Ransard

[Fafnir]

Jag ska inympa årtalen, mäster Mikael. Medans jag skrev insåg jag att det behövdes en potent fiende förutom svartfolken, för att ge en mening åt ranernas närvaro och det känns logiskt att låta jorderna ta denna plats

[birkebeineren]

Glöm inte att de två andra självständiga länderna i Kard, Belgoth fram till ca år 0 och Narim (Gauland) helt fram till ca 500 eO. Belgothernas ättlingar bildar också det självständiga Timolerien 176 eO. Sen den eviga fienden Palinor, först som handlare/missionärer från ca 50 eO och sen som ordensstat från ca 200 eO. Mirel finns i söder och alver i nord. Om ransarderna vill bråka finns det gott om kandidater.

Kartor över det historiska Ransard vore trevligt. Jag postade en kladdkarta tillsammans med grovindelningen av Kards historia och den tänkte jag skulle illustrera situationen ca år 0 innan Belgoth uppgår i Ransard.

Här finns den med några notater om platsnamn som förekommer i historien: http://img254.imageshack.us/img254/6343/sard.jpg
De rosa sarderna tänkte jag vara sarder som ännu inte blivit del av den ranska kulturen men den detaljen får du avgöra om.

[Fafnir]

Birke: Nä då. På kartorna är tanken att dessa ska synas med timolerer, alerer, fastrar och mostrar

Men de fiender jag letade primärt efter var i den äldre historian, och då fanns ju inte dessa riken än... Men alver, dvärgar och viki... jorder däremot kan ju vilja kasta sarderna i havet. Och de alltid lika pålitliga fienderna, svartfolken

-------------------------

jo... ytterligare ett förtydligande... när ranerna marcherade in i sardland så hade dom uppenbarligen kunnat lägga sarderna under sig och härskat suveränt istället. Varför gjorde de inte det? Jo... de var krigare, inte bönder. De var intresserade av striden men inte av erövrandet och de behövde en fast boplats. Sarderna erbjöd dom det och var inte ett hot. Således var det enklare att samrbeta är att härska. Idag ser det lite annorlunda ut, men som sagt...alla rena krig jag hittat kan lätt ses som försvarskrig (att plundra lite bosättningar utanför sardland, räknas inte som krig utan som...proviantering )

[birkebeineren]

Både belgotherna och narimerna kan ha haft statsbildningar under den äldre historien, och med tanke på att i princip inget är sagt om deras historia står det dig fritt att koka ihop konflikter om du så vill.

Andra potentiella fiender i nordvästra Ereb under den "äldre historien":

Crurierna på Marjura?
Trinsmyrier av blandad börd?
Blåhudade orghiner?
Tjugiska isbarbarer?

[gtjorgo]

Det belgothiska Ljusna lär väl haft nära kontakter av varierande karaktär med Ranerna då detta rike existerade.
....apropå det, Hur ser man på Ljusna idag? Plundringar (har det något av värde för Kaphalts folk?), Kolonisering?(trots det läskiga kentaurerna) Fredlig samexistens (kanske bäst ett tag framöver med tanke på de kommande årens turbulenta framtid ...dvs Ransarderröjet och korståg).
flydde alla belgother till timolerien eller drog vissa av dem annorstädes? till staden O? Finns några kvar?...kanske passar mer på ljusna

[Mikael]

Ransards (kanske hela Kards!) historia är mkt mer komplex än jag hade förväntat mig innan erebaltor.se

[Otvin Käkslite]

...version 2: http://www.youtube.com/watch?v=RKyrRp6K ... re=related

Den här har jag stått på borden i bar överkropp och stampat frenetiskt med foten till på Sjätte Tunnan i gamla stan många gånger.


//M

[Fafnir]

Där ser man. Jag hjälpte Joel och Co igång med menybiten när sjätte tunnan slog upp potarna och jobbade extra i köket första månaden

Gästar där själv så frekvent jag kan med mina tatuerarkollegor, drickandes wisbykloster

[Otvin Käkslite]

Vättevakan.

I det snöiga och vintriga Ransard finner man ibland det nödgat att hugga upp en vak i isen, för att fiska t.ex.

När man väl blivit klar med arbetet och mödan att hugga upp en ansenlig vak vill man ju inte att den ska frysa igen, varpå man ofta sätter ut sina ynglingar att vaka över vaken.

Dock händer det ibland att man inte tagit sin plikt på tillräckligt stort allvar och brustit i sin uppmärksamhet. Kanske har kylan och nattens långa timmar tagit ut sin rätt och man somnat.

Då kan man vakna och inse att man fått vättar i vaken. Där ligger nämligen en näve vättar döda i vaken man huggit upp. Det mystiska är att man aldrig ser någon form av skador på vättarna. Inte heller finns det några spår i snön mer än högst ett par meter, så ingen har nånsin uppdagat varifrån de kommer.

Detta har lett till att ynglingar ofta sporrar varandra till att sitta Vättevaka under stormiga vinternätter. Den gängse uppfattningen är att man sitta tillräckligt långt borta för att vättarna inte ska upptäcka en, men tillräckligt nära för att ordentligt kunna hålla uppsikt över vaken.

Till dags dato har dock ingen som suttit en hel Vättevaka utan att svika i sin uppmärksamhet, sett någon vätte och därför har man kunnat hålla sin vak fri från dem.

Det finns dock en fördel med att få vättar i vaken och det är att isen blir så mycket lättare att åter hugga upp igen då vättarna ligger i vägen för isbildningen. Bara att dra upp en vätte så spricker mycket av isen bara av det.

Allt detta har lett till ordstävet att "ha vättar i vaken" är sådant folk som är lite på latsidan och gärna väljer den enkla vägen att lösa ett problem.

(Ihopknåpat av mig och Sopodlare någon sen, nördig natt; rollspelsstinna på en rykande kopp Earl Grey.)


//M

[Fafnir]

Detta inspirerades av Otvin Käkslites inlägg "den sista striden". Det kan väl sägas vara bakgrundshistorian därtill...


Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder.
Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.

Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...

[Mikael]

Toppen Mäster Fafnir!

Mäster Otvin, spelade upp pipkonserten när vi spelade i lördags, till mycket beröm och breda leenden. (En RP spelar ransardisk bälgpipa.)

Förresten, efter att ha läst den lustiga Sinkadusbloggen så fick vi en källa till ett tillägg till Grip-artikeln. Den björnsvansade gripen. Superovanlig avkomma mellan grip och grottbjörn, eller endast heraldisk skapelse utan fantasyförankring?

[Otvin Käkslite]

[Fafnir]

rödmarkerar stycket och bifogar Otvins text, ngt omarbetad.

Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder.
Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.

Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...

Än idag färdas åldrade raner till Swartkozens topp under midvinteraftonen. Deras familj och vänner följer med och vid bergets fot tar de avsked från varandra och dricker en bägare av gravmjödet. Familjen och vännerna återgår därefter till sina hem och de gamla samlar sig och påbörjar den mödosamma sista färden upp mot toppen.

På Swatkozens topp finns det gamla horn som sägs varit Worthigs krigshorn. Den äldsta Ranen blåser i hornet och kliver sen ut på platån. Obeväpnad och orustad står han där att möta sitt öde i den sista striden och med ett öronbedövande skri dyker den stora vita gripen ner för att bringa honom vidare till nästa liv i Æsgars festhallarn

[Otvin Käkslite]

rödmarkerar stycket och bifogar Otvins text, ngt omarbetad.

Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder.
Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.

Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...

Än idag färdas åldrade raner till Swartkozens topp under midvinteraftonen. Deras familj och vänner följer med och vid bergets fot tar de avsked från varandra och dricker en bägare av gravmjödet. Familjen och vännerna återgår därefter till sina hem och de gamla samlar sig och påbörjar den mödosamma sista färden upp mot toppen.

På Swatkozens topp finns det gamla horn som sägs varit Worthigs krigshorn. Den äldsta Ranen blåser i hornet och kliver sen ut på platån. Obeväpnad och orustad står han där att möta sitt öde i den sista striden och med ett öronbedövande skri dyker den stora vita gripen ner för att bringa honom vidare till nästa liv i Æsgars festhallarn

Manligt!

Grymt med bakgrund till den vita gripen på berget.

Väl skrivet, mäster Fafnir

[gtjorgo]

ypperligt!

Apropå manligt De ranska kvinnorna har som vi kan läsa en framskjuten position. Kan man tänka sig att även ärbara av detta kön beger sig mot Berget för att möta sitt öde eller är detta förbehållet krigarna inom kulturen, här då männen?