birkebeineren skrev:De efariska efariterna gillar dock inte willemiterna och heller inte LVs kerisgass i Kwoske som ofta måste satta sin lit till orden i sitt utsatta lage i ett ofta mycket fientligt land.
För att inte tala om de dalkiska troende i Efaro!!
För mig har tvärtom Willemiterna varit de riktigt rättsskaffens brödraskapet. De barmhärtiga men hårda, de som endast använder vapnets egg vid absoluta nödfall. Ädla av de ädla. En hel drös med Ivanhoe. Hit söker sig de nobla som inte står ut med alla adelsambitionerna bland solriddarna. (Gillar dock dina intriger och inbördes konkurrens som syns i din tidigare beskrivning.) Du tycks dock snarast ha vänt på det hela.
Men om det är viktigt för dig med att den riddarorden som finns kvar i Efaro är krigisk och farlig så finns det inte mycket att välja på. Vill du endast ha skandalen av massakern är DHOO till din tjänst.
DET TREDJE SOLTÅGET: (Förslag) År 285 anföll dalkerna piraterna i Morëlvidyn för att trygga de egna handelsskeppens södra rutt runt Caddo. Man lyckades med detta och fick ett brohuvud i det viktiga fortet Osahiln, på Morëlvidynska kusten rakt söder om piratstaden Dunderin. Detta var en utmärkt plats varifrån man med sina krigsskepp kunde rensa bland östra Morëlvidyns pirater. S:t Justins ordens solriddare som utgjorde stommen i den styrka som försvarade det dalkiska fästet gjorde också området runt om säkert från rövare, medan munkar och solvandrare spred Etins ljus till bönderna i hela östra Morëlvidyn.
Bara några år tidigare hade den Lysande Vägen delats, med hårda ord på bägge sidor. Exarkerna i Arno och Ekeborg hade bannlyst varandra. Det var därför många i Ekeborg som reagerade häftigt på dalkernas agerande i södra Kopparhavet. När det dessutom blev klart att S:t Justin orden hade framgång i att stoppa pirater och rövare samt att det förekom mission av caddismen bland morelvidynerna var det många solriddare och bontisaler i Aidne som höjde rösten för ett nytt soltåg. Man menade att om man inte agerade och förde soltåget - och ”den rätta läran” - till Morëlvidyn så skulle heretikerna snart ha en armada med piratskepp på sin sida. Man kunde inte låta dalkerna få agera ostörda. Till dem som sade att dalkernas exark aldrig hade utlyst något soltåg och att detta endast var en attack mot piraternas vidsträckta revir, svarade man att det från dalkernas sida visst betraktades som ett soltåg och kunde visa upp dalkiska mynt präglade med ordet ”soltåg” och ”Morëlvidyn”. Att dessa mynt hade präglats som propaganda från några av Caddos största handelshus var mindre väsentligt. Även den kardiske kungen Brand III var stor förespråkare för ett soltåg mot piraterna. Tillslut kunde inte exark Pergon göra annat än att utropa det tredje soltåget med mål Morëlvidyn och för att ”krossa de demondyrkande piraterna som så länge plågat Kopparhavets folk”. Det hela blev hastigt ihopdraget och antalet lansar och deltagande kungariken var inte vad man hade hoppats på. Viktiga trosfränder som Zorakin, Magilre och Jorpagna hade fullt upp med sina egna strider, både inrikes och utrikes. Det tredje soltåget blev därför i huvudsak ett kardiskt krigståg.
Man valde att attackera samma del av Morëlvidyn som dalkerna för att på det sättet hindra caddisternas mission. Man tog genom överraskning den mindre hamnstaden Zufre och lade sedan den större staden Monfeetrio under belägring. Detta var endast några dagars ritt från dalkernas Osahiln. När belägringen hade pågått i fyra fortdagar tog Kardiens konung Brand, som var ledare för detta Soltåg, större delen av sina trupper österut. Kvar lämnades endast nog med trupper för att tillsammans med solfararnas krigsskepp svälta ut staden. Resten av hären hade genom kung Brand två mål i sikte; piratstaden Borta Veijdi och dalkernas Osahiln. För att lyckas behövde man undvika de vakttorn som underhölls av kustens kastellbyar, men som man misstänkte nu bemannades av Justinerorden. Man hade observerat dalkernas spanare och någon patrull under belägringen. Brand och övriga militära ledare avsåg att inta Borta Veijdi för att sedan svälta ut dalkerna ur Osahiln. För att lyckas överraska fienden valde Brand därför att föra hären söderut och sedan österut genom den torra Saqashas nordligaste delar. Det var ett riskabelt val, men det lyckades. Man kunde efter ökenmarschen inta flera av de omkringliggande kastellbyarna, som försörjde både piratstaden och Osahiln, innan byborna visste varifrån de bepansrade råskinnen kom. Under ökenvandringen hade dock moralen i leden sjunkit avsevärt och Brand beslöt därför att hären fick fem dagars fri plundring efter att den första byn hade erövrats. De justinerriddare som patrullerade området fann sig efter några skärmytslingar för få för att göra motstånd och drog sig därför tillbaks till Osahiln. Härens plundringar fortsatte dock runt omkring långt efter de fem dagarna hade kommit till ända. Dalkerna belägrades inte, men tvingades förlita sig på underhåll hemifrån. När Borta Veijdi intagits skulle man blockera Osahiln från havet och driva ut dalkerna.
Borta Veijdi belägrades i två månader och med flera kraftiga anfall utan att man lyckats bryta in. Då öppnades plötsligt portarna och den äggfärgade flaggan hissades på porttornen. Striderna hade tidvis varit hårda och man antog att piraterna hade fått nog. Man misstog sig dock. När Brand i spetsen för en ansenlig styrka med riddare hade marscherat in fann de sig snart i en labyrint av smala gator och slutligen utlöste stadsborna ett bakhåll. Fram rusade plötsligt tre tjog* minotaurer frustandes och brölande av blodtörst. När dessutom stadsbefolkningen överöste kardierna med pilar, sten, bråte och latrinavfall från sina fönstergluggar utbröt kaos i riddarleden. Den stolta procession som hade marscherat in som segrare flydde nu ut genom porten för sina liv. Mången stolt riddare föll den dagen i vindlande gränder för minotaurernas blytunga yxor och svärd, men lika många krossades av sina egna hästar eller ströps av någon hämndlysten fiskarhustru. Minotaurerna hade ankommit hamnen tillsammans med piratkrigare i ett dussin fiskebåtar utsända av den sanritriske storhövdingen Ranoor di Néra. Han gjorde anspråk på storkungatiteln över hela Morëlvidyn och ville på detta vis få en fot i östra Morëlvidyn. Han hade två veckor innan drivit ut dalkerna ur kuststaden Córbadum och använde nu den som bas. Med dessa förstärkningar kom också Ranoors hovmagiker, Xandufaar, en helig man från Efaros djungler. Inom några veckor hade svåra sjukdomar spritt sig i den kardiska hären och solfararna beslöt att dra sig tillbaks till sina skepp i Monfeetrio. Nu hade dock de svarta ankorna längs kusten mobiliserat sig under Ranoor samt slutit fred med dalkerna, vilka i sin tur fått förstärkning hemifrån av hundratals fruktade bågskyttar. En reträtt längs kusten utan trovärdiga vägvisare såg allt för riskabelt ut. Hären tvingades därför till en ny ökenvandring. Med sig förde man sjuka och sårade ädlingar av vilka de flesta dock inte skulle överleva ökenvandringen.
Morelverstamamrna som bebor öknens norra delar hade nämligen beslutat att hämnas. Morelverryttare terroriserade härens tross, de sårade och sjuka i snabba hästburna attacker som tröttade ut solfararnas försvar. Dessutom följdes hären på håll av kvartetter dromedarberidna män som alltid tycktes föra dödliga faror med sig. Så fort solriddarna hade jagat männen på flykt drabbades härlägren av oförklarliga ormgropar, sandstormar och sjunksand. Kung Brand ledde en mycket sliten här ut ur Saqasha mot vad man trodde var erövrat område. Belägrarna vid Monfetrio var dock nu själva belägrade och hären överfölls snart av svarta ankor och Ranoors trupper när man skulle ta sig fram till Monfeetrio. Våg efter våg av fienden svepte mot kung Brands här. Tillslut lyckades Ranoors minotaurer skära av kungen och de riddare som tillsammans med honom skyddade de sjuka och sårade i härens akter. Det var i den påföljande bataljen när skränande ankor och brölande minotaurer mötte Brand och hans riddare, som Brand Solfararen stupade. Han kropp hindrades från att falla till marken av hans riddare som bestörta lyckades nå den övriga hären. Med en sista lansanstormning lyckades man driva morelvidynerna i reträtt.
Under hela den här tiden skall dalkiska trupper ha funnits i närheten men som valde att inte ingripa, något som kardierna ännu inte förlåtit dalkerna för.
Belägringen av Monfeetrio hade dragit ut på tiden. Staden tycktes ha större förråd än förväntat och de trupper som vaktade murarna tycktes aldrig minska i sådan mån att man skulle våga riskera en stormning. Minns att belägrarna utgjorde endast en mindre del av den kardiska hären. En ytterligare för belägrarna okänd anledning var att den svarta ankkvinnan Kirstia Gyllenstjärt tog över stadens försvar när hennes make stupade. Hon vägrade kapitulera även när många av stadens ledande män började knorra och ge upp. I ett legendariskt brandtal eldade hon stadens kvinnor att med hot, våld och kärlek ge sina män mod och sedan själva ta till murarna. Gyllenstjärt var också listig, och förutom kvinnor och barn utklädda till krigare som patrullerade murarna, lät hon ställa upp både liken av stupade krigare och nytillverkade halm-och-melon-krigare längs kreneleringen för att visa vilken styrka som väntade kardierna innanför stadens murar.
När konungen stupat såg soltågets deltagare det för gott att återvända till sina skepp. Det tredje soltåget varade inte ens ett år.
*Deras antal är sannolikt överdrivet av de kardiska vittnena, då Outartemplet i Borta Veijdi namnger endast fjorton minotaurer som skall ha deltagit i slaget.
Birke, är detta något du kan arbeta med, passa ihop med vad du skrivit tidigare och anpassa till wikin? Språket är inget vidare och det flyter inte som det skulle kunna göra, så se det bara som en stomme för dig att skapa vidare på.
Senast redigerad av Mikael den 2012-07-23 12:54, redigerad totalt 7 gång.
Mikael skrev:Birke, är detta något du kan arbeta med, passa ihop med vad du skrivit tidigare och anpassa till wikin? Språket är inget vidare och det flyter inte som det skulle kunna göra, så se det bara som en stomme för dig att skapa vidare på.
Kan absolut använda detta. Tredje Soltåget har känts svårt att ta sig an då det varit inklämt i viktiga officiella händelser men nu är vi långt på väg. Väntar bara på några ord från Caddo innan jag börjar skriva ihop det hela.
Gillar förövrigt att du både här i Morëlvidyn och i Jorduashur har gett minotaurerna en plats i EA!
Mikael skrev:Birke, är detta något du kan arbeta med, passa ihop med vad du skrivit tidigare och anpassa till wikin? Språket är inget vidare och det flyter inte som det skulle kunna göra, så se det bara som en stomme för dig att skapa vidare på.
Kan absolut använda detta. Tredje Soltåget har känts svårt att ta sig an då det varit inklämt i viktiga officiella händelser men nu är vi långt på väg. Väntar bara på några ord från Caddo innan jag börjar skriva ihop det hela.
Gillar förövrigt att du både här i Morëlvidyn och i Jorduashur har gett minotaurerna en plats i EA!
Exakt vad är det du behöver från Caddo, så ska jag nog knåpa ihop något!
Fyra stycken
glatt leende smilies för den misslyckade kardiska insatsen. Må Brand Solfararen återfödas som Morelvisk slav!
(eller som echterna hade sagt: Må han återfödas som faltrakier! men det var han ju redan... )
anders skrev:Exakt vad är det du behöver från Caddo, så ska jag nog knåpa ihop något!
Jag behöver veta om det Mikael skriver stämmer utifrån caddisk synsvinkel; att dalkerna syfte med attacken mot Oshalin 285 eO endast var ett försök på att hejda piraternas härjningar i söder och att expeditionen med den påföljande etableringen av ett brohuvud inte betraktades som ett soltåg av den dalkiska grenen av LV och dens exark.
En utveckling av dessa svar skulle vara några ord om handelshusen som präglat propagandamynt, varför den dalkiska exarken låter justinerriddare delta i en världslig(?) expedition och hur prästerskapet på Caddo rättfärdigade/fördömde (kanske lite beroende på deras inblandning?) att deras lands trupper inte gav någon hjälp till de hårdt trängda kardierna som drog sig tillbaka från morëlvidynerna.
Sen mera viktigt; hur påverkade förlusten i det Caddisk-Kardiska kriget dalkerna både med tanke på förlust av flotta och det stora krigskadeståndet de tvingas betala, samt det faktum att det var magi som hjalp kardierna?
Nu ber jag inte om några längre förklaringar utan endast något att gå efter då jag konstruerar en lite mera neutral redogörelse ur historiskt perspektiv av händelserna. LVs tolkning kommer präglas av att det ar präster tillhörande den aidniska grenen som författar men även de kan vara källkritiska och faktisk nämna andras syn på sakerna, om inte annat än för att påpeka deras feltolkningar.
Caddo hade två syften för operationen i Morëlvidyn. Den andliga anledningen var den att man sedan hundra år tillbaka skickat solvandrare för att förkunna Odos budskap till morëlverna. På senare tid hade dessa sändebud blivit hårt åtsatta av rövare och patrask i Morëlvidyn, och exarken hade därmed skickat ett kompani justinerriddare för att skydda dessa Etins budbärare. Men piraterna var inte bara ett hot mot munkar, utan även mot Caddos växande handelsintressen. Därför finansierades kampanjen av flera inflytelserika handelshus - som tillsammans med riksrådet beslutade för att etablera ett permanent brohuvud för att hålla handeln öppen. För att ytterligare rättfärdiggöra de militära aktionerna i Morëlvidyn lät ett antal handelshus prägla mynt med propaganda på, så att Caddos innevånare skulle förstå att det var ett andligt och rättrådig företag. Detta retade dock ursinne på exarken, som försökte få "lögnpenningen" att smältas och präglas om, men utan större framgång.
(Att justinerriddarna var involverade i den "världsliga" aktionen att inta Osahiln är inte konstigt. Justineroden är inte bara kyrkans beskyddare utan även Caddos - den heliga öns - beskyddare. Om det ligger i Caddos intresse att säkra ett brohuvud för rikets finansers skull kan justinerriddarna mycket väl tänka sig att hjälpa till - förutsatt att exarken inte förbjuder dem.)
Angående dalkernas passivitet vad gäller bistånd till kardierna i Morëlvidyn fanns det delade meningar. Vissa riarker menade att detta var skamligt, och bröt mot Odos bud - medan andra menade att det var helt rätt att inte bistå Aidnes kättare med hjälp. Etin dömer. Efter förlusten mot Kardien år 292 e.O. torde de flesta trupper kallas hem från Morëlvidyn. Endast en mindre styrka stannar kvar för att försvara Osahiln. Hade det inte varit för att Caddo redan etblerat sig som ett handelsimperium hade Caddo idag inte varit mycket att hurra för...
Frågan avrför dalkerna var passiva, har den fått svar? Visserligen hamnade de under någon slags belägring och de områden de hade utanför borgen togs över av kardernas här. Var fiendeskapet/schismen så stort?
Mycket händer i Morëlvidyn kring år 290. 289 dör Storhövdingen och självutnämnde kungen av Morëlvidyn (ej accepterad av morelverna och fick aldrig kontroll på östra Morëlvidyn). En maktkamp följer där många känner sig kallade, men resultatet blir att Sanriterna kastas västerut mot sin egen ö. I öster i området väster om Osahiln lyckas ankorna kasta ut sanriterna och en kortlivad piratallians skapas. När man konstataerar att de flesta dalkiska trupperna lämnar Osahiln med omnejd år 292 inleder man en belägring som mot slutet av året leder till att de sista av dalkerna tvingas hem (dock inte utan en legendarisk sista strid! jag har en idé som jäser) och morelvidynerna intar Osahiln.
Hur var det nu med de etinstroende morelvidynerna som flydde till Hixani? Var det efter Osahilns fall? Hittar inte inläggen där vi diskuterade detta. Man kan ju tänka sig att LV inte stod så högt i kurs efter soltåget och Osahilns erövrande.
Kres-bontisât Morëlvidyn med säte i zorakiska Hixani har vi fastslagit, men även om vi inte helt avklarat när de såkallade kres-bontisâten uppstod så kan vi med förutsättningen att dessa endast är en del av LVs aidniska gren utgå från att morëlvidynernas uppstod efter Stora Schismen 281 eO.
Etinstrogna morëlvidyner har enligt vad anders skriver funnits i landet ett bra tag innan schismen och dalkernas erövringen av Osahiln. Om dessa blev så många flera under det korta och våldsamma Tredje Soltåget är kanske tveksamt, men vi kan förmodligen utgå från att de som fanns i någon grad stöttade både dalker och kardier och således inte fick det så lett efter att solfararna fördrevs från landet.
Följdaktligen så flydde många etinstrogna morëlvidyner och de hittade en fristad i den zorakiska staden Hixani. Hit kan även flera ha flytt när dalkerna förlorar Osahiln.
Jag kommer nämna denna flykt från Morëlvidyn som ett punkt i Tredje Soltågets efterspel och "Osahilns fall" låter också det som ett viktigt punkt att lista upp.
LV mission har som sagt förekommit ett tag, redan innan schismen,fortsatte när dalkerna kom, den följdes av aidnisk vid och efter tredje soltåget, och en tid efter.
Jag föreslår att ett utbrott av anti-LV våldsamheter inträffade kring år 300 (snarare senare än tidigare) och att det var då många flydde.
Mikael skrev:Frågan avrför dalkerna var passiva, har den fått svar? Visserligen hamnade de under någon slags belägring och de områden de hade utanför borgen togs över av kardernas här. Var fiendeskapet/schismen så stort?
Vad jag förstår av officiella källor var det just fiendeskapen/schismen som var orsaken till passiviteten. Jag kan tänka mig att dalkerna hade hört både smädelser från kardierna, och propaganda från eget håll - och helt enkelt valde att inte ingripa när dessa blev angripna. Fruktansvärt, men knappast otänkbart.
anders skrev:Vad jag förstår av officiella källor var det just fiendeskapen/schismen som var orsaken till passiviteten. Jag kan tänka mig att dalkerna hade hört både smädelser från kardierna, och propaganda från eget håll - och helt enkelt valde att inte ingripa när dessa blev angripna. Fruktansvärt, men knappast otänkbart.
Kan vi kanske få in dalkernas fruktan för magi här? Om inte på annat vis så åtminstonde som ett skäl dalkerna senare började använda efter att de förlorade delar av sin flotta i Caddisk-Kardiska kriget tack vare kardiska magiker?
anders skrev:Vad jag förstår av officiella källor var det just fiendeskapen/schismen som var orsaken till passiviteten. Jag kan tänka mig att dalkerna hade hört både smädelser från kardierna, och propaganda från eget håll - och helt enkelt valde att inte ingripa när dessa blev angripna. Fruktansvärt, men knappast otänkbart.
Kan vi kanske få in dalkernas fruktan för magi här? Om inte på annat vis så åtminstonde som ett skäl dalkerna senare började använda efter att de förlorade delar av sin flotta i Caddisk-Kardiska kriget tack vare kardiska magiker?
Det kan du visst lägga in om du vill. Kom bara ihåg att även om det finns många dalker som fruktar magi, var inte grunden för att förbjuda magi fruktan i sig, utan för att magi ses som en perversion, förvridning och olovlig manipulation av världen (vilket skiljer världen från Världssjälen - Etin).
Man är ju inget under av effektivitet och aktiviteten på forumet har väl inte varit på topp på sistone men här kommer i alla fall en något utförligare text (dock inte klär än) rörande det furgiska soltåget.
Soltåget mot Furgia
Soltåget mot Furgia, en förlängning av det första soltåget, hade sin upprinnelse i det relativa lugn som infann sig i norra Soluna efter etableringen av Solstaten 212 e.O. I norra Soluna kom solfararna i kontakt med handelsmän från det fjärran Furgia, och en och annan solfarare lyssnade nyfiket på berättelser om magnifika, men sedan hundratals år övergivna helgedomar tillägnade en gudom, av furgierna benämnd Eladain. Bland många solfarare ansågs denne Eladain vara den samme som Etin, och att det nu var varje god troendes plikt att fortsätta soltåget mot Furgia för att återta helgedomarna i Etins namn. Särskilt framträdande om denna åsikt var den berendiske greven Gilbertus av ? (Gilbertus Silvervåg av Laterna /Admin.), uppbackad av en sammanslutning jorpagniska riddare, Den helige Odos brödraskap, med Lociuz Nica Aurelo a Claravalz i spetsen. I solstaten fanns vid tiden gott om solfarare som anslutit det första soltåget i slutskedet och inte hunnit få sin religiösa iver eller äventyrslystnad stillad. Bland dessa föll tanken om att fortsätta soltåget österut i god jord. Många anslöt sig till Gilbertuz och antalet som krävde ett soltåg mot Furgia växte med tiden till en formidabel skara. Ett formellt godkännande av exarken Arcival I erhölls aldrig trots påtryckningar, men soltåget välsignades emellertid av ett flertal aidniska bontisâler.
Furgierna var vid tidpunken involverade i ett av de otaliga krig som förts med ärkefienderna i norr - kalmurrierna, samtidigt som man ansattes av krigiska nomadstammar i de nordöstra gränstrakterna. När rykten om solfararnas förehavanden nådde de styrande slog dessa dövörat till i hopp om att de bara var illasinnade rykten spridda av kalmurrierier, vilket det mesta talade för då de underrättelser som nått furgierna från Solstaten tydde på att solfararna inte hade skepp nog för att sätta upp en tillräckligt stor invasionsflotta vid den solunska golwyndakusten för att utgöra ett hot. När solfararflottan, via slusstrappan vid Raas Narram, avseglade mot Furgia 214 e.O, var furgierna således oförberedda. Att solfararna skulle ta vägen förbi Raas Narram hade inte slagit furgiernas storkonung och dennes ministrar, då förbindelser med jorerna i det Krunska förbundet vid den aktuella tidpunkten var mycket goda. När jorerna vände furgierna ryggen genom att tillåta solfararna att passera Raas Narram, var det som att huggas i ryggen av en broder.
Jorerna i det Krunska förbundet övergav sina gamla bundsförvanter i kampen mot de akrogaliska nomadern, till vilka de och furgierna räknade de mulekhtrogna i Krun, i tron om att furgierna gick mot ett oundvikligt nederlag i kriget mot kalmurrierna, och att solfararna därav var ett säkrare kort i kampen mot de mulekhtrogna. Efter att solfararna förhandlat sig till tillgång till slusstrappan mot löften om att stöda sin joriska bröder i det Krunska förbundet i deras kamp mot de mulekhtrogna, avseglade således en ansenlig flotta mot Furgia, via Garhuea - nuvarande Stabul. Seglatsen mot Furgia var av Etin välsignad med gynsamma värdeförhållande och var förhållandevis händelselös.
När de styrande i Furgia nåddes av underrättelser om den hastigt annalkande invasionsflottan lamslogs man av tvivel. Stora delar av rikets armé var uppbunden i kriget mot Kalmurrierna och i nordost av strider mot nomader. Att de skulle tvingas till strid mot Solfararna tog andan ur Storkonung och dennes ministrar, men man skickade ut sin eftersatta golwyndaflott i hopp om att denna skulle kunna skrämma iväg solfararna. Furgiernas flotta nedkämpades förhållandevis lätt av solfararna med understöd av krigsskepp från det Krunska förbundet. Nu stod endast furgiernas hopp till en hastigt ihopsatt armé betående av gamla veteraner och unga pojkar, samt kuststädernas stadsvakt.
Efter att solfararflottan nedkämpat furgiernas flotta seglade solfararna söderut utmed kusten förbi gränsfloden Harytis utlopp där de hade furgias huvudstad Ketoriam inom synhåll. Målet som hägrade för solfararna, Etins bergshelgedomar vid Faoriam, som låg några dagsseglatser söder om Ketoriam.
Innan jag fortsätter med texten skulle jag behöva ha lite feedback på, förutom allmänna tankar och tyckande, om detta fungerar med t.ex. Snibbens tankar/texter kring Furgia.
Jag behöver ju ha en anledning till hur en liten solfararinvasion initialt kan nå en viss framgång men efter ett tag kastas ut i havet igen. Har även tänkt mig att händelserna skall vara en anledning till att de mulekhtrogna i Krun och Furgierna närmar sig varandra. Tänkte mig t.ex. att furgierna framöver stöder de mulekhtrognas erövring av Solfararfästet Garhuea - det som senare blir Stabul. Men nu blir det väl lite väl OT från texten om "Soltåget mot Furgia".
)