Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Jeb »

skaraborgarn skrev: 2022-06-04 12:17 Bra mer fan-fiction!
Er vilja är min lag!


Överfarten på Kopparhavet till Hynsolge hade varit händelselös trots tidens oroligheter.

Argebala låg nu till ankars långt ut i Girdarbukten och Sallah hade bordat en mindre muleta som skulle ta honom uppför Stryfar. Han hade inte talat så mycket med generalen under resan och nu hade de åter skiljts åt. Han visste bara att han måste österut bortom Osterskog och sedan till Grynnerberges fot. Tarnbrandt hade inte frågat eller ens bett om något. Bara sagt att de skulle ta honom till Girdarbukten och där säkra ett skepp för hans vidare färd. Generalen hade hållit sitt ord. Det hade heller inte spelat någon roll. Sallah leddes av stjärnorna och visste inget om målet eller syftet med resan. Bara var och när han måste befinna sig på platsen. Han var inte heller förvånad över Tarnbrands tillsynes ointresse om saken. Sallah visste bättre än att förväxla spelat ointresse med verkligt.

Besättningen på skutan var Hynsolgiska fiskare. Trots att Sallahs hynsolgiska var svårförstådd lyckades han och kaptenen komma till något som liknade samförstånd om hur resan skulle fortgå. De skulle segla honom så långt floden lät dem och deras betalning skulle vara hans löfte om att skydda dem med sina svärd om det skulle behövas. I övrigt skulle de lämna varandra ifred. Han satte sig tillrätta i fören och tog in omgivningen när de markligt gled upp längs floden. Det var en märklig syn. Skövlade gårdar vars utbrända byggnader nu låg helt öde. På flera ställen kunde man se fåglar ivrigt kalasa på kadaver från djur och människor. I flera höga träd hängde kroppar och dinglade med stirrande tomma ögonhålor. Allt detta samtidigt som vårens första blommor öppnade sina knoppar och slog ut. Gräset började grönskas och småfåglarna kvittrade obrydda av de makabra krigsscenerna runt dem. Snart skulle naturen och sommaren återta allt och asätare skulle gömma undan liken. Kriget skulle snart vara ett ont minne. Varför kunde han då inte känna hopp om framtiden? Det gnagde i honom medan muletan fortsatte.

I tre dagar kryssade de sig uppför Stryfar ömsom för segel och ömsom vid roddarbänkarna. Städerna Orlangin, Arbine och Kandor passeras. De hålls alla av nya herrar efter kriget och främlingar är inte välkomna. Strax norr om Kandor kommer de fram till ett läger vid flodstranden bestående av tält och rishyddor. Lägret bär Hynsolges stjärna och rojalisternas blå färger. Det är dags att lämna floden och fortsätta till fots. Han tar farväl av fiskarna och efter att de gjort affärer med lägrets invånare seglar de mot Girdabukten igen. Sallah vet att hans svärd och alvkappa sticker ut. Han väljer att svepa in sina dem i kappan och bära allt hoprullat över ryggen i en repstump. Han tar sig in bland tälten och känner snart igen ett härläger. Stanken, smutsen och eländet är som han minns det. I sina trasor till kläder smälter han in väl bland alla flyktingar och trashankar som lever vid sidan av soldaterna. Han måste få tag i mat och bättre skodon om han ska lyckas ta sig vidare. Han vill inte förfalla till tjuvnad. De som lever här har det svårt som det är, men han har inget han kan skiljas med för att betala. Han önskar att Lima vore här. Hon skulle kunna leda honom på stigar som ingen annan såg. Tillverka skor från vilket bytesdjur som helst. Förse dem båda med mat från världens skafferi som hon brukade säga. Han stannar i gyttjan och blir stående en stund. Hade hon varit här hade han inte heller varit ensam. Det var mer värt än både skor och mat. Sallah låter känslorna strömma genom honom trots att han vet hur lätt han kan tappa kontrollen. Han känner hur det pirrar försiktigt långt inne i hans själ och besten vrider sig i sin vila. Han avbryts av ljudet från vattendroppar som fräser mot en het sten. Först fattar han inte från vart ljudet kommer, men förstår snart att det är hans egna tårar som bränns bort från ögonen. Hans glödande blå ögon har vaknat till liv. Alla i lägret svävar med ens i livsfara.
-Sallah!
Rösten är skarp och ekot av den trycker bort alla ljud runt om. Det blir ett kort ögonblick helt tyst och alla rörelser runt honom upphör. Sallah snurrar blixtsnabbt runt på hälen och famlar efter svärden som inte längre finns där de ska. Det är svårt att utskilja gestalten framför honom. Allt grumlas av fladdrandet mellan hans vanliga syn och Parlak- Thuns mer abstrakta.
-Saaaallaaaahhh!
Ordet sjunker djupt in i hans sinne när magin biter sig fast. Han känner hur benen inte längre bär och gyttjan på marken möter hans ansikte. I hans huvud spelar en melankolisk visa på luta som han vet att han hört förut men inte kan placera. Sedan blir det svart. Runt honom fortsätter livet i lägret utan att ha märkt att han ens var där.

Han vaknar med ett våldsamt ryck och kastar i panik av sig pläden någon svept in honom i. Det känns som han ska kvävas. Munnen är så torr att han inte kan andas.
-Här. Det blir alltid så efter att man blivit sövd.
Sallah tittar på mannen som sträcker över en illa tillverkad träkopp. Han är smal och smutsig. Kläderna som en gång varit färggranna och dyrbara är bleka och trasiga. I ansiktet som förr tillhörde den fagraste mannen han sett hade ett glest långt skägg växt fram. Men var var det han? Sallah ville mycket men blev tvungen att hälla i sig muggens innehåll först.
-Torgil Honungsvald! Av alla människor! Vad gör du här?
Torgil förvred ansiktet i en grimas och log samtidigt som tårarna börjar trilla längs kinderna.
-Jag vet inte. Jag vet inte vad jag gör här. Allt jag vet är att jag måste till Grynnerbergens fot bortom Osterskog. Jag svor att aldrig igen sätta min fot i detta helveteshål till land. Jag visste inte ens var Osterskogshelvetet fanns, men här är jag. Tillbaka igen! Etin ske pris min lycka ler!
Torgils blick bar spår av umbäranden och han var på gränsen att falla genom slöjan in i vansinne.
-Någonting kallar även mig, Torgil. Tiden är knapp.
-Jag vet!
Torgil avbröt skrikande. Hans ögon är uppspärrade och saliv letar sig ut från mungiporna i hans plötsliga utbrott.
-Varje natt. Samma dröm.
Torgil böjer huvudet och slår upprepat mot sina tinningar hårdare än vad som är hälsosamt.
-Samma, samma, samma. Gå mot Grynnerbergens fot bortom Osterskog.
Sallah lät honom sansa sig en smula innan han tar till orda.
-Var är Skabbe?
Torgil tittar upp med glansiga ögon och drar djupt efter andan.
-Jag släppte honom. Brände bort Lima och Kjettil från hans minne. Hans glömska gjorde honom som vanligt. Sorgfri och nyfiken på världen. Pratade om att vi skulle åka till hans Sorkien.
Torgils biter ihop käkarna och väser mot Sallah.
-Det var fruktansvärt. Jag stod inte ut med hans glädje i min sorg. Jag menade det inte men när drömmarna började komma till mig tog jag ett beslut.
Torgil tystnar och tittar ner i marken när han fortsätter. Sallah sluter ögonen han vet vad som ska komma.
-Jag tog bort oss. När han sov. Han sinne var helt naket. Det var så enkelt.
-Du hade ingen rätt.
Sallah skakade långsamt på huvudet medan han sa det.
-Jag lät först en vaggvisa ge honom ro och sedan lät jag glömskan ta honom. Det blir bättre så här. Han är tryggare utan oss.
-Du hade ingen rätt!
Sallah häver sig fram och rösten mörknar till ett rovdjursvrål. Hans ögon tänds så två blå eldar ersätter dess plats. Han förbereder sig på pisksnärten där han helt begraver sig i Parlak- Thun, men den kommer aldrig. Torgil håller upp handen i en klolik gest och en osynlig barriär håller Sallah på avstånd.
-Du dömer inte mig krunier. Dina svärd är ingen match mot mig.
Torgil sträckte ut sin andra arm bakom ryggen utan att släppa blicken på Sallah. Hans alviska luta seglade ljudlöst genom luften tills den nådde hans hand. Han låter ena handens fingrar skapa en simpel följd av toner medan han håller kvar den andra framför Sallah. Barriären ger vika en smula om än för ett ögonblick. Sallah pressar sig framåt. Barden tar då ett snabbt steg åt sidan och Sallah far framåt. Allt går med blixtens hastighet och Sallah hade aldrig kunnat besegras av någon annan. Han vet dock redan innan han sätter ner foten att barden är i hans sinne. Den underbara musiken flödar runt i hela hans väsen. Harmonierna möter kaoset som bor i honom och harmonin vinner. Besten vrålar, men det är försent. Kraften i musiken pressar ner den i sin håla i Sallahs inre och allt blir till ro. Torgil tittar på honom med sina olikfärgade ögon och knäpper sedan hårt med fingrarna. Musiken tystnar och Sallahs ansikte möter marken för andra gången idag. Allt blir svart.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Väntar tåligt på fortsättningen...
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Agg Ähres tal

De svarta piratankorna lämnade år 615 sina hamnar vid Kopparhavet och seglade den långa vägen till Majura. Erövringsplanerna blev en katastrof, klimatet, invånarna samt de inbördes konflikter som fanns decimerade styrkan. De mest giriga och om man så vill tappra samlades under den äregirige Agg Ähres befäl. Denne Agg Ähre blev dock vansinnig och ledde de sista ankorna i fördärvet. Innan galenskapen helt bröt ut hade de sista stupat, bland dem den bruna ankan Carvajal som burit det naiva hoppet om att frälsa majuerna till Odos lära, men också Ärhes dotter som var bland de sista att duka under. Innan långskeppet som sakta sjönk utanför kusten höll Agg Ähre sitt tal, vem han nu talade till må vara osagt:

”Vi ska reparera skeppet, bygga ett större skepp. Sedan ska vi anfalla och ta över Arhem och ta kontroll över svavelproduktionen. För de pengar vi kommer att tjäna kommer vi bygga en ännu större flotta. Sedan ska vi erövra Trakorien följt av Pandarealia. Vidare ska vi ta över Monturerna. När hela Västerhavets länder är i våra händer ska vi fortsätta. Jag Agg Ähre kommer att äkta min egen dotter och grunda Ereb Altors renaste dynasti. Sedan kommer vi erövra världen. Vi ska uthärda. Jag är Etins vrede, vilka av er är med mig?”

Men ingen svarade...
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Gräl!

-Jaså där är du Grymbold, din förbannade tjuv. Ge vid alla Altors gudamakter, sanna som falska tillbaks det du stulit. Guldet är mitt!
- Vad säger du Berdrim?, din trekvartsprospekterare. Inte har jag stulit något guld. Den nya malmådern är min och det har jag såväl pergament som sigill på. Ge dig av och leta svamp istället. Du duger inte till något annat!
- Nej nu ljuger du din gamle halvorch, ja till utseende och sätt är du väl ingenting annat. Min far var den som hittade guldet först. Hit med allt och betala böter för olaga inträde på vår mark.
- Nej nu skiner månen på dagen och solen på natten. Jag har rätten på min sida. Har tre kopior på rätten att bryta guld så försök inte.
- Vätte! Ja du är ingenting annat än en vätte, skiten och lömsk. Min far hittade guldet först!
- Må vara hur det vill med din farsgubbe. Han hörde aldrig av sig till myndigheterna och då han inte gjort detta bryr jag mig inte om vd du gnäller om. Jag har rätten på min sida.
- Rätten? Rätten säjer du, nej nu ska jag vid mina anfäders skägg och ära ge dig en omgång!
- Jaså det låter så, ja då tar jag fram hammaren.
- Jag klarar mig utan hammare och svärd. När jag är klar med dig så ska jag såväl renraka dig och förlänga benen på dig. Folk kommer tro du är en människa. Hörde du? människa!
- Människa, nej nu gick du för långt ditt gamla lösskägg!
- Kardier, berendier, trakorier, ransard. Hela du din långskånk luktar människa! Gå upp och lek med alla långbeningar uppe i solen. Så svekfull som du är kan du inte vara en riktig dvärg men väl en missionär från Caddo!
- Nu gick du för långt nu ska du få stryk!
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Jeb »

skaraborgarn skrev: 2022-06-16 10:23 Väntar tåligt på fortsättningen...
Det kommer. Jag har bara lite semester. Solen skiner och datorer och rollspel är inte högst på listan. :D
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Makt har sitt pris

- Stopp! Vad håller ni på med? Ortoleg sprang fram mot offeraltaret. - Stopp! Det är en order! Vad sysslar du med egentligen Krotobena?
- Det du borde göra som är stammens Urganob-Etreet. - Offrar slaven, det förbannade blekskinnet så stammens krigare får seger och framgång. Vid Kraukh, vill du att våra krigare ska lida nederlag?

Stammens andliga överhuvud Ortoleg besvarade inte Krotobenas frågor. Hon gick fram till altaret. Detta altare var i grottan en en och en halv meter lång bänk som i höjd var åttio centimeter och i bredd var nästan femtio. Altaret sluttade en aning men det vara bara bra tyckte orcherna, ty då flöt offerblodet ner på marken och man behövde sällan torka rent det. En annan sak som utmärkte altaret var att det var gjort eller kanske rättare uthugget ur en vit sten medan de andra stenarna i grottan var grå om än i olika nyanser. Vem som gjort altaret eller om det var ett altare från början visste ingen. Orcherna hade kommit till grottorna och skrevorna i bergen för nästan två hundra år sedan. De som bodde där hade dödats och fördrivits. Vilka de var hade man diffusa kunskaper om. Någon sa att guden de dyrkade gjort grottorna som en gåva till stammen. Andra sa att vättar eller möjligen illvättar bott där men stammen hade fördrivit dem som bodde där. Hur som helst. Det fanns stolar utmejslade ur stenen och sittplatser karvade i berget samt altaret. Sedan man kommit till grottorna hade grottan där denna fanns alltid använts som offerplats. Benmannen eller som man hellre sa Urganob-Etreet som någon enstaka gång var av motsatt kön och de enda av detta kön som hade något att säga till om.

Ortoleg var en sådan. Hon hade tidigt märkt att hon hade anlag som de andra honorna inte hade. Benmannen, den gamle Uglob hade fattat tycke för henne och vara elev och älskarinna hos denne gamle uv var inte värre än att vara någon ung krigares dito. Uglob märkte dock snart att lärjungen hade bättre anlag för det gudomliga än vad han själv hade så han tänkte dräpa henne. Men om det var Kraukh som hjälpte henne eller inte må vara osagt. Uglob misslyckades förgöra Ortoleg men hon besegrade honom och tog över hans sysslor. Benmannen i grannstammen som också tillhörde klanen fortsatte att lära henne i benmagin. Men även denne tvingades bita i gräset och den stammen tvingade sedan bli en del av den stam Ortoleg tillhörde. Hövdingen för stammen som också var klanens ledare fruktade henne men hon hade förstånd att inte utmana honom. Fick hon ta hand om det andliga fick han gärna styra som världslig herre. För att bekräfta detta gav hon sig åt honom några gånger.

Hennes kunskaper hade varit för gagn för klanen. Sakta men säkert hade hon byggt upp en maktposition som var stark. Stark men inte starkare än den kunde utmanas. Ortoleg hade aldrig brytt sig om att skaffa en lärjunge, vis av sina egna erfarenheter men så kom Krotobena från den minst ansedda stammen i klanen och hon hade övertalat klanhövdingen att hon borde få lära sig benmagins mer avancerade hemligheter. Ortoleg hade fått se sig tvungen att godta närvaron av Krotobena men också undvikt att lära henne för mycket.
Krotobena var mycket riktigt en mycket maktgalen varelse. Hon försökte hela tiden flytta fram sin position i klanen. Först ett tag hade det nästan roat Ortoleg att se den yngre, det skilde några år mellan dem lärjungen föröka ta sig upp i hierarkin. Men tidigt blev det en schism mellan dem. Allt vad den äldre gjorde försökte den yngre ifrågasätta och kritisera.

En av anledningarna till att Ortoleg hade makt och kunskap var att hon alltid hade slavar. Mänskliga slavar som kunde berätta om världen i stort, men också hur de blekhudade tyckte och tänkte. Ortoleg hade haft fem blekskinn som rådgivare eller vad hon nu skulle kalla dem. Alla män och i den ålder som angav att de haft erfarenhet av det som kallades livet. Men den sjätte var nu en hona, en kvinna som de själva kallade det. Hon var kanske inte så begåvad, inte så lärd som de andra människorna men Ortoleg hade fattat tycke för henne. Honan, ty orcherna hade inget ord för kvinnor eller flickor kallade sig för Harika och var bördig från Klomelien. Harika hade vad hon berättat varit en köpmans dotter och skulle på en resa för att besöka släktingar. Krigare från stammen hade anfallit och tagit henne samt en äldre kvinna som fångar.

Den äldre kvinnan hade några av krigarna bråkat om vad de skulle göra med. En hövding hade löst bråket med att dekapitera henne och skulle ge sig på den yngre kvinnan då Ortoleg som befann sig i närheten och ansåg sig behöva en mänsklig slav avstyrde det hela. Harika hade förstått att chansen att överleva var att hålla sig till orchernas prästinna ökade att varit tacksam och gjort allt för att göra sin nya ägarinna tillagas. Viljan att lära av människan och viljan att vara orchen tillagas gjorde att de två fann varandra. Den ena fick kunskap och förbättrade sin färdighet i språket jori. Den andra fick mat, värme och slapp utsättas från faror av de andra svartfolken. Respekt hade blivit vänskap som hade blivit, ja det började viskas och pratas.

Man behöver inte ha mer mellan öronen än en svartnisse för att förstå att den som ligger bakom pratet är Krotobena sa Ortoleg. Krotobena försvarade sig med att det kan knappast vara passande att en Urganob var förtrolig med ett blekskinn. Är man vän med sådana där varelser så får man skylla sig själv. Umgås man med dvärgar får man skägg, umgås man med ankor får man fjädrar. Gammal sanning och när Ortoleg klagade hos hövdingarna så sa de bara att hon fick skylla sig själv. Gör dig av med den där slavinnan innan du råkar illa ut.

Nu hade Urganob-Etreet råkat illa ut. Febrilt försökte hon lista ut en plan innan Krotobena satte kniven i Harika. - Sluta skrek hon och hon kunde skrika Ortoleg, sluta genast. Man kan inte offra skräp till Kraukh. Hon gick fram och vred kniven ur sin motståndares hand. - Vi är i krig. Inte vanligt krig utan med illvättar. Vi måste offra det bästa vi kan för att få seger. Krotobena nickade. - Instämmer. Så varför är du då emot att vi låter blekskinnets blod flyta? - För att hon är ett blekskinn blev svaret. Ortoleg kastade huvudet stolt bakåt och la armarna i kors ännu hållande i kniven. En slav, ett blekskinn lär inte behaga vår herre och gud. Vi kan lika gärna offra något annat värdelöst. Varför offrar vi orcherdrank istället för vatten i dypölar?
Innan hon fick svar slog hon ut med armarna och vände sig till de andra honorna. - Vad tror ni behagar Krauk mest, ett blekskinn eller och nu tittade hon på Krotobena och ett ögonblicks tystnad följde.

Krotobena förstod vem stammens Urganob-Etreet åsyftade, det gjorde de andra också. Ortoleg knäppte med fingrarna och genast överfölls Krotobena av en hop skrikande orchhonor och halvgamla ungar. Den attackerade stred så gott hon kunde men fick vika för övermakten. Många passade på att slå och bita henne innan hon drogs upp på altaret. Harika knuffades ned och slog sig illa i vänster armbåge, men hon skulle överleva. Det gjorde inte hon som nu fick ersätta hennes plats.

Offret utfördes under skri och skrikande. Den döda kroppen styckades och några drack blod eller åt delar av köttet ty de hoppades få något av den dödas kraft i sig. Sedan använde Urganob-Etreet sin benmagi och lät tunnor och vatten bli till orcherdrank, den mest populära av hennes färdigheter.

Festen fortsatte fram till morgonen då solen steg upp. Då hade Ortoleg dragit sig tillbaka med sin slav för som hon sa plåstra om dennes skadade arm. - Makt har sitt pris sa Ortoleg,men denna gång segrade jag.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Halvdana halvisskämt

- Jag ska gifta mig med en människa sa den första halvlängdsmannen.
- Varför då? sa de andra två.
- Jo då behöver jag aldrig köpa mjölk. Han gjorde en bågnande gest över bröstkorgen.
- Tihi! skattade andra och de nästan föll ihop av skratt.
- Är det inte bättre med en sådan där minoutar då? sa den andre.
- Ja då kanske du får grädde också! Det sista vrålade den tredje ut innan han började få tårar i ögonen av skratt.
- Hohi,hahö. alla tre skrattade och var tvungna att ta igen sig.

- Eller man kanske skulle gifta sig med en dvärgkvinna sa den förste och såg lurig ut.
- Varför då sa de två i mun på varandra.
- Då kan hon odla skägg så slipper jag! sa den förste och damp i backen av skratt.

- Jag föredrar en sådan där hajman, hajaru? sa den tredje.
Båda skakade på huvudet.
- Då får jag färsk fisk varje dag. Fisksoppa!
Haha, höhiha. Alla skrattade tills de var nästan blå i ansiktet.

-Jag vet, jag vet pep den andre. En anka ska det vara!
- Jaså en anka hördes en röst bakom dem. Varför då?

De må ha skrattat så de knappt kunde stå. men när de såg den svarat piratankan med yxan i hand och dolken i bälte då tyckte de att det var bäst att försvinna.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Slavinnorna från Caddo

Ro, ro fortare. Ro! Wemmis röst var fylld av ångest och skräck.
Mej som höll i babords åra tänkt en sekund att vid Odo det gör vi, men fortsatte sedan, hon var lika rädd hon. Styrbords åra hölls av Anni som var något oerfaren men som ändå rodde allt vad hon förmådde. Ro skrek Wemmi som höll i rodret.
Den lilla fiskebåten var dock chanslös, piratskeppet, ett långskepp med tjugo par åror och två roddare vid varje åra. I fören stod en svart anka bered att gripa tag i kvinnan som styrde fiskebåten. Wemmis hår fladdrade i vinden och ankan grep tag i det. Wemmi skrek till när hon kände att angriparen fått tag i henne, ankan tappade balansen och föll i men han drog med flickan när han föll ombord.

De två andra flickorna rodde allt vad de kunde. Efter några minuter som kändes som eoner fick de landkänning och de hoppade ombord. Vattnet gick upp till vaderna på dem och de var klädda i klänningar som genast blev genomdränkta av havsvatten. De försökte springa i land, ankornas skepp lyckades fortsätta en meter framför fiskebåten innan den också fastnade men ankorna hoppade ur. Piraterna hade inga våta klänningar att springa i så de tog in på flickornas försprång. Anni skrek efter Mei, Skynda dig och så drog hon kniven hon hade i bältet. Anni tänkte offra sig för att rädda sin bästa vän men det hjälpt inte. Flickan med kniven ramlade då en anka sprang rak på henne och två andra pirater började genast att binda henne. De andra sprang efter Mej. Hon sprang men stranden var sandig och svår att springa i. Rop hördes på avstånd. Hon såg folk i fjärran som kom ut ur husen i den lilla byn som låg ganska långt från stranden som skydd för pirater och annat som kunde vara farligt. Då föll hon. Hon snubblade på ett gammalt trasigt tunnband och föll framstupa. När hon kommit upp igen knäna och skulle till att resa sig märkte hon att någon höll fast i henne.

Hjälp skrek hon hjälp, de mördar mig. Männen i byn kom rusande men de flesta var sjuka. I någon vecka hade en febersjukdom härjat i byn. Ingenting allvarligt, feber och trötthet men inga andra symtom. Men maten hade börjat tryta och de tre flickorna hade i två dagar fiskat för de var de enda i byn som inte blivit smittade. En pil kom susande genom luften. Men skytten var svag av feber och den gjorde ingen nytta. Två ankor med små armborst gav svar på tal. Skäktorna träffade ingen men folk som sprungit emot stranden stannade upp. Två ankor till började avfyra sina armborst och de två första skyttarna laddade om och sköt.

Mej brottades ner och fick händerna bakbundna. Tre ankor släpade ner henne till långskeppet. Anni hade redan tvingats upp i farkosten. De två fångarna låg på durken medan ankor med riktade sina spjut mot dem. Ankan som fallit i vattnet tillsamman med Wemmi hade greppat tag om henne och nästan dränkt henne men de två plockades upp och även Wemmi bands.

I tre dygn låg de där på botten av långskeppet. Oskyddade för väder och vind. Men det hade det goda med sig att de kunde tömma blåsan utan att någon tog notis om det. Lite sötvatten hade de fått men ingenting mer. Flickorna var alla enkla mäns döttrar. De var dalker som fötts och fostrats vid havet. Fiskare i generationer. Få hade varit utanför Caddo och ingen i byn talade något annat än dalkiska. En gammal man hade försökt få alla barn i byn att lära sig grunderna i läsandet och skrivandets konst men det hade inte blivit så mycket med det. Livet på Caddo var svårt även för de fattigaste trots önationens jämlika styre.

Den fjärde dagen efter bortrövandet nådde de land. De insåg att de rest söderut och ingen av de tre var överraskad av detta för det var i söder slavhandeln skedde. Ingen av fickorna hade något naiv dröm att någon skulle betala någon lösensumma för de var fattiga fiskare. Ankorna rodde in i en stad som överträffade vad de någonsin hört berättas om söderns städer. Men stank gjorde det och oväsen fördes. Ingen av fångarna kunde något annat än sitt hemlands tungomål.
De fördes i land och gick en kort bevakad tur till ett stenhus med galler framför fönstren. De släpptes fria men bevakades av två ankor med spjuten redo då en kvinna, en mager mörkbrun liten gumma med huckle kom och tog emot dem. Denna talade på dalkiska och sa. Bara ni ska få mat.

Mat, efter tre dygn utan mat smakade allt bra och den ärtgröt med salt fisk och något besk smörja som skulle gälla för öl därtill. Otörstiga blev de men hungern kändes ändå i magarna. Gumman som bara sa att hon kallades Caddiskan hade sedan de ätit beordrat dem att ta av sig kläderna och ta ett bad. De tre fick ta plats i ett stor tunna och gumman skurade dem något hårdhänt.

Vad händer med oss sa Anni till gumman. Denna ville föst inte svara men de de två andra ställde samma fråga suckade hon och sa. Ja vad tror ni fröknar små? Gissa, ni ska bli gruvarbetare, gladiatorer, arbeta som skogshuggare eller förljuva någon rik herres bädd på kvällarna. Ja jag tro ni förstår vad ni ska arbeta som. Anni grät. Det var en tyst gråt men tårarna var stora. Mej suckade bara och slöt ögonen och Wemmi skrek ett enda stor högt NEJ! Ankorna som bevakat dem kom inrusande men den äldre kvinnan gjorde en gest med handen och de gick sin väg. Ge mig en kniv sa Wemmi. En stor vass kniv.
Caddiskan skakade på huvudet. Tror du att knivar ligger framme här?

Två dagar kom och gick. Matten blev något bättre och bäddarna de fick sova i var rena och bekväma. Caddiskan sa bestämt att hon inte fick svara på frågor som var de var och vem som de var hos. En fånge, hon var finkänslig nog att inte använda orden slav eller slavinna som inte vet var denne är har svårare att rymma. Även om de tre flickorna inte var något större hot så höll man benhårt på denna princip. Tredje dagen fick de ett ångbad och en mörkhyad äldre man som var liten men mycket fet kom och gav dem massage. Frukt serverades men ingen gjorde någon illusion om varför. Varor i bra skick är lättare att sälja. Senare på dagen kom två män mörka i hyn och klädda i sydländska kläder samt en äldre kvinna som var blek och helt klädd i svart. En efter en fick de ta av sig och de tre gjorde en noggrann men också mycket förödmjukande undersökning av deras kroppar. Är du gift? Är du Oskuld,? Har ni barn? Rik familj eller släktingar? Kan du sjunga dansa eller hantera ett instrument. Kan du laga mat eller sy? Kvinnan var den mest närgångna och talade dalkiska med en brytning som nästan var lite komisk och situationen varit annorlunda.

När de undersökt gick de gå in i ett rum där Caddiskan väntade med vita linnekläder. Ja det är hemskt den där underökningen men de där tre är ganska justa. Ingen kladdande om ni förstår men så är de två nog eunucker. Anni suckade. Eunucker? Vad är detta för ställe egentligen. Odo allt är en enda mardröm. Caddiskan svarade bara lugnt. Etin, Odo ja alla gudar och alla andra makter. Religion kan inte hjälpa er nu. Mej fällde tårar men den gamla avbröt bryskt. Sluta med det där. Vill ni överleva så lyssna. Ho tog en paus. Ni är unga och vackra. Försök hitta någon bra köpare som kan ge er åtminstone ett drägligt liv. Ja ni vet nog vad ni får ge i gengäld men saker kan vara värre. Värre utbrast Wemmi, vad vid Etin kan vara värre?
Låt se sa Caddiskan. Hamna på bordell. En liderlig gubbe är bättre än många. Ni kan kanske hamna hos någon riktig dåre eller den där magikern som köpte slavar för att, nej usch vad jag talar strunt.
Ja ja sa Wemmi strängt. Men hur ska vi hitta någon ”bra” köpare.
Suck, sa den äldre kvinnan. Inte mycket mellan öronen i ditt huvud. Puta med läpparna, flirta, gunga med brösten, se förförisk ut om du nu kan. Hon gjorde en uppgiven gest och gick ut ur rummet.

Vi tar dem i parti sa auktionsutroparen. Vi har tre unga sköna damer från Caddo. Två halvlängdsmän som är förträffliga kockar, två unga män från Trakorien. Ja de har hamnat ända här nere hos oss så de får ni bjuda bra på och så har vi En smedlärling från Hynsolge Den sistnämnde kan ni om kan ge lite mer utbildning bli en bra inkomstkälla i framtiden. Aldrig mer köpa hästskor eller spik tänk på det sa han i ett försök att vara lustig.

Sätt i gång bara Hizmin hörde en röst bland de trettio försäljare som var i rummet. Tre vakter alla ankor var med män även en skrivare. Rummet de var i var ett stort sådant nästan helt runt högt i tak och i mitten ett podium fem gånger fem meter så köparna kunde gå runt och se varorna från alla håll men också gå upp och närgånget inspektera.

Vi ta den första caddiskan ropade Hizmin och Wemmi leddes in naken i rummet av två storväxta vakter. Wemmi hade gjort motstånd och protesterat när de strax innan de gick in i rummet fått veta att de inte skulle ha kläder på kroppen Vakterna, klädda i brynja och toppig hjälm som aldrig argumenterade att bara satt en kniv under strupen på henne och låtit förstå att de inte lyssnade på henne eller någon annan slav eller slavinna.

Alla var tysta i rummet. De som var där var där för att de skulle handla och inte titta på kvinnlig fägring eller beskåda auktionen som någon form av underhållning. De gick runt och tittade, några tog sig upp på podiet och den arma flickan fick såväl visa tänderna och böja sig framåt för att någon ville undersöka underlivet så det var friskt. Wemmi kunde dock inte undertrycka sina känslor och när en av de försökte ta henne mellan benen slog hon till hans hand. Denne blängde surt tillbaka men Hizmin ropade bara Ho ho, hon har temperament. Kan vara något för en som tycker om lite eld. Eller hur?

Han harklade sig och fortsatte då köparna drog sig undan och sa vidare. Wemmi heter hon, en underskön dam av ädel börd från Caddo. Ja ingen adel har de ju men hon är dotter till en rik köpman och kan sjunga mycket och brodera. Oskuld, blott 16 år gammal. Vackert långt blont hår och isgrå ögon, en eggande kontrast till en solgyllene skinn. 183 centimeter lång och som ni ser välskapt. En Skönhet!

Caddiskan stod bredvid Anni och Mej och översatte. Mej blev arg och fräste han ljuger. Hon är nitton och dotter till en fattig fiskare. Ja ja sa den äldre, tror du köparna kommer tillbaka och klagar? Det hör till. Hade fadern varit rik hade man kanske försökt begära lösen.

Första budet är alltid svårt sa Hizmin men jag har ett bud av en herre som ej kan närvara. 500 har han sagt. Skratt hördes från köparna. Även för att vara från dig din gamle pirat så är det lite väl lögnaktigt sa någon. 500? Lögner är som vin Hizmin, lagom är bäst. Auktionsutroparen försökte se förnärmad ut men fortsatte. Hörde jag trehundra?
Tvåhundra, två hundra så vi kommer igång hördes en kraftig stämma. Tvåhundra muttrade utroparen, ja ett bud är det någon mer?
Det ropades och bjöds till slut kom de upp till sjuhundra.
Sjuhundra ropade Hizmin sjuhundra, skambud.
Skambud? Inte, Hon är dalk och de är färgblinda. Överpris är det så var glad för vad du får.
Sjuhundra då så vi kommer vidare.
Vakterna kom upp på scenen de tog fram kläderna Wemmi burit och köparen en liten herre talade med skrivaren och la ett rep om halsen på flickan och i sin tur gav repänden till en ung man klädd i rött som ledde ut henne.

Det var sista gången ni såg er vän sa den gamla kvinnan.
Sista? Mej brats i gråt. Men vi måste få säga farväl. Caddiskan skakade på huvudet innan fortsatte.
Tror du de där där inne vill ha någon rörande scen med gråtfärdiga ögon? Inte bra för affärerna. Mej tänkte säga något men vakterna kom och hon stod på tur.

Liknande det Wemmi fått utså fick Mej gå igenom. Men Wemmi var vacker, men Mej som var nio centimeter kortare med uppnäsa, ljusblonda hår och något ljusare hy samt stora mörkblå ögon var söt. Söt på ett litet oskuldsfullt sätt. Caddiskan översatte till Anni att Mej var dotter till en förmögen hantverkare från Caddos inland. Bra på att sjunga och kunde spela luta. Dansa kunde hon och visst vore det trevligt om denna ädla dam som var femton kunde få en köpare som motsvarade henne ställning? Ljuger de alltid? sa Anni när hon fick orden översatta. Hon är arton och föräldrarna är fiskare. Alla i byn är fiskare. Vi är fattiga allihop. Vi är lägst ner i skiktet på Caddo. Ett surt leende från Caddiskan blev svaret. Sedan tog hon till orda. Ska han säga fattig fiskarunge, kan arbeta men kan inte mer. Ja hon är söt och de bjuder bra men var inte naiv. Alla ljuger och alla vet att de ljuger.

Niohundra, niohundratjugo, niohundrafemtio. Någon som kan säga tusen jämnt? Hizmin tittade runt i rummet där han stod bredvid Mej. Elva hördes en röst.
Elvahundra blev det och Mei fördes bort till en äldre man som klappade henne på axeln. Rep lades som halsen och mannen försvann med ett leende och de andra skrattade och gjorde menande gester och himlade med ögonen.
Hon får det nog svårt sa den äldre till den yngre. Egem är en svår herre. Han utnyttjar dem ett tid och sedan säljer han dem vidare. Hoppas vid Etin att hon slipper lida mycket. Anni blev så chockad att hon fick bäras ut av vakterna. De fick inte av henne kläderna och hon skrek, spottade och lyckades till och med sparka till en köpare även om sparken var ganska kraftlös i ansiktet. Köparna skrattade ty det var alltid lite roande med lite bråk.
Priset blev dock litet. Efter en längre tids väntan då ingen ville köpa alls sa en köpman i yngre medelåldern klädd i grönt att han gav tvåhundra. Hizmin sa då med hög röst att denna dam var av rikaste familj från Caddo ljusblå ögon och hennes ljusblonda lockar var mer värda en så. En sensuell kontrats till hennes ljusbruna skinn och ståtlig var hon med sina 181 i längd och vackra bröst. Men köpmannens vän nästan klädd i samma kläder stod bredvid och sa tyst nu. Tvåhundra.
Anni suckade när hon fick repet om halsen. Tvåhundra, jag är så värdelös att jag bara är värd tvåhundra?

Upp med dig, kom igen! Den lille mannen pep fram orden på jori, ett språk Wemmi lärt sig några fraser på. Hon gav mannen en blick som sa ja jag fattar du behöver inte tjafsa. Hon reste sig igen från den sandbeströdda arenan greppade åter sitt svärd och sköld och fortsatte springa. Ont gjorde det för hon hade slagit i vänstra knäet när hon föll men hellre ont än höra den lille mannen vars namn var Parlac hålla sina eviga förmaningar och tillrättavisningar. Det sas att det fanns slavar som hellre blev piskade än att de hörde den lille mannens entoniga timslånga mässande när denne var missnöjd. Wemmi hade det svårt med nya språk. De språk folk talade i dessa trakter lyckades hon aldrig riktig förstå eller uttala, jori gick något bättre. Parlac talade jori så dåligt att hon bara förstod vartannat ord på sin höjd och blev han sur så blev han inte arg utan tog om det han sagt.

Wemmi fortsatte springa mot arenas ena vägg högg med svärdet mot en dock som surrats vid en påle och vände för att springa mot nästa docka som var placerad i andra ändan av arenan. Gladiatorerna kallade arenan för Eländet. Namnet var välförtjänt för sanden i arenan var tung och svår att springa i. Det tyckte en del vara bra för då fick de slåss och kamperna blev korta då de stridande inte kunde hålla på länge eller dra ut på tiden. Men för att väga upp detta så fick många gladiatorer och gladiatrixer öva där. Wemmi hade fått pröva på olika vapen och rustningar innan man bestämde att hon passade som en svärdskämpe. Med svärd och rund sköld samt läderharnesk som skyddade bål och armar samt vid behov ett huvudskydd i läder som skyddade kinder och pannan skulle hon vara en snabb kämpe som stred mot tyngre utrustade motståndare eller mot jämbördiga. En kort klänning hade hon samt sandaler med remmar som gick upp till strax under knäna.

Hon sprang tvärs över arenan och träffade dockan med svärdet då blåste tränaren i sin visselpipa vilket betydde att man skulle sluta. Tränaren som varit gladiatrix men av fri vilja kom fram med en liten handduk och sa bra. Ja alla snubblar här, men du blir bättre och snabbare. Om två veckor blir det din första strid. Wemmi drack lite ur den lilla bruna flaskan som tränaren gav henne och lyfte ett ögonbryn. Inget att bli förvånad över Blå. Alla brukar utkämpa sin första strid när de är gladiatrixer på dagen sexmånader efter de blivit antagna. Det är lite av sed hos oss här.
Blå? Caddiskan upprpade ordet igen, Blå? Kvinnan log mot henne ja Wemmi är nog bra namn om man fiskar i Kopparhavet, men de flesta här har som du vet ett arenanamn. Du är dalk. Alla ”vet” att dalker har blå ögon och endast kan se färgen blått. Dina kläder och sandaler och mörkblå och din rustning är i mörkblått skölden är i denna blå nyans och svärdsfästet likaså. Aldrig tänkt på detta?
Blå, Wemmi upprepade ordet blå på joriska.
Gillar du inte namnet? sa kvinnan och lyfte ett ögonbryn. Nej då inga problem sa Wemmi. Jag är Blå nu. Parlac ropade på Isfah som tränaren hette och Blå stod kvar och funderade.
Hon mindes auktionen som skett på dagen exakt sex månader innan. Hur hon halvbedövad av skräck och ångest trott hon skulle till en bordell eller harem för att förnedras och utsättas för det ena övergreppet än det andra. Istället hade hon sänt till arenan och där hade Parlac och Isfah tagit emot henne. Repet hade tagits av henne och de visade ett bord med vapen och rustningar. Den som tagit med henne till arenan från auktionen harklade sig och talade en slags dalkiska och förklarat att Isfah och Parlac hade ingått ett vad. Parlac hade menat på att visst fanns det en del kvinnor som dög som krigare men de var få. Isfah menade istället att alla kvinnor i princip kunde bli kämpar om de måste och inte hade något val. Ville hon bli gladiatrix?

Wemmi hade tagit upp ett kortsvärd bland vapnen och dragit det ur skidan och betraktade det. Såg sedan på paret som stod framför henne och nickade. Hon tackade tyst Etin, sista gången hon talade med sin gud, ty här fanns inga gudar som den gamla sagt. Hon hade fått en chans och nu tog hon det. Det skull bli en lång och hård prövning men hon skulle klara av den och en dags skulle hon hem till Caddo. Blå sa hon på jori. Jag är Blå!

Mei var glad. Gladare än på länge och det var inte att undra på Nu skulle hon hem. Skeppet ”Den gyllene alegnin” satte segel mot Caddo. Bredvid stod Egem och gladdes åt den unga kvinnans glädje. Hon såg på honom och skrattade och håret blåste i munnen på henne. Ja för sex månaders på dagen hade hon sålts till Egem som sades vara grym och hård. En man som utnyttjade slavinnor på det värsta sätt. Allt var kanske inte lögn men det mesta. Han behandlade sina slavar rättvist eller så rättvist man kan behandla de ofria. En slav som rymt men infångades och återlämnades varnade han bara och den som stals kunde komma undan med en tillrättavisning men fortsatte det kunde han bli arg. Straffet var aldrig våld utan bara att slaven såldes. Ryktet om Egems hårdhet var något han själv hade nytta av ty vem bråkar med en an som inte är så noga med ett liv eller två? Första gången hon var ensam med Ege trodde dock Mej att han tänkte ta henne. Istället hade han sagt på lite knagglig dalkiska att hon skulle släppas fri. Hon trodde inte sina öron men han hade låtit henne förstå att han hade ämnat börja affärer med Mejs hemland och att börja affärerna med att skänka en av Caddos döttrar hennes frihet, ja det måste rimligen öppna många dörrar för en köpman? Hon hade varit gäst och fått två tjänarinnor som uppvaktning. Livet som varit på botten var nu på bergets krön, toppen skulle nås när hon kom hem. Resan hade dragit ut på tiden men nu blev den av.

Mej plockade håret ur munnen och skrattade igen, Egem stod bara och log och hon tänkte för första gången att det var nog inte så bråttom till Caddo ändå. Han var trots åldersskillnad en ganska stilig karl Egem.

Resan gick sakta, dels var vägen dålig dels så insisterade fru Gegemh att resan skulle ske värdig, så värdigt som det anstod en dam i hennes ställning. Fru Eriamma Gegemh var i femtioårsåldern något korpulent och med en byst som tycktes vara enorm, tjänarna och slavarna kallade henne för mjölkkon i hemlighet för hon kunde vara onådig och sträng. Maken var äldre och senil så makan skötte affärerna och de gjorde hon bra. Det var en hel liten karavan som reste västerut kustvägen. Tre täckta vagnar, en bärstol för fru Gegemh ville ibland resa i denna då luften i hennes vagn blev kvalmig. En kärra med tunnor och till detta fem ryttare och tretton personer som fick gå till fors samt tre kuskar och Anni. Idag sex månader efter att frun köpt in Anni fick denna äran att gå bredvid bärstolen som fyra slavar fick bära, ett uppgift som inte var lätt att utföra. Den äldre kvinnan drack vin ett ganska sött vin ur en pokal och gav den till slavinnan som gick på höger sidan hederssidan som frun uttryckte det. Smaka lilla vän, smaka. Vi firar ett halvt års vänskap idag. Anni tog vinet som hon tyckte var på tok för sött och bara ökade törsten i öknen. Men hon smuttade på det och gav tillbaka den med orden att hennes härskarinna och välgörare var alltför vänlig. Men det fanns ingen ironi i orden. Unga Eriamma hade varit på ett fartyg som råkat i sjönöd. Hon och några ombord räddades av ett skepp som dessvärre tillhörde slavjägare. Hon blev såld till som hon brukade kalla maken Gamle Gegemh. Hon hade avancerat och då hon var dotter till en köpman kunde hon lite nyttiga färdigheter och snart blev hon på grund av sina kunskaper och intelligens en viktig slavinnan i köpmannens rörelse som växte och blev bättre. Inom några år blev hon fri och gift och denne hade snart slutat helt med affärer då frun visste bättre och istället ägnat sig åt att komponera musik, odla blommor samt skulptera. Makan uppmuntrade honom att sköta sina kulturella anlag som måhända var medelmåttiga medan hon lät pengarna flöda in.

Inte den lättaste att ha med att göra var fru Eriamma Gegemh men hon ömmade för slavar från Caddo. Inte för att de var så många men hon hade förpliktelser mot sina landsmän och Etin trodde hon på även om maken fördrog andra gudar. Folk från Caddo hade alltid en vän i henne och många hade hon hjälpt ta sig hem till Kopparhavets juvel och pärla. Inga barn hade hon. Makens släktingar var döda. Anni den stackars Anni som hon köpt hade blivit en tröst ty det hade varit några år sedan hon träffat någon dalk. Söt och trevlig flicka. Anni hade förstått att hennes äldre landsmaninna tyckt om henne och visste att den barnlösa kvinnan funderade på att adoptera henne. Vid Etin kanske var bortrövandet inte en hemsk katastrof utan början till något bra?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Slavinnorna från Caddo II

Ett år och en dag hade passerat sedan de rövades bort. Mej och Anni stod vid stranden och begrundade det som hänt. Ett år och en dag, kändes som tusen år och hundra dagar sa Mej och hennes syster i olyckan kunde inte annat än hålla med. De hade kommit tillbaka till byn båda två för en vecka sedan. Ammi nu adopterad av fru Eriamma Gegemh och hennes make Ertofan Gegemh sistnämnde visste det knappt själv då han var så senil att han i praktiken inte mindes någonting. Kort efter den högtidliga adoptionen som skett i vittnens närvaro och firats i fyra dagar hade Anni önskat att få resa hem. Modern hade gått med på detta vilket hon faktiskt inte hade vågat hoppas på.

Efter trio dagar efter löftet var de på Caddo med en liten svit av nio tjänare och fyra livvakter. Att återkomma var dock inte helt problemfritt då de riktiga föräldrarna trott dottern vara död. Syskonen Två äldre bröder och två yngre systrar visste inte vad de skulle tro eller förhålla sig till den nu förmögna Anni. Från att ha tillhört de mest fattiga så var hon nu rikare än alla i byn tillsammans. Eriamma Gegemh försökte vara vänliga mot föräldrar och syskon men de betraktade henne med illa dold avsky. Frun, ty det kallade alla i byn adoptivmodern bosatte sig i ett hus några kilometer inåt land. Anni reste fram och tillbaka mellan familjens hus och slottet som de lite föraktfullt kallade huset som hyrdes. Övriga bybor hade lättare att acceptera främlingarna ty de var inte snåla och alla fick gåvor. Första tiden hade Anni fått berätta vad som hänt och skett gång på gång men efter några dagar så var öronen mätta. Två stora festligheter hade hållits och solmunkar och andra representanter för Etins lära hade hållit i detta. De rika donationer som frun gjorde påverkade förstås Odos efterföljare. Glad var även Mej. Hon hade kommit tidigare med sin make Egem. Denne håll sig för sig själv och hade av ren artighet mot sin fru rentav konverterat. Mej hade blivit kär och Rgem förstod detta. Men han sa rent ut en kväll att han tyckte om henne men aldrig kunde älska henne eller någon annan kvinna. Lessen blev hon men han berättade att han som ung uppvaktat en rik flicka av god familj. Egem var i deras ögon inte bättre än en slav ty han var fattig och bröderna till systern hade med några busar en kväll angripit honom och de misshandlade honom svårt och de avslutade sin ogärning med att kastrera honom. Livet var hårt. Egem hade dock lyckats bli förmögen, hämnats alla bröder och deras hantlangare var döda men systern bortgift och ville inte ha med sin familjs mördare att göra. Egem hade levt för sina affärer och blivit rik.

Mej hade ändå insisterat på att de skulle gifta sig ty på ett sätt så blev hon än mer förälskad i honom då hon fick höra om hans tragiska situation. Egem hade nog först trott att pengar och rikedom varit det som lockade den unga kvinnan men insåg snart att hon menade allvar. För alla del kunde han göra henne lycklig så varsågod. Mejs föräldrar och yngre bror och lillasyster var så glada att allt hade gått bra samt att dottern blivit gift med en karl som nu dyrkade Etin. De hade flyttat till Arno trötta på fisket och det hårda livet vid kusten.

Wemmi hade hände med henne? Ja det hade de båda som kallade varandra för systrar ofta frågat. De båda hade haft tur, en rentav otrolig tur. Men om de hade tur då borde väl Wemmi haft dubbel otur? Jag kommer resa tillbaka snart och då ska jag leta efter henne lovade Anni. Jag också sa Mej. Ska du resa du med frågade Anni. Mej nickade. Ja efter allt som hände. Byn är inte densamma och vad ska vi göra här? Vi får göra upp en plan hur vi ska gå tillväga.

Wemmi är du redo? Blå är du redo? Du ska strida om femton minuter. Kampen mellan Golon och Egbard är redan över, de klantarna tog död på varandra nästan med detsamma. Isfah himlade med ögonen innan hon fortsatte ja man ska aldrig sätta två spjutkämpar mot varandra de har bara ihjäl varandra sa jag och fick rätt. Kom igen nu det är din tredje kamp. Är du redo?
Gladiatrixen bördig från Caddo nickade. Ett år som slav, ett år och en dag som gladiatrix, som, ja hon avbröt sig. Kontrollerade sitt svärd och sköld samt såg att läderrustningen med dito huvudskydd satt som det skulle och spottade.

Första kampen hade varit för sex månader och en dag sedan. Hon hade fått en motståndare som till skillnad mot henne inte var snabb utan stor, de hade fått leta länge innan de hittat någon som var längre än henne själv och stark men långsam. Motståndaren hade varit en kvinna långt nere från södern nästan två meter lång stor och stark, såg nästan ut som en karl med kraftig näsa och rakat huvud. En motståndare med kraftiga beskydd i metall och läderskydd på armarna beväpnad med ett stridsgissel som inte hade något handtag eller skaft utan bara satt i en lång kedja. Det var ingen snabb motståndare och hennes vapen kunde inte svingas fort men en träff kunde fälla motståndaren med ett slag och hon kunde använda den på såväl kort som långt håll. I bältet hade hon som extra vapen en stor kniv, påminnande de köttyxor som slaktare använde på Caddo.

Blå mot Dahana skrek domaren när striden började i en liten arena som ofta användes för träning. Få var på plats för första kampen var förvisso viktig för den som stred men det var sällan några minnesvärda strider. Sällan slutade dessa med någons död. Storväxta Dahana fräste och svor på något tungomål Wemmi aldrig hört. Sedan svingade hon sitt vapen flera varav innan hon gjorde ett utfall och lät kedjan löpa. Blå tog ett steg bakåt och cirkulerade runt motståndaren som halade in kedjan och åter angrepp. Blå parerade med skölden och Dahana drog åter in den men då hon skulle svinga den igen böjde Blå sg ner och slog undan vapnet med skölden och kedjan studsade upp i luften. Kvinnan från södern måste a ett steg bakåt för att inte träffas av sitt eget vapen och Blå rusade fram och slog till henne på ovansidan av låret precis under den korta kjol Dahna bar och lämnade några centimeter fria innan benskydden tog vid. Såret var inte djupt men det började blöda och kampen var över. Blå hade segrat och några artiga applåder hördes samt Isfah som ropade bravo på såväl jori som dalkiska, ty hon kunde väl tre, fyra ord på detta språk.

Livet gick vidare, taktiken att vara snabb och slå ännu snabbare finslipades, träningen tog mer och mer tid och träningskamper blev det två gånger i veckan. Äta, sova träna var det enda som gällde, Dagarna flöt ihop. Tränarna och ägarna var noga med att gladiatrixerna inte blev vänner eller skapade några band mellan dem. Minskade risken för flykt men också att de skulle tveka om det blev allvar. Fem andra kvinnor tränande med Blå. Det var Trakoriskan, fast hon som sades vara från detta land inte ens visset var det låg. Hon var utrustad med treudd och som extra vapen en kniv. Prinsessan sades vara en prinsessa från det fjärran Ransard och hade tagits i strid. Hon var inte så stor men stark och hade yxa som vapen och klädd i päls som skyddade axlar och rygg. Att hon var bördig från olika slavar som befolkade södern visste alla. Halalviskan hade inget alviskt blod i sig men var ganska slank och gracil samt hade något spetsiga öron samt blont, nästan vitt hår. Hon var snabbast av dem alla och stred med händer och fötter samt med långa spetsiga och mycket vassa dolkar med långa parerstänger. Med dessa kunde hon fånga ett kedjevapen och sedan sätta in en attack. Bevera var föd av slavar hon med nästan lika lång som Blå men mager som ett kvastskaft. Ett långspjut var hennes vapen samt en kniv i bältet. Med sitt korta hår som var råttbrunt och ganska fyrkantiga ansikte trodde en och annan att hon var en man men så sa en del alltid om kvinnliga arenakrigare som inte hade utseende eller skönhet. Slutligen var där Shagha som var hedemi och var den ende av dem som ibland tränades att strida till häst. Hennes huvudvapen var en treudd men hon kunde också kasta så rakknivsvassa metallstjärnor mot motståndarna och Blå hade sett när hon stridit genom att rida runt en grupp motståndare och med treudd och kaststjärnor decimerat dessa. En mycket ovanlig sätt att strida. Hedemikvinnan var dock stum så även om man lyckats komma henne nära hade det blivit svårt att odla vänskap.

Andra kampen hade blivit en överraskning. Blå fick veta dagen innan att hon, Trakoriskan och Bevera skulle strida tillsammans. De fick öva några timmar för att bli samspelta. Vem eller vad de skulles strida emot visste de inte. Ofta fick man reda på vem och vilken man skulle ställa emot men denna gång fick de inte veta någonting. Inte ens tränarna och ägarna visste besked. Dagen därpå blev kampen som hölls på Eländet en total överraskning för dem alla. De ställdes mot en grupp svartnissar på nio individer alla klädda i höftskynken och hade målat sig vita. Färgen hade torkat och de såg ganska löjeväckande ut där de stod med sina korta spjut och vässade gafflar. En gång tidgare i sitt liv hade Wemmi sett svartfolk. En död havsorch hade flutit iland och barnen hade blivit nyfikna. Hon såg inte så mycket av den döde, för hennes mor kom, tog henne i kragen och gav henne en klapp i baken och så gick de hem.

Bevera hade blivit förvånad hon med. Skrattade till och kastade huvudet bakåt. Vad är ni för några hade frågade hon men innan hon talat färdigt kastade en av de små varelserna en av dem en kniv som satte sig i halsen på henne och hon föll ihop. Förvånade intog Blå och Trakoriskan som var klädd nästan identiskt som hon själv fast med kläder och skydd i svart. Svartnissarna anföll med ett skri men Blå slog till den förste över huvudet och hennes stridskamrat spetsade såväl en som två med treudden. Någon av dem fick in en träff på Blå men harnesket skyddade som högg av armen på angriparen denne föll ihop och de andra flydde. Men de hade ingenstans att ta vägen och svärdet dräpte ytterligare två och treudden resten av dem. Bevera hade dött, förblött hade hon och kanske kunnat överleva om hon fått hjälp. Efter striden hade Blå varit uppskakad ty det var första gången hon såg någon dö i arenan samt första gången hon dödat intelligenta varelser om man nu kunde säga det om de små bestarna. Hon var trots detta tacksam att den första hon tvingats döda inte var en människa eller en varelse som påminde om detta släkte.

Tredje kampen blev kort. Dahana var den som Blå skulle möta. Denna gång beväpnad med ett stor hammare, liknade ett knoster. Med metallharnesk och benskenor i samma material men med armarna bara svingade den storväxta sitt vapen. Blå insåg tidigt att fienden inte hanterade detta vapen särskilt bra och mest slog framför sig för att hålla henne på avstånd. Blå gick i ställning rörde sig framåt och tog några steg bakåt. Så häll de på i några minuter och folk på läktaren började ropa och bua. Dahana slog och viftade men Blå kom aldrig så nära att det kunde bli en träff. Till slut sa domaren att de måste börja strida på riktigt. Dahana började en ny taktik. Hon höll inne med slagen men Blå stack i luften frmaför sig och gjorde ett och annat utfall. Hon höll sig medvetet på avstånd och Dahana började vänta med slagen. Domaren blev åter missnöjd och skrek att nu får ni sätta igång. Domaren stod halvt bakom Dahana som blev överraska och vände huvudet halvt åt sidan, då sprang Blå fram, fick en perfekt träff i hennes hals. Dahana släppte sitt vapen och föll ner på knä hållandes om såret men Blå var framme igen och fick in en träff till som träffade hennes hjässa. Stående på knä fick hon sedan åter ett hugg över nacken. Med huvudet i sanden och ståendes på knä avslutade Dahana sitt liv.

Blå Blå Blå, suckade Isfah. Vad ska vi göra med dig, vd ska det bli av dig. Kampen var över Blå förklarades för segrare och gick ut. Dahanas kropp släpades ut i fötterna av två slavar som hade som uppgift att vara med vid kamper och djurhetsningar. Min erfarenhet fortsatte Isfah medan Blå fick hjälp att ta av rustningen och sedan fick massage av en eunuck som hade till uppgift att se efter de kvinnliga kämparna är att du nu kommer få rykte om att vara en ja feg är inte namnet, men en som inte kämpar ärligt och som är inte slåss ärligt. Ja det bar en fin träff i halsen, men de två andra kanske inte var så fina? Nåväl, det är en del som ogillar styggingar i arenan så det är inte bara negativt. Wemmi svarade inte utan lät massören olja in henne. Isfah suckade igen ja ja, gjort är gjort Blå tog ingen notis om den äldre arenakämpens pladder. Denna märkte detta och sa till massören att lämna dem. Isfah fortsatte där denne slutat och masserade axlarna på den ofria. Jag har alltid gillat dig Blå eller ska jag säga Wemmi. Men du har aldrig varit tacksam. Ja jag vet att du är tacksam för att du slipper ja du vet men du är avig mot mig. Utan att vända på huvudet svarade gladiatrixen. Varför? Jo jag är här mot min vilja, ja jag vet att det kunde vara värre, men jag är född fri och är här. Men du varför är du här? Du har aldrig varit slav, du har aldrig varit tvingad att strida. Men du gör detta och därför ogillar jag dig. Isfah fortsatte massagen men sa ingenting däremot så tog hon och fortsatte med något hårdare rörelser. Till slut sa hon medan hon fortsatte Ja jag misstänkte detta och ville få det bekräftat. Men ogilla eller gilla mig du är min nu. Massagen slutade och hon ställde sig framför Blå. Parlac ansåg att jag vunnit vadet. Han är inte så intresserad av att ha med gladiatorer att göra så jag har köpt dig. Du är min egendom nu. Hon rev till Blå på kinden med en vass nagel innan hon lämnade rummet. Inget blodvite uppstod men det kändes.
Eunucken avslutade behandlingen med att skapa av oljan med en hjälp av en skrapa gjord av jade. Sedan gav han henne en klänning som var i blått och tofflor. Wemmi såg sin ägarinna stå och betrakta arenan från den port kämparna brukade använda när de gjorde entré. En kamp hade pågått medan massören gjort sitt. Två unga män beväpnade med dolk och träklubba men utan någon rustning eller skydd hade stridit. Vinnaren hade krossat knäskålen på förloraren men denna hade kämpat väl så han fick lämna arenan med äran i behåll. Nu skulle två spektakelkamper utkämpas men ingen visste riktigt vad. En av de som arbetade vid arenan kom ut och berättade att nu skulle en slav få sitt straff. Slaven en lat och feg sådan hade länge frestat sin herres tålamod och nu var måttet rågat. Istället för att dräpa honom hade ägaren beordrat att slaven skulle upp i arenan så åtminstone publiken fick lite om än ringa nöje av denne. Ut tvingades en lång mager man klädd bara i trasor om livet han stönade och jämrade sig och innan vakterna, fyra till antalet lämnade honom kastade åt honom en trästav. Slaven såg sig förvirrad omkring såg att ägaren satt på en av hedersplatserna och bönade och tiggde. Lovade att arbeta sjutton timmar om dagen och göra alla de smutsigaste sysslorna bara ägaren gav honom nåd. Men denne samt publiken som föraktade mannen för att han var såväl rädd som svag kastade sten och matrester mot honom och slaven fick ta skydd i mitten av arenan dit ingen kunde nå honom. En trumpet hördes och den andra dörren som fanns in till arenan låstes upp. Mannen skrek till av skräck, många i publiken skrek till de med för ut ringlade sig en stor serpent. Wemmi hoppade till hon med för hon hade aldrig sett en sådan varelse men Isfah stod lugnt kvar och tittade. Så gamle Zihra är med. Hon vände sig till slavinnan och sa lugnt. Ja han heter så serpenten. Han är är väl inte så gammal men han har varit med i några år nu och det är sällsynt med serpenter här. Titta och lär.

Slaven blev förskräckt tappade staven och tiggde och bad sin ägare om barmhärtighet. Folk som återhämtat sig började nu skrika och tjuta. Det var ingen strid eller kamp längre bara ett mord. Serpenten som var beväpnad med svärd och rundsköld släppte dessa och lät sin kropp ringla runt mannen som skrek till och nästan svimmade. Sedan började Zihra sakta ty han förstod att ingen ville att det skulle bli en snabb död krossa sitt offer. Wemmi tittade bort men Isfah tog henne i bakhuvudet och tvingade henne att se på. Efter några minuter som tycktes vara timmar för dalken krossades ryggraden på slaven med en knall. Serpenten släppte sitt grepp och tog sina vapen och riglade in med n nästan oberörd min. Isfah vände sig mot henne och sa Jag älskar det här. Detta blod, ångest ja allt därtill det är livet.

Wemmi satte sig bara ner på marken och stirrade framför sig. Hon förmådde sig inte att se den andra striden där två halvlängdsmän som varit slavar men flytt och infångats fick var sin träklubba nr de mötte en minoutar. Denne hade dock en ganska mödosam uppgift för de sprang runt och häll sig undan men tjurmannen som hade en stor träklubba beslagen med järnband krossade den ena och den andre tog han i nacken och krossade mellan sina händer. Publiken jublade och Isfah skrek av upphetsning. Blå gömde ansiktet i sina händer och suckade tyst att det kan alltid bli värre. Hon äges av en galning som inte hade några hämningar alls.

Sista striden för dagen var två professionella gladiatorer de stred med yxa och sköld och spjut och kastnät. Även här slutade striden med att båda överlevde och förloraren som haft spjut och nät kunde sedan skryta om det ärr yxan tillfogat honom i pannan.

Anni tittade på kartan över Kopparhavet och dess länder. Hon kan vara överallt. Mej nickade. Ja men vi får väl utgå från att hon är söder om Caddo? Jo vi börjar leta där vi såldes. Egem tog till orda: Hon har troligen sålt mer än en gång och kanske fått nytt namn. Är hon på bordell så kan det bli relativ lätt att hitta henne och dr bruka priserna inte vara så höga. Har hon hamnat i någons hushåll blir det svårare. Vi kan sätta upp anslag att en kvinnan från Caddo vid namn Wemmi önskas köpas fri. Men de fall sådant hänt kommer ofta en del personer med slavinnor i släptåg eller kanske rentav kvinnor själva som ser en chans. Nål och höstack sa adoptivmodern som var med på mötet om hölls i huset hon hyrde. Nål och höstack.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1799
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Slavinnorna från Caddo III

Efter en lång diskussion beslutade man sig för att Mej och Anni tillsamman med Egem skulle resa tillsammans för att leta. Fru Eriamma Gegemh skulle när hon reste hem gtöa efterforskningar hon också. Men var börjar man? Till staden man hamnade i och via aktionärerna där. Kanske Caddiskan visste något om hon nu levde? Fast det bar emot att ta kontakt med de som sålde och köpte slavar. Mej krävde att minst tio vakter följde med och Egem sa att han skulle hyra minst femton. De ska vara caddier sa han vidare, ni ska känna er helt trygga. En sådan rejäl karl du har fått sa den ena systern som de kallade sig till den andra. Hoppas ni får många fina och präktiga barn som brås på honom. Egems maka log bara lite som svar. Vissa saker talade man inte ens med sin syster.

Isfah hade nu tagit och köpt de övriga gladiatrixerna. Nu skulle de inte hållas isär nu skulle de bilda ett egen liten styrka. Isfah själv skulle leda dem i arenan eller var de nu skulle kunna tänkas strida. Ingen var vidare entusiastisk men efteråt tänkte Wemmi att samarbete borde kunna öka chansen att fly. De kvinnliga kämparna sändes ut på landet. Isfah var med samt några vakter för säkerhets skull. Man skulle till en gård någon dagsresa bort för att där träna och öva. Men kvinnan från Caddo som såg samarbete som en chans att fly blev modstulen. När hon pratade enskilt med de andra så var det endast Halvalviskan som visade något intresse. De övriga ansåg det lönlöst och de sa alla att de hoppades kunna bli frisläppta om de skötte sig. Dugliga gladiatorer brukade bli det och även om så inte blev av så var detta liv bättre än många andra ofria. Trakoriskan sa att hon själv blivit kämpe frivilligt. Hedemin erkände att hon också valt detta liv då hon blivit förvisad av sitt folk. Har ingenstans att ta vägen sa hon. Men ni får finna er i att bli inlåsta om nätterna och ni kan inte komma och gå som ni vill sa Blå. Kanske det sade de två, men vilka tjänare får komma och gå som de vill? Samtidigt så har vi fria kämpar lite frihet om man jämför med er andra. Vi kan ta ledigt ibland men de tär främst inför strid de vidtar visa åtgärder. Svärdskämpen från Caddo bara suckade. Förvisso visst hon det fanns fria gladiatorer men inte att de hon var tillsammans med var några av dessa. Men å andra sidan om de bara är två som försöker rymma kanske dessa hade större möjlighet att lyckas?

Två grupper inom gruppen bildades. Trakoriskan, Prinsessan och Shagha medan Halvalviskan och Blå höll sig mer till varandra. Isfah tog det mer ro. Sådant brukade hända i alla grupper och alltid när gruppen bestod av människokvinnor. Samarbetar de inte i gruppen så intrigerar de inte mot den som bestämmer. Halvalviskan var från gräsen mellan Klomelien och Magilre. Sistnämnda bevisade hon för när hon nu fick någon vara förtrolig med då började hon prata. Familjen var och det skämdes hon inte för rövare. Stråtrövare som höll till vid gränsen ty då visste ingen var de höll hus och maktens män hade svårt att ingripa för Magilre och Klomelien var inte alltid på god fot med varandra. För tre år sedan rånade vi en äldre man. Bland bytet fanns en karta om var en tunna guld var nedgrävd. Kartan såg ut att vara ganska ny. Min kusin Ofbon blev så till sig att han inte kunde tänka på något annat än den där skatten. Jag mitt arma nöt samtyckte till att resa med honom och två av hans vänner. Vi seglade söderut. Sålde allt vi ägde i princip för att få komma med. Vi kom iland reste till platsen där guldet skulle finnas. Men inte hittade vi någonting. Vi insåg att någon annan troligen grävt upp det som fanns och gav oss av mot kusten igen. Ofbon blev dessvärre sjuk och avled efter några dagar och de två andra Ilvarin och Ennedo förbannade vara deras namn. Må deras pissrör växa och bli så långa att de inte kan användas till någonting. De sålde mig till en slavhandlare som var på jakt efter nya gladiatorer. De fick till resan hem. Förbannat, lita aldrig på karlar Wemmi.
Skriv svar