Ett litet forumexpriment.

Tala, klottra, viska, konspirera...
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag har Enhörningshornet i tassarna just nu. Försöker även hitta (och komma ihåg) anteckningarna för hur det slutade när vi spelade det sist. Jag vet att Svartriddarna besegrades och att det var strid på liv och död. Vår käre forumskreation här måste ha överlevt sina sår...
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag skulle skriva ett kort intro till spelaren med det man behöver veta om karaktären. Sedan fick jag lite feeling... :roll:



Eckmer Elmersson av Stormhall.
Andre son till den berendiske riddaren Elmer av Västingskär. Västingskär är (blir) en av öarna i Kolunagruppen. Fadern är en banérriddare med egen gård på skäret. En försupen och bitter man som inte var sen till att uppfostra både husfru och barn med ris och handlov. Eckmer skickas i ung ålder till Elmers herre, baron Nixslas av Stormhall, för att lära till väpnare.

Vid baron Nixslas hushåll var det också hårt. Flera familjer har sina söner där för att tävla om de åtråvärda platserna som baronens väpnare. De hoppfulla lär sig tidigt att underminera sin omgivning och armbåga sig fram i hierarkin. De tränades av en fastlänning, Malvanda av Drev. I början var Eckmer rädd och undvikande. Han har lärt sig sedan barnsben att hålla sig undan för att slippa stryk. Malgrund tolererade bara styrka och dådkraft. Hon tvingade de unga rekryterna till övningar som gränsar tortyr. Den som inte deltog helhjärtat blev föremål för hennes vrede. De övriga uppmanades att bestraffa rekrytens lättja. När Eckmer insåg att han inte kunde komma undan genom att fly kom han undan bestraffning genom att vara värst i stället. Han blev den mest hängivne mobbaren i skaran och snabbt slöt sig flera andra runt honom. Uppmärksamheten steg honom åt huvudet och hans arrogans gjorde honom fruktad. Han har dock inga riktiga vänner.

Under hela bildningstiden är kämparlekar det som mest upptog tiden. Folk från öarna skall vara hårda och farliga i strid. Den enda egentliga bildningen är religionslära. Kolunagruppen har sedan tidigare en stark tradition av De unga gudarnas läror. Här har man slängt missionärer från andra religioner i Kopparhavet. Malgrund tog lärorna ett steg längre. Hon talade mycket om den inte fullt så kända guden Zeeris och hans kraft och styrka. Eckmer hänfördes av makten i Zeeris lära. Bara den som själv kan ta det man vill ha skall få det. Han blev en trogen följare av Zeeris. Han blev så trogen att när det är dags att utse väpnare till baronen var han given som en av dem. Malgrund hade andra planer. En natt tog hon med sig Eckmer över Kolunasundet till Stormby på fastlandet.

De mötte upp med vänner till Malgrund och tillsammans for de till Osammarön. På ön har Malgrunds order ett kapitelhus. Eckmer spenderar ett år som novis på ön och lär sig där allt han behöver om Den vänstra handens brödraskap. Han svors in som riddare. Tecknen på det är en gnistrande blodsdroppe intatuerad i vänstra handflatan och en ring av silver som pressades genom hans vänstra näsvinge. Osammaröns kapitelhus är till för utbildning i första hand av orderns riddare, men även präster har en liten del av huset. När Eckmer slagits till riddare beordras han och en av de prästerna, Sot, att resa inkognito till Kandra för att rapportera till ordersmedlem i staden.

De seglade till Isrulmun och tog därefter flodbåt uppför Istrul. De stannade några dagar i Sekim där ordern har ett stort tempel. Där fick de för första gången bevittna ett offer på en kättare. Eckmer kännde gudens närvaro när den sprattlande människan skrikande skänktes till Zeeris. Upplevelsen påverkade honom enormt. Han kände både fruktan och maktberusning på samma gång. Efter offret reste de vidare på floden genom Spindelträsket. Väl i Kandra träffade de en äldre skuggpräst, Mäster Gallahan och dennes hustru Moria. De fick av dem uppdraget att bevaka ett hus i staden och rapportera allt som verkar underligt. Knappast ett uppdrag värdigt Eckmer och Sot. Eckmer klagar till Sot, men blir strängt tillrättavisad av prästen om att göra sin plikt. Efter det hatar han Sot och pratar inte mer med honom.

Efter en uppsjö av händelser i Kandra finner sig Eckmer svårt sårad. Han föll efter en strid med hyrsvärd i Delithaordern, Den vänstra vägens svurna fiender. Under staden förvarades en artefakt som båda ordnar ville lägga vantarna på. Delithaorderns inhyrda krigare visade sig vara allt för starka och flera bröder föll. Bland dem han resekamrat Sot. I kölvattnet av striden upptäcktes Vänstra handens närvaro i Kandra och överlevande medlemmar hängdes som brottslingar på torget. Eckmer blev kvarglömd nere i kryptan där striden stod. Han lyckades kravla sig ur när han återfick medvetandet. Han lämnar Kandra på en okänd handlares kärra. Eckmar bytte sin rustning mot att han smugglar ut honom och undan snaran. Ett högt pris, men handlaren tog en stor risk bara genom att inte ange en svartriddare i Kandra.

I flera dagar låg han på gränsen till medvetande på kärran. När han kvicknade till så pass att han kunde hålla sig vaken upptäckte han att han tagits till Lindaros och lämnats utanför ett sjaskigt värdshus. Han blev tvungen att sälja sina vapen för att betala för att få stanna där under resterande läketid.

Väl på fötter igen stod han helt utblottad. Flera knektvaskare, vars uppdrag var att finna soldater till Den nya armén fanns i staden. Soldatarbete var det enda han kunde. Nya armén slogs för folkets frihet från adels förtryck i landet Hynsolge. Eckmer brydde sig inte om med vem eller varför han slogs. Han behövde pengarna. Alla blev misstänksamma när de såg hans tatuering och näsring. När de sedan fick reda på att han var frälse från Kolunagruppen tackade de blankt nej. Han kastades ut från värdshuset och utan pengar skulle han tvingas till tiggeri. Det är inte en syssla värdig en riddare inom Vänstra handen, så han börjar istället ta det han behöver. Under några veckor lever han utanför Lindaros och rånar resenärer. Det går så pass bra att stadens näpsare börjar intressera sig. Han kommer med nöd och näppe undan arrestering och flyr in bland stadens gränder. Han hör rykten om att en svartriddare rånar folk och en belöning var satt på dennes huvud. Lindaros var inte längre säker för honom, men han hade inga medel att fly. Han lyckades övermanna en av de många stuvare som finns i hamnen och stjäl dennes kläder. Till sin lycka bar stuvaren grova läderhandskar som en del av sina yrkesredskap. Han högg av fingrarna och skar bort kragen på handskarna. Det som blev kvar täcker tatueringen perfekt. Han tog ur silverringen ur näsan. Den sista symbolen av hans ridderskap var nu utsuddat. Ringen sålde han och köpte sig en Efarisk långdolk för pengarna. Vid knektvaskarens bänk erbjöd han sig och sin dolk. När de frågade om hans namn ljög han att han var Eckmer Sot.

Tre dagar senare befanns sig Eckmer på däcket till en fiskstinkande kogg seglandes mot Hynsolge och ett nytt liv.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den omoraliske lärde mannen.
Klomellien är full av idéer och utkast men vi har ett litet (som egentligen börjar bli rätt stort) problem med att samla deti färdig text som gör det möjligt att hitta för den som inte lusläst 160 sidor diskussionstråd.
En klomellier i Hynsolge går nog att förklara men det är inte helt självklart hur.
Kanske en lärd tjuv från norra Efaro kan vara något att utveckla? Kanske från staden Kwoske där erebisk, solunsk och troligtvis även akrogalisk kultur möts? Inte så mycket material att bygga på men det gör också platsen utvecklingsbar.
Erfaro är en bra plats att komma från. Jag tror att tjuvdelen blir skumraskaffärer, men lärd kvarstår. Det är bra för spelgruppen att ha tillgång till lite historia och zoologi och liknande. Sedan hur herrn har finansierat sina studier har tyvärr kommit i kapp honom och krigstjänst blev domen. Kwoske är bra beskriven och funkar för ändamålet.
Efter omfattande forum och wikiforskning blev nog inte Efaro platsen ändå. Det är viktigt att spelarna kan passera som Nidläningar. De får heller inte vara från Krun. Någon av de Akrogaliska länderna skulle funka. Just utseende går att göra personen svartmuskig och hårig som källorna beskriver Nidlänningar (90-talet var en spännande tid :? ) oavsett nationalitet.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 8147
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av birkebeineren »

Intressant bakgrund till svartriddaren. Kul med detaljer från Enhörningshornet inflätad.

Angående den lärde karaktären så har jag ett nytt förslags: en felicier som studerat vid Mandelordens lyceum i Mafor.

Felicierna består som känt av två folkslag, kîmzoner och tolaner. Kîmzonerna har ett lite oklart ursprung i det fjärran Akrogal men troligtvis är de av delvis kamsunsk härkomst. Något typisk kamsunsk utseende har vi inte tydligt definierat men kîmzonerna i Felicien har mörkt hår och på något vis ett lite annorlunda utsende än de typiska jorerna (en del kîmzoner har även blandat blod med de joriskliknande tolanerna). Om du vill ha ett "österländsk" utseende för din karaktär borde en kîmzoner kunna uppfattas som krunier eller nidlänning (lhassier) för den vanliga erebier med begränsad kunskap om människofolkens olika utseenden (som även på Altor troligtvis är rätt blandad).

Kîmzonerna har en ganska säregen kultur (med massor av inspiration till bakgrundsbeskrivning) men om detta blir för utstickande finns det sätt att göra karaktären mindre sådan. Dels genom att låta karaktären vara mer jorisk via tolanerna och det feliciska blandsamhället, dels genom att använda det lärda hos karaktären som då kan vara som utbildad hos Mandelorden. På många sätt är denna lärdomsorden den viktigaste kulturbäraren för det joriska i Ereb. Lyceet i Mafor invid Österbukten är, trots detta, Feliciens främsta lärdomscentrum både för kîmzoner och tolaner. Karaktären kan ha studerat som novis här med målet att bli mandelmunk, eller som acolyt där målet bara är att skapa sig en akademisk bildning. Sen har karaktären lämnat den lärda banan av någon anledning. Och befinner sig nu någonstans i östra Ereb där det kîmzonska utseendet kan misstolkas som akrogalisk.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Intressant bakgrund till svartriddaren. Kul med detaljer från Enhörningshornet inflätad.
Det blir lite sammanpressat, men allt går inte att få med utan att skriva en bok. Tack!
Felicierna består som känt av två folkslag, kîmzoner och tolaner. Kîmzonerna har ett lite oklart ursprung i det fjärran Akrogal men troligtvis är de av delvis kamsunsk härkomst. Något typisk kamsunsk utseende har vi inte tydligt definierat men kîmzonerna i Felicien har mörkt hår och på något vis ett lite annorlunda utsende än de typiska jorerna (en del kîmzoner har även blandat blod med de joriskliknande tolanerna). Om du vill ha ett "österländsk" utseende för din karaktär borde en kîmzoner kunna uppfattas som krunier eller nidlänning (lhassier) för den vanliga erebier med begränsad kunskap om människofolkens olika utseenden (som även på Altor troligtvis är rätt blandad).
Jag har varit inne på felicier, men det har blivit för krångligt med tanke på konflikterna i kopparhavsområdet. Samtidigt blir det bra tack vare de andra karaktärerna. En berendisk svartriddare får man anta inte är välkommen på särdeles många platser. Han är lite av en paria. Feliciern likaså. Berendien och Felicien må vara fiender, men dessa två stridskamrater har lagt det bakom sig. De är i första hand utstötta och vänner tack vare det. Sedan tror jag båda seglar under falsk flagg och är förtegna om sin bakgrund. Vår tredje medlem. Gladiatorn från Kasyr är lättare att placera in. Jag fick även en liten idé om att han blivit internerad under sin tid som slav. Han har svårt att ta egna beslut och behöver en "ägare" för att funktionera. Feliciern tar den rollen naturligt. Han var innan sitt straff framgångsrik och ägde säkert slavar.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den "lärde" mannen blev Efarier till slut. Vill passa på att varna att den typen av rollspel vi kör är mörkt. Karaktärerna är inte goda hjältar utan oftast intrigerande egoister med bred moral och smal tolerans. Spelarna som gestaltar dem är däremot toleranta, godhjärtade och moderna människor. Bara så ingen förväxlar hittepå med verklighet.


Rumun Abrexus N´Dur

Rumuns anfader var den Jorpagniske solfararen Hemper Nedur. En man vars tvivelaktiga karaktär försatte honom i flertalet problematiska situationer. Hemper deltog som bågskytt i fjärde soltåget mot Efaro. Mest för att undkomma giftemål med en ung kvinna han gjort havande. Redan vid samlingen på Hakkai lyckades han bli akterseglad efter en episk marinering av sin kropp i rusdrycker. Hemper fick hanka sig fram bäst han kunde på ön och dog penninglös. Han efterlämnade flertalet barn och fruar, som alla träffade varandra för första gången på hans sändning. Han är roten till förmågan att hamna i trubbel som ärvts av hans ättlingar i rakt nedstigande led. Rumun är inget undantag.

Det skulle ta Hempers ättlingar flera generationer innan de väl tog sig till Efaro. Idris Nedur var den som fullbordade resan i slutet av 400-talet. Då hade Solstaten sedan länge fallit och både Feliciska och Krunska erövringsförsök slagits tillbaka. Idris Nedur var en mångsysslare från Kopparhavets hamnar. Han var handelsman, pirat och slavjägare i ett. Idris hann inte mer än att stiga i land för än ett slavuppror i Felicien bröt ut. Det var iscensatt av Sombatze i ett steg att försvaga Felicien. Efariska krigare skyndar för att undsätta sina bröder i Felicien. Idris får sitt skepp stulet av sådana krigare och finner sig strandsatt i Harkarion vid Efaros kust. När han står utan skepp skingras hans besättning för vinden och han finner sig ensam i staden. Trots bakslaget finns massor av möjligheter för en ambiskös man som Idris. Han byggde systematiskt upp ett nätverk av mer eller mindre ljusskygga verksamheter. Trots modest framgång i Harkarion släppte han aldrig förlusten av sitt fartyg. Han skyllde stölden helt på Sombatze som nation. Hans protester var så högljudda att det störde handeln. Sombatzisnska handelsmän i Harkarion slöt sig samma och betalade en mindre kompensation för att han skulle hålla tyst. Han tog emot pengarna, men förlät aldrig Sombatze. Idris skrädde inte orden när landet kom på tal, men hans mer publika predikningar avtog. Hans många affärer drog till sig uppmärksamhet från flera andra håll. I takt med att han knyter till sig allt mäktigare vänner fick han likvärdiga fiender. Idris var en extrovert man som omgav sig med vackra kvinnor och dyrbara klädnader. När han stod på höjden av sin makt blev det just en kvinna som blev hans fall. Hans favoritälskarinna blev havande med Idris barn och födde en son. Kort efter att sonen föds blir Idris sjuk i blodhosta och dör efter en kort tid. Det framkommer att modern till sonen smörjt in Idris många klädnader med Sombatzinska gifter. Hon undviker beststraffning genom att gå i Eftheks tjänst. Hennes namn har därför gått förlorat när hon kastade av sig sitt gamla liv och blev gudens tjänarinna. Detta är starten på ätten Nedurs nära koppling till Lysande vägen i Efaro. Flera släktingar kommer att göra karriär inom kyrkan. Sonen lämnas bort och hans öde förblir okänt. Säkert är dock att sonen lever till vuxen ålder och fler ättlingar följer.

529 e.O. föds Rumun. Han är tredje sonen till Jorgo. Ätten har tagit det mer Efariska namnet N’Dur. De är vid 500-talets slut en fruktad familj i Harkarion. Jorgo är överhuvud för en familj som fortfarande sysslar med skumraskaffärer. De petar i allt från både glädjehus till våldsdåd. Jorgo har dock planer för att skapa en starkare fasad av ett respektabelt handelshus och en av vägarna till det går genom kyrkan. Jorgo lägger ingen vikt vid sina fyra döttrar. De stoppas undan i väntan på att kunna giftas bort till passande kontakter. Sönernas uppväxt styr han istället med fast hand. Rumun och hans bröder har fått sina liv planerade från födseln. Äldste, Yakubu skall ta över som familjens överhuvud. Mellansonen Lugard drillas till militär. När så tredje Rumun föds är tanken att han ska bli präst. Efter Rumuns födsel väljer Jorgo att avsäga sig sin fru och sina älskarinnor. Han behöver inte fler barn och vill inte gå samma öde till mötes som sin förfader.

Rumun växer därför upp i ett hus där bara män finns. Han skolas av både Dalkiska, Aidnska och Efariska solmunkar under barndomen. Rumun har gott läshuvud och bra minne. Flera gånger berömmer hans lärare honom för hans förmåga att lägga verser och texter på minnet. Speciellt den Efariske solmunken Gandaru försöker vid upprepade tillfällen få Jorgo att sända pojken till Kwoske. Där kan han gå i lära under bontisâl Mobutis. Jorgo är till en början benhård motståndare till detta. Han vill ha kontroll över sina söner. Till sist ger han med sig med en förhoppning att Rumun en dag, under Mobutis ledning, kan upphöjas till åtminstone Riark. Det skulle gynna familjen att ha en med kyrkligt högre ämbete. Rumun flyttar därför som tioåring till Kwoske tillsammans med Gandaru.

Studietiden i Kwoske är intensiv och viktig för Rumun. Han är en klipsk, men olydig student. Han visar upp flera karaktärsdrag som hans lärare fler än en gång måste tukta med riset. Det börjar som små pojkstreck. En groda i någons bädd eller såpa i trappan. Hela tiden är hans aptit på spänning och viljan att vara lite mer än andra det som driver honom. Han ser alltid till att vara ångerfull inför sina överordnade och utför alltid de extra sysslor han får som bestraffning med extra noggrannhet. Så fort de verkar ha förlåtit honom börjar han testa sig fram med nya upptåg och äventyr.

Rumun blir med tiden en skicklig fasadklättrare. Hans specialitet är nattliga dödsföraktande utflykter längs tadosens väggar för att göra små besök bland de högre munkarnas sovplatser. Hittar han saker av värde ramlar de ofta ner i vecken av hans kåpa. Sedan distribueras de ut i ett intrikat nätverk av tadosens ulepper som har ärenden runt om i staden. Stölderna upptäcks, och Rumun är bland de misstänkta. Till hans försvar kommer Gandaru, som sedan han varit barn ständigt tagit hans parti. Gandaru menar att en sådan ung man, om än busig, skulle inte ge sig till med tjuvnad. Solmunkens ord väger tungt och Rumuns heder är i behåll. Istället straffas flera av ulepperna. Några med stryk. Andra blir avhysta. De som avhyses skapar luckor i arbetsflödet och till en början ersätts de med munkgossar. Rumun är en av dem som får göra ärenden bland Kwoskes befolkning. Det öppnar dörren till en helt ny värld. Massor av äventyr för en nyfiken och levnadsglad gosse. I Kwoske möter han också på det som saknats i hans liv, kvinnor. Han är ung, men redan nu väcks ett livslångt begär till det motsatta könet. Något som kommer att försätta honom i flertalet bekymmer.

Första gången han blir påkommen med sina illegala handlingar är nere på gatorna i Kwoske. Han har blivit en ung man. Sedan en tid tillbaka har han fått smak för de många glädjehus som döljs bland gränderna. Saknandet av kvinnor i hans liv har gjort att han faller tillbaka på sin fars värderingar och åsikter om dem. Han har ingen respekt för kvinnor och inte heller vet han hur man hanterar dem. De han försök göra närmanden på har avfärdat honom. Trots detta är lockelsen i det kvinnliga ovanligt stark i den unge mannen. Han söker istället upp kvinnor vars yrke är att behaga sina kunder. Han gör sig känd bland dem som en hårdhänt och otrevlig kund. Priserna för deras tjänster stiger i takt med Rumuns dåliga rykte. Jakten på pengar blir allt mer desperat och han börjar bli vårdslös. Han nyttjar sina egenskaper som klättrare och tar sig in i villor i staden. Under ett sådant inbrott blir han tagen på bar gärning och flyr hals över huvud tillbaka till tadosen. Tyvärr har offret för inbrottet känt igen honom och står snart utanför porten skrikandes om rättvisa. Rumun pekas genast ut, men han nekar envist. Gandaru kommer åter till hans försvar, men denna gång har bontisâl Mobutis fått nog. Han ersätter villaägaren för stöldgodset och drar sedan in Rumuns privilegier att lämna tadosen alls. Under nätterna skall han hållas inlåst på sin kammare. Rumun tar det hela med ro. Han kom undan lindrigt och låset på hans dörr har han kunnat pilla upp sedan han var liten. Efter ett kort tags gott uppförande blir solmunkarnas stränga blickar mildare och de antar att han kommit på bättre tankar. Rumun har spenderat tiden med att studera växtmedicin. Framförallt de växter som kan ersätta rusdrycker. Han vädjar till Gandaru om att få sköta tadosens trädgård för medicinalväxter. Gandaru blir överlycklig för Rumuns fromma intresse för det som växer och får bontisâlens tillstånd att låta honom utöva det. Rumun sätter genast igång att anlägga nya rabatter och utöka tadosens drivhus. Snart bubblar och fräser det från flera dekoktdestillatorer och tadosen blir utan sin vetskap en stor distributör av berusningspreparat till Kwoske. Rumun är själv den som klättrar ut över murarna på nätterna och sköter affärerna. Hela operationen hade kunnat pågå länge om det inte vore så att glädjehusen drog i honom. Mynten han tjänar från försäljningen väger tungt i börsen och trots att tiden är knapp innan väckning kan han inte låta bli att söka sig till gränderna. Han är vid god kassa och kan unna sig utsvävningar. Tyvärr har han inte samma tidskapital. Efter en extra utdragen kväll bland kvinnor smyger sig Rumun stressat tillbaka till tadosen. Han är säker på att morgonmålet redan varit och att han redan är eftersökt. Han svingar sig snabbt över muren och landar innanför i ett buskage. Han sitter stilla en stund för att sedan ta sig till brunnen, som om han bara varit ute och hämtat vatten. När han reser sig tittar han rakt in i ögonen på Gandaru. Solmunken ser sträng ut, men säger inget. Rumun fäller ner blicken och återvänder till studiekammaren. De båda talar aldrig om händelsen.

Efter den natten avbryter Rumun både sina affärer med dekokter och nattliga utflykter. Han studerar flitigt och är på god väg att faktiskt bli solmunk. Ödet vill dock annorlunda. Rumun har skaffat sig goda kunskaper i bokhållning och hjälper tadosen med att föra räkenskaper över ekonomin. Arbetet är för de flesta andra i skrivkammaren enformigt. Rumun finner en stor glädje i bokhållning. Siffrorna talar till honom och i hans huvud förvandlas de till möjligheter. Han ser tristessen i de andras blickar och erbjuder sig att göra en större del av arbetet för dem. Munkarna i skrivstugan har inget emot att slippa och låter honom ta över allt mer av räkenskaperna. Rumun visar sig sköta det hela exemplariskt och när de märker det släpper de taget helt. I egenskap av ensam bokhållare startar genast en förändring av uppdraget. Han ser över transaktionerna och effektiviserar där möjligheter finns. Det överskott som skapas letar sig snabbt ner i hans egna fickor. Det dröjer inte länge för än en ansenlig summa mynt förvaras dolda bland hans tillhörigheter. Problemet för Rumun är att han fortfarande inte tillåts lämna tadosen och han kan inte riskera sitt nya ämbete med att bli påkommen igen. Pengarna han samlat på sig blir värdelösa om de inte kan spenderas. Lösningen blir att visa upp sina framgångar och vädja till bontisâlens girighet. Han avbryter sitt mygel med pengarna och låter tadosens kassa växa istället. Han visar bontisâl Mobutis hur hans nya bokhållning faktiskt ökar inkomsterna. Han lägger även fram för honom hur andra förändringar kan ge än mer. Bontisâlen sväljer betet och ger Rumun fria händer att gå vidare med sina planer. Rumun menar att skulle man bjuda hit krämare och godsfraktare skulle inte längre ulepperna behöva ta sig ner i staden. Deras tid skulle då kunna förläggas på arbete som genererar inkomst istället för att ränna på stan. Förslaget går igenom och ett sorts handelshus öppnar i anslutning till tadosen. Rumun får inga vänner bland ulepperna vars frihet kraftigt begränsats. Det bryr han sig föga om. Han har på detta sätt bjudit in Kwoskes alla affärsmöjligheter till tadosen. Han är den som kontrollerar det hela. Inom en kort tid har han även öppnat upp handeln med sina dekokter igen. Han har även sett till att flera av handelsmännen har kvinnor i sin tjänst. Kvinnor som alltid tycks ha ärenden i enrum med Rumun. Allt sker mitt framför ögonen på bontisâlen, men denna förblindas av mynten som prydligt staplas i tadosens kassakista. Rumun är så nöjd med sig själv att han missar hur det knorras bland solmunkarna samt ulepper. Han är oförsiktig och arrogant. De dröjer inte länge för än klagomål letar sig till bontisâlens kammare. Mobutis är, om än girig en kyrkans man. Han uppskattar tadosens nya välstånd och ser förnöjt på de renoveringsarbeten pengarna möjliggör. Han tänker trots det inte tillåta moraliskt förfall i sin församling. Han sätter därför sin trogne Gandaru på att diskret undersöka Rumuns affärer och svär honom till tystnad under uppdragets gång. Gandaru har ett gott öga till Rumun och har i hemlighet sett honom som en son han aldrig fick. Trots det är även han trogen Lysande vägens kyrka och tänker inte låta någon befläcka dess rykte. Hade Gandaru fått genomföra sin granskning är det troligt att han sett genom Rumuns operation och med bontisâlens hjälp satt stopp för den. Rumuns förmåga att försätta sig själv i trubbel hinner dock före. Hans affärer har skapat en skiftning i balansen på marknaden i Kwoske. Mer kommers sköts via tadosen och Rumun ser till att ta procent på allt som hanteras. Det hade aldrig handelsmännen gått med på om en enkel ulepp som han krävt det. Därför gör han allt i bontisâl Mobutis namn. Bontisâlen blir därför målet för den vrede som pyr bland dem. När Rumun sakteliga höjer avgifterna når det sin brytpunkt. Bontisâlen måste bort och vägen till honom går genom Rumun. Konspiratörerna i Kwoske har självfallet koll på tadosens bokhållares svaghet för kvinnor. Flera gånger har de försett honom med allsköns unga skönheter för att stilla den aptiten. De lyckas kontraktera en underskön spjutdanserska för att förföra Rumun. Spjutdanserskan Faishea lyckas genast snärja Rumun. Inte nog med att hon är förförisk och mystisk. Hennes dans förtrollar honom och han kan inte tänka klart i hennes närvaro. Inte heller ger hon sig till honom trots att han flera gånger försöker tvinga sig på henne är hon både starkare och kvickare. Det tänder en glöd hos honom och han svär att aldrig åtrå någon annan än henne. För att försegla sin pakt ristar han hennes namn i låret och fyller revorna med färg för att bevara det för evigt. Hon uppskattar hans upptåg och meddelar att hon ska ge sig till honom, men att akten måste vara speciell. Hon vill att han för henne till tadosens inre för att där stå nära Eftehk och med det viga sig till varandra. Rumun älskar idéen och smugglar in henne bland solmunkarna korridorer. På hennes inrådan tar de sig till självaste bontisâlens kammare där de ska komma som närmast heligheten. Väl där sker det katastrofala. Bontisâl Mobutis befinner sig där och tar dem på bara gärning. Rumun ska försöka förklara sig när Faishea kvickt ränner sitt spjut genom bontisâlens hals. Sedan flyr hon raskt därifrån. Rumun förstår först inte vad som hänt, men försöker desperat rädda bontisâlens liv som sakta sipprar ur honom. Där på knä bredvid den döende Mobutis finner Gandaru honom. Han har hört tumultet och störtar till bontisâlens kammare för att se vad som hänt. Rumun är nedsölad med blod och bredvid honom ligger ett spjut som ser ut att vara mordvapnet. Gandaru är väl tränad i tannotekniken och skjuter snabbt ut sin vandringsstav mot Rumuns tinning. Allt svartnar.

Han vaknar till liv i en stinkande mörk cell utan vare sig fönster eller ljuskälla. Det blir ingen rättegång och ingen kontakt med tadosens solmunkar. Han förs med huva över huvudet ombord på en Felicisk taridon och kedjas vid en roddarbänk. Han får under långa timmar vid årorna mycket tid att reflektera över sitt liv. På låret brinner smärtan av de nu infekterade såren. Han hatar Faishea och det hon gjort mot honom samtidigt kan han inte släppa henne. Varje gång det svider i såren väcks hans åtrå. Han bestämmer sig för att finna henne göra henne till sin och sedan ta hennes liv. Hatet driver honom vidare årtag för årtag.
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Den tredje karaktären, gladiatorn, finns inte längre. Han övergavs på spelarens inrådan till en hårdnackad sjöbuse och barägare. Jag skulle behöva lite innovativa tips på var han kommer ifrån. Ett Nidläskt utseende är att föredra, även om man kan skapa det varifrån som helst.


Han startade sin karriär som en enkel fiskare, men hans rappa tunga och längtan efter spänning tog honom snabbt till handelsflottan och oceangående sjöfart. Spänningen falnar när man sett allt (en uppsjö av mer eller mindre sanna rövarhistorier finns att ta till) lönen är dessutom usel. Pirat och smuggelverksamhet både betalar mer och är spännande. Några år där och lyckan vänder. Blir fångad, döms till döden och ser ut att sluta sina dagar i galgen. Han undviker döden genom att ge sig som slav istället. Han säljs som roddare och kedjas fast vid en roddarbänk på någon av alla galärer som trafikerar Kopparhavet. När skeppet av en händelse finner sig utanför landet Hynsolges kust attackeras det och går under. Han lyckas fly och tar sig till land flytandes på den bänk han kedjats till. Väl i land gör han sig fri från kedjan och vrakar längs stranden i det som flutit i land. Han finner brännvin och använder andra förnödenheter. Tar sig till närmaste härläger och ställer upp samma bänk han flöt iland på. Över den som disk startar han den krog han har genom krigets hela varaktighet.

Han når viss framgång och med tiden växer en krog upp runt roddarbänken.

Inte nog med att han sett till att förse alla stridande med dryck. Bakom disk finns även prestationshöjande preparat och rena rekreationsdroger. Droger i sig är inte vare sig moraliskt eller legalt otillåtet. Problemet är att detta är av utspädd eller undermålig kvalitet och ger "sidoeffekter". Samtidigt som han driver sin krog förser han båda stridande sidor med information. Ingen nekas inträde oavsett Nya armén, rojalisterna eller adelns styrkor är där din lojalitet ligger. Allt information som avhandlas under hans tak är till salu. Han är både enkel, dubbel och ibland trippelspion.

När freden kommer kastas han bort som spion och blir dessutom en risk. Vad och om vem har han information?
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

Jag har börjat på tredje gubben. Den som skulle vara gladiator men blev än så länge fiskare istället. Vi får se vart detta tar sig.



I den helige Odos år 583, lämnades ett gossebarn av okänt ursprung utanför dörren till änglamakerskan Hiyelena Fagins hem. Det var inte första gången ett barn drabbades av samma öde. Bara i hamnen låg flera billiga glädjehus. Farsegels sjömän var inte sena att besöka dem efter första landkänning. Ibland blev oönskade barn konsekvensen av besöket. Efter födsel lämnade kurtisanen avkomman hos änglamakerskor som fru Hiyelena tillsammans med en liten summa mynt. De köper sig fria från synden att ha ihjäl ett barn och fru Hiyelena kan sätta mat på sitt bord. Fru Hieylena Fagin var en ondsint kvinna som förlorat sitt arbete som stadsvakt efter att hon ertappats med att kräva pengar från köpmännen hon vaktade. Hon förnedrades offentligt och sparkades sedan ur vakten. Efter det ville ingen ha med henne att göra. För att överleva fick hon börja ta in spädbarn och vanvårda dem tills Etin kallade dem åter. En synd som i efterlivet skulle straffas i evigheten.

Fru Hieylena led först och våndades för livet efter döden. Nu när hon nått högre ålder har hon förlikas med sitt öde och istället blivit hatisk mot omvärlden som hon anser vänt henne ryggen. Trots att hennes uppdrag är att låta barnen dö händer det ibland att hon behåller något. Visar det sig att det rör sig om ett extra livsstarkt eller vackert barn låter hon dem växa upp som hennes egna. Så fort barnen når ålder då de själva kan stå på benen skickas de ut på Arnos gator för att tigga. Allmosorna de får, tar hon för sig själv. Nåde den som undanhåller något för henne. Då viner käppen urskillningslöst över barnaskaran oavsett vem den skyldige är.

Det troliga var att just detta gossebarn skulle drabbas av en fatal utgång. Inte var det särdeles vackert att titta på och det såg inte mycket ut för världen i övrigt heller. Hon bar upp pojken på vinden och lät honom ligga där för att duka under i nattkylan. Ödet ville dock annorlunda. Varje morgon klättrade hon upp för att hämta gossen. Inga skrik hördes och hon var säker på att natten gjort sitt. Varje morgon förvånades hon hur pojken bara tittade upp mot henne med sina djupblå ögon utan att avge så mycket som ett ljud. I tre nätter upprepades detta. Efter det bestämde hon sig för att barnet förtjänat livet. Hon bar ner honom och tvingade några av de lite äldre barnen ta hand om honom.

Inga barn hos fru Hieylena fick något namn. De kallades bara sátiõ eller kappei, som betyder flicka eller pojke. De svalt och hade trasor till kläder. Likt hålögda skelett vandrar de dagligen runt i Arnos kvarter för att få ihop något att ta hem. Kommer de tomhänta vankas stryk.

I denna miljö växer den Érroikappei, Tystpojken upp. Han talar aldrig och håller sig alltid i bakgrunden. Han är uppmärksam och begrundande. Redan i ung ålder inser han att folk inte är sugna på att ge ifrån sig något till tiggare. De som väl ger stoppar alltid ner handen i börsen och tar ut mynt. Alltid låter det när de gör det som att fler mynt finns däri. Érroikappei hjälper dem på traven. Han ser till att befria både de som vill ge och inte vill från deras hela börsar. Han är flink med fingrarna och med tiden kan han norpa åt sig det han önskar från folk som rör sig på gatorna. Han ger bara ifrån sig så mycket som de brukade få tiggare till fru Hieyelena. Resten gömmer han i en gränd nära huset. Det pågår ett tag tills det att en man besöker fru Hieyelena. Han är hotfull och rådbråkar fru Hieyelena sönder och samman. Hela tiden varnar han för att låta hennes tjuvyngel inkräkta på gillets område. Barnen vårdar fru Hieyelena till hälsa och när hon är stark nog att röra sig utkräver hon hämnd på det som tillfogats henne. Hon kallar barnen för tjuvar och glödgar spiskroken för att bränna dem som sådana. Alla levande barn i fru Hieyelena Fagins hus brännmärks med tjuvens symbol på handleden. Skriken ekar mellan gränderna. Érrokappei läker sitt sår och återgår sedan till ficktjuveriet. Han tänker att om det fortgår kommer mannen komma tillbaka och slå ihjäl fru Hieyelena. Andra problem kommer dock emellan. Han ertappas med handen i fickan på en handelsman i Arnos hamn. Mannen kallar på stadsvakten och en vildsint jakt inleds bland gränder och magasin. Érrokappei kan sin stad. Han navigerar sig snabbt via omvägar hem. När han tänker ta sig till säkerheten i huset får han se en vaktpatrull som redan bultar på dörren. Hans förmögenhet ligger gömd i gränden på andra sidan gatan och är omöjlig att nå. Han blir tvungen att fly igen. Knappt har han tagit sig i kvarteret Fiskaren för än han hör stadsvaktens skrik igen. De följer honom hack i häl och han kommer med nöd och näppe undan. Han finner ett gömställe bland langockertinor ombord på en lite fiskebåt. De täcks av en segelduk och han kryper in under den. Där trycker han tills mörkret kommer och törs inte ens titta ut.

Han väcks av ett ryck när duken dras åt sidan. Érrokappei blir lika rädd som mannen som dragit bort duken. Mannen hade lagt ut från Arnos hamn tidigt på morgonen för att sätta sina tinor. Han hade förberett allt dagen före och därför inte brytt sig om att titta under duken innan han kommit ut till fiskebankarna. Fiskaren är en äldre herre med väderbitet ansikte och breda axlar. Han suger raskt tag i gossen och gör sig redo att slänga honom över bord. Fripassagerare tänker han inte tolerera. Érrokappei säger inte ett ljud utan bara tittar på mannen med sina djupa blå ögon. Det får mannen att vekna. Han sätter ner gossen på durken och stirrar misstänksamt på honom. Érrokappei ser att mannen saknar sitt högra ben och den lilla båten är full av olika små snickerier för att överbrygga det handikappet. Érrokappei förtrollas av de lösningar mannen kommit på och glömmer att han precis var nära att åka i Kopparhavet.

Érrokappeis liv ändras totalt från den dagen. Efter att ha stirrat på varandra en stund återgår mannen till sitt fiske och utan ett ord ger han en rostig båtshake till Érrokappei. När de rott fram till korktickevälet pekar han bara på det. Érrokappei fattar direkt. Han tar tag i haken och börjar hala in buren från Kopparhavets botten. Det är tungt, för tungt för en tanig unge, men han ger sig inte. Med hela sin kropp sliter han under hela burens resa upp och över relingen. När den äntligen lyfts i ligger pojken flämtande med armarna vilandes på burens topp. Fiskaren knackar i toften framför sig och pekar sedan ut över vattnet. Érrokappei kisar för att se vad mannen menar. Han spärrar sedan upp ögonen när han ser ytterligare minst ett tjog korktickevälen som guppar i vågorna. De blir vänner där i det ögonblicket.

Fiskaren är Calisto Grå. En äventyrare som levt sitt liv på havet. Han tar in Érrokappei. Han låter honom sova på golvet i sin lilla stuga utanför Arno. De hjälps åt med fisket och delar på den skrala inkomst det ger. Varje kväll berättar Calisto en ny historia om hur han förlorade benet. Ena dagen bet en havsdrake av det, andra dagen offrade han det för att rädda en Morelvidynsk prinsessa. Han är en fantastisk berättare och i skenet av deras lilla eldstad bildar hans yviga gester figurer i taket som får liv i Érrokappeis fantasi. De år han spenderar med Calisto får ses som den lyckligaste i hans liv. Calisto lär honom allt om båtar och livet på havet. Ibland ligger de bara och driver utanför bankarna letandes efter skepp i horisonten. Calisto pekar ut trakoriska karaveller, kardiska kaggar eller smäckra trimaner från Monturerna på deras väg in mot Arno. På natten, om det är stjärnklart visar han hur man läser dem. Kan man det är man aldrig vilse. Varje dag är en ny lärdom och Érrokappei suger i sig allt han får. Han sliter hårt med tinorna och trots att fångsterna är flyktiga går de aldrig hungriga. Ibland kan det även segla in till Arno för att sälja överskott. Efter ett sådant överskott får han sina Occo sandaler. De är för en vuxen man och ser komiska ut på honom. Érrokappei blir tårögd av gåvan. Han tar inte ens av dem när han sover. Calisto nickar bara och på kvällen berättar han om hur han förlorade sitt ben, men fick en son istället. Érrokappei har inte talat en enda gång i sitt liv. Han vet inte ens om han kan. Han bestämmer sig för att öva för sig själv för att en gång kunna säga tack till Calisto. I månader försöker han forma ord, men hans mun frambringar bara underliga bräkanden och stönanden.

Sjukdomen kommer krypande. Calisto har blivit gammal och rörelserna är inte vad de varit, men detta är något annat. Han talar aldrig om det, men det märks allt tydligare. Flera gånger torkar han blod med kjortelärmen efter rivande hostattacker. När Érrokappei försöker hjälpa honom slår han bort hans arm och är vresig resten av dagen. Érrokappei har sedan flera år varit den som ensam drar upp tinor. Calisto har skött roder och åror. Nu släpper han även det till honom och flera gånger stannar han kvar i sängen och följer inte ens med ut. Érrokappei har sett död förr och vet att den inte ändrar sig om den bestämt sig för att ta någon. Slutet på detta livet är i farstun. Sista tiden lämnar Calisto inte ens stugan. När så slutet kommer kallar han Érrokappei till sig och berättar sin vilja i döden. Allt han äger är denna usla stuga det hans koffert innehåller. Det är nu hans. När han slutat andas vill han bli lagt på hedniskt vis i båten och skjutas ut på Kopparhavet. Mer hinner han inte säga för än en hostattack rånar honom på rösten. De tar varandras händer och han faller sakta in i ett lugn. Efter en stund spärrar Calisto upp ögonen och greppar efter hans kind. Han väser upprepande caddokappei, caddokappei tills ett av orden kräver hans sista andetag och Calisto är borta. Érrokappei sitter tills vaxljuset slocknar av sig själv och dagens första solstrålar bryter ut över Kopparhavets glittrande yta. Han bär sedan den enda person han hållit av i livet ner till den väntande båten. Han skjuter mjukt ut den och tittar på när vinden griper tag i seglet. När han knappt ser båten längre formar han läpparna. Låter luften passera stämbanden. Àcerlei, Calisto, ácerlei. Dah róv.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 8147
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av birkebeineren »

Ordentliga bakgrundshistorier dina spelare får till sina RP. :D
Jeb
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 661
Blev medlem: 2007-07-09 09:26
Ort: Lysekil

Re: Ett litet forumexpriment.

Inlägg av Jeb »

birkebeineren skrev: 2022-08-06 09:38 Ordentliga bakgrundshistorier dina spelare får till sina RP. :D
Ja. Det brukar bli så. Man börjar skriva och sedan rullar det på. Tyvärr blir det ofta lite spretigt när man beskriver ett liv. Detaljrikedom fläckvis och snabbspola år däremellan. Jag tycker karaktären skall kännas levande och ha ett djup innan man börjar spela. Speciellt om det är kampanjspel. Har något tips på ändringar eller inspiration mottages det gärna. Detta är ju starten på material för projektet som ska spelas fram.
Skriv svar