Folk i Slättebo

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 664
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Folk i Slättebo

Inlägg av Jeb »

Jag håller på att rensa ur min mail och hittade lite gamla bakgrunder till rollpersoner. Börjar lite med en Zorakisk herre vid namn Kjetil. Finns det intresse har jag fler. Historien slutar lite tvärt då Kjetils spelare inleder karriären efter slutordet.

Kjetil Anund av Gissleätten

Kjetil föddes som fjärde son till Anund Rynning av Gissle gård och hans maka Freka Loo år 586eO. Han är äldste son till faderns andra äktenskap då han tidigare fru Ventmiglia Sfinborst dött i barnsäng. Kjetil var redan som nyfödd en rejäl bit, mycket till faderns glädje. Anunds gamle far Rynning Jalte hade tidigare under året överlåtit nyklarna då han drabbats av Drakfeber och inte längre sågs sund att styra. Inte för att Rynning någonsin var mycket till husbonde. Han inte hade haft gårdens affärer i första led, utan trivdes mer med ändalykten i vädret petandes bland växtligheten som en vanlig Bryte. Detta hade förargat flera av grannarna som ansåg att en av Etin given börd skall förvaltas till Brytarnas avund och vördnad, inte som någon annan dyngsprättare och plöjsvenn. Även Anund hade i sin ungdom ogillat faders modesta leverne och vädjat försiktigt om mer ståndsmässigt apanage. Rynning hade med vrede svarat sonen att den som förhäver sig och profiterar mer än drägligt liv så kräver är i Etins ögon en niding. Nu satt Anund på nyklarna och tänkte helt mot faders vilja återställa huset Gissles anseende.

Barnaskaran märkte mycket av faders nya tänk då de levde lyckliga i det utsvävande liv som nu fördes på gården. Gästabud, lekare och kläder som anstår en furste köptes in. Gården Gissle fick en stor sal rest för gillen och jakter runt om i skogarna lockade flera prominenta gäster då Riddare Anund till Gissle hade rykte om sig att aldrig spä ölen eller ha kornbröd på bordet. Det som Riddare Anund nu förnöjt trodde gladde hans grannar och gav honom flera lukrativa affärsförslag var dock bländverk och taskspel. Den som först märkte detta var husfrun Freka som i sin ställning som gårdens räkenskapshållare fick allt svårare att vända silvermark till makens Gillen och glam. De alla affärer som slöts med de allt mer avundsjuka och illvilliga gästerna som frekvent besökte gården visade sig i flera fall endast gynna dem själva. Silver strömmade i samma takt som gods ut från gården, men lite eller inget kom i utbyte. Det stod redan efter några år klart att Gissle gård stod på ruinens brant. Anund tog detta mycket hårt. Han hade faderns förmanande ord ringandes i huvudet och hans stolthet förbjöd honom att stå med skrapfot inför sina Gäldenärer som de flesta var simpla borgare från Tofie stad. Drastiska åtgärder fick vidtas.

Barnen som nu utökas med två unga döttrar fick sin Informator avskedad och sändes till Solmunkarna för fortbildning av enklare, men billigare slag. Pojkarna skickas till Orberga kapiteltempel. De små töserna reser med sin mor till hennes föräldrars gård för att under sin fader Langran Loo kunna leva ståndsmässigt medan Anund försökte få ordning på finanserna.

Kjetil är bara fyra år när han för första gången går genom de mörka valvgångar som leder in i Orberga tempel. De sätts genast under munkbrödernas stränga hand. Arbete, troslära och lydnad blir ledorden i deras vardag. Stryk och ovett är deras lön och hur de än försöker blidka bröderna tycks det alltid vara någon detalj som missas. Bestraffningar delas ut på daglig basis och smärta är något som de lär sig leva med. Kjetil som är yngst visar sig dock vara av rebellisk natur och låter sig inte brytas ned av de orättvisa bestraffningar pojkarna får utstå. Hans uppstudsighet ger honom gång på gång problem som han aldrig tycks dra lärdom av. Hans äldre bröder, då i synnerhet äldste brodern Pernald vädjar till honom att tygla sig och inte dra uppmärksamhet till dem. De får alla lida av Kjetils fasoner då Riark Valfrak menar att bröder står enade i synd. Kjetil vägrar dock och hans bröder bryter då kontakten med honom. Pernald står upp inför Valfrak och resten av munkarna och förklarar Kjetil för halvbror. Ett svek som Kjetil för all tid förebrår sin bror, men i stunder av klarhet inser var nödvändigt för att undvika lidanden. Förhållanden i templet förändras inte särskilt mycket under de första åren. Kjetil bråkar och lever rövare och hans bröder böjer sina huvuden och fogar sig munkarnas vilja. Ordbildningen som fadern betalar för uteblir nästan helt och arbete på templets fält är istället det som de barn som kommer hit får utföra. Riark Valfrak menar att unga sinnen blir fogliga under de av Etin givet styrrätt och driver templet som ett kungadöme. Själv sitter han på tronen likt Karolu Landsplåga och förtrycker folket under honom. Kjetil undrar vad Kung Girloff skulle tycka om han visste att i Zorakernas land satt en ondskans härskare i norr. Han skulle nog tåga med Kungsriddarna och sätta Valfraks huvud på spottpåle. Kungen kommer dock aldrig. Valfrak och hans Solbröder tar sig nu an Kjetils bröder som alla är tonåringar till lekbröder. De får alla var sin Solmunk som närmaste lärare och det gör att Kjetil ser mindre av sina bröder. Han lämnas kvar i hårt arbete på de delar av templet som vigts till de unga. Riark Valfrak har märkligt nog ett personligt intresse i Kjetils uppfostran. Vanligen brukar de vanliga munkbröderna ta hand om tukt och lärdom av de unga, men Kjetil anses vara ett besvärligt fall. Valfrak menar att Etins har talat till honom och hans ord är att Kjetil är Valfraks prövning. Prövning är det med rätta då Kjetil gör allt för att smäda Riarken. Han tar straff på straff utan att bättra sig eller visa ånger. Riarken tar då Kjetil till de inre delarna av templet för att där som han säger driva ut det onda i pojken för att leda honom tillbaka till Etin. Kjetil är nu tio år och hans syn på Etins värdsliga tjänare kommer för överskådlig framtid förändras.

Riark Valfrak visar sig vara galen av ilska för att pojken inte lyssnar till uppmaningar. Han menar att Kjetil driver honom till syndiga tankar. Han trodde först att han skulle kunna genom bön frälsa Kjetil och leda honom till gudfruktigt leverne. Valfrak har nu förstått att han tolkat Etins vilja fel. Etin vill belöna Valfrak för hans fasta tro och visat honom att det finns varelser som inte lyder under Etins lagar. Dem får man ta ut frustrationer och syndigt leverne på. Man kan på så sätt avhålla sig från liknande mot Etins sanna följare. Kjetil är en sådan varelse och Valfrak tackar Etin med tårfyllda ögon när han kväll efter kväll tvingar Kjetil att stå värd för hans sjuka lustar. Kjetil minns inte mycket av åren som följer. Har lever i en dimma. Han känner varken skam eller skräck inför det som händer i Valfraks kammare. Kjetil lever inte längre. Han bara finns. Han arbetar i hård frenesi för att plåga sin smutsiga kropp. Han tvagar sig noga varje dag, men kan aldrig lyckas bli helt ren. Riark Valfrak berömmer honom för att han till sist gett vika för Etins makt. Han uppmanar Kjetil att prisa Etin medan han med febrig blick utför sina perversa dåd på pojken.

Kjetil är fjorton år när han bryskt väcks till liv igen. Hans mellanbror Sigmund har utfört en hemsk synd. Han har genom att stupa utför klocktornet ändat sitt av Etin givna liv. Riark Valfrak har samlat alla inför den heliga elden och håller ett långt tal om synd och infernos eldar då en strimma solljus letar sig in genom rökhålet i taket. Solstrålen träffar Kjetil i ansiktet och han kisar upp mot himlen. Sorgens tårar och det starka ljuset gör att en gestalt träder fram likt en vag spegelbild. Kjetil ser gestalten till det att han gnuggar tårarna ur ögon en och med ens är den borta. Hans inre fylls av en ljum frid och med den kommer insikt. Han sneglar bort mot Solbroder Helmudd. Helmudd var Sigmunds Lektor. Helmudd har en skamsen uppsyn utan att någon gång möta Riark Valfraks blick. Kjetil förstår med ens hur allt ligger till. Sigmund har levt under samma förhållanden som honom och till slut bara sett en utväg för att slippa plågan. Kjetils andra bröder delar antagligen alla samma öde. Hans äldste bror Pernald har redan lämnat templet för att tjänstgöra som värnare hos någon, Kjetil vet inte vem. Näst äldste, Graal har enligt släkttraditionen vigt sitt liv åt Etin, som Solbroder. Kjetil vet inte var. Kvar finns nu bara Kjetil och hans siste bror Kristiern. Han letar reda på Kristiern bland de samlade och finner honom ståendes vid sidan av Solbroder Larentin. Kristiern är så liten. Han tunn och grå med tom blick. Gesten är liten, men den fyller Kjetil med ett raseri som han inte känt på flera år. Larentin låter sin and glida längs Kristierns rygg nästan helt obemärkt. När den tjocke motbjudande Larentin möter Kristierns blick ser Kjetil hur stora tårar strömmar ner för Kristierns kinder. Det är inte tårar av sorg från förlusten av en bror, utan tårar av skräck för det som komma skall. Kjetil är nu så rasande att han skulle kunna gå lös på alla Solbröder likt en slagbjörn. Han besinnar sig så pass att förstår Etins tecken. Det är dags att sätta stopp för Riark Valfrak och munkarnas övergrepp.

På kvällen kallas Kjetil som vanligt till Valfraks kammare för sin som det heter lektion. Valfrak är på mycket gott humör och tackar helige Etin för att en syndare har lämnat Altors yta. Kjetil stänger behärskat dörren och ser på Valfrak medan Riarken halar av sig sin klädnad. Han ser på den nakne Riarken med avsmak. Valfrak har alltid verkat så kraftfull och respektingivande, men Etin har dragit bort slöjan för Kjetils ögon. Han ser värden som den är nu. Valfrak är en tandlös liten gubbe. Huvudet kortare är Kjetil med tunna spindellika armar fästa i en senig kropp. Riarkens lustfyllda grisögon spärras förskräckt upp när Kjetil istället för att klä av sig tar två snabba kliv och griper om Valfraks kala huvud. Kjetil känner ett rus av makt strömma genom honom. År av hårt slit har mejslat fram väldiga muskler på hans armar. Hans händer klämmer med fruktansvärd kraft runt Valfraks huvud och Kjetil motstår en önskan att krossa det likt ett ägg. Kjetils blick infriar all den skräck som Riarken känner. Valfrak är helt klar med att hans tid i livet snart är över. Kjetil lossar greppet en aning och tar med isande i rösten till orda. Han gör klart för Riarken att han inte kommer att dräpa honom. Han vill att Valfrak ska leva ut sin tid på Altor i vetskap om att varje år är ett steg närmare det eviga straffet som hans synder kommer bringa honom. Valfrak ska också se till att alla Solbröder i templet avhåller sig från synd. Kjetil lossar därefter helt sitt grepp om den vettskrämde Valfrak. Riarken ser ut att återfå lite mod för att säga något, men Kjetil är snabbare. Utan en min av ansträngning tar han tag i Valfraks arm och bryter den över knät likt en torr kvist. Han lämnar Riarkens kammare med hans skrik av smärta bakom sig.

De veckor som sedan följer är som ett glädjerus. Kjetil får vid morgonmässan veta av Solbroder Grannis att Obergas ärade Riark Valfrak är fast i sjukbädd. Han kommer så under lång tid stanna. Därför kommer de äldre av lekbröderna tidigare än brukligt sändas till de av Etin givna platser där de fullt ska förberedas inför vuxenlivet. Kjetils hjärta hoppar dubbelslag när han hör sitt namn nämnas som en av de som ska lämna. Väpnartjänst hos den ärevördige Riddare Elof Silverlans till Traska gård. Det lät det. Han lyckas höra att hans storebror Kristiern skall även han bli väpnare fast hos någon Magnar någonting. Skönt att veta att hans bror kommer bort från templet han med.

Lekbröderna får några dagar att samla ihop sina tillhörigheter och säga de tacksägelseböner till Etin för den tid de fått i hans boning. Kjetil tackar Etin, men inte för att han fått bo i hans tempel då gästfriheten inte varit Kjetil till nöje. Kjetil skall i rappet ut till den vagn som sänds av Herr Silverlans då Solbroder Grannis tar honom åt sidan. Kjetil har aldrig tidigare varit ensam med Grannis, trots att de delat tak under många år. Kjetil inser att han inte känner någon mer än Valfrak och sina bröder särskilt väl. Grannis säger ingenting utan räcker bara över ett brunt tygstycke stort som ett kalvskinn. Solbrodern omfamnar därefter den förvånade Kjetil och går sedan med raska steg därifrån. Först när Kjetil sitter på den skumpande oxkärran lättar han på banden som är knutna runt tyget och vecklar ut det. Inlindat i tyget ligger två silverglänsande pansarskenor likt dem riddare bär. Kjetil fingrar på dem och de ser gamla ut. Ytan är skrapad och naggad, men det är fortfarande det vackraste skatt Kjetil sett. Etsat i metallens yta är två Lindormar som nästan levande tycks slingra runt bärarens armar. Kjetil prövar dem och känner sig som hjälte ur Humlagubbens sagor från hans barndom. De är fortfarande lite stora, men Kjetil vet med ens att han en dag ska fylla ut dem.

Riddare Elof Silverlans gård visar sig ligga i Björnflods grevskap bara halvannan veckoresa från hans eget barndomshem Gissle. Riddare Elof och hans husfolk tar väl emot den unge mannen som nu skall tjäna härskrud på gården. Kjetil hinner inte ens göra sig hemmastadd för än han åter får klä sig i resmantel. Bara dagar efter hans ankomst måste Herr Elof rida till Tofie stad för att ta emot gäster till greven. Kjetil är eld och lågor för att få se staden han hört om hela sitt liv. Han kan därtill inte tro sina ögon när Herr Elof räcker honom tyglarna till en Junermarkstravare. En väpnare i grevligt uppdrag reser till häst och inte som en ömrumpad husfru. Kjetil sitter upp i sadeln för första gången i sitt liv och det är omedelbar kärlek. Riddare Elof tittar på när Kjetil andaktsfullt snörar på sig sina för stora armskenor och riddarens bullrande skratt följer Kjetil när han ovant skumpar iväg på hästen.

De rider längs vägen och Riddare Elof mal på med sin glada stämma. Riddaren är grå till både hårsvall och skägg och har en aldrig sinande lust att längs hela vägen utbilda Kjetil i allt de passerar. Denna väg byggdes av Jorerna under kejsartiden, de bären får du rännskita av, där är Aidnetopparna och så vidare. Kjetil fick inte en syl i vädret, men han sög i sig allt han hörde. Det tog flera veckor att nå Tofie stad. Kjetil svindlade av allt som hänt på den tiden. Han tänkte att han varit med om mer saker tillsammans med Herr Elof än vad som hänt i hans hela liv. Han hade bott på värdshus, smakat Erebosiskt vin, sett en skvadron Kungsriddare på väg mot norr och fått huvudet så fyllt av Herr Elofs kunskaper så han trodde det skulle spricka. Överallt de stannade verkade Herr Elof känna någon av flickorna på värdshusen. Den gamle mannen hade en märklig förmåga att få i Kjetils ögon de vackraste unga mör på Altors yta att flockas runt honom. Någon gång skulle han våga fråga honom om dem med än hade han inte modet. Kjetil hade faktiskt inte modet att tala alls. Han förebrådde sig själv för att han bara nickade dumt eller kraxade med sin inte fullt klara mansröst. Herr Elof måste tro att han fått en förvuxen svartnisse på halsen och Kjetil bad till Etin att han skulle finna ett sätt att visa för riddaren att han var en redig karl.

Tofie stad som Kjetil nu kände som Fil-Tofia, efter att Herr Elof haft en lång utläggning om det Kardiska broderfolket och tvillingstaden, var enorm. Staden vars födsel stod i askan av de trettio tappras slag var något av det mest fantastiska Kjetil sett. Stanken från gatorna var bedövande och larmet från befolkningen tyckte sluta sig runt honom likt en kaotisk kör av olika stämmor. Det här du min pojke, det är här drömmar föds. Orden ekade i Kjetils huvud och han tappade sig ihop med Herr Elof i ett nöjesrus bland stadens alla värdshus och de få källarrum där Klyvrankans njutfulla rök skänker Kjetil fantastiska drömmar.

Kjetil vaknar efter vad som verkar vara en livstid upp i ett soligt rum tillsammans med en okänd flick som hävdar att hon heter Greta och bär på hans barn. Han rafsar ihop de ägodelar han kan finna och flyr ut från den nu skrikande Greta. Kjetil ska precis ta till flykten mot okänt mål då Herr Elofs röst lugnt ber honom sitta upp på den häst han håller vid tygeln. Kjetil svingar sig upp och lyckas si sista stund ducka undan från ett krus Dalkerolja som den ursinniga Greta hystar efter honom. Herr Elof och Kjetil sätter iväg längs gatan och flyr hals över huvud Greta och hennes löften om brudsäng. När Kjetil och riddaren lämnar Örtuggsporten bakom sig berättar Herr Elof utom omsvep att Kjetil ska få stanna hos en vän till honom ett slag. Greven gäster dök aldrig upp och Herr Elof ska fara med Kogg för att söka dem. När Kjetil undrar vart han ska säger han med en plötslig ny ton att unge junkern skall göra som han blir tillsagd. Då Kjetil inte riktigt vet vad han blivit tillsagd mer än att han ska stanna hos någon vän låter han bli att säga något mer.

De rider söderut ett stycke och når gården Räcknäs. På Räcknäs huserar Kolt Glave. Herr Elof och Kolt sätter sig till rätta i Kolts storstuga och Kjetil slår sig lite vilsen ner vid utgången. Han lyckas bara höra lite av de som männen tisslar om, men han förstår att Grevens gäster till varje pris måste finnas. Kolt tar emot en börs som klingar av mynt och samtalet är slut. Herr Elof gör sig genast klar för avfärd och förklarar för Kjetil att han ska stanna på Räcknäs tills han återvänder. Kjetil ska lyda i allt som Kolt säger och inte vänta honom tillbaka för än tidigast till våren. Därefter halar han fram ett jättelikt svärd och räcker det till Kjetil. Öva varje dag, lyssna på Kolt och om du är bra nog när jag återvänder är det ditt. Sedan vänder han på klacken och det är sista gången Kjetil ser Herr Elof Silverlans till Traska gård.

Kolt Glave är en man i sina bästa år. Han är liksom mycket av allt. Han har mycket hår, mycket skägg och mycket hett temperament. Kjetil får bo bland husfolket och antar att han ska arbete på gården på samma sätt som han gjort på Oberga tempel. När Kolt ser honom med dyngskyffeln redo att starta för dagen ger han Kjetil en utskällning som ringer i hans öron som Larmbestens skri. Kjetil får klart för sig att det inte passar en i hans ställning att bära skovel som enfaldige brytar. Därefter startar vad som är Kjetils bästa tid i livet. Kolt är en mästerlig läromästare, men hård som mithril och omöjlig att göra nöjd. Varje dag drillas Kjetil i svärdskonst, rytteri och allt som hör en herremans leverne till. Kjetil arbetar hårt från Tuppatimmen till Skymme. Hans kropp värker på platser som han inte kände till fanns. Sömn, bön och rejäla måltider är enda avbrotten från den stenhårda träningen och Kjetil tar ut sig till bristningsgränsen varje dag. Han älskar varje minut av det.

Våren kommer, så även sommaren och det står klart att Herr Elof inte kommer att återvända. Kjetil har under tiden han väntat levt som en av Räcknäs hirdmän. Han har övat med vapen och ingått i vaktstyrkan, som följer Räcknäs sädeskaravaner. Dessa karavaner tar honom åtskilliga gånger till Fil-Tofia där Ätten Glave har sina sädesmagasin. De resorna är alltid uppskattade då omlastningen tar minst en dag. En ledig dag i storstan. Kjetil får även äran att ingå som drevkarl i jakter som Riddar Kolt ordnar för sina förnäma gäster. Under senare delen av året reser hela hushållet till Riddar Kolts Ättemark och godset Wittskövle. På Wittskövle härskar ätten Glaves överhuvud Baron Vartan. Baron Vartan ser ut som Kolt fast mer ansad och proper. Kjetil ser inte så mycket av vare sig Riddar Kolt eller brodern Vartan. Han blir dock fint inkvarterad bland borgens hirdmän och satt under hirdens befäl, Kapten Klenfrid Skacke. Kapten Skacke är en redig karl med bullrigt skratt och eviga små skämt placerade fast förankrat under bältet. Det som gläder Kjetil mest är att utav Kapten Skacke får han lära sig hur man slåss för att vinna istället för att slösa tid på ära. Kaptenen lär Kjetil att alltid göra sitt yttersta för att hålla en strid kort och effektiv. Kjetil lär sig mer om strid under vintern på Wittskövle än vad han lärt sig under hela sitt liv.

Våren kommer hissnade fort och Kjetil gör sig klar att resa till Räcknäs igen. Riddar Kolt har dock andra planer. Kjetil är nu arton år och vuxen i Etins ögon. Det är dags att återvända hem till Gissle. Riddar Kolt förklarar att Gissle gård ligger i Glave baroni och bara några dagars sulslita härifrån. Kjetil skäms lite då han inser att han inte hade varit uppmärksam under resan hit och därför inte gjort klart för sig var han befann sig. Han hade bara lunkat med Kolts följe blint i fast försäkran att riddaren skulle leda dem till deras mål. Det anstod inte en hirdman att inte veta vart han ställer fötterna och Kjetil bestämmer sig där och då att resten av livet vara vägvis och inte följa likt en packmula. Riddar Kolt tar utan stora omsvep adjö av Kjetil och önskar honom Etins lycka och frid. Han ber också Kjetil att påminna sin far att han bör ta vara på Etins vackra väder så skörden bärgas. Förra året blev förläningen oskattad. Det kan tyvärr inte hans broder Baronen åter ge. Det skulle se illa ut mot de andra vasallerna. Riddaren ger därefter en Etins sol i utsökt läderhantverk att hänga runt halsen, tar Kjetil i hand och vänder honom ryggen.

Resan till Gissle gård löper genom Glavarnas bokskogar. Kjetil funderar hela tiden på det han hört, hade inte fadern betalat sin herre? Hur skulle det bli att återse sin far och mor? Kjetil hade inte träffat dem en enda gång sedan han var fyra år. Ju mer han satte sitt sinne till det kunde han inte ens minnas hur de såg ut. Sista biten fram till barndomshemmet var inte en rolig resa. De åkrar som hörde gårdens brytar till såg inte särskilt välskötta ut och stora delar av skogen var hårt avverkad. Gissles egna åkerlappar låg trots att våren redan var i knopp låg i träda. Kjetil stod ute på gårdsplanen på sina förfäders gård och insåg att han inte hade ett enda minne kvar av denna plats. Han mötte sin åldrande fader för först gången sedan barndomen. Han var vördnadsfull mot sin fader såsom en av Etins barn skall vara, men besvikelsen var stor över vad han fann. Hans far var en bruten man. Han hade sedan länge levt i en öldimma och aldrig riktigt funnit vägen ut ur den. Kjetils mor och hans båda systrar hade inte varit hemma sedan dagen Kjetil själv for. Kerigassen av Tofia hade skickat flera budkavlar från Kjetils morfar Langran om att Anund skulle inför Etin upplösa äktenskapet. Anund hade inte gjort det då han inte ansåg sig ha kläder som passar besök i staden. Kjetils bröder har en efter en varit vid hemmet för att kort tid därefter resa tillbaka till den herre de tjänat efter templet. Fadern lever helt på det virke som han låter Klan Gizur metallurgiska mot avgift få avverka. Dvärgklanen är dock trilsk att komma överens med då de envisas på att ölsupa när avtal ska träffas och det har grumlat fadern affärssinne en aning.

Kjetil håller sig efter mötet med sin far på sin kant. Han har ingenstans att ta vägen och känner något slags ansvar för gården hans ättlingar byggt upp. Kjetil spenderar därför sommaren och hösten med att resa runt bland brytar och kräva dagsverken. Han blir inte speciellt populär bland Gissle härads invånare, men man lyckas få till de nödtvungna reparationerna på gården och betalar sitt arrende från fjolåret. Kjetil lyckas inte få ihop till årets arrende, men hoppas vädja till Baron Glave till vårens härmönstring.

Kjetil är stolt och nöjd över sitt arbete när vinterregnen spolar bort sommaren. Han är flink i händerna och stark som en björn. Kjetil är tyvärr en ung man vid denna tid. Han är nöjd för stunden och blickar inte bortom horisonten. Han är uppvuxen i ett tempel. Han har aldrig styrt över vare sig ting eller andra. Hans far är inte mycket till hjälp då han är en i Kjetils ögon ömklig man. Han sitter mest instängd på sin kammare med ett ölkrus som enda sällskap. Även om han skulle ge råd hade Kjetil haft svårt att ta till sig dem. Gissle gård är fortfarande inte ens nära sitt forna jag, men det är som sagt en nöjd ung man som vandrar mot Björnväggen i Björnflods grevskap för vårens härmönstring. Kjetil har klätt sig i härskrud av läder, som han polerat så man nästan kan se sig själv i glansen. Pansarskenorna glänser även de likt Etins solar och det väldiga huggsvärdet hänger över axeln.

När Kjetil anländer till Björnflods mönstring ser han att de flesta av Gissles grannar redan satt upp sina tält och en uppsluppen stämning råder bland de samlade. Han uppmärksammar fundersamt de segelduksgrå tält som bär Oberga tempels Tvenne fiskar bredvid Ätten Glaves korslagda knivspjut. Det ser i Kjetils ögon makabert ut. Det ena vapnet betecknar den sämsta perioden i hans liv och det andra den bästa. Det är väl inte konstigare än att Oberga ligger under Baron Vartan Glave? Kjetil insåg precis där att han faktiskt inte visste var Oberga låg i förhållande till Wittskövle. Han utbytte lite artigheter med folket som samlas utan att fastna i några djupare diskussioner. Känslan var att de församlade inte heller hade någon vilja att göra det. Faktum var att de till och med verkade rent korthuggna i tonen mot honom. Kjetil visste att han borde munhuggas med dem om det i kraft av sin ställning, men valde att avstå då han hade svårt att spela rollen av den herreman han trots allt var. Han lommade runt lite för sig själv och kom till insikt att han inte hade något eget nattläger. Så långt hade han inte tänkt. Han trodde greven skulle inhysa sina gäster. Kjetil förstod inte att greven inte tänkte ha sin boning full med stridsmän i full mundering. Hela poängen med att murar runt sitt hus är att hålla just den typen av gäster på utsidan. Nåväl, Kjetil hade lyckligtvis sin Vadmalsmantel med sig och den skulle hålla nattens kyla borta.

Till ljud av krumhorn och Kardiska pukor tågar så vid eftermiddagen Greve Björnflod i all sin prakt ut från sitt slott. Han åtföljs av dubbla led barska soldater i de senaste ringpansar av Caddisk tillverkning. En i sanning kraftfull demonstration. Kjetil fylldes av vördnad för sin greve då han trots allt sett de soldater som vaktat murarna i staden Fil-Tofia och de framstod som trashankar i jämförelse. Följet radade upp sig i prydliga formationer och på ett litet byggt podie steg greven upp och tog av sig sin tunnhjälm. Ett sus gick genom församlingen och det började viskas om skandaler och respektlöshet. Greven visade sig inte alls vara Björnflod utan en av grevens tjänare. En Kardier dessutom. Han presenterade sig som Nijalls Drindenland greve Björnflods utsände och han hade grevens fulla makt under det kommande tinget man nu ämnade hålla. Kjetil såg och hörde hur vreden steg bland besökarna och öppna förolämpningar kastades fram och åter bland dem. Hans blick fastnade på Glavarna längre bort i församlingen då de ändå var att räkna som hans närmaste överherrar. De stod helt lugnt och verkade inte ett dugg förtörnade över att greven skickat ett sändebud och inte kom i egen person. Kjetil valde att följa sina överherrar och inte bli kränkt av Björnflods frånvaro. Faktum var att han i ärlighetens namn inte fullt förstod vad problemet var. En person var ju här som talade för greven. Det hade varit roligt att se greven i all sin prakt, men han hade väl viktigare göromål än att betrakta soldater och döma i deras små tvister. Kjetil stod försjunken i tankar om vad grevar gjorde för att fylla sina dagar då han väcktes ur dagdrömmarna av sitt namn. Kjetil Anund till Gissle gård. Stämman var lite nasal och tonen var överlägsen. Kjetils fann sig själv inom ett ögonblick inför hela församlingen knäböjandes framför podiet. Han var så nervös att det ringde i öronen. Han samlade sig och försökte se manligt kraftfull ut. Herr Nijalls släpiga röst gjorde det klart för honom att klagomål om Gissle gårds härmönstring inkommit till tinget. Kjetil blev lugn och sade sturskt att Gissle gård gjorde sin baron och greve ära då han som son till gården själv skulle stå som hirdvakt. Självaste Baron Glaves bror hade tränat honom så hans svärdsarm skulle inte tinget inte behöva oroa sig över. Herr Nijalls påpekade då torrt att till härmönstring skall Gissle gård städsla ryttare i härskrud och en vapensven. Tinget ser varken sven eller krake. Tinget vände sig då till Vartans broder Kolt för att han skulle tala i Kjetils sak. Kjetil var så säker på att han skulle få sin heder räddad att han först inte riktigt förstod orden som kom ur Kolts mun. Jag har aldrig sett den här karln och att jag skulle drejat honom till hirdman är vid Etin en lögn. Kjetil skulle aldrig glömma scenen han vid Wittskövle härting stod som huvudperson i. Kolt Glave, mannen han sett som sin frände och mentor ljög inför tinget. Hur kunde det komma sig? Han försökte möta Kolts blick, men Kolt stirrade på sina fötter och såg om inte annat ut som en slagen hund. Kolt flankerades av sin bror Vartan som med likgiltig min verkade följa händelsernas utveckling. Först då såg Kjetil den flinande Riark Valfrak snett bakom bröderna Glave. Han bar en mantel med ätten Glaves svärdspjut broderat på slaget.

Ordet niding och usling rullade runt bland de församlade och folket verkade vilja slå Kjetil i järn på plats. Herr Nijalls höjde handen och manade till tystnad. Han förklarade där efter med klar stämma att Kjetil i sanning var en niding som vid tinget hade talat med blåtunga. I greve Bjönflods län fick inga nidingar hålla mark. Kjetil försökte protestera med att det inte var han utan hans far som höll mark till Gissle gård lyckades han bara göra saken värre då han fick än mer glåpord för att han likt en fegling försökte skylla skuld på sin far istället för att stå fast vid sitt brott. Herr Nijalls vände sig sedan till Baron Vartan Glave och bad honom döma i saken då Gissle gård var hans vasall. Baron Glave stegade fram och inför tinget förkunnade han att Kjetil Anund till Gissle gård skall här och för alltid ses som en niding och fredlös. Hans far skall betala härsold i dubbel tyngd i tvenne år och hans söner skall endast ärva nycklar till gården om de svär dubbel trohet till Glave ätt. Kjetil kände en vrede som blossade upp från hans inre. Han var sargad, men långt ifrån slagen. Han försökte hålla sin röst manligt djup när han förkunnade att han ville bli prövad av Etin med svärd i hand. Ett sus gick över tinget och inge sa något på flera ögonblick. Kolt Glave stegade fram till mitten av tingsplatsen och drog sitt svärd. Högt och klart förkunnade han att han antog utmaningen. Av alla samlade var nog Kolt den Kjetil minst av allt ville möta. Han var utan hopp då även han lösgjorde sitt svärd från ryggen. De båda möttes öga mot öga för att invänta Herr Nijalls bifall att starta kampen. Kolt såg Kjetil rakt in i ögonen och sade tyst så bara de båda kunde dela orden. Ni är en ärbar man Kjetil av Gissle. Jag måste följa mina löften mot min ätt. Döm mig som det passar. Etins dom är redan över mig. Kjetil hann inte reflektera mer över orden innan han fann sig mitt i en svärdsdans som krävde hela hans uppmärksamhet. Kolt var en fantastisk kämpe, inget tvivel om det, men Kjetil hade lärt sig mycket av Kapten Skacke och han var minst tjugo år yngre. Kjetil slog med våldsam kraft ett regn av slag mot sin allt mer retirerande motståndare. All orättvisa han hade upplevt i sitt liv kanaliserade han in i sina armar. Han skulle inte förlora denna kamp. Kjetil kände för varje utfall att Kolts pareringar blev vekare och allt mer desperata. Än till denna dag kan Kjetil inte förklara varför han gjorde det, men högmod är väl det närmaste man kan komma en förklaring. Med Kolt sittandes på knä en besegrad man vänder Kjetil honom ryggen och skriker ut över församlingen att Etin har funnit honom oskyldig och alla här ser det. Det sista han sedan minns är att något hårt träffar hans tinning och världen blir ett töcken.

Kjetil vaknar upp med ett ryck. Hans huvud känns som det fastnat mellan två kvarnhjul. Han ligger på marken i en skog av susande lövträd. Kjetil beordrar sin värkande kropp att resa sig, men den vägrar lyda honom. Han väljer att foga sig i det och ligger helt sonika kvar. Livet har han i behåll tänker han förnöjt. Vore detta efterlivet hade han inte haft ont i huvudet. Kjetil slöt sina ögon och passade på att sova en stund. Nästa gång han öppnade ögonen var det mörkt ute. Hans huvud smärtade, men inte lika svårt. Han satt sig upp och tittade rakt in i en lägerbrasa. Runt elden satt en solmunk med yvigt rött hår och en lappad smutsig kåpa. Bredvid munken satt ytterligare en trashank med hätta på huvudet. Hättan dolde helt hans ansikte.

Det visade sig att Kolt Glave hade slagit ut Kjetil och han var nu fredlös och utan ättenamn. Tinget hade beslutat att kröna härtinget med att utmäta Etins straff över nidingen. Munken, vars namn var Castor hade då räddat Kjetil till livet genom att hävda tingslöpa om trenne dagar innan Kjetil förklarades fredlös. Han och trashanken, vars namn var Jöran Takläggare, hade dragit Kjetil till skogs. Kjetil var omtumlad av dagens händelser, men fann de båda kamraterna så goda att samtala med som man kan begära i en skog nattetid. Broder Castor och Jöran var även de fredlösa och levde i vildmarken för att hålla sig undan Snapparna. Snapparna var de prisjägare Baronen hade i sold för att fånga in män som dem. Kjetil var först inte helt bekväm att vistats i sällskap med fredlösa brottslingar, men de båda verkade inte allt för farliga och till sin glädje hade han fortfarande sitt svärd med sig, som Castor tagit efter kampen. Jöran var den av de båda som var den tyste. Han nickade bara med i allt som den betydligt mer pratsamme Castor sade. Castor berättade att han förklarats fredlös då han förkunnat Etins sanning under mässan. Castor ville visa folket att Etin inte var nöjd med det frosseri som Riarker och Kerigasser ägnade sig åt. Etin behöver inte guld och katedraler utan finns för det enkla folket. Alla är inför Etin lika och ingen man på Altors yta skall betvinga någon annan i Etins namn. Kjetil visste att Castor var inte bara en fredlös. Han var en kättare och hädare. Trots sina kätterska läror talade Castor med en sådan övertygelse och inre glöd att Kjetil påverkades av predikan. Han hade ju själv tänk i samma banor utan att någonsin vågat öppet yppa sina tankar. Här satt nu mitt i en av Zorakins skogar en man som lade ord till hans tankar. Kjetil blev även han medryckt i Castors allt mer intensiva agiterande och han tog till slut blad från mun och de båda fastnade i en teologisk diskussion som kom att vara ända till morgonens födsel. De båda hade tappat tid och rum. De delade båda Castors visioner om Lysande vägens reform. De skulle i Etins namn predika bättring bland alla klerker i kyrkans tjänst. Jöran hade sedan flera timmar tillbaka somnat ifrån detta väckelsemöte och ingen av de båda hade en märkt det tidigare.

Kjetil, Castor och Jöran levde livets glada dagar i Baroniet Glaves delar av Torilskogen. De jagade och fiskade. Castor skrev pamfletter om hur Etin såg på degenereringen av kyrkan och att Etins straff skulle drabba dem alla. Jöran och Kjetil smög på nätterna runt bland byarna och spikade upp dem på bytemplens dörrar. De förde djupsinniga samtal om människors rätt till frihet och allas lika värde. Jöran höll sig mest i bakgrunden, men han sade aldrig emot de andra och fogade sig i vad helst de fann på att göra. Jöran var en enkel takläggare som förklarats, oskyldigt enligt Castor och han själv, fredlös efter att ha tvingat sig på en flicka i sin hemby Herken. Kjetil varken gillade eller ogillade Jöran. Castor var dock den vän han velat ha hela sitt liv. En vän som delade hela hans sätt att tänka. Kjetil skulle nog till och med sträcka sig så långt att han kände broderlig kärlek mot den intensive och intellektuelle Castor. De kallade sig Slaghöken, Falken och Orren med samlingsnamnet Fåglarna. Castor Falken ville att Fåglarna skulle dra till sig fler likasinnade för att göra revolt mot överheten och Lysande vägens kyrka. De höll sig runt tingsplatser där tingsfrid rådde och försökte alltid tala med de som dömdes för diverse oförrätter i hopp om att knyta dem till sina led. Rekryteringen gick knackigt, men de hade i slutet av sommaren blivit fler. Tuppen, Urik Olav en hönstjuv som förklarats fredlös för sina brott. Örnen, Trisk Håkan. En stigman vars ogärningar var flertaliga genom åren slöt sig båda till dem. Bandet drog runt på landsbygden och försåg sig med proviant från de många bytempel och Storgårdar i Baroniet Glave.

Fåglarna hade till en början framgångar och de drevs av Falkens närmast fanatiska läror om deras handlingars godhet i Etins ögon. De övervintrade i flera av de många fähus som låg runt om i Baroniet. De vinterbonade dem och lämnade alltid proviant för de herdar som skulle spendera sommarn i dem. De höll sig borta från byar och bebyggelse för att inte dra till sig de allt fler Snappare Baronen tog i sin sold. Fåglarna närde sin legend som folkets försvarare mot Baronens fogdar och de giriga Riarkerna. De såg sig som hjältar och Falken menade att till sommaren skulle allt fler strömma till dem så de kunde tåga mot Baronen och tvinga honom att dela sina rikedomar med folket.

Vårens härmönstring kom och Fåglarna skickade Urik Tuppen till tinget för att hävda tingslöpa för de nya dömda. Urik återvände aldrig. Greve Björnflods utsände Herr Nijalls hade upphävt tingslöpa och Urik blev inför tinget rådbråkad och hudflängd tills Etin hämtade honom. De övriga Fåglarna låg och tryckte i skuggorna och såg hela spektaklet, men kunde inte rädda sin kamrat. Kjetil blev åter i Torilskogen säkerhet vred på de andra för att ingen gått till Tuppens försvar. Han mindes hur det kändes att stå inför ting ensam. Det blev ovänskapligt mellan de återstående fyra fåglarna det fanns en stund när Kjetil och Örnen nästan korsade klingor. Castor lyckades till slut stilla dem och Fåglarna beslöt att Urik Tuppen måste hämnas. De lade även Greve Björnflod till listan av herrar som måste näpsas.

Fåglarna lämnade således sina fäders marker i Glave och for Knarr över sjön Kvarken mot Björnflods ägor. De slog sig ner i Omsskogen strax söder om Björnflods Bjönväggen. Resterande del av året gick till att leva stråtrövare på de många godsfrakter som for kors och tvärs genom Kvarkenbyarna. Fogden i Björnflods timmerläger var Riddar Martell Spindel och han fick snart upp ögonen för Fåglarna. Castors pamfletter som cirkulerade bland byarna brydde han sig föga om. De flesta kunde inte läsa Etins språk och han menade att det ändå var Riarkers problem att stävja kättare. Det som oroade Riddar Martell var de soldater som fraktarnas gille krävde kostade silvermark. Silvermark han inte trivdes med att skiljas från. Riddar Martell fick så iden att slå två drakar med ett svärd. Han hade problem med svartalfer som även de ansatte hans transporter. Svartalferna var bara intresserade av mat och öl varför man kan betala dem med sådana varor mot att de fångar in de nya stråtrövarna. Alfernas ledare Gnarf går genast med på Riddar Martells förslag och Fåglarna jagas runt om i Oms av både Alfer och grevens snappare. Att ständigt vara på flykt tär på moralen bland Fåglarna och Kjetil finner sig fler än en gång i hetsiga diskussioner med de tre övriga. Han och Castor försöker upprepat övertyga de andra att inte fly trakten. Man beslutar sig för att ligga än lägre och inte reta upp de styrande allt för mycket. De drar sig allt djupare in i Oms. Det visar sig till en början vara sunda tankar och snappana riktar in sig på andra ogärningsmän i trakten. Alferna tröttnar även de på att söka efter skuggor i mörkret och återgår till att plundra karavaner. Avsaknaden av byte gör livet säkrare, men fattigare. Det är svårt att leva av skogarna då grevens många jakter håller antalet på bytesdjur nere. I Omsskogen lever också märkligare varelser än grevar och alfer och Fåglarna känner sig allt utom säkra i sina nyfunna jaktmarker. Det är som att skogen själv har ett medvetande och Fåglarna är allt utom välkomna gäster. I natten lunkar både troll och oknytt runt deras nattläger och Fåglarna rids av maran då man tarvar sömn. De fyra återstående konstaterar att Omsskog inte är en trevlig plats och packar sig öster om Kvarken mot byn Ulehall. I Ulehall, som ligger mesta avsides av Kvarkens byar väntar man sig få vinterläger utanför fogdar och snappares ögon. I Ulehall ligger ett bytempel som Castor förklarar vara trogen Etins sanna lära. De fyra söker tempelfrid hos solmunken Irmen och han öppnar gästbädd åt dem alla.

Ulehall är mest en gård som växt. Det enda man har att visa omvärlden är Boxius torn. Ett stentorn utan ingång som stått sedan Jorenas tid. Ingen i Ulehall vet mer än att det heter Boxius torn och hur man än försöker kan man inte komma in i det. Fåglarna bjuds till ölsupa av Ulehalls äldste, Culm Werke. Det är första gången på år som Kjetil är gäst hos någon och han njuter av att vara bland glada miner. Ulehalls invånare ber om Fåglarnas namn och verkar inte alls känna igen dem som fredlösa. Kvällen är ett enkelt, men fröjdfullt gille och Kjetil dricker som en man.

Det har blivit älvdans på himlen när Kjetil rumlar ner mot Kvarkens vatten för att lätta sig. Han drar in nattluftens kyla och det skingrar en del av öltjockan. Han ska i rappet gå ner för att göra sitt värv när dämpade kvidanden och plaskande hörs genom natten. Kjetil blir medens nykter som en Satarialv och smyger sig mot ljuden likt en demonkatt. Han ser en gestalt ståendes i knädjupt vatten kämpandes med att hålla en späd liten kropp under det bruna Kvarkvattnet. Gestalten tittar upp och Kjetil möter Jöran Orrens blick. Han ser upphetsat galen ut. Hans lem står rakt ut från hans nakna kropp. Kjetil förstår genast vad han ser. Kjetil handlar med vindsnabba rörelser. I ett ögonblick är han över Jöran och vräker honom bort från sitt offer. Han känner igen Äldste Culms dotter Colina. Hennes kropp är naken och den av en flickas som inte ännu blivit kvinna. Kjetil får en bitter smak i munnen. Han vänder sig långsamt mot den stönande Jöran och ansiktet förbyts i en mask av hat. Jöran Orren, så många gånger de två delat lägerbrasa och förfärats över hur illa behandlad Jöran blev då han dömdes oskyldigt. Så många gånger Jöran dryftat åsikter om hur kvinnor måste få skydd mot våldsmän och klämmare. Kjetil skulle sannerligen ta honom på orden. Kvinnor måste få skydd mot just denne lille klämmare. Jöran hade kommit på fötter och nappat åt sig sin bredbladiga Barberyxa. Han vädjade till Kjetil att det inte var som det såg ut. Flickebarnet var en fröjderska vars trollord hade förbannat honom. Han började sedan tacka Kjetil för att han räddat Jöran från att synda inför Etin. Kjetil hörde honom knappt. Hans huvud brusade likt Trollrännan och det var dags att utfärda straff. Kjetil drog fram sitt tunga klyvsvärd och striden var över innan den börjat. Kjetil puttade ut Jörans nu huvudlösa lekamen på fjärden och lyfte försiktigt upp Colina. Han tänkte vandra till hennes far med dödsbudet då flickan började hosta upp vatten. Hon levde och Kjetil var hennes räddare.

Colina blev aldrig sig själv igen och innan vinterns slut hade hon gått i vak under Kvarkens svarta is. De tre kvarstående Fåglarna levde som invånare i Ulehall och hjälpte till med allsköns bestyr. Castor Falken höll predikningar tillsammans med Broder Irmen och trots att skaran besökare var liten talade Castor som om det vore Korakatedralen i Pendon. Trots fattigdom och sorg var livet i Ulehall ganska gott för Kjetil och han skulle kunna tänka sig att dröja kvar även över sommaren. Han dryftade sina tankar med Castor och Trisk och de hade också tänkt i de banorna. Castor hade samlat lite av en skara lärjungar runt sig och ville utöka sina predikningar nu när folk äntligen lyssnade till hans sanning. Trisk hade under vintern blivit hjärtlig med en utav kvinnorna i byn och tänkte be Castor att knyta fästband dem emellan. De beslöt att lämna Fåglarna i skogen och åter kalla sina fädergivna namn. Castor och Kjetil tog residens i templet och Kjetil gladdes åt att han och Castor skulle få spendera mer tid utan de andra som störde deras samtal. Trisk flyttade ut till sin fästmö Huldas föräldrar. Sällan blir det då som man önskar. Kjetil får se mindre av Castor då den sistnämnde spenderar mer och mer tid med sina lärjungar. Kjetil tyckte nästan att Castor njöt lite för mycket av sin ställning som profet och han börjar allt oftare sända sina lärjungar för att utföra uppgifter i hans namn. Även för Trisk går det nya livet trögt. Han är uppfylld av kärlek till sin nya fästmö, men inte fullt så kärvänlig med Huldas familj, som vill ha honom till arbetsträl, som han uttrycker det. Kjetil gör som han alltid gjort när tankar överskuggar handling. Han ökar dosen handling. Med frenesi hänger han sig åt att bruka jorden runt Ulehall. Arbetet kväver alla huvudets bryderier.

Castor gör sig snabbt ett namn på folks läppar. I Ulehall finns en profet som säger att Etin skall straffa Frälset och Klerkerna. Folkskaran som besöker Castors predikningar blir fler för varje tillfälle och Kjetil ser oroat på det. Fler folk ger uppmärksamhet och uppmärksamhet är inte det Kjetil önskar. Castor avfärdar bara Kjetils farhågor som nissebräk och att Etin skyddar dem. Kjetil litade på Etin, men visste att Etin inte uppskattade att bli tagen för given. En knapp vecka hann passera innan Kjetil fick rätt. Under en av Castors många predikningar lösgjorde sig ur skaran bistra män med knivar i hand. Hade det inte varit för Castors nu smått fanatiska följare som med sina egna kroppar stoppade snapparna hade Castor legat lik så säkert som Echterlöfte. I tumultet som följde lyckas Castor och Kjetil hoppa i en Knarr och fara Knarr över Kvarken till säkerhet. Trisk lyckades sämre och de båda ser honom släpas mot rackarkärra på håll. Ännu en gång har de svikit en vän och inte stått honom bi. Kjetil bråkar på Castor under seglatsen, men Castor övertygar honom om att han planerat att rädda Triske när möjlighet ges. Det lugnar Kjetil och de landar kort där efter på väststrand. Motvilligt kommer de överens om att det enda kända gömstället det vet om är Omsskogen. De övernattar under en fiskebod för att till morgonen ta sig till Oms.

Oms är lika mörk och dyster som Kjetil minns den. Han och Castor tar sig djupt in bland träden tills de når den koja de byggde sist de var här. Kojan är illa medfaren, men det skall gå rappt att ordna. Kjetil skall precis till att börja repa Hästgräs när Triske kommer gående ut bland Oms trädstammar. Castor skiner upp i ett brett leende och går honom till mötes. Kjetil förstår med ens vad som hänt. Triske har förrått dem. Kjetil tar en samling raska kliv och griper Triske om halsen. Din son av träcksprättare! Hur kunde du? Triske anlägger först en oskyldig min och ser vädjande på Castor. När Kjetils järngrepp sluts tätare om hans hals lyckas han få ur sig att de har Hulda. Kjetil låter en skur av ovett regna över Triske, men släpper sedan taget. Triske håller om sin sargade hals och säger bara kort att Snapparna är här inom några ögonblick. Kjetil sansar en önskan om att dräpa Triske där han står och vänder sig istället till Castor. De båda lämnar Triske åt sina uppdragsmän och löper likt vesslor längre in i Oms med Snapparnas spårdoggar i drev efter dem. De löper till de båda inte längre har benen med sig och kamraterna faller utmattade till marken. Doggarna kommer allt närmare och Kjetil vet att det snart skall vara över. Han vänder sig mot Castor som även han är tröttad till bristningsgränsen. Här vid livets slut är jag glad att kunna dela stunden med en vän. Castors ansikte speglar den hopplöshet Kjetil känner och de båda omfamnar varandra och sluter ögonen. Skallen från hundarna är strax inpå vännerna där de sitter i väntan. De avbryts tvärt och ersätts med en serie ynkliga gnällande följt av skri i dödsångest. Därefter sänker sig tystnaden. Kjetil är den förste att öppna ögonen. Han blickar hysteriskt runt bland träden, men inget händer. Han puttar till Castor som även han tar sig upp på fötter. Fortfarande tyst. Skogen tycks dem tätare och snårigare. Allt det gröna har tagit mörkare tonen. Det är nästan vackert på ett återhållsamt hotfullt sätt. Castor är den förste att skåda besten. Ett fyrfota monster stort som en oxe. Dess rygg täcks av vassa utväxter och dess gap är fyllt av knivlånga tänder. Monstret betraktar de båda med gula ögon under tiden den cirkulerar på några stegs avstånd. Besten rör sig rovdjurslikt och lemmarna täcks av smidiga muskler. Castor pekar en darrande hand mot den och Kjetil förstår vad han åsyftar. På ena sidan av dess anlete hänger det som återstår av Triskes klädtrasor. Spänningen bryts av ett dovt rytande som ekar bland träden och på ett ögonblick är monstret försvunnet bland snåren. Kjetil och Castor spiller ingen tid utan vet att de måste ut ur skogen innan rovbesten ändrar sig. De flyr med förnyad ork norrut mot skogens ände. De båda tappar sans och tid under flykten och Kjetil vet inte när de skiljs åt. Castor är trots den predikant han är en bättre skogsman än Kjetil och han vet att kamraten klarar sig gott själv. Skulle besten återkomma hoppas Kjetil att den ger sig efter honom så Castor kan fly till säkerhet. Han tar ut riktning mot norr och löper likt alla Snappare i världen är efter honom.

Han är tjugofyra år och om han överlever sin flykt beslutar han sig för att.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 664
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av Jeb »

Eirik Justisson

I den helige Odos år 594 föds Justi och Odvina Durikssons tredje barn. Hemmet är mycket povert och Justi har redan problem att föda sin växande familj. De hankar sig fram med Etins försyn och det idoga arbete fadern har som dikesgrävare och grovarbetare. Modern är gråterska vid släktlösas begravningar. Det är svårt att få arbete då familjen tillhör Jakobianerna. En gren av Lysande vägen som hyllar helgonet St: Jakobi och med det står kättiskt nära den Dalikiska grenen av läran. Uppfostran är sträng och ständigt under Riark Dardelins kontroll. Familjen följer blint alla Riarkens påbud. De båda äldre barnen visar redan i unga år sin vilja till underkastelse och lydnad. Älste brodern Asker hyser sådana varma känslor till Riarken att han flyttar in hos honom och tjänar som kammargosse. Systern Odruna går i kloster redan som tioåring. Värre är det då med unge Eirik. Hur mycket av Etins välsignade ris hans ändalykt får smaka tycks han aldrig kunna rätta sig efter de regler som fadern har i hushållet. Riark Dardelin menar att pojkens olydnad kommer från den svarte själv och att Justi måste sända iväg honom innan han sprider sin demoniska illvilja till de andra barnen i församlingen. Föräldrarna säljer därför pojken till Fru Histrums hem för olydiga gossebarn i Fil.
Eirik anländer sådeles som åttaåring till Fil där han kommer under Kleata Histrums järnhårda grepp. Fru Histrum visar sig ganska snabbt vara en slug gammal kärrning som tänkt leva sina sista år i bekvämlighet. När hennes man dog för ett antal år sedan lämnade han endast deras villa efter sig. Det skomakeri han drev spelade han bort på lyckokort varefter han hoppade i Stirpaz för att slippa sina umbäranden. Kleata var dock en praktiskt lagd dam och öppnade hemmets portar för de alla fattiga barn som drev runt som tiggare. Kryrkan lovprisade den goda fru Histrum som trots sitt elände fann Etins godhet och ändå förbarmade sig över dessa unga själar. Sanningen är dock annolunda. Fru Histrum står i nära kontakt med Albert "Klockan" Poulin. Klockan driver ett bronsgjuteri och därtill alla former av ljusskygg verksamhet fantasin tillåter. Det finns få saker som sker utanför Kung Vidars landslag i Fil som inte Klockan har del i. Fru Histrum har därför i uppdrag att för förse honom med nya rekryter bland de skyddslingar hon tar in. Eirik trivs inte allt för illa hos kärringen Histrum. Visst hon är snabb till att lugga honom med käppen om han inte gör som hon vill, men så länge man inte för väsen eller är uppnosig får man vara i fred. Det enda kärringen vill är att man ska gå ut på gator och torg och handla åt henne. Hon betalar aldrig när man hämtat något, men det är för att Etin vill ge henne saker för att hon tar hand om alla barn säger hon. Eirik är inte lika dum som de andra träckskallarna som bor hos henne. Han inser att de stjäl åt fru Histrum och såpass mycket har han fadern bankat in i honom så han vat att Etin inte inte är med på noterna. Det gör honom dock inget. han är ju fri från synd då det är någon annan som han stjäl för. Det är ju inte hans själ som är i fara, utan fru Histrums. Dessutom finns det massor av tid på dagarna då han och de andra killarna kan driva omkring i Fil och hitta på bus och rackarspel. Speciellt bästisen Hanfrid är skoj att vara med. De fiskar och pallar äpplen bland torghandlarnas vagnar. Inte heller pallandet är någon fara för Eiriks själ då de bara tar maskätna äpplen som ändå ingen vill ha.
Livet leker och Fil erbjuder massor av äventyr för två unga killar. Takåsar att klättra på, vaktkaptener att pricka med hästlortar och bakgårdar att utforska. För varje månad som går blir dock besöken från Herr Poulin allt tätare. Varken Eirik eller Hanfrid gillar Herr Poulin. Han är lång och small och hans små grisögon känns som de tränger genom ens inre när han surmulet granskar Fru Histrums uppradade gossar. Hon är oftast vid gott lynne då Herr Poulin gått. Hon sätter sig alltid i sin länsstol och drar på en av hennes mans gamla pipor. Raska gossar är de allt brukar hon mumla där hon sitter. Goda slantar till gamla Kleata.
Vid tretton års ålder får Eirik och Hanfrid klart för sig att det är slut med sötebrödsdagarna. Båda grabbar är osäkra på när dessa sötebrödsdagar varit, men vågar inte fråga då de sedan barnsben lärt sig respektera fru Histrums rappa käpp. Ni båda har för en ljuvlig summa sålts till Herr Poulin och kommer därför att arbeta för honom i gjuteriet. Seså ge er av! Det var inte frågan om att arbeta i gjuteriet utan de båda pojkarna fick klart för sig att de nu tillhörde Herr Poulin och att de skulle följa en Herr Janders Jandersson och göra vadhelst han ansåg skulle göras. Inte så utförlig beskrivning vilket Hanfrid påpekade. Snabbt som en vessla var Herr Poulin över honom och skar ett djupt jack över hans kind. En rungande utskällning följde om att veta sin sin plats och med blodet rinnande nerför kinden fick Hanfrid dessutom tre raska örfilar för god måtta. Herr Janders visade sig under följande månader vara gjuten i samma form. Hanfrid och Eirik fick vara vad som kan likas med träldom lyda hans minsta vink och de tre utförde nattliga påhälsningar hos stadens allsköns invånare. De stal, planterade bevis om korruption, startade bränder och vidare i en till synes aldrig sinande ström. De få tillfällen till vila Hanfrid och Eirik fick lärde dem att genast somna och klara sig på några få timmars vila. Var dag radades nya synder mot ordningen upp. Allt för att Klockan Poulins rika kunder skulle kunna bli ännu rikare eller att de andra rika skulle frukta för sina liv och gå med på det som kunden ville förmå dem till. Det var med äcklande känslor i magen som Eirik genomförde sina dåd. Allt för att de fina folket skulle kunna sitta på sina feta baksidor och håva in ännu mer. Själv fick han inte ett styver då all betalning gick till Klockan. Eirik avskydde att han tvangs göra det han gjorde. Än mer hatade han att han var bra på det han gjorde. Han senig som svartalv och kvicktänkt när det behövdes. Eirik var så less på det. Han hade försökt att motstå, vägra. Du vägrar hade Janders sagt, ja det är dig fritt att göra som du önskar. Vill du inte så är du fri att gå. Förvånad hade han stövlat ut på torget och visste inte var han skulle ta vägen. Eirik hade varit beredd på våldsamheter. Alla gånger i livet han stått upp för sig själv hade någon slagit honom. Han beslöt sig för att vandra över Kjejsarbron och njuta av sitt fria liv. Han skulle söka upp sin far och mor för att berätta för dem att han skulle ge sig av för att aldrig återvända. Han ville att de skulle veta att han var fri att gå vart han ville utan att de kunde bestämma över honom. Ingen kunde bestämma över honom. Knappt hade han nått brofästet förän en av de posterade vakterna hade frågat om han var den av Poulins män de kallar Eirik. Eirik hade sanningsenligt svarat att så inte längre var fallet utan att han var en fri man. Vakten hade först gapskrattat, men sedan ändrat sin uppsyn till en hatisk mask av illvilja. Vi äger denna staden ingen blir fri förstår du väl din dåre. Därefter hade han gått lös på tonnårspojken med sin rackarklabba så brutalt att Eirik förlorade sinningen. Några dagar senare hade han dömts för oredande av ordningsman och fått stryka spö vid skampålen. Han hade därtill fått ett Odosvarv i fängelse om inte Herr Poulin så lägligt förbarmat sig över honom och köpt honom fri så nu var Eirik även skyldig honom silver för sin frihet. En frihet som Klockan själv hade berövat honom med sina kontakter. Lärdomen var hård men enkel. Fri kommer man aldrig bli om man inte besegrar dem med samma mynt. Skaffa sig makt och kontakter nog att styra sitt eget öde. Eirik gick därefter in i sitt arbete med liv och lust. Han försökte snappa upp allt som sades och lägga sådant som kan vara av vikt på minnet. Han blir skicklig med kniven både på nära håll och på avstånd och framför allt, han formar som en arenans gladiator sin kropp till fysisk perfektion.
Femton år gammal avser Eirik att göra sitt drag. Han och Janders skall ta sig in i Riddar Wulfgard till Harpeskogs handelsmagasin. Där ska de återstjäla den betalning i guld som herr Poulin givit honom för de bronstackor Poulins gjuteri köpt. Magasinet ligger på den andra sidan av bron i stadsdelen Tofia. Hanfrid ska ro dem över medan Eirik och Janders tar sig in. Eiriks plan är enkel. Han har på förhand avslöjat för den Zorakiska vaktkapenen att de ska bryta sig in. Han har mot försäkran om att gå fri även avslöjat vilken dag det ska ske. Eirik visste att Klockan inte har någon makt över den Zorakiska ordningsmakten då Klockan är Kardier. Han visste även att han är en så mycket bättre inbrottstjuv än Hanfrid skulle han sättas att ro båten. Hanfrid skulle även han skulle gå fri. Bara den förhatlige Janders skulle åka dit han skulle troligen dingla i galgen då han också är Kardier som gör brott på Zorakisk mark. Allt gick som smort. De blev tagna på bar gärning. Hanfrid rodde sig till säkerhet och Janders fångades in av de Zorakiska soldaterna. Till sin förvåning brottades även Eirik till marken och fördes bort slagen i järn. I cellen gick det snabbt upp för Eirik att han begått ett öderstigert misstag när han litat på vaktkaptenen. Självklart var det inte det svinets avsikt att låta honom gå när han tagit honom på bar gärning. Under den skenrättegång som följde dömdes Janders till döden genom hängning. den en gång så sturske Janders grät öppet och hävdade att han agerat på gjutare Albert Poulins order. Då det efter kort efterforskning visade sig att Albert "Klockan" Poulin var en respektabel affärsidkare pålades även att Janders Jandersson skull; Lida infernos pinor innan han skulle få möta dödens frid för de löngner han sprider om respekterade borgare från grannlandet. Eirik, som är född i Zorakin klarar livet men döms till miste hand och får sin vänstra hand kapad från kroppen nästa dag.
Efter att straffet är verkställt hämtar Eiriks närmaste hans febersjuka kropp. Han rullas halvt vid medvetande på en kärra tillbaka till Herr Poulin, den som till bödeln kundgjort är närmast den straffade. Eirik vet inte om han yrar, men han bäddas ner bland fällar och vårdas ömt av Hanfrid inne i Herr Poulins eget sovgemak. När han några dagar senare återfår full sans förvånas han över Albert "Klockan" Poulins närvaro vid sjukbädden. Klockan nästan ömsint lägger sin hand på den blodiga stumpen som är kvar efter Eiriks hand. Jag vet vem som viskade i vaktens öra. Janders och jag har varit vänner i många år och jag vet hur mycket du såg upp till honom. Jag trodde nästan att det var du när jag först hörde att ni blev nappade, men när du fick; miste hand, visste jag att du var ren. Vi kan inte låta detta gå ostraffat och jag vet som sagt vilket Shaitans yngel som håller i yxan på andra sidan Stirpaz. Vi ska göra blodshämd på de hänglämarna. Vi har alltid cirkulerat likt två katter runt het hummelgröt, men nu är det krig. Nu ska du bli frisk pojk, sedan har jag jobb till dig. Klockan lämnar rummet och Eirik tror först han drömmer. Han var säker på att genom ge helvetets pinor innan Klockan skulle ta livet av honom. Istället ger han honom arbete. Han vänder sig mödosamt på mage och borrar ner ansiktet i hönsdunskudden och skrattar hysteriskt så tyst den ljuddämpande kudden tillåter. Det värker i armen, men just nu plågar det honom inte alls.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 664
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av Jeb »

Rais Sallah al' Abbas

Segelflottan stävar långsamt över Raas Narram in mot Stabuls hamn. Turk Hizmi al' Abbas och hans båda fruar färdas långt över sin ställning. Hizmi är en enkel Ezba, fyrvaktare från ön Lopenta. Trots det vördades hans familj med en hytt ombord på Kejsarens galär Ahkri. Hizmis yngre fru Nafta hade nedkommit med en son bara några månader tidigare. Sonen hade fötts med Parlak, stjärnögon och var därför ämnad till de mäktiga Ashinas. Det var med blandad sorg och glädje Hizmi förde sin son mot Stabul. Glädje för att familjen nu skulle få en bättre ställning och han kanske skulle kunna ta sig en fru till. Sorg för att Hizmi skulle tvingas att lämna sin son i andras händer. Hizmi tackade ändå Mûllah för att det inte var hans äldste son, Ishmet som blev utvald. Arvet efter honom var då säkrat. Nafta var däremot otröstlig under resan. Barnet var hennes förstfödda och hon hade fått veta av Ahura Mastda att den store Mûllah bara skulle välsigna henne med en son, den son hon skulle ge upp till de fruktade Ashinas. Hizmis första fru Syhagria försökte ge henne tröst i att äran i att föda en Parlak var stor och Naftas son skulle skänka dem alla en bättre tillvaro som Kejsarens tjänare. Kanske skulle Hizmi vördas med upphöjelse till skrivarnas kast. Mûllahs vilja.
Rais Sallah al' Abbas följde strikta rutiner varje dag. Hans uppvaknande var då mörkret ännu låg tungt över Stabul. Han gjorde som alla Parlak i Ashinas tjänst och lydde en serie av regler. Lydnad var allt, konsekvenserna för olydnad var hårda. Sallah hade sett sina likar blivit hårt åtgångna av Serhlikprästerna för mista lilla övertramp. Sallah gjorde aldrig några övertramp. Han följe Phaar-Thun, Parlaks levnadsregler exemplariskt, han tyckte rent av om de strikta koderna. Efter uppstigning renades kroppen i sin helhet av Raas Narrams vatten, som flöt i en akvedukt genom Ashinas helgedom och Parlak gick i grupp till Beshter för att be. Beshter var en magnifik marmorklädd sal på vars hårda golv inte skänkte någon njutning till knän under morgonbönen. En enkel måltid intas och därefter ägnas dagen åt rigorös träning i Parlak-Thun, den uråldriga stridskonst som hör Ashinas väktare till. Kvällsbönen leds den högste Serhlikprästen, under bönen drillas adepterna i alla lärokunskaper som de anses behöva i sin tjänst. Efter bönen ägnas den sista tiden innan sömnen åt tyst begrundan och tala är förbjudet. Denna ritual upprepas genom hela veckan över hela år. Sallah omges av flera Parlak, men känner knappt någon av dem. Hela hans barndom är en dogmatisk repetition av samma mönster utan några större känsloyttringar. Sallah har under sin första period i livet ingen vetskap om något annat och lider inte nämnvärt av det. Han har aldrig varit utanför Beshter-Thuns murar och har ingen vetskap om världen utanför. Han förundras ibland av Stabuls larm som letar sig in genom de gluggar till ljusinsläpp som finns i Parlaks sovsal, men hans inre nyfikenhet är inte något som driver honom till att undersöka fenomenet.
Sallah får i tioårsåldern under en kort ceremoni i Beshter sitt första ljusblå Scharl, det tygbälte som betecknar honom som kvalificerad att öva Parlak-Thun med skarpa vapen. Han tilldelas en för ungtuppar anpassad Mûhadinsabel och en Zhinabaghddolk. Sallah får även sin Kosh-Thun, träningskamrat i den jämngamle Rashid Bel Karshma. Rashid är Sallahs like i hängivenhet och övertygelse. Han är en spegelbild i förmåga och kroppsstorlek och passar Sallah väl som partner. De båda driver varandra till stora framsteg och ses alltid vid varandras sida. De två är dock aldrig vänner utan mer som partners med samma mål. Målet att uppnå perfektion i Phaar-Thun och Parlak-Thun. Allt för att lyda Ashinas läror.
Rashid och Sallah utmärker sig snabbt bland de andra Parlak i sina näst intill maniska sätt att sköta sina plikter. De får under flera gånger till resten av gruppens avund beröm av Serhlikprästerna för sina framsteg. Det gör att både Rashid och Sallah inte är särskilt populära bland de andra Parlak. Ingen av de andra vågar någonsin konfrontera dem med sina tankar, men både Rashid och Sallah märker tydligt att de inte står högt i kurs. Blickar och tonfall mot dem är korthuggna och ibland kryptiskt hånfulla. Det sporrar bara pojkarna att gå djupare in i sin träning och de avancerar än fortare, till allas ytterligare avund. Rashid och Sallah håller sig efter hand mer på sin kant och skulle kunna vara ett stöd för varandra mer än i handling, men Sallah blir efter hand mer och mer inriktad på att överglänsa även Rashid. Han njuter syndigt när han lyckas med någon manöver som får Rashid att se sämre ut och han har svårt att dölja sin glädje när han kan svara på något inför Serhliks som inte Rashid kan. Detta gör att även Rashid än mer försöker få övertag på Sallah och dansen de båda dansar blir mer anspänd för varje gång någon besegrar den andre. De båda är så tävlingsinriktade att allt annat mörknar runt dem. Allt som betyder något är att vara bäst. Allt annat är oviktigt.
Sallah är femton när han tilldelas sitt röda Scharl. Den yttersta symbolen för Phaar-Thun. Han får även sina livlinor, Parlak-Thuns slutgiltiga grad, rätten att bära vapen i Ashinas tjänst. Sallah har aldrig förr värderat föremål, men han har heller aldrig ägt något. De båda klingorna, hans livlinor är utsökta i sitt hantverk och de ligger perfekt i hans händer. Ezba, elden den stora sabeln är lång och kraftfull. Isha, vinden är dolken vars korta blad skänker rörlighet och blixtrande snabbhet. Tillsammans med Sallah är de en perfekt treenighet. Även Rashid får sina grader och vapen och även han blir tilldelad sabel och dolk. Sallah tycker dock att Rashid ser fånig ut med sin långa gängliga kropp och vapnen hängandes ut likt en palm från stammen. Rashids kropp har växt förvånade fort och han är redan ett halvt huvud längre än Sallah. Längden har tagit ut sin rätt på bredden och han rör sig aplikt tycker Sallah. Detta märks tydligt i deras Parlak-Thun då den klart proportionerligt bättre utvecklade Sallah hanterade sin kropp med samma perfektion som tidigare. Sallah kunde inte låta bli att glänsa vid övningarna och förödmjukade Rashid vid varje tillfälle som gavs. Rashid led under det kommande årets Parlak-Thun och hans växande hat mot Sallah märktes tydligt. Han märkte aldrig att Rashid slöt sig samman med de andra Parlaks och distanserade sig helt från honom. alla förblindad av sin egen fullkomlighet och blev något av ett avundat hatobjekt. De andra Parlaks frös ut honom helt. Även detta gick Sallah helt förbi då han aldrig vare sig haft lust eller ens vetskapen om att han någonsin varit en del av gemenskapen. Han trivdes ganska väl att inte ha kontakt med de andra. Hans tid spenderades mellan Parlak-Thun träning och Beshter-Thuns vidsträckta bibliotek. Han är en girig student och slukar gamla skrifter om Kruns historia och Ashinas läror. Han passar även på att förkovra sig i allt som hör de vanliga Kruniters liv och leverne. Det är för att förbereda sig för det kommande året. Det året Parlaks lämnar Beshter-Thun för att leva fritt.
Trimmel gashok, det herrelösa året är det alla Parlaks gör under sitt sextonde år. Utan förmaningar och medel sänds Parlaks ut ur Beshter- Thun för att lära sig leva bland folket. Sallah kände sig väl rustad för sitt Trimmel gashok. Han hade studerat allt han behövde och menade att ta tjänst som karavanvakt. Något han tyckte skulle passa en man med hans kvaliteter utmärkt. Dessutom reste karavaner längs handelslederna och fick därför på kort tid se landet. Han ville få ut så mycket han kunde under den korta tid i frihet han hade. Målet var även i lönndom att ta sig till Lopenta där han tagit reda på att hans familj skulle finnas. Stabul visade sig dock inte ge upp sina frukter så enkelt. Staden är enorm och de frestelser den erbjuder en ung man är många. Sallah förvånades över hur många vänliga människor det fanns som ville ha en Parlak vid sitt bord. Han hade knappt hunnit utanför murarna innan han virvlade in i en lång dröm av förlustelser vid de många handelsfurstarna hov. Sallah lärde sig mer om kvinnlig anatomi än han någonsin kunnat drömma om. Hans muskulösa kropp och hans för kvinnor vackra drag kunde öppna flera dörrar för honom, men det var strålglansen i hans ögon som tycktes förtrolla det motsatta könet. Han levde likt en konung. Aldrig behövde han betala för något och Somajuicen skänkte honom en inre känsla av välbefinnande som aldrig tycktes lämna honom. Sallah tappade all känsla av plikt och vilja att resa för att dyka ner i ett allt djupare rus av lycka och lustar. Han minns inte ens vad hon hette. Sallah hade funnit henne på en av de många Somahusen i Stabuls finare kvarter. Med flickan i ett fast tag stapplade han mellan gränderna på väg till en okänd välgörare som han tillfälligt bodde hos som gäst. Han fattade aldrig vad de sa, men något om bror och heder bubblar runt i hans grumlade sinne. Likt en pisksnärt rycks slöjan för hans ögon bort och han är plötsligt i full kontroll över sina sinnen. Den man som står framför honom har dragit fram en långbladig dolk och svänger den hotfullt framför Sallahs ansikte. Parlak- Thun tar över hans kropp. Han upphör att vara man och drar Ezba och Isha i en enda blixtsnabb rörelse. Han är en tiger, han är ett vapen.
Sallah låter sig ledas av de grovhuggna soldaterna som kom till platsen strax efter dådet. De hade funnit honom sittandes på knä intill fyra brutalt uppsprättade män och en svårt sargad kvinna. Sallah hade rest sig upp och bar livlinorna vid bältet när de tog honom. Han leddes längs Stabuls vindlande gator och trappor i ett drömskt tillstånd, oförmögen att ens märka vart de för honom. Så mycket blod, hela hans klädnad är nersölad med det. Han kräks okontrollerat när han tänker på det. Vad hade han gjort? Männen hade bara värnat och sin vad han trodde var syster. Hon skulle aldrig gå att gifta bort nu när han besudlat henne. Fler och fler kvinnor skymtar förbi i hans sinne och han gråter för första gången han kan minnas. Tårarna strömmar och de bränner som eld hans ögon. Det kommer lämna ärr runt dem resten av livet. Något som Sallah för alltid kommer att minnas och med svart sot kommer att dölja.
Sallah är redo att straffas för sitt illdåd. Han tror inte att Serhlikpästerna kommer att skona hans liv. Det är inte mer än rätt för en sådan usling som han. Hoppas bara det går snabbt och smärtfritt. Något han vet att männens han dödade fick. En klen tröst, men ändå. Sallah förvånas istället av Serhlikprästerna totala likgiltighet över det som hänt. Han äcklas av hur de istället för att fördöma honom skrattar åt männen han mördade för deras dumhet att ge sig på en Parlak. Kvinnan som tydligen överlevt sina skador kommer att bli deformerad för resten av livet. Det roar dem mycket då de menar att hennes nya lyten förbättrar hennes utseende och skänker henne ett yttre som gynnar henne i det tiggeri hon nu kommer att ha som huvudförsörjning. Sallah visste att prästerna inte var direkt älskvärda personligheter, men aldrig hade han trott att de var rent onda människor. Deras grova skämt och ryggdunkningar kändes som regelrätta slag och orsakade själslig smärta varje gång de landade. Sallah spenderade några nätter i Beshter-Thun, men han reds av maran varje natt. Prästerna likt hånande demoner spydde orenheter över honom och överallt låg delar av styckade kroppar med tomma döda ögon. Han måste ut härifrån.
Sallah tog sina få ägodelar och gav sig ut ur Stabul under de återstående veckorna av hans Trimmer gashok. Han styrde stegen norrut, mot Lopenta.
Resan gick till fots ända upp mot byn Ruuk. Hans resa gick genom ett annat Krun än Stabul. Folket på landsbygden levde friare och renare än de sammanpressade stadsborna. Här fanns inte lika tydliga klasskillnader och inga slavar. Folket var fattigt, men verkade inte lida så mycket av det. Man var helt enkelt av enklare slag. Vart än han kom längs vägen bröt folket bröd med honom och erbjöd honom en plats som gäst. Han trodde först att det var av fruktan för hans ställning som Parlak, men de bara log mot honom och förklarade att deras gästfrihet var av fri vilja. Sallah kunde inte låta bli att fundera på hur hans liv skulle sett ut om han inte varit en Parlak utan en man av folket som hans far. En man av folket förresten. Hans far skulle vad han förstod vara en ärbar av ställning då han hade en son som var Parlak. Han drömde om sitt hem som en alabastervit villa med prunkande trädgårdar och flera slavar som skötte hushållet. Hans steg gick motoriskt och tankarna cirkulerade runt i huvudet när han kom allt närmare sitt mål. I Ruuk kom Sallah i lag med en skeppare vid namn Jintes som erbjöd honom att frakta över honom till Lopenta. Sallah hade berättat för Jintes att hans far var en välbärgad man på ön och att kaptenen skulle bli rikligt belönad för överfarten. Jintes skulle i person även följa Sallah till Klamma, som var den stad där Hizmi tidigare var fyrvaktare. Det var den enda adressen Sallah hade och skulle där söka vidare efter faderns villa. Under de dagar som de båda färdades över Lopenta frågade Sallah alla han mötte om de kände till Herr Turk Hizmi al' Abbas, men ingen tycktes känna till honom. Detta förbryllade Sallah en aning då en sådan rik man som hans far borde vara välkänd. Jintes och Sallah kom till Klamma och började genast söka efter Hizmi och hans familj. Sallah vredgades när han möttes av hånfulla leenden från olika affärsidkare, som han antog att fadern handlade med. De anvisade honom till ett enkelt tältläger utanför staden där trashankar av sämsta sort satt med likar ur samhällets bottenskikt. Vad skulle en man som Hizmi här att skaffa? Vid det stora tält som utgjorde kärnan av lägret fann Sallah sin far. Intet spår av rikedomar eller slavar stod att finna. Istället låg en gammal bruten man på en bädd av trasor, sjuklig och av allt att döma döende. Jintes blev inte vred utan fylldes av medlidande. Han erbjöd sig att vänta i Klamma för att föra Sallah tillbaka när han så önskade. Sallahs värld rasade totalt. Hizmet berättade om sina umbäranden efter att han lämnat Sallah till Ashinas. Familjen blev istället för belönade körda på porten och fick bäst de kunde ta sig hem till Lopenta. Han fru Nafta hade tynat bort av brustet hjärta och återförenades med Mûllah under hemresan. När de så återkom hade hans tjänst som Ezba gått till en annan och han kunde inte försörja sin återstående fru Syhagria, giftes bort till den nye Ezban i Klamma. Med sig förde hon hans äldste son Ishmet som nu var äldst av hennes nye mans barn. Ensam fick Hizmi hanka sig fram som dödgrävare, ett arbete som inte gav vare sig inkomst eller ära nog att gifta sig igen. Han hade också ådragit sig rötlunga av de ruttnande lik han tagit hand om. Nu var han för svag för att utföra sina uppgifter och låg här i väntan på att Mûllah skulle hämta honom. Sallah vägrade gråta då han var rädd att hans syn helt skulle förstöras av ögonens brännande tårar. Han förmådde knappt se på sin far utan tittade bort mot Lopentas inre sanddyner helt tom i själen. Hans fader såg att han tittade bort och sträckte en kloliknande han mot honom. Sallah ryggade tillbaka, men lät den gamle motvilligt ta tag om hans arm. Sallah förvånades över de varma känslor som for genom hans kropp. Hans far såg förskräcklig ut i sina åkommor. Trots det fylldes Sallahs hjärta av medlidande och kärlek till denne man. Bär ut mig till Mirbat min son. Mitt liv är fullkomligt nu när du är här. Sallah släpade Hizmet på den bädd han låg långt ut i Mirbats ökensand. De båda männen talade natten igenom om himlens stjärnor och de bilder som gömdes i dem. Sallah förbluffades över faderns djupa kunskaper om himlavalvet och hur man läste av det. Hizmet lärde honom även den urgamla Sändandets ritual. Alla dödgrävare i landet Krun ärade sina kunder med att sända dem till sista vilan utan kroppens bojor. När solens första stålar skänkte värme över sanddynerna drog Sallah Isha och sände sin fader till Mûllah. En ärans man hade lämnat Altor.
Jintes väntade som lovat i Klamma och färden tillbaka till hans skepp gick under tystnad. Sallah har sedan den dagen högaktat Jintes för att han inte någonsin frågade om vad som hänt eller bad om betalning för sina tjänster. Allt han sade under hela överfarten var att han såg i Hizmets ögon att hans liv ändades med ro tack vare Sallahs närvaro. De skildes på kajen i Raas och Sallah har inte träffat honom sedan dess.
Återfärden till Stabul gick till fots. Sallah undvek aktivt folk och färdades därför nästan helt uteslutande på natten. Han vandrade söderut i sällskap av stjärnorna. Krun är ett land av ytterligheter. Lika brännande som solen är under dagarna, lika isande kall är natten. Sallah brottades med sina upplevelser. Så länge han mindes hade hans självförtroende baserats på att hans ansträngningar gav hans familj en bättre status i samhället. Saknaden efter en familj han inte mindes hade dövats av det under hela hans liv. Serlikhs prästerskap hade därtill flera gånger upprepat det mantrat när hans fokus sviktat. Din familj kommer att skämmas om deras son inte kämpar. Sallah hade så vitt han kunde se det blivit bedragen. Hela sin uppväxt hade han benhårt litat till lärorna och Serhlikprästernas ord. Ett misstag han nu tänkte åtgärda. Den kyliga natten hade dragit bort en slöja från hans ögon. Sallahs liv var präglat av plikt och regelrätt leverne, men han bestämde sig för att aldrig mer vara blind.
Sallah återkom till Stabul och Beshter-Thun som en pånyttfödd. Han hade svårt att visa Serhlik den respekt de krävde och hans nya ifrågasättande sätt gick dem inte förbi. Han blev inte direkt bestraffad, men kritiken mot honom under Parlak-Thun är hårdare i tonen och ofta obefogad. Gång på gång får Sallah göra om rörelser som han tidigare fick beröm för. Samtidigt får Rashid lovord östa över sig för hans i Sallahs ögon klumpiga svärdsviftande. Rashid känns som ett barn i Parlak-Thun övningar mot Sallah. Sallah kan inte förstå att de två en gång ansågs som jämbördiga. Trots Sallahs överlägsenhet är det han som får rättelser och kritik, medan Rashid tillkortakommanden inte nämns med ett ord.
Perioden fram till artonårsdagen är fylld av prövningar, men Sallah genomlever dem enkelt. Han bryr sig inte om Serlikhs kritik då han inte längre ser på deras åsikter som viktiga. Han störs inte heller av att de andra Parlaks ignorerar honom, det har aldrig stört honom. Hans ensamhet ger honom mer tid att forska och fördjupa sig i Beshter-Thuns vidsträckta bibliotek. Sallah läser filosofi, historia och vise mäns nedtecknade ord. Allt detta är intressant, men han slukar böcker om astrologi nästan maniskt. Stjärnlära är en länk till hans far och Sallah får en känsla att han hedrar honom genom att lära sig så mycket han kan. Det stör Serhlikprästerna och de andra Parlak att han är så obekymrad över sin situation och oftare ser han prästerna stå och tissla när han passerar. Rashid har vid tiden blivit något av en ledare för de andra rekryterna. Han var ju även han utfryst, men sedan han fullt ut tagit avstånd från Sallah välkomnades Rashid med öppna armar. För första gången känner Sallah ett stygn av sorg. Han visste att Rashid spenderade tid med de andra, men att han utan förbehåll får en ställning bland dem är förvånande. Det Sallah sörjer är att det verkar länkat till honom som person. Sallah har aldrig aktivt sökt de andras gemenskap, men han har heller aldrig avisat dem, de bara inte gillar honom av okänd anledning. Sallah blir som en vålnad bland människorna i templet. Bara vid måltider och träning tilltalas han överhuvudtaget.
När så den efterlängtade artonårsdagen kommer blir han utan ceremonier eller festligheter tilldelad sin sista purpurfärgade Scharl. Serhlik förkunnar att han är en Parlak och skall genast inställa sig hos sin Ashinamästare för tjänst. Sallah rafsar ihop sina få tillhörigheter och vandrar längs Stabuls gator mot Tempelberget där de mäktiga Ashina har sitt residens. Han huvud maler på om det sista Serhlik sa innan han gick. Du kommer att tjäna din mästare väl, ni är perfekta för varandra. Lovande ord som bådar väl. Varför var då ett hånfullt leende fastetsat i Sallahs minne. Han kan inte för sitt liv tro att prästuslingen menade väl med sin avskedshälsning.
Tempelberget är en stängd värld för den vanlige Kruniten. De stora gyllne portarna döljer en prakt och överdåd som Sallah aldrig trodde var möjlig. De vita tornen på templen kröns av lökformade tak i renaste guld. Salar och parker inne på området är målade med de mest fantasieggande mönster av slingrande och geometriska linjer om vart annat. Sallahs flackar runt i skallen och han vet knappt vart han ska titta. Varje blick avslöjar något nytt än mer fantastiskt än det tidigare. Den eunuck som sedan porten ledsagat honom in i det största av tempelbyggnaderna föser honom in genom ett jättelikt dörrvalv och försvinner obemärkt ur Sallahs åsyn. Längst bort i den enorma pelarsal som han finner sig tittades in i står en magnifik tron i marmor uppe på ett podier av nattsvart putsad granit. På tronen sitter en till synes oändligt gammal man. Sallah behöver inte fråga vem det är. Trots att mannen är gammal går det tydlig att se den enorma inneboende kraft han besitter. Detta är Amir ul-Umara Farok Ben-Hussein Jassid al-hayy Bemirkhapi eller Fadern som han kortare kallas. Ashinas mäktigaste Nedkallare och med det, näst efter kejsaren Kruns mäktigaste man. Sallah stegade fram mot en en manshöjd höga tronen och föll på sina knän. Fadern sade inget, men Sallah visste att den gamle genomsökte hela hans väsen med sina krafter. Rais Sallah al’ Abbas, ni skall infinna er hos tredje Ashina Emir Farok Ben-Ulek Jassid för att tjäna honom som Parlak. Det var det Serhlikprästen hade tyck var så roligt. Ashina Farok var allmänt känd som den fallne. En omoralisk lismare som ägnade sig mer åt sin person än sitt heliga kall. Ashina Farok stod för allt Sallah inte gjorde. Farok var trots allt en Ashina och Sallah hade för avsikt att tjäna honom i linje med sin plikt.
Mötet med sin nye mästare infriade alla Sallahs fördomar. Ashina Faroks boning låg som alla andra Ashinas innanför murarna på Tempelberget. Det som skiljer den från de andra är att istället för Alabastervit är hela byggnaden klädd i gyllene färg. Mitt i stora salen ligger ständigt Farok omgiven av barbröstade smäckra Konkubetter som lyder hans minsta vink. Somaröken ligger som en rosa dimma över rummet och alla som vistas där har ett drömskt fånigt leende på läpparna. Ashinan ägnar inte Sallah ett uns av uppmärksamhet utöver den lista av dekret han sammanställt åt sin nye tjänare. Han förolämpar Sallah genom att inte ens tilltala honom utan att låta sin vaktkapten Gasshid vara den som sköter all kontakt med Sallah. Gasshid visar sig lyckligtvis vara en godhjärtad man som tar väl hand om Sallah. Dekreten som Farok tilldelar Sallah är mycket förödmjukande. Han måste alltid bära endast livskynke och olja sin kropp med kanelolja för att se brun ut. Hans ögon skall målas med kol och inte under några omständigheter får hans Livlinor bäras innanför väggarna. Det sista är värst av allt. Varje dag sedan unga år har Sallah burit Ezba och Isha vid sina höfter. Nu är de båda förpassade till hans sovgemak. Gasshid lugnar honom snart med att varje morgon hjälpa honom med påklädningen och efter den träna honom i det många fåniga ritualer Ashina Farok tvingar sina tjänare utföra dagligen. Allt från att möta solen nakna till att kyssa bort honung från Ashinans fötter. Det är den ritual Sallah avskyr mest av allt. Under de första månaderna kallar Ashina Farok på Sallah oräkneliga gånger. Han är Ashinans nya favoritleksak. Han låter Sallah vid upprepade tillfällen visa prov på sin Parlak-Thun inför Ashina Faroks imponerade besökare. Ashinan håller något som liknas vid en kejsares hov där han bjuder in vänner och politiska motståndare. Ashinan är en avskyvärd person, men Sallah kan inte låta bli att imponeras av hans skicklighet i att hantera det politiska spelet. Det tycks som att Ashina Farok har dem alla lindade runt sitt finger. Vare sig det är genom hot eller spelad vänlighet. Sallah är i egenskap av Parlak en fruktad titel. Han inser snabbat att hans närvaro vid hovet bara är av politisk natur. Han är där för att befästa Ashinans makt. Sallah får med Gasshids hjälp utarbetat en plan för att slippa leva charaden och istället koncentrera sig på det en Parlak ska, skydda sin Ashina. Gasshid lär Sallah att göra plumpa uttalanden precis inom gränsen för det som inte är straffbart och vid hans uppvisningar råkar han då och då tappa balansen eller något av sina vapen. Det får omedelbar effekt och Sallah kallas inte mer till deltagande vid hovet.
Även Gasshid har sedan tidigare använt sig av metoden. Även han har kastats bort like en leksak Ashinan tröttnat på. Detta ointresse från Ashinan ger de båda herrarna en fantastisk möjlighet. De bor i ett palats fyllt med lyx. De har få om inga officiella plikter. Ashina Farok har även fyllt sitt palats med vackra unga kvinnor. De båda nyfunna vännerna kommer överens om att livet under Mûllahs himmel kunde vara sämre.
Under kommande år lever Sallah och Gasshid ett liv fyllt av utsvävningar och nöjen. Sallah missar helt att sist gång han levde under liknande sätt, under sitt Trimmel gashok slutade det inte väl. Det ignorerar han helt. Mûllah har dock hårda sätt att sända sina tjänare tillbaka på den rätta vägen. Like en blixt från klar himmel blir han kallad inför Ashinan. Sallahs huvud spinner när han av Ashina Faroks läppar blir skickad till att avrätta en förrädare inom murarna. Denne förrädare har delat bädd med en av Ashinans haremsflickor, ett brott bestraffat med döden. Denne förrädare är Kapten Gasshid. Sallah tar emot befallningen utan ett ord. Han vänder på klacken och tar sig mot dörren. När han precis ska lämna tronsalen hör han Ashinan fråga om inte Sallah och Gasshid var vänner. Tråkigt att det skulle bli han som utför avrättningen. Sallah bemödar sig inte ens om att vända sig. Han bara fortsätter mot Gasshids kammare. På vägen upp för trappan låter han Parlak- Thun ta över hans kropp. Han upphör att vara man och drar Ezba och Isha i en enda blixtsnabb rörelse. Han är en tiger, han är ett vapen.
Gasshid är inte en kapten för sin skicklighet med sabeln, utan mer för sin födslorätt som son till en Krun ädling. När Sallah kommer in i hans kammare bjuder Gasshid inget motstånd utan nickar bara och faller på knä. Hugger är snabbt och skonsamt och skiljer huvudet från kroppen i ett rent snitt. Sallah faller på knä, släpper Ezba och utför tändandets ritual som endast ärans män förtjänar.
Åter igen är Sallah ensam. Mûllah belönar dock alltid dem som tjänar honom utan att ifrågasätta. Ashina Farok hade räknat med att Gasshids familj skulle vilja kräva blodsbot av Sallah för att han dödat deras son. På så sätt skulle Ashinan bli av med både Gasshid och Sallah utan att han behövde bryta mot några av tänjandets regler. Vad Ashinan inte hade räknat med vad allas vetskap om att en Parlak inte handlar utan order från den han tjänar. Den som nu krävs på blodsbot blir Farok och Sallah hyllas för sin lojalitet. Ashinan får under veckor återkräva tjänster och spendera mycket av sin makt för att släta över det som kommer att kallas mordet på Gasshid al' Kosh. Det värsta av allt är att han förlorar ansiktet inför Fadern. Något som aldrig är väl för en Ashina.
Det kommer sig så att Fadern beordrar Ashina Farok att ta sitt straff och hans blodsbot skall vara att tjäna Gasshids far Dry al' Kosh under ett års tid. Ashina Farok tänker inte under några omständigheter tjäna någon och under ett mörk natt packas hovet ihop och Sallah blir ombedd att borda skeppet Argebala i hamnen för färd mot okänd strand. Ombord på Argebala verkar dock inte Ashinan alls som en man utan ansikte som flyr i vanära, tvärt om. Han verkar nöjd och självsäker.
Argebala är en stor båt. Ett gammalt slavskepp som konverterats till truppfraktare. Ombord befinner sig legosoldater till ett för Sallah okänt krig. Den enda informationen han får är att skeppet skall turnera runt Kopparhavets hamnar för att rekrytera soldater. Resan går nordväst med god vind och livet ombord är ganska enformigt. Ashina Farok håller sig under däck i sin hyrda hytt och Sallah förpassas till en koj bland soldaterna. Tidigt på resan får han god kontakt med en legohirdens befäl. En Junker Tarnbrand. Tarnbrand är en man som Sallah genast tyr sig till. En tjänare som honom och en man som rest vida omkring bland Kopparhavets länder. Lite väl vida kan Sallah tycka och hans många berättelser om krig han deltagit i känns nästan lite åt mytomanihållet. Trots det är hans historier underhållande och lättsamma. Dagarna flyter fram fortare än om Junkern inte varit med. Tarnbrand vet vad en Parlak är och försöker vid upprepade tillfällen rekrytera Sallah till den styrka han har i uppdrag att sätta ihop. Sallah är frestad att följa Junkern, men hans känsla för plikt emot Ashinan förbjuder honom.
Skeppet anländer efter oavbrutet seglande Fil-Tofia i Zorakins land. Ett land Sallah aldrig tidigare hört talas om, men tydligen är målet för Ashina Faroks resa. Tarnbrand står lutad mot relingen och hans lättsamma sätt är som bortblåst. Det är plikttrogna mäns onda öde att tjäna sämre män. Junkern ser tungsint ut när han tar farväl av Sallah och önskar honom all lycka. Hans förhoppning är att de båda trots allt någon gång kommer att tjäna tillsammans under bättre herrar. Detta vet Sallah aldrig kommer att hända, men han säger sig dela den önskan. Sedan tar han på stapplande sjöben sig i land i Zorakernas rike.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9003
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av birkebeineren »

Det var några ...rejäla bakgrundsbeskrivningar. Fler sådana!

Extra kul att läsa om ett så obeskrivet land som Krun, särskilt när du lånat in material som skapats på forumet. Vi döpte dock om Mullah till Mulekh (efter en mycket lång diskussion...).

Och välkommen hit! :)
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 664
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av Jeb »

Tackar. Jag har hängt i bakgrunden ett längre tag. När det gäller dessa små historier är de skrivna lite längre bak i tiden, tror inte det var ändrat då. Jag har själv inte läst igenom dem på ett tag. Läste Kjetil igår på forumet. Jag vet att jag var nöjd med den när den skrevs. Nu tyckte jag att den var tung att läsa och lite spretig i kvalitet. Hoppas de ger glädje och inspiration till någon! Tack alla för det jobb ni lägger ner här. Grymt kul att se Ereb växa fram.
Användarens profilbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 2248
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av Fafnir »

mycket trevligt :D
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 664
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Folk i Slättebo

Inlägg av Jeb »

Jag hittade ett gammalt spelarintro för en SLP. Lägger upp den för skojs skull.

I den helige Odos år 610.

Koggen knarrade och hävde sig bland vågorna som gick över Stirpazviken. Skeppet hade redan passerat Bredsö och väntades ligga till ankar utanför Fil-Tofia om några timmar. Solriddare Alke av Imnaslätt gick under däck för att se till sin springare. Divrahingsten Streiff, döpt efter någon gammal krigshjältes häst, var Alkes bästa vän. Streiff hade inte uppskattat sjöresan och hans hovar hade gjort stor åverkan på spiltan han stod i. Du ska snart få springa av dig. Det bär norrut redan i natt. Månen kommer att lysa väg för oss. Riddaren skrockade till en aning. Din svarta bog med min svarta ordensmantel kommer skrämma slag på de som ser oss spränga fram i natten.

Väl på väg norr med den mäktiga Stipaz på sköldsidan ångrade han sig en aning. Kanske hade han mått bra av en natt i en bädd som inte rullar. Kanske hade han kunnat må gott av ett besök i Halvlängsman Askluts lögarhall. Nåväl. Han uppdrag var inte att vila eller lukta gott. Alke hade aldrig varit i byn Skoften, trots att han ridit många gånger genom Slättebos västra delar. Det måste ändå till vila innan han når byn och något värdshus skulle nog finnas på vägen. Hovarna trummade på och Alke lät sig halvslumra i sadeln.

Morgondiset låg ännu kvar när han stormade in på Mäster Taraxacums gästgiverigård. Gården låg inom synhåll från Stirpazklyfts murar. En stad vars tempel han skulle besöka på vägen. Alke hade tidigare övernattat på gården och tänkte tillbaks på de stuvade morötter han ätit sist. En fröjd för sinnet hade det varit och nästan på gränsen till synd. Det hade kostat dubbel aftonbön för att bli kvitt känslan och istället givit en helig smärta i knäna.

När han fått den enfaldige Raxoriske gårdskarlen att förstå vikten av att Streiff krävde hela hans uppmärksamhet och att karln skulle sitta i spiltan intill Streiff. För att säkra eventuella önskningar från det magnifika djuret. Alke hade haft stor lust att lugga honom när han för tredje gången opponerat sig och menat att hans husbonde inte skulle finna sig i sådant. Etin bevare sina Raxorer, då de måste satts på Altor för att pröva Pennerska herremän.
Skriv svar