gtjorgo skrev: ↑2022-07-31 14:44
Fråga: är resar en så vanlig syn i Mercana att de tillåts sköta ordningen för stadens medborgare?
Eller övertolkar jag ordet rese (som svartfolket Rese) och de egentligen menar ”högväxt flåbuse”?
Torquemada skrev: ↑2022-07-31 16:29
Resar (styganthropus magnus) är inte särskilt vanliga eller omtyckta och tillåts inte sköta den allmänna ordningen, men när de hålls i strama tyglar fungerar de som livvakter åt de svårt paranoida (herr Buacka) eller som murbräckor när man har att göra med väldigt svårhanterliga folkmassor (alltså under karnevalen).
Mindre fina tavernor använder dem även som utkastare.
gtjorgo skrev: ↑2022-08-02 11:54Finns det risk att de angrips av mindre toleranta personer som inte delar mercaniernas vidsynthet? Har de då rättsligt skydd?
Klomellierna är ju ganska ovanliga i sin någorlunda tillåtande syn på styganthroperna.
Torquemada skrev: ↑2022-08-02 13:04
Resarna har lagens skydd - i teorin. I praktiken bryr sig stadsvakten inte om att skydda dem, och resarna ber inte om upprättelse i domstolarna. Dock påträffas resar vanligtvis i svartfolkskvarteren i nordöst, där det är tjockt med svartisar och det vore mycket, mycket dumt att angripa dem. Alternativt så jobbar de åt någon inne i staden , och att angripa någons livvakt är att angripa den personen - och då har du plötsligt seriösa problem med lagen.
Orcherna är lite slugare. De kan ropa på hjälp eller be om lagens skydd, men de är också observanta vad gäller vilka främlingar de går i närheten av.
Svartalferna är rädda för alla överallt.
Tänk svart man i Södern i USA på 60-talet.
Eftersom svartfolk i människosamhällen är en kontroversiell fråga som många inte tycker passar i Ereb Altor så är det EA-projektets lösning att lämna det lite öppet hur det egentligen ligger till. Då kan den enskilde SL lägga in sin tolkning i en text där svartfolk förekommer i sådana sammanhang. Att en "rese" kan betyda ”högväxt flåbuse” lika gärna som ett exemplar av "styganthropus magnus" är ett bra exempel på det.
Men vi har det ju från officiella källor i EA-boxen att svartfolk har en annorlunda roll i Klomellien. Brikho styrs av svartfolk, något som forumet baxat fram en tolkning av som bygger på ett handelsavtal med en "vättekung" som kontrollerar det för Mercana så viktiga bergspasset mot staden O. Enskilda svartfolk finns även i Mercana och Melorgh (Torquemada verkar ha etablerad det ).
För att binda samman dessa två företeelser (och göra det möjligt att både förstärka och förminska detta) kan vi eventuellt lägga till att det är Mercana som garanterar svartfolkens fria plats i Klomellien (åtminstonde teoretisk, andra platser än i just städerna Mercana och Melorgh är det i praktiken oftast lite annorlunda) genom ett formellt avtal med stadsstaten Brikho. Mercanierna tillåter och skyddar svartfolk i sin stad mot att svartfolkskungen i Brikho garanterar handelskaravanerna från staden O att säkert passera bergen. Det kan förslagsvis kallas för "Brikhoavtalet", Svartfolksfördraget", "Vättelagen" eller något annat liknande. Mercana har i sin tur genom sin dominerande ekonomiska makt tvingat de övriga stadsstaterna i Klomellien att axeptera detta, och det kan lämpligen ha gjorts när Brikho upptogs i Unionen 564 eO.
Nej, övriga Mercana är inte folktomt. Jag kommer till varför, det pågår andra aktiviteter, och det är ett inflöde av besökare också.
Vissa bryr sig inte om karnevalståget utan favoriserar tavernor och tävlingar eller aktiviteter med mer aktivt deltagande.
Även Sanzas röstade för upptagandet av Brikho i Unionen.
Melorgh har mest svartalfer, som inte alls är samma hot som orcher.
Vad gäller avtalet med Mercana kan det inte bygga på att handelsvägen är allmänt öppen, den är ju ett monopol för Handelsvägskompaniet.
Jag är lite tyst om Handelsvägskompaniet, då jag inte skapat det och inte mycket är känt, men de har en plats i rådet, och bygger nästan hela sin makt på handel med staden O och sitt mystiska förhållande till bergens svartfolk, eller hur de nu tar sig igenom.
Glömde klargöra en sak: Alla förväntas delta i karnevalen, alla förväntas INTE delta i eller se på karnevalståget. Men maskerad eller uppklädd ska du vara.
Har tänkt lite på Brikhos avtal. Det kan vara så att avtalet slöts och orcherna skötte leveranserna i början, men att Handelsvägskompaniet tog över senare. Hur hemligheten kunnat bevaras vet jag inte, det måste ju vara en massa folk involverade.
Andra goda skäl finns ju:
1. Slippa kriga med Brikho hela tiden.
2. Hjälpa Brikho kriga med bergens orcher.
3. Bra kunder.
4. Bra arbetare i Mercana.
5. De kan slåss mot Magilre.
Torquemada skrev: ↑2022-08-03 21:17
Glömde klargöra en sak: Alla förväntas delta i karnevalen, alla förväntas INTE delta i eller se på karnevalståget. Men maskerad eller uppklädd ska du vara.
Har tänkt lite på Brikhos avtal. Det kan vara så att avtalet slöts och orcherna skötte leveranserna i början, men att Handelsvägskompaniet tog över senare. Hur hemligheten kunnat bevaras vet jag inte, det måste ju vara en massa folk involverade.
Andra goda skäl finns ju:
1. Slippa kriga med Brikho hela tiden.
2. Hjälpa Brikho kriga med bergens orcher.
3. Bra kunder.
4. Bra arbetare i Mercana.
5. De kan slåss mot Magilre.
För Mercana tror jag framförallt alternativ två och kanske även tre är huvudorsaken även om ettan är bra orsak det med. Viktigaste anledningen är ju såklart vägen till Staden O utan att behöva passera Magilre. Särskilt under tider av konflikt med kungariket i norr.
För även om handelskompaniet har monopol nu så kan handeln med Staden O vara oerhört betydande i händelse av konflikt om man inte kan nås av varor från exempelvis Trakorien riskfritt.
Efter att jag med mina salamandrar just räddat livet på den folkmassa som skulle trampat sig själv, och kanske honom med, till döds i jakten på hans guld, så vände sig Otte Cusmar till mig, och nickade nedlåtande, som om jag tog order av honom, som om jag hade agerat utan hans godkännande, som om jag var en glädjedödare som fördärvade vanligt folks enkla nöjen.
”Det räcker så, trollis”, sade han. Åh, den sluge djävulen! Han visste mycket väl vad jag gjort och varför, men låtsades inte förstå, utan tog folkets sida. Jag blev varnad för mercaniernas slingerbultande, men jag var föga förberedd. Kokande av illa dold vrede backade jag, vad annat kunde jag göra?
Jag tänker inte rekapitulera allt som sedan hände, men det var en enda lång parad av självförhärligande. Herr Gombastur, ledande kandidat till utmärkelsen som stadens fetaste man, utmärkte sig som vanligt med sina udda upptåg. Han hade köpt en noshörning av brikhoborna och visade nu upp den för den häpna massan. Den token försökte till och med rida på den! Folk var mer häpna än något annat, men alla ville fram och känna på djurets stora horn.
Vad som sedan skedde vet jag inte riktigt, för jag blev involverad i en störande dispyt med en stadsvaktssergeant som anklagade mig för att ha trampat in på deras territorium och berövat dem deras högt eftertraktade ”risk-tillägg”. Därefter hade han mage att kräva mig på ersättning, och när jag vägrade förslog han att jag skulle skicka räkningen till ambassaden, med, som han sa, sina ”av guld och diamanter svällande kassakistor”.
När jag äntligen blev av med den snikne grobianen hann jag se hur en av Saltkompaniets matriarker visade upp sin nye unge make i hans underdimensionerade sidenunderställ. Därefter var det dags för en mer seriös del av muntrationerna, efterskänkandet av skulder. Det ryktas att någon gång under den gyllene forntiden, aldrig upplevd av någon eller dokumenterad av allvarligt sinnade historiker, så efterskänktes alla skulder på årets första dag. Någon sådan omvälvande kullkastning av skuldslaveriets bas för samhällspyramiden var det inte fråga om nu, men för att visa sin stora godhet skulle stadens rikaste efterskänka en del noggrant utvalda skulder. Herr Nusemang inledde med att hjälpa upp en skröplig gammal gumma på scenen, följd av hennes dussin barnbarn som alla ärvt hennes döda barns skulder. Med ögonen strömmande av tårar bedyrade hon länge och vältaligt hur Nusemang, som efterskänkt hennes släkts inte obetydliga skulder, och därmed befriat dem från skuldslaveriet, var den godaste och givmildaste människa som någonsin vandrat på gudarnas Altor, medan hon överöste hans ringprydda fingrar med kyssar, och hennes barnbarn ylade med i kören. När sedan Nusemang överräckte en korg med bröd och frukt och en liten börs med silver så svimmade hon nästan av tacksamhet. Hela tillställningen var mycket osmaklig, men folkmassan åt upp alltsammans med god aptit, jublade, och bad om mer.
Mindre populär var herr Buacka, känd som stadens snålaste anka. Han var helt klart där bara för att det förväntades av honom, och ville helst inte efterskänka någonting för någon, och när han till slut efter mycket knorrande förklarade att han skulle efterskänka sin oduglige brorsons skulder så möttes han med högljudda och sura burop från folkmassan. Det ryktas att herr Buacka har så mycket guld att han inte vet var han ska göra av det, och att han inte litar på den oförvitliga dvärgbanken, och att han därför borta i ankstaden börjat bygga en så kallad ”binge” för att bättre kunna vaka över sin förmögenhet.
Det är inte bara monetära skulder som efterskänks under karnevalen. På gryningen den första dagen öppnas stadens fängelser och alla fångar tillåts fly ut i folkvimlet. Men deras nyvunna frihet gäller bara under karnevalen, den som återfinns i staden efter karnevalens slut åker tillbaks i fängsligt förvar. Mercanas grannar har protesterat högljutt mot det här oskicket som de ser som ett sätt för Mercana att dumpa sina värsta söner på sina oskyldiga grannar. Jag har dock hört att de flesta banditerna beger sig till ljusskygga ställen som Mykasse eller Cvyrdo. En del verkar dock älska sitt skurkaktiga hem, och går snällt in i arresten igen efter avslutad karneval, för att avtjäna resten av sitt straff. Jag vet inte vad enkelt folk tycker om seden, men det måste ge karnevalen ett extra spänningsmoment att veta att gatorna hemsöks av ännu våldsammare busar än vanligt.
Det ska dock tilläggas att Mercana inte är mycket för att sätta folk i fängelse. Grovt förenklat så ser rättssystemet ut så här: Domare hämtas från Yolev, för att garantera deras pålitlighet. Mord och högförräderi bestraffas med plågsam och utdragen avrättning. Alla andra brott bestraffas med böter. Kan man inte betala sina böter åker man på straffarbete, och, eller, prygel. Tydligen tycker rådet att det kostar för mycket pengar att hålla folk inlåsta utan att det går att göra vinst på dem.
Herr Cusmar efterskänkte hela tygfärgargillets kollektiva skulder, utan tvekan i någon slug affär för att få över dem på sin sida och upprätta någon sorts monopol eller gynnad ställning.
Några korta ord om gillena. De är många och har många medlemmar, men för alltid en osäker tillvaro då handelsfurstarna inte vill se dem växa sig för starka. Ett tecken på deras utsatta situation är att nästan alla leds av ett stort råd av jämlikar; på så sätt kan Handelsrådet medlemmar inte sätta alltför stor press på en enskild gillesmästare.
Sist ut på scenen var den oefterhärmlige herr Gombastur, och han åtföljdes av ett dussin tungt rustade och glada sydlänningar. Herr Gust tillkännagav glatt att han efterskänkt skulderna för dessa hedervärda triskier och hamuriter, och för lika många av deras kusiner, och han nämnde en summa som fick folkmassan att dra efter andan. Strax började det dock grumsas, att efterskänka skulder för utsocknes möttes inte med gillande. Men triskierna putsade så nonchalant på sina yxor, och hamuriterna flinande så okaraktäristiskt att buropen helt kom av sig. Sedan började mumlande konversationer surra upp till mina öron. Vad menade Gombastur med det här? Hur hade han fått hamuriter och triskier att stå sida vid sida? Hade han affärsintressen nere i södern som ingen hört talas om? Hade han slutit en pakt med Vildbete? Eller hade han fått Vildbete att sluta fred med Hamur? Eller hade han bara värvat en ny livvakt – eller kanske en ny och slagkraftig styrka för att säkra hans affärer i Brikho? Gombastur hade återigen cementerat sitt rykte som en oförutsägbar knäppskalle som ibland hittar guld på de mest oväntade ställen.
Vidina tar nu en tupplur, men återkommer snart i del 5.
Oh spännande!
Gillar karnevalen som målas fram här:-)
En kommentar bara:
Vidinia drunknar väl 591 vilket är innan dagens konflikt mellan ätten Vildbete (och sedermera Cudda) och Hamur inleds (år 606)?
Faktum är att Barsane Vildbete är en av triskeroligarken Doun Wemerkröks huskarlar fram till år 602. Detta maktövertagande sker på klassiskt triskiskt vis. Doun tänker lägga beslag på kronolaben men tar ut segern i förskott och öppnar ölkaggarna. Huskarlarna sover eller är för fulla för att gå till angrepp på transportskeppet. Eftersom hjälten Doun misslyckats så är han enligt triskisk sed ett mål. Barsane avslutar oligarken med son yxa och tar över.
”Det är rätt att göra uppror” som kattmannen och ordförande Mjao för kissemistiska gesällpartiet uttryckte det.
Det finns dock gott om konflikter mellan hamurer och triskeroligarker genom historien. 580- och 590talen var nog inte annorlunda. (Behöver man peka på en konstant i triskisk politik är detta ätten Cudda som verkat sedan grundandet år 352 eO.
Torquemada skrev: ↑2022-08-05 09:56
Jag har uppgifter om att hon börjar skriva 591 och drunknar 606, när jag tittar på en av tidslinjerna (som inte jag har skrivit).
Kronolaben, är den av så sent datum?
Ajdå! Då är det jag som misstar mig igen. i så fall är Vildbete redan installerad:-)
Ja, kronolaben ska vara uppförd år 604 eO som jag förstår det hela.
Marknadstorget fylldes hela tiden på med mer folk, och nu stundade den mest efterlängtade attraktionen – gratis mat. Alla högdjuren utfordrade de köande massorna, ibland med egna händer. Var och en av dem hade sin egen maträtt att bjuda på, och att få den längsta kön med hungrande mercanier var förstås en mycket visuell statussymbol. Att bjuda på billig mat, eller att få slut på maten, sågs inte med blida ögon, så att välja rätt rätt måste ha varit ett svårt huvudbry under upptakten till karnevalen. Gombastur märkte återigen ut sig genom att bjuda på orcherdrank. Sprit är alltid populärt, men orcherdrank smakar helt enkelt inte gott. Att vägra dricka den ses dock som mesigt, i alla fall om den är gratis. Följaktligen blev folk, som vanligt i Gombasturs närhet, svårt förvirrade och osäkra på vad de skulle göra. De fattigaste köade bestämt till alla matstationer tills maten till slut tog slut. Buacka bjöd på något så motbjudande som saltkakor, för att hedra en av stadens basnäringar, som han sa, men då var måttet rågat, och han jagades från torget under ett bombardemang av hans egna kakor.
När den här aktiviteten hade avslutats fredligt hade jag hoppats att få lite lugn och ro, men folkmassan var av en annan mening. Medan karnevalståget ringlade sig fram på håll så roade sig de mer rastlösa med det relativt oskyldiga nöjet att dansa långdans, och jag blev indragen. Poängen verkade vara att imitera de framförvarande utan att tappa balansen eller humöret, medan man krånglade sig fram på osannolika vägar. Jag blev utsatt för en hel del tafsande och åtminstone ett försök att vittja mina fickor. Efter ett tag dansade vi igenom ett hus. Jag vet inte hur vi hade tagit oss in, men därefter våldgästade vi ett värdshus, där vi oblygt ryckte till oss av mat och dryck för att sedan snabbt försvinna genom bakdörren. Just detta att alla verkar kunna ta sig in överallt är en av de konstigaste särdragen med den mercaniska karnevalen. De rika importerar konstrikt utformade masker från Västerhavet, men även den fattigaste trashank kan dölja sitt ansikte och utan rädsla försöka ta sig in på ställen som han eller hon aldrig annars skulle kunna besöka.
Det gruvligaste inslaget i karnevalen, som dock folket förväntar sig, är lönnmord i skydd av maskernas anonymitet. En enkel sak kan tyckas, men då glömmer man att det kan vara mycket svårt att hitta sitt offer i all villervallan. Det har sagts mig att de som vet att de är förföljda i god tid skaffar sig dubbelgångare och ligger lågt bakom en anspråkslös mask medan en stackars skådespelare får ta emot dolkhuggen i deras ställe. Stadsledningen gör vad den kan för att stoppa morden, men faktum kvarstår att många grannfejder och gamla vendettor når sin kulmen under karnevalen. Man kan tycka att karnevalen vore ett utmärkt tillfälle för till exempel Magilre att anfalla de druckna mercanierna, men enligt den lokala vidskepelsen så kommer årets första dagar att prägla hela det kommande året. Krig med Magilre vid nyår betyder krig med Magilre för resten av året. Magilre skickar därför istället över maskerade marodörer för att ostört sabotera, spionera och lönnmörda, men öppet krig skulle vända hela Mercana mot dem – då mercanierna normalt sett är ett själviskt och självupptaget släkte, som gäspar åt krigsbrott och överlåter krigandet åt legoknektar, men som under karnevalens druckna yra kan uppvisa en stor patriotism och gruppvrede.
Mer lättsmält är folkets törst efter skvaller om lyckliga och olyckliga eller komiska kärleksaffärer. Under karnevalen är det möjligt att träffas och kurtisera över klassgränserna och mot stränga övervakande familjers vilja. Månget ungt par avslutar karnevalen med giftermål och flykt, och många träffar sina tillblivande under det allmänna vimlet. Till detta kommer förstås en myckenhet lössläppthet och otrohet, som ibland får en ände med förskräckelse på en vredgad bedragen äkta makes svärd.
Blod och kärlek i all ära, men mercanier älskar över allt annat glimmande guld. Det stjäls ohämmat under karnevalen. Vissa tjuvar når legendarisk status genom sina djärva stölder från de rika. Andra gör bort sig, och dessa historier blir också ofta en del av stadens traderade historia. En del tjuvar slutar sina liv i djävulska fällor, medan andra misslyckas av mer prosaiska skäl. För något år sedan försökte ett gäng tjuvar tömma Alastor Nunks skattkammare, bara för att upptäcka att han omvandlat hela sin förmögenhet till koppar – långa, tunga, stänger av koppar. Tjuvarna påträffades av stadsvakten efter att ha misslyckats med att bära iväg ens halva kopparlagret, och enligt historien var de glada att få åka vagn till häktet. I år så tröttnade stadsvakten på tjuvarna och bestämde sig för att kringgå domstolarna och helt enkelt slänga in alla tjuvar de grep rakt på arenan, för att försvara sig bäst de kunde mot hydror och vilda orcher. Inte direkt en dödsdom, men nära nog. I sanning, karnevalen är laglös på mer än ett sätt.
Utanför arenan rullas tärning och bryts arm i varje gathörn. De rikaste i staden tävlar normalt sätt bara i grenarna vräkigast dräkt eller störst palats, men en ny gren har tillkommit på senare år, under Hisskovs inflytande. Hisskovs furste har vid flera tillfällen gett uttryck för åsikten att spenderandet av pengar inte är någon konst, vem som helst kan låta slantarna rulla. En ledare måste bevisa sin duglighet på andra sätt (Hisskovs furste är ofta också en god löpare eller bågskytt). Tanken på att Mercanas feta köpmän skulle börja fäktas eller springa ikapp är enbart komiskt, men de har dock börjat tävla med varandra i den udda sporten bärstolsrally. Bärstolar är ingen vanlig syn i Mercana, och används bara vid väldigt formella tillfällen, eller då regnet öser ner, eller kanske om en handelsfurste måste besöka en sällsynt lerig saltgruva. Otte Cusmar själv sätter en stolthet i att gå på stadens gator utan att skita ner sina skor, och han säger att en bärstol bara skulle sakta ner honom. Jag har aldrig sett ett bärstolsrally, men de ska tydligen startas i stundens infall, sakna regler och tydliga banor, och vara omåttligt populära bland åskådarna. Ett officiellt lopp hålls under karnevalen. Våld är förbjudet, med undantag för prygel av de egna bärarna, och där ska tydligen herr Nusemang vara en sällsynt grov förbrytare. Cusmar har däremot fått gott rykte för att han belönar sina bärare i händelse av vinst. Vad alla längtar efter är förstås att se de mäktiga falla och krascha och rulla runt i gatans smuts.
I del 6 vänder Vidina blicken mot de utsocknes besökarna, särskilt då de alltid lika hopplösa melorghierna, som använder karnevalen som ursäkt för att missionera. Få se när det blir, min bror har just kommit på besök och ämnar ockupera min dator.
Information om både karnevalen och en hel del annat.
Särskilt intressant att få veta mer om medlemmarna i Mercanas styrande organ Handelsrådet.
Så här ser detta ut wikin:
Handelsrådet
Består av medlemmar från de nio mest betydelsefulla handelshusen i Mercana. Ur Handelsrådet utses årligen två stadsmästare som ordförande och i praktiken är det dessa som styr staden. De övriga sju medlemmarna i rådet intar en mer passiv roll.
Just för Kornelio Trask och Handelsvägskompaniet har jag börjat leta information i trådarna och passa in med idéer angående handelsvägen genom Brikho. En hemlighetsfull mann som håller en låg profil tänker jag mig honom som iallafall.
).
