En myket bra fråga. Det är där som ett av problemen med en polyteistisk världsbild dyker upp: om flera gudar är verkliga, vems dödsrike kommer man till? Återigen kan man fundera över några alternativ, så får vi se vilket som faller spelledarna på läppen.Aeodyr skrev:En liten fundering som knyter ihop odöda och den religiösa bakgrunden i Ereb Altor:
När en död själ manas fram - varifrån kommer den då? Kushtas vilorum, Etins straff, Angusias hallar...
1) Samma lika. Alla gudars dödsrike är i själva verket ett och samma, och ingen religion har på pricken lyckats ringa in exakt hur det ter sig när man väl är där. En rent nekromantisk "tala med död"-besvärjelse etablerar en länk till denna eftervärld, varefter nekromantikern med list, hot eller mutor lurar ur den döde den information som söktes. Att de döda oftast är notoriskt samarbetsovilliga, förvirrade eller (hum) likgiltiga gör inte det nekromantiska korsförhöret enklare.
2) Totalbluff. Allt som kallas efterliv är egentligen enbart båg: efter fullbordad livscykel ligger själen endast i dvala i sin trasiga kropp, färdig att ruskas liv i och korsförhöras vid tillfälle. Eller så kanske själarna irrar omkring som nästintill maktlösa andar tills en nekromantiker ruskar odöd i kroppen. Att vissa religioner utlovar ett specifikt paradis, helvete eller reinkarnation är rent ut sagt falsk marknadsföring.
3) There can be only one. En religion har helt enkelt alla rätt, alla andra visar sig (försent...) vara irrläror. Även om gudarna obestridligen finns, kanske de drog en liten vit lögn om att det skulle bli evigt med slagsmål och fläsk bara man dog för deras skull. Ett lite trist alternativ, men kanske kan det piggas upp genom att det inte är den allmänt förväntade religionen som har monopol på dödsriket. Drar mig till minnes en sketch med Rowan Atkinson där han leker helvetets entrévärd: "Christians, are you here? What, you look surprised! Well yes, I'm afraid the Jews were right..."
4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen ör ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.
Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.
En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...
5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.
Mer ammunition till Caddisten:Aeodyr skrev: I min spelgrupp användes en gång "tala med död" av en RP för att motbevisa en annan RP´s tro på reinkarnation.
Caddisten i sällskapet lät sig inte övertygas eftersom magin "vrängde Etins skapelse" och därför måste ses som lögn.
* Den döde var ännu inte redo att reinkarneras, utan dröjde fegt kvar i sin kropp i rädsla för Härligheten. Tids nog tar den mod till sig och vandrar vidare.
* Besvärjelsen är i själva verket riggad att upprätta en länk till en demon som låtsas vara den döde. Detta är bara ännu en bluff för att leda magiker
från den Lysande Vägen och in i fördömelse.
* Besvärjelsen manar inte egentligen fram den döde utan väcker endast benknotornas minnen av att vara vid liv. Det är alltså en tragisk människorest som talar medan den dödes sanna själ redan reinkarnerats.
Det är därför besvärjelser som hämtar döda ur paradisdimensioner kräver lite extra kraft. Dessutom måste man trixa till det så att inte guden vars paradis man har inkräktat på tar det personligt. Ett sätt är att hålla den döde i okunskap om ens egentliga identitet och syfte. Vissa nekromantiker kanske förklär sig innan de manar fram den döde, eller förser den döde med begränsade sinnesintryck så att man kan utge sig för att vara den dödes son eller något. Viss biografisk efterforskning är av nöden i dessa sammanhang. Tålmodiga nekromantiker kan underhandla med den döde, utlova tjänster för dennes levande släktingar. Mer otåliga nekromantiker kör den hårda skolan, riggar upp järnet med skyddscirklar och fångstrunor och håller den döde gisslan. Riskabelt som attan, det finns exempel på frammanade döda som kommit igen på returhemsökelser. Har man otur kan man dessutom dra på sig gudens väktares illvilja, med risk för gudainblandning i ens öde.
Fysisk träning, psykisk träning och förbalsamering pågår fortlöpande. Dödskultspartiater helt enkelt. "Kom hem på din sköld eller bara allmänt ihjälslagen" som palinoriska riddarmödrar brukar säga. Den palinoriska väpnartiden börjar ibland vid sex års ålder, och är sträng. Och en palinorisk riddare dubbas inte, han smörjs.