineras med mitt förslag. Jag skall se om jag kan kontra med justerade/kombinerade texter.

Någon annan som har invändningar eller tankar?

[Fafnir]

jag har funderat lite på det där med ransardernas intresse för alvblod...
Sannolikt gör det sig bäst som just historia. Det känns föga sannolikt att Caorm Alvvän (eller vad han nu hette) skulle kunna bli så god kamrat med ngn vars blod han vill dricka. Och ransard sökte ju understödja alverna när de slemma alerierna var i vägen...
och besides... varför vilja bli odödlig? Då kan man ju aldrig uppnå evig ära i Aesirs hallar.

Nä, jag tror att det får vara historia, men som färgat ransardernas rykte så pass att det fortfarande omnämns och passar bra i trakoriers och aidniers demonisering av de nobla krigsmännen

Kontenta: Jag har inget att invända mot hur Baldyr omnämner ransarderna i sin berättelse

[Baldyr]

Annars kan ju klavykisk trad med kopparhavet och i sin tur kopparhavets handelsmäns kontakter med Furgia kunnat etablera mustelonen tidigare om man så önskar.

Jag tror att den enklaste lösningen är att föredra (d v s Demontraden), även om jag egentligen också skulle vilja att mustelonen anlänt tidigare än så. Å andra sidan skulle man knappast känna till djurets ursprung om det låg så pass långt bak i tiden.

Det slog mig att Rhabdo-Rana visst importerar diverse farliga djur på egen hand - varför skulle inte denna sekt ursprungligen ha kunnat anskaffa de första mustelonerna (Oraklets fyra ögon, sid 87). Då kan tidpunkten läggas där man vill. När Demontraden sedan kom igång kunde man identifiera djurets ursprung, vilken tidigare varit något av ett mysterium.

Eller nåt.

/Baldyr

[Baldyr]

Vad gäller kentaurerna tror jag det finns en idé i kentaurertråden eller wikin om deras ankomst till Trakorien. Ljusalver är strukna ur erebaltor.se (börja in det igen). Hippogrifferna får för min del gärna vara nyligen förvärvade importer till den Trakoriska militären från det avlägsna Kalmurri.

Du verkar ha koll på projektet så jag litar på att du reder ut begreppen.

Lite omformulering och så borde detta passa med vad jag föreslagit tror jag.

Min poäng är nog att vi inte nödvändigtvis behöver utmåla svartfolken som något stort hot på Saphyna. Det finns exempelvis ingenting i källorna som antyder att situationen skulle varit som på Paratorna, som verkar ha kryllat av kräken. Men någonstans ska de ju komma ifrån, det kommer vi inte ifrån.

Sedan tycker jag nog att en kortare istid kan fungera som förklaring till hur svartfolken spridit sig mellan öarna, medan ditt mytiska isberg (?) kan fungera som nödlösning på hur svartfolken ursprungligen kom till Trakorien. (Jag föreslår som sagt Trinsmyra, då det ligger närmast isen där isberg härstammar ifrån.)

Annars tror jag fortfarande att såväl djurliv som humanoida raser kan ha vandrat in från kontinenten under vintrarna inom loppet av tusentals år. Eller så har öarna haft landkontakt med fastlandet en gång i tiden. (Hur spred sig djur- och växtliv till Brittiska öarna, förresten? Olika folkgrupper, från stenålder till järnålder, typ?)

Detta är inte en tillräcklig grund för att saphynska är kontinentaljori.

Kanske inte (?). Men det har ju föreslagits fler invandringsvågor, exempelvis från Magilre. Jag omnämnde inte detta i mina egna texter, men som någon vis man (Brior) sade; "the more, the merrier".

Dessa blostörstiga ransarder gillade jag inte men det kan ha varit så. Kanske inte skall överdriva deras lust att dricka alvblod...eller skall vi?

Äh, det där var bara någonting jag mindes från EA-boxen (som jag inte ens har tillgång till längre). Tydligen har bilden (lyckligtvis) reviderats sedan dess, men det kan ju som sagt vara en nidbild som inte minst alverna upprätthåller.

Skall se vad vi kan göra med korvstuvningen..

Nu blev jag hungrig!

/Baldyr

[Mikael]

Annars kan ju klavykisk trad med kopparhavet och i sin tur kopparhavets handelsmäns kontakter med Furgia kunnat etablera mustelonen tidigare om man så önskar.

Jag tror att den enklaste lösningen är att föredra (d v s Demontraden), även om jag egentligen också skulle vilja att mustelonen anlänt tidigare än så. Å andra sidan skulle man knappast känna till djurets ursprung om det låg så pass långt bak i tiden.

Det slog mig att Rhabdo-Rana visst importerar diverse farliga djur på egen hand - varför skulle inte denna sekt ursprungligen ha kunnat anskaffa de första mustelonerna (Oraklets fyra ögon, sid 87). Då kan tidpunkten läggas där man vill. När Demontraden sedan kom igång kunde man identifiera djurets ursprung, vilken tidigare varit något av ett mysterium.

Eller nåt.

/Baldyr

Vad gäller kentaurerna tror jag det finns en idé i kentaurertråden eller wikin om deras ankomst till Trakorien. Ljusalver är strukna ur erebaltor.se (börja in det igen). Hippogrifferna får för min del gärna vara nyligen förvärvade importer till den Trakoriska militären från det avlägsna Kalmurri.

Du verkar ha koll på projektet så jag litar på att du reder ut begreppen.

Lite omformulering och så borde detta passa med vad jag föreslagit tror jag.

Min poäng är nog att vi inte nödvändigtvis behöver utmåla svartfolken som något stort hot på Saphyna. Det finns exempelvis ingenting i källorna som antyder att situationen skulle varit som på Paratorna, som verkar ha kryllat av kräken. Men någonstans ska de ju komma ifrån, det kommer vi inte ifrån.

Sedan tycker jag nog att en kortare istid kan fungera som förklaring till hur svartfolken spridit sig mellan öarna, medan ditt mytiska isberg (?) kan fungera som nödlösning på hur svartfolken ursprungligen kom till Trakorien. (Jag föreslår som sagt Trinsmyra, då det ligger närmast isen där isberg härstammar ifrån.)

Annars tror jag fortfarande att såväl djurliv som humanoida raser kan ha vandrat in från kontinenten under vintrarna inom loppet av tusentals år. Eller så har öarna haft landkontakt med fastlandet en gång i tiden. (Hur spred sig djur- och växtliv till Brittiska öarna, förresten? Kelter och pikter?)

Detta är inte en tillräcklig grund för att saphynska är kontinentaljori.

Kanske inte (?). Men det har ju föreslagits fler invandringsvågor, exempelvis från Magilre. Jag omnämnde inte detta i mina egna texter, men som någon vis man (Brior) sade; "the more, the merrier".

Dessa blostörstiga ransarder gillade jag inte men det kan ha varit så. Kanske inte skall överdriva deras lust att dricka alvblod...eller skall vi?

Äh, det där var bara någonting jag mindes från EA-boxen (som jag inte ens har tillgång till längre). Tydligen har bilden (lyckligtvis) reviderats sedan dess, men det kan ju som sagt vara en nidbild som inte minst alverna upprätthåller.

Skall se vad vi kan göra med korvstuvningen..

Nu blev jag hungrig!

/Baldyr

Låter lovande på alla punkter (får titta närmare på det där med svartfolken) och RR är en intressant variantlösning för hur mustelonen kom till Trakorien. Skall fundera på den. Instinktivt så vill jag ha en lösning till varför de får tag på något ifrån "akrogallien" när de vanligtvis shoppar i Morëlvidyn och Staden O (uppfattar jag det som). Kan ju vara en slumphändelse.

[Mikael]

Vad tros om det här som kompromiss? (behöver putsas på lite till och kontrolleras mot ev övriga årtal m.m., men ändå?

Det anses bland älvfolk att Saphyna i urtiden sprang ur Tevatenus sköte som en tempererad paradisö för visst är ön med all sin gränska och bördiga mylla välsignad av Jordmodern. Enligt myterna skapade själv Saphyna sina barn Bergstrollen att leva i öns lummiga paradis. Ändå lär öns hjärta vara svart och ondskefullt. Urberget, en gång instängt under lava och jord, söker sig här mot luftens friskhet och tränger undan Skogen. Skogen vinner ännu idag kampen genom att årligen förnya myllans lager och täcka det uppåtsträvande svarta med fallna löv, barr och grön mossa, men kampen försvagar Skogen och den glesnade sakta på sina ställen. Under årtusendena minskade skogarna i omfattning och nya öppnare landskap spred sig. För att skydda de nu öppna landskapen skapade Saphyna sitt andra barn, de fylliga Tupou. Båda dessa folk anses idag vara utdöda. Tevatenu visade också vägen till Saphyna för flera av hennes egna barn. Frimbolinerslätten hyste även den dungar och skogspartier, men var i övrigt bevuxet med manshöga gräsväxter.

Svartfolken hade inte anlänt ännu utan ofärden började med en fimbulvinter där solen inte visade sig under flera årstider eller rent av år (oklart när men någon gång perioden 1300-1100 fO kom svartfolken över ifrån Kard till Trinsmyra och senare till Saphyna). Delar av den rikliga faunan dog ut samtidigt som arter från främst Paratorna kunde vandra över isen i jakt på bete och byte. I bytesdjurens spår följde inte bara rovdjur utan även orcher. I första hand drabbade man samman med alverna i Gudiena men etablerade sig så småningom i Matagdebergen. Svartfolken var inte tillräckligt många för att kunna besegra Saphynas bevarande folk men ställde till oreda och skada med sina plundringståg och hämningslösa brukande av elden som vapen. Inte heller var Saphynas bevarare starka nog att förgöra svartfolken i bergen.

De första mänskliga kolonisterna var flyktingar från Jorpagna, där man sedan länge kände till öns existens. Denna koloni var faktiskt människors första på öarna och grundad av en religiös sekt redan decenniet innan Imperiet skickade en officiell expedition hit. Man steg i land vid floden Rubakins utflöde. Man sänkte sina skepp och vandrade längre upp för floden och anlade det som sedermera skulle bli grunden till staden Frimbole Olvi. Det imperie man flytt ifrån skulle inte finna dem här var avsikten.

Efter ett par decennier skickade Imperiet en kolonisationsexpedition för att söka ny mark. Denna militära expedition landsteg först i Miasma (och led manfall till följd av sjukdomar), fortsatte västerut längst vildmarken för att slutligen hitta spår efter de saphynska jorerna vid Rubakins mynning. Skeppsmaster stack upp från flodens botten och i närheten återfanns gravar efter fallna kolonister. Man fann också spår av svartfolk och jättar. Detta sågs som dåliga omen och förskräckta fortsatte man västerut förbi det synnerligen oinbjudande Rosthavet och blev slutligen förskräckta av okända fenomen i Krindenland. Expeditionen fortsatte istället västerut förbi Pansarklacken och korsade Thimasergapet, för att slutligen sikta den obefolkade ön Bhannavil. Här påbörjades Imperiets senaste och som det kom att bli dess sista kolonisationsprojekt med tusentals kolonister och en hel legion som skydd, men det är som bekant en annan historia.

Efter att de nya kolonierna på Palamux hade etablerats skickades nya expeditioner till Saphyna för att finna ut vad som hänt de äldre kolonisatörerna och man fick kontakt. Vid denna tid var svartfolksanfallen ovanligt svåra och även om älvfolken inte gärna såg maniplar av imperiets soldater på ön kunde man inte förneka människorna i deras önskan om ökad säkerhet.

När kontakterna med kontinenten bröts pga den Tredje Konfluxen år 599 fO valde det joriska ledarskapet (guvenörerna) att överge den saphynska kolonin pga av att man ansåg att de Palamuxiska kolonierna behövde förstärkas i dessa oroliga och svåra tider. Utan legionärernas stöd ansåg jorerna att kolonin inte kunde överleva och lämnade Saphyna för Lasemos eller kontinenten redan under 580-t fO.

Kring år 475 fO grundades en ny fri koloni till det Kontinentaljoriska riket byggd av flyktingar, straffångar, och modiga nybyggare (varav flera halvlängdsmän). Saphynas bördighet och det faktum att de tidigare så besvärliga svartfolken hade försvagats avsevärt av någon för svartfolk dödlig sjukdom gjorde att jorerna fick fäste. Dessa kolonister utgör i själva verket själva fonden till den gryta som senare skulle komma att bli Saphynas inhemska mänskliga befolkning, men detta faktum är känt av få och på Saphyna plågas man knappast av någon rotlöshet. Därför talar man idag en kontinentaljorisk dialekt på Saphyna. Som militär styrka följde också med en manipel kentaurer att hålla reda på straffångarna och freda bosättningen mot faror. Dessa kentaurer blev efter några decennier befriade från sin tjänst då de hade tjänat sin tid och antalet straffångar minskat väsentligt. Jorerna ansåg sig nu också själva kunna sköta sitt försvar. Kentaurerna fann sig tillrätta i Tocmeskogen, men kunde ibland ses i full galopp över grässlätterna.

Tillsammans med urinvånarna som kallade sig Tupoer och andra människor som mer av en slump hamnade på ön byggde man landet. Öns befolkning levde gott i fred med varandra och hotades endast av sporadiska svartfolksattacker. Framför allt var det sydkusten som var befolkad av människor. När det Kontinentaljoriska riket gick under i Mörkertiden bröts kontakterna med fastlandet helt. De små jordbrukssamhällena förenades under små råd av obeskymrade men eftertänksamma ledare. Något ens upplevt behov att förena öns invånare under en kung, hövding eller flagga fanns inte.

De sjöfarande jorderna anlände och plundrade öns byar på 300-t fO. Saphynas bördighet gjorde dock att Saphynerna lät sig plundras utan strid och utan missnöje betalade tribut i grödor till jordernas jarlar för att slippa mer blodspilla. Endast svältår i Jorduashur plundrade havets vargar på Saphyna. Kring Odos födelse hade Jorduashur inte längre samma äventyrslusta och allt mer sällan besökte jorduakaerlar Saphyna ens för att kräva tribut.

Under århundradena anlände folk från olika håll i Saphynas närhet och smälte tack vare öns generösa mylla in som exotiska korvbitar i en gräddstuvning. Kring år 50 eO anlände ransarderna och grundade en mer permanent koloni samt tog skatt av saphynerna till sin vortiger.

När klavykerna sedermera landsteg vid och anlade nuvarande Krindenmaar, blev tryckte för stort på älvfolken som drog sig undan eller lämnade ön. Kentaurerna däremot tog klavykernas sida i det första ransarderkriget. Ingen eller få av detta folk har överlevt till våra dagar.

[Gunther]

Myrstacken är f.ö. också namnet på Tricivles slumområde. Kanske för att det fungerat som bl.a. soptipp och folk har samlat på sig bortslängda saker därifrån.

Ah, jag hade det på känn att jag "lånade" namnet någonstans ifrån, men var för lat för att dubbelkolla. Förslaget är därmed att betrakta som indraget. Tack för granskningen, dock!

Nej, det tycker jag inte. De kan mycket väl ha samma namn. Kanske trakorierna inspirerades av slumområdet när de kom på stadens smeknamn. Eller så är det bara en slump. Många ställen har ju samma namn i den riktiga världen.

[Brior]

Myrstacken är f.ö. också namnet på Tricivles slumområde. Kanske för att det fungerat som bl.a. soptipp och folk har samlat på sig bortslängda saker därifrån.

Ah, jag hade det på känn att jag "lånade" namnet någonstans ifrån, men var för lat för att dubbelkolla. Förslaget är därmed att betrakta som indraget. Tack för granskningen, dock!

Nej, det tycker jag inte. De kan mycket väl ha samma namn. Kanske trakorierna inspirerades av slumområdet när de kom på stadens smeknamn. Eller så är det bara en slump. Många ställen har ju samma namn i den riktiga världen.

Jag instämmer med Gunther; saker kan mycket väl ha samma namn. Någon påpekade att personer sällan har samma namn i fantasyberättelser såvida det inte direkt finns en anledning i intrigen för detta. Det är en svaghet som inte minst jag själv har bidragit till och den främsta anledningen är förstås att det är enklast att hitta på nytt när man inte behöver bry sig om någon tradition. Ser man till historien så är det helt annorlunda, inte minst i romarriket där var och varannan heter likadant - ofta ordningstal som septimus eller oktavianus. Samma gäller påvarna vilka dock oftast tar ett traditionellt namn med vidhängande nummer såsom Leo X, Alexander VI eller Johannes III - ofta omöjligt för mig att hålla isär trots att jag är intresserad.

Principiellt så borde vissa namn vara mer populära än andra men till konstruktörernas försvar kan anföras att det ofta är svårt nog att hålla isär personer i fantasy ändå när namnen är unika.

Just vad det gäller Trakorien så finns en strävan mot individualism parad med språklig frihet som gör att eliten gärna tar sig unika namn, lägger till stavelser eller stavar udda vilket kan motivera särskiljande namn. När Goba da Grummi blev chef över Digeta Longa föll för övrigt namnet Goba i popularitet eftersom flickebarn med detta dopnamn fick en tendens att råka ut för olyckor ...

[Mikael]

Ett utdrag ur föredragningen "Migrationer och rörelsemönster hos folken i Västerhavet", en del i en serie föreläsningar inför tomma läktare vid Tricilves akademi, av Simenard Froim:

I forna tider då dessa Västerhavets öar fortfarande var tomma på mänskliga högkulturer fanns på ön Saphyna flera samhällen vilka alla diade från Tevatenus barm. (Själv växte jag faktiskt upp i ett litet alvsamhälle på den plats där Gudienerslätten idag breder ut sig, även om det då fortfarande var en naturskön och orörd dalgång med lummiga lundar och porlande bäckar.) I väster, i den trakt som numera är känd som Korjulme, återfanns åtskilliga medlemmar av satyrernas stam. I skogarna fanns då Saphynas egna bar Bergstrollen och bland det höga gräset som var kännt som "det fylliga folket med gröna fingrar". Det var en tid före såväl människors som orchers ankomst, en tid av fred och harmoni.

Under en kortare istid för närmare ett millennium sedan, då jag fortfarande inte själv var avlad ur Tevatenus kärlek, drabbades öarna av stora omvälvningar. Bytesdjuren dog ut i stora antal och de som överlevde började migrera söderut i jakt på bete i den ständiga kylan. Efter följde orcher och annat svartfolk, ty det var så dessa folk ursprungligen spred sig från sin ursprungliga utpost på ön Trinsmyra, dit de anlänt några århundraden tidigare.

För Saphynas del innebar istiden alltså både att djurlivet decimerades kraftigt och att orcher etablerade sig i Matagdebergen. Svartfolken var ett sorgligt besvär, men verkliga påfrestningen skulle dock fortfarande dröja åtskilliga sekel, när människorna började kolonisera Saphyna. Det imperium som fram tills nyligen förhärskat stora delar av kontinenten Ereb hade siktat Saphyna och det dröjde inte länge innan kolonister anlände till Frimbolinerslätten.

I ungdomlig naivitet, ty jag var fortfarande inne på mitt andra levnadssekel, föreslog jag att man skulle välkomna nybyggarna och bjuda dem att stanna. Villkoret skulle vara att man bröt alla band med sitt ursprung på fastlandet, på det att allt fler inte skulle lockas till den fortfarande jungfruliga ön. Sådana massmigrationer och deras följder har vi alver dessvärre beskådat alltför många gånger, men hoppades ännu att vårt eget paradis skulle komma att skonas.

Då nybyggarna talade den kejserliga joriska tungan uppstod dock kommunikationssvårigheter, vilka dock underlättades av en skriftlärd bland människorna som förstod enstaka ord på Satenu, om än inte kunde tala det alviska språket. Man gjorde hur som helst klart man inte hade nog med proviant för att kunna dela med sig till sina gäster, och förundrades stort när vi svarade genom att koka en närande och välsmakande soppa av en ört som jag först senare förstod klassades som ett ogräs. Sakta men säkert insåg kolonisterna att man funnit ett förlovat land, och för att kunna behålla det för sig själva var man tvungna att hålla det hemligt.

Till min och mina fränders stora förvåning tycktes männsikorna inte behöva länge överväga våra ord då de enligt egen utsago flytt Imperiet pga av sin tro. Kolonisterna vandrade uppför floden Rubakin och etablerade den första mänskliga kolonin, som idag är mera känd som Frimbole Olvi. Efter endast några decennier kom dock Imperiet ikapp dem och tog kontroll över kolonin. Detta skedde dock strax innan den Tredje konfluxen i vilket Imperiet föll och kolonin övergavs.

Det dröjde ett drygt sekel innan jorerna återvände för att bygga upp kolonin igen. Saphynas bördighet och det faktum att de tidigare så besvärliga svartfolken hade försvagats avsevärt av galenskap gjorde att jorerna fick fäste. Som militär styrka följde också med en manipel kentaurer att hålla reda på straffångarna och freda bosättningen mot faror. Dessa kentaurer blev efter några decennier befriade från sin tjänst och fann sig tillrätta i Tocmeskogen, men kunde ibland ses i full galopp över grässlätterna. Vi fann god vänskap då de härstammade från trakter inte långt från min stams egna vid Ljusna

När det Kontinentaljoriska riket gick under i Mörkertiden bröts kontakterna med fastlandet helt. De små jordbrukssamhällena förenades under små råd av obeskymrade men eftertänksamma ledare. Något ens upplevt behov att förena öns invånare under en kung, hövding eller flagga fanns inte. Öns invånare levde i harmoni och svartfolken höll sig undan.

De sjöfarande jorderna anlände för cirka tusen år sedan för att plundra öns byar. Saphynas bördighet gjorde dock att kolonisterna utan strid och utan missnöje betalade tribut i grödor till jordernas jarlar för att slippa mer blodspilla. Vi alver höll oss undan och jorderna tycktes respektera eller frukta vår by. Deras skörderesor till saphyna varade i några hundra år innan de slutade komma.

Nästa invandringsvåg skulle komma österifrån, från det barbariska riket Ransard. Efter ett par trevande strandhugg hade man lokaliserat min egen hemby och hade siktet inställt på att tappa så mycket alvblod som möjligt i ett fåfängt försökt att vinna odödlighet genom att åderlåta självaste Jordmodern. Sådana företag är givetvis lika befängda som de är dåraktiga, men byn blev hur som helst nedbrännd och mitt folk fick efter betydande manfall fly till den skog som kallas Tocme.

Därefter följde klavyker från nordväst, vilka etablerade sig på västra Saphyna. Våra fränder satyrerna hamnade givetvis mellan de konkurrerande härarna, och fick fly undan striderna. Striderna mellan klavyker och ransarder härjade på öns nordsida tills ransarderna fördrevs från sina bosättningar i nuvarande Gudienerslätten, till öns sydsida. Där mötte man dock inget av motstånd från de tidigare mänskliga kolonisterna, men däremot av deras grannar kentaurerna. Dessa stolta springare anslöt sig sedermera till de klavykiska härarna men trängdes efter krigets slut till Tocmeskogens dunkel, där man till slut dukade under i ständiga umbäranden.

Mitt eget folk beslöt sig att flytta tillbaks till vår stams urhem i Ljusna på kontinenten, men jag själv följde med en båt till den mänskliga utposten Maravelda på ön Palamux. Det är från denna period i mitt fortfarande unga liv som mitt intresse för och önskan att förstå och bistå människovarelsen härstammar ifrån. Det blev kort och gott mitt kall, även om jag idag snarare iakttar än försöker handleda ert kortlivade folk.

/Baldyr

/Mikael

Texten har anpassats efter kompromissförslaget.

[Baldyr]

Instinktivt så vill jag ha en lösning till varför de får tag på något ifrån "akrogallien" när de vanligtvis shoppar i Morëlvidyn och Staden O (uppfattar jag det som). Kan ju vara en slumphändelse.

Jag tror nog att vi inte nödvändigtvis behöver en vattentät förklaring, utan det kan som sagt handla om tillfälligheter. En handlare med exotiska djur visar upp musteloner i Staden O, varpå Rhabdo-Rana ser potentialen och vips är eländet löst på Paratorna. Uppenbarligen inspireras härförare av det sluga djuret och troligen har någon oförsiktig kondottiär råkat sprida arten till Saphyna. Fast det behöver ju ingen veta säkert. Det enda man vet kan ju vara att arten först inte fanns där, men sedan dök upp. När man lyckades identifiera arten och spåra dess ursprung antog man (helt riktigt) att den kommer därifrån.

/Baldyr

[Baldyr]

Det anses bland älvfolk att Saphyna i urtiden sprang ur Tevatenus sköte som en tempererad paradisö för visst är ön med all sin gränska och bördiga mylla välsignad av Jordmodern. Enligt myterna skapade själv Saphyna sina barn Bergstrollen att leva i öns lummiga paradis.

Detta är inte kritik mot din version, men jag undrar om vi inte borde inkludera Det svarta urberget som officiell faktor i Saphynas själva roll. Alltså att urberget på denna plats höll på att bryta igenom, varpå Tevatenu täckte hela ön med välsignad mylla samt väckte stenens söner som väktare mot samma urberg.

I min sagoberättelse var det också urberget som gav upphov till Krindenland. Skulle en sådan utveckling kunna vara trolig för en region där svärtan tillåts ta överhanden? (Sedan behöver ju inte Valliman och Drigel vara inblandade annat än i sägnen.)

Under årtusendena minskade skogarna i omfattning och nya öppnare landskap spred sig. För att skydda de nu öppna landskapen skapade Saphyna sitt andra barn, de fylliga Tupou. Båda dessa folk anses idag vara utdöda.

Nu känner jag mig aningen kritisk, men var fick du tupou ifrån, egentligen? Behöver vi verkligen inkludera fler urbefolkningar (och förmodligen fler isberg ) när de redan skapat sådan oreda i historieskrivningen? Går din syn ihop utan detta folk?

Jag tror nämligen att nya inslag mest skapar förvirring, och notera också hur jag helt exkluderade dem i min version. Men om du vill ha kvar dem så tänker jag inte bråka mera om det. (Då fick jag det sagt.)

Skogarna i öster och väster var givetvis mera vidsträckta än idag, men även Korjulme var bevuxet (bland annat med fruktträd).

Just skogarna tror jag minskade i omfattning först när nybyggare anlände. Det vill säga människor som odlade upp jorden - och orcher som brände ned skogen för att röka ut sina fiender.

Tevatenu visade också vägen till Saphyna för flera av hennes egna barn. (...) En alvisk bosättningen återfanns i det som då var ett övernaturligt vackert, ljust skogsområde på det plats där Gudiena-slätten numera återfinns.

Älvfolken föreställer jag mig kommer från Ljusna ursprungligen, om det harmoniserar med det som sagt om området i projektet tidigare.

Alverna inkluderade jag mest för att kunna motivera varför orcherna aldrig utgjort något dödligt hot, men också för att det passade min version av "Den förlorade kolonin". Egentligen skulle alverna lika gärna kunna husera i Tocmeskogen, och i så fall kan Melealina vara den siste av dem. Alvernas roll skulle i så fall kunna vara att hålla ett öga på urberget.

De första mänskliga kolonisterna var flyktingar från Jorpagna, där man sedan länge kände till öns existens. Denna koloni var faktiskt människors första på öarna och grundad av en religiös sekt redan decenniet innan Imperiet skickade en officiell expedition hit. Man steg i land vid floden Rubakins utflöde. Man sänkte sina skepp och vandrade längre upp för floden och anlade det som sedermera skulle bli grunden till staden Frimbole Olvi. Det imperie man flytt ifrån skulle inte finna dem här var avsikten.

Din version fungerar säkert minst lika bra, fast då behövs nog inte ens alverna. Fast vi kanske ändå vill ha Simenard Froim på plats, eller?

Efter att de nya kolonierna på Palamux hade etablerats skickades nya expeditioner till Saphyna för att finna ut vad som hänt de äldre kolonisatörerna och man fick kontakt. Vid denna tid var svartfolksanfallen ovanligt svåra och även om älvfolken inte gärna såg maniplar av imperiets soldater på ön kunde man inte förneka människorna i deras önskan om ökad säkerhet.

Min tanke var att den försvunna kolonin aldrig återfanns och att Saphynas ursprungliga människobefolkning därmed förblivit ett mysterium. (Precis som den var för oss innan du började nysta i saken.)

Mitt förslag är alltså att man aldrig mera sätter sin fot på ön, i tron att den är förbannad. Enstaka expeditioner kan ju ha skickats men kammat noll eller återkommit traumatiserade eller värre (tänk: Krindenland).

När kontakterna med kontinenten bröts pga den Tredje Konfluxen år 599 fO valde det joriska ledarskapet (guvenörerna) att överge den saphynska kolonin pga av att man ansåg att de Palamuxiska kolonierna behövde förstärkas i dessa oroliga och svåra tider. Utan legionärernas stöd ansåg jorerna att kolonin inte kunde överleva och lämnade Saphyna för Lasemos eller kontinenten redan under 580-t fO.

Tekniskt sett ser jag inget fel med denna version, men finner heller inget stöd för den i källorna. Om det funnits (kända) joriska kolonier på Saphyna borde de lämnat tydliga spår efter sig (i Trakorien-modulens historie-kapitel).

Kring år 475 fO grundades en ny fri koloni till det Kontinentaljoriska riket byggd av flyktingar, straffångar, och modiga nybyggare (varav flera halvlängdsmän). Saphynas bördighet och det faktum att de tidigare så besvärliga svartfolken hade försvagats avsevärt av någon för svartfolk dödlig sjukdom gjorde att jorerna fick fäste. Dessa kolonister utgör i själva verket själva fonden till den gryta som senare skulle komma att bli Saphynas inhemska mänskliga befolkning, men detta faktum är känt av få och på Saphyna plågas man knappast av någon rotlöshet. Därför talar man idag en kontinentaljorisk dialekt på Saphyna.

Det så kallade kontinentaljoriska riket känner jag nog inte ens till, så det är svårt att kommentera. Din version ersätter i så fall min förlorade koloni, varför den lika gärna helt kan utgå.

Som militär styrka följde också med en manipel kentaurer att hålla reda på straffångarna och freda bosättningen mot faror. Dessa kentaurer blev efter några decennier befriade från sin tjänst då de hade tjänat sin tid och antalet straffångar minskat väsentligt. Jorerna ansåg sig nu också själva kunna sköta sitt försvar. Kentaurerna fann sig tillrätta i Tocmeskogen, men kunde ibland ses i full galopp över grässlätterna.

Det känns bra att vi inkluderat kentaurerna och om denna version fungerar bättre med övriga projektet så är det ok med mig. Fast borde inte kentaurer vara stäpp-varelser och inte skogs- dito? (Jag inser att det i Oraklets fyra ögon framgår att de levde i skogen, men det kan ju bero på att författaren antog att slättlandet redan var upptaget.)

När det Kontinentaljoriska riket gick under i Mörkertiden bröts kontakterna med fastlandet helt. De små jordbrukssamhällena förenades under små råd av obeskymrade men eftertänksamma ledare. Något ens upplevt behov att förena öns invånare under en kung, hövding eller flagga fanns inte.

Jag noterade någonting intressant i Trakorien-modulen (sid 9), nämligen en hänvisning till "konungarådet i Gazela". Jag tolkar denna församling som ett inhemskt hövdingaråd som förlorat den praktiska makten till först klavykerna och senare trakorierna. Vilka dessa "konungar" skulle vara är också intressant, liksom huruvida Gaz Ulul i själva verket fungerat som centralort på Saphyna i äldre dagar. Oavsett borde vi inkludera allt detta i våra texter om öns äldre historia.

Sorgligt nog plundrade och brände ransarderna ned alvernas by. På dess ställe uppförde man istället det som numera utgör Gudiena, och i processen högg man ned stora delar av alvernas skog. (just detta senario har jag ännu svårt för) Överlevande alver flydde in i Tocmeskogen. Till och från jagade ransarderna på Saphyna skogens alver i tron att alvblod kunde ge evigt eller åtminstone förlängt liv. För att freda sig spred alverna mispelfrön runt sina gömställen, vilka senare spridit sig över skogen. Ransardernas intrång i skogen ogillades skarpt av kentaurerna som såg till att endast ett fåtal ransarder kunde återvända ifrån jakterna.

Om vampyrismen i själva verket inte är utbredd i denna version av Ereb så föreslår jag att ovanstående stryks bort helt. Ransarderna kan ha avverkat delar av Tocme (och eventulla skogspartier i Gudiena) men aldrig trängt in i skogen, förutom av nödvändighet (som under krigstid). Mispeln kan helt enkelt vara en del av Tevatenus förvarsverk gentemot Det svarta urberget, som alltså effektivt håller oförsiktiga dödliga på behörigt avstånd.

Trots mina invändningar ovan så applåderar jag som sagt till initiativet och till dina försök att verkligen få alltsammans att gå ihop. Jag tror också att det kan bli riktigt bra i slutändan.

/Baldyr

[Mikael]

No problemo! jag justerar något.

[Baldyr]

Vidare vad gäller Saphyna. Jag nämnde inhemska kungar och hövdingar i ovanstående postning, och noterade även referenser till saphynska adelsmän i Trakorien-modulen (sid 9).

Mina egna tankar kring detta vore nog att saphynierna, med sin brokiga bakgrund från allsköns håll, nog ändå haft stormän som regerat över olika regioner. Fast deras makt har knappast baserats på vapenmakt i egenskap av krigsherrar (ungefär som dagens kriminella ligor alltså), utan snarare på dådkraft och initiativ.

Någon dådkraftig och respekterad karl med tillräckliga egna resurser att beskydda sina grannar från orcher och pirater med mera, har helt enkelt utnämnts till hövding eller storman. Med tiden har dessa stormän tagit sig titlar som kungar, men utan att för den sakens skull känt något behov av att plåga sina "undersåtar" med skatter och blind lydnad. Saphynierna har nog i det stora hela sett upp till och älskat sina småkungar. (Om deras dekret sedan inte passat så har man helt enkelt struntat i dem. Vad skulle kunna hända annars? Att herren kastar surströmming på en? )

När klavyker och trakorier lagt under sig ön i omgångar har de lokala stormännen förlänats formella län under den kejserliga fanan som tack för sin villighet att underkasta sig och att sälja ut sitt land och sitt folk. Med tiden har dock även klavykiska och trakoriska adelsmän mottagit förläningar på Saphyna, liksom län har bytt ägare i såväl handel som spel.

Vad gäller specifikt Korjulme så har jag haft tillfälle att fundera vidare kring den bild som presenteras i Trakorien-modulen (sid 10). Som jag antydde i min satyr-skröna så inbillar jag mig alltså att slaveri även förekommer på Saphyna, ett inslag som givetvis kommer från Paratorna (och möjligen tidigare från Palamux).

Storskalig fruktodling som den i Korjulme kräver nämligen betydande resurser i fråga om manskap. När frukten har exakt rätt mognad (balans mellan sötma och surhet) gäller det att smida medan järnet är varmt, som det heter. Den febrila aktivitet som först skörden och sedan bearbetningen av råvaran (exempelvis till vin eller cider) innebär tarvar helt enkelt en annan slags arbetskraft än den som finns att tillgå lokalt.

En infödd saphynier skördar lämpligen enligt principen varannan-i-mun och när magen börjar värka är det dags att lägga sig för att vila under ett fruktträd. Framåt kvällen vankar den uppsvällde hemåt under ljudligt (t)rumpetande. Så tillverkar man inte rusdrycker i industriell skala!

Återstår alltså att importera arbetskraft, och även om slaveri kanske inte känns som en naturlig del av saphyniernas livsmönster, så finns det säkert värre platser än Korjulme att bli såld som slav till. Medan skörden mognar göder man nämligen sina slavar med allsköns läckerheter och sysselsätter dem med lekar och tävlingar. Och även om slavägare som bekant kan ha svårt att hålla händerna i styr när det kommer till unga vackra slavar, så finns det säkerligen brutalare snuskhumrar än en saphynsk godsherre, om man säger så.

Vidare vad gäller vår vän Gtjorgo (satyren, alltså) så föreställer jag mig alltså att Korjulme inte enbart består av fruktodlingar, utan också av skogspartier och andra naturområden, liksom vanliga sädesfält. Jakt torde vara ett populärt tidsfördriv bland adelsmännen (när man inte likt vår vän drevkarlen och skogsvaktaren frekventerar kvinnobarackerna) och man försöker upprätthålla en stam av lämpliga bytesdjur. Annars finns alltid kaniner och andra skadedjur som behöver hållas efter.

Låter ovanstående vettigt?

/Baldyr

[Brior]

En handlare med exotiska djur visar upp musteloner i Staden O, varpå Rhabdo-Rana ser potentialen och vips är eländet löst på Paratorna. Uppenbarligen inspireras härförare av det sluga djuret och troligen har någon oförsiktig kondottiär råkat sprida arten till Saphyna. Fast det behöver ju ingen veta säkert. Det enda man vet kan ju vara att arten först inte fanns där, men sedan dök upp. När man lyckades identifiera arten och spåra dess ursprung antog man (helt riktigt) att den kommer därifrån.
/Baldyr

Jag tilltalas av tanken att mustelonerna är Trakoriens pitbullterriers, dvs. ursprungligen importerade för att slåss på arenan varifrån de som sagt flytt och etablerat sig i skogarna. Uppvisningen kan ha skett i i Staden O där RhabdoRana såg dem etc. så inget motsäger ovanstående. Förmodligen fångar man fortfarande enstaka exemplar för djurhetsningar vid hundparken i Tricilve.

Det borde också finnas en anledning till att trakorierna själva inte använder djuren. Mitt förslag är att mustelonernas starka lukt inte är kompatibel med några andra tamdjur; hästar, kor och får blir panikslagna medan hundar blir arga. Skeckerna ser dem på något sätt som fränder, kanske som förfäders andar eller så?

Kuriosa: Mustelonerna är ursprungligen hämtade från en annan roman (man kunde faktiskt säga stulna även om de har utvecklats en del eftersom de i ursprungsboken var klassiska monster). Få se om ni kan komma på vilken bok ... Det har med dvärgar att göra.

[Baldyr]

Ursprungligen fungerade de underjordiska kamrarna som förråd och magasin (i anslutning till hamnen, så att man slipper frakta gods upp och ned längst berget) men har sedermera expanderats längs hela bergssidan. Staden kallas därför ibland för Myrstacken i folkmun, och enligt folktron har Digeta Longa byggt ett omfattande nätverk av hemliga passager som förbinder alla stadens delar i ett enda stort nätverk.

Saken är den att jag redan när jag plitade ned min idé trodde mig ha snott alltsammans (både namn och koncept) någon annanstans ifrån. Arkiprojekt Tricilve spökade i mitt samvete, men jag lät som sagt bli att dubbelkolla.

En alternativ liknelse för Soblaks underjord skulle kunna vara osten, någonting jag också övervägde en halv sekund, innan jag insåg att "Sweitzerosten" (stavningen haltar förmodligen) troligen inte var ett lämpligt namn.

Vad gäller lika namn i fiktion (fantasy eller annan) så tycker jag gott att man kan undvika upprepningar. Det kan som sagt bli nog så knepigt att hålla isär fantasifostren ändå. Om Tricilve har en myrstack behöver inte lillebror Soblak ha en, tycker jag. Läsaren/användaren blir nog bara förvirrad eller störd av den osökta kopplingen.

/Baldyr